Transcript Tjust Släktforskarförening Vallonsmederna kom till Ankarsrum

Wåra Rötter
Tjust Släktforskarförening
Nummer 2 • 2012 • Årgång 26
Vallonsmederna kom
till Ankarsrum
sid 6
Årsmötet 2012
Vogel Phoenix
förliste 1742
Alaska ”Med
hundspann vid
världens ände”
sista delen
sid 4
sid 5
sid 12
Tjust
Släktforskarförening
Ordförande: Hans Wiberg
tel: 0490 - 214 28
e-post: [email protected]
Sekreterare: Valdy Svensson
Tel. 0490 - 188 18
e-post: [email protected]
Kassör: Yvonne Andersson-Gullberg
Tel. 0490 - 202 36
e-post: [email protected]
Föreningens adress:
Tjust Släktforskarförening
c/o Stadsbiblioteket
Box 342
593 24 Västervik
Postgiro: 494 76 67 - 4
Föreningens org. nr: 833600 - 7128
Medlemsavgift 150 kr./år
Familjemedlem 50 kr./år
Internetadress: www.tjustanor.com
Redaktörer för Wåra Rötter:
Hans Wilensjö
Kristinebergsgatan 2 T
593 35 Västervik
Tel. 0490 - 321 46
e-post: [email protected]
Eva Johansson
Helgerum Berggård
590 93 Gunnebo
Tel. 0490 - 138 19
e-post: [email protected]
Tor Wiklund
Kolsebro Ekdalen
597 97 Åtvidaberg
Tel. 0120 - 202 59
e-post: [email protected]
Wåra Rötter nr 3 – 2012
kommer i september
Material senast
15 augusti 2012
Omslagsbild:
Irma Levander med dopskålen i
Hjorteds kyrka.
Upplaga:
600 exemplar
Utgivning:
4 gånger per år
Tryck:
Östkustens Tryckeri AB, Västervik
2
Wåra Rötter 2/2012
Efterlysningar
Känner du till Axel Alfred Blom eller Carolina Amalia Magnusdotter från Fårhult
i Gladhammar?
Ray Meckle, som bor utanför Seattle i USA, söker sina släktingar i Sverige. Hans
anfader är f d schaktmästaren Axel Alfred Blom (1852-1904) och Carolina Amalia
Magnusdotter (1854-1926) som 1882 utvandrade till Amerika med sina två söner från
Fårhult i Gladhammar.
Carolina Amalia Magnusdotter och hennes syskon är alla födda i Granhultå, Gladhammar.
Syskonen är:
Johan Magnus Magnusson 1840-1908 Almvik, Törnsfall
Peter August Magnusson 1841-1911 Kårby, Törnsfall
Gustaf Magnusson 1844
Christina Sofia Magnusdotter 1847
Alfred Magnusson 1849-1938 Valstad, Gladhammar
Carl Fredrik Magnusson 1852
Anders Ludvig Magnusson 1857
Otto Emil Magnusson 1862-1863
Känner du igen dessa bland dina anor? Hör av dig till Wåra Rötters redaktion!
Anna-Lisa Pettersson har en efterlysning:
Finns det någon som vet något om min farfar möbelsnickare/snickarmästare Karl Elis
Pettersson, Loftahammar, död 1928 endast 39 år gammal. Hans far är okänd för oss i
släkten.
Han bodde i huset Furuhill under Tångered, vet någon något om huset? Finns det
någon bild/målning? Tacksam för alla tips.
Svara till: [email protected]
Tips på hemsidor för släktforskare
www.heijkorn.blogspot.se privat blogg om släkten Almström från Almunge
www.ravjagarn.se/ privat blogg om gamla tider
www.scribo.se/ om Uppsala stad och dess omgivningar.
www.solace.se/~blasta/ privat släktforskningssida om Småland och Norrland.
www.gis.scb.se/atlas/RikIndAtlas1992/index.htm här finns kartor över alla församlingar samlade länsvis.
www.slaktdata.org/ föreningen Släktdata, med bland annat sökbara uppgifter från
många kyrkböcker.
www.genealogi.se/wiki/ här kan du både läsa och skriva artiklar om släktforskning,
drivs av Svenska Släktforskarförbundet.
Har du tips på bra hemsidor för släktforskare? Skicka e-post till någon av oss i redaktionen (se rutan till vänster).
Nya tidskrifter har kommit under vintern - våren
och finns i forskarrummet
INNEHÅLL I DET HÄR NUMRET
Sid. 2-3
Sid. 4
Sid. 5
Sid. 6-8
Sid. 9
Sid. 10
Sid. 11
Sid. 12-15
Sid. 16
Efterlysning. Tips på hemsidor. Så forskar du om emigranter.
Årsmötet. Olof Nimed, chef på Västerviks museum.
Vogel Phoenix förliste 1742. Vallonsmederna kom till Ankarsrum.
Erik Carlsson håller höstens första föreläsning. Vad forskar du om.
Släktforskningensdag 17 mars. Nya medlemmar.
Veckokursen på Gamleby Folkhögskola vecka 31.
Med hundspann vid världens ände, sista delen.
Höstens program.
Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera innehållet. Citat ur Wåra Rötter får göras
om källan anges. För återgivande av signerade artiklar samt illustrationer krävs tillstånd
av författaren/illustratören/fotografen. Författarna är själva ansvariga för innehållet i
artiklarna. Redaktionen ansvarar inte för insänt material.
Så forskar du om emigranter
Månadsmöte på Utkiken, Stadsbiblioteket 15 februari 2012
Text & foto: Hans Wilensjö
Hur hittar man bäst emigrerade anförvanter? Vid ett mycket välbesökt
månadsmöte i februari föreläste släktforskaren Anna-Lena Hultman från
Ulricehamn om detta.
Anna-Lena Hultman är anställd av Sveriges Släktforskarförbund och hennes stora uppgift är att hitta ättlingar till svenskar
som rest ”over there”. Hon är också ansvarig för förbundets pågående gravstensinventering. Själv bor hon i ett gammalt
missionshus där hon bland annat hjälper
släktforskare som kör fast i sin forskning.
Hur ska man börja sin egen forskning
om tidigare emigranter? Anna-Lena Hultman ger råd:
- Man ska börja hemmavid genom att
systematiskt söka i sitt eget minne eller
nära släkt m.m.
- Kanske någon annan släkting har någon bild över den du söker.
- Leta efter brev eller kort hemskickade
från USA.
- Titta på familjeförhållanden enligt
husförhörslängder.
- Sök i utflyttningslängd skrivna i den
egna hemförsamlingen.
- Observera att många fick vända hem
igen då ofta pengarna tog slut innan de
kom ombord på båten till Nordamerika.
- Gamla bouppteckningar kan ge mycket bra information, då man var tvungen
att söka sin bror eller syster som rest för
kanske många år sedan till det nya landet.
Många orsaker till emigration
Varför blev utvandringen så omfattande
under andra halvåret under 1800-talet
samt början av 1900-talet? Det pågick
en större resebyråverksamhet med köpta
agenter som besökte landsbygden även
annonser ”om det nya underbara landet”.
Många hade olika anledningar till varför
de flyttade. En sak var att oliktänkande
frireligiösa ofta var förföljda av kyrkan.
Kanske osämja, eller att man hade gjort
något brottsligt och åkte över för att undgå sitt straff. En annan vanlig orsak var att
smita från faderskap när personen gjort
fel flicka med barn. En viss tid förekom
även rena värvningskampanjer för det behövdes mycket arbetskraft i USA.
Många trivdes ju inte i det nya landet,
"de kunde ju inte ens svenska där", utan
reste hem igen. Alla klarade heller inte resan både dit och hem. Det hände att emigranter avled och vissa fick hämtas med
häst och vagn och i kista från Göteborg.
Ibland fick någon i familjen stanna i
Göteborg. I mitt fall var det en änka som
blev kvar där under ett helt år och väntade
på respengar. Hur och var hon tillbringade
tiden i Göteborg vet jag inte. När hon återsåg sina barn och barnbarn i Nordamerika
längtade hon hem, men avled i USA.
Från en månad till en vecka
En prislista för överfarten presenterades, och i våra ögon var kanske 165:50
kronor inte så stora belopp men man mås-
Anna-Lena Hultman diskuterar det fina arbete som vår förening tillfört ”gravstensinventeringen” som Leif Pettersson utför, medan Hans Wiberg lyssnar intresserad.
te säkert sätta några nollor till beloppet
och Sverige var ju ett fattigland, därför
den stora utvandringen.
Före 1850 företogs resan med segelbåtar och kunde ta i vissa fall över en månad. När ångbåtsdrivna fartyg kom reste
man via England och fick där åka tåg
tvärs över England. Från England och till
New York tog överresan cirka 14 dagar år
1900. När Svenska Amerika linjen öppnades 1914 tog överresan omkring en vecka.
Ett annat stort problem med emigranterna var att de ofta bytte namn under
båtresan eller vid ankomsten varför man
ofta måste dubbelkolla eller bara gå på
födelseuppgifter samt födelseförsamling.
Var söker man?
