Transcript Den äldre järnålderns dräktskick

Den äldre järnålderns dräktskick
jonas wikborg
E
En centimeterstor
glaspärla funnen
på boplatsen vid
Skälby.
Foto: M
­ arkus
Andersson, SAU.
fter att ha befolkat vår järnåldersby skall vi titta
närmare på hur människorna kan ha varit
klädda. En röd glaspärla från ett av husen samt
en trasig kam som hittades nedkastad i en av brun�narna visar att Skälbyborna smyckade sig och kammade håret. Konstfullt utformade kammar av horn är
vanliga fynd i gravar från romersk järnålder, och likadana kammar har som ovan nämnts bland annat hittats
på Bastubackengravfältet. Gravarna där visar också att
kvinnorna smyckade sig med halsband av glaspärlor
och arm- och fingerringar av brons. Ör­­häng­­en verkar
inte ha använts i Skandinavien vid denna tid. Däremot
hade ett av skeletten på Bastubacken i Tortuna och ett
vid Äs i Romfartuna en ring kring sin ena tå!
Några rester efter järnålderns kläder har inte hittats
i Skälby. Om vi ska göra oss en bild av de som en gång
levde får vi därför ta hjälp av fynd från andra utgrävningar.
Inte heller i de västmanländska gravarna finns
några bevarade dräktplagg, men bennålar och dräktspännen av metall i dem visar att dräktmodet här del-
vis var detsamma som i Sydskandinavien och norra
Tyskland. Man har hittat enstaka fibulor av brons eller
järn som kan liknas vid säkerhetsnålar eller broscher
och knäpptes med hjälp av en nål på baksidan. Den
dekorativa framsidan kunde vara utformad på olika
sätt. Ibland hittas fibulorna parvis, som i en av gravarna vid Åsen i Kolbäcks socken. De båda fibulorna
därifrån är gjutna i brons, och formen berättar att de
härstammar från senare delen av den äldre romerska
järnåldern. När fibulorna hittas i par antar man att de
suttit i en klänning av peplosmodell (se nedan).
En annan typ av spänne som hör till klädedräkten
är remsöljor av brons eller järn. De skiljer sig inte
nämnvärt från spännena i våra dagars livremmar. Sådana har hittats på flera av de västmanländska gravfälten.
I vissa fall har mindre textilrester bevarats på baksidan av dräktspännena. På baksidan av en fibula i en av
gravarna vid Äs i Romfartuna socken fanns fragment
från två olika yllevävnader: en grövre och en finare.
Den grövre var vävd i en teknik som kallas 4-skaftad
bruten kypert med 16–18 trådar/cm. Den andra var av
Den äldre järnålderns dräktskick
En fibula från äldre romersk järnålder (fas B2, 70–180
e Kr). Fibulan var ett slags dräktspänne som på baksidan
försetts med en nål. Detta exemplar har hittats i en grav i
Kolbäcks socken. Foto: Susanne Granlund, Västmanlands
läns museum.
så kallad diamantkypert med 20–24 trådar/cm. Textilrester har även hittats på en fibula från Borgbygravfältet i Säby socken. Även här var det någon form av
kypert samt eventuella rester efter brickbandsvävning.
Ylle och päls – bevarade
klädesplagg från de
jylländska mossarna
Otroligt nog har man hittat en del välbevarade klädesplagg, i danska och nordtyska mossar med unika bevaringsförhållanden. Den bäst bevarade kvinnodräkten
75
Ett par drygt 4 centimeter långa bronsfibulor från Åsen i Kolbäcks socken. De
har hittats i en grav från äldre romersk järnålder (fas B2, 70–180 e Kr). Parvisa
uppsättningar av fibulor förknippas med en speciell typ av klänning, peplos,
som även bars i Medelhavsområdet. Foto: Susanne Granlund, Västmanlands
läns museum.
