Transcript Den vittbereste Carl Klein sid 8 Statens kontrollbehov hjälper

Wåra Rötter
Tjust Släktforskarförening
Nummer 2 • 2011 • Årgång 25
Årsmötet sid 4-5
Den vittbereste Carl Klein sid 8
Statens kontrollbehov hjälper släktforskare sid 14
föreningsnytt
Tjust
Släktforskarförening
Ordförande: Hans Wiberg
tel: 0490 - 214 28
e-post: [email protected]
Sekreterare: Valdy Svensson
Tel. 0490 - 188 18
e-post: [email protected]
Kassör: Yvonne Andersson-Gullberg
Tel. 0490 - 202 36
e-post: [email protected]
Föreningens adress:
Tjust Släktforskarförening
c/o Stadsbiblioteket
Box 342
593 24 Västervik
Postgiro: 494 76 67 - 4
Föreningens org. nr: 833600 - 7128
Medlemsavgift 150 kr./år
Familjemedlem 50 kr./år
Internetadress: www.tjustanor.com
Redaktörer för Wåra Rötter:
Hans Wilensjö
Kristinebergsgatan 2 T
593 35 Västervik
Tel. 0490 - 321 46
e-post: [email protected]
Eva Johansson
Helgerum Berggård
590 93 Gunnebo
Tel. 0490 - 138 19
e-post: [email protected]
Tor Wiklund
Kolsebro Ekdalen
597 97 Åtvidaberg
Tel. 0120 - 202 59
e-post: [email protected]
Ny medlem i redaktionskommittén
Eva Johansson har valts in i redaktionskommittén. Så här presenterar
hon sig för Våra Rötters läsare:
Släktforskning är ganska nytt för mig, jag började så sent som i höstas. Starten blev
en distanskurs i släktforskning på Mittuniversitetet. Som examensuppgift gjorde jag en
släktutredning för min sambo, på hans fars sida. I min egen släkt är det flera släktingar
som redan forskat, och jag ville börja med en uppgift där jag fick söka mig fram från
grunden, utan facit.
Jag bor i Helgerum sedan några år, men är inflyttad från Västkusten. Att vi bor i Helgerum inspirerade mig också att släktforska, eftersom min sambos farfar var rättare här
för hundra år sedan och vi ville gärna veta mer om honom och släkten.
Min egen släkt kommer från inlandet i mellersta Halland, och gränstrakterna mellan
Bohuslän och norra Västergötland. Om denna samarbetar jag med en bror och en kusin
i släktforskningen. Efter att jag brutit benet i höstas fick jag tid att ägna mig lite extra åt
släktforskning och har också forskat om mina barns farföräldrar och bakåt. Dessa kommer från Gotland, södra Småland och Närke.
Det mest intressanta är när man stöter på människor som skiljer sig från mängden av
torpare, pigor och drängar. Till exempel de som begått brott och som gjort något annat
anmärkningsvärt.
Ännu har jag inte besökt något arkiv och bläddrat i gamla luntor utan enbart använt
mig av de kyrkoböcker, mönstringsrullor med mera som finns tillgängligt på internet.
Det är bekvämt och ett bra sätt att börja, tycker jag.
Till vardags arbetar jag som webbredaktör på Västerviks-Tidningen och ibland som
lärare på en journalistutbildning.
Wåra Rötter nr 3 – 2011
kommer i september
Material senast
15 augusti 2011
Omslagsbild:
Elisabeth Hjortvid
Foto:
Hans Wilensjö
Upplaga:
600 exemplar
Utgivning:
4 gånger per år
Tryck:
Ostkustens Tryckeri AB, Västervik
2
Wåra Rötter 2/2011
INNEHÅLL I DET HÄR NUMRET
Sid. 2
Sid. 3
Sid. 4-5
Sid. 6-7
Sid. 7
Sid. 8-10
Sid. 11
Sid. 12-13
Sid. 14
Sid. 15
Ny medlem i redaktionskommittén.
Månadsmöte ”Indelningsverket år 1682-1903” Lars Oswald.
Årsmötet. Smålänska uttryck väkte minnen.
Släktforskardagar i Norrköping.
Program Hösten 2011. Nya medlemmar.
Den vittbereste Carl Klein. Släktforskare på 1600-talet.
Månadsmöte Åsa Jägerhorn om sin senaste bok Gottfrid Kallstenius.
Korpral, krigsfånge och dömd som tjuv.
Statens kontrollbehov hjälper släktforskare.
Våra släktforskarkurser. Nya tidskrifter.
Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera innehållet. Citat ur Wåra Rötter får göras
om källan anges. För återgivande av signerade artiklar samt illustrationer krävs tillstånd
av författaren/illustratören/fotografen. Författarna är själva ansvariga för innehållet i
artiklarna. Redaktionen ansvarar inte för insänt material.
Månadsmöte 16 februari 2011
föreningsnytt
Kvällens tema: Indelningsverket år 1682-1903
Text & foto: Hans Wilensjö
Indelta soldater finns i egna register
Att hitta uppgifter om indelta soldater
och båtsmän är inte så komplicerat.
Det och mycket annat om soldatforskning berättade Lars Oswald vid månadsmötet i februari.
Ordföranden Hans Wiberg hälsade de
närvarande välkomna och påminde om
kommande händelser i föreningen. Han
hälsade kvällens välkände föreläsare Lars
Oswald välkommen.
Lars Oswald presenterade för oss forskare mycket intressanta uppgifter om soldater, båtmän, livgrenadjärer och dragoner. Vi fick också veta hur vi kan få fram
uppgifter kring soldattorpens läge och hur
de framlevde sina dagar med hustru och
ofta en massa barn i de små husen, som är
så intressant för oss dagens forskare
Det var Gustav Vasa som behövde krigsfolk och att bara samla ihop folk ute i bygderna höll inte längre. Därför tillkom ett
avtal mellan bönder eller hemmansägare,
att mot mindre skatteuttag ordna med rotar, stora nog att kunna försörja en kronans man. Detta tog många år att genomföra i vårt avlånga land. Till att börja med
var ofta soldaten inhyrd i någons stuga för
att senare få bygga ett mindre soldattorp
på någon utmark i byn. Senare byggdes
säkert torpen till för det kunde av någon
anledning bli många barn i de små soldattorpen.
I vår forskarsal har vi ett 20-tal pärmar
från Kalmar och Östgöta Regemente.
Bara att leta fram socken och soldattorpets nummer eller namn så har vi det helt
gratis till vår egen forskning. Ofta hittar
man alla soldater som bott på torpet från
1862 tills det lades ner.
Vidare visade Lars Oswald hur man kan
söka i Centrala soldatregistret på nätet om
just sina egna hittade soldater från förr.
Han redogjorde för de olika siffror som
står i aktnumret, hur man går vidare och
kanske hittar när han föddes, antogs och
begärde eller fick avsked samt giftermål
och till och med barnens födelsedata. Du
även hitta att soldaten är ”blesserad” (skadad) eller saknad från något krig.
Soldatnamnen
Namnen på soldaterna har sin egen historia.
Soldaterna fick ofta det namn som torpet
hade. Båtsmännen däremot ärvde torpets
namn under hela dess livstid.
