Transcript Den äldre järnålderns samhälle

Del IV
Den äldre järnålderns samhälle
jonas wikborg
Den äldre järnåldern
D
en äldre järnåldern kallar vi den 900 år långa
perioden i Skandinavien från 500 f Kr till
400 e Kr. Den delas in i en förromersk (500
f Kr–0) och en romersk (0–400 e Kr) del som i sin tur
delats in i ett antal kronologiska faser. Detta system är
konstruerat av sentida historiker och arkeologer. Hur
järnåldersmänniskornas egen tideräkning såg ut eller
hur de benämnde sin samtid vet vi inte.
Den romerska järnåldern (0–400 e Kr) har fått sitt
namn efter den påverkan som romarriket, den tidens
stormakt, utövade under de första århundradena efter
Kristi födelse. Det romerska inflytandet kan spåras i
stora delar av norra Europa, även de delar som låg
utanför rikets gränser. Ett mycket stort antal romerska
föremål har hittats i framförallt Danmark och på
Öland och Gotland, men även i Västmanland har det
gjorts ett antal uppseendeväckande fynd. Kontakterna
med romarriket kan ha påverkat Skandinavien på
många sätt. Till exempel började man använda de
­första skrivtecknen, runorna, under denna period.
Förmodligen har de utvecklats ur de skrivtecken som
användes av greker och romare.
Den äldre järnålderns kronologi. Utifrån modeförändringar av framförallt dräktsmycken och vapen har den
900 år långa perioden delats in i flera olika faser. Illustration: Åsa Larsson, SAU.
Den äldre järnåldern
Bland dessa fanns geografer och historieskrivare,
vars arbeten delvis finns bevarade. Några av dem berör
nordeuropeiska förhållanden. De antika författarnas
detaljkunskap är omdiskuterad, men i många fall finns
det arkeologiska fynd som överensstämmer med deras
uppgifter.
Till de viktigare hör Plinius och Tacitus som levde
under det första århundradet e Kr. Den romerske fältherren och sedermera kejsaren Julius Caesar stötte på
de sydliga germanstammarna under Roms expansionskrig norrut redan under mitten av det första århundradet f Kr, och han har skrivit om detta i sina böcker
över det så kallade Galliska kriget. Hans namn, Caesar,
kom för germanerna att bli synonymt med hans ämbete. Därför heter det än idag kejsare på vårt språk.
Perioden före den romerska kallas följaktligen för
den förromerska järnåldern (500 f Kr–0). Redan
under denna tid användes redskap och vapen av järn,
men man hade ännu inga kontakter med romarriket.
En del föremål är av inhemsk tillverkning, men man
har också hittat ett mindre antal importföremål,
främst från keltiskt område. Därför benämns perioden
i Danmark som keltisk järnålder. ”Kelter” var romarnas benämning på ett antal stammar i Mellaneuropa
och på de brittiska öarna som var skickliga smeder och
konsthantverkare och fruktade krigare. Deras keltiska
språk trängdes så småningom undan från Central­
europa av andra språkgrupper, men i de västligaste
delarna av Europa, på Irland, i Wales och i Bretagne
talas de fortfarande.
Antika skriftliga källor
De inhemska runtexterna som dyker upp under den
yngre romerska järnåldern är få och extremt kort­
fattade, och inskränker sig i stort sett till personnamn
som ristats in på olika föremål. Beskrivningar av den
dåtida bebyggelsen och befolkningen i Skandinavien har
däremot gjorts av grekiska och romerska författare
under samtiden. Några verk är bevarade i sin helhet,
andra enbart som kortare fragment. Ett av de viktigaste
verken är Tacitus Germania som tillkom i slutet av det
första århundradet e Kr. Hans arbete är en geografisk
och etnografisk beskrivning av norra Europa. Förmod­
ligen besökte han aldrig Germanien själv. En del upp­
gifter kan han ha inhämtat genom soldater och handels­
män som själva besökt trakterna. Tacitus svärfar var
under en period ståthållare över den romerska provin­
sen Britannien. Tacitus skildring bygger delvis på äldre
skriftliga källor vilka ej bevarats till våra dagar. En annan
källa är Julius Caesars egna berättelse om det galliska
kriget på 50-talet f Kr. Detta var ett romerskt erövrings­
krig av det nuvarande Frankrike, som då beboddes av
galliska stammar. Under det flera år långa kriget kom
romarna i kontakt med folkstammar som bodde på
andra sidan av floden Rhen. Tillförlitlig­heten hos dessa
skriftliga källor är omdiskuterad. De förhållanden som
beskrivs berör dessutom främst nu­varande Tyskland.
