Transcript Lillharjobygget - Fotograf Bosse Lind

l i l l h ä r j å b y g g e t
// resa
ett
fjärran
liv
Långt upp i Härjedalens fjällvärld, omgivet av
vidsträckta myrar och gles skog, ligger Lillhärjåbygget. I drygt hundrafemtio år har familjen Eriksson brukat den lilla fjällgården. Och
gör så än idag, på samma sätt som man alltid gjort,
fjärran från det moderna jordbrukets stordrift.
Text Mats Wigardt Foto Bosse Lind
42 kupé
kupé
43
D
et är några dagar innan
midsommar och årets
längsta dag. Det är vack­
ert så att det svider i
bröstet, med nyutsla­
gen grönska, pilska tallskott, vita hjort­
ronblommor, doftande myrar, fåglalåt och
vidsträckt utsikt.
Vandringsleden från närmsta bilväg är
en knapp mil lång. Innan dess har vi kört
på en primitiv grusväg från Lövnäsvallenn
dit vi kört från Särna. Det är inte länge
sedan snön låg djup på fjället, men nu
kommer sommaren desto snabbare. Allt
på en gång, i ett enda hissnande andetag.
På andra sidan av en blöt myr går det
att ana några gråa byggnader i en dunge
»Det här är ett
levande jordbruk
som förutsätte­r
hårt dagligt
arbet­e … men det
är också vårt hem«
med spretiga granar. Samtidigt avslöjar
ljudet av en traktor, som bökar med den
motsträviga jorden, att vi snart är framme.
Nyfiket följer fotograf Bosse Lind och
jag själv stigen tills vi hittar en öppning i
gärdsgården och välkomnas på gårdspla­
nen av hundskall och en kelen katt. De
väderbitna husen vi ser framför oss har
alla en lång historia att berätta. En del är
ålderstigna, med hukande takåsar och vitt­
rad panel, andra har kommit till på sena­re
tid. Gemensam nämnare är att de alla,
oavsett ålder, ingår i en levande fjällgård.
Överallt pågår olika aktiviteter: Vind­
skivor målas, ett tak läggs om, en skorsten
sotas, högar med ved torkar i solen, svalor
svirrar genom luften, en gök hoar i öster,
efterhängsna myggor surrar.
A
nn och Eva Eriksson hälsa­r
oss välkomna. Handslage­n
är kraftiga som skruv­
tvingar – resultatet av
många års handmjölkning
av gårdens fem kor.
Det är mycket att göra på en såda­n
44 kupé
l i l l h ä r j å b y g g e t
aspägojarwgml
// resa
aspägojarwgml
aspägojarwgml
aspägojarwgml
aspägojarwgml
här gård, och hålla efter och man måste
arbe­ta tills det är klart, konstaterar Ann
och skyndar iväg för att hämta häst­
liniment och en elastisk binda för att
behan­dla min fot som fått sig en stukning
under vandringen.
De grå uthusen skimrar i kvälls­solen
när vi visas tillrätta i gäststugan. Vi har
förstått att antalet besökare på gården
hålls på en nivå där det känns bekvämt för
såväl värdar som gäster.
Och att besöken alltid måste aviseras
i förväg.
– Det här är ett levande jordbruk som
förutsätter hårt dagligt arbete, förklarar
Ann. Men det är också vårt hem, och då
finns det inte plats för nyfikna gäster, som
utan förvarning kliver runt mellan husen.
Själva har vi emellertid lyckats passera
det granskande nålsögat och vårt hus har
fejats och kaminen är varm.
När vi gör i ordning middag hör vi hur
korna råmar från sina bås i sommar­fjöset.
Vi vill upp tidigt för att vara med vid
morgonbestyren i lagården.
Lillhärjåbygget, som är landets enda kvar­
varande fjälljordbruk med fäboddrift i
väglöst land, drivs i dag av Ann Eriksson
och hennes syster Eva.
Tack vare att gården härom året blev
kulturreservat, avlönar länsstyrelsen i
aspägojarwgml
Jämtland dessutom två gårdskarlar – PerAxel och Ragnar – som avlöser varandra.
kupé
45
resa// l
i l l h ä r j å b y g g e t
»Visst kan det iblan­d kännas lite långt
till civilisa­tionen, men här slipper jag
slösa tid och energi på oväsentligheter«
Ska hus och mark fortsätta hållas i hävd
behövs det många starka armar som kan
hjälpa till med sysslorna.