Soldaterna bytte oftast till namn som
passade torpet eller så tyckte befälen att
de skulle ta skogsnamn, djurnamn, fågelnamn, mineraler och namn från vårt
stjärnsystem. Namn som Julafton, Vitt
hår, Liten, Stor och till och med nedsättande namn som Menlös.
Lars Oswald visade också bra uppslagsböcker kring forskning om hela Sveriges
militära historia och över alla torp som
varit registrerade som soldattorp eller båtmanstorp. De finns att låna på biblioteket.
Lars Oswald avtackades med blommor
av ordföranden. Sedan blev det kaffe och
dragning av lotteri.
Det var tvunget att byarna kunde vara
så bärkraftiga så att kunde försörja en
soldat på roten. Det fanns noga utskrivna
regler för hur det skulle gå till, men det
var ofta konflikter mellan bönderna och
soldaterna och tolkningsfrågor kunde
ställa till det.
Soldatregister
Skövde är ett centrum för forskning om
soldater, som sedan är utdelat till bland
annat Eksjö och Linköping som bär ansvaret. I vår släktforskarförening är det
Lars Oswald som fått bära huvudansvaret
och sänder utförd forskning till Skövde
via Eksjö.
Wåra Rötter 2/2011
3
Årsmötet den 16 mars
Text & foto: Hans Wilensjö
Ordförande Hans Wiberg hälsade 51
medlemmar välkomna till Tjust Släktforskarförenings årsmöte där Elisabeth Hjortvid hade föreläst kring sin
nya bok Småländska Dialekter.
Mötet inleddes med en parentation
över avlidna medlemmar.
Till att sköta årsmötesförhandlingarna
utsågs Ragnar Asplund och till mötes sekreterare utsågs ordinarie Valdy Svensson. Att justera protokollet utsåga Holger
och Stina Kanth.
Årets verksamhetsberättelse föredrogs
där följande kan redovisas.
Styrelsen har bestått av ordförande.
Hans Wiberg, vice ordförande Holger
Kanth, sekreterare Valdy Svensson, kassör Yvonne Gullberg Andersson, vice sekreterare Karl-Axel Carlsson och suppleanterna Rolf Nilson och Nils Ottervik.
Kommittéer:
Lotterikommitté. Rolf Nilsson, Torbjörn
Strand och Holger Kanth.
Kaffekommitté Birgitta Carlsson, Mar
anne Karlsson och Ingegerd Rocén.
Redaktion för Wåra rötter: Lennart
Jennekvist, Hans Wilensjö, Tor Wiklund
och Bo Sandberg.
Revisorer: Kjell Johansson och Bertil
Ingmarsson, suppleant Britt Börjesson.
Valberedning: Gun-Britt Tjäder, Inger
Dahlqvist och Roger Olofsson.
Verksamhet
Styrelsen har haft tio protokollförda
styrelsemöten och åtta föreningssammankomster har hållits. Släktforskningens
dag genomfördes den 20 mars och var
välbesökt.
Vid Arkivens dag deltog föreningen och
visade på bland annat biblioteket i Gamleby hur släktforskning går till.
Hans Wiberg och Nils Ottervik har deltagit i cirkelledarkurs i Lindesberg och
under året har 6 studiecirklar genomförts
i samarbete med Vuxenskolan och ABF.
De populära pratkvällarna på brandstationen har genomförts både vår och höst.
4
Wåra Rötter 2/2011
25-årsjubileum hölls på Bryggaren den
2 oktober som blev mycket lyckat och
hade många besökare. På kvällen hade
föreningen ordnat med en trevlig buffé,
och fick ta emot gåvor och blommor.
Övriga aktiviteter: våra två medarbetare
Leif Pettersson och Kerstin Johansson
har arbetat med avskrifter till projektet
”Att ge namn till de döda”. Vi har arbetat
med soldatredovisning, deltagit i Odensvi hembygdsförenings hantverksmässa,
släktforskning i Lofta Hembygdsgård,
Locknevi marknad och SPF pensionärer
i Vimmerby. Alla mycket välbesökta där
föreningen fått gott renommé.
Hans Wiberg, Lena Westerberg och
Hans Wilensjö representerade föreningen
på förbundets släktforskarstämma i Örebro 27-29 augusti.
Medlemsantalet var under år 2010 593
betalande medlemmar, och cirka 950 besök har skett i forskarsalen under året.
Tre begagnade datorer har inköpts, därav en bärbar. Tidningen Wåra rötter har
utkommit med fyra nummer under året.
Föreningens egen hemsida finner du på
www.tjustanor.com.
Föreningens ekonomiska ställning är en
vinst under året med 44624:- kronor, och
med god ekonomisk behållning.
Val
Åretes val blev följande: Som styrelseledamot invaldes Lena Westerberg och till
ny styrelserepresentant invaldes Kerstin
Johansson. I lotterikommittén invaldes
Karl-Axel Carlsson och Ann Persson. Ny
redaktör till Wåra Rötter blev Eva Johansson.
Övriga personer omvaldes för ytterligare ett år.
Holger Kanth avtackades med blommor
och det är nu första gången sedan föreningen startades 1985 som Holger står utanför styrelsen. Avgående Rolf Nilsson
avtackades med blommor och ordföranden avslutade årsmötet.
Föreningen bjöd på smörgås och kaffe
och dragning utfördes till lotteriet.
Holger Kanth.
Småländska uttryck väckte minnen
Text & foto: Hans Wilensjö
Elisabeth Hjortvid redogjorde hur boken
Småländska ord & läten tillkommit, där
hon varit medförfattare och redaktör.
Själv blev Elisabet redaktör för boken
och konstaterar det var inte lika enkelt att
få in bidragen. Först kom ingenting och
sedan blev det som det brukar allting kom
på en gång. Medförfattare är bl.a. Tomas
Arvidsson, Karin Alvtegen som är barnbarn till Astrid Lindgren och delägare till
AL Värd i Vimmerby, Stefan Edman, Birgit Carlstén, Odd Zschiedrich och förre
landshövdingen för Jönköpings län Birgit
Friggebo.
Några både välkända och okända ord
och yttryck nämndes under kvällen.
”Förstår Du inte skämt, sa gumman
och nackade huvet av tuppen”
”Där fick han så han sket e rölök”
”Åkte te stan å fniskte opp sa” (åkte
till staden och gjorde sig snygg ex hos
hårfrisör).
”köper en e kanne snor, kan en ge se
på att hälfta är dreggel” (livet är eländigt)..
Värdfolket har för lite mat att bjuda på:
”Däräcker inte te alle men dä räcker”
(Obs att R låter som ungefär W!)
”de e gott o inte ha met o göre”
Det blev många trevliga skratt och vi påmindes om ord och uttryck som troligen
försvinner med oss som haft förmånen
att vara födda under förra halvan av 1900
talet.
Elisabeth avtackades med blommor av
ordföranden.
Smålands Akademi, som gett ut boken,
bildades 1993 och stol nr 1 tilldelades
en av smålands största författare Astrid
Lindgren. Hon menade att det var viktigt
att värna om den Småländska identiteten.
