Transcript ett enformigt och öde land... sid 6 Inrikes passhandlingar sid 9

Wåra Rötter
Tjust Släktforskarförening
Nummer 4 • 2011 • Årgång 25
Inrikes passhandlingar sid 9
... ett enformigt och öde land... sid 6
Tjust
Släktforskarförening
Wilhelm Moberg
Medlemsmöte på Utkiken, Stadsbiblioteket 14 september
Text och bild: Hans Wilensjö
Ordförande: Hans Wiberg
tel: 0490 - 214 28
e-post: [email protected]
Sekreterare: Valdy Svensson
Tel. 0490 - 188 18
e-post: [email protected]
Kassör: Yvonne Andersson-Gullberg
Tel. 0490 - 202 36
e-post: [email protected]
Föreningens adress:
Tjust Släktforskarförening
c/o Stadsbiblioteket
Box 342
593 24 Västervik
Postgiro: 494 76 67 - 4
Föreningens org. nr: 833600 - 7128
Medlemsavgift 150 kr./år
Familjemedlem 50 kr./år
Internetadress: www.tjustanor.com
Redaktörer för Wåra Rötter:
Hans Wilensjö
Kristinebergsgatan 2 T
593 35 Västervik
Tel. 0490 - 321 46
e-post: [email protected]
Eva Johansson
Helgerum Berggård
590 93 Gunnebo
Tel. 0490 - 138 19
e-post: [email protected]
Tor Wiklund
Kolsebro Ekdalen
597 97 Åtvidaberg
Tel. 0120 - 202 59
e-post: [email protected]
Valdy Svensson hälsade alla välkomna
till höstens första möte i Wilhelm Mobergs anda och redogjorde för sommarens händelser.
Jourverksamheten för hösten är nu
igång, Holger Kanth och Valdy Svensson
har haft en kurs i Lofta hembygdsgård
för intresserade, Leif Nilsson deltog på
den årliga Rågödagen, Locknevi marknad
representerades genom Valdy Svensson,
Kerstin Johanson och Hans Wilensjö.
Den alltid populära veckokursen i Gamleby var även i år fulltecknad. Till årets
släktforskardagar i Norrköping hade föreningen ordnat buss med Ukna busstrafik där 37 medlemmar hade hörsammat
inbjudan, som kostade bara 120 kronor
inklusive inträde. Trångt men hjärtligt.
Föreningen representerades av Hans Wiberg och Torbjörn Weterberg på släktforskarförbundets årsstämma.
Valdy Svensson redogjorde att föreningen inköpt nya datorer och har nu tillgång till hela åtta datorer som är uppkopplade till bland annat Arkiv Digital. Alla
släktforskarkurser genom studieförbunden kommer av den anledningen att hållas
i vår klubblokal i fortsättningen.
Sedan välkomnade Valdy Svensson
kvällens föreläsare Gun och Gunnar
Lith som hade vår störste författare som
ämne, nämligen ”Vilhelm Moberg, hans
liv och som författare”.
Som Sveriges bästa roman under
1900-talet i Sverige utsågs Utvandrarna
med hela 26000 röster.
Wåra Rötter nr 1 – 2012
kommer i mars
Nya tidskrifter har kommit under hösten
och finns i forskarrummet
Material senast
15 februari 2012
Omslagsbild:
En text kring hur inrikespass
skulle se ut 1812.
Upplaga:
600 exemplar
Utgivning:
4 gånger per år
Tryck:
Östkustens Tryckeri AB, Västervik
2
Wåra Rötter 4/2011
Wilhelm Mobergs levnadstid som person och författare
I födelseboken för Algutsboda församling år 1898 hittar vi barn nr 99, döpt till
Karl Artur Vilhelm från Moshultsmåla
Fader är soldaten Karl Gottfrid Moberg
och moder Ida Charlotta Aronsdotter. I familjen finns även tre flickor samt till slut
fyra pojkar.
Flera av barnen dör i tidig ålder och Vilhelm fick börja arbeta redan som 11-åring
som glasarbetare genom att bära råglas
till fabriken. Vilhelm ville helst läsa men
det fanns bara två böcker att tillgå. Katekesen och Bibeln. Att bara få skriva, med
obefintlig soldatlön var det helt omöjligt.
Hans mor hade en dag tapetserat den
lilla farstun med tidningsartikeln ”Den
hemlighetsfulla ön” . Vilhelm plockade
ner den papper för papper och försökte
ordna alla sidor så han kunde läsa. Tyvärr
saknades det sista kapitlet, varför det tog
många år att få läsa slutet.
Han var redan nu själv duktig på att
skriva och fick av sin mor slutligen 10 öre
till porto för att skicka in sin första egna
skrivna berättelse, ”Drinkarens Hund”.
Första pris skulle vara hela 5 kronor, men
av 20 priser blev det 18:e pris som var en
svampkarta.
Folkbildning imponerade på Vilhelm
och han ordnade ett litet bibliotek med
40 böcker där han själv blev ansvarig.
Nu fuskade han ganska mycket genom
att skriva både grannar och skolkamrater
som lånare av böcker och fick därmed beröm och nästa år fick de ännu mera böcker
till orten.
INNEHÅLL I DET HÄR NUMRET
Sid. 2-3
Sid. 4-5
Sid. 6-8
Sid. 9
Sid. 10-11
Sid. 12
Wilhelm Moberg, hans liv som författare.
Boken berättar om borgarna i Västervik. Efterlysning.
Nya medlemmar.
...ett enformigt och öde land.., Ragnar Asplund. Inrikes passhandlingar.
Husförhörslängderna berättar för släktforskaren.