Anna-Lena Hultman visade olika sökmöjligheter på nätet gratis eller mot avgifter. Ancestry (www.ancestry.se/) är en
bra sökmotor, men kostnaden är cirka 695
kr år. Observera att Du måste säga upp
Ditt abonnemang annars kan det bli dyrt.
Svenska tidningar tryckta i Amerika
utgavs under början av 1900-talet med
dödsrunor, notiser om olyckor och annat
som du kan ha nytta av i din forskning.
Folkräkningar gjordes regelbundet i
USA från 1810 till 1920. 1890 års folkräkning är tyvärr uppbrunnen. Här kan
man söka på både namn och årtal. Det är
72 års gräns för forskning kring personer
i USA.
Passagerarelistor är också en källa som
kan hjälpa dig i forskningen. Inför första
världskriget kunde svenskar ta värvning
Man skulle då vara en god ny medborgare
i sitt nya hemland. Många kom inte ut i
kriget, men här finns både födelseuppgifter och namn.
Sist men inte minst så har USA ett
mycket stort och fint gravstensregister
med bilder och uppgifter över den döde.
En liknande som vår dödbok finns även
där men tänk på att begränsa sökmöjligheterna. Sök på http://www.findagrav.
com/
Det finns många hjälpmedel men man
måste ha tålamod. Här gäller det ju flera
hundratusen poster att söka i så ta god tid
på er.
Ordföranden Hans Wiberg tackade
Anna-Lena Hultman för ett intressant föredrag där många fick tillfälle att få svar
på frågor och även se helt nya uppgifter
kring sin släktforskning.
Wåra Rötter 2/2012
3
Årsmötet på Utkiken, Stadsbiblioteket
14 mars 2012
Text & foto: Hans Wilensjö
Inför cirka 50 medlemmar hälsade ordföranden Hans Wiberg välkommen till
årets årsmöte och inledde med en parentation över avlidna medlemmar.
Till att leda årsmötet valdes Eva Johansson, och Valdy Svensson till sekreterare. Verksamhetsberättelsen berättar
i korthet följande: Tio styrelsemöten har
hållits där även föreläsare har talat kring
något intressant ämne, det blev ett stort
intresse för släktforskardagarna 19 mars,
Kursveckan i Gamleby drog 30 deltagare,
sju studiecirklar har hållits genom Vuxenskolan och ABF. Pratkvällarna har fortsatt
med stort intresse.
Till Förbundets släktforskardagar i
Norrköping representerades föreningen
av Hans Wiberg, Torbjörn Westerberg
och Hans Wilensjö. Dessutom ordnades
en bussresa med 30 deltagare från föreningen. Medlemsantalet 2011 var 575 och
tidningen Wåra Rötter utkom med 4 nummer under året. Beträffande ekonomin så
är den mycket god och begagnade datorer
har inköpts till forskarsalen. Jourverksamheten är välbesökt.
Valdy Svensson överlämnade blommor till Leif Pettersson och Kerstin Johansson för
fint utfört arbete.
Inga större förändringar skedde i styrelsen. Kerstin Johansson ersatte Torbjörn
Westerberg som ledamot på två år. Jan
Hansson valdes som suppleant för 1 år.
För övrigt bara omval. Till valkommitté
förstärktes den med Rolf Nilsson.
Blomsterutdelning
Ordföranden Hans Wiberg tilldelade
med blommor och tackade ordföranden
för mötet samt Leif Pettersson och Ker-
stin Johansson för det fina arbete de lagt
ner till föreningen. Kaffekommittén Birgitta Karlsson, Marianne Karlsson och
Ingegerd Rocén samt valberedning GunnBritt Tjäder och Inger Dahlqvist erhöll
även de blommor för fint nedlagt arbete.
Föreningen bjöd på årsmöteskaffe, efter att Olof Nimhed berättat om vårt fina
museum.
Föreläsning av Olof Nimhed vid årsmötet 14 mars
Text & foto: Hans Wilensjö
- Västerviks historia behöver skrivas på
nytt, menar Olof Nimhed, chef för Västerviks Museum. Det senaste verket är
från jubileumsåret 1933 och hur vi ser på
historien idag skiljer sig en del från den
tiden.
Som exempel nämner han hungerupproret 1917, med stor betydelse både i
Västervik och i Sverige. Om detta berättas inte i 1933 års historia, det passade
inte in i det man då ville lyfta fram från
Västervik. Därför har man på museet för
några år sedan startat ett historieskrivningsprojekt. Studenter från universiteten i Linköping, Jönköping, Lund och
Göteborg forskar om delar av Västerviks
historia och uppsatserna ska resultera i ett
antal band.
De ska skriva om historien ända från
forntiden till vår samtid.
Ett annat exempel på skäl att skriva om
historien är nya fynd från utgrävningar:
- Vid den nya vägdragningen till Gertrudsvik gjorde vi en utgrävning som
gav mycket intressanta fynd som kunde
ge nya kunskaper om bebyggelsen kring
4
Wåra Rötter 2/2012
Västervik. Vi har också ny kunskap om
Gladhammars gruvor, till exempel att
gruvan kan vara mycket äldre än vad man
tidigare trott.
Tjustbygden är ett av de fornrikaste
områdena i Sverige, vid sidan om Gotland. Här har över 7000 fornminnen hittats. På senare år har man funnit mängder
av nya hällristningar vid Casimirsborg.
Ny kunskap tillkommer hela tiden.
Även brukshistorien, de stora godsen
och skärgården är intressant att belysa i
nytt historiskt ljus.
- Planen var att ge ut det första bandet
om forntiden först, som årsbok 2010. Men
på grund av sjukdom blev utgivningen
försenad. I stället kunde vi ge ut professor emeritus Jan Fredrik Kindstrands uppteckning av Västerviks stads borgarebok
från åren 1740-1864.
Den är gjorde efter gamla handskrifter.
Att läsa gammal handstil kan idag vara ett
problem för unga studenter, konstaterade
Olof Nimhed som uttryckte sin uppskattning över våra föreningsmedlemmars
kunskaper.
De böcker som ska färdigställas och ges
ut framöver bekostas av Sparbanksstiftelsen Tjustbygden, Västerviks kommun,
EU och Tjustbygdens Kulturhistoriska
förening. Sådant som ska tas upp i de
kommande banden är demografin, sjukvårdshistoria, barnadödligheten med sina
högre dödstal i skärgården än på fastlandet, tändkulemotorn som kom från Västervik och betydde mycket för skärgårdsbefolkningen, och mycket mera.
Ordföranden Hans Wiberg tackade Olof
Nimhed med ett fång blommor.
Soldaterna omkom när Vogel Phoenix förliste 1742
Månadsmöte på Utkiken, Stadsbiblioteket 11 april 2012
Text & foto: Hans Wilensjö
Den 28 oktober 1742 förliste fartyget
Vogel Phoenix norr om Åland. 50 man
gick under. Två av dem var Gabriel
Bergman och Jonas Malm. Om detta
berättade Lillian Linnér från DIS Linköping vid månadsmötet i april.
Lillian Linnér har släktforskat om Gabriel Bergman och Jonas Malm , som båda
var ryttare i Östgöta kavalleri och stred
för Sverige i kriget mot ryssarna vid den
här tiden. Finland tillhörde då Sverige.
Hattarna i Sverige hade förklarat krig
mot Ryssland i augusti 1741, för att återta
områden som förlorats ett par decennier
tidigare.
Den 24 juli 1741 samlades 450 ryttare
vid Åby utanför Norrköping. Så småningom skulle de skeppas iväg till strid i Finland. En månad senare har kompanierna
kommit fram till Rådmansö, för att transporteras över Östersjön. Den 21 september kom de till Borgå i Finland.
Skeppades hem
Tillståndet för ryttarkompaniet och
dess personal var först ganska bra, både
vad det gäller hälsa och mat. Dock var det
svårt att få foder till alla hästar. Finnarna
var trötta på alla krig och inte villiga att ge
bort sitt vinterfoder till en icke önskvärd
svensk armé.
Ryttarkompaniet förflyttades till Tammela för att få foder till hästarna, men
maten till alla ryttare räckte inte.
Så kom ordern att ryssarna passerat
gränsen vid Viborg och kompaniet tog
sig mot Fredrikshamn. Både personal och
hästar fick förläggas på Illby gästgiveri
där de stannade till den 20 mars 1742. Då
var i stort sett all mat slut och kompaniet
beordrades att återvända till Tammela.
Svenskarna fick order om att marschera
till Kymmene gård efter att ha fått information om att ryssarna koncentrerat sig
borta vid Viborg. Av östgötaryttarna var
det bara 300 man som var i stridsdugligt
skick. 118 ryttare och 67 trossdrängar fick
stanna kvar i lägret. Men regementet blev
inte inblandat i några strider.
Den 25 augusti kapitulerade Sverige
och den kvarvarande delen av ryttarkompaniet beordrades av ryssarna att rida runt
hela Bottniska viken för att komma hem.