från äldre järnålder hittades i en torvmosse vid Huldremosse på Jylland. Kvinnan som var i 40-årsåldern
när hon dog antas ha offrats i mossen under den yngre förromerska järnåldern. Hon var klädd i kjol och
sjal vävda i rutmönstrade ylletyger. Färgerna gick
ursprungligen i röda och blå nyanser, men efter alla år
i mossen har de antagit en gulbrun ton. Sjalen hölls
samman av en bennål. Närmast kroppen hade hon
burit en klänning tillverkad av någon form av växtfibrer, men den var mycket dåligt bevarad. Över axlarna bar hon två mantlar av lammskinn. Den övre, som
var vänd med ullsidan utåt, var tillverkad av mörkbruna skinn med en krage av ljust skinn. Därunder bar
76
Del III. Livet i en järnåldersby
I Huldremosse på Djursland har man hittat en av de bäst
bevarade kvinnodräkterna från äldre järnålder. Kläderna
bars av en kvinna som hade offrats i mossen för omkring
2 000 år sedan. Fyndet gjordes vid torvtäkt år 1879. Foto:
Nationalmuseum, København.
hon en andra mantel med ullsidan nedåt. Denna var
gjord av 11 små lammskinn och var rejält sliten och
lagad med 22 mindre påsydda lappar! Hennes långa
hår var uppbundet med ett snöre. På vänstra ringfingret hade hon burit en ring och runt halsen bar hon ett
halsband med bärnstenspärlor. Bärnsten var en eftertraktad råvara till smycken under den äldre järnåldern
och kunde plockas längs stränderna i södra Östersjön.
Enligt romaren Plinius d.ä.(23–79 e Kr) var det dit
som kejsar Nero skickade en expedition för att skaffa
stora mängder bärnsten att dekorera arenan och vapnen med vid ett gladiatorspel. Vid 1992 års undersökningar vid Skälby hittades en obearbetad bärnsten i en
av brunnarna vilket visar att den åtråvärda varan också nådde hit där bärnsten inte förekommer naturligt.
Från Huldremosse finns ytterligare en välbevarad
kvinnodräkt från äldre järnålder. Den är av en typ som
har paralleller hos antikens greker och romare. Klänningstypen kallas peplos och består av ett enda större
rörformat tygstycke som hålls ihop över axlarna med
hjälp av två fibulor. Under den romerska järnåldern
märks alltså en romersk påverkan på dräktmodet,
men dräkten från Huldremosse är vävd av skandinavisk ull. Genom att analysera ullen med hjälp av strontiumisotopanalys har man kunnat konstatera att den
kommer från får som betat i tre olika geologiska områden (strontium finns i alla berggrunder och avger en
ofarlig radioaktiv strålning som lagras i organiskt
material som ben och päls. Strålningshalten varierar
beroende på berggrundens sammansättning och
ålder). Den ena ullen är lokalt producerad på Jylland.
Den äldre järnålderns dräktskick
De andra två kommer från får som betat i områden
med prekambrisk berggrund, vilket inte finns på Jylland, men däremot i Norge och Sverige. Detta visar att
även ull kan ha varit en handelsvara.
I den äldre järnålderns garderob från de jylländska
mossarna har man också hittat skinnmantlar, benlindor för smalbenen, läderbälten, skinnväskor och
skinnmössor. Från Thorsbjerg kommer en mansdräkt
bestående av en långärmad tunika och ett par långbyxor där benen avslutas i en fot. Förmodligen gick
man barfota större delen av sommarhalvåret, men
bland mossfynden finns också olika typer av skor, närmast att likna vid mockasiner. De enklaste modellerna
är sydda i ett enda skinnstycke och var likadana för
höger och vänster fot. Ibland har pälsen sparats och
vänts inåt som foder. Samma typer av skor användes
av såväl män som kvinnor och barn.
