Våga yoga, våga fråga

av Matilda Matsson

Våga yoga

år en uppmanande boktitel (Josephine Selander, 2008) och det är många idag som följer uppmaningen. Några skeptiker försöker underminera de sköna och hälsosamma böjningarna, vridningarna och inversionerna (uppochner-positioner där du betraktar omvärlden ur ett nytt perspektiv) med att de inte är förenliga med kristen tro. Bullshit, säger jag. Efter ett yogapass tackar man sig själv, sina träningskamrater och sin ledare med ett stillsamt ”Namaste” som passar som hand i handsken till grundsynen att älska sin nästa såsom sig själv. I friskvårdslokalen där jag yogar finns en rundnätt herre i sina bästa år och han ligger raklång på rygg under hela passet (90 minuter). Några gånger sätter han sig upp i så kallad skräddarställning en kort stund och återgår sedan till positionen Savasanas - död mans ställning - raklång liggande på rygg. Han är på plats varenda yogapass och man kan undra vad han håller på med men när man yogar är var och en är sin lyckas smed och blir salig på sin fason. Det är en individuell träningsform, säger vår ledare och man ska inte bry sig om vad de andra har för sig så länge de håller sig på mattan. Han ligger där och slappar på mattan medan vi andra sliter som djur. Att slita som djur är väl tillochmed lite lutheranskt. Superkristet yogapass, måste bli slutsatsen här. Nu när jag vågar yoga, tänker jag våga fråga den där ligg- och sittmannen om hur han ser på det där med yoga och tro. För när jag yogar känner jag mig som ett litet foster, en ofödd bebis med böjligt brosk som kretsar runt i alla möjliga och omöjliga asanor (yogapositioner) Betänk då att jag är 50+, lite småstel med knastrig nacke och musarm och har en buk som lägger sig i fundersamma veck och är på något vis hela tiden i vägen men inte bekommer det mig. Jag djupandas stillsamt utan att förfasas, accepterar och som man säger,

gillar

läget och går vidare till nästa position med förhoppningen att den kommer utföras på ett bättre sätt än gången innan. Det har berättats för mig att jag är född på det sjukhus i vars friskvårdslokaler jag vågar yoga och att mamma arbetade på sjukhuset under hela sin graviditet. Som härlig krydda på min skapelseberättelse så påstås det att bebådelsen skedde här också. Det var på den tiden sjuksköterskor bodde på sjuksköterskehem med besöksförbud för män. Ändå lyckades en av dem ta sig in för att skapa nytt liv. Jag vet inte vad jag ska tro. Det är en vacker berättelse och när jag yogar så föreställer jag mig att jag avbildar mina egna fosterrörelser. Men herregud inte knakade det väl i alla leder när jag sprätte omkring i fostervattnet och inte fick jag väl kramp i vaderna om jag nu ens hade fått några vader. Förmodligen tillhör jag de där sju procenten som saknar förmåga att tro på övernaturligheter men jag gillar att föreställa mig att jag är ett superyogafoster vilket måste betecknas som en extremt infantil längtan. Ligg- och sittmannens ansikte lyser fridfullt efter passet där han sitter i skräddarställning och jag tänker på ett ställe i Pär Lagerkvists barnatro. ansikte råkar släppa väder.

Gäst hos verkligheten

där huvudpersonen får syn på Gud i form av en gammal gubbe med skägg som står och hugger ved. En bild av - Det har inte du med att göra, svarar han stillsamt på min fråga. Det är min privatsak. Inte vill du väl att man ställer frågor om ditt sexliv?! Shit! Jag vågade göra bort mig. Några heta vallningar sköljer rent och jag knixar oyogiskt på nacken och böjer mig fram för att se om det går att dölja hela huvudet mellan benen. - Äh, jag ligger bara och lyssnar, hör jag honom säga efter att jag i min iver att dölja mitt

- Jag blir så lugn och så. Lyssnar på andningen bara. Stillar sinnet. Han ler vänligt, för samman handflatorna och bugar. - Auom, sjunger han. Ligg- och sittmannen uttrycker utan tvekan det man brukar kalla mindfulness, meditiation, kontemplation, kanske bön och han behandlar andra som han själv vill bli behandlad. Det är säkert fler av deltagarna som får en religiös upplevelse av yoga och det unnar jag dem i dessa stressiga tider. Den religiösa upplevelsen är konfessionslös, det vill säga, bekänner sig inte till någon specifik religion. Det förändrade medvetandetillståndet förhöjer och är en del av den kroppsliga upplevelsen och jag som foster känner min intighet i universums skapelse. En fis i vinden! Skolyoga har anmälts till Skolinspektionen för att den är religiös och att ordet auom används. Jag kan försäkra att betydligt värre ord används när skolbarnen tränar fotboll. Yogakulturen är ödmjuk, tillåtande och fredlig jämfört med fotbollskulturen som är självhävdande, narcissistisk och våldsam så jag tycker det börjar bli dags att också anmäla fotboll under skoltid. Dottern hade en period som fotbollstjej och föreslog sin gympalärare att de skulle spela fotboll till musik, dansa med bollen och röra sig mer rytmiskt och inte bara hålla på med mål, tackling och gormande. Hon ville förena det bästa av världar men läraren var skeptisk. Fotboll är fotboll och min dotter slutade med hårdträningen. Det var nog lika bra, för huden runt låren höll på att spricka av alla fotbollsmuskler och knäna värkte av felträning. Självklart började hon inte dansa eller som sin töntiga mamma; yoga. Hon har ju en dator. Jag säger inte mer för jag vet att många föräldrar lider av att deras barn antingen är överaktiva och övertränar eller stillasittande vid sina datorer. Förresten betyder yoga, förening. Yogan förenar de bästa vi har; våra kroppar och vårt medvetande. Om man lyssnar till andningen, kanske man fattar det där med kropp och själ. Kanske.