Transcript Min tid – livet i Purkijaur under 1900-talets första hälft

Min tid – livet i Purkijaur
under 1900-talets första hälft
Berättelser byggda på intervjuer
”Min tid. Från sex till sexton år, då jag började arbeta med de
vuxna, fick ansvar för hästar, kor och får, och lärde mig väva och
laga mat. Jag levde i en brytningstid.”
Ingrid Gustavsson, född 1923
Vid pennan
GUN HOFGAARD
3
INNEHÅLL
Förord
Slåtter, hässjor och bete
9
Tankar om Linné och Purkijaur
11
Berättarna och ett litet persongalleri
13
Berättarna
Märta Tängman
Harald Nilsson
Siri Nilsson
Henning Nilsson
Gunnar Johansson
Syster Qvarfordt
Ingrid Gustavsson
Ivar Länta
Helge Andersson
Lars Pirak
Rune Nilsson
Ingvar Karlsson
Arne Forsman
Litet persongalleri
Emma och Leonard Fjällström
Beda Kvickström
Isak Holmkvist
Pärla-Gustav Anders Andersson
Evangelisten Antonsson
Eva Svanström
Purkijaur i korta glimtar genom
historien
Uppgifter från berättarna och nämnda publikationer
Kor och mjölk
Strö under
Skogsbete, fäbodplatser och hagar
Kostigen
Gå med ko till tjuren
Ta vara på mjölk
Filet och smöret
Ost
Det blev tyst
Jokkmokks Allmänning
14
14
14
14
15
15
15
16
16
16
17
17
17
18
19
21
22
22
22
22
23
23
24
26
31
32
33
34
34
35
36
37
37
38
40
Gå på änge
40
Vallhö och havre och perlusker 43
Städja getingar
44
Löv till får
44
Köra hem hö på vintern
45
Trampar för häst
46
Hässjor och skylar
46
Snes och skyl
46
Myrhöhässja
47
Vallhöhässja
48
Hässja med tråd
48
Lövhässja
48
Torvhässja
48
Säd för bröd och foder
Hushållningssällskapet
Kvarnar, mjöl och bröd
Kvarnar
Bagerskor och bagarstugor
Storbak och andra bak
Tunnbröd
Tyllbröd, tylla
Framugnsbröd
Mjukkakor
Hårdkakor, knäckkakor
Blodbröd
Potatisbröd
Kolbullar
Hastbullar
Gröt
Pull, pull, pull
Sjöfågelägg
Fisk och fiske Olika redskap för olika fiskar under olika årstider och olika
namn och uttryck
Ut och dra nötter
Sjövarp
Landvarp
Ut och isnöta
Notplatser i Purkijaure
Notminnen
Mört och riktig stek
Pärlfiske
Potatis och rovor
79
Gödsel, rena guldet
82
Vilda bär och trädgårdar
84
53
Johannas trädgård
Frukt
Slakt, kött och konservering
Hushållsgris
Ta tillvara och tillreda
Blod
Märgben och andra ben
Lever, lunga och hjärta
Renklövar och grisfötter
Fågelsoppa och harstek
Torrkött
Korv och köttbullar
Lagring och konservglas
86
86
88
89
89
89
90
90
90
90
91
91
91
54
Kocka. Laga mat inne och ute
94
Vilt, jakt och hundar
98
51
54
55
55
56
56
56
57
57
57
57
57
57
57
60
61
63
65
68
69
71
72
72
73
74
75
Mindre djur och fågel
Älgjakt
Rex och andra hundar
Vargjakt på Purkisjön
Får, ull och kläder
99
101
102
103
105
Karda, spinna, stampa, sticka, virka,
sy, garva, stoppa, väva
105
De äldre kunde
108
Dun, hö och hår
110
Skohö
111
Skor och stövlar
111
Verktyg, redskap och maskiner 113
Kontar, rivren och ryggsäckar 114
Från hästredskap till traktordito
115
Man måste vara framför
115
Handverktyg för husbygge i Runes
uthus 2003
116
Ved, eld, vatten och is, och el
Torrfura gav hemsk rök
Arbetsljus och el
Is och vatten Simma eller drunkna
Putte var skackelill
Nicke grävde brunn
119
119
121
121
124
124
124
5
Hästar
126
Hästbete i Tapmuk
Köra ner en häst
127
130
Skogsarbetar- och flottarminnen133
Örvikstiden
Skogsarbetarminnen
Hon kallades Mattias
Flottarminnen
Onaturligt mycket timmer
Tegel, kvarts, kol och tjära
Tegelbränning i Purkijaur
Kvartsbrott ovanför Lerudden
Kolning i Kåivo
Tjärdal i Norrstrand
Städat, rent och fint, inne och ute
Fint ute
Fint inne för vardag och helg
Städning, det var noga
Disk
Lut, rysstvål, såpa och Tvätta-Lätt
Storbyk
Flytta med årstiderna
138
138
139
139
140
141
141
142
142
144
145
146
149
Nu kom lappan
Familjegrupper som for förbi Purkijaure
133
133
135
136
137
150
150
Tattare, luffare och nasare
Båtleder, stigar och vägar, gästgiveri och kiosker
Kvikkjokksleden
Stigar, cykelstigar, båtleder och
vintervägar, färjor och broar
Gästgiveri och kiosker
Kungsbrevet
Bara att sticka därifrån
151
152
152
154
155
156
158
Post, tidningar, telefon och radio161
Postgång
Tidningar
Telefonväxel
Radio
6
161
162
162
162
Vila, ta paus, festa och leka
163
Pula i snö och andra lekar