Vårens program.
Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera innehållet. Citat ur Wåra Rötter får göras
om källan anges. För återgivande av signerade artiklar samt illustrationer krävs tillstånd
av författaren/illustratören/fotografen. Författarna är själva ansvariga för innehållet i
artiklarna. Redaktionen ansvarar inte för insänt material.
Hårt arbete och reklam om det förlovade landet
Alla arbetade och arbetade hårt. Många
fick brev från det ”förlovade landet” som
allmänt kallades Amerikat (USA). USA
verkade för smålänningarna mycket närmare än till exempel Stockholm, då lite
hördes därifrån. För övrigt var det en
mycket lång resa till Stockholm, från
mörkaste Småland. Mycket ofta kom det
brev från USA där man skickade dollar
och även tidningar därifrån.
Alla Vilhelm Mobergs kusiner hade
tidigare rest över till USA och förkortningen om Amerikat blev ett utryck som
”Mer Rika”.
Ett brev berättade att en kusin hade gått
bort och Vilhelms far bad prästen hemma
att läsa några rader över den bortgångne.
”Här läses inget från främmande länder i
min kyrka” blev svaret.
Kyrkans starka ställning gjorde att alla
frikyrkligt sinnade personer ofta förföljdes av prästerna och de såg en fristad
”over there”. Svenska pigor var väl ansedda där borta. De hade dessutom ledigt
en dag i veckan. Andra som reste så snart
de kunde var lågt betalda drängar, andra
smet från att ha gjort en piga med barn
eller hade andra orsaker att rymma från
något här hemma.
Som 18-åring hade Vilhelm bestämt sig
att resa över till USA och en kusin hade
skickat biljett. Han höll det hemligt till dagen före avresan, men här blev det stopp
då mamma Ida helt sade ifrån. Moberg
fick därmed vinka av sina drängvänner
denna gång och vackert stanna hemma.
Som plåster på såren fick han nu komma in på Grimslövs folkskola. Skolan var
bra, med många fester och rikligt med
kvinns, men vad han läste har han aldrig
skrivit något om. Nu kom även tio svåra
år då han bland annat drabbades av spanska sjukan. Moberg ville skriva och jobbade tidvis gratis på olika tidningar men
kände sig misslyckad.
Hans första publicerade alster blev en
teater, kallad ”Kassabrist”. Senare kom
”Raskens” som blev uppskattad. Vilhelm
Moberg samlade alla Amerikabrev han
kom över och tidigare hade ingen ens
skrivit om den stora folkförflyttningen
från vårt land, varför han tidigt bestämde
sig för att försöka skriva om den omfattande utvandringen till USA.
Bilder som många utvandrare skickade
hem var mycket förljugna. Enbart från
Västervik utvandrade hela 400 personer.
Här lovades bättre lön och lediga lördagseftermiddagar.
Moberg hade nu samlat på sig mycket
material. Vilka som hade utvandrat enligt
kyrkböckerna, tidtabeller, transportmedel
och massor av annat.
Äntligen till Amerika
30 år efter att mamma Ida hade förbjudit Vilhelm Moberg att resa ”over there”
kom han äntligen iväg. Nu ser han hur
lång tid det måste ha tagit för alla som
reste för över 50 år sedan. Det tog flera
dagar mellan New York och nya Tellus så
långt flodbåten kunde gå. Nu blev det att
ta till apostlahästarna och gå sista biten
till Minnesota. Han började helt från början så som vi sett i i filmerna Utvandrarna
och Invandrarna.
Vilhelm Moberg fick snabbt lära sig om
det hårda livet där. Han fick mycket hjälp
av dagböcker skrivna av Andrew Pettersson, bördig från Ydre. 11 stora fulltecknade dagböcker från livet, ända från
att han landsteg i USA, där han skrivit
sina ”rapporter” över livet. Han gifte sig
med en piga och fick 9 barn med henne.
Han har mycket noga noterat barnens födelse men även när kor eller hästar har
fötts, skördar eller missväxt och stora
oväder och så vidare Hans gravsten finns
fortfarande kvar
Under sin vistelse hittade han många
glömda begravningsplatser och kunde på
gravstenar läsa om var de kom ifrån i vårt
land. Många bortgångna kusiners namn
finns bevarade.
I sex år bodde Vilhelm Moberg sedan i
USA och skrev då även böckerna och försökte ge ut böckerna där. Men det ansågs
stötande då han berättade om allt slit och
elände som mötte invandrarna. Moberg
tog illa vid sig av alla påhopp kring 100
års ut- och invandrarhistoria. Framförallt
lärare och präster var hårda i sina brev.
Föredrag i Utvandrarnas hus
Till invigningen av Utvandrarnas hus
1968 krävde Moberg att hans negativa
brev skulle förevisas och med rött bläck
hade han gjort en ring kring de klagandes
namn.
Makarna Lith hade ett ljudband de spelade upp för oss. De visade fina bilder från
Minnesota på byggnader och gravplatser
samt staty på Karl-Oskar och Kristina.
Gun och Gunnar Lith avtackades efter kvällens föreläsning av Valdy Svensson.
Vilhelm Moberg blev svag sista tiden
och orkade inte fullfölja de sista böckerna
som han hade tagit som sin livsuppgift.
Han avled i sin ensamhet i augusti 1973,
ett par veckor innan han skulle ha fyllt 75
år.
Wåra Rötter 4/2011
3
Boken berättar om borgarna i Västervik
Text: Eva Johansson
Varifrån kom skomakaren Lars Cammarbom? Vem var hökaren Nils Jern
och sadelmakaren Jöns Holmqvist?
