Transcript Tjust Släktforskarförening Gunnebo bruk 250 år

Wåra Rötter
Tor Wiklund 49 år som pressfotograf sid. 3
Välbesökt månadsmöte i januari
sid. 4
Veckokursen 2014 i Gamleby
sid. 15
Tjust Släktforskarförening
Nummer 1 • 2014 • Årgång 28
Gunnebo bruk 250Sidan
år8
Tjust
Släktforskarförening
Ordförande: Hans Wiberg
tel: 0490 - 214 28
e-post: [email protected]
Sekreterare: Valdy Svensson
Tel. 0490 - 188 18
e-post: [email protected]
Ordföranden har ordet
Jag har precis avslutat steg 3 i en utbildning för studieledare i släktforskarförbundets
regi som har varit något av det bästa som jag fått vad gäller släktforskning. Hoppas nu
att jag kan förmedla den kunskap som jag och övriga som gått den utbildningen fått.
Det finns hopp för släktforskningen i framtiden om dessa kurser fortsätter. Jag ska
försöka omsätta den kunskap jag fått till de deltagare som jag för tillfället har när jag nu
fått så många ingångar till lite udda källor.
Vad gäller föreningsarbetet så rullar det på med läskurser och skrivarkurser och nybörjarkurser.
Det vi kan se fram emot nu är att årsmötet avlöper smärtfritt. Vi håller som bäst på
med att försöka sätta ihop ett höstprogram, vi är tacksamma om ni du kan komma med
förslag på ämnen som vi ska ta upp på våra möten. Själv ser jag fram mot en tidig vår
då jag är nördig i två skilda fritidsysselsättningar, nämligen golf och släktforskning.
Ha en skön vår så återkommer jag i nästa nummer.
Hans Wiberg
Nya medlemmar
Kassör: Ann Persson
Tel. 070 - 334 98 27
e-post: [email protected]
Föreningens adress:
Tjust Släktforskarförening
c/o Stadsbiblioteket
Box 342
593 24 Västervik
Postgiro: 494 76 67 - 4
Föreningens org. nr: 833600 - 7128
Medlemsavgift 150 kr./år
Familjemedlem 50 kr./år
Internetadress: www.tjustanor.com
Redaktörer för Wåra Rötter:
Hans Wilensjö
Kristinebergsgatan 2 T
593 35 Västervik
Mobil: 070-326 53 56
e-post: [email protected]
Eva Johansson
Helgerum Berggård
590 93 Gunnebo
Tel. 0490 - 138 19
e-post: [email protected]
Elisabet och Kent Rohnitz
Ullevi 11, Gustafsborg
594 91 Gamleby
Sven Göransson
St Gertruds väg 81 D
593 42 Västervik
Thomas Nyberg
Kungsvägen 41
590 90 Ankarsrum
Thomas Hedfors
Frälsegården Gladhammar
593 96 Västervik
Lola Eriksson
Dalhem, Kastanjegården
594 92 Gamleby
Gudrun Karlsson
Dalhem, Hållerstorp
594 92 Gamleby
Margareth Lundmark
Järövägen 3
590 93 Gunnebo
Ulla Gustafsson
Klövervägen 14
594 31 Gamleby
Susanne Elmehed
Kedjegatan 9
590 93 Gunnebo
Thomas Pettersson
Ripvägen 10
665 34 Kil
Anita Jonsson
Skolgatan 10
593 33 Västervik
Richard Nilsson
Hanna Paulis gata 10
129 52 Hägersten
Ulf Rosander
Björkvägen 3
594 32 Gamleby
Carina Gustavsson
Ingaborgsstigen 31
593 43 Västervik
Ingela Johansson
Dröpstad, Tallhaga
590 90 Ankarsrum
Sven Andersson
St Gertruds väg 81 C
593 42 Västervik
Annelie Karlén Ternefors
Markörgatan 9 B
593 51 Västervik
Barbro Karlsson
Slånbärsstigen 6 B
594 30 Gamleby
Tor Wiklund
Kolsebro Ekdalen
597 97 Åtvidaberg
Tel. 0120 - 202 59
e-post: [email protected]
Wåra Rötter nr 2 – 2014
kommer i juni
Material senast
15 maj 2014
Omslagsbild:
Gunnebo bruk fyller 250 år. Läs om brukets kättingsmeder på 1890-talet.
Upplaga:
600 exemplar
Utgivning:
4 gånger per år
Tryck:
Östkustens Tryckeri AB, Västervik
2
Wåra Rötter 1/2014
Nya tidskrifter har kommit under vintern, finns i
forskarrummet och på hemsidan: tjustanor.com
Sid. 2
Sid. 3
Sid. 4
Sid. 5
Sid. 6
Sid. 7
Sid. 8-11
Sid. 12
Sid. 13
Sid. 14
Sid. 15
Sid. 16
INNEHÅLL I DET HÄR NUMRET
Ordförande har ordet. Nya medlemmar.
Tor Wiklund - 49 år som pressfotograf.
Hans Wiberg - visade hur man söker i arkiven.
Vad släktforskar du om.
Finlands och Rysslands gemensamma historia.
Moderns död ändrade planerna.
Kättingsmederna i Gunnebo. Gunnebo bruk 250 år.
Kursledare utbildas i flera steg. Resa till Krigsarkivet.
Besättningen mördades av sjörövare.
Boktips till släktforskare.
Veckokursen på Gamleby Folkhögskola vecka 31 - 2014.
Program våren 2014. Inbjudan till ”Årsmöte 2014”.
Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera innehållet. Citat ur Wåra Rötter får göras
om källan anges. För återgivande av signerade artiklar samt illustrationer krävs tillstånd
av författaren/illustratören/fotografen. Författarna är själva ansvariga för innehållet i
artiklarna. Redaktionen ansvarar inte för insänt material.
Potatisplockarbilden från boken väckte minnen
Förre pressfotografen och släktforskaren Tor Wiklund arbetade under 49 år
på Västerviks-Tidningen. Tillsammans
med sin tidigare arbetskamrat Eva
Johansson har han gjort en bok med
många gamla bilder från tidningstiden.
Boken presenterade de på månadsmötet den 11 december.
Tor Wiklund och Eva Johansson visade
ett fint bildspel från boken som de berättade till. Många i publiken kände igen
både sig själva och hur det tidigare såg ut
i Västervik. Boken heter ”Tor Wiklund 49 år som pressfotograf”.
Tor Wiklund har haft en stor förmåga
att fånga de fina ögonblicken, vilket gör
bilderna så intressanta.
Potatisplockning
En bild som jag personligen fastnat för är
den med potatisplockning. De flesta som
läser denna tidning minns säkert höstens
potatislov från skolan. Det var som regel
inget lov utan här var det barnarbete i stor
utsträckning. Framförallt vi som var uppväxta på landet och hade föräldrar som
arbetade inom jordbruket eller hade eget
”päralann” som det hette på den tiden.
Ofta var det grått, kallt och fuktigt.
Ibland regnade det denna sena vecka på
hösten. Men upp ur jorden skulle potatisen oavsett väder. Ryggen värkte efter
några dagar och inte var det idé att ens
klaga för då fick man reda på att ”när du
blir i min ålder ska du veta va en ondrygg
innebär, gnäll inte unge de ä bare o plocke
på”. De oändligt långa potatisfårorna tog
aldrig slut och de fina hemflätade potatis-
Maj-Britt Nilsson i Almvik, plockade potatis på åkern i september 1970, och Tor Wiklund dokumenterade. Bilden finns med i boken ”Tor Wiklund - 49 år som pressfotograf”.
korgarna av eneträ, blev bara tyngre och
tyngre ju längre veckan led.
Bondens slit
Tor Wiklunds bild här säger så mycket
om det slit som förr var nödvändigt för
överlevnaden på landsbygden. Hon håller
potatishackan med ena handen och ska till
att flytta potatiskorgen.
Här var det inga hjälpmedel för att lyfta
upp tunga potatiskorgar på hästvagnen för
att sedan ännu en gång lasta om potatisen
och bära in dem i källaren hemma på gården, eller till en potatisstuka så att man
kunde nå maten även fast det var djup
tjäle i backen.
