Transcript Vad blir det till middag?

Vad blir det till middag?
ol a korpås & jonas wikborg
M
atproduktionen var ett viktigt inslag i järn åldersbyn. Arbetet med att ta hand om den
mat som producerades och samlades in
pågick dagligen på gårdarna i Skälby. Vad åt man då i
järnålderns Skälby? Både Tacitus och Julius Caesar
anger att germanerna odlade spannmål, men endast i
mindre omfattning. Deras kost bestod istället huvudsakligen av tjock mjölk och ost från nötboskapen samt
vilda frukter och kött från småboskap och vilt. Romaren Plinius beskriver dessutom hur de kärnade smör
av grädden. Dessa beskrivningar verkar stämma väl
överens med det arkeologiska materialet från Skälby.
I romarnas ögon var germanernas matlagningskonst
mycket primitiv och rätterna okryddade och smaklösa.
Kanske en orättvis beskrivning, för även om germanerna inte använde sig av samma kryddor som romarna smaksatte man säkerligen rätterna med inhemska
örter.
För torra strupar
Tacitus berättar också att en del av germanerna köpte
vin från romarna, men att de flesta föredrog en lokalt
tillverkad dryck av jäst korn eller vete. Importerade
viner har vi inte hittat spår efter i Skälby, men däremot
korn och vete som kunde ha använts vid öltillverkning. Vatten från de många brunnarna och mjölk från
boskapen var säkerligen vanliga måltidsdrycker bland
järnålderns Skälbybor. Men i det danska fyndmaterialet har man också belägg för en sorts öl eller mjöd.
Analyser av insidan på ett bronskärl från en grav på
Lolland har visat att detta innehållit en blandning av
öl och fruktvin bestående av korn, blåbär, tranbär, pors
och lingon. I vissa rikt utrustade gravar har man också
påträffat importerade romerska bronskärl som i
romarriket användes vid dryckesceremonier där det
dracks vin. Kanske ville man efterlikna de romerska
dryckesvanorna, men det är mycket osäkert om den av
Tacitus omtalade vinhandeln med germaner omfattat
det skandinaviska området. Kärlet från Lolland visar
112
Del III. Livet i en järnåldersby
att man kunde framställa jästa fruktdrycker av in­­
hemska bär.
Kött och mjölkprodukter
Det benmaterial som hittats vid undersökningarna
visar att de vanligaste husdjuren var kor, får och getter.
Kött och mjölkprodukter från dessa var säkert mycket
betydelsefulla. Den relativt höga slaktåldern på de kor
som man hittat benen efter i Skälby visar att de främst
hölls för mjölkproduktionens skull. I benmaterialet
från Skälby finns också inslag av fisk. Byn låg mycket
nära den dåtida stranden och sannolikt var fisket en
annan viktig del av försörjningen. Den egna matproduktionen kunde också kompletteras med jakt på
vilda djur och insamling av växter och bär. I ett av de
analyserade jordproverna från Skälby hittades faktiskt
2 000-åriga hallonkärnor.
Rökt, torkat och syrat
För att konservera födan så att den kunde förvaras
längre kunde den rökas exempelvis med enris, torkas
eller syras. Saltning finns det inga större belägg för i
Skandinavien vid den här tiden, men salt var en mycket viktig handelsvara i det romerska riket och dess provinser. Den kan via handelsleder även ha nått våra
breddgrader men bör nog ses som en exklusiv vara.
Hängd i taket eller kyld i bäcken
Lagring av maten kan ha skett i långhusets förråds­
utrymmen eller i speciella matbodar men exempelvis
torkat kött kan också ha hängt i taket inne i bostaden.
Man kunde också utnyttja kylan i marken och gräva
gropar till en form av matkällare. Att ställa ner maten
i bäckar eller vattendrag var ytterligare ett sätt att förlänga matens hållbarhet.
Palt, pors och timjan
Matlagningen skedde såväl inomhus som utomhus på
någon de mer än 400 härdar som undersökts på platsen. På härdarna kunde man koka soppa eller gröt i ett
keramikkärl. I gynnsamma fall påträffar man fastbrända matrester på insidan av skärvor från dessa kärl. Den
vidbrända maten var kanske inte så kul för de dåtida
matgästerna, men desto intressantare för oss som får
veta vad som puttrat i grytorna. Främst rör det sig om
olika former av vegetabiliska grötliknande röror,
ibland med inblandning av blod eller animaliska fetter
– inte alltför olikt dagens palt.
I några fall har man analyserat välbevarat tarminnehåll hos jylländska mosslik. De hade ätit en gröt
eller välling bestående huvudsakligen av korn, linfrö
samt pilört och lite vete och havre. En inblandning av
diverse ogräs i grötresterna kan antyda att man inte alla
gånger har bemödat sig att hålla åkrarna fria från
ogräs.
Vad blir det till middag?
En stor del av maten utgjordes av vegetabilier. Vid Skälbyundersökningarna har man bl a hittat sädeskorn och hallonkärnor från järnåldern. Illustration: Göte Göransson.
I Skälby har man även hittat några kokgropar som
fungerat som matlagningsugnar. Maten lades ned i
gropen tillsammans med upphettade stenar och täcktes över. I en av kokgroparna från Skälby har man
hittat djurben samt näver som varit lindad kring mat
som tillagats i gropen. Fuktad näver eller stora växtblad användes som ett slags ugnsfolie.