Alla har de levt och verkat i Västerviks
stad på 1700- eller 1800-talet.
Har du anfäder som varit borgare i Västerviks stad mellan 1740 och 1864? Då
kan du läsa om dem i en nyligen utgiven
bok. Det är professor emeritus Jan Fredrik
Kindstrands uppteckning av den gamla
borgareboken som nu getts ut som en del i
projektet ”Västerviks historia”.
Borgarna var ett av de fyra stånden i
Sverige under den här tiden. Borgare var
den man som hade tillstånd att bedriva någon form av näringsverksamhet i en stad,
till exempel handelsmän, hantverkare och
sjöfolk. Och det handlar bara om män,
inte kvinnor.
Om hur det gick till att vinna burskap
i staden berättar Jan Fredrik Kindstrand i
ett inledande kapitel i boken. Det gällde
att ha både pengar och kontakter. För att
få bli borgare skulle man dels betala en
avgift, dels svära en ed inför borgmästaren och rådmännen, dels ha med sig två
så kallade löftesmän som skulle gå i god
för att den nye borgaren verkligen skulle
göra rätt för sig.
Fram till 1866 var det dessa borgare
som bland annat utsåg borgerståndets
riksdagsledamöter i ståndsriksdagen.
Borgarelängden
Tre grupper av borgare identifieras
i boken: hantverkare, handelsmän och
sjöfarare. I Västervik var handelsmännen den dominerande gruppen. Eftersom
Västervik var en stapelstad hade man rätt
att bedriva handel med utlandet, och handelsmännen hade stort inflytande och hög
ställning i staden.
För hantverkarna fanns olika skrån som
utbildade lärlingar och gesäller och prövade dem som skulle bli mästare. Även
handelsmännen och sjöfararna hade sina
egna utbildningar.
För att ha kontroll över vilka dessa borgare var, fördes den så kallade borgareboken, en förteckning över alla som vunnit
4
Wåra Rötter 4/2011
meden det på landet var vanligare med
patronymikon, det vill säga att barnen
tog pappans förnamn med -son eller -dotter. Detta familjenamnsbruk i staden kom
ursprungligen från utländska borgare, till
exempel tyskar. Även kvinnorna tog sig
familjenamn, som de behöll efter sitt giftermål. Barnen fick faderns efternamn.
Jan Fredriks Kindstrands uppteckning av
Västerviks borgarebok har kommit ut.
burskap med anteckningar om yrke och
löftesmän, ibland också härkomst. Löftesmännen var oftast släktingar eller yrkeskollegor. En sådan förteckning finns i den
nyutgivna boken, med grund i både den
ursprungliga borgarelängden, en avskrift
av denna och handskrivna protokoll från
rådhusrätten och magistraten.
Årtal och namn
I boken finns först en årsvis indelad
lista med namn på borgarna och löftesmännen, följt av en alfabetiskt ordnad del
med betydligt fylligare personhistoriska
uppgifter. Man kan alltså antingen utgå
från ett årtal och därunder en person och
gå till den personhistoriska delen och läsa
mer, eller utgå från en person och genom
ett nummer hitta honom i årtalslistan.
Till de personhistoriska uppgifterna har
professor Kindstrand använt sig av bland
annat husförhörslängder, kommunionslängder, bouppteckningar och ministerialböcker.
Han noterar också att namnbruket är
något annorlunda bland borgarna i staden
än bland bönder och torpare på landet. I
staden var det vanligare med familjenamn
Släkten Faleij
Familjen Faleij är ett exempel i boken.
Två av släktens medlemmar, Seth och
Thure Faleij finns med på bilden här av
ett musiksällskap i Västervik 1870. Sju av
släkten Faleijs borgare beskrivs i boken.
De var kopparslagare och verkade som
sådana i fyra generationer i Västervik. Faleij är en vallonsläkt. Den första kopparslagaren var Jacob Faleij som levde mellan 1708 och 1769. Han var gift med Sara
Danielsdotter Cammarbom. En tid efter
hans död fick sonen Isak Faleij (17431807) ta över kopparslageriverksamheten. Han följdes av sin son Isak Magnus
Faleij (1776-1860) och senare sonsonen
Adrian Faleij (1806-1860). Genom giftermål blev de besläktade med andra borgarfamiljer.
I Västervik var det handelsmännen som
styrde och var rådmän. Isak Faleij utgjorde här ett undantag när han som den ende
hantverkaren blev rådman 1796.
Seth och Thure i musiksällskapet på
bilden här var bröder, och söner till kopparslagaren Adrian Faleij i hans äktenskap med färgaredottern Maria Constantia Berg. Seth föddes 1845 och Thure
1849. Fotot togs 1870, då bröderna var 25
respektive 21 år gamla.
Seth Faleij blev handlare i Västervik,
gifte sig 1876 med Cherstin Ingeborg
Theresia Jern och dog 1912. Hans lillebror Thure blev apotekare i Eskilstuna
och dog 1926 i Stockholm. 1872 gifte han
sig med Hanna Fredrika Lundgren.
Seth hade butik på Stora Torget tillsammans med sin kompanjon Baltzar Boman
och båda familjerna bodde i huset intill affären, den så kallade Tengerska gården. I
början av 1900-talet såldes affären till två
bodbiträden som hette Åström och Lind.
Borgarbarn
De övriga på bilden heter Patrik Jern
(kusin till bröderna Faleij), Sixten Embring, Gustaf Odelmark och Gustaf Regnell. De är alla ättlingar till borgare i Västervik.
Patrik Jern var sonson till Sven Johan
Jern och son till Nils Didrik Jern, som
båda var sjökaptener.