De som inga hästar hade eller var sjuka
skeppades hem, många i små undermåliga fartyg. Linköpings kompani och Väst-
anstångs kompani samt åtta trossdrängar
fördes ombord på skeppet Vogel Phoenix
för hemtransport.
Storm utanför Åland
Den svenska krigsmakten under hattarnas styre var mycket illa skött. Stora
delar av soldaterna dog, men de flesta,
omkring en tredjedel av armén, dog inte
i strid utan av andra orsaker. Ett exempel
är Älvsborgs regemente där 663 man omkom under 15 månader av svält och köld
och andra umbäranden, medan endast två
omkom i direkt strid med ryssen.
Skeppet Vogel Phoenix, som kom från
Kristinestad, var kanske heller inte vid
så fin kondition. Fartyget gick under i en
storm på väg till Sverige, men först på
våren 1743 hittades haveriplatsen vid ön
Sälskär utanför Åland. 48 ryttare och åtta
trossdrängar från Majorens kompani och
Västanstångs kompani i Östgöta kavalleriregemente omkom.
När haveriplatsen lokaliserats fann man
också kvarlevor av de omkomna på det
kala skäret, dit de troligen lyckats ta sig
men inte överlevt. Ortsbefolkningen samlade ihop vrakdelar och personliga ägodelar för att skicka hem till Sverige, men
ryssen intog även Åland och stal alltihop.
Graven har restaurerats
Nu har Lillian Linnér funnit att man
kommit fram till att förlisningen skedde
den 28 oktober 1742. När en ny fyr skulle
sättas upp på ön 1867 användes överblivet tegel till att göra en ny grav åt de
omkomna, då de gamla gravkumlerna
hade förfallit under de drygt 120 år som
gått. På 1970-talet beslöt församlingen
att restaurera graven och fyrvaktarsönerna Bengt Häger och Ragnar Häggblom
genomförde detta. Graven återinvigdes
1974. Enligt uppgift ska kvarlevor efter
omkring 20 man ha hittats.
Ålands Turistförening gör numera resor
till ön där Vogel Phoenix förliste.
Ryttarna Gabriel Bergman och Jonas
Malm var med ombord på Vogel Phoenix
vid förlisningen. Gabriel Bergman föddes
1693, vigdes 1717 i Rystad och fick två
söner och en dotter. Hans ryttarkamrat Jonas Malm var gift 1719 och hade sex barn
hemma i Sverige.
Jacob de Flon
I min egen släktforskning har jag hittat
följande: 2:a Corporalen Jacob de Flon,
döpt 1706-02-18 på Lotorp, Risinge,
omkom genom skeppsbrott vid hemresan från Finska kriget 1742, ”Ömkligen
på siön i hemresan från den finska Campanen år 1742 omkom och drunknade”
enligt dödboken i Gärdserum. Han var
då kvartersmästare vid Östgöta kavalleriregemente och gift 1734-09-15 i Gärdserum (enligt (C1:2). Vid giftermålet var
han Corporal och bosatt i Tingetorp. Uppgifter från hans bouppteckning vid Tjust
häradsrätt 1751 (F.112 nr.72).
Ordförande Hans Wiberg tackade Lillian Linnér för en trevlig föreläsning.
Foto första sidan: Lillian Linnér vid Sälskär där minnesmärket efter de förlista Östgöta
ryttarna är begravda.
Wåra Rötter 2/2012
5
Vallonsmederna kom till Ankarsrum
Text: Irma Levander
Foto: Hans Wilensjö
Irma Levander vid sin dator som har mycket stort innehåll över
sina förfäder. Rikligt med dokument över vallonerna som kom
till vårt land och hur de senare kom till Ankarsrum för arbete.
In i Bråviken stävar ett fartyg med
främlingar ombord. De har mörkt
lockigt hår och många av männen har
också skägg. En del har hustru och
barn med sig, andra reser ensamma.
Hemma i Vallonien är det ont om arbete, skogen har tagit slut så deras järnframställning går på sparlåga. Ett krig hotar
och spanjorerna är på väg. Vallonerna är
inte katoliker som dessa, och nu befarar
de att bli förföljda för sin tro. De kallas
hugenotter eller kalvinister. Kontraktet
gäller två år och de vet inte hur läget är
när den tiden gått. Kanske ska de återvända.
Landet de är på väg till är protestantiskt,
de hoppas få ha sin religion kvar där. De
har egna präster med ombord, det känns
tryggt. Dessa ska också fungera som lärare för de läskunniga barnen, så att de
bevarar sitt språk.
I Norrköping tar de Geers folk emot
och ordnar inkvartering. De fördelas sedan till de olika järnbruken, några sänds
vidare till Uppland. Det är för att förbättra järnhanteringen de har kommit, de
ska lära svenskarna att smälta och smida
järn enligt nya metoder. Men att lära ut är
de inte så pigga på, de är yrkesstolta och
gifter sig helst med landsmän. Allt för att
behålla sin kunskap inom gruppen.
Med finns också andra hantverkare
för nu ska det byggas nya smältverk och
smedjor, och stångjärnshammare som
drivs med vattenhjul. Även kolare är med,
smältverken behöver mycket kol och de
vallonska kolarna använder en annan metod vid kolningen som ger mer kol. De
reser sina milor, svenskarna använder en
tysk metod med liggande ved. Den nya
typen av milor används än i dag när gamla
hantverk ska visas.
6
Wåra Rötter 2/2012
Jean Goudou
En av dem som är med är Jean Goudou,
med sig har han två söner. Ytterligare en
Goudou är med, men det är oklart om han
är son eller kanske bror till Jean, denne
kallas Johan. Året är 1627. Den 28/6
skrevs kontraktet, man kan förmoda att
resan anträddes strax efter. Då kommer de
till det nya landet i en av de skönaste av
årstider med sol och värme.
Ett kontrakt för släkten Cossova, ingift
i släkten Goudou, kan man tolka som ett
slavkontrakt för kolare. De ska lyda sin
herre och alltid villigt ställa upp för denne
så snart denne önskar.
Jean med familj kommer till Finspång
i Östergötland medan Johan efter några
år flyttar till Löfsta bruk i Uppland. Jean
Goudou är hjulmakare åtminstone när han
anländer hit, så han får förmodligen börja
bygga de enorma vattenhjulen som måste
vara gjorda av någon som är mycket yrkeskunnig. I Vira bruk hade jag tillfälle att
få se ett sådant på nära håll och blev imponerad, det var nog minst två meter tvärs
över. Det skulle hålla för vattnets tryck i
många år. Med dess kraft drevs dessutom
en hammare.
Om Jean är änkeman när han kommer
är oklart men han gifter sig senare med en
svensk kvinna, Sara Persdotter från Finspång i Östra Eneby socken. Vigseln äger
rum den 14/12 1634 i Risinge. I Finspång
stannar Jean till 1642, vart han sedan tar
vägen är inte klarlagt, han kanske följer
med sin son till Hjorted. Jaen i... sedan ett
torpnamn är vanligt i kyrkböckerna. Jean
tolkades troligen så av svenska präster.
Sonen Amund uppges vara född 1635. I
så fall skulle han vara född i Sverige men
i äktenskapet med Sara Persdotter föds
ingen son. Enligt dödsrunan är han född
1625. Då stämmer det att han är med då
fadern anländer till det här landet. Så man
får anta att Jean har sin hustru med hit, ett
så litet barn kunde han inte gärna ha med
om han var ensam. Alltså växte Amund
upp här. Med Sara som styvmor får han
lära sig god svenska vilket nog skulle bli
till fördel för honom i framtiden
Vi är flera forskare här i trakten som
tror på att det kanske fanns två Amund.
Motsättningar
Givetvis blev det misshälligheter mellan svenskarna och de invandrade, då som
nu. Vallonerna ville på en del håll vara
lite förmer i samhället. I Uppland ville de
sitta lite ovanför andra kyrkobesökare. En
plattform eller balkong fick byggas upp i
kyrkorna. Detta retade förstås svenskarna.
Vallonerna kanske var rädda att tappa sitt
språk, de hade skrivit kontrakt på två år.
Om de återvände, vilket hände, skulle
inte språket vålla några problem för deras barn. Men de behandlades illa också. I
Uppland fick de inte begrava sina döda på
kyrkogården men utanför muren gick det
bra. Där begravde man missdådare i vanliga fall. Det måste ha varit förnedrande.
Med tiden mjukades främlingskapet
upp, vi ser att redan Jean Goudou gifte
sig med en svensk kvinna. Kanske var det
inte överallt som i Uppland. Vallonerna
hade det också svårt, en del präster motarbetade dem för att de inte gick över till
protestantismen.
Så illa har de det i varje fall inte i Hjorted eller Finspångs bruk dit de först anländer. Fast jag inte vet hur Jean hade det,
jag föreställer mig att han skaffar en piga
att ta hand om barnet när han arbetar. De
andra sönerna var vuxna.
I äktenskapet med Sara föddes dottern
Johanna som inte blev så gammal, men en
ny Johanna döptes på 1630-talet. Sonen
Hubert är nog nästan vuxen när de anländer hit, han gifter sig med en änka som
dör med barnet de får. Han gifter sig igen i
Norrköping, får en dotter. Men redan året
efter står det ”alle samtlige äro döde”,
inget om orsak är nämnd. Johan flyttar till
Uppland efter att första hustrun dött.