Akademins tilltänkta motto ”snille och
Vitterhet” föreslog hon ändrat till snille
och envishet. Så fick det bli. Astrid Lindgren har för övrigt i sina böcker använt
många av de gamla uttrycken som vi infödda ortsbor ser som självklara medan
andra undrar vad de i verkligheten betyder.
Uppgiften att skriva en bok kring de
många Småländska dialekterna underlättades av att ledamöterna i Akademin har
anknytning till de olika delarna av landskapet. Vår nordöstra del ”bevakades” av
Karin Alvtegen och Elisabeth Hjortvid.
Varje liten ort har stort sett sina egna typiska ord.
Elisabeth Hjortvidavtackades med blommor av ordföranden Hans Wiberg.
Wåra Rötter 2/2011
5
6
Wåra Rötter 2/2011
Information kring resan till
Norrköping
Vi har 50 platser till vårt förfogande i bussen till Norrköping, under resan får Du
inträdesbiljett samt viss information kring mässans utställare, föreläsare var Du
kan köpa mat eller kaffe m.m..
Bussen avgår från Stenhamra parkeringen kl 08:00 för att vara framme till invigningen i Norrköping kl 10.00. Ev. påstigning kan ske utmed E 22 i Gamleby och
andra platser som Du anmäler i samband med beställningen.
Årets händelse för
oss
Släktforskare
Efter att mässan stänger kl 17:00 på lördagen startar bussen hemresan ca kl
17:15 eller så snart alla är ombord på bussen. Åter i Västervik ca 19:00.
OBS: Ingen mat och dryck ingår i resan, det får Du betala själv. Det finns gott om
matställen både inom och utanför mässan.
Anmälan: (Vilken är bindande) sista anmälningsdag fredagen den 5 augusti till
undertecknad.
Du betalar på inbetalningskort 120:- kr inkl. inträde till postgirokonto nr: 494 76
67-4 Tjust Släktforskarförening. OBS Ditt medlemsnummer står på adresslappen
på tidningen Wåra Rötter vilket Du måste ange. Så snart beloppet är betalt är Du
berättigad att följa med till
Anmälan till
Hans Wilensjö
tel: 070-3265356 eller e-post:
[email protected]
ange (Norrköping).
Program hösten 2011
Onsdag 14 september
Tid kl. 18.45
Plats: Ukiken Statsbiblioteket
Gun, Gunnar Lith föreläser kring Wilhelm Moberg.
Kaffe, lotteri, anbyten.
Onsdag 14 oktober
Tid: 18.45
Plats: Ukiken Statsbiblioteket
Hans Hanner berättar kring och pratar om passhandlingar 1820 Till 1860
Kaffe, lotteri, anbyten.
Onsdag 16 November
Tid 18.45
Plats: Utkiken Stadsbiblioteket
Lars Oswald fortsätter om sin soldatforskning.
Kaffe, lotteri, anbyten.
Onsdag 14 december
Tid: 18.45
Plats: Utkiken Stadsbiblioteket
Lucia kaffe (Föreläsare eller underhållning ej fastställt)
Kaffe, lotteri, anbyten.
Välkommen till våra träffar hälsar Styrelsen. För ev. reservation om tider och plats se vår påminelse om träffen i Västervikstidningen under föreningar lördagen före aktuell träff. Anteckna träffarna i Din kalender. Besök också vår hemsida www.
tjustanor.com
Nya medlemmar
Inger Brolin
Dansrundan 13
593 37 Västervik
Niklas Kant
Järnåldersstigen 337
13665 Haninge
Sven-Erik & Anita Andersson
Ingaborgsstigen 37
593 43 Västervik
Erik & Birgitta Molander
Stora Trädgårdsgatan 2 D
5293 35 Västervik
Kerstin Söderström
Sankta Gertruds väg 137
593 41 Västervik
Wåra Rötter 2/2011
7
Den vittbereste Carl Klein
Text: Ragnar Asplund
I början av förra seklet bosatte sig en
del skandinaver i södra Alaska. Det var
folk av många sorter, guldletare, pälsjägare, fiskare. Överraskande många
kom att få ledande befattningar i den
fiskeindustri som etablerades med den
första konservfabriken för lax i Bristol
Bay-regionen 1890, och med ett stigande antal liknande anläggningar under
de kommande 30 åren.
Elisabeth i Sydafrika innan amerikaresan
börjar. När den inföll och hur den gick
till vet man inte. Någon passagerarbiljett
tycks inte finnas registrerad i hans namn
och på emigrantfartygens passagerarlistor finner man honom inte heller. I Ellis
Islands arkiv finns ett fåtal med namnet
Karl eller Carl Klein, men ingen med rätt
ålder och hemland. Det troliga är att han
arbetade sig över till Amerika i en fartygsbesättning.
Bland resenärer till Alaska under denna
tid torde Carl Johan Albert Klein, född
den 15 juli 1880 i Skanör, höra till de
märkligare. Hans far var tulluppsyningsmannen Severin Magnus Klein, född den
27 februari 1837 och modern Johanna Augusta Bäckström, född den 10 november
1844. Båda var födda i Skanör, och släkten Klein finns etablerad i Skanör sedan
åtminstone senare delen av 1700-talet.
Första gången han dyker upp i den amerikanska folkbokföringen (Census) är
1910 i södra Alaska. Han skall ha anlänt
till Amerika år 1900 (vilket troligen inte
stämmer) och var gift sedan 1907 med
en kvinna av aleutiskt ursprung, Okalena
Kalmakof, 29 år gammal. Han tituleras
”cannery watchman” (ansvarig för byggnader och anläggningar vid en konservfabrik). Som bostadsort anges “Bristol Bay,
Third Judicial District, Alaska Territory”,
en ganska oprecis uppgift som innefattar
minst 10 svenska mil kuststräcka och landet där innanför. Ifrån andra källor vet vi
att han bodde i Koggiung, en liten fiskarby som vid en folkräkning 1880 hade 29
invånare, som ökat till 133 tio år senare.
Den snabba ökningen av folkmängden
sammanhängde med att en fiskeindustri
etablerades. Av protokollet framgår vidare att Klein hyrde den bostad där han
bodde med sin familj. Familjen bestod av
föräldrar och tre barn, Nenna Clemmons,
född 1903 och dotter till Okalena men
inte till Carl samt de båda gemensamma
barnen Anna, född i februari 1907 och
Frank, född i september 1909. I hushållet fanns även en 12- årig aleutisk tjänsteflicka, Sophie Bonoluck.
Vad som sedan hände är känt endast som
små fragment av minnen i familjen. 1914
fick Carl sitt amerikanska medborgarskap. Fram till år 1918 hade sammanlagt
nio barn fötts i familjen. Men ett av dem
skall ha dödats av halvvilda hundar. De
hundar man använde i sina hundspann var
inte helt tama och pålitliga utan kunde
gå till attack, i synnerhet mot barn. (Ett
sådant fall beskrevs t ex i lokaltidningen
1923 ifrån Naknek, och det verkar inte
ha varit helt unikt.) Ytterligare något av
barnen torde ha dött i någon sjukdom. Någon organiserad sjukvård, där man kunde
diagnosticera och behandla sjukdomar
fanns inte, så dödsorsak och närmare förhållanden förblir okända.