Sixten Embring dog ung, 25 år gammal
1873. Han var handelsbokhållare i Västervik och son till handlaren och riksdagsmannen Claes Erik Embring.
Gustaf Odelmark levde 1849-1909 och
blev flottchef i Njurunda. Han var son
till skeppsredaren Gustaf Reinhold Odelmark.
Gustaf Regnell föddes 1848 och dog
1901. Han arbetade som kamrer i Västervik och var son till handlaren och rådmannen Samuel Regnell.
Närmare tusen personer presenteras i
boken.
Västerviks Musiksällskap 1870. Från vänster Patrik Jern, Sixten Embring, Gustaf
Odelmark, Seth Faleij, Gustaf Regnell och Thure Faleij.
Är detta en familj i Dalhem?
Text: Eva Johansson
Är det någon som känner igen den här
familjen? Fotografiet är tryckt som ett
vykort som postats från Dalhem den 7
mars 1923, till Ester Karlsson i Helgerum.
Det är Esters kusin Lisa, som troligen
hette Andersson, som skickat kortet.
1923 var Ester 18 år och Lisa 15 år.
Året innan har Lisa flyttat från Västervik
till Dalhem och blivit piga hos chauffören
Axel Enok Primus Nilsson i Karlshult i
Dalhems församling.
Bara sju år gammal miste Lisa sin
mamma Ingrid Kristina Karlsdotter som
fick tuberkulos. 1921 har hennes pappa
bildat ny familj och året därpå flyttade
alltså Lisa. I Dalhem bodde en familj som
troligen är släkt med Lisa på hennes mammas sida, Sven Gustaf Jonsson med hustrun Kristina och eventuellt några äldre
eller vuxna barn.
Är detta familjen Jonsson eller familjen
Nilsson eller kanske någon helt annan familj? Kontakta mig gärna om du känner
igen familjen, helst på min epostadress
[email protected].
Nya medlemmar
Ann-Sofi Hammarsten
Kungsvägen 41
590 90 ANKARSRUM
Yvonne Johansson
Jurastigen 42
593 43 VÄSTERVIK
Wåra Rötter 4/2011
5
… ett enformigt och öde land …
Text: Ragnar Asplund
I och med att Karl Aspelund hade gift
sig i Libbyville i södra Alaska i mars
1923 hade han bestämt sig att bli bofast i det nya landet, det land som han
beskrev som ”… ett enformigt och öde
land att slå sig ned i … ”. Hans hustru
tillhörde den aleutiska urbefolkningen,
och den största delen av hennes familj
hade dukat under när spanskan härjade våren 1919. Karl hade mycket
krävande arbetsuppgifter med långa
arbetsdagar, framför allt på somrarna.
Familjen växte.
Anna Aspelund med sonen Carl 1925.
Karl var ansvarig för anläggningarna
vid Libbyville Cannery, en stor arbetsplats med omfattande arbetsuppgifter.
Parets första barn, en son, föddes hösten
1924. Och under 1920-talet föddes ytterligare fyra barn. Familjelivet verkar ha
förflutit lugnt, medan arbetslivet för Karls
del kom att bli så mycket mer dramatiskt.
Ett fotografi från senast 1926 visar paret
Aspelund i deras hem i Libbyville. Karl är
alltså inte mer än högst 34 år men han har
åldrats. Anna likaså, ser inte ut att vara i
tjuguårsåldern, vilket hon är.
Somrarna kunde vara intensiva. Allt
skulle hinnas med och om det blev svårt
att hinna med fick arbetsdagarna förlängas. Senare skulle Karl komma att beskriva
sitt arbete en sommar: ”Har haft en ganska
hård sommar av det, ehuru expeditionen
var försenat på grund av langshoremans
[hamnarbetarnas] strejk så samma arbete
hade att göras på halva tiden, en del dagar
hade jag att arbeta upp till 20 timmar …”
1929 är ett år som man fortfarande
minns och kan berätta om vid Bristol Bay;
katastrofåret. Vattennivån vid Libbyville
Cannery ändras med ungefär 8 meter när
tidvattnet sköljer in och ut i Kvichakbukten. Anläggningarna var planerade och
anpassade till detta. Men en sommardag
1929 utlöstes en jordbävning under havsytan och det kom en stor flodvåg, en tsunami skulle vi säga idag, in i den trånga
viken. Fabrikens byggnader och kajer
slogs sönder, båtar och pråmar återfanns
krossade långt uppe på land. Ett stort förråd av plank och bräder låg upplagt på
fabriksområdet för kommande byggande.
Av detta fick man plocka planka för planka, bräda för bräda upp till ett par kilometer inne på den flacka tundran.
Ett stort projekt startade genast för rekonstruktion av allt som gått förlorat. Virke och förnödenheter måste beställas, ett
sextiotal byggnadsarbetare och ett stort
antal andra yrkesutövare måste anställas.
Arbetet måste gå fort, så att så liten del
som möjligt av den kommande fiskesäsongen gick förlorad. Det gjorde den nu i
alla fall till största delen.
Delar av Libbyville Cannery, troligen i början av 30-talet. Foto från anläggningens
vattentorn. De närmaste byggnaderna var personalbostäder för fiskare, med logement
för sex man i varje rum. Där bakom matsal. Övriga hus var verkstäder och bostäder.
På avstånd syns två master för radiotelegrafi. I huset något till höger om den vänstra
masten bodde Karl och hans familj.
6
Wåra Rötter 4/2011
Men 1931 var Libbyville Cannery åter
igång, inte så stort som det varit och inte
så stort som det skulle bli. Men i alla fall.