Två grenar Goudou
Det är i Finspång i Risinge socken som
Amund växer upp. Han går i smedlära
och får väl i vanlig ordning avlägga prov
för en mäster tills han blev utlärd. Där lär
han också känna Elisabeth MårtensdotterCudriaux som han sedan gifter sig med.
Årtalet 1668 lär vara rätt men exakt dag
vet vi inte. Det äldsta barnet Mårten är
född i Risinge 25/3 1670.
Kanske har inte familjen flyttat till
Falsterbo första tiden, för Falsterbo bruk
startas redan 1650-60 och jag tror mig
förstå att Amund inte är med från början.
En tid är han i Norrköping så vitt jag vet.
I Vadstena finns nu alla papper om bruken
i Falsterbo och Ankarsrum.
Efter Mårten kommer Petter född 7/5
1676, Daniel född 25/8 1678 och Lisbetta
född 17/2 1684 i Hjorted.
Det finns en gren till av Goudou med
en Johan, troligen en bror till Amund,
möjligen till Jean. Denne Johan får sonen Mårten som ställer till det för oss
forskare. Kusinerna skiljer i ålder med
cirka tjugo år men båda Mårten blir hammarsmeder och får sönerna Nicklas och
Nickolaus 1680, födda antingen 28/6 eller 28/12. Båda är hammarsmedsmästare
i Ankarsrum. Dessa har vi skilda data på.
Den äldre får sonen Nickolaus, pojken
kallas Nils. Den yngre Mårten får sonen
Nicklas. Dopvittnen är ”välbevågna fru
Karin Hammarskjöld vid Löt. Hemming
Persson, Cristina i Lebo, Per Skräddare,
Petter Lu...? och Cierstin i Gissebo”.
Nicklas och Nickolus barn gifter sig,
alltså Erik och Lisa, men dem återkommer jag till.
Amunds dopskål
Amund blir nog en ansedd man i Hjorted, han tituleras Mäster i kyrkböckerna.
Kanske för den fina gåva han ger till kyrkan 1693, en dopskål kallad bäcken i kyrkobokens notering. Den är gjord i mäs�sing, hamrad så gott det gick för 300 år
sedan. Det var en skön känsla att få hålla
den i handen vid ett besök i Hjorteds kyrka. AN= Amund Goudou är instämplat i
brämet. Även hustru Elisabeth gav gåvor,
utom penninggåvor också nattvardsvin.
Var det från hemlandet?
I dödsrunan står det ”Anno 1699 den 12
marty lämnat Mäster Amund i Falsterbo
bruk uti sine 74 år sin hustru och vuxne
barn. En trogen och redelig man”.
Sonen Mårten går troligen i lära hos
sin far, som utlärd blir han hammarsmed
i Ankarsrum. Maria Nilsdotter heter hustrun, det är oklart om hon är av vallonsläkt. Man har nu börjat försvenska egennamnen så det är svårare att se om de har
vallonsk bakgrund. Hon är född omkring
1673 i Västra Ed, i Tindered och dör
1757-02-05 i Rönnäs, Hjorted. Troligen
har prästerna svårt med stavningen av de
franska namnen. Om Maria har jag bara
lite uppgifter. Fadern heter Kolar, eller så
kan det vara hans yrke som avses. Mårten
får tjänst som hammarsmed på Ankarsrums bruk.
Illa behandlade
Nu är de fast rotade i samhället så nu
kan bruksägaren göra som han vill med
sina anställda och gör så också. I en skrivelse, hittad i Ankarsrums bruksarkiv av
Manne Hofrén till jubileumsåret 1955,
kan man läsa hur de far illa. De har skickat brev till Bergskollegiet och klagar över
sin brukspatron Hans Andersson som satt
dem i både gäld och skuld, samt inte sett
till att de fått sin spannmål till en helg. De
går till herrgården och är hotfulla så den
gode patron vågar inte gå ut, hans hustru
får avvisa dem. Men kalla på kronofog-
den vågar han, när denne och hans män
anländer går smederna emot dem med
värjor och stångjärn så de får fly.
I skrivelsen låter de förstå att de skall
gå från hustru och barn om ingen rättelse
sker. Men det är inte bara den svarta säd
som de ibland får, som de klagar på. När
stångjärnet ska vägas finns det ingen visare på vågen, den skulle gå i golvet. Undra
på att de stod i gäld och skuld, de var ju
livegna. Man kan förstå hur denne Tjustkung Hans Andersson kunde bli så rik.
Många bäckar små gör en stor å. Dessa
stackars slavar har kontrakt så de kan inte
söka till en annan plats. När sedan inte
kontrakten gäller så är det skulden patron
skyller på. Ingen får flytta som har skuld
till bruket.
Dessutom stod de i skuld till sin överordnade genom att de får sina livsmedel
genom bruket, de kan aldrig betala av sin
skuld som ständigt ökar. Det vore intressant att få läsa Bergskollegiets svar, om
de fick någon rättelse, om patron fick någon näpst, om det kom visare på vågen
osv. Jag läste i Ankarsrumsboken att Hans
Andersson var ofta på bergsmanstinget
för oegentligheter mot sina anställda, han
var en ond man.
Mårtens son Nicklas är också omnämnd
i en syn av Ankarsrums bruks hammare.
Han är Mäster vid den ena hammaren som
är ganska god även om den har järnringar
om skaftet.
Vid den sämre hammaren smider Johan Andersson som troligen går in i min
mors släkt. Han är troligen son till Anders
Pierosson, denne är med vid Johans sons
dop och så långt känner jag min mormors
släkt. Jöns Jönsson kallas denne, det var
inte så noga med Johan eller Jöns då. Johan är omnämnd som lärling på bruket.
Då han börjar får han två riksdaler av
brukspatron och två av Bergskollegiet för
två år som lärling. Det ville nog till att
mor och far var sparsamma då.
Båtsmannen Jöns August Levander och
hustrun Kristin.
Wåra Rötter 2/2012
7
Lebotorpet
Nicklas dotter Elisabeth Godou gifter
sig med Erik Nilsson, som måste vara son
till mäster Nils, Nickolas Godou. Erik och
Lisa bosätter sig i Lebotorpet som nu är
omdöpt till Bäckemåla, de båda torpen
är sammanslagna. På dåvarande Lebotorpet bodde på senare år en kusin till min
pappa, Gustav Persson, en ättling till Erik
och Lisa.
Erik och Lisa får också en Nicklas som
så småningom flyttar till Misterhult. De
får ytterligare fyra barn så det måste ha
varit trångt i den lilla stugan. Där vistas Lisas mor på äldre dar, liksom Eriks
mor Kjerstin. Eriks mor Elisabet Tolf
omnämns som änka efter Godot. Aha,
nu började det klarna. Erik och Lisa var
barn till kusinerna Nickolaus och Nicklas, de är alltså sysslingar. Erik och Lisa
får fem barn, den äldste får heta Nicklas
efter morfar. Han växer upp och flyttar av
någon anledning till Misterhult. Troligen
har han anhöriga där, kanske kommer han
dit som lilldräng.
Båtsman Levander
De får även sonen Jöns August som
småningom blir båtsman och korsar Atlanten på väg till New York och åter. En
annan resa varar i ett och ett halvt år och
går till Kanarieöarna, över Stilla havet till
Brasilien, åter via Kapstaden och så småningom till Karlskrona.
Jöns får båtsmansnamnet Levander
och gifter sig med Kristina Olofsdotter
från Vena före värvningen. Farmor Maria
Charlotta är då redan född. Lotten, som
hon kallas, får min far Erik som ogift,
fadern rymde till Amerika. Styvfadern
är snäll men fattig. När Erik är nio år dör
hans mor. Han får då bo hos mormor Kristin i två år. Sedan insjuknar hon i cancer
och lämnar Erik hos Anna Lovisa Johansson. Där har två av Kristins barn tjänat
och trivts. Det är i södra Skåne Gladhammar. Farbror Gustav Johansson berättade
för mig att han fått lura med sig Erik ut i
skogen medan hans mormor rymde från
honom. Gustav blev en bra fosterbror och
de höll ihop hela livet.
Erik gifter sig med Berta Maria Karlsson som skulle ha haft namnet Ståhl om
inte patronymikon kommit emellan. Sen
kom då jag, Irma. Som barn var jag ofta
med föräldrarna och hälsade på i Häggebo hos farbror Gustav och tant Hedvig
samt farmor Anna Lovisa. När hon skulle
dö sa hon till att jag skulle ärva som de
andra barnbarnen. Så en vacker sommardag var jag med far i Fermersbo för att få
arvet. Far fick den klocka som han önskat,
en stor hemvävd linneduk var väl tänkt till
mor men jag fick den och två hemvävda
servetter, de är stora så jag brukar dem
som duk. Även sedan jag gift mig med
Gunnar gästade vi Fermersbo, det var
alltid roligt att träffa mina fosterkusiner.