164
På tro och loven
166
Lördagen den 6 oktober 1906166
Födelsedagar, helger och kalas
167
Jokkmokks vintermarknad
170
Nordenskiöldsloppet 1884
170
Droger 170
Sprit 170
Tugga kalmus och röka kritpipa
171
Kaffebönor, surr och socker 172
Skolan i Purkijaur
173
Skolminnen
Skolstriden
175
176
Från barnsäng till dödsbädd
178
Småbarn
178
Dela med sig
179
Hjälpa till och ta ansvar tidigt 180
Saras dans
181
Ren, fin och fri från löss
182
Mygg, löss och skabb
183
Inte var det att fara till doktorn 184
Städja blod
184
Kråkhacka, ros, sot, skrofler och andra plågor
184
Undantagsgummor och
sockenhjon 186
Mobiliseringsminnen
187
Syner, småfolk och varsel
188
Döden
188
Liktransporten från Östra Randijaur
189
Gårdens korta historia i glimtar
192
Byggnaderna på gården
193
Bagarstugan
193
Storbyggningen
194
Sommarlagårn
196
Gamla lagårn
197
Kornbodan
197
Nya lagårn
197
Dass
198
Vedbodan
198
Vagnsbodan
198
Matbodan
Röladan
Isbodan
Tegelladan – redskapsbodan
Smedjan
Rökkåtan
Sågen
Båthuset, sjöbodan med brygga och isbrytare
Båtverkstaden
Byggnader på Drölan och andra byggnader
Stuga och sommarlagård
Två lador
Lada på Kattisvikholmen
Kojor
Ort- och platsnamn i och runt
Burkávrre
198
199
199
199
199
199
200
200
200
201
201
202
202
202
203
Porki jaur, Purkia träsk, Päerki Jauri, Purckjaur, pocke
Jaurij, PirkenJauri, Prucken-
Jauri, Burkaure, Burgávrre, Purkijaur
204
Platser i och nära Purkijuare 206
Några samiska ord i plats-
namnen
210
Uttryck och ordlista
Ordlista
Litteratur
Tack
211
213
221
222
Appoälven, sommaren 1956.
Harald: Antagligen Brändöns fjällkor, är nog mor och döttrar.
30
BLOMMA SNÖGA ROSA
VALLA SNÖVIT KULLA BL
OMMA SNÖGA ROSA V
ALLA SNÖVIT KULLA BLO
MMA SNÖGA ROSA VAL
Kor och mjölk
Efter den här inledningen så är i alla fall jag hungrig och tänker på fil och smör och mesost och nybakt
bröd och nyseparerad grädde i kaffet!
Skötsel av kor och kalvar, handmjölkning och mjölkhantering var främst kvinnors och flickors ansvar.
Deras dagsuppgifter krävde stora kunskaper i teknik och planering, i tillredning och hållbarhet. Kor och
kalvar betade utanför gårdarna, stängsel höll dem ute från vallar, potatis- och grönsaksland. I slutet av
1930-talet fanns 36 kor i byn, antalet kor i byn minskade dastiskt på 1950-talet. Orsakerna var flera, bland
annat tillgång på lönearbeten och beskattning av gårdarnas produktion.
Men nog fattas det oss i byn idag, koljud, kodofter, kovärme och spenvarm mjölk. För att inte tala om
den lugna sången från en separator!
Siri
Vi hade mest fjällkor, de behölls så länge de gav någotsånär bra med mjölk, de blev uppemot tio år gamla. Blev ju
svårt att slakta dem, de var som familjemedlemmar.
Henning
Mina föräldrar hade en period sju kor, men oftast hade de
tre kor och ungdjur. Korna gick i skogen hela somrarna
och kom ner från skogen var kväll till sommarlagårn som
stod utanför hägnan.
Harald
Gustav Nilsson på Purkijaurholmen arbetade åt Ransoneringsnämnden under kriget, han åkte runt och kontrollerade om korna kalvat och när man slaktade på
gårdarna. Utifrån hans rapporter fick man ut sina ransoneringskort.
Ingrid
Klockan sex på morgonen gick vi till lagårn. På en särskild spik i porten, mellanrummet mellan lagård och
31
lada, där hängde lagårdskläderna, vanliga städrockar som
vi tog på utanpå kläderna och så huvuddukar. Vi fyllde
krubborna med hö, havre och perlusker, eller myrhö och
halm. Öppnade häcken, en stänganordning som hindrade korna från att sticka in huvudet över matbordet
under natten, en vickbar stolpe som kunde dras på plats
mitt framför varje ko. De stod då så att all gödsel hamnade i flon och de höll sig rena och fina, men vi borstade,
ryktade dem med en rotborste ändå varje morgon. Efter
att de fått mat och blivit ryktade skottade vi ut gödseln.
Vi torkade juvren med våt trasa, mjölkade och sen fick
de vara ifred fram till halvniotiden då vi stängde häcken
igen, sopade rent och strödde under. I porten lades en
stor hög med hö upp på morgonen, för att räcka hela dagen åt korna. Sinkor, kor som slutat ge mjölk, fick halm.