Framtidstron var tillbaka vad gällde kommande arbete, även om läget ute i världen
såg dystert ut. Det ryktades om arbetslöshet nere i Förenta Staterna. (Alaska fick
administrativ ställning som territorium
1912 och skulle bli fullvärdig stat, den
49:e delstaten i USA, först den 3 januari
1959.)
Karl köpte den första bil man sett i området, en T-ford, 1931. Och den fick verkligen göra nytta. Det fanns inga vägar,
men tundran var slät och det fanns breda
sandstränder att köra på när tidvattnet
var lågt. Han transporterade passagerare,
men byggde även på ett flak och fraktade
gods. Byggde en släde för att kunna frakta
byggnadsvirke på vinterföre. (Det är i det
sammanhanget intressant att konstatera
att inget av Karls nio syskon i Sverige någonsin hade körkort eller bil.)
Den 14 augusti 1934 skrev Karl hem
till föräldrarna. Det var dyrtid, arbetslöshet och oro i världen. ” … undrar huru allt
står till där hemma i Sverige förstår att det
också är hårda tider där men jag tror ej att
det kommer upp till Förenta Staterna. Det
har varit, och enligt vad jag hör är bedrövligt och Gud vet när det blir en bättring,
hela världen är uppset sorgligt nog. Ett
annat krig i en nära framtid är utsikten,
bedrövligt nog.” Och den farhågan skulle
besannas fem år senare.
Men nu var det 1934 och fortfarande
sommar. Karl hade haft tur: ”Jag har varit lycklig i dessa hårda tiderna, jag har
ej haft den ringaste känning av det, ehuru
vintertiden jag är vaktman på platsen och
sommarn snickare förman så jag har arbete året runt. Jag är nu för tillfället hemma hos familjen igår försökte jag att taga
några kort att sända hem, men de kom ej
ut så bra, men jag sänder dem ändå så att
ni får en ideé av huru stor den verkligen
är.” ”Den” är det nya huset, som han tycks
ha byggt på lediga stunder, arbetsförmågan verkar vara outsinlig. I brevet sände
han med ett fotografi av sitt hus, som var
inflyttat sen föregående höst, men utsidan var ”ej complete”. Huset finns kvar,
obebott sedan länge, men vittnar ännu om
gott och säkert snickeriarbete.
Mest av allt hade Karl byggt huset för
barnens skull. De hade tidigare haft nästan en svensk mil till skolan. Äldste sonen började i första klass två år senare än
brukligt, men tog snabbt in detta. Om de
äldsta barnen berättar han i brevet hem att
de ” … var i skolåldern de lever endast
omkring 200 meter från skolan så det är
ganska händigt för barnen.” Och 1934
är familjen riktigt stor: ”Vi har åtta barn,
fyra pojkar och fyra flickor, och alla äro
vid god hälsa, vi har ej haft för en dollar
docktor bill, så det är ju ganska lyckligt.”
Men på bilder kan man se. Karl ser allt
äldre och tröttare ut.
Så gick några år. Sommaren 1937 kom
det sista brevet till Sverige. Båda föräldrarna var döda, sist Karls mor i slutet av
december 1936. Inför arvsskiftet ville
syskonen ha kontakt med Karl, men han
hade inte hörts av på länge. Man hade bett
om efterforskning genom Utrikesdepartementet, och i april 1937 fick Karl ett meddelande från Svenska Konsulatet i Seattle:
”Då enligt meddelande från eder broder,
eder Far och Mor båda äro döda och eder
broder önskar komma i förbindelse med
eder i arvsangelägenheter, ombedes ni att
snarast tillskriva honom.”
Karl och Anna Aspelund i sitt hem i Libbyville omkring 1926.
forts. sidan 8
Karl och hans hundspann vid Naknek Lake.
Wåra Rötter 4/2011
7
Karl skriver till sin bror den 12 juni
1937: ”Hoppas att detta brev kommer dig
tillhanda och jag är med er alla syskon
i den djupa sorg som drabbat oss, att så
måsta övergiva våra kära Föräldrar. Nu
hoppas jag att du låter meddela dig och låter mig veta vad orsakade deras död! När
de dogo och om de varit sjuka och måste
lida mycket. Jag mången gång har tänkt
på huru roligt det skulle varit att komma
hem och hälsa på medan Far och Mor var
i livet; men, du må veta att jag har en ganska stor barn skara.” Karl hade elva barn,
alla friska och starka, ”riktiga vikingar”.
Han ber om hälsningar till sina syskon,
hoppas allt gott för dem och att de är vid
god hälsa.
terna ville inte komma tillbaka. På vintern
var han sängliggande långa perioder.
Och brevet fortsätter: ”Jag är förman
här i allt snickeriarbete, har nu sjutton
man under mig denna sommar de utvidgar denna plats dubbelt så stor i år. De kan
nu taga vara på omkring 100 000 laxar om
dagen när vi får det färdigt, …. De börjar
att fiska den 25 juni och allt måste vara
färdigt till den tiden. Nu om dessa rader
kommer dig tillhanda och där är arvsangelägenheter att sköta om, och vem som
hälst, som är anstält att sköta om denna
affär beder jag dig. Och ställer jag dig i
min plats att sköta min del i boets delning.” Det är sommar i Alaska och tiden
går så svindlande fort. Arbetet gör det
omöjligt att besöka Sverige.
Så kom ljuset åter till Alaska. Vårdagjämning. Snart måste sommarens fiske
förberedas. Snart skulle laxen åter vandra upp i älvarna. Sommaren var på väg.