Tänk så bra det kan bli för ett fosterbarn
om det kommer till bra människor.
Rymde från fru och barn
Min rätte farfar rymde till Amerika från
hustru och två döttrar, men kom hem efter
sex år, enligt skriftställaren Gustav Carlssen i Ankarsrum. Han var då sjuklig och
lär ha dött efter en tid hos sin hustru, som
tog emot honom trots dubbelt svek. Jag
har letat lite men inte lyckats finna Johan
Andersson, som han troligen hette. Fars
rätta farmor tog honom till sig då och då
när han var liten och gav familjen mat.
När far var 17 år hälsade han på Pettermor, som hon kallades, och hon blev så
glad berättade far. Hon tog fram familjealbum och berättade vad alla hette utom
en man. När Erik frågade vem det var
skyndade hon ut i köket och när hon kom
tillbaka syntes det att hon gråtit. Men till
honom sa hon inget. På hemväg fick han
åka med en bonde, denne sa då ”jasså han
har varit och hälsat på sin farmor”. Erik
förstod då att det var sin far han sett på
fotografiet.
Många år senare sökte han upp en av
halvsystrarna, men hon påstod att det var
en kusin till henne som var hans far. Nu
försöker jag nysta i de trådar jag har men
det är inte lätt.
Hårfläta tillverkad av vandrande Vomhuskullor under senare delen av 1800-talet. På grund av fattigdom så fick (Maria Charlotta)
Lotten Levander sälja sitt vackra hår till vandrande kullor från Vomhus. Av det fina håret tillverkades klockkedjor till rika män. När
de vandrande kullorna några år senare återkom så fick hon denna fina hårfläta som fint minne. Den blev sedan som bokmärke i Erik
Levanders Bibel, som senare har förts in i denna fina träkista.
8
Wåra Rötter 2/2012
Erik Carlsson berättar om brottsforskning
Text: Eva Johansson
Foto: Tor Wiklund
Den 12 september kommer Erik Carlsson från Vimmerby till Tjust släktforskarförening. Han ska föreläsa om
sin forskning om brott på 1700- och
1800-talet.
Mest forskar han om brott i Vimmerbytrakten men också i Västervik. Det
handlar om allvarliga brott som mord och
egendomsbrott, bland annat barnamord.
- Det är hemska saker jag läst om i
domböckerna, om pigor som våldtagits
och blivit med barn och sedan i desperation dödat sitt barn.
I över 20 år har han hållit på och en bok
om dessa brott är under utgivning.
- Aldrig trodde jag väl att jag skulle
syssla med det här som pensionär. Det
började med att jag som barn blev varnad
för att cykla förbi ett ställe där det skulle
ha begåtts ett brott. Jag blev nyfiken på
det där och bestämde mig för att forska
lite om det i början av 90-talet.
- Och det visade sig att det stämde. Det
hade begåtts ett mord på just den där platsen i mitten av 1800-talet.
2002 fick Erik Carlsson Vimmerby
kommuns kulturpris för sin historiska
hembygdsforskning.
Vad släktforskar du om?
I det här numret börjar vi med en enkät bland föreningsmedlemmarna, tack vare en idé från vår medlem Ann-Sofi Kronvall.
Tre-fyra medlemmar får i varje nummer svara på tre enkla frågor. Vill du vara med i enkäten? Kontakta Eva Johansson på
e-post [email protected]
Frågorna:
1. Vad forskar du om?
2. Vad är din mest intressanta upptäckt?
3. Hur länge har du släktforskat?
Ann-Sofi Kronvall
Ingegerd Rocén
Inger och Dan Dahlqvist
1. Jag har forskat på alla mina släktgrenar
så långt jag kan komma bakåt i tiden. Nu
breddar jag forskningen och följer anornas samtliga barn, barnbarn och så vidare
framåt i tiden. Så det blir ganska många
personer på varje ana som jag följer.
1. Min senaste forskning är att jag letar
efter min mormors syskon som emigrerade till USA. Hon hade tre helsyskon
och en halvbror. Men det är svårt att hitta
uppgifter om dem, jag har bara hittat hennes halvbror.
1. Vi forskar just nu på Ingers mors släkt,
bland annat om Jonas Svan som föddes
1694-95 någonstans. Han fanns i Gissebo
i Hjorted 1734 som hejderidare. Släkten
fanns kvar som hejderidare fram till början av 1800-talet.
2. Att min farfar kom från Västervik. Jag
är inflyttad till Västervik och hade ingen
aning om att han kom härifrån. Farfars
fars och mors gravplatser har jag hittat här
i Västervik. På min mormors sida har jag
fått klarhet i en familjehemlighet.
2. Att min morfars farfars far skilde sig
1795. Då var han 50 år och det var hans
tredje hustru. Det var ovanligt med skilsmässor då. Han gifte sig fyra gånger. Jag
har läst om det i en dombok, han fick inte
gifta om sig förrän den förra hustrun gett
sitt medgivande, och det gjorde hon.
2. Ingers mormors släkt kommer från
Håkan Sunesson, född 1656, en man som
på ett mystiskt sätt kommit till Hjorteds
kyrka från någonstans och satt sig att sova
på en häst som tillhörde änkan Elin Persdotter från Tibbhult.
3. Jag startade med att gå en studiecirkel
hösten 2010.
3. Jag började på 70-talet men gjorde sedan ett uppehåll till slutet av 90-talet när
man började kunna släktforska på internet.
3. Vi har släktforskat till och från sedan
1978. Då råkade vi se en skylt med texten:
”Här låg torpet Vinäs” på vägen mellan
Västrum och Gladhammar och kom ihåg
att Ingers mor varit här som barn.
Wåra Rötter 2/2012
9
Släktforskningens dag 17 mars
Text & foto: Hans Wilensjö
Vid årets släktforskardag hade flera
sökt sig till vår lokal för att få veta mer
om hur förfäderna levde och kanske
hade det i Sverige på 1800-talet.
Även fast man sitter hemma måste man
känna till vissa grundläggande fakta för
att inte hamna fel i sin forskning. Det viktiga är att man följer en linje så långt det
nu går. Sedan kan man med fördel utöka
sin sökning på bredden. Oftast kanske
man hittar i ”frejd och särskilda anteckningar” de mest intressanta anteckningarna gjorda i husförhörslängderna.
Även fast arkiven numera är lätt tillgängliga via den egna datorn så är det
bästa att kosta på sig minst en grundkurs i
släktforskning för att få ut det bästa kring
sin forskning.
Tjust släktforskarförening samarbetar
med ABF och Vuxenskolan med flera studieförbund. Då ingår även Arkiv Digital
med Sveriges alla kyrkböcker tillgängliga
och tips om bra datorprogram där du samlar dina forskningsresultat lätt tillgängliga.
Under släktforskardagen kom förkortningen ”OÄ”, det vill säga oäkta barn,
upp till diskussion och hur man eventuellt
kan komma vidare om notering om fadern
saknas i kyrkoarkivet. Även adoption var
ett intressant och livligt diskuterat ämne.
Lars och Birgitta Lundblad har förfrågningar om det går att släktforska om
släkten i skåne. Rolf Nilsson ger positiva
besked.
Kerstin Johansson visar hur man söker i
kyrkböckerna för MariAnn och Lars-Olof
Malmén.
En mindre utställning, gjord av Kerstin
Johansson och Valde Svensson, visade
hur det gick till att släktforska med projektor och rullband, för inte så många år
sedan. Sedan när mikrokorten kom blev
det mycket lättare och numera söker man
via datorn på internet.
Gammal utrustning för ”rullning” fram
och åter. Originalrullar från början.
Kerstin Larsson
Sturegatan 34
593 32 Västervik
10
Nya medlemmar
Claes-Håkan Rydberg
Sankta Gertruds väg 9
593 34 Västervik
Marie-Louise Karlsson
Markörgatan 25 B
593 51 Västervik
Gerd Andersson
Hästerums Gård
594 94 Gamleby
Tomas Malmberg
Radhusvägen 1
590 91 Hjorted
Lars Lindeberg
Adelsvärdsvägen 10
590 96 Överum
Linn Karlén
Finedalsvägen 9 A
181 57 Lidingö
Sture och Rose-Marie Larsson
Munktorpsvägen 1
585 97 Linköping
Elisabeth Linder
Brunnsgatan 21 B
593 30 Västervik
Lena Bergvall
Norrhult Lyckåsen
590 90 Ankarsrum
Margareta och Nils-Erik Bengtsson
Sahultsvägen 9
590 91 Hjorted
Ann-Charlotte Jakobsson
Rutsbergsgatan 11
593 38 Västervik
Magnus Brännström
Siversgatan 2
593 31 Västervik
Barbro Jacobsson
Mopsvägen 12
231 92 Trelleborg
Pia Johansson
Gällerstorp Kullen
594 94 Gamleby
Barbro och Anders Björkman
Myggstigen 10
593 52 Västervik
Unni Bakken
Hjortstigen 2 F
590 90 Ankarsrum
Reine Andersson
Jurastigen 32 A
593 43 Västervik
Birgitta Lindell
Munkhagsgatan 64
587 26 Linköping
Lennart Johansson
Bränna Nämndemansgården 1
590 42 Horn
Ingegerd Pettersson
Kristinebergsgatan 2 G
593 35 Västervik
Barbro Wärn
Gösta Bernhards gata 3
593 30 Västervik
Jonny Andersson
Skyttegatan 22 C
593 54 Västervik
Eva och Hans Brandin
Hunsala 5
594 91 Gamleby
Ann-Marie Barkhagen
Ådala Mörtfors
572 96 Fårbo
Ann-Britt och Åke Johansson
Perugatan 47 C
593 42 Västervik
Wåra Rötter 2/2012
Foto: Bo Sandberg
VECKOKURSEN
30 JULI – 3 AUGUSTI 2012
Anmälan senast den 1 juni till Gamleby Folkhögskola tel: 0493 - 131 00
Allmän släktforskning
Måndag kl.