”Nu ska jag gå och stilla korna.” Mamma gick för att
ge korna sitt huvudmål kring tre halv fyra, kallad stilltiden. Korna fick myrhö plus halm, ungefär så mycket som
två gånger en julkärve till var ko, ibland fick de vallhö.
Om det fanns dåligt med fodret fick de döjda, en del gav
sina kor döjda på morgonen. Kor som skulle kalva kunde
få lite slösäd. Vi gödslade sen ut och borstade av dem. På
sommaren stillade vi dem aldrig, då var de ju i skogen.
Purkijaur, dokumentation av byn Purkijaur
(Anna, Ingrids syster)
På 1920-talet, med större tillgång till vallhö, upphörde
man med sörpa och döjda och började med kallstill. Sparade arbete i lagårn, men korna saknade (den varma) döjdan.
Ingrid
På vintrarna var arbetet utomhus klart vid femtiden och
vi åt vår kvällsmat. Mellan sju och halv åtta kvällsmjölkade
vi och de fick lite gott att äta igen, fräkne eller grönfoder,
perlusker och havre. Mamma visste precis vad korna behövde, högmjölkande kor fick ju extra tilldelning. När de
ätit stängde vi häcken för natten. Som tillskott och lite
omväxling fick ibland korna kokt mört eller fiskspad blandat upp i döjda. Som mest en till två gånger i veckan, inte
för mycket för då sätter det smak på mjölken. Grönsaksskal och potatisvatten fick de också. Inne i farstun stod en
enkom hink, med lock, till matrester. Mamma slog skummjölk över resterna och öste över med en slev till täta trälådor som skurades ibland. Senare fick korna rester och
döjda i hinkar. När vi hade gris fick den resterna, och två
tre hundar åt ju också en del.
Efterbörden efter kalvfödsel brukade vi gräva ner bak-
32
om vedbodan, eller på vintern bakom gödselhögen. Man
ville inte ha den i gödselstacken av någon anledning. Tant
Erika och farmor kunde få ut efterbörd, som inte kom ut
själv, med en dekokt kon fick dricka några gånger med
två timmars mellanrum. Om något var kvar så rann det
ut när det ruttnade och kon blev inte sjuk. Om korna fick
utslag på spenarna, då plockade de några örter, kokade
och satte på, och utslagen gick bort. De gjorde smörjelse
av tjära, talg och någon växt som skyddade juvren mot
broms och mygg när korna var på bete. Det sattes på
efter morgonmjölkningen och tvättades bort med såpvatten på kvällen.
En gång jagades en av våra kor av en björn och kon
kastade kalven. Hon blev brunstig igen men tog sig inte
utan såldes sen till slakt.
Siri och Harald
Vi smorde in spenarna på korna med tjära blandad med
osaltat smör mot knott och mygg. Första myggdöden
kom ut före kriget och hette Flit (sid 00). Det var i en
spruta och luktade själva döden! Och länge, nästan som
bensin. Flugor och mygg dog av det.
Vi hade en förstakalverska en gång och hon kunde inte
få ut kalven som var felväxt, och hon ville inte resa sig.
Veterinär från Jokkmokk tillkallades och vi tvärslog kallt
vatten över huvudet på kon som då reste sig. Veterinären
sågade av benen på kalven med ett rep, inne i kon, och
tog ut den i bitar. Så räddades kon, den bästa kon som
fanns!
Strö under
Harald
Allmänningen (sid 00) hade ett mosstag mellan Norrstrand och Byxviken, men ingen tog mossa där. Vi tog
vår mossa till strö, alldeles här nära gården bortom Odlingen, där hade vi en torvströhässja (sid 00).
Ingvar
Man skar mossa i stora fyrkanter, 60 till 80 centimeter,
till strö med en flåhacka på sommaren. Och inget vatten
fick vara i mossan, för då torkade det aldrig. Man tog av
det övre lagret på myren.
Siri
Strö under, ja korna hade det så fint, de var aldrig blöt,
mossan tog åt sig allt som var rinnande.
Pappa gjorde torvhässjan, skar mossa och torkade. I
Lerudden hade de en mossarivare, en maskin som drogs
med vev. De var ju rika där.
Ingrid och Henning
För att strö under, skar vi sen den torra mossan med en
enkom riv som vi köpt in. Mossarivaren hade en trumma
med böjda knivar, man drog runt trumman med vev. Den
var farlig, Siris bror fastnade en gång när han var här
och provade, och han fick fula ärr på armen. Rivare och
mossa hade vi i ett särskilt rum, mossarummet i porten.
Innanför Lill-Karin, på land, och vid ett kärr uppe på
berget hade vi våra mosstag, vi tog under eftersommaren
vid slåtter. Mossan hässjades och kördes sen hem på slädföre i höskrindan.
När vi fått sågen i slutet på 1920-talet använde vi torrt
spån i stället, men torrmossa var bättre. Vi fyllde spån i
säckar och lagrade dem i mossarummet. Några i byn som
körde furor hit och fick dem sågade, hämtade spån till
sina djur.
Vi hackade ibland halm att strö under till korna med
vår hackelsemaskin.
Rune
Skällkon, hade den största skällan, kon som gick efter
henne hade en något mindre. Småkalvan hade de minsta
skällorna. När korna åt svamp, gick jag ut och sjöng för
dem, skällkon svarade då och så kom hon och alla följde
med mig hem.