Men den stora katastrofen ligger på lur
och våren 1919 slår den till. Alltsedan
européer börjat att resa i Amerika har ursprungsbefolkningar varit plågade av dödande farsoter såsom smittkoppor, mässling, difteri och scharlakansfeber. I södra
Alaska hade befolkningen vid 1800-talets
slut sjunkit med en fjärdedel på ett par årtionden efter utbrott av olika epidemier.
Och i området omkring Naknek, som haft
Carl (Charles eller Charlie) Klein
(1880 – 1919).
Carl var nummer fyra i en syskonskara
på nio. Det tycks ha fallit sig naturligt att
han skulle ägna sig åt sjömanslivet. Den
16 mars 1898, inte 18 år fyllda, begav han
sig till Hamburg och mönstrade på barken
Diana, som förde honom till staden Hobart i Tasmanien, dit han anlände i september 1899. Hemresan gick till rederiets
hemmahamn Härnösand. Sedan tycks det
ha blivit ytterligare en lång resa, till Port
8
Wåra Rötter 2/2011
Ångfartyget Otsego var ett av de fyra fartyg som under många år fraktade fiskare och
annan personal, livsmedel och andra förnödenheter från San Francisco och Seattle
till fiskeindustrierna i Bristol Bay-området i mitten av juni och åter i slutet av augusti.
Av de 108 människor som insjuknade i
Koggiung var 39 döda och 16 barn hade
blivit föräldralösa. All tid, alla krafter
fick användas för att ta hand om döende
och sjuka samt begrava alla som dött i
epidemin. Vilka var de? Ingen vet. Ingen
kan berätta. Enkla träkors restes på deras
gravar, förmultnade sedan länge. Tillfälliga tältläger ordnades för de sjuka. Varm,
lagad mat fick alla genom fiskeribolagets
försorg och viss enkel omvårdnad kunde
man också ge. Men många konvalescenter var kraftlösa och klena hela sommaren, kanske på grund av tuberkulos och
andra sjukdomar. Och någon medicinsk
undersökning och vård kunde det inte bli
fråga om.
Den enda kända bilden av Karl Aspelunds
svärmor Okalena Kalmakof.
319 invånare år 1880 registrerades endast
190 invånare år 1910. Och 1919 kom
spanska sjukan till Alaska, den fruktade
influensaepidemi som beräknas ha skördat 60 miljoner dödsoffer i världen. Dr
Linus Hiram French, områdets ende läkare vid den tiden, hade beordrat allmänt
förbud att förflytta sig och besöka de isolerade byarna vid Bristol Bay. Det hjälpte
till en tid, men den 19 maj 1919 fann
man det första fallet av spanska sjukan i
Koggiung, och den 26 maj inträffade det
första dödsfallet. När det sista dödsfallet inträffat tre veckor senare kunde man
med förfäran konstatera att en tredjedel
av byns befolkning dukat under.
Fiskeriarbetare kom som vanligt tillresande på försommaren, men denna
sommar skulle inte likna någonting annat de varit med om. Överallt i stugorna
fann man döda kroppar och bland dem
medtagna, utsvultna, frysande, smutsiga
människor med flackande, skräckfyllda
blickar. Ifrån en av grannbyarna uppgavs
att ” … lunginflammation var den vanligaste dödsorsaken.” Men livsviljan, som
många berövats genom sjukdomen, var
också en viktig faktor. ”De sjuka brukade
ge upp allt hopp, slutade att äta, dricka
och ta emot medicin.”
Det finns ett bevarat fotografi, där man
kan se de flesta av de 16 barn, som förlorade sina båda föräldrar under dessa
fasansfulla vårdagar i Koggiung. I ansiktena läser man rädsla, förtvivlan, apati.
Några av barnen ser ut som åldringar. Endast två känner vi till namnet, Anna och
Mary Klein. De hade överlevat liksom
deras äldre halvsyster Nina. Men deras
övriga syskon och båda föräldrar, Carl
Klein och Okalena Kalmakof var döda.
Tre döttrar var vad som återstod av en
syskonskara på nio efter de fasansfulla
veckor då spanskan härjade.
För alla de föräldralösa barnen ordnades
ett tillfälligt barnhem. Det fanns ett nybyggt skolhus som ännu inte tagits i bruk.
Där inkvarterades barnen. Vid folkräkningen 1920 finner man att paret Walter
S and Edith B Craig har tagit hand om ett
stort antal barn i åldrarna mellan tre och
arton år. Walter Craig var då en drygt 60årig man som kommit till Amerika första
gången redan 1894. Han hade då titeln
mäklare och beskrevs som besökande i
Amerika, inte som emigrant. 1920 återfinns han i ledningen för ett fiskeföretag.
De flesta av de föräldralösa barnen kunde
senare flyttas till ett barnhem i Kanakanak, ett tiotal svenska mil västerut. Under
senare epidemier på 1920-talet kom ytterligare föräldralösa barn till barnhemmet,
som kunde stängas slutgiltigt först 1930.
För Anna och Mary Klein skulle emellertid tiden på barnhem inte bli lång. Deras storasyster Nina hade som 17-årig gift
sig med Fred Kraun en betydligt äldre,
estnisk fiskeridirektör, ”watchman” i Libbyville. Hos dem kunde Anna och Mary
flytta in och få ett hem. Och denne Fred
Kraun anställde min farbror Karl som sin
ställföreträdande. Karl och Anna träffades
i hans hem. Det bör ha varit senast någon
gång 1922, men förmodligen betydligt tidigare.
forts. sidan 10
De flesta av de föräldralösa barnen på Koggiungs barnhem sommaren 1919. Namnen
på två av barnen är kända. Anna Klein (nr 2 från vänster) och hennes lillasyster Mary
till höger om henne.
Wåra Rötter 2/2011
9
Men ännu en tid var Karl fri för vildmarksliv en period under vintern. I december 1922 skriver han i sitt brev hem
till Sverige: ”Nästa gång vill jag skildra
min utflykt om det blir så vi kan fara ni
ser vi ämnar gå till en bergskedja var där
äro flera vulkaner, och en av de största här
i Alaska, härifrån ser vi stim och rök från
den nästan varje dag. De kallar det Dalen
av de tio tusen rökar (The valley of the
ten thousand smokes) vulkanens namn är
Katmai.”
Och vulkanen Katmai var verkligen
värd ett besök. Den hade haft ett utbrott i
juni 1912, det största i hela världen under
1900-talet. Det finns skakande beskrivningar av hur människor drabbades av
mörker på ljusa dagen, luften blev frän
som syra att andas och man störtade sig
ner till floden för att rädda sig söderut i
sina bidarkas [kanoter]. Förblindade måste man följa stranden i hopp om att undkomma gasmolnet.