09.00 - 09.15
09.15 - 09.50
09.50 - 10.30
10.30 - 10.50
10.50 - 12.30
12.30 - 13.30
13.30 - 15.00
15.00 - 15.20
15.20 - 16.00
Välkomstanförande, Hans Wiberg
Presentation av kursdeltagarna, Hans Wiberg
Presentation av Gamleby Folkhögskola
Kafferast
Ancestery presenterar vad som finns på webben
Lunch
Fortsättning
Kafferast
Fortsättning
Tisdag
kl.
Onsdag kl.
09.00 - 10.30
10.30 - 10.50
10.50 - 11.30
12.30 - 13.30
13.30 - 15.00
15.00 - 15.20
15.20 - 16.00
Läsning av gammal stil, Margareta Roupe Wester, Valdy Svensson
Kafferast
Släktforskning i nutid, Skatteverket, Linda Södergren
Lunch
Droger, gifter och läkemedel genom historien, Professor Lars Oreland
Kafferast
Fortsättning
09.00 - 10.30
10.30 - 10.50
10.50 - 12.30
12.30 - 13.30
13.30 - 15.00
15.00 - 15.20
15.20 - 16.00
Läsning av gammal stil, Margareta Roupe Wester, Valdy Svensson
Kafferast
Emigrantforskning, Anna-Lena Hultman
Lunch
Fortsättning
Kafferast
Vad Släktforskarförbundet har att erbjuda, Anna-Lena Hultman
Torsdag kl.
09.00 - 10.30
10.30 - 10.50
10.50 - 12.30
12.30 - 13.30
13.30 - 15.00
15.00 - 15.20
15.20 - 16.00
Läsning av gammal stil, Margareta Roupe Wester, Valdy Svensson
Kafferast
Så här släktforskar jag, Eva Johansson
Lunch
Genealogiska föreningen. Om inrikes pass, Hans Hanner
Kafferast
Fortsättning
Fredag
kl.
09.00 - 10.30
10.30 - 10.50
10.50 - 12.30
12.30 - 13.15
Läsning av gammal stil, Margareta Roupe Wester, Valdy Svensson
Kafferast
Migration i Kalmar län och övriga Sverige, Peter Danielsson, Kalmar läns museum
Lunch, avslutning
Wåra Rötter 2/2012
11
Med hundspann vid världens ände
Text: Ragnar Asplund
skall han ha företagit resan till Alaska vid
15 års ålder. Panamakanalen var ännu inte
byggd, så resan till Alaska fick gå söder
om Sydamerika, runt Kap Horn, om man
inte ville ta vägen över den amerikanska kontinenten. Förmodligen hade Max
mönstrat på som besättningsman på ett
fartyg.
Gottschalk anlände till Kalifornien och
slog sig först ned i San Pedro 1902. Men
han lämnade den amerikanska västkusten
1906 efter det förödande jordskalvet, då
San Francisco ödelades och förhärjande
bränder spred sig i ruinerna och i landskapet långt utanför staden.
Max Gottschalk, guldletare, sjöfarare och
äventyrare vid Berings sund.
Mina studier av emigranter i Alaska
tog sin utgångspunkt i min farbror
Karl Aspelunds livshistoria efter emigrationen 1913. I tidigare artiklar har
jag berättat om hans liv i en liten fiskeby i södra Alaska, hans tragiska död
och hur livet sedan kom att gestalta sig
för hans efterlevande hustru Anna och
de tolv barnen. Annas senare liv skulle
komma att ta en överraskande vändning när hon mötte Max Gottschalk,
en tyskbördig mångsysslare med en
historia som inte liknar någonting annat. Anna var i 45-årsåldern och Max
var omkring sextiofem när de gifte sig i
början av 1950-talet. Men låt oss ta historien från början.
Max Ferdinand Gottschalk föddes den
15 november 1886 i Husum, en stad i
Tyskland, inte långt ifrån den danska
gränsen. Detta framgår av hans ansökan
om medborgarskap från 1925. Enligt en
nekrolog i Anchorage Daily News 1984
12
Wåra Rötter 2/2012
Under de följande åren finner vi Gottschalk i Alaska. Enligt den tidigare nämnda nekrologen skall han ha arbetat i guldfälten nära Nome, men det är obekant hur
länge. Han tycks i alla händelser inte ha
grundat någon större förmögenhet där.
Vi vet också att Gottschalk hade en
segelskuta, The New York, och att han
handlade med skinn och varjehanda. Gick
under många år med gods och passagerare mellan olika hamnar längs kusterna
i Kamtjatka och västligaste Alaska. Det
finns en dramatisk historia om hur han
en gång fick sitt fartyg konfiskerat under
en resa till Ryssland. Tiden och platsen
präglades av godtycklig myndighetsutövning och omfattande korruption. Men för
en gångs skull lär det inte ha slutat med
förhandlingar och en dusör till stadens
ordningsmakt. För att ledas in på bättre
tankar blev Gottschalk inlåst i en liten,
timrad arrestlokal.
Han lär alltid ha förvarat en patron dynamit av lämplig storlek i sin ena stövel
för eventuella, påkommande behov. Och
nu hade ett sådant tillfälle kommit. Under
natten petade han in en liten sprängladdning under en av stockarna nära marken
och tände på. I den efterföljande villervallan kunde han sedan lossa förtöjningarna
till en rysk segelskuta, gå ombord, sätta
segel och styra hemåt. När det blev uppenbart vad som hade hänt var Gottschalk
långt ute på havet och utom räckhåll.
Under åren skulle det bli många besök i
staden Petropavlovsk på södra Kamtjatka.
Det var där han hittade sin första hustru,
Maria Sataroff. Hon var född 1904 i Vladivostok i den allra ostligaste delen av
Ryssland, nära Stilla havet. Föräldrarna
var yupikeskimåer, en folkgrupp som man
finner både längst österut i Ryssland och
i södra Alaska. Ingenting är känt om Marias tidigare liv, innan hon träffade Max
Gottschalk. Paret Gottschalk gifte sig i
Petropavlovsk, det bör ha varit omkring
Den ryska staden Petropavlovsk på Kamtjatkas sydöstra kust i slutet av 1890-talet.
1920. Maria kan ha varit högst sexton år
gammal och Max närmade sig trettiofem.
Petropavlovsk är en stad nära Kamtjatkas sydspets, med strand ut mot Stilla havet. För hundra år sedan var det en liten
by med leriga vägar och några enkla träkåkar. Klimatet är påfallande likt det man
finner i södra Alaska med relativt milda
vintrar, medeltemperatur -10 grader i januari, och måttliga sommartemperaturer,
10 - 15 plusgrader under perioden juni till
augusti. Ofta regnigt och fuktigt väder,
oavsett tid på året. En annan likhet är den
rikliga förekomsten av lax och skaldjur
i vattnen utanför Kamtjatka. Staden har
idag ungefär 200 000 invånare och lockar
turister med förtrollande landskapsvyer,
varma källor och fiske.
Efter att ha gift sig flyttade paret Gottschalk till Nome i Alaska. Men de amerikanska myndigheterna ville inte godkänna det ”bolsjevikiska” bröllop de ingått
i Petropavlovsk, så de blev tvungna att
gifta sig en gång till.
Paret fick tre barn, Matrona, Catherine
och George. Men Maria blev sjuk i tuberkulos under senare hälften av 1920-talet.
Under den sista tiden vårdades hon på ett
sanatorium i Portland, Oregon och dog
1931, 27 år gammal. Hon vilar på kyrkogården Multnomah Park Cemetery, Portland, Oregon, USA.
Plötsligt stod Max ensam med de tre
barnen. Han hade hunnit bli 45 år gammal. Hur de närmaste åren därefter gestaltade sig är inte känt. Men vi vet en hel
del om den tid som gått sedan han kom
till Amerika. Som vi skall se kunde han
blicka tillbaka på ett händelserikt liv.
--- 0 --Gottschalk hade således lämnat den
amerikanska västkusten efter ett förödande jordskalv 1906. Några år tidigare hade
tre unga män, ”The Three Lucky Swedes”
funnit guld i västligaste Alaska. Det var
den norgebördige Jafet Lindeberg och två
svenskättlingar, Erik Lindblom och John
Brynteson som begett sig med sina vaskpannor och spadar till Anvil Creek. Det är
en liten älv, som rinner ut i en havsvik på
Alaskas västra kust.