Ingrid
Ingen hade oxe här i byn, men det hände att man körde
med ko om man inte hade häst. Innan jag föddes körde
de med ko på Pärlholmen.
Skogsbete, fäbodplatser och hagar
Ingrid
Efter mjölkningen på morgonen när vi släppt ut korna ur
sommarlagårn, stannade de till utanför, väntade och lämnade plats för skällkon. Hon stod ett tag och funderade,
tittade och vred på huvudet, så bestämde hon åt vilket
håll de skulle gå. De gick i rangordning till betet i skogen
där de skingrades och betade var för sig. De kunde gå
iväg åt samma håll tre dagar i rad. När de betat ett tag
och skällkon ville gå vidare, skakade hon skällan och fick
så de andra med sig. Mamma sa ”De är klokare än vi, de
här kräken!” Vid lågvatten vadade korna över till Kattisvikholmen och betade där.
Skällko, ledarko blev den ko som mamma litade på
och de andra lydde, inte alltid den äldsta kon. En gammal
ko kunde vara trött och inte vilja gå till ett bra bete som
låg långt bort, hon kunde också vilja gå hem för tidigt.
Hon fuskade.
Kornas klövar verkades (ansades) på våren innan de
släpptes ut till sommarbetet.
Skylhagar byggdes av farfar på vårarna, han skalade
mjuka björkvidjor, värmde över eld och vred dem till att
knyta fast stängerna med. Hagen fanns där vägen är nu,
bakom sågen och ner till sjön, och åt andra hållet gick
den bakom och förbi lagårn och ut på udden där vi tog
fräken. Skylhagen revs 1939 - 1940 och taggtrådsstängsel
sattes upp runt gården.
Märta
På Purkijaurholmen kunde inte korna få beta, där fanns
bara odlad mark. Så de fraktade korna över sjön till sommarlagårdarna på Kronudden. Tungt att ro, fara kväll
och morgon i storm och ur och skur för att sköta om
korna där, och hämta hem sin mjölk. Ibland kunde deras
kor komma hit ner till Dragnäs en promenad, joodå, på
fastlandet. Man måste haga in allting som korna inte fick
beta på.
Siri och Harald
På Kronudden hade stamhemmanen från Purkijaurholmen en fäbodplats med lagårdar, en per gård, med plats
för tre fyra kor i varje. Korna togs dit i slutet av juni med
byns färja. Men våra kor gick ju i skogen på den här sidan
forsen. På fäbodplatsen här i Norrstrand, Norriudden
33
byggdes två lagårdar, en för tre och en för två kor. Korna
fick gå i skogen under dagarna, de kom hem själva och
ville in och mjölkas i sommarlagårn. De sov inne över
natten efter att ha ätit sig mätta under dagen. Mjölken
blev fetare under svamptiden, men då var de ofta sena
hem, vi lockade med lite vallhö eller någon potatis. Mjölken bars hem för beredning.
Vi hade slåtter, starrängar med mycket fräkne ovanför
Kronudden, där var en hage från Kronudden hagat ut
långt i sjön. Korna från Holmen blev besatt på att fara dit
och äta upp starrängarna. De gick till sjöss och sam, runt
hagen for de, och så in på ängarna och åt. Vi hade hässjor
ibland och dem rev de ut, blev stora hål!
kring området innanför Karinsjön, men de blev som
sjöodjur korna, for och rev ut hagen, de klättre om inte
annat, gick inte att stänga in. Då hade de kalas! Och på
stenhagen, de steg så fint på stenarna när de skulle över,
som knappt en människa kunde. Att de var så klok, man
ska inte tro att korna är dum!
När de äldre korna här på Norriudden såg att man
hade slagit färdigt på Holmen, då for de och sam över i
en rad, och småkalvan sist. Äldste sam före, vi såg bara
småhuvedena dänne. Man motade dem med båt, men
inte hjälpte det! Vi titte om de skulle drunkne, nää du,
kom dem upp. Joo. Jag tyckte det var så sött, de hade
väldigt roligt!
Siri
Det var också svårt att hålla korna ifrån hässjorna vid Appoälven och på slåtterholmarna. Man försökte stängsla
Harald
De var som sjöodjur de där korna!
Siri: Bilden är tagen på mina föräldrar bakom mitt föräldrahem, runt
1945. De hade blommor innanför staketet.
Siri
Verkligt omöjliga.
Kostigen
Harald
En enkom åtta meter bred stig, gjordes för att korna
skulle ta sig till skogsbetet. Mark blev undantagen för
kostig när de delade hemmanen. Jo. Stigen går härifrån
och över till Byxviken. På ett ställe var stigen blöt, vi
högg tallar och la tvärs över och satte torv och jord på.
Alla som hade kor hjälptes åt, så korna kunde komma sig
fram. Man fick leda in korna på stigen och så for de själva.
Evangelisten Antonsson här från Norrstrand byggde
stengärdsgården vid kostigen. Det var en hemsk människa på att arbeta. Han var lång alldeles väldigt, nästan
två meter. Och kraftig var han ju, inte nå veka tag i den
gubben! Han hade en bror som var lika omöjlig, stark
och stor, han var kraftigare än sin bror!