Enda fördelen med potatisveckan var
raggmunken och saltfläsket som mättade
de hungriga potatisplockarungarna efter
en ledig vecka från skolan. Min äldsta
syster fick alltid i smyg order av min far
då han kastade de största och finaste potatisarna på henne och med mild ton sade
”gå du hem och riv lite pära och ta det
sista saltfläsket ur saltkaret också. Om en
månad slaktar vi grisen.” Sådana minnen
väckte denna bild.
Efter mötet kunde boken köpas. Föreningen bjöd på luciakaffe och lottdragning
skedde. Tor Wiklund hade skänkt en bok
som utlottades på en inträdeslott.
Hans Wilensjö
Nya mantalslängder
på Arkiv Digital
I vinter har en lång rad nya mantalslängder från Tjust fotograferats av Arkiv Digital. Det är mantalslängder från Tjust
fögderi, serie FIaa:1 och framåt som nu
finns tillgängliga för de flesta socknar.
Den äldsta är från 1761 och den yngsta
från 1945.
Nya är också mantalslängder från Västerviks rådhusrätt och magistrat 16641774 och 1781-1809.
Annat nytt i vinter på Arkiv Digital är
vissa generalmönstringsrullor och rullor
från flottan. Loftahammars C:7 har ersatts
med en ny så har du haft problem att hitta
vad du sökt där kan det vara idé att titta
igen.
Tor Wiklunds och Eva Johanssons bok rymmer nästan 300 bilder från 49 års arbete som
pressfotograf.
Wåra Rötter 1/2014
3
Visade hur man söker i arkiven
Hur man använder SVAR:s nya hemsida, med sökningar i de olika arkiven,
visade Hans Wiberg vid det mycket
välbesökta månadsmötet den 15 januari. Han gick också igenom användning
av Arkiv Digital.
Straffångar blev det första exemplet, hur
man finner dessa och ofta med bilder,
samt vad för straff de fått. Alla har vi ju
inte straffångar i våra familjer, men otil�låtet sängalag kan ju vara mera intressant
då de flesta av oss forskare hittar så kal�lade oäkta barn.
Publiken i Utkiken var eniga om att det
inte finns några oäkta barn. Men de nitiska prästerna, som ansåg att barn födda
både för tidigt efter ett ingått äktenskap
eller med fader okänd, plitade noggrant
ner ordet ”oäkta” i födelseboken vilket
sedan följde det stackars barnet för all
framtid.
Sökning i dokument
Hans Wiberg redogjorde för hur kyrkböckerna är uppbyggda med husförhörslängder, vid senare delen av 1800-talet
ersatta med församlingsböcker. Födelse,
vigsel, in- och utflyttning samt dödböcker
visades.
Andra användbara dokument är framförallt bouppteckningar där man kan finna
mycket intressanta uppgifter och med
hjälp av register hittar man snabbare. Generalmönsterrullor är också ett hjälpmedel, men kräver mycket bläddrande om
man inte vet hur man söker.
Andra hjälpmedel är cd-skivor som
Dödboken 1901-2009. Den kommer i en
ny och uppdaterad version till höstens
släktforskardagar i Karlstad. Utvandring
togs också upp liksom släktforskning i
våra grannländer som Finland, Norge och
Estland.
Arkiv Digital
På Arkiv Digital visade Hans Wiberg
olika praktiska färginställningar och hur
man klipper och skriver in de hittade källorna samt även hur man kan kopiera en
upphittad sida om man vill spara detta till
sin forskning. Kanske sin egen födelsenotis i födelseboken, om man är född före
1943 som exempel, då 70-årsgränsen gäller för oss släktforskare.
Sedvanligt kaffe och lottdragning fick
avsluta kvällen.
Hans Wilensjö
4
Wåra Rötter 1/2014
Omkring 60 medlemmar lyssnade intensivt när Hans Wiberg gick igenom släktforskningens mysterier. Foto: Tor Wiklund.
Wåra Rötters redaktör Hans Wilensjö passade på att diskutera släktforskning med Catharina Bellner och Bo Johansson vid mötet. Foto: Tor Wiklund.
Ny släktforskningsbok
Gamla böcker
scannas
Nu finns en ny grundläggande handbok
för släktforskare. Den heter ”Vägen till
dina rötter”, är skriven av Ewa Nilsson
och utgiven av Sveriges Släktforskarförbund.
Eftersom boken är nyskriven tar den
upp hur man släktforskar digitalt i dag.
De olika kapitlen handlar inte bara om
kyrkböcker, utan också om källkritik och
källhänvisningar, emigrantforskning, bouppteckningar och andra juridiska handlingar, hur man kan presentera sin forskning och mycket annat.
Boken säljs i Rötterbokhandeln.
Snart ska gamla böcker bli tillgängliga
som e-böcker genom Kungliga Biblioteket. Det kan få stor betydelse för oss som
släktforskar.
Det är böcker som är så gamla att upphovsrätten inte längre gäller, det vill säga
mer än hundra år gamla böcker. De ska
scannas av och kunna lånas som e-böcker.
Det finns en hel del böcker inom ämnena
historia och genealogi som släktforskare
har nytta av, till exempel gamla släktutredningar.
I och med att en bok blir e-bok blir den
också sökbar, och det är en stor fördel för
den som letar efter ett namn eller en plats,
som vi ofta gör.
Vad släktforskar du om?
Frågorna:
1. Vad forskar du om?
2. Vad är din mest intressanta upptäckt?
3. Hur länge har du släktforskat?
Ingela Brandel
Sture Karlsson
Tom Eliasson
1. Jag har påbörjat en släktöversikt på
min fars sida och en motsvarande på min
mors. Min mamma var lite mer spontant
meddelsam kring sin barndom i Skåne,
medan min pappa inte berättade särskilt
mycket om sin uppväxttid i Jämtland. Så
ofta jag nu ångrar att jag inte ställde mer
frågor till dem, när de fortfarande var i
livet. Nu får jag söka uppgifter på andra
vägar. Släktforskningssajter som Riksarkivet, Arkiv Digital, Ancestry, m fl har
öppnat upp en helt ny värld för mig. Och
för varje ”nytt genombrott”, exempelvis
när jag hittat någon släkting jag sökt länge
efter, blir jag lycklig. Sakta men säkert
läggs pusselbit till pusselbit.
1. Min by där jag växte upp. Och byn där
jag nu är bosatt.
1. Mina linjer bakåt på både mors och
fars sida. Jag har nu kommit så långt som
är möjligt i kyrkböckerna och andra källor. En linje går tillbaka så långt som till
1399. Sporadisk försöker jag nu bredda
linjerna. Nordamerika blir spännande.
2. Att hålla på med släktforskning innebär verkligen en spännande” resa”. Hör
och häpna, jag fann för en tid sedan en
släkting, som bor i samma stad som jag.
Genom en slump upptäckte jag att en av
min fars kusiner flyttat från Jämtlands län
till Västervik ungefär vid samma tidpunkt
som jag själv flyttat hit. Han hade avlidit
i slutet av 1980-talet. Jag bestämde mig
för att ta reda på om han möjligen hade
något barn boende här och vände mig till
vår kyrkoherde. Den morgon, som telefonsamtalet kom och jag fick veta namnet
på min fars kusins dotter, satte jag frukostmackan i halsen. Jag fick frågan, om
jag kände till henne. Om jag gjorde....vi
har varit anställda inom samma företag!
Vi har träffats många gånger under årens
lopp på konferenser och i utbildningssammanhang. Och det utan att veta att
vi är släkt! Hennes farfar och min farfar
är bröder. De föddes som barn nr 3 och 4
(med 1½ års mellanrum) i en niobarnsfamilj uppe i den jämtländska fjällvärlden.
Gissa om vi hade mycket att prata om, när
vi träffades!?
2. När jag hittade var min farfar blev påkörd av tåget 1916.
Samt hur folk har flyttat för sitt arbete.
3. Drygt 20 år, jag började alldeles för
sent då det fanns väldigt få att intervjua.