Ryktet om den nya guldfyndigheten
spred sig snabbt. Den nya stad som bildades på platsen kom att få namnet Nome.
Om hur platsen fick sitt namn tvistar man
fortfarande. Enligt en tolkning uppstod
namnet Nome på grund av en provisorisk,
otydlig anteckning på en karta, ”Name?”.
Nome var en liten by i västligaste Alaska
med några få hus på 1890-talet, men kom
att bli centrum för en dramatisk guldrusch
från och med 1898 och befolkningen expanderade närmast okontrollerat under
de närmaste åren därpå. Guldfyndigheten
var stor och man beräknas ha utvunnit ungefär 100 ton guld under drygt ett sekel
som gått efter den första upptäckten.
Vid sekelskiftet 1900 kan 12.000, enligt
vissa uppskattningar 20.000, människor
ha strömmat till Nome. De flesta bodde
i tält och skjul. Mest unga män, burna
av sina framtidsdrömmar, beredda på att
uthärda. Tio år senare hade folkmängden
sjunkit till omkring 2.400 och idag har
staden ungefär 3 600 invånare.
Till denna stad kom alltså Max Gottschalk någon gång under det tidiga
1900-talet, förmodligen efter att guld-
ruschen nått sin kulmen. Hur engagerad
han var i guldletning vid olika tidpunkter
vet vi inte. Glimtvis skymtar han i historien, omväxlande som pälshandlare och
sjöman, men åtminstone gruvarbetare till
namnet så sent som 1925.
Det finns en ganska rikhaltig litteratur
som berättar om Max Gottschalk. Dels
vetenskapliga texter, dels mera skönlitterära skildringar. Berättelser av växlande
lyskraft och trovärdighet, som skildrar
livet vid Berings sund. Berättelser om
framför allt de människor, som rörde sig
mellan ostligaste Ryssland (Sovjetunionen efter 1917) och Alaska. Laglöst land
vid världens ände.
--- 0 --Några av de första uppgifterna man
träffar på om Max Gottschalk gäller ett
ytterligt märkligt företag vintern 1913.
För första gången hade Berings sund passerats vintertid. Det pågick vid den här
tiden en debatt i vetenskapliga kretsar,
som gällde frågan om Amerikas kolonisering. Helt enkelt hur de första urinvånarna
kommit till den amerikanska kontinenten.
Man var helt överens om att det skett en
invandring från Asien över Berings sund.
Och de flesta höll det för rimligt att invånare i nordostligaste Ryssland hade
tagit sig över till Alaska sommartid med
enkla farkoster. Alternativt att det funnits en landbrygga mellan kontinenterna
för länge sedan. En del tänkte sig, att en
mycket tjock ismassa över Sibirien hade
tryckt ned marken och att den nedpressningen hade lyft upp en landrygg på den
plats där Berings sund ligger. Idéerna var
många och ämnet viktigt, när den amerikanska historien om de första bosättarna
skulle berättas och den nationella identiteten skulle formuleras.
En invandring sommartid över Berings
sund av folk från Sibirien hade betraktats
som helt självklar. Men nu fanns belägg
för att Berings sund passerats vintertid
åtminstone en gång; av Max Gottschalk
1913. Även om man inte kände till någon,
som gjort samma bedrift tidigare, kunde
man mycket väl tänka sig att den amerikanska kontinenten befolkats vintertid,
åtminstone till någon del och under någon
tidsperiod. Därav forskarnas intresse för
Max Gottschalks företag.
Guldgrävarbyn Nome i västliga Alaska 1907.
Dr John P Harrington beskriver i ett
vetenskapligt arbete Max Gottschalks bedrift. Harrington arbetade på Smithsonian
Institute, världens största museikomplex
inom området natur och historia.
forts. sidan 14
Wåra Rötter 2/2012
13
Hans redogörelse utstrålar gott humör och
inte så lite stolthet. Han skriver: ”Det var
därför utomordentligt tillfredsställande
att erhålla detta unika, man lockas nästan
säga historiska, brev från Mr Max Gottschalk, bosatt i Nome, Alaska, som här
publiceras för första gången. Det visar att
en man i vår tid har lyckats med bedriften
att passera (Berings sund vintertid, min
anm), vilket gör det troligt att primitiva
indianer kan ha gjort samma bedrift utan
att använda båtar. Jag skulle säga att brevet från Mr Gottschalk, som inte är vad
han själv skulle kalla en skolad man,
framstår för mig som en utsökt berättelse
på engelska språket, som kort och enkelt
gör rättvisa åt hans berättargåva.”
Och Max Gottschalk inleder sitt brev:
”Dear Sir, Ja, det stämmer att jag passerade Berings sund över isen, men jag gjorde
resan ensam. Jag lämnade East Cape, Sibirien i mars 1913, min släde med dess
last av skinn och mat samt 16 hundar. Det
tog mig 2 ½ dygn att nå ön Stora Diomedes genom att fara snett över den drivande
isen över en nordlig havsström. Efter att
hundarna fått vila och mat gav jag mig ut
mot Lilla Diomedes, som ligger helt nära
och där man lätt tar sig över, eftersom
isen mellan öarna är pålitlig.”
Ön Lilla Diomedes tillhör Alaska och
ligger ungefär mitt i Berings sund, ungefär
mitt mellan den asiatiska och den amerikanska landtungan. Ön är triangelformad,
med en yta på ungefär 7 kvadratkilometer. De branta stränderna gör den svårbebyggd, husen klättrar längs bergssidorna.
Det finns idag ungefär 150 invånare på ön
och förmodligen inte fler när Gottschalk
gjorde sin resa 1913. Lilla Diomedes
övergick tillsammans med Alaska i amerikansk ägo från år 1867 ”fram till dess ön
uppslukas av havet”, som avtalstexten lyder. Hela Alaska betalades med 7.2 miljoner dollar när det köptes av USA, mindre
än fem dollar per kvadratkilometer.
Väster om Lilla Diomedes ligger Stora
Diomedes, som tillhör Ryssland. Den har
en yta på 29 kvadratkilometer. Ännu mer
svårtillgänglig, kargare och helt obebodd.
I det smala sundet mellan öarna går datumlinjen. Därför betecknas ibland Lilla
Diomedes ”Yesterday Island” och Stora
Diomedes ”Tomorrow Island”. På grund
av tidsanpassning i både Ryssland och
USA är tidsskillnaden mellan de båda sidorna om datumlinjen i allmänhet 20 timmar.
Diomedesöarna är uppkallade efter
martyren Diomedes i den rysk-ortodoxa
kyrkan, vars minne högtidlighålls den 16
14
Wåra Rötter 2/2012
augusti. Den dagen nådde Mikhail Gvozdev och hans expedition fram till ögruppen, och ritade in Diomedesöarna på sin
karta. Diomedes är ett helgon inom den
rysk-ortodoxa kyrkan, som led martyrdöden omkring år 311 e Kr.
Men vidare till brevet: ”På Lilla Diomedes var det en man som hette Bill
Schroeder, som hade stannat i byn över
vintern och frågade om han fick följa med
mig eftersom han ville komma till Nome
i början på året. Han följde mig på snöskor. När vi var ungefär 25 miles ute på de
drivande isflaken gick Schroeder genom
isen. Det var ungefär - 20 (F) grader (ungefär - 30 grader C, min anm). Jag bäddade ner honom i släden och tog honom
tillbaka till Lilla Diomedes, där han sedan
dog.”
Resans fortsättning blev om möjligt
än mer strapatsrik än dess början. Isen
var opålitlig, delvis uppbruten och havsströmmarna gjorde att resan förlängdes
kraftigt när isflaken drev bort från målet
för färden. Eller med Max Gottschalks
egna ord: ”Jag gav mig ut igen från Cape
Prince of Wales, som är bara 24 miles fågelvägen från Lilla Diomedes, men det
tog 6 ½ dagar innan jag kom till Shishmaref, som ligger 75 miles (ung 12 svenska
mil) upp längs kusten från Cape Prince of
Wales. Jag uppskattade att jag under de
dagarna hade färdats ungefär 200 miles,
hela tiden strävande söderut samtidigt
som den drivande isen förde mig norrut.”
Som framgår av en karta över området
kom Gottschalk i land långt norrut och
därmed även långt ifrån Nome, expeditionens slutstation.
Åter till brevet: ”Efter att jag själv och
hundarna fått vila några dagar lämnade
jag Shishmaref och for vidare till Nome,
225 miles resa längs vintervägen längs
kusten. Isförhållandena var desamma på
båda sidor om öarna, istäcket var mer eller mindre uppbrutet och havsströmmen
nordvästlig. Ny is bildas hela tiden i de
öppna råkarna, ungefär 4 ½ tum tjock. --Hursomhelst, det var en riskabel resa, och
jag tror inte att jag skulle göra om den.