Kvällarna blev längre. Allt var som det
skulle vid Bristol Bay. Och ändå inte…
Att transportera en sjuk och svag man
efter hundspann till Dillingham, där man
hade en enkel sjukstuga, 8-10 svenska mil
västerut, var inte att tänka på. Men flygning var möjlig, även om det flygplan
man kunde uppbringa var mycket obekvämt och bara hade 3-4 passagerarplatser. En dag, det bör ha varit i början av
mars, när dagarna började bli längre och
vädret var gynnsamt, gjorde Karl sitt livs
sista resa; till Dillingham. Krafterna var
på upphällningen. Om sjukstugan hade
någon läkare och vilken utrustning som
fanns vid den tiden är inte känt.
Den 26 mars 1939 dog Karl Aspelund.
Långt ifrån de sina. Långt ifrån sitt hem,
både det nya och det gamla. Dagen innan
hade han fyllt 47 år. Och dagen dessför-
innan, den 24 mars, hade han och hans
Anna varit gifta i 16 år. Skiftande och
innehållsrika år. Lyckliga år vill det tyckas. Hans hustru hade hunnit bli 33 år och
paret hade elva barn. Det tolfte, en son,
föddes på hösten samma år. En sexårig
dotter, död i januari 1940, vilar bredvid
sin far på Nakneks gamla kyrkogård.
I stenar står ristat den tid de fick att
leva på jorden. Ljung och vilda blommor
smyckar deras gravar.
Tidigare utgivningar om Karl Aspelund:
”Min farbror reste till Amerika”,
Wåra Rötter nr 1 - 2011.
”Den vittbereste Carl Klein”,
Wåra Rötter nr 2 - 2011.
”Det stora gästabudet”
Wåra Rötter nr 3 - 2011
Går också att läsa på hemsidan:
www.tjustanor.com
under fliken medlemsinfo.
Karl tänker på hembygden och på de
människor han lämnat. Nämner en del vid
namn. Frågar efter vad som händer: ”Det
är roligt att höra av hur gamla bekanta har
det och alla förändringar o.d. Huru står
det till med Moster Karin i Meja hoppas
att hon är vid god hälsa ehuru hon börjar
att bli bra nog gammal nu.” Moster Karin,
som han bott hos som fosterbarn några år,
skulle fylla 69 år en månad senare.
Men tiden har gått. ”Nu vet jag inte
om jag har stavat vårt språk rätt du måste
förstå jag kanhända har en gammaldags
stavning men gör mitt bästa.” Nästan ett
kvarts sekel sedan han lämnade Sverige
och sin hembygd, men han skriver bra
svenska. Riktigt bra.
Karl Aspelund hade ytterligare ett par år
kvar att leva. Men på senhösten 1938 var
det fest i byn. Det berättas att Karl blev
attackerad av en berusad man, blev knuffad och stötte bröstkorgen mot en trave
trälårar. Flera revben knäcktes. Man tror
att något vasst hörn från dem trängde in
i lungan. Någon egentlig sjukvård fanns
inte inom många mil. Karl lindade bröstkorgen som man brukade göra, men kraf8
Wåra Rötter 4/2011
Karl Aspelunds grav på Nakneks gamla kyrkogård. Stenen ombesörjdes av sonen Earl i
början av 1950-talet. Han hade just då fått order att inställa sig vid U S Air Force som
stridspilot i Koreakriget. Kom hem efter drygt två års tjänstgöring och skulle fortsätta
i många år som privatflygare. Idag är han drygt 80 år gammal och flyger inte längre.
Men han har en flygsimulator i källaren till sin villa i Seattle. Där kan han koppla upp
sig mot kända flygplatser i när och fjärran, tränar starter och landningar. Hur det
känns att flyga glömmer man aldrig, konstaterar han. Ett sätt att träna sinnen och reaktionsförmåga. Ingen tillfällighet således att han bland mycket annat är en framstående
släktforskare.
Inrikes pass krävdes för resa i landet
Medlemsmöte på Utkiken, Stadsbiblioteket, den 12 oktober
Text & foto: Hans Wilensjö
Ordföranden Hans Wiberg hälsade cirka 35 medlemmar välkomna. Han frågade om några medlemmar hade några
förslag till bra ämnen till vårens möten.
Vidare informerade han att ytterligare
datorer köpts in och nu har vi tillgång
till åtta stycken. I fortsättningen kommer våra släktforskarkurser att hållas i
egen lokal. En kurs är redan igång med
åtta personer. Här har vi nu uppkoppling
till olika arkiv och tillgång till de tidigare
läsapparaterna och övrigt fint material lätt
åtkomliga i vår forskarsal, som för övrigt
är öppen dagligen för alla medlemmar.
Hans Hanner föreläste kring inrikes
pass
Hans Hanner från Genealogiska föreningen höll föredrag om varför och hur
inrikes passhandlingar användes inom
Sverige.
Redan på 1500-talet infördes i Sverige
inrikes pass. Det var nu inte för allmogen
utan för kungens tjänstemän. Grundfunktionen var att på papper kunna resa inom
Sverige. Det var den så kallade lösdriverilagen som på den tiden var viktig i landet
och därför krävdes ett skrivet dokument
för att kunna resa inom landet.
Det var Gustav Vasa som införde lagen
om passhandlingar. Orsaken var de krig
som var vanliga då många red genom
Sverige, och då de stannade på gästgiverier var de tvungna att visa upp sitt pass.
Passets uppgift var självklart att veta
var svenskarna befann sig i landet. Handelsmännen ville ha bort detta pass för det
förhindrade deras rörelser inom ett mindre område.