Romarnas syn på germanernas
dräktmode och frisyrer
Enligt romerska källor gick germanerna relativt lätt
klädda, trots det i romerska ögon bistra nordeuropeiska klimatet. En stor del av kroppen lämnades ofta
bar. Det vanligaste plagget var en mantel som hölls
ihop över axeln med ett spänne eller en nål. Dessa bars
av såväl män som kvinnor. Kvinnorna kunde också gå
Frisyrer
Det finns en stor variation bland de kvinnliga mosslikens frisyrer. Många har långt hår uppsatt i olika sorts
frisyrer med flätor eller hårnät. Mansliken har kort
eller mellanlångt hår, och exempel finns också på långt
hår uppsatt i en knut på huvudets ena sida. Enligt
Tacitus var denna frisyr vanligast bland de germanstammar som kallades sveber. Uppenbarligen ägnade
man håret stor uppmärksamhet. Offrade hårflätor i de
jylländska mossarna visar att håret hade stort symbolvärde.
Manshuvud från Osterby i Schleswig med håret uppsatt i
en sveberknut. Fyndet som gjordes i en torvmosse 1948
har 14C-daterats till tiden kring 100 e Kr. Foto: Stiftung
Schleswig-Holsteinische Landesmuseen Schloss Gottorf,
Schleswig.
77
78
Del III. Livet i en järnåldersby
klädda i ärmlösa klänningar. En stor del av kläderna
var gjorda av skinn eller päls, men även linnekläder
omnämns. De förmögna kunde klä sig i speciella åtsittande kläder. Det finns också ett antal romerska
avbildningar av germaner där vi kan studera deras
dräktskick och frisyrer. På de romerska bilderna framställs de germanska männen ofta med långbyxor och
bar överkropp. Den ovan nämnda sveberknuten är
vanligt förekommande, liksom helskägg.
Överensstämmelsen mellan mossliken och de
romerska källorna är slående, men på en punkt skiljer
de sig åt. Mossliken har rakade kinder medan de
romerska avbildningarna ofta visar germaner i helskägg. Vad beror denna skillnad på? Hittade romarna
på att germanerna hade skägg, eller hade mossliken
rakats inför offrandet? De germaner som romarna
mötte var främst hövdingar och krigare, kanske hade
de ett eget mode. De konstfullt utformade frisyrerna
kan ha varit förbehållna samhällets ledande skikt medan de som offrades hemma i mossarna tillhörde en
annan samhällsklass. Kanske var de trälar.
Romersk bronsstatyett föreställande en tillfångatagen,
bakbunden german. Statyetten som tillverkats under det
andra århundradet e Kr förvaras på Römermuseum i Wien.
Foto: Wikimedia Commons, Gryffindor (CC BY-SA 3.0).
Skälby
– en järnåldersby i Västmanland
redaktör: jonas wikborg
med bidrag av susanna eklund och ola korpås
illustrationer: göte göransson
sau sk ri f t e r 2 1
Utgiven av Societas Archaeologica Upsaliensis (SAU)
SAU Skrifter nr 21
Ansvarig utgivare: Åsa Larsson
Redaktör: Jonas Wikborg
Författare: Susanna Eklund, Ola Korpås, Jonas Wikborg
Typsnitt: Adobe Garamond Pro 10,5/15
Papper: Arctic volume white 130 g
Tryck: Åtta.45, Stockholm
Bilder: © respektive upphovsman.
Där ej annat anges tillhör bilderna SAU. Vi har efter bästa
förmåga sökt efter alla rättighetsinnehavare; den som likväl
anser sig förbisedd ombeds kontakta SAU.
Språkgranskning: Malin Hedlund
Omslagsbild: Göte Göransson
Omslag och grafisk form: ord & form, Karlstad
Sättning: ord & form, Karlstad
Allmänt kartmaterial: ©Lantmäteriet Medgivande MS2007/04080.
ISSN 1404-8493
ISBN 978-91-979889-1-9