Men jag är äldre nu och det kan vara därför. Högaktningsfullt, Kapten Max Gottschalk”.
Dr John P Harrington, som publicerat
brevet gav följande slutkommentar i sin
artikel: ”Max Gottschalk … har samlat
en omfattande erfarenhet under sina tjugu
år i Nome, Alaska. Han är kapten på ett
handels- och fraktfartyg som går mellan
Nome och angränsande orter. På grund av
sin långa erfarenhet av regionen som na-
Max Gottschalk på 1950-talet. Porträtt
målat efter fotografi av en koreansk reproduktör i Anchorage.
vigatör och genom handel med ursprungsbefolkningen lika väl som med vita, och
med tanke på hans förtrogenhet med både
ryska och eskimåernas språk, är han särskilt skickad att uttala sig auktoritativt om
förhållandena vid Berings sund.”
I sin publicerade form är brevet inte
dagtecknat, men torde vara skrivet någon
gång i början av 1930-talet. Tjugu års tillbakablickande. Då hade han förlorat sin
hustru. Barnen behövde sin far. Han skulle aldrig mer ge sig ut på isen över Berings sund, ”… is som på sina ställen var
tunn som papper”. Han hade säkrat sin
plats i historien. Äventyrens tid var förbi.
--- 0 --Gottschalk övergick till fiskeindustrin
och arbetade för flera olika bolag fram
till pensioneringen 1965, vid 79 års ålder. Under andra världskriget, skall han
ha överförts till ett koncentrationsläger i
Oregon, förmodligen för att han fortfarande var tysk medborgare. Tyskland var
en fientlig, krigförande nation. Men han
ska inte ha lidit någon större skada utöver förlust av friheten och han blev fri så
snart kriget var slut. Det kan verka överraskande att han inte redan hade blivit
amerikansk medborgare efter nästan ett
halvt sekel i Amerika; en ansökan om
medborgarskap finns registrerad 1927,
men beviljades först 1947. Det verkar ha
varit vanligt att beslut om medborgarskap
dröjde bland emigranter. Någon förklaring har jag inte hittat.
Så småningom kom Gottschalk att ansvara för anläggningar och installationer
etablerades när han seglade till Ryssland
efter koks, som han sålde till gott pris
bland lokalbefolkningen hemma i Alaska.
Näst livet självt var bränsle det värdefullaste man kunde erbjuda på en vindpinad
tundra i den arktiska vintern.
Anna Aspelund Gottschalk omkring 1973.
vid en konservfabrik i South Naknek.
Hans blivande hustru Anna Aspelund
bodde alldeles mittemot, på norra sidan
älven. De gifte sig i maj 1952. Båda hade
varit drabbade av svåra livsöden. Hade
en gång blivit lämnade ensamma med en
skara små barn. Och kanske förstod de
varandra på ett särskilt sätt just därför. De
skulle få många år tillsammans.
Max Gottschalk dog en dag i maj 1984,
i en ålder av 98 år. En äventyrare som givit upphov till en mängd mer eller mindre
fantastiska berättelser. En tysk skildring
av hans liv har titeln ”Der Robin Hood der
Beringstrasse; das abenteuerliche Leben
des Max Gottschalk”; (Robin Hood vid
Berings sund; Max Gottschalks äventyrliga liv). Gottschalks rykte som välgörare
Men framför allt var nog Gottschalk en
förslagen affärsman, som visste att välja
sina metoder, ”… lagliga eller ej”, som ett
omdöme lyder. Och utan tvekan en djärv
seglare, som sågs manövrera sin skonare
först av alla, bland isflak som våren ännu
inte rått på. Det sägs att han mot slutet av
sitt liv ibland berättade om vad han varit
med om men att man inte riktigt kunde eller ville tro vad man fick höra. Först senare skulle det bli uppenbart för de närmaste
vilket märkligt livsöde Max Gottschalk
blickade tillbaka på. Den amerikanska
drömmen, guldfälten, de stora äventyrens
tid …
Nekrologerna är återhållsamma, men
ger en glimt av ett farofyllt och skiftande liv. Den 20 maj 1984 kunde man
läsa i Anchorage Daily News: “En begravningsgudstjänst för Max Gottschalk
kommer att hållas senare denna vecka i
Naknek, där han kommer att bli begravd.
Mr Gottschalk var en äventyrare, seglare,
affärsman och guldletare.” Så kort kan
det sägas. En av dem som sett början av
guldruschen vid Avril Creek var död. Och
nekrologen slutar: ”Mr Gottschalk efterlämnar änkan Anna i South Naknek, en
son, …, tre döttrar, … 24 barnbarn och
många barnbarnsbarn.”
till januari 1996. Då hade hon hunnit bli
90 år gammal på en månad när. Under de
sista åren av sitt liv bodde hon på ett hem
för äldre i Anchorage. Där bodde även
hennes båda systrar, Nina och Mary, som
varit så hjälpsamma under de svåra åren
efter att maken Karl förolyckats 1939. Tre
äldre damer med vackert vitt hår; ”The
Silver Ladies”, som personalen kallade
dem. Samma år som Anna dog även äldre
systern Nina, 93 år gammal. Det var hon
som tillsammans med sin make stått som
värdpar vid Annas första bröllop i Naknek
1923. ”Det största evenemanget någonsin
i Bristol Bay”, som en reporter beskrev
tilldragelsen. Nu var det 73 år sedan.
Och Mary, den yngsta av min farbror
Karls svägerskor i Alaska, som haft flera av Karls och Annas barn boende hos
sig medan de växte upp på 1940-talet;
hon blev 98 år gammal. Levde ända till
de 31 augusti 2009 och begravdes i The
Holy Cross Orthodox Church i sin hemby
South Naknek.
Med Anna Aspelund Gottschalk och
hennes systrar dog några av de sista i den
generation, som spelat betydelsefulla roller när fiskeindustrin växte fram vid Bristol Bay i Alaska. Ett viktigt och till stora
delar outforskat fält inom Skandinaviens
emigranthistoria.
Hustrun Anna, som gift sig som sextonåring med min farbror en senvinterdag 1923 var återigen änka. Hon skulle
komma att leva ytterligare tolv år, fram
I berättelsen om Karl Aspelunds emigration
till Alaska och hans släkt ingår följande artiklar:
”Min farbror reste till Amerika”,
Wåra Rötter nr 1 - 2011
”Den vittbereste Carl Klein”,
Wåra Rötter nr 2 - 2011
”Det stora gästabudet”
Wåra Rötter nr 3 - 2011
”...ett enformigt och öde land...”,
Wåra Rötter nr 4 - 2011
”Ett annat krig i en nära framtid är utsikten”,
Wåra Rötter nr 1 - 2012
”Med hundspann vid världens ände”,
sista avsnittet
Wåra Rötter nr 2 - 2012
Anna Aspelund Gottschalks grav på Nakneks nya kyrkogård.
Går också att läsa på hemsidan:
www.tjustanor.com
under fliken medlemsinfo.
Wåra Rötter 2/2012
15
Tjust Släktforskarförening
c/o Stadsbiblioteket
Box 342, 593 24 Västervik
Program hösten 2012
Onsdag 12 September
Tid: 18.45
Plats: Utkiken, Stadsbiblioteket
Erik Carlsson om sin forskning i brott
Onsdag 26 September
Tid: 18.00
Plats: Utkiken, Stadsbiblioteket
Pratkväll
Onsdag 10 Oktober
Tid: 18.45
Plats: Utkiken, Stadsbiblioteket
Anders Berg, hur man forskar om sjöfolk
Onsdag 24 Oktober
Tid: 18.00
Plats: Utkiken, Stadsbiblioteket
Pratkväll
Onsdag 14 November
Tid: 18.45
Plats: Utkiken, Stadsbiblioteket
Åke Andersson om Västerviks kommunarkiv
Onsdag 28 November
Tid: 18.00
Plats: Utkiken, Stadsbiblioteket
Pratkväll
Onsdag 12 December
Tid: 18.45
Plats: Utkiken, Stadsbiblioteket
Nils Ottervik visar Ancestrys funktioner. Luciakaffe
Vid varje träff: kaffe, lotterier och anbyten. Anteckna träffarna i din kalender. För ev. reservation om tider och plats se vår
påminnelse om träffen i Västerviks-Tidningen under föreningar, lördagen före aktuell träff.
Besök också vår hemsida: www.tjustanor.com
Rättelse om Petter Åkerman
I artikeln om boken om Västerviksstudenterna i förra numret av Wåra Rötter står det att Helge Åkerman bodde i Stockholm då
han gick bort 1953. Det stämmer inte. Hans son Petter Åkerman berättar att fadern 1953 var tjänstledig från Västerviks-Tidningen
för att författa Ankarsrums bruks historia inför brukets 300-årsjubileum och var på tillfälligt besök på Kungliga biblioteket där han
drabbades av hjärtinfarkt och gick bort några dagar senare. Någon Ankarsrumshistorik blev det inte då men arbetet kunde fullföljas
av sonen Petter Åkerman till 350-årsjubileet med bidrag av både fadern och Manne Hofrén.