Vi vet inte hur järnåldersmaten smakade. Att den
skulle ha varit helt okryddad som Tacitus påstod är
inte troligt. Snarare använde man sig säkert av vilt växande örter som man hittade kring boplatsen. Genom
analyser av pollen och växtdelar från olika platser vet
vi att folket under den äldre järnåldern smaksatte
maten med bland annat dill, mynta, kyndel, pors,
113
114
Del III. Livet i en järnåldersby
I Skälby har man hittat flera kokgropar, där maten
lades ned tillsammans med upphettade stenar. I en av
groparna hittade man näver som använts som en
slags ugnsfolie. Illustration: Göte Göransson.
Vad blir det till middag?
enbär och timjan. Även olika sorters lök eller kål och
rovor verkar ha odlats vid den här tiden..
På vissa boplatser har det hittats låga, lertäckta
stenpackningar inne i husen. Dessa så kallade eldpallar
kan ha använts som stekbord. Först eldade man för att
värma upp hällen, sedan rakades glöden undan och
den varma ytan användes till matlagning eller bakning
av tunna brödkakor.
Kvarnarna malde långsamt
En del spannmål maldes till mjöl och kunde användas
i matlagningen eller till brödbak. De äldsta bevarade
bröden är från senare delen av romersk järnålder, och
då främst från högreståndsmiljöer. Brödfynden från
denna tid innehåller oftast skalkorn med olika
inblandning av vete, ärtor eller havre. Från början var
de inte av jäsbrödstyp, utan kompakta kakor som troligen gräddades direkt i askan i härden.
I Skälby har vi hittat en grop som vi utifrån fynd
av sädeskorn och spår av viss värmepåverkan har tolkat
som en ugn för rostning av säd. Att rosta säden före
malning underlättar nämligen arbetet och ger mindre
spill. Av rostad säd kan man även baka jäst bröd och
inte bara platta bröd av tunnbrödstyp.
För att mala säden till mjöl har det ända sedan
stenåldern använts en form av kvarn, den så kallade
gnidkvarnen. Den bestod av en större flat sten som
underlag (underliggare) och en mindre (löpare) med
vars hjälp man malde fröerna till mjöl. Genom mal-
Malstenslöpare och underliggare, båda funna vid
­undersökningar vid Skälby. Med hjälp av dessa primitiva
kvarnar kunde man mala sitt mjöl hemma på gården.
Foto: Susanna Eklund, SAU.
ningsarbetet blev underliggarna slitna och fick så småningom en lätt skålformad ovansida, medan löparen
ofta fick en eller flera plana ytor. Både underliggare
och löpare har hittats vid undersökningarna i Skälby.
De är vanliga fynd vid boplatsundersökningar och
ibland har de efter att de kasserats använts till att kila
fast husens nedgrävda trästolpar. Deras placering i
stolphålen behöver inte enbart ha fyllt en praktisk
115
116
Del III. Livet i en järnåldersby
Exempel på malstenslöpare från Skälby som använts så flitigt att de fått
­facetterade sidor. Foto: Markus Andersson, SAU.
funktion. De skulle också kunna vara ett slags husoffer
som lagts ned vid uppförandet av ett nytt hus för att
skydda det mot olika typer av fara.
Under äldre järnålder introducerades vridkvarnen,
en uppfinning som effektiviserade malningsarbetet.
Den består av två lika stora runda stenskivor som roterar mot varandra, och i den övre finns ett hål där ett
handtag kan fästas. Vridkvarnen blev allt vanligare
under romersk järnålder, men först under vikingatid
hade den äldre gnidkvarnen blivit helt utrangerad.
Med den nya kvarnen gick arbetet snabbare. Försök
har visat att man nu malde ett kilo mjöl på cirka 15
minuter där man med den äldre kvarntypen fick hålla
på i en timme. Det tidigaste fyndet av vridkvarnar i
Västmanland kommer från Torp strax norr om
Köping. Där hittades stora fragment efter sammanlagt
fem olika vridkvarnar i stolphålen till ett folkvandringstida (400–550 e Kr) hus. Vridkvarnarna var
någonting som den äldre järnålderns skandinaver
stötte på i samband med sina kontakter med det mäktiga Romarriket.
Skälby
– en järnåldersby i Västmanland
redaktör: jonas wikborg
med bidrag av susanna eklund och ola korpås
illustrationer: göte göransson
sau sk ri f t e r 2 1
Utgiven av Societas Archaeologica Upsaliensis (SAU)
SAU Skrifter nr 21
Ansvarig utgivare: Åsa Larsson
Redaktör: Jonas Wikborg
Författare: Susanna Eklund, Ola Korpås, Jonas Wikborg
Typsnitt: Adobe Garamond Pro 10,5/15
Papper: Arctic volume white 130 g
Tryck: Åtta.45, Stockholm
Bilder: © respektive upphovsman.
Där ej annat anges tillhör bilderna SAU. Vi har efter bästa
förmåga sökt efter alla rättighetsinnehavare; den som likväl
anser sig förbisedd ombeds kontakta SAU.
Språkgranskning: Malin Hedlund
Omslagsbild: Göte Göransson
Omslag och grafisk form: ord & form, Karlstad
Sättning: ord & form, Karlstad
Allmänt kartmaterial: ©Lantmäteriet Medgivande MS2007/04080.
ISSN 1404-8493
ISBN 978-91-979889-1-9