3. Nyfikenheten på de som levt före mig,
väcktes egentligen redan i samband med
en släktträff i Jämtland på 1970-talet. En
tid efter fick jag mig tillsänd – från en
äldre släkting – en beskrivning av gården i Frostvikens församling, där min far
föddes och namn samt födelsedatum på
några personer. Mitt uppe i ett aktivt liv
med familjebildning och jobb, kom dessa
papper att hamna i en låda på vinden. Tiden gick och allt oftare var jag där i lådan och gluttade. Men, det är först sedan
jag blev pensionär, som jag har börjat att
släktforska i egentlig mening.
Det är väldigt roligt, men inte jättelätt att
söka kunskap om sina rötter. För min del
handlar det om en stor släkt med utgångspunkt från gränslandet Sverige/Norge och
även Finland (under den perioden när
svedjefinnarna flyttade hit). Därtill har jag
en något mindre, men ändå stor släkt, som
härstammar från Skåne!
Varje anfader och anmoder, som jag hittar, får mig att känna en sådan respekt för
honom/henne. Oavsett vars och ens livssituation och tankar om framtiden, känner
jag att de finns med mig i livet. De ger
mig styrka och jag tänker att släktforskningen får bli mitt sätt att tacka dem.
2. Jag kom till Västervik för första gången
för cirka 20 år sedan. En stor överaskning
var att min farfars far lämnade Hallingeberg för Norrköping i slutet på 1800-talet.
Ödetorpet finns kvar och kan beses efter
en skogspromenad på ca en kilometer. Jag
har också upptäckt många avlägsna släktingar här i Västervik.
Roliga upptäckter var ett slagsmål i
Gunnebo i början på 1800-talet med åtföljande 3 månaders fängelse samt en borgmästare i Theux, Vallonien på 1400-talet.
Intressantast är kanske Britta Kolmodin,
född runt 1650 och syster till Israel Kolmodin (”Den blomstertid nu kommer”).
Hon gifte sig med Johan Henriksson Schult som blev hammarsmedsmästare vid
Ankarsrums Bruk under senare delen av
1600-talet. Jag satt själv där och jobbade
under 15 år fram till 2005 (FHP).
3. Sedan 2005.
Vill du vara med i enkäten? Kontakta
Eva Johansson på e-post:
[email protected].
Tre medlemmar får i varje nummer
svara på tre enkla frågor.
Wåra Rötter 1/2014
5
Finlands och Rysslands gemensamma historia
Text och foto: Hans Wilensjö
Sverige förlorade Finland 1809 och
Ryssland tog över. 1917 blev Finland
självständigt.
Om Finlands sena historia och sin egen
finska släkthistoria berättade Stina Palmberg-Eriksson på månadsmötet den 12
februari. Hon är museipedagog på Sörmlands museum. Hennes föredrag på sjungande finlandssvenska och med stor inlevelse fängslade publiken.
1809 bröts Finland ur Sverige då ärkefienden Ryssland ville ha tillgång till
Östersjön. Det var två helt olika system
som skulle sammanföras, både politiskt
och kyrkligt.
Efter en tid krävde Ryssland att Finlands huvudstad skulle flyttas närmare S:t
Petersburg och Helsingfors började byggas. Detta skedde runt 1823.
Finlands befolkning fick tills vidare ha
kvar sin egen lära och sina lagar. För finländarna i allmänhet betydde det inte särskilt mycket att de fick nya herrar 1809.
- De hade haft lika långt till makten i
Stockholm, som de nu fick till S:t Petersburg.
Finländarna kom till Ryssland
I Finland ville man helst försöka undanhålla de unga männen från att bli uttagna
till soldater, både tidigare till Sverige och
nu Ryssland. De unga männen behövdes
hemma för landets utveckling och inte i
något annat land där de blev kanonmat i
krig mellan stormakterna, eller då Krimkriget pågick för fullt.
- Den mäktiga grannen i öster krävde
mer och mer av den finska befolkningen
och många såg en framtid i det blomstrande S:t Petersburg med följd att den välutbildade finska befolkningen sökte sig dit,
berättade Stina Palmberg-Eriksson. Både
drängar och pigor kunde ofta både skriva
och läsa. Dessutom kunde många även
både ryska, tyska, svenska och sitt eget
modersmål finska. Ryssarna var oftast analfabeter då ingen organiserad skola hade
införts i det ryska riket.
Stina Palmberg-Eriksson, Jan-Olov Pettersson och Eva Johansson diskuterade finsk
släktforskning efter föredraget.
Många finländare från den tidigare
svenska krigsmakten kunde göra militär
karriär i Ryssland. De var välutbildade
från sin tid i den svenska armén. Efter
1865 blev det betydligt större kulturkrockar med ryssarna och under den senare delen av ockupationen krävdes att
skolundervisningen endast skulle ske på
ryska. När nya ryska lagar skulle läsas
upp i kyrkan, så sorgkläddes kyrkan i protest.
Ryssarna var väldigt uppmärksamma på
uppviglingar och protester mot regimen.
Sådant straffades mycket hårt. Förvisning
långt bort i Sibirien var inte ovanligt.
Revolutionen kom i vägen
Förtrycket och ändrade förutsättningar
inom Ryssland gjorde att Finland efter
oktoberrevolutionen kunde utlysa självstyre den 6 december 1917. Inom det
självständiga Finland hade man svårt att
hålla sams och 1918 utbröt ett inbördeskrig, som dock snart tog slut.
När revolutionen utbröt befann sig Stina Palmberg-Erikssons farfar i S:t Petersburg och skulle ta tåget till Baku för att
börja arbeta där som bruksingenjör. Men
något tåg gick inte och hon konstaterade
att det var tur att han inte kom iväg, för
de finska ingenjörerna i Baku hade senare
dödats av ryssarna.
Hon berättade också om sin släkting
Elsa Lindberg-Dovlette som blev persisk
prinsessa. Vid förra sekelskiftet arbetade
hon som översättare i S:t Petersburg och
skickades till persiska ambassaden på ett
uppdrag.
- Där fanns den persiske prinsen Arfa
Mirza Riza Kahn och det slog gnistor
mellan dem. De levde ett internationellt
liv och när de hade gift sig 1902 slog de
sig ner i Monaco.
1944 försökte Ryssland att återta sin
lilla granne i väster och Finland fick lämna ifrån sig Karelen till Ryssland. Kriget
slutade med att en halv miljon finländare
fick lämna sina bostäder och mark i Karelen. De gårdarna ligger fortfarande i träda.
Ordföranden Hans Wiberg tackade för
ett intressant föredrag. Efter föreläsningen bjöds på hembakade fettisdagsbullar
och sedvanlig lottdragning.
Tips på hemsidor för släktforskare
www.flygfotohistoria.se/ Här hittar du gamla flygfotografier, kanske på din släktgård. Du söker på ett geografiskt område och hittar
du din gård kan du köpa bilder.
www.hist.uib.no/gotisk/Gotiskalfa.htm På hemsidan kan du se hur bokstäverna i alfabetet skrivits på olika sätt i handstilar under
historisk tid. En snabb hjälp när du ska tyda gammal handskrift.
hem.passagen.se/ollove/ Olle Överby är en flitig släktforskare på Gotland som samlat massor av folk i en stor databas. Här kan du
ladda ner den som en gedcom-fil.
6
Wåra Rötter 1/2014
Moderns död ändrade planerna
Stina-Maja Nilsdotter, som bara var
trettiotre år, dog den 17 maj 1867 och
allt ställdes på ända för Carl Löfholm
och deras tre barn. Bara två veckor
hade gått sedan de sålde sin gård, Byvik n:o 1, till Carls avlägsne släkting
Carl Jacobsson för 2750 riksdaler. De
skulle lämna allt bakom sig och emigrera till Utah.
Varför just till Utah? Emigrationen till
Nordamerika ökade under 1860-talet,
men från Loftahammar var det ännu inte
många som gav sig av på den långa resan.
Det här året reste bara två drängar iväg,
och de tycks ha varit de första emigranterna från Loftahammar.
Den första mormonmissionären hade
kommit till Sverige och Gävle 1850, men
hade någon efterföljare letat sig ner till
Tjusts skärgård? Ingen vet, inga anteckningar finns i några arkiv om just det,
bara uppgifter om försäljningen av gården finns. Om inte Carl Jacobsson hade
berättat om Stina-Maja och Carl för sina
barnbarn, så skulle ingen idag ens veta att
de tänkte emigrera.