Gå med ko till tjuren
Ingrid
I flera år hade vi stamtjurar av fjällras med stöd av Hushållningsgillet, kostammen skulle förbättras. Under
sommardagarna hade tjuren egen hage ute, vi tog in den
på kvällarna. Tjurarna var vuxna när de kom, våra hette
Simon, Balder och Loke. Man gick till oss med kor här
från byn, från Östra Randijaur, Luovos, Skabram och
från Dragnäs. Vi tog då först in kon i lagårn så hon fick
vila och äta innan betäckningen, viktigt för att allt skulle
34
klaffa, så kon blev dräktig. Vandringsrättaren ville ha reda
på när betäckning hade skett, och om kalvarna skulle säljas, för det var fina tjurar med en stamtavla! Vi fick några
hundra kronor per år och språngavgifter på fem kronor.
Senare som kontrollassistent gjorde jag bedömningar
av fetthalt och mängd mjölk från kor som avlats av Hushålningsssällskapets tjurar.
Märta
Vi gick med en ko här från Dragnäs till tjuren i Lerudden, och det var vinter. Bara att gå. Först tre kilometer
till Junkarhällan på plogad väg. Sen två kilometer till
Purkijaur och så två till Lerudden på bara hästväg, en sån
där gropig, hemskt gropig väg att gå. Det hade snöat och
drivit, var djupa drivor så kon nådde inte botten ibland
när hon gick! Slet ju så ont, och mamma också. Jag var
mellan elva och tolv år och nog lättast på fötterna. Framme i Lerudden fick vi sätta in kon att vila en stund innan
de betäckte den. Johanna bjöd oss på kaffe och bulla. När
allt var klart med kon, var det bara att vandra hem. När
vi kom hem så var hon sååå trött att hon la sig ner i en
grinda. Vi hade hagar då fullt överallt. Hon föll ihop och
steg inte upp! Mamma sa ”Stå nu här, och vakta henne,
så ska jag gå in, och koka en kaffetår, hör nu här! Hon ska
få slicka på sumpen.” Mamma kom med ljummet kaffe
åt kon, det var så gott och varmt! Hon var frusen, själva
djuret, mjölkspenarna och allting var frusna. När kon
druckit kaffet blev hon pigg, steg upp och gick som en pil
raka vägen till lagårn!
En sommar fanns stamtjuren i Brändön fem kilometer
härifrån, mamma och jag gick med kon. Då var vägen
byggd dit med en färja över Appoälven. Vi färjade själv
över, man stod på färjan och drog fram den med en vev.
En annan sommar for vi till Purkijaurholmen
med kon, vi gick till Junkarhällan och färjade
över på en liten proffisorisk flotte.
Ingrid
På 1930-talet fick vi 25 öre för
en liter mjölk, en och femtio till två kronor för ett
kilo smör och tre till fem
kronor för ett tjog ägg. Ost
sålde vi inte.
Mjölkpall från Ingvars föräldrahem, Holmen 2005.
Hennings smörask, ungefär 15 centimeter lång, den doftade
fortfarande syrligt av hemkärnat smör, när han visade den vid ett
intervjutillfälle 1997.
Ta vara på mjölk
Ingrid och Henning
På 1910-talet köpte vi första separatorn, en Domo, nästa
separator hette Alfa Laval. Mamma sparade oseparerad
mjölk två till tre dagar i kyla, ställde den sen i köket på
morgonen och separerade på kvällen, detta gick bra när
mjölken varit väl kyld. Vi hade provat oss fram till att
veva i en bestämd takt där grädden blev lagom tjock. Den
levererades morgonen därpå när mamma hade en beställning från Jokkmokk. En period sände hon mjölk till
Jokkmokk en gång i veckan och kunderna hämtade vid
bussen. På 1930-talet när turbilen började gå tre gånger
i veckan, kunde hon sälja mer mjölk. Många i byn hade
inte egna kor och de köpte mjölk av oss. Skummjölk sålde
vi för tio öre litern. Under kriget sålde vi smör, svart,
utan att redovisa för någon.
Vi fick bästa betyget för ren mjölk när kontrollassistenter började ta prover, och vår syster Anna i Brändön
fick diplom för sitt jordbruk och sin kohållning. Hon
skaffade mjölkmaskin på 1940-talet.
Harald
Jag lärde mig aldrig att mjölka. Vi hade mjölk mest till
husbehov, men vi sålde åt folk som ville ha någon liter.
Henning
Jag mjölkade för hand ända fram till avvecklingen av
korna. I Purkijaur var det få karlar som mjölkade. Under
vintern kylde jag mjölken inne, i iskallt vatten från kall-
35
källan, och under sommaren ute i brunnen i en stor hink
med lock. Firade ner den i brunnen i en järnkedja. Fäste
hinken så att den hängde tre fjärdedelar ner i vattnet. Jag
levererade mjölk till Jokkmokk och sålde lite hemifrån
också. De sista åren som jag hade kor, sålde jag färsk
mjölk till folk i byn som kom hit och hämtade.
Ingrid
Man packade smöraskarna fulla med nykärnat smör och
tog med sig till skogen, eller när man gick på änge.
Filet och smöret
Ingrid
På morgonen gjorde vi först bort lagårn mamma och jag.