I
nnan Ann och Eva tog över går­
den var det deras mamma Ka­
rin som bodde på Lillhärjåbygget.
Och det var Karins morfars far,
Olof Eriksson eller Ol-Ersa, som
i början av 1800-talet byggde upp gården.
Storleken på hemmanet bestäm­
des geno­m att Ol-Ersa under ett dygn
fick stega upp en så stor yta som han för­
mådde. Marken köpte han sedan av sta­
ten för sju riksdaler. För det fick han 2 800
hektar vidsträckt myrmark. Men också en
del skog och slåttermark, tillräckligt för
att bygga hus och föda upp ett antal djur.
Nu är Karin borta sedan några år. Hon
var 78 år gammal när hon dog och hon
aspägojarwgml
46 kupé
aspägojarwgml
hade då bott hela sitt liv på Lillhärjå­
bygget. Ann flyttade från gården när hon
hade fyllt sju år för att gå i skola och åter­
vände först 1998, efter många år i Stock­
holm och Sveg. Eva kom tillbaka till Lill­
härjåbygget åtta år senare.
– Visst kan det ibland kännas lite långt
till civilisationen, men här slipper jag slösa
tid och energi på oväsentligheter, förkla­
rar Eva.
T
idigt morgonen därpå
vandrar vi gäspande i väg
till fjöset. Djurens behov
styr dagens arbete. Ann
och Per-Axel är redan på
plats, för att mocka, utfodra och mjölka.
Kalvarna tittar förundrat på de obekanta
besökarna när hinkarna fylls med långa
rytmiska stril. En svala kikar upp över
kanten på sitt bo där hon lagt sina ägg.
Förutom de fem korna – med namn
som Måna, Snaiken, Stjärna, Droppa och
Lapprus – bor också oxen Marco, kvigan
Muske, kalvarna Micke, Grynet och Vide,
de nordsvenska hästarna Gottfinn och
Lyckemo, några får och en handfull höns
på gården
­– Fler djur klarar vi inte av att ha, för­
klarar Ann och tar med sig en hink med
spenvarm mjölk till huset intill där PerAxel sköter separatorn, en gammal AlfaLaval Colibri, som skiljer grädden från
mjölken.
Till Lillhärjåbygget kom de första
människorna redan på 1500-talet, och
seda­n tidigt 1800-tal har platsen varit per­
manent bebodd.
De gråpatinerade byggnaderna har
varit i Anns och Evas släkt sedan 1852.
Samman­lagt finns här ett 40-tal hus, alla
med olika användningsområden. Gårdens
äldsta byggnad är från 1700-talet. Här om­
året byggdes en bostad åt gårdskarlarna.
Dessutom har en vedeldad bastu invid
bäcken precis invigts. På önskelistan står
ett nytt stall och kanske också ett virkes­
magasin.
aspägojarwgml
aspägojarwgml
aspägojarwgml
kupé
47
folkliv
resa//
l i l//ls he ämre jsåtbe yrgbgy ea tr
aspägojarwgml
A
»Visst kan det iblan­d kännas lite långt
till civilisa­tionen, men här slipper jag
slösa tid och energi på oväsentligheter«
aspägojarwgml
läs mer
Gården på fjället av Lars-Olof
Hallberg, Gullers förlag. Se
även www.lillharjabygget.se
aspägojarwgml
aspägojarwgml
Ida Nyström
vid lekparken
på Kulla.
48 kupé
Kontakta alltid gården innan
besök. Sommartid arrangeras flera guidade visningar
då Ann eller Eva möter upp
där bilvägen slutar. Under
tidig höst görs en fäbodtur.
För tider, se hemsidan eller
turistbyrån. Vintertid går det
att beställa skoterlunch, helst
någon vecka i förväg. Gårdens
produkter, som ost, smör,
mjölk, ägg och grädde finns
också till salu.
Att ta sig dit: Tåg till Mora, därefter buss till Lillhärdal, med
byte i Sveg. Från Lillhärdal
återstår ungefär 17 kilometer
vandring, alternativt kan man
köra bil eller fyrhjuling på en
primitiv väg till Storhärjåvallen
och sedan vandra sista biten
över fjället.
aspägojarwgml
D
e båda systrarna ysta­r
ost, kärnar smör och
kok­ar messmör. El får de
från ett dieseldrivet el­
verk eller från solpane­
lerna på taket. I det egna sågverket sågas
virket till reparationer, spänger och ny­
byggen – det sker alltid till pingst, när det
börjar bli varmt – och i jordkällaren för­
varas burkar med bär, svamp och kalops.