Gården hade de bara ägt i fyra år. Alfred föddes där den 2 juni 1863. Då hade
de nyligen flyttat från gården de arrenderade i Bredvassa, som är en by ett par kilometer från Byvik. Trots deras korta tid
i Byvik skulle deras marker i den svaga
sluttningen ner mot viken ännu hundra år
senare benämnas som Löfholmshagen,
Löfholmsskogen och Löfholmsvägen.
Begravningen
Söndagen den 26 maj begravdes StinaMaja. Begravningar ägde oftast rum på
söndagar, strax före högmässan. Det var
på den tiden hela byns angelägenhet,
grannar och släktingar hjälptes åt med allt
som måste göras.
Några nära släktingar hade varken Stina-Maja eller Carl. Ingen av dem hade
några syskon och bådas föräldrar var
döda.
De allra flesta människor dog hemma
och begravningsbyråer fanns ännu inte.
Den döda skulle tvättas och svepas, en
kista skulle snickras, förtäring till begravningsgästerna skulle ordnas och bärare
skulle bära kistan till kyrkan. Det var viktigt att kistan vändes rätt när man bar den
– fotänden främst.
Säkerligen sände Carl bud till klockaren, så att han ringde själaringning för
Stina-Maja. Själaringningen skulle hålla
ondskans makter borta, och den skulle
helst ringas samma dag som dödsfallet in-
Alfred Löfholm.
träffat. Kanske kunde Carl och hans barn
höra själaringningen hemma i Byvik, kyrkan låg bara två kilometer bort.
Under veckan efter begravningen fyllde
Mina tretton år och Alfred fyra.
Till fosterhem
Den 6 juni förrättades bouppteckningen. Boets behållning var 3873 riksdaler.
När skulderna var betalda återstod 291
riksdaler. Häradsrätten hade förordnat
hemmansägaren Daniel Otto Svensson i
Bredvassa till förmyndare för barnen, och
han var också närvarande vid bouppteckningen.
Daniel Otto Svensson var tjugosju år
och hade ett år tidigare gift sig med Carolina Petersdotter. De hade ännu inga
egna barn, men nu fick de två barn i huset, Alfred och Mina. I husförhörslängden
står Mina antecknad som tjänsteflicka och
Alfred som fosterson. Mellanbarnet Carl
Oscar, som skulle fylla elva år innan sommaren var slut, fick inte följa med sina
syskon.
I husförhörslängden antecknas att Carl
är bosatt på socknen men vistas utrikes.
Strax före jul 1868 utfärdades betyg för
resa till Gotland. I mars 1875 flyttade han
till Bornholm, han bosatte sig i Allinge
och försörjde sig som stenarbetare, likt
många andra av dem som på Bornholm
kallas ”stormsvenskerne”. Han gifte sig
med en dansk kvinna och 1878 fick de
tvillingar, en pojke och en flicka. Pojken
dog före två års ålder. Enligt en uppgift,
som jag ännu inte har kunnat kontrollera,
hängde sig Carl på sin 63-årsdag.
Hur gick det med syskonen?
Carl Oskar tycks ha bott hos Carl Jacobsson en tid. Så småningom blev han dräng,
Text
Margareta Löfholm
som så många andra, och flyttade mellan
olika gårdar i socknarna runt Loftahammar. 1881 flyttade även han till Bornholm. Där gifte han sig och fick två söner.
Den yngste sonen gick till sjöss, men på
hans första resa som fullbefaren styrman
omkring 1920 gick fartyget på en mina
och sjönk. Carl Oskar avled 1926.
Mina, som var döpt till Wilhelmina,
bodde kvar med lillebror Alfred hos Daniel Otto Svensson till hösten 1869. Hon
arbetade sedan som piga på många gårdar i Loftahammar och Skällvik ända till
1887, då även hon flyttade till Bornholm.
Därifrån utvandrade hon till USA ett
halvår senare. Hon gifte sig och var bosatt
i Minnesota. Alfred höll hon kontakt med
brevledes.
Alfred fick tre fostersyskon. På våren 1878, strax innan han fyllde femton
år, flyttade han med sin fosterfamilj till
Krokek på norra sidan av Bråviken. Efter
att han hade varit dräng på en gård på Vikbolandet ett år flyttade han till Norrköping
1886. I husförhörslängden står han som
fabriksarbetare. Han träffade Hanna, som
var inflyttad från Åtvidaberg, och i maj
1890 gifte de sig och flyttade till Marmorbruket. Där hade Alfred fått anställning
som kusk och ansvarig för brukets hästar,
och där föddes deras tre söner.
Sommaren 1914 flyttade Alfred och
Hanna till Norrköping med sin elvaårige
son, de två äldre var då vuxna och utflugna ur boet. I februari 1941 avled Alfred
hastigt, tre dagar innan jag, som är hans
yngsta barnbarn, föddes.
Alfred Löfholm, hans hustru Hanna och
deras två äldsta söner, Ivar och Carl
Martin.
Wåra Rötter 1/2014
7
De arbetade i kättingsmedjan
Text
Eva Johansson
Den 16 maj 1894. Från vänster Carl Johansson, 17 år, Herman Pettersson, 18 år, Oskar Andersson, 16 år, Ernst Carlsson, 22 år,
Ernst Appelqvist, 27 år, Edvin Pettersson, 15 år, Algot Hallgren, 20 år, Carl Svensson, 17 år, Carl Hallberg, 20 år, Gustaf Johansson,
15 år, Johan Carlsson, 24 år, Henrik Pettersson, 16 år, och Otto Wigren, 22 år, enligt anteckningar på baksidan av fotot.
Foto: Karl Fredrik Linge.
En vårdag i maj 1894 kallas kättingsmederna ut från smedjan vid övre
bruket i Gunnebo för att bli fotograferade. Det är onsdagen den 16 maj och
kanske är det redan varmt ute.
En del av dem är riktigt unga. Barn, skulle
vi nog tycka idag. Ändå får de slita hårt i
smedjan. De två yngsta har ännu inte fyllt
15 år, det gör de senare på sommaren.
Trots att de var så unga fick de arbeta full
tid, tio timmar per dag. Detta var maximum för 14-18-åringar, enligt lag.
Snart är det 120 år sedan bilden togs
och de känns fortfarande levande, fast alla
är döda sedan länge. Några gick dramatiska öden till mötes, andra blev trotjänare
på bruket. Flera av dem dog långt i förtid.
Femte från höger är Karl Hallberg,
då 20 år. Fotografiet har vi fått låna av
hans sonson Herbert Hallberg, som själv
också fotograferat en hel del i Gunnebo
under sina många år där. På baksidan av
fotografiet finns en lista på alla och hur
gamla de är. Med ledning av detta har jag
letat upp dem i kyrkböckerna och följt
8
Wåra Rötter 1/2014
dem från vaggan till graven, i den mån
det gått. Två av dem har jag inte lyckats
identifiera, Oskar Andersson och Henrik
Pettersson.
Om du som läser detta känner till något
om dem så hör av dig. Och skulle du se att
jag misstagit mig i något kring de andra så
vill jag väldigt gärna veta det, och rätta till
det i så fall.
Mer att läsa om kättingsmederna och
Gunnebo bruks historia finns på
www.evagun.se/blogg/gunnebo
Ernst Appelqvist
Ernst är son till statdrängen Carl Gustaf Svensson och hustrun Eva Dorotea
Carlsdotter. Familjen bor i Rummelsrum
i Gamleby när Ernst föds 1867. Han är
deras första barn, en lillasyster föds 1869.
Samma år dör hans far av lungsoten och
modern gifter sedan om sig. Innan Ernst
blir kättingsmed i Gunnebo har han arbetat som dräng. På 1890-talet tar han
namnet Appelqvist, efter att först haft efternamnet Karlsson.
I december 1894 lämnar han kätting-
smedjan och blir dräng igen. Fem år senare gifter han sig med Ester Alvina Torngren från Vimmerby. Nu återvänder han
till kättingsmedjan och fortsätter arbeta
där så länge vi kan följa honom i kyrkboken. Äldste sonen Fritz Oskar föds år
1900, på 22 år kommer åtta barn till. 1923
dör Ernst, 56 år gammal.