I ett historiskt verk om södra Alaska
[Our story: Readings. John Bransson and
Tim Troll, Alaska Natural History. 2nd
ed. 2006] återges ett skakande brev från
ett ögonvittne till vulkanutbrottet. Den 9
juni skrev Ivan Orloff ett brev till sin kära
hustru Tania: ” … Jag vet inte om vi kommer att överleva eller vara friska. Vi vän-
tar döden varje stund. ... Det började den
6 juni. Dag och natt var lika ljusa. Vi ser
inte dagsljuset. Med ett ord, det är fruktansvärt. Vi väntar döden varje ögonblick,
vi har inget vatten… Här är mörker och
helvete, dunder och dån. … Jag vet inte
om det är dag eller natt… Kanske ska vi
mötas igen. Gud är barmhärtig. Bed för
oss.”
Över ett stort område spreds 4-5 kubikkilometer lava och aska och på så avlägsna platser som Kodiak, ungefär tio svenska mil därifrån, låg askan decimeterdjup.
Vulkanen fortsatte att stöta ut rök under
mer än 10 år. Under många år, från 1912
och framåt, utrustade och finansierade
tidskriften National Geographic varje
sommar forskningsexpeditioner till Katmai. Längs vägen de passerade, byar som
Naknek och Libbyville, tog man många
fotografier, av stort historiskt intresse.
Idag är Katmai en stor nationalpark med
mer än 2000 björnar, som specialiserat
sig på laxfiske. Vulkanen är inte längre
aktiv. Tusentals turister besöker Katmai
varje sommar för att beundra dess flora
och fauna.
Karl planerade sin färd till Katmai tillsammans med sin vän och jaktkamrat
Harry Featherstone. De skulle bege sig
dit med hundspann under 3 – 4 veckor i
början av 1923. Området var rikt på vilt
och de skulle leva pälsjägarliv. Kanske
det sista stora äventyret. Framtiden var
oviss. Livet stod och vägde…
I sitt brev hem till föräldrarna skrev Karl
i december 1922: ” … det är nog ett enformigt och öde land att slå sig ned i, och på
samma gång reflekterar jag att jag ogärna
kan uppgiva min utkårade häller …” Där
fanns Anna och där hon fanns, där ville
han bo. Han hade fyllt trettio år och ville
ha något eget. ”Jag nämnde nog i ett av
mina brev att jag ämnade slå ner egna bopålar.”
Och så blev det. En vacker senvinterdag, lördagen den 24 mars 1923, innan
brevet från december nått fram till hans
mor i Sverige, gifte sig Karl Aspelund och
Anna Klein. Ett nytt kapitel tar vid i berättelsen om deras liv.
Släktforskare på 1600-talet
Text: Eva Johansson
Johan Peringskiöld var en av de första
kända släktforskarna i Sverige, och släktforskade redan i början av 1700-talet.
Johan Peringer föddes 1654 i Strängnäs
och dog i Stockholm 1720. På 1600-talet
i Sverige hade man börjat intressera sig
för landets historia och Riksarkivet hade
inrättats i början av seklet. Rikskanslern
Magnus Gabriel de la Gardie tog initiativ till Antikvitetskollegiet 1666, för att
inventera och vårda fornminnen i landet. Här anställdes Johan Peringer 1677.
1693 blev han riksantivarie och adlades
då till Peringskiöld. I sitt arbete var han
också en hängiven släktforskare och förde släktregister som fortfarande används.
På senare tid har man dock funnit att det
finns en hel del fel i hans släktforskningsresultat. Fem år efter hans död publicerades hans ättartavla över det dåvarande
10
Wåra Rötter 2/2011
svenska kungahuset. Det skedde tack vare
hans son Johan Fredrik som efterträdde
sin far på Antikvitetskollegiet. I det kungliga släktregistret hade han tagit med alla
släktled mellan den bibliske Jafet och
den svenska drottningen Ulrika Eleonora.
Bland annat använde han runstenar som
bevis i sin forskning. Senare års historiker
menat att det ställde till oreda i historien
med så fantasifulla resultat
Källa:
Tore Frängsmyr: svensk idéhistoria del 1
Wikipedia
Släktforskarträffar
i
Lofta
onsdagar i juli 2011
Råberga hembygdsgård
Välkomna
Tjust Släktforskarförening &
Lofta hembygdsförening
Månadsmöte13 april 2011
Text & foto: Hans Wilensjö
Ordföranden Hans Wiberg hälsade
kvällens gäster välkomna och påminde
om kommande händelser:
- 31 juli Odensvi, samling vid Kulla. Se
vidare annonser i VT
- Släktforskardagarna i Norrköping (se
annan notis) då föreningen ska försöka
ordna med buss.
- Gamlebyveckan, vecka 31, är det också dags att anmäla sig till.
Efter att ha gått i realskolan på Västerviks då nyuppförda läroverk, tog sedan
Gottfrid studentexamen i Linköping och
fortsatte till Uppsala för läkarstudier. Men
efter en svår sjukdomsperiod i lungsäcksinflammation och rekreation vid kurorten
Källvik i Loftahammar gick telegrafdirektör Kallstenius med på att Gottfrid
skulle få studera till konstnär.
(OBS! Den måningen är omslagsbild på
Åsas bok). Gottfrid Kallstenius finns representerad på våra stora museer, på Nationalmuseum i Stockholm, Göteborgs,
Malmös och Helsingfors konstmuseer
och i f d Norrköpings Enskilda Bank.
Därefter hälsades Åsa Jägerhorn välkommen. Hon berättade om sin senaste
bok Gottfrid Kallstenius – i tusen tallars
skugga. Konstnären föddes här i Västervik den 13 juli 1861. Avled i sitt hem,
Storängen, Nacka, den 26 maj 1943.
Åsa började samla materiel och fakta
kring konstnären redan 2005. Åsa berättade att hon som tonåring gick på Västerviks Högre Allmänna Läroverk och
där i aulan hängde Kallstenius målning
Morgon, från 1936. Den solbelysta tallen
med ett skimrande blått hav i bakgrunden
var en målning där många elever kunde
sitta och drömma sig bort från trista morgonsamlingar eller svåra prov och skrivningar.
När Åsa så småningom återkom som lärare till skolan, numera en högstadieskola
kallad Ellen Key, var tavlan borta. Den
följde med till Västerviks nya gymnasium
som stod klart 1976. Efter en viss renovering av Ellen Keyskolan flyttades en målning av Kallstenius, kallad Slottsholmen,
Västervik, från 1887 till aulan.
Från Gottfrid Kallstenius barndom berättade Åsa att han föddes som äldst av
fyra syskon. Hans far var Västerviks förste telegrafdirektör, Gustaf Samuel Kallstenius. Modern Emma Hammarström
kom från Högby på Gotland. Gottfrids
syskon var Axel f. 1865, Evald f. 1868
och systern Anna f. 1872.
Familjen bodde i fastigheten som låg i
korsningen Kvarngatan–Rådhusgatan och
här växte de fyra syskonen upp. Gottfrid
drömde om att bli arkitekt och rita stora
hus, eller att bli musiker, men allra helst
hade han velat bli konstnär. Fadern ville
att han skulle bli läkare.
Åsa Jägerhorn visar sin egen målning Utsikt över Bråviken, just från den plats vid
marmorbruket där Kallstenius målade sin bild för Norrköpings Enskilda Bank (se s.
