Jakt och fiske

ola korpås

D e djurben som hittades vid undersökningarna kom framförallt från husdjuren ko och får, men det fanns också ett mindre inslag av ben från hare, gädda och abborre. Detta visar att också jakt och fiske har bidragit till försörjningen. Även om materialet från Skälby var litet och representerar få arter får vi tänka oss att det funnits ett betydligt rikare djurliv i omgivningarna, för det finns exempel på boplatser där ben efter vilt är betydligt vanligare. I en avfallsgrop på en samtida boplats vid Borgby nära Hallstahammar påträffades bl a ben av orre, tjäder, vildgås, grävling, kronhjort och hare. Den kam som hittades på Skälbyboplatsen var utsnidad i älghorn och visar att man även jagade större vilt. I Skälby har vi inte hittat några jaktredskap, men vi vet att man under denna tid jagade med pilbåge och spjut. Hunden får också räknas till redskapen och har använts vid jakt alltsedan stenåldern. Man använde sig också av snaror, nät och fångstgropar. Det sistnämnda har använts sedan stenåldern och förbjöds först år 1864. Andelen vilt eller fisk som påträffas i Skälby var alltså förhållandevis liten, och bilden är oftast den samma på andra samtida boplatser. Vad kan detta bero på? Fanns det inte så mycket villebråd att jaga eller har viltet inte nyttjats? Kanske var det helt enkelt så att man genom djurhållning och odling kunde producera tillräckligt med mat, och att jakten därför hade en relativt liten betydelse för Mälardalens bondebefolk ning. Dessutom kan det intensiva utnyttjandet av landskapet ha inverkat negativt på djurlivet. Det öpp na och uppodlade området kring Skälby kanske inte var den bästa livsmiljön för alla former av vilt, medan andra trivdes i detta landskap. En annan förklaring till den ringa mängden ben från vilda djur skulle kunna vara att jakten skett en bit ifrån boplatsen och att djuren styckats på plats. Sedan tog man kanske med sig de köttrika delarna och skin nen hem och lämnade kvar merparten av djurskeletten på jaktplatsen.

102

Del III. Livet i en järnåldersby

Pälsjakt

Men man jagade inte enbart för köttets skull. I gravar från såväl äldre som yngre järnålder hittar man ibland den yttersta tåleden från björn. Detta visar att en hel björnfäll med kvarsittande klor ingick i begravningen. Dessa jakttroféer sågs som statussymboler och har bland annat påträffats i flera förromerska gravar vid Holmsmalma utanför Köping. Päls och hudar var vik tiga handelsvaror och kunde användas till olika typer av hantverk. Av hornen och benen kunde man till verka dryckesbägare och redskap och av skinnen kun de man framställa kläder.

Den varierande andelen ben av vilt på olika boplat ser kan vara ett tecken på att vissa hushåll var mer specialiserade på jakt. Kanske har Skälbyborna köpt pälsverk av jägare från de norra delarna av Västman land? Vissa typer av jakt kan också ha varit ett privile gium eller förströelse för det ledande skiktet i samhäl let, precis som det har varit under senare tider. I Magnus Erikssons landslag 1347 sågs högviltet som kungens ägodelar vilket förändrade möjligheterna till jakt för den övriga befolkningen.

Fiske

Med tanke på att järnåldersbyn låg nära den dåtida stranden borde andelen fiskben vara betydligt större än de är. Fiskben bevaras dock inte lika bra som exem pelvis ben från nöt och får, utan är små och tunna och bryts snabbt ner i jorden. Om de händelsevis skulle ha bevarats krävs det dessutom att man sållar jorden genom ett finmaskigt nät för att hitta dem. Sand eller grus kan torrsållas, men lera måste lösas upp i vatten och detta är mycket tidsödande. Av förståeliga skäl kunde därför endast begränsade mängder av Skälby leran vattensållas. I Skälby kan fiskbenen främst knytas till en av går darna. Kanske var hushållet där mer specialiserat på fiske än på de andra gårdarna? Vi har inte hittat några fiskeredskap i Skälby, men genom fynd från andra platser vet vi att man använde sig av fiskekrokar, nät och mjärdar. Man hade också mer permanenta fångst anordningar. Vid Färjestad strax utanför Karlstad har man undersökt rester efter en så kallad katsa som har 14 C-daterats till förromersk järnålder. En katsa består av ett ledverk, ett slags staket under vattnet som står vinkelrätt mot stranden. Denna anordning leder in fisken i en bur med en trång öppning. Liknande anordningar har också undersökts i Skedemosse på Öland.

Fynd av ben från gädda och abborre visar att Skälbyborna fiskade. Illustration: Göte Göransson.

Jakt och fiske

103

Skälby

– en järnåldersby i Västmanland

redaktör: jonas wikborg med bidrag av susanna eklund och ola korpås illustrationer: göte göransson sau skrifter 21

Utgiven av Societas Archaeologica Upsaliensis (SAU) SAU Skrifter nr 21

Ansvarig utgivare:

Åsa Larsson

Redaktör:

Jonas Wikborg

Författare:

Susanna Eklund, Ola Korpås, Jonas Wikborg

Typsnitt:

Adobe Garamond Pro 10,5/15

Papper:

Arctic volume white 130 g

Tryck:

Åtta.45, Stockholm

Bilder:

© respektive upphovsman. Där ej annat anges tillhör bilderna SAU. Vi har efter bästa förmåga sökt efter alla rättighetsinnehavare; den som likväl anser sig förbisedd ombeds kontakta SAU.

Språkgranskning:

Malin Hedlund

Omslagsbild:

Göte Göransson

Omslag och grafisk form:

ord & form, Karlstad

Sättning:

ord & form, Karlstad

Allmänt kartmaterial:

©Lantmäteriet Medgivande MS2007/04080.

ISSN 1404-8493 ISBN 978-91-979889-1-9