Karl Hallberg
När han föds 1874 bor familjen på torpet
Johannisnäs under Dagsbo i Västrums
socken. Hans föräldrar är arbetaren Johan
Jonsson och hustrun Carolina Nilsdotter.
Karl är deras första barn.
De flyttar flera gånger under Karls barndom och hamnar till slut på torpet Valhall
under Tyftingemar. 1886 dör Karls far Johan av tarmvred, 44 år gammal. Carolina
är 31 år och ensam med tre minderåriga
barn. Hon blir kvar som torpare på Valhall
tills hon dör 1913. Karl blir kättingsmed
redan när han är 14 år och förblir så åtminstone till 1920, kanske längre.
1899 är han 25 år och gifter sig med
Hilda Teresia Nilsson från Västervik. De
får fyra barn mellan 1901 och 1908. Karl
Hallberg lever till 1955.
Algot Hallgren
Algots far Carl Erik Hallgren är rättare på
Almvik Södergård vid sonens födsel 1874
i Törnsfall. Modern heter Anna Emilia Andersdotter. Som 15-åring blir han
dräng i Gladhammar och 1892 kättingsmed i Gunnebo. Efter en tid som artillerist i Linköping gifter sig Algot år 1900
med Elin Andersson från Loftahammar.
De bor i Västervik och en månad efter
vigseln föds dottern Elsa Helga Amalia.
Den unga familjen får ingen lycklig
framtid. Dottern dör av tuberkulos 1903
och den 15 oktober 1904 förolyckas Algot
vid en arbetsplatsolycka på Stegeholms
Träförädlingsfabrik. I Westerviks Weckoblad den 17 oktober berättas att han skulle lägga på en rem på en snurrande axel.
Skjortan fastnar i axeln, han slits med och
får stora krosskador. Algot är vid sans och
bärs av sina arbetskamrater till sjukhuset
men avlider där. Han var ”en duglig och
pålitlig arbetare.”
Karl och Gustaf Johansson
17-årige Karl och 15-årige Gustaf är bröder. När Karl föds 1877 är fadern Johan
Erik Johansson statkarl i Misterhult. Modern heter Eva Helena Lindqvist. 1892
kommer familjen till Gunnebo Lantbruk.
Strax innan han fyller 18 år beger sig
Gustaf till Finland, men återvänder året
därpå och börjar förmodligen arbeta på
bruket igen. Brodern Karl är då till sjöss
sedan flera år. I november 1900 flyttar
Gustaf till Trehörna utanför Ödeshög,
tillsammans med tre arbetskamrater från
Gunnebo. De blir smeder på Stangeryds
kvarn och såg. Gustaf gifter sig med Ellen
Cecilia Eriksson och får en dotter 1909.
Han dör 1958 i Munka-Ljungby.
Storebror Karl lämnar livet som sjöman och bosätter sig i Amerika. Enligt
sjömanshusrullan har han rymt i Port
Natal (Durban) i Sydafrika redan 1898.
Två av systrarna har tidigare utvandrat till
Amerika. Han verkar bli sitt nya hemland
trogen och deltar i första världskriget för
USA. I oktober 1953 dör Karl i Port Orchard i Kitsap County, Washington.
Ernst Karlsson
Ernst är äldste son till skräddare Carl Johan Jonsson och Emilia Ström i Sandviken under Elmarsrum i Hallingeberg. Han
lämnar hemmet 1890 för att bli dräng på
Gladhammars frälsegård men efter två år
byter han bana och blir kättingsmed.
Ett år senare har han samma jobb på
Ankarsrums bruk. Efter en kort frånvaro
gifter han sig år 1900 med Augusta Amalia Larsson från Hjorted, inflyttad från
Stockholm. 1911 har de hunnit få fyra
barn och flyttar till Västervik, men återvänder till Ankarsrum efter två år. Redan
1916 dör Ernst av lunginflammation, inte
fullt 44 år gammal.
Johan Karlsson
Johan kommer från Skärkind i Östergötland där han föds 1870 i en statarfamilj
på Barnebo prästgård. Föräldrarna heter
Carl Johan Olofsson och Lena Johansdotter. Familjen flyttar runt en hel del under
Johans uppväxt. 16 år gammal flyttar han
hemifrån och blir dräng på Skävid frälsegård. Fyra flyttar och sex år senare har
Johan kommit till bruket i Gunnebo.
1896 gifter han sig med Amalia Teresia
Sjögren på hennes 18-årsdag den 26 januari. I mars samma år föds deras dotter
men hon dör redan i maj. De hinner inte
få några fler barn innan Johan dör i lunginflammation på julafton 1901.
Herman och Edvin Petersson
De är bröder och födda 1876 och 1879. I
maj 1894 har Edvin ännu inte fyllt 15 år.
Deras far är kättingsmeden Peter Petersson som kommer från Ramkvilla, mor är
Johanna Maria Persdotter från Ingatorp.
1903 lämnar både Herman och Edvin
hemmet och beger sig till Finland. Efter
ett år där och sedan ett år i Stockholm som
telefonarbetare kommer Edvin hem igen
1899. Han flyttar sedan med till Trehörna
och blir smed i Stangeryd. Tre år senare
bär det av till Amerika, precis som för
flera av hans syskon.
Herman verkar också ha tagit sig till
USA, kanske direkt från Finland. Han tas
ut som soldat i första världskriget 1918
och bor då i Burke County i North Dakota
och är lantarbetare.
Carl Svensson
Carl föds 1876. Hans far Sven Eriksson är
född i Magnor i Norge och har kommit till
Gunnebo 1868. Hans hustru är Carolina
Andersdotter, piga från Misterhult. Carl
är deras enda barn. Så småningom bor familjen på Gunnebo lantbruk.
1897 flyttar Carl till Stockholm där
han blir fabriksarbetare. Nu har han tagit sin fars efternamn Eriksson. 1910 är
han verkstadsförman på Borggårds bruk
i Hällestad i Östergötland. Han är gift
med Gerda Värn från Norrköping sedan
1908 och de har en dotter som heter Edit,
född 1909. Carl dör av magsår 1927, 51 år
gammal och verkmästare vid bruket.
Otto Wigren
Otto föds 1872, son till muraren Johan
Erik Wigren och hans hustru Clara Sjöberg från Mommehål i Törnsfall. Samma
år flyttar familjen till Gunnebo bruk. När
Otto är 15 år gammal dör hans far och
hans mor, systern Klara och Otto blir inhyse på bruket. Två syskon emigrerar till
Amerika men Otto tar jobb som kättingsmed och stannar hemmavid.
I slutet av 1894 dör modern i cancer. År
1900 bor Otto i Adolf Fredriks församling
i Stockholm, är arbetare på en verkstad
och gift med Augusta Andrietta Flink från
Ösmo. Paret får två söner, och ett långt liv
tillsammans innan hustrun dör 1948. Tio
år senare dör Otto på ett ålderdomshem
vid Mosebacke torg, 86 år gammal.
I artikeln har namnen samma stavning
som i kyrkboken
Kättingsmedjan låg vid sidan om brukskontoret, där Centrumvägen går idag.
Bild från 1939 års jubileumsbok.
Källor:
Familysearch, Kyrkböcker, Rotemansarkivet, folkräkningarna 1900 och 1910.
Wåra Rötter 1/2014
9
Nedre bruket, där Hofgården låg. Foto: Anders Steiner.
Gunnebo bruk fyller 250 år den 6 juni
Den 6 juni 1764 undertecknades privilegiebrevet som innebar starten för
Gunnebo bruk i Gladhammars socken. Tillståndet gällde en knipphammarsmedja och ansökan kom från
rådmannen och grosshandlaren Hans
Hultman i Västervik. Om några månader har det gått 250 år.
1939 var bruket Sveriges största fabriksanläggning. Idag är det en världsomspännande industrikoncern men med rötterna
kvar i Gunnebo.
Hans Hultman var en rik och mäktig
borgare. Han drev ett varv och ägde en
stor del av Västerviks dåvarande handelsflotta, han bedrev utrikes handel, ägde
glasbruk i Kosta och lånade ut pengar.