Västervik har ett unikt material och
dessutom välskrivet. Detta kan ge oss
släktforskare ännu mera om man har några gårdfarihandlare eller andra, till exempel sjömän som sökt hyra på båtar.
Se vidare bilderna här som väcker stora
funderingar.
Klipparkivet
Hans Hanner visade också innehållet
på Genealogiska föreningens hemsida
www.genealogi.net och de tidningsurklipp som finns avfotograferade från DN
och andra tidningar, under Klipparkivet
på deras hemsida. Se bifogat urklipp.
Hans Wiberg överlämnade en bok om
Västervik, skriven av Hans Hjertqvist, till
Hans Hanner.
Hans Hanner och Dahlqvist i diskussion.
Rättelse om släkterna Rääf och Halvhjort
I nummer 4/2009 av Wåra rötter skriver vår nu avlidne medarbetare Lennart Jennekvist om sin släktforskning.
I hans släkt finns beröring med släkten
Halvhjort.
Släktforskaren John Ljungkvist i Höganäs har skrivit boken ”Släkten Halvhjort
av Flishult”. Nu har han uppmärksammat
artikeln från 2009 och kontaktat redaktionen, eftersom han har att annat slut på
Lennart Jennekvists släktgren.
John Ljungkvist skriver: ”Lars Rääf
var inte gift med Eliana Persdotter Ulfsax
utan med Eliana Persdotter Halvhjort av
Flishult. ”
Detta innebär att Lennarts släktgren i så
fall bryts och tar en annan vändning i mitten av 1500-talet. Lars Rääfs och Eliana
Persdotter Halvhjorts son Jöns Rääf var
född 1555.
Mer uppgifter om detta ska också finnas i boken ”Frälsegodsen i Småland” av
Johan Axel Almqvist.
(Med reservation för att uppgifterna
inte har kontrollerats.)
Wåra Rötter 4/2011
9
Husförhörslängderna berättar för
släktforskaren
Text: Eva Johansson
Vi som släktforskar kan vara tacksamma att man i äldre tider vill ha så stor
kontroll över medborgarna. Så stor att
prästerna varje år höll förhör med sina
undersåtar. I dag är husförhörslängderna en guldgruva för den som vill
utforska sin släkts anor.
Enligt 1686 års kyrkolag skulle prästerna undervisa församlingsborna i kristendomskunskap och anteckna i kyrkoboken hur mycket de lärt sig. Vid 1725
års religionsstadga skärptes kraven. Då
fick kyrkan total kontroll över folks liv
och leverne genom att var och en skulle
uppfylla kraven på kristendomskunskap
för att till exempel få flytta från socknen.
Husförhören fortsatte ända till slutet av
1800-talet, men i början var inte prästerna
lika noga som senare med sin bokföring.
Husförhörslängder
Prästen skulle lära folket den kristna läran genom sina predikningar. Han skulle
också undervisa ungdomarna och föräldrarna skulle undervisa barnen i hemmen.
Prästen skulle kontrollera kristendomskunskapen genom förhör i kyrkan före
högmässan, olika familjer varje gång tills
alla i socknen förhörts. I vissa församlingar skedde förberedande förhör i hemmen.
Konventikelplakatet 1726 föreskrev att
förhör skulle hållas i hemmen och vi fick
husförhören. Det förstärktes i religionsstadgan 1735. För församlingsmedlemmen var det straffbart att utebli från husförhören, ändå gjorde många det. Därför
skärptes straffen 1765. Denna förordning
gällde ända till 1888.
Husförhören genomfördes rote för rote
och de började efter Mikaelidagen på
hösten. För att kontroller att alla deltog i
husförhören krävdes en förteckning över
församlingsborna, det vill säga husförhörslängderna. I vissa församlingar togs
barnen med först när de var sex år och
skulle kunna läsa, andra skrevs in direkt
efter födseln.
När Tabellverket inrättades 1749 fick
prästerna i uppgift att lämna befolkningsstatistik och använde sig då av husför10
Wåra Rötter 4/2011
Så här kan en husförhörslängd se ut. Detta är husförhörslängden från Blackstad
församling 1832-37, sidan 16. Här ser vi vilka som bodde på torpen Kulltorp och
Nybygget vid den här tiden. Vi kan se hur bra de läser och när de varit med på
husförhör.I kolumnen längst till höger ser vi vart de utflyttade tagit vägen. I kolumnen ”Särskilda anteckningar” finns en del att läsa om dem som bor på Nybygget,
bland annat om ett oäkta barn som fötts. Bild från Riksarkivet/Svar.
hörslängderna. Då blev det krav på att
alla barn skulle noteras. Från och med
nu skulle också alla uppgifter samlas på
ett ställe, i husförhörslängden, som fick
nya kolumner för flyttningar, vigsel med
mera.
Olika ordning i längderna
Alla som var bosatta i församlingen
skulle vara inskrivna i längden. Var man
på sjukhus eller i fängelse var man fortfarande skriven i hemförsamlingen.
I början var det ganska fritt för prästen
hur han ställde upp sin längd, så länge katekeskunskapen redovisades i kolumner
och uppställningen var ordnad geografiskt
på byar och gårdar. Längderna kunde från
början omfatta 4, 5, 7 eller 12 år men ettårslängder finns också.
Familjerna upptecknades efter sina boställen och det kunde följa olika principer,
t ex att man började med prästgården och
rörde sig utåt mot sockengränsen. Senare
kom krav på register och alfabetisk ordning.
Ett exempel från Dalhems församling, nämligen husförhörslängden för åren 1876-80,
sidan 23. Här är det anteckningar om familjen på torpet Granstorp, torparen Magnus
Wilhelm Andersson med hustru och barn. Dottern Augusta Mathilda, född den 26 juli
1859, har flyttat hemifrån under de här åren, det är därför hennes namn är överstruket.