124 i Åsas bok!)
Efter grundläggande undervisning vid
Tekniska skolan och Edvard Perséus
målarskola antogs Kallstenius 1884 till
Konstakademien i Stockholm. Han studerade där till 1888 och belönades med
kunglig medalj för sitt arbete. Åren 189194 reste Kallstenius tillsammans med hustrun och konstnärskollegan Gerda född
Roosval på en studieresa, först till Frankrike och senare till Italien, detta med hjälp
av Akademiens resestipendium.
Som konstnär arbetade Gottfrid Kallstenius under åren 1914-18 för Johnsonkoncernen med målningar från järnbruk och
sjöfart, han utprovade Beckers oljefärger
och han undervisade på Akademien som
lärare och innehade en professur i dekorativ målning. Han utförde under åren
många tavlor av religiös karaktär, till
exempel altartavlan för S:t Petri kyrka i
Västervik 1905.
1908 för Kungliga Dramatiska Teatern
en målning i marmorfoajén, inspirerad
av miljön kring sommarateljén i Källvik.
Men Kallstenius har framförallt gått till
historien som den store tallmålaren med
tallar i solnedgång, och tallar vid havet.
Det är kanske de många tallmotiven som
ibland skymmer bilden av en stor konstnär och begåvad landskapsmålare.
Åsa kunde berätta att hon dagen efter
sitt föredrag för släktforskarna skulle
resa upp till Stockholm, för att få se en
nyligen återfunnen Kallsteniustavla. En
målning kallad Skogskärr 1891 (bild i
svartvitt på s. 64 i Åsas bok) som nu erbjuds till försäljning på Åmells konstgalleri för 750.000 kronor. Ett pris som visar
att Västervikskonstnären kan räknas till
våra stora konstnärer och som verkligen
bör hyllas i år, då det är 150 år sedan han
föddes!
Åsa Jägerhorn avtackades med blommor av ordförande Hans Wiberg.
Wåra Rötter 2/2011
11
Korpral, krigsfånge och dömd som tjuv
Text: Eva Johansson
Korpral Anders Carlsson Forss föds
troligen i Dörarps församling 1780.
Han dör och begravs i Berga församling i Kronobergs län i december 1844.
Under sin levnad är han med i flera
krig och sitter i rysk fångenskap, förlorar ett öga och döms två gånger för
stöld och en gång för lägersmål med sin
svägerska.
Anders Carlsson föds 1780 eller möjligen 1781 i Dörarps församling, grannförsamling till Berga. Den 1 juli 1801 blir
han antagen som soldat i Qvenarps rote i
Norra Sunnerbo kompani vid Kronobergs
regemente och tar soldatnamnet Forss.
Vid mönstringen 1802 är han 5 fot och 8
tum lång, det vill säga 168 cm lång.
Den 10 januari 1802 gifter han sig med
den 29-åriga pigan Elin Svensdotter från
Hulie i Berga församling. Den 27 juli
samma år får paret sonen Jacob. De bor
i soldattorpet i Qvenarps rote. 1815 föds
yngste sonen Jonas och de har då sex barn.
Fler blir det inte i det här äktenskapet.
I flera krig
Anders Forss blir uttagen i flera av de
svenska krigen i början av 1800-talet. Vid
hans avsked från Kronobergs regemente
den 22 juni 1830 noteras att han varit uttagen i krigen 1806, 1807, 1808, 1809,
1813 och 1814.
Under de här åren deltog Sverige i flera
olika krig. Det framgår inte av mönstringsrullan vilka krig han deltagit i, kanske är det i alla. Under ett av krigen har
han suttit i rysk fångenskap på Åland, vilket bör vara under finska kriget 1808-09
då Sverige stred med Ryssland om Finland och avträdde Finland till Ryssland
vid freden 1809. Det står även i samma
anteckning att han förlorat ena ögat i
Norge, vilket bör ha skett under fälttåget
mot Norge 1814. Han överlevde men krigen satte sina spår. I avskedsanteckningen
kan vi läsa att han ”är mycket sjuklig och
oförmögen till gröfre arbete”.
Någon gång i slutet av sin krigstjänstgöring eller strax efter, senast 1817, har han
blivit korpral.
Rotebönderna var skyldiga att försörja
sin indelte soldat, men i Qvenarps rote var
de uppenbarligen inte så givmilda. Vid
mönstringen 1817 antecknas att han har
så svåra lönevillkor att han inte kan uppfylla sin beklädnadsskyldighet. Då går regementschefen in och ordnar en jämkning
mellan korpralen och hans rotebönde
Döms för lägersmål
1827 börjar hans civila liv förändras.
Då läggs hustrun Elin in på hospitalet i
Växjö och där dör hon den 2 maj 1828, 55
år gammal. Samma år har hennes man en
förbindelse med hennes syster. I samma
husförhörslängd har prästen antecknat:
”Corporal Forss och pigan Sara Svensdotter dömda år 1828 för lägersmål i förbjudet led.” Lägersmål innebär sexuellt umgänge mellan ogifta, men inte incest eller
våldtäkt. Det var ett straffrättsligt brott
I februari 1829 döms Anders Forss för lägersmål med sin svägerska Sara Svensdotter.
I generalmönstrinsgrullan för Kronobergs regemente 1817 kan vi läsa om korpral
Forss och hans problem med rotebönderna.
12
Wåra Rötter 2/2011
fram till 1855. Boten var 32 skilling för
kvinnan och dubbelt för mannen. Dessutom står det antecknat om Sara att ”hon
är epileptica”, så hon verkar också ha lidit
av epilepsi, eller någon annan sjukdom
som då betecknades så.
Sara blir gravid och får ett oäkta barn
1828. Två år senare har hon återigen fött
ett oäkta barn, och har båda gångerna
skriftats och blivit avlöst. Skriftningen
innebär att hon enskilt inför prästen bekänt sina synder, avlösningen betyder att
hon blivit förlåten. Vad som händer med
barnen framgår inte av husförhörslängden.
Sara står i husförhörslängden som inflyttad 1828 från Hulie Söregård, där hon är
född 1793. Hon är alltså 20 år yngre än
sin syster Elin. Kanske har Sara besökt
familjen 1827, för att hjälpa till sedan
systern lagts in på hospitalet, och då inlett
förbindelsen med sin systers man. Det vet
vi inte. Inte heller om Anders är far till
båda hennes barn.
Nytt äktenskap
1830 lämnar Anders Forss soldattorpet
och flyttar till Qvenarps Karsagård, 50 år
gammal. Han har med sig de båda minderåriga sönerna Gustaf och Jonas, som
samma år fyller 17 och 15. 1829 flyttar
Sara från soldattorpet till Rydtorpet men
1830 finns hon åter tillsammans med
Anders Forss och hans söner och pigan
Stina Simonsdotter på Qvenarps Karsagård. Sara flyttar igen samma år.