Dessutom ägde han de medeltida gårdarna Stora Gunnebo och Hofgården där
bruket anlades. Senare köpte han också
Lilla Gunnebo. Dessa tre gårdar låg där
fabriken och samhället idag finns. Boningshuset på Lilla Gunnebo är nu hembygdsmuseum.
Hultman behövde band, spik och bultjärn till sitt skeppsbyggeri. Hammarsmedjan ville han placera vid Venaåns nedersta
fall, som låg på Hofgårdens mark. Idag
finns det rester kvar av ån där vattnet går
i dagen, bland annat nedanför bruksdammen.
Änkan tog över
Vid Hans Hultmans död 1776 tog sonen
Lars över bruket, som nu blev framgångsrikt. Sex smeder arbetade på Gunnebo
bruk 1796. Lars Hultman gick en för tidig död till mötes 1798 och då fick den
10
Wåra Rötter 1/2014
34-åriga änkan Sara du Bois leda verksamheten. Det gjorde hon med fast hand,
men när sönerna och svågrarna senare
kom in i affärerna gick det sämre.
Efter hennes död sålde sonen Hans alltihop 1844. Med hjälp av tyskar kunde de
nya ägarna få bruket på fötter men med
fortsatta ekonomiska problem. En av tyskarna var Ludvig Lürmann och hans släkt
bidrog i hög grad till brukets fortlevnad
och utveckling. Under andra hälften av
1800-talet övergick det gamla järnbruket
till en för tiden modern industri.
Ny kättingsmedja
Efter 1870 utökades tillverkningen med
skruv och spik, kätting, klensmide och
liar med mera. Men högkonjunkturen
bestod inte och en ombildning av bolaget skedde 1889. Det är därefter som den
nya kättingsmedjan byggs vid sidan om
brukskontoret och våra kättingsmeder anställs.
Arbetsledare i kättingsmedjan var vid
denna tid verkmästaren Karl August Wiking, som anställdes som smed 1866 och
blev bruket trogen i 60 år. Han var född i
Karlstorp utanför Vetlanda 1842 och kom
till Gunnebo tillsammans med sin storebror Johan Peter. Brodern emigrerade till
Amerika 1868, samma år som Karl August blev verkmästare.
Arbetet i kättingsmedjan ansågs vara
det tyngsta arbetet på bruket vid den här
På 1910-talet byggde bruket flera nya bostadshus där de anställda bodde.
Foto: Herbert Hallberg.
tiden. 1890 fanns det mellan 75 och 80
smeder anställda. Dessutom anlitades
en del bönder i trakten för smide på sina
gårdar. De hämtade kol och järn hos verkmästare Wiking och levererade sedan färdig kätting.
Hårt arbete
I jubileumsboken från 1939 skriver Helge
Åkerman att det rådde svåra förhållanden
för de anställda under den första tysktiden. 12-timmarsdag kunde man bara
drömma om kring 1850 och 8-timmarsdag var en utopi. ”Avlöningen var låg,
bostäderna dåliga och välfärdsanordningarna outvecklade.” Så såg det ut i arbetslivet vid den tiden. Arbeta, äta och sova sex
dagar i veckan.
Ludvig Bokvist anställdes som kättingsmed 1872, 16 år gammal. Han berättade i
en intervju i Västerviks-Tidningen 1937
att lönen på Gunnebo bruk då ansågs vara
hög i förhållande till andra arbetsplatser.
Men då var arbetstiden från klockan fem
på morgonen till åtta på kvällen. Senare
under 1872 innan man införde 12-timmarsdag. 1905 sänktes arbetstiden till tio
timmar per dag.
Barnarbete var vanligt. Av de 25 som
arbetade i skruvfabriken 1862 var 20 minderåriga, det vill säga under 15 år. Barn
var både billig arbetskraft och bidrog till
familjens försörjning. Barnarbetet levde
kvar en bra bit in på 1900-talet.
Bruksandan
Det rådde ett patriarkalt förhållande mellan brukspatronen och arbetarna, skriver
Åkerman. Kom brukspatronen förbi satt
man inte kvar och vilade även om man
hade rast.
Bruken knöt sina anställda till sig genom att inte alltid betala ut kontanter. I
stället fick arbetarna ta ut varor i brukets
Huset där den gamla brukshandeln fanns står fortfarande kvar, byggt 1918. I samma
hus fanns postkontor. Innan dess fanns handelsboden i en mindre stuga vid Västrumsvägen. Foto: Eva Johansson.
affär, som en tid drevs av disponentens
bror.
De som arbetade på bruket bodde i hus
som ägdes av bruket. Vid 1800-talets mitt
var expansionen stor och ett par hundra
man anställdes. Var bodde de? 1850 fanns
bara sju små hus och alla bodde trångt,
med stora familjer i ett enda litet rum.
Flera bodde på vindarna till fabrikshusen,
både på spikfabriken och tråddrageriet.
Där sov ungkarlarna i sovsalar i trevåningssängar.
1863 började man bygga nya bostadshus, bland annat det som kom att kallas
Kasern och som låg vid Hofgården. Det
revs 1963 och nu är det parkering där, vid
den gamla brukshandeln. Huset innehöll
44 rum för arbetarna på puddelverket, och
deras familjer. Det kunde gå livligt till.
”Man söps, slogs och trätte” sa en av de
gamla kättingsmederna långt efteråt.
Spåren efter den tyska perioden finns kvar i de många korsvirkeshusen.Foto: Eva Johansson.
I jubileumsboken 1989 konstaterar författarna att många av de tidigt anställda
förblev bruket trogna, även i kommande
generationer. Säkert är det många som
fortfarande idag har sina anor bland
dem som kom till Gunnebo i mitten av
1800-talet.
Eva Johansson
Källor:
Helge Åkerman: Gunnebo bruk 17641939, minnesskrift utgiven 1939
Sven Hellström och Svante Kolsgård:
Gunnebo - från knipphammarverk till
storföretag, 1989
Gunnebo OK och Christer Uldén: Platser
vi minns Gunnebo Verkebäck, häfte 2013.
Läs mer på internet:
www.evagun.se/blogg/gunnebo
1964 firades 200-årsjubileet i Gunnebo. Prins Bertil var med i
den nyrestaurerade knipphammarsmedjan där smeden Erik Olsson jobbade. Från vänster landshövdingeparet Ivar Persson med
fru och disponentfrun Märta Sjöholm. Foto: Tor Wiklund.
Wåra Rötter 1/2014
11
Kursledare utbildas i flera steg
Ett par hundra släktforskare har gått
Sveriges Släktforskarförbunds utbildning för kursledare. Tredje och sista
delkursen hölls i Falköping den 8-9 februari.
Hans Wiberg, Hans Wilensjö och Eva
Johansson från Tjust Släktforskarförening har deltagit i hela utbildningen. Första delen genomförts vid åtta tillfällen på
olika håll i landet och med omkring 25
deltagare i varje. I steg två har ett 70-tal
av dessa kursledare deltagit och närmare
40 i steg tre.
- Målet med utbildningen av kursledare
är att höja statusen för släktforskare och
att släktforskare ska bli mer respekterade
som forskare, berättar Anna-Lena Hultman, en av de två utbildningsledarna och
anställd på Sveriges Släktforskarförbund.
Pedagogik och fördjupning
I steg ett ingår metod, pedagogik och
vikten av källhänvisningar. I steg två och
tre ingår fördjupningar inom de områden
som kan tas upp i fortsättningskurser. Till
exempel soldatforskning, okända fäder,
emigrantforskning, gamla kartor, bouppteckningar, domböcker med mera.
- Det är bra att få lära sig hur man ska
vara som kursledare, men också att få
med sig ny kunskap och tips från andra
deltagare, menar Hans Wiberg.
Han uppskattar inte minst det studiematerial som utbildningsledarna delat med
sig av.
- Som helhet har det varit en riktigt bra
utbildning, säger Hans Wilensjö. Den ger
mig bra vägledning i vad jag ska förmedla
till deltagarna på mina kurser här hemma.
Samma kunskaper
- Alla som har deltagit i de tre delarna av
utbildningen ska kunna ha fortsättningskurser i sina föreningar eller i studieförbunden, säger Gunilla Didriksson, ledamot av förbundsstyrelsen, och en av de
två som leder utbildningen för kursledare.