Bild från Riksarkivet/Svar.
I varje församling finns förteckningar
över obefintliga. Det är personer som
tillhörde församlingen men höll sig borta
och inte hade tagit ut flyttbetyg. Det gjordes först ett tre års frånvaro, för att det
inte bara skulle vara tillfälligheter som
spelade in.
Yrken, sjukdomar och namn
Familjefaderns yrke sattas bara ut om
det var något annat än bonde. Här antecknades även lyten eller sjukdomar.
Ibland kan det stå idiot eller sinnessjuk.
Idiot innebar den som varit funktionshindrad från födseln medan sinnessjuk
var den som haft en normal utveckling
under barndomen. Ända fram till början
av 1900-talet skulle prästen i hemförsamlingen underrättas när någon skrevs ut
från ett mentalsjukhus.
Efter mitten av 1800-talet övergick man
gradvis till att använda släktnamn i stället för patronymikon. 1901 kom en ny
namnlag som reglerade detta, innan dess
var det mer fritt att välja efternamn. Om
någon tog sig ett nytt tillnamn skulle det
gamla anges i parentes.
I husförhörslängden skulle även födelsedata finnas med, och uppgifter om äktenskap, död och flyttningar. 1860 infördes mer detaljerade kolumner för detta.
Prästens noteringar
Bland det mest intressanta för den som
släktforskar kan de noteringar vara som
skrevs i kolumnen för ”Tillfälliga anteckningar”. Här kan finnas uppgifter om brott
och straff, om fattigdom, sjukdomar eller
om det som kallas frejd, det vill säga hur
man uppför sig och hur välanpassad man
är. Det var prästens uppgift att försöka få
en syndare att bli syndfri.
En av de vanligaste dödsorsakerna fram
till och med 1700-talet var smittkoppor.
I början av 1800-talet kom vaccinet och
alla skulle vaccineras. Ofta var det klockaren som utbildades till vaccinatör, och
vaccinationen antecknades i husförhörslängden.
Prästen höll också kommunionförhör
av den som skulle ta nattvarden, och det
skulle man göra minst tre gånger per år.
På 1700-talet började man med konfirmation av ungdomar, som i början var ett
förhör inför den först nattvarden. Längder
över kommunionungdomar fördes i församlingarna.
Källa:
Gösta Lext: Studier i svensk folkbokföring 1600-1946, Göteborgs universitet
1984.
Här ser vi sidan 115 i Västrums församlings husförhörslängd 1891-95. Det är tjänstefolket på Helgerums slott vid den här tiden. Pigan Emma Eleonora Blomgren längst
upp är antecknad som dövstum. Många är överstrukna och har alltså flyttat. Ofta händer det att anställda drängar och pigor kommer tillbaka igen efter att ha varit borta
något år och de kan då förekomma flera gånger på en sådan här sida. Det kunde vara
stor omsättning på folk. Bild från Riksarkivet/Svar.
Nu är vi i Törnsfalls församling. På sidan 16 i husförhörslängden för åren 1891-98
finns de som bor på Almviks Norrgård, en frälsegård på ett mantal och som ligger under
Blekhem. Här bor arrendatorn Johan Alfred Jönsson. I kolumnen för äktenskap ser vi
att han gift sig den 3 oktober 1875 med sin hustru Johanna Mathilda Larsdotter. Paret
har tre barn. Bild från Riksarkivet/Svar.
Ett exempel från Västrums församling i husförhörslängden för åren 1886-91, på sidan
147. I kolumnen till höger om födelseplats och -år kan vi läsa att den här familjen är
inflyttad från Ryssby i Kronobergs län den 12 maj 1890 och att de har nummer 13 i
inflyttningslängden det året. Bild från Riksarkivet/Svar.
Wåra Rötter 4/2011
11
Tjust Släktforskarförening
c/o Stadsbiblioteket
Box 342, 593 24 Västervik
Program våren 2012
Onsdag 18 januari
Tid: 18.45
Plats: Ukiken Statsbiblioteket
Nyheter i Arkiv Digital och Svar, Hans Wiberg.
Kaffe, lotteri, anbyten.
Onsdag 25 januari
Pratkväll
Tid: 18.00
Plats: Brandstationen, Västervik
Onsdag 15 februari
Tid 18.45
Plats: Utkiken Stadsbiblioteket
Anna-Lena Hultman visar och berättar om sina Amerikaresor.
Kaffe, lotteri, anbyten.
Onsdag 29 februari
Pratkväll
Tid: 18.00
Plats: Brandstationen, Västervik
Onsdag 14 mars
Tid: 18.45
Plats: Utkiken Stadsbiblioteket
Föredrag om Brasilien och Argentina Emigranter, Anna Wessman.
Kaffe, lotteri, anbyten.
Onsdag 28 mars
Pratkväll
Tid: 18.00
Plats: Brandstationen, Västervik
Onsdag 11 april
Tid: 18.45
Plats: Utkiken Stadsbiblioteket
Lillian Linnér Berättar om Fågel Fenix förlisning 1742.
Kaffe, lotteri, anbyten.
Välkommen till våra träffar hälsar Styrelsen. För ev. reservation om tider och plats se vår påminelse om träffen i Västervikstidningen under föreningar lördagen före aktuell träff. Anteckna träffarna i Din kalender.
Besök också vår hemsida www.tjustanor.com
God Jul och Gott Nytt År
önskar
Styrelsen
och
Redaktionen Wåra Rötter