Från Karsagård flyttar Anders 1831 till
Hörset Landbogård, som ägs av grenadjären Samuel Bard, men de båda sönerna
stannar kvar på Karsagård. Året efter
finns han i backstugan Björkelund under
samma gård. Då har Anders Forss gift
om sig med änkan Brita Maria Svensdotter, född år 1800. De tar ut lysning den
26 mars 1831 men gifter sig inte förrän
den 10 december. Kanske har Brita Maria
blivit gravid men senare fått missfall och
de väntar med giftermålet. I lysningsboken har prästen skrivit en lång anteckning
om de båda makarna, men det är svårläst
och till stor del oläsligt. Här framgår i alla
fall att Brita Maria varit gift med Peter
Andersson i Hörset som dött i november
1828, och jag tror att jag även kan läsa om
lägersmålet som Anders dömts för, och att
han fått sitt straff. Ibland är det ganska lätt
att läsa den här prästens anteckningar, ibland väldigt svårt eftersom bläcket varit
tunt.
Anders och Brita Maria får sonen Sven
Johan 1832 och dottern Anna Stina 1835.
Om Brita Maria har barn från sitt första
äktenskap, så flyttar de inte med när hon
gifter sig med Anders Forss.
Redan när Anders flyttar till Hörset
Landbogård 1831 står han som avskedad
soldat. Ett år senare, på backstugan Björkelund, är han inhysehjon.
I husförhörslängderna har prästen noga
antecknat vad Anders Forss gjort sig skyldig till, precis som i lysningsboken.
1842 döms Anders Forss för andra resan stöld.
kit över. Sonen Sven Johan flyttar till
Eldsberga i Halland när han är 17 år. 18
år gammal 1853 flyttar dottern Anna Stina hemifrån men återkommer efter två år.
1859 får hon en dotter utom äktenskapet
och flyttar året efter till backstugan Hammarn sedan hon gift sig.
Anders Forss äldste son Jacob, född
1802, blir soldat som sin far. Han blir
trumslagare och får namnet Wirfvel (senare stavat Hwirfvel) redan innan han
1833 får korpral Forss avsked från Kronobergs regemente eftersom han nu är oförmögen till arbete, kanske på grund av sina krigsskador.
Andra resan stöld
Nu stjäl han också och döms för detta:
”Legat på vatten och bröd samt undergått
uppenbar kyrkoplikt för stöld 1839” skriver prästen. I nästa husförhörslängd får vi
veta att han dömts för andra resan stöld
1841. Vad han stulit framgår inte.
Det är domstolen som dömer honom
till uppenbar kyrkoplikt och det innebär
att han fått sitta på pliktpallen inför hela
församlingen under gudstjänsten för att
visa att han ångrar sina synder. Begår
man ett brott har man förverkat sin rätt till
gemenskap i församlingen och kyrkoplikten innebär att man återtas i gemenskapen
efter att men bekänt sina synder och bett
om förlåtelse. En ny dom utfärdas 1842.
Den 12 december 1844 dör Anders
Forss, 64 år gammal, av bröstfeber och
begravs två dagar före jul. Efter hans död
bor änkan Brita Maria kvar i backstugan.
Prästen antecknar att hon är illa döv. Att
hon är fattighjon har prästen senare stru-
flyttat hemifrån. Men han slipper gå ut i
krigstjänst. 1827 flyttar han till soldattorpet nummer 33 under Qvenarp Söregård.
I september 1826 har han ersatt den tidigare indelte soldaten Ström på samma
torp, som fått avsked. Liksom sin far är
han förhållandevis kort, 5 fot och 6 tum,
det vill säga 165 cm. Den 29 december
1827 gifter han sig med den 18 år gamla pigan Ingrid Kajsa Svensdotter från
Qvenarp. Dottern Anna-Stina föds i september 1828. Tillsammans får makarna
till slut nio barn under 20 års tid. Tre av
barnen dör i späd ålder.
I september 1852, när han är 50 år gammal, får Jacob avsked med pension från
Kronobergs regemente. Mindre än fyra år
senare dör han, i april 1856, enligt prästens anteckning av förkylning. Längre
fram i historien flyttar korpral Forss och
trumslagare Hwirfels ättlingar till Västervik.
Påverkad av krigstjänstgöring
Varför blir livet så stormigt för Anders
Forss? Är det krigsskador som påverkar
honom? Har händelserna sin upprinnelse
i Elins sjukdom? Kom hon till hospitalet
på grund av mentalsjukdom? Kanske har
han efter hennes insjuknande fått svårt att
hålla ihop tillvaron. När hon blir inlagd är
de yngsta barnen 12 och 14 år gamla, och
han får sannolikt hjälp med hushållet av
svägerskan Sara. Kanske blir de förtjusta i
varandra men att förhållandet sedan bryts
ner efter domen om lägersmål. Från att ha
varit avlönad korpral blir han fattighjon
och inhysehjon. Är det därför han stjäl,
för att få mat för dagen? Är hans brott en
följd av hårda livsvillkor?
Eller är det så att han är en ansvarslös
slarver och hårdhudad krigare som tar för
sig av det han vill ha när han vill? Utnyttjar han svägerskan, tar sin hand ifrån henne när hon fött hans barn och skaffar sig
snart en ny käresta som döms till fattigdom och skam tillsammans med honom?
Hur det egentligen var får vi troligen
aldrig veta.
Uppgifterna om korpral Forss och hans
liv kommer uteslutande från kyrkoarkiven och från Krigsarkivets generalmönsterrullor.
Känner du igen korpral Forss från din
egen släktforskning? Kontakta mig gärna.
Eva Johansson
[email protected]
Fakta/De svenska krigen 1805-14
1805-1810 Svensk-franska kriget
1808-1809 Dansk-svenska kriget
1808-1809 Finska kriget, krig mellan
Sverige och Ryssland
1812-1814 Sverige och Frankrike/Danmark 1814 krig mellan Sverige och Norge
Wåra Rötter 2/2011
13
Statens kontrollbehov hjälper släktforskare
Text: Eva Johansson
Tack vare kyrkolagen från 1686 och
statens och kyrkans behov av att kontrollera medborgarna kan vi släktforskare idag ha tillgång till världens äldsta
folkbokföring.
Den svenska befolkningsstatistiken är
den äldsta i världen. Staten ville tidigt
kunna kontrollera hur stor befolkningen
var för att kunna planera samhällsutvecklingen och eventuella krig. Till exempel
ville man veta hur många män och ynglingar som fanns i socknen och kunde tas
ut i krig. Därför inrättades Tabellverket
1749, som blev föregångaren till Statistiska Centralbyrån. Det är en myndighet
vi släktforskare har stor nytta av i dag.
Egentligen började det med Erik Benzelius (1675-1743), biskop i Göteborg och
Linköping som kom på tanken att använda kyrkobokföringen för att räkna undersåtarna. Det ledde till att kyrkoherdarna
från 1737 skulle skicka in uppgifter om
befolkningen till staten, via länsstyrelserna. Prästerna fick i uppgift att skicka
in uppgifter om antalet födda, döda och
vigda, men också åldrarna på befolkningen och ståndstillhörighet. Därför finns det
ofta långt äldre födelse-, död- och vigselböcker än husförhörslängder.
1746 beräknade befolkningen uppgå till
två miljoner människor. Samtidigt menade ekonomerna då att vi i landet skulle ha
plats för och kunna försörja 26 miljoner.