År 5 e Kr rundade en romersk flotta ­Jyllands nordspets
och seglade in i västra delen av Östersjön, men romar­
nas kännedom om Skandi­navien var säkerligen ganska
diffus. De trodde att Skandinavien var en ö som de
­kallade Scandza.
119
120
Del IV. Den äldre järnålderns samhälle
Rom – från bondby till imperium
Rom var från början en liten bondby bland många andra
på den italienska halvön. Den utvecklades så småningom
till ett mindre kungarike och omvandlades till republik år
509 f Kr. Genom erövringskrig växte det romerska riket
under århundradena före Kristi födelse till att först
omfatta hela den italienska halvön och därefter hela
Medelhavsområdet. På 50-talet f Kr erövrade Julius
Caesar Gallien som motsvarar större delen av dagens
Frankrike. Under kejsar Augustus (27 f Kr–14 e Kr) gjor­
des försök att även erövra områden nordost om Gallien.
Där, på andra sidan av floden Rhen, bodde stammar som
romarna benämnde som germaner. Efter ett större
Romarrikets utbredning under början av det andra århundradet e Kr. I norr skyddades imperiet mot de germanska
stammarna av en befästningslinje. Denna limes bestod av jordvallar, palissader och stenmurar. Utmed gränsen
fanns ett stort antal fort och läger för de romerska legionerna och deras hjälptrupper. Karta: Wikimedia
­Commons, Jani Niemenmaa (CC BY-SA 3.0).
Den äldre järnåldern
militärt nederlag i nordvästra delen av
dagens Tyskland år 9 e Kr avstannade den
romerska expansionen norrut.
Riket hade sin största utbredning under
de två första århundradena e Kr. Medel­
havet var då ett romerskt innanhav, på alla
sidor omgivet av romerska provinser.
Romarriket sträckte sig i norr en bit upp i
de södra delarna av nuvarande Tyskland.
Även England var en romersk provins,
kallad Britannia. Gränsen mot Skottland
hade befästs med en lång försvarsmur som
gick från kust till kust. Liknande gränsbe­
fästningar, limes, uppfördes också på det
europeiska fastlandet mot germanerna i
norr. Men den långa gränsen mot norr var
svårförsvarad. Germanska stammar såsom
markomanner, goter, franker och aleman­
ner genomförde plundringståg i de romers­
ka provinserna. År 410 plundrade väst­
goterna till och med själva staden Rom.
År 395 delades Romarriket i en östlig
och en västlig del. Det västromerska riket
störtades av västgoterna 476 e Kr. Den
östra delen, det bysantiska riket med säte i
Konstantinopel, nuvarande Istanbul, kom
däremot att fortleva långt in i medeltiden.
En romersk legionär från 1:a och andra århundradena e Kr.
­Illustration: Göte Göransson.
121
122
Del IV. Den äldre järnålderns samhälle
Germaner
Germaner är ett samlingsnamn som användes av antika
grekiska och romerska författare på ett stort antal stam­
mar i norra Europa. Namnets ursprung är höljt i dunkel.
Greken Strabo (64 f Kr–21 e Kr) påstod att benämningen
var ett latinskt ord som betydde ”de äkta”. Enligt Tacitus
var germaner ursprungligen namnet på en enskild stam
som tagit sig över Rhen och in på keltiskt område. Så
småningom skulle benämningen ha kommit att åsyfta
också alla andra stammar öster om Rhen.