Ann och Eva berättar om eldsvå­
dor och elände, om isolering och uppfin­
ningsrikedom och om självhushållning­
ens alla vedermödor. Vi får också veta hur
årets sysslor fördelas över årstiderna, med
sommar­ens lieslåtter, och om djuren som
varje sensommar fortfarande flyttas upp
till fäboden på Hackåsvallen.
Vi tittar lite avundsjukt på de fyllda
vedförråden. Hundra kubikmeter ved går
åt under en vinter. Som först ska avver­
kas, sedan köras hem, därefter sågas och
klyvas.
– Folk vill gärna tro att vi har långtrå­
kigt. Då blir man lite ställd. Här finns all­
tid att göra, säger Ann.
Efter frukost är det dags att släppa ut
korna på bete. De ser ut som vanliga fjäll­
kor, men kallas fjällnära. Det är ett äldre
slags fjällkor, som härstammar från de
kor som kom till Lillhärjåbygget, och an­
dra avsides gårdar i Norrland, i slutet av
1800-talet. I dag finns knappt två hundra
fjällnära kor kvar i hela landet.
Nu tittar skällkon Snaiken ut genom
dörren till fjöset. Hon ser sig omkring,
kollar in vädret, tar några snusande ande­
tag och går sedan mot grinden.
Efter henne kommer de andra kos­
sorna trampande på en lång rad. Dagarna
tillbringar de i frihet, ute på fjället, där de
äter av det som bjuds. Framåt eftermidda­
gen återvänder de sedan hem igen för att
bli mjölkade.
Med Ann i täten klafsar de ut på my­
ren. De råmar lyckligt, kliar sig mot ett
träd, nafsar åt sig en lövruska här och lite
gräs där. Ann småpratar med dem innan
hon vänder hem igen. Vore jag själv ko
hade jag gärna haft det som kossorna har
det på Lillhärjåbygget.
nn visar oss den renskurade
vinterlagården. När kor
och får flyttat ut efter vin­
tern blötläggs golven i la­
gården under tre dagar, för
att sedan skuras i två dagar. På de breda
golvbrädorna får sedan potatisen torka,
efter att ha tagits upp ur jorden. Detta för
att minska risken att den blir dålig under
den långa vintern. När den första frosten
anländer får djuren flytta in igen.
På potatisåkern får nu Lyckemo hjälpa
Per-Axel med harven. Traktorn är för
tung och packar den magra jorden för
hårt. Hästhovar och harv fungerar bättre,
och både Lyckemo och Per-Axel ser ut
att trivas med varandra där de gnetar fram
och tillbaka över åkern. Det luktar starkt
och gott från den nyharvade myllan.
Vid halv fem-tiden hör vi råmanden
och bjällrornas klang. Det är korna, som
mätta och belåtna, radar upp sig utanför
fjöset igen. Kalvarna, som har fått stanna
hemma på gården, återförenas med sina
mammor. Det stångas och buffas fram­
för ingången. Den lilla fårflocken lockas
också dit och bräker högljutt.
Nu är det dags för kvällsstöket, som
Ann kallar det. Separatorn sätts ihop igen
och korna ska mjölkas.
Det är viktigt hur separatorn vevas,
säge­r Per-Axel. Det varierar efter vad
korna har ätit under dagen, hur varmt det
är, till och med om separatorn är nydis­
kad eller inte.
Och, tilläger han, om det är åska i luf­
ten förstörs mjölken. Den blir alldeles
klumpig och går inte att använda.
När sedan hinkarna diskats och tyst­
naden lagt sig över gården på fjället, sitter
vi ner i stum kontemplation och lyssnar
på bäckbrus och vinande myggsurr i som­
marens magiska nattljus. Och så blir vi
sittan­de länge. Någon brådska har vi inte.
Men hur blir det då när Ann och Eva
inte längre kan fortsätta att driva Lill­
härjåbygget vidare?
– Det kan man aldrig veta, svarar Ann
fundersamt. Men det viktiga är att jag
får leva mitt liv. Hur mina barn vill leva
måste de få avgöra själva. Jag tror säkert
att Lillhärjåbygget lever vidare efter oss,
men jag kan inte veta på vilket sätt. n
kupé
49