Mjölken silades genast, fyra liter åt gången slogs i en stor
mjölksil, sen stod det och rann ner i en hink. Vi hade en
tunn vit silduk av fin gasväv klippt i lagoma bitar, duken
klämdes fast mellan två runda metallnät i botten av silen.
Sildukarna tvättade vi noga och torkade dem helst i friska
luften. När vi kommit in med mjölken lät ofta mamma
mig dra separatorn. Tror vi var bland de första i byn som
skaffade separator, för folk kom och tittade. Farmor och
mamma tyckte det var som trolleri att få grädde på så
enkelt sätt. Separatorn kunde ställas in på fet eller mindre
fet grädde. Skummjölken som blev kvar, blåmjölken, var
hur god och bra som helst, vi använde den till att dricka,
i matlagningen och till att baka med. Kalvar fick också
skummjölk, men när de var riktigt små fick de fet oseparerad mjölk, ävenså grisen.
All mjölk separerades utom det som skulle bli fil eller ost. ”Nu skall vi täta filet”, sa mamma på kvällen.
Täta togs av filet som stod i källaren, man sköt grädden
försiktigt åt sidan och tog en kaffekopp av lagret under.
Grädden lades tillbaka. Tätan vispades ner i den varma
kvällsmjölken, som fick stå framme i köket under natten
och täta. Ibland blev det långfil. Vi satte filet i tre stora
porslinsfat, spillkummar på sex till tio liter, de täcktes
med dubbel gasväv uppspänd på fönsterramar. Fil samlades sen i emaljerade hinkar. På hösten satte vi fil en gång
i veckan, men på vintern när karlarna arbetade i skogen,
satte mamma fil varje dag. Förråd med fil fanns i källaren
och i skrubben. Karlarna kom hem från skogen och hämtade filet och annat, ibland bara var tredje vecka. De fick
filet överhällt i galvade, femton- eller tjugoliters mjölkkrukor, med lock som trycktes ner. Filet rördes ihop. På
somrarna förvarades bröd i de krukorna. Fil åt vi nog säkert varannan dag.
36
Siri
Om vanlig mjölk frös lite gjorde inget, men filet ställdes
i värmen i kojan.
Om mjölk stått för varmt och blivit sur och grynig,
självstannad mjölk, kokte vi den och åt det med sylt eller socker. Blev som välling med ostklimpar i. ”Nu har
mjölken skurit sig, så vi får göra misu.” Men det hände
sällan. Ganska gammal grädde ystar sig vid värmning,
man silar av vasslan och vispar ner klumparna i kokande
mjölk. Gott till mesost på bröd. (Opastöriserad självsurnad mjölk får geléartade klumpar, skör eller skyr. Detta
kan silas från vasslan och bli till skörost.)
Pappa gjorde filbunkar av trä, laggkärl, tio till tolv centimeter höga och cirka trettio centimeter i diameter, filet
blir bäst i träbunkar! Det blev grädda på, så det vispades
ihop innan man åt. ”Annars tadd dem ju bara ovanpå.”
Ingrid
Mamma kollade vädret noga innan hon satte fil under
sommaren, tätan klarade sig bra i vår källare även när åskan gick, och hon behövde aldrig använda tätört. Folk
från byn kom och fick täta av henne ibland, när deras täta
blivit förstörd. Ja, det är ett mysterium, jag har sett hur
tjock fil blivit alldeles blåvattning och kornig när åskan
gått!
Grädde för smör samlades i stora glasburkar med
lock, i källaren eller i kallskrubben. Vi sparade ihop flera
veckor tills vi hade nog mycket att kärna. Kärnan, en vevdragen med vingar som gick runt i en skål, köptes runt
1930. När grädden blivit till kärnmjölk med klumpar av
smör, silas smöret ur och knådas ihop med en stor träslev. För att få ur all kärnmjölk ältas, tvättas sen smöret i
kallt vatten. Man trycker smöret mot skålkanten med en
träslev, tar lite i sänder, och när allt smöret är genomgått
byter man vatten och gör om det tre fyra gånger. Sist
pressar man ur vattnet med sleven och knådar i finsalt.
Finsalt fanns att köpa på min tid och det använde vi också
i matlagningen. Smöret packades väl ihop i en smörask
av svepteknik, som legat i kallt vatten först. Smöret höll
flera månader i källaren om så behövdes, men vi åt ofta
upp allt på ett par veckor, det hann aldrig bli härsket. Vi
hade också några smörkunder i Jokkmokk. Före min tid,
om smöret tog slut, användes ister som de smält ner och
saltat. På 1930-talet köpte vi margarin som togs i nödfall
på bröd, mest hade vi det till bak och stekning.
Siri
Smöret kärnade vi för hand och saltade med grovsalt som
krossats genom att rulla en flaska över saltet. Kärnmjölken drack vi till maten.
Ost
Ingrid
Vi gjorde kalvdans av den första mjölk kon ger efter kalvning. Du får först provgrädda råmjölken och späda med
skummjölk om det blir för hårt. Salt och kanel sätts till
och mjölken slås i en smord form. Gräddas i ugn i vattenbad. Vi åt gräddmjölk till. Vi gjorde också pannkakor
av råmjölk med ägg och mjöl.
Vi hade ost hela året, mesost och vanlig ost, mamma
tyckte det var roligt att göra ost. Hon och jag gjorde ost
på vintern när vi var ensamma hemma och hade överskott
på mjölk. Vi sparade ihop tjugo liter oseparerad mjölk,
hällde det i en stor järngryta och värmde upp mjölken.