Inom förbundet har man tillsatt en arbetsgrupp för att utreda möjligheten att
certifiera kursledare.
- De som är kursledare runt om i Sverige får lära sig att lära ut på ett enkelt och
metodiskt sätt. Går man en nybörjarkurs i
släktforskning ska man få lära sig forska
i födelse-, vigsel- och dödböcker och lära
sig använda husförhörslängder. Man ska
kunna få samma kunskaper oavsett var i
landet man går en kurs, säger Gunilla Didriksson.
Eva Johansson
Resa till Krigsarkivet
Den 6 maj ordnar Tjust Släktforskarförening en medlemsresa till Krigsarkivet
i Stockholm. Det blir en guidad visning
av arkivet klockan 13 och därefter kan vi
vara kvar till klockan 19.
Avresan sker klockan 06 på morgonen,
hemresa på kvällen. Beställ i förväg de
böcker du vill titta i.
Max 18 deltagare kan komma med på
resa. Anmälan görs till Leif Pettersson på
e-post [email protected] eller mobil
0768-939 586 senast den 2 maj. Mer information på www.tjustanor.com.
Släktforskningens
dag
Lördagen den 15 mars är det Släktforskningens dag i hela landet, även i Västervik. Här har vi öppet hus i forskarlokalen
under stadsbiblioteket.
Årets tema för den här dagen är porträtt.
Det handlar om hur vi kan få veta mer om
de gamla porträtt som många av oss har
liggande i lådor eller uppsatta i gamla album.
Folkräkningen 1910
är klar
Nu finns Kalmar län inlagt i den sökbara
databasen folkräkningen 1910 på SVAR:s
hemsida. Tillsammans med folk i Norrbottens och Västerbottens län innebär det
328 000 nya poster.
Vid årsskiftet publicerades också födda,
vigda och döda för 1943 i SCB:s register.
Tryck en släktbok
Gunilla Didriksson är en av de två som leder kursledarutbildningen. Vid den avslutande delen i Falköping i februari gick hon bland annat igenom kartforskning.
Foto: Eva Johansson.
12
Wåra Rötter 1/2014
Har du skrivit din släktkrönika och vill
trycka den som bok till dina släktingar?
Nu samarbetar Sveriges Släktforskarförbund med förlaget minbok.nu. Medlemmar i förbundets föreningar får en viss
rabatt vid tryckning. Läs mer på förbundets hemsida www.genealogi.se eller på
www.minbok.nu.
Besättningen mördades av sjörövare
Sjörövarna bordade skeppet och slaktade nästan alla ombord. Bara tre man
undkom förödelsen.
Det hände den 2 juni 1780. Skeppet Patriothen från Västervik, under befäl av
coopverdiekaptenen Gess Paulsson, var
på väg från Lissabon i Portugal till Genua
i Italien när sjörövarna överföll fartyget.
De dödade tio av besättningsmännen och
samtliga passagerare ombord. Nio av de
dödade i besättningen kom från Västervik.
Om denna förskräckliga händelse kan
vi läsa i dödboken för Västervik 1780
(Västervik C:5 1770-1804 sid 637). Valdy
Svensson har hittat notiserna i dödboken.
Tio mördade
Prästen skriver att de blev nedskjutna och
med sablar och knivar ”ömkligen mördade” av sjörövarna som bordat skeppet. Tre
besättningsmän klarade sig undan ”rövarnas blodtörstiga och gruveliga” framfart
och kunde sedan berätta om vad som hänt.
De som klarade sig var matrosen Peter
Skröder samt Anders Fröberg och gossen
Olof Sillin. Dessa tre hade lyckats gömma
sig under tågvirket i kabelgattet, det vill
säga där trossar och tågvirke förvarades.
När sjörövarna dragit vidare simmade de
tre iväg från skeppet.
De mördade var kaptenen Gess Paulsson, 53 år, styrmannen Samuel Rosendill,
timmermannen Jacob Sjöberg, matroserna Olof Skogström och 24-årige Johannes
Brogren, 18-årige jungmannen Anders
Anton Lönngren, kajutvaktaren Johannes
Robert, 15 år, kocken Nils Hultgren, 27
år, byssmannen (kyparen) Peter Lönnroth, 25 år, samt Johan G Beckman.
Nyheterna dröjde
Det tog lite tid innan underrättelsen nådde
de anhöriga i Västervik, och de verkar
också ha kommit i omgångar. Kaptenen
är noterad död redan i början av juli men
det står bara att han dött på fartygets resa
från Lissabon till Genua. Själaringning
hölls för honom den 16 juli.
Prästen skriver i dödboken om dem som mördades av piraterna 1780. Källa: Västervik C:5 (1770-1804) Bild 332 / sid 637 Arkiv Digital.
De första dödnoteringarna i augusti gäller fyra av de mördade besättningsmännen. Då berättas också hela historien om
sjörövarnas överfall. Den 6 hålls tacksägelsegudstjänst och själaringning i kyrkan, ringningen pågick en kvarts timme.
Sedan noteras ytterligare fyra av de mördade och den 13 augusti hölls åter igen
själaringning.
Nyheterna måste ha varit en stor chock
för den lilla stadens invånare.
Dichmans skepp
Snauskeppet Patriothen ägdes av grosshandlaren och godsägaren Christian
Dichman i Västervik. Han var också direktör i Ostindiska kompaniet.
Ett snauskepp är enligt Svenska Akademins Ordbok ett litet råriggat segelfartyg
av samma typ som en brigg. En coopverdiekapten var en kapten inom handelsflottan, till skillnad från den marina flottan.
Det kallas också kofferdikapten.
Han drunknade
En märklig händelse inträffade på Patriothen strax före sjörövarnas överfall. Det
var matrosen Jonas Andersson, 18 år, som
föll överbord och drunknade. Att en besättningsman drunknar är nog inte så underligt, säkerheten var inte som idag och
många kunde nog inte simma.
Vi vet inget om omständigheterna vid
hans död, varken datum eller orsak. Men
det är noterat redan i början av juni och
bör ha skett flera veckor tidigare eftersom
skeppet befanns sig utanför Sydeuropa.
Jonas Andersson drunknade på resan till
Lissabon och sjörövarna anföll på resan
från Lissabon. Prästen har skrivit att han
”af besynnerlig händelse fallit öfver bord
och drunknad”. Själaringningen hölls den
11 juni.
Eva Johansson
Bloggar på Rötter
Ni har väl inte missat den nya Rötterbloggen på www.genealogi.se? Vi är fem
släktforskare som bloggar regelbundet,
och om allt möjligt som har med släktforskning att göra.
Bloggarna är Camilla Eriksson, Markus
Gunshaga, Ted Rosvall, Peter Sjölund
och jag. Camilla Eriksson är redaktör för
Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening. Markus Gunshaga är en ung men
erfaren släktforskare i Helsingborg. Ted
Rosvall är författare, tv-medarbetare och
tidigare ordförande för Släktforskarförbundet. Peter Sjölund har specialiserat sig
på DNA-forskning.
Själv kommer jag att ibland blogga om
mitt nya uppdrag som redaktör för Sveriges Släktforskarförbunds årsbok, plus en
hel del annat.
Eva Johansson
Wåra Rötter 1/2014
13
Boktips: Eva Johansson
Boktips för släktforskare
Henrik de Trys ättlingar är kartlagda
Henrik de Try var en av dem som 1655
grundade bruken i Överum och Ankarsrum. Han startade även mässingsbruket
i Gusum, och var gift med Catharina de
Besche. Henrik de Try antas vara född i
Liége omkring år 1600 och därmed en av
de många valloner som kom till Sverige
vid den här tiden. Catharina de Besche
kommer också från en vallonfamilj.
Nu har deras ättling Erland de Flon gett
ut en bok om Henrik de Trys ättlingar.
Den är omfattande och tar upp ättlingarna
fram till 1900-talet. Boken är en katalog
över dessa personer, inte en biografi om
släkten de Try. Den hade kunnat bli en
intressant biografi, för det finns mycket
spännande historia att berätta om i denna
släkt. Erland de Flon har valt att ta med
de uppgifter han har som mer summariska
anteckningar i anslutning till varje person.
Över tusen personer
Boken är en guldgruva för den släktforskare som har sina rötter i släkten de
Try. Drygt tusen personer är omnämnda,
många av dem med utförliga noteringar.