Soldaterna
Från 1680-talet till slutet av 1800-talet
var det Indelningsverket som försåg kronan med soldater till lands och sjöss. Innan dess togs soldaterna ut från de vapenföra männen i riket. Detta system bidrog
också till att folkbokföringen kom igång.
Prästen skulle föra längder över männen
i församlingen så att de vid behov kunde
tas ut som soldater i krigen. När sedan in14
Wåra Rötter 2/2011
delningssystemet kom innebar det att man
i varje socken skulle försörja ett antal soldater, en per rote. Det kunde vara armésoldater eller båtsmän till flottan. I många
husförhörslängder finns en särskild förteckning över socknens soldater. När de
skulle ut i krig eller på mönstringsmöten
skulle prästen förse dem med ett betyg om
deras kristendomskunskap och frejd, dvs
hur de skötte sig hemma.
I husförhörslängden kan det ibland vara
antecknat ”gratialist” och då är det en avskedad soldat som uppbär pension. Avsked innebar inte det vi idag förknippar
med detta utan bara att de lämnat armén
eller flottan. Många avgick med pension.
Ett annat begrepp man kan stöta på är
”vargering” eller ”vargeringskarl”. Det
var rotens reservare, dvs om rotemännen
gått med på att bistå kronan med ytterligare en soldat som kunde tas ut vid behov,
t ex om många stupat i pågående krig.
1808-12 fanns också lantvärnsmän, en annan sorts reserver av landets 18-25-åringar som armén skulle ha tillgång till.
Sedan kom den allmänna beväringen,
ett sätt att förstärka kompanierna med reservsoldater. Alla män mellan 20 och 25
skulle ingå. Blev man uttagen till övning
och inte kunde vara med hade man rätt
att skicka en ersättare, men denne måste
vara godkänd. Prästerna skulle utfärda
frejdebetyg i samband med varje mönstring eller vapenövning, som skedde oregelbundet. Detta kunde ske i listor i stället
för enskilda frejdebetyg, för att minska
arbetet för prästen. Så småningom blev
det mönstring och vapenövning varje år,
i tolv dagar. Mönstringen var en kontroll
för att godkänna eller rata en ny soldat,
och då krävdes också prästbetyg om frejd
och kristendomskunskap. Listor upprättades av mantalsskrivarna över soldaterna
vid varje mönstring, ibland med hjälp av
prästen. Dessa listor blev sedan underlag
för mönstringsrullan. Efter mönstringen
kunde prästen notera i husförhörslängden
resultatet av mönstringen, om ynglingen
blivit godkänd eller inte som soldat, plus
värnpliktsnummer.
Appr = godkänd (approberad)
Abs = frånvarande (absens)
Cass = behöver inte göra krigstjänst (kasserad)
Tillv = på tillväxt
Värnpliktslagen kom 1885 och ändrade
på förfarandet. Men prästerna skulle fortfarande bistå med listor och prästbetyg.
Sjömännen
Sjömän registrerades vid sjömanshusen.
Vid värnplikten skulle de ingå i flottan.
Sjömanshusombudsmannen skull upprätta listor över värnpliktiga sjömän, de
som var 21 år gamla och de som avförts
av olika anledningar. Listorna skickades
till länsstyrelsen som registrerade manskapet, och listan gick sedan till prästen
för utfärdande av prästbetyg.
Fler artiklar om kyrkobokföring publiceras i kommande nummer.
Källor:
Tore Frängsmyr: Svensk idéhistoria del 1
och 2, utgiven 2004
Berndt Gustafsson: Svensk kyrkohistoria, utgiven 1986
Gösta Lext: Studier i svensk folkbokföring 1600-1946, utgiven 1984
Våra släktforskarkurser
Text & foto: Hans Wilensjö
Det otäcka är att så många kvinnor dog i
så kallad barnsäng under de förra seklerna samt alla svåra barn sjukdomar som
gjorde att nästan hälften av barnen aldrig
nådde vuxen ålder.
Vidare att många präster hade mycket fin
och lättläst handstil, medan vissa nästan
förde oläsliga texter i husförhören. Det
kan undras om de var nyktra. En annan
sak är kanske att skaffa sig ett bra släktforskar program att skriva in sina hittade
källor med mera. Problemet blir att hålla
ordning på alla papper då forskningen
som regel snart sväller ut m.m.
Maj Borgemo har hittat något mycket intressant i kyrkboken.
Årets ”våra släktforskar kurser” är nu
avlutade där Hans Wiberg haft flera
kurser igång.
Vimmerby med 10 deltagare, Hallingeberg Ordenslokalen 11 deltagare samt i
Västervik med 15 deltagare har genomförts.
Tisdagen den 19 april 2011 avslutades
en kurs där vetgiriga damer försöker hitta
sina rötter.
Maj Borgemo och Birgitta Söderberg
försöker hitta saker som om deras förefäder var skriv- och läskunniga, samt om
det kan stå några hemligheter under anmärkning i kyrkboken.
Birgitta Söderberg och Hans Wiberg försöker finna födelsedata på AD online.
Nya tidskrifter:
Anknytningen
nr: 1 Nyköping-Oxelösunds Släktforskareförening
Anletsbladet
nr: 2 Botvidsbygdens Släktforskarförening
Anropet
nr: 1 StorStockholms Genealogiska Förening
AN-Siktet
nr: 1 Folkare Släktforskarförening
Arosiana
nr: 1 Västerås Släktforskarklubb
Boden-Anor
nr: 1-2 Boden-Överluleå SLF
Dalfolk
nr: 1 Släkt-, Hembygds- Emigrationsforskarför. Dalfolk
Diskulogen
nr: 92 Föreningen Dis
Genos
nr: 1 Genealogiska Samfundet Finland
Gräns-Posten
nr: 72 Gränsbygdens Släktforskare
EB-nytt2010
Riksarkivets avdelning
Hallandsfarares Information
nr: 91 Hallands Släktforskarförening
KLGF-bladet
nr: 78 Kalmar läns Genealogiska förening
Njudungen nr: 73 Njudungs släktforkarförening
PLF-nytt
nr: 97 PLF - Oskarshamn
Runslingan
nr: 1 Upplands Släktforskarförening
Släktbandet
nr: 69 Eksjöbygdens Släktforskarförening
Stamträdet
nr: 2 Släktforskare Sandviken
Strödda Annotataioner nr: 45 Ötebro Släktforskare
Släkt
nr: 1-2 Sveriges Släktforskarförbund
Släktforskaren
nr: 118 Västerbergslagens Släktforskare
Släktposten
nr: 1 Nässjöbygdens Genealogiska Förening
Sverige & Amerika
nr: 1 Sverige Amerika Centret
Södertälje-Brobanden
nr: 176 Södertälje Släktforskarförening
Värmlands Anor
nr: 1 Värmlands Släktforskarförening
Västgötska Genealoggen nr: 1 Västgötska Genealogiska förening
ÖGF-Lövet
nr: 104 Östgöta Genealogiska Förening
Wåra Rötter 2/2011
15
Tjust Släktforskarförening
c/o Stadsbiblioteket
Box 342, 593 24 Västervik