Mamma blandade ett par matskedar löpe i mjölken för
ystning. Hon skar sönder ystet, ostmassan när det stelnat
tillräckligt, tog sen upp ystet i en gasväv och kramade ur
vasslan. Hon formade ostmassan och lade osten med en
tyngd på i en ostkorg. Vasslan rann ur genom hål i ostkorgen. Hon fuktade då och då på osten så att inte ytan
torkade. Ostarna fick ligga ungefär en vecka i gasväven.
När de stelnat i sina korgar togs de ur och sveptes i täta
lärftdukar, blötta i vatten med vinättika. Ostarna lades
ner i källaren där de fick ligga och mogna. Var dag vändes de och vi bytte dukar som kokades med några dagars
mellanrum. Ostarna lagrades i matbodan eller i skrubben
i farstun.
Ostlöpe hade de gammalt tillbaks från kalvslakten före
jul, löpmagen hängdes i farstuskrubben där det var kallt
nog. Men in på min tid köptes färdig ostlöpe, från Apoteket, i bruna flaskor som ställdes i källaren.
Mamma smaksatte ibland ostar med brännvin, hon
blötte en linneduk och lade om osten och så en vaxduk
omkring för att hålla fukten kvar. Hon bytte inte dessa
dukar. Hon vände ostarna många gånger under flera
veckor och såg till att dukarna var lagom våta. Brännvinsostarna fick rätt stark smak. Mjukost gjorde hon av
skummjölk och kryddade med kummin.
Vasslan som blivit kvar när mamma tagit upp ystet,
kokade vi och gjorde mesost av. Gud, så trött jag var på
att stå och röra i järngrytan i timmar, allt vatten skulle
avdunsta och mesen fick inte brännas vid i botten! Men
mesost var ju gott förstås! Mesen lades sen upp i en mindre ostkorg och fick stelna. Fönstren blev immiga och
det rann på dem när vi gjorde mesost på vintern. Me-
sostar som sparats till fram på sommaren och blivit stenhårda, rev vi med rivjärn direkt över smörgåsen.
Vi hade två ostkorgar av björkrötter som mönstrade
osten, en liten och en större, de ostkorgarna hade min
farmor gjort! Pappas halvbror Lill-Robert gjorde också
rotostkorgar, han skalade rötterna och jag tror han lät
dem ligga i saltvatten under tiden han arbetade.
Henning
Mamma gjorde sötost som var bra att ta med i små svepaskar till slåttern, gott i kaffet, det feta flöt ur och vart
som grädde!
Ingrid
Sötosten var söt och len och mjuk, lite grynig. I varm
oskummad mjölk sattes lite löpe. När ostmassa och vassla
syntes, vispade mamma i lite rågmjöl. Sen fick det koka
länge, med omrörning mot slutet. Vasslan dunstade och
kvar blev en grynig massa, sötosten.
Mamma slutade göra ost när jag var fjorton femton år
och de började köpa ost i Jokkmokk.
Det blev tyst
Harald
Stamtjur i byn fanns först i Lerudden, sen hos Gustav
Nilsson på Holmen och sist i Brändön. Därefter flyttades den till Mattisudden och man måste fara (här: gå) till
Gellerstedt där nere, nedanför Notudden. Jag tyckte inte
om det, ville inte färja korna över till Junkarhällan och
sen fara så långt med dem, blev osäkert, kanske var inte
kon brunstig längre när vi väl var framme! Vi hade ju ingen väg hit då, ingen bro över älven. Och man kunde inte
fara med korna alla gånger när de var så att man måste
iväg. Så det blev förskräckligt dåligt med att få korna betäckt. Detta, och beskattningen gjorde att vi slutade med
kor tidigare än vi hade planerat. Så jag sa ”Nu är det bara
att ta bort alltihop!”
Siri
Man hade ju nån att prata med när man kom i lagårn!
Men alla andra tog bort korna också. He var inte långt
efter så var de borta slätt!
Harald
På 1940 och 1950-talen blev beskattningen svår för jordbrukarna. Pengar skulle betalas per år för den mjölk som
37
vi konsumerade och när man slaktade en kalv skulle den
skattas. Får beskattades även de, liksom fiskerätten per
år. Ett år när jag låg i lumpen och inte kunde fiska, måste
jag betala ändå, men fick tillbaka pengarna efter att ha
överklagat.
Vår nya lagård byggde vi 1953 och 1955 tog vi bort
korna. I två år hade vi kvar korna utan kalvar och det blev
ju mindre och mindre mjölk. Till sist gick Siri med på att
ta bort dem. De slaktades här hemma och såldes till en
matservering i Jokkmokk. Då blev bara hästen kvar, men
1957 satte jag bort han också. Han sändes till slakteri och
så fanns bara en hund kvar. Då blev det tyst. Då blev det
tyst. Tomt.
Arne
Henning gick från gården med de två sista han hade, en
ko och en kviga. Henning gick baki snyftade och grät.
Och hans son gick före trallade och sjöng, han var jättelycklig och glad över att slippa mjölkningen.
Ingrid
Jag vet att mamma tog det hårt när de slutade med kor,
hon tyckte att hon blev utan arbete. Hon lyssnade efter
koskällan på eftermiddagarna en lång tid.
38
Jokkmokks Allmänning
Jokkmokks Allmänningsskog 100 år
Jokkmokks Allmänning bildades 27 november 1886 vid
ett jordägarsammanträde i Jokkmokk under landshövding Widmarks ordförandeskap. Beslutet fastställdes genom kungligt brev den 5 april 1889. Enligt brevet bestod
Jokkmokks Allmänning av 68 760,29 ha duglig skogsmark och impediment.
De norrbottniska sockenallmäningarna tillkom genom att ¼ av hemmanets skogsanslag avsattes till gemensamma anläggningar. Detta betyder, att delägarna
till ett hemman inom socknen, som har i mantal satt jord
är allmänningsdelägare. Widmarks tanke var att genom
allmänningar skapa fonder till böndernas enskilda och
gemensamma bästa. Detta blev en hämmande faktor för
skogsbolagen.
Allmänningar bildades även i Arjeplog, Gällivare och
Jukkasjärvi. År 1958 bildades Norrbottens allmänningars
förbund av tio allmänningar. Allmänningsfonden stödde till exempel inköp av ångbåtar, virke för byggnader,
spångning, uppförande av turistbyggnader, byggande av
kvarn i Mattisudden, upplät mark för allmänningstorp,
telelinje, ved för kommunens byggnader och mycket
mer. Det fanns en nödhjälpsfond under första världskriget.
Döjda, varm mat kokades i en stor gryta i lagårn, blev
som lös gröt, främst till kor. ”Det enda i kraftfoderväg,
hö, höfrö och allt som var, blev så fint spad döjda! De
blev så toki korna i det, gillade det nå förjäkligt!” Gris
gavs kraftigare mat.
Perlusker, foderärtor, sås ofta tillsammans med havre.
Strö under, hackad halm, mossa eller sågspån strös under kor och hästar för att de skall ligga torrt i lagårdar
och stall.
Lad, spiltvägg.
Pall, trägolv på gjutet spiltgolv.
Kesa, om kalvar som galopperar, hoppar och är ivriga.
Skopa, glädjeskutt som nöt, hästar och får gör när de blir
utsläppta. ”Låt dem skopa från sig!”
Spräcklas, sparka ikring sig, om nöt och får, gäller inte
hästar. Även dödsryckningar när ett djur är nyskjutet.
Mossa, torv, vitmossa.
Flo, flon, floren, floran. Plurual: flor, floren, florar. Gödselränna bakom bås eller spilta. ”Nu står de med föttren inni florn!”
Hage, stängsel, även stängslad plats.
Hackelsemaskin, för att hacka halm, ungefär som en
mossarivare.
Led, öppning i skylhagen, med tre fyra lösa skjutbara
stänger.
Slösäd, säd med dåligt matad kärna, slösäd flyger längst
när man rensar tröskad säd i en kastmaskin (sid 00).
Stenhage, stängsel av uppstaplade stenar från åker.
Stilla, mata djur så de blir lugna.
Separator, handvevad apparat med många lösa delar, separerar mjölk och grädde.
Pruck, kalvar, lillpruck är en nyfödd kalv. En kvigkalv
som skall ersätta en gammal ko, kallas pruck ända tills
den får ett namn. Andra småkalvar slaktades oftast när
de var ett par månader och döptes inte, de var pruckar
hela livet.
Gräsbuk, ungdjur som aldrig fått riktigt gräs, bara myrhö och halm och som är mager med en stor mage.
Slaktas vid två tre månaders ålder. Även ett nedsättande uttryck.
Kviga, kviga kallas kon tills hon får första kalven.
Åring, ettårig kviga, tjurkalvar slaktades tidigare. Även
ettårig häst, både hon- och handjur.
Skyhage, gärdesgård. Dubbla stolpar hopknutna med
vidjor som fäster lutande stänger, slanor.
Sopamjölk, skummande varm nymjölk.
Grädda, grädde som flutit upp på ytan av oseparerad
mjölk eller fil.
Täta, en skvätt fil som blandas i färsk mjölk vilken tätar i
rumstemperatur och blir till ny fil.
Löpe, tas ur slaktad kalvs löpmage, sätts i värmd mjölk
och ostmassa, yste bildas.
Yste, ostmassa som bildas när löpe sätts i värmd mjölk
som får står en stund.
Vassla, vätska som är kvar när ostmassa lyfts ur gryta.
Skällko, ledarko med skälla, koskälla.
Ostkorg, låg korg gjord av rötter, eller i svepteknink
med genomskuret mönstret i botten. Ystet upplyft
och lindat i en duk trycks ner i korgen, hålen släpper
igenom den vassla som rinner ur ostmassan.
Trälj, halsband för djur gjord av rem med spänne, skällko
har trälj som skällan hänger i.
Tyrel, tyril, stång i smörkärna. Tyril kan även sägas om
penis.
Klave, klove, böjt plattjärn som korna binds med i lagård. Fästes ihop på nacken. ”Nu skall vi klove korna.
Klöv fast kvigan. Kon är klövi fast. Kon klavades fast i
väggen. Klöven var bra.”
Skällne, surna, om mjölk.
Gamko, gammal ko.
Gällen, dålig, om mjölk eller fisk. ”Mjölken ger (är) gällen.”
39