I slutet finns ett personregister så det är
lätt att leta upp sin anfader eller anmoder.
Erland de Flon bygger sin bok på den
släktutredning som gjorts av Ingemar
de Trier Almén och som presenterades i
Släkt och Hävd nummer 3 1976. Utöver
kyrkböckerna har han också använt bouppteckningar och andra dokument som
källor.
Henrik de Try kom först till Norrköping
och startade sedan Gusums bruk 1652-53,
innan han sökte sig söderöver till Tjust,
tillsammans med de två svågrarna Abraham och Hubert de Besche. 1669 dog
Henryk de Try på Gusum, efter ett år med
stora konflikter i familjen.
Oförsonlig mor
Själv fastnar jag kanske mer för Catharina
de Besche som karaktär, med sin ganska
förskräckliga framtoning. Hon var uppenbarligen viljestark men också avskyvärd.
Vigseln skedde 1638 och det var då
Henriks andra gifte. Catharina var 16 år
yngre än sin make. De fick tillsammans
sex barn, fyra söner och två döttrar. Äldste sonen Peter föddes omkring 1639, och
den yngste, Hubert, 1655.
Catharina de Besches oförsonlighet
kommer tydligt fram vid sonen Peters giftermål. Han blev kär i Elisabeth Noé, som
också var vallonättling. Men hennes far
Pierre Nickolausson Noé var bara en enkel anställd på bruket, skogshuggare och
kusk. Det kunde inte föräldrarna tåla, och
särskilt inte modern.
Eftersom föräldrarna sa nej till giftermålet skrev Peter de Try till domkapitlet
och begärde tillstånd till vigseln, mot sina
föräldrars vilja. I ett svar från föräldrarna
skriver Catharina de Besche att det aldrig kommer på fråga, att de kommer att
bryta med sonen och om han gifter sig "...
vilja vi honom ur vårt hjärta alldeles utesluta och förneka honom." Den blivande
sonhustrun kallar hon en lättfärdig hora.
Hårda ord av en mor.
Men sonen gifte sig 1668 och blev så
småningom far till nio barn med sin Elisabeth. Dessutom blir han arvlös. Överums
bruk förvärvade han genom köp och blev
brukspatron där.
Bruken finns kvar
Peters yngre bror Henrik de Try d y föddes 1642 och blev förvaltare på Ankarsrums bruk och tog över familjens sterbhus
sedan deras far dött. Så fortsätter boken
med redogörelser för Henrik de Try den
äldres ättlingar.
Om fem kvinnogenerationer
Aino Trosell berättar här om fem kvinnor
under hundra års tid. Det handlar om henne själv, hennes mor, mormor, mormors
mor och mormors mormor. En vindlande
svensknorsk släkthistoria med skiftande
livsöden under svåra tider.
Författare: Aino Trosell
Titel: En gränslös kärleks historia
Förlag: Norstedts
14
Wåra Rötter 1/2014
Ibland är det nästan ofattbart hur människorna klarade sig genom livet. De utstår svåra umbäranden men reser sig gång
på gång.
Historien börjar i mitten av 1800-talet
med den norska Eli Johannesdotter som
är född 1850 och är Aino Trosells mormors mor. Den slutar med författaren
själv, som mister sin mor vid 17 års ålder.
Det är en roman men den bygger till stor
del på fakta från kusinen Ingrid Larssons
släktforskning. Aino Trosell kan skickligt
levandegöra sin egen historia.
Både Överums och Ankarsrums bruk
är fortfarande igång som aktiva företag,
medan många andra gamla vallonbruk
lagts ner.
I de biografiska delarna finns några få
uppenbart felaktiga årtal, med de rätta
årtalen framgår tydligt på annan plats i
texten.
Erland de Flon har tidigare gett ut boken
Brukspatron Gillius de Flons ättlingar.
Porträttmålningen av Henrik de Try pryder omslaget på boken. Detta ska vara
den målning som länge hängt på Överums
herrgård och som enligt sägnen skulle dra
olycka över den som flyttade målningen.
Författare: Erland de Flon
Titel: Henrik de Trys ättlingar
Förlag: Recito förlag
Foto: Bo Sandberg
VECKOKURSEN
28 JULI – 1 AUGUSTI 2014
Anmälan senast den 1 juni till Gamleby Folkhögskola tel: 0493 - 131 00
Måndag kl.
Tisdag
kl.
Onsdag
kl.
Torsdag kl.
Fredag
kl.
Släktforskning
09.00 - 09.15
09.15 - 09.50
09.50 - 10.30
10.30 - 10.50
10.50 - 12.30
12.30 - 13.30
13.30 - 15.00
15.00 - 15.20
15.20 - 16.00
Välkomstanförande, Hans Wiberg
Presentation av kursdeltagarna, Hans Wiberg
Domböcker och juridik, Ragnar Fornö
Kafferast
Fortsättning Ragnar Fornö
Lunch
Fortsättning Ragnar Fornö
Kafferast
Hjälpmedel i släktforskning, Hans Wiberg
09.00 - 10.30
10.30 - 10.50
10.50 - 12.30
12.30 - 13.30
13.30 - 15.00
15.00 - 15.20
15.20 - 16.00
Läsning gammal stil, Margareta Roupé Wester, Valdy Svensson
Kafferast
Kartor och husförhörslängder, Gunilla Didriksson
Lunch
Fortsättning Gunilla Didriksson
Kafferast
Fortsättning Gunilla Didriksson
09.00 - 10.30
10.30 - 10.50
10.50 - 12.30
12.30 - 13.30
13.30 - 15.00
15.00 - 15.20
15.20 - 16.00
Arkiv Digital teoretiskt
Kafferast
Arkiv Digital
Lunch
Arkiv Digital praktiskt sökande
Kafferast
Arkiv Digital
09.00 - 10.30
10.30 - 10.50
10.50 - 12.30
12.30 - 13.30
13.30 - 15.00
15.00 - 15.20
15.20 - 16.00
Läsning gammal stil, Margareta Roupé Wester, Valdy Svensson
Kafferast
Fortsättning Margareta Roupé Wester, Valdy Svensson
Lunch
Begravningslagen, Jan Henrik Marinder
Kafferast
Fortsättning Jan Henrik Marinder
09.00 - 10.30
10.30 - 10.50
10.50 - 12.30
12.30 - 13.15
Läsning gammal stil, Margareta Roupé Wester, Valdy Svensson
Kafferast
Kalmar läns museum, Peter Danielsson
Lunch
De som är intresserade av att lyssna på den konsert som
ungdomarna ger i Aulan ska kanske planera för
hemresan så att ni hinner lyssna på konserten som
börjar 13.00 och håller på ca 30-45 min
Wåra Rötter 1/2014
15
Tjust Släktforskarförening
c/o Stadsbiblioteket
Box 342, 593 24 Västervik
Program våren 2014
Onsdag12 mars
Tid: 18.45
Plats: Utkiken, Stadsbiblioteket
Årsmöte. De okända arkiven, Claes Westling från landsarkivet Vadstena.
Onsdag26 mars
Tid: 18.00
Plats: Utkiken, Stadsbiblioteket
Pratkväll. Ämnet är fritt. Nyheter, problem m.m.
Onsdag16 april
Tid: 18.45
Plats: Utkiken, Stadsbiblioteket
Jordemödrar förr och nu, Lena Brissman Kalmar.
Vid varje träff: kaffe, lotterier och anbyten. Anteckna träffarna i din kalender. För ev. reservation om tider och plats se vår
påminnelse om träffen i Västerviks-Tidningen under föreningar, lördagen före aktuell träff eller kontakta någon i styrelsen.
Besök också vår hemsida: www.tjustanor.com
Inbjudan till Årsmöte 12 mars
Plats: Utkiken Stadsbiblioteket, Västervik
Tid: kl. 18:45
De okända arkiven, Claes Westling från landsarkivet Vadstena
Föreningen bjuder på kaffe
Lotterier
Sedvanliga årsmötesförhandlingar
Vad släktforskar du om? Skriv och berätta om din släktforskning i Wåra Rötter!
Vi vill ha in fler bidrag från våra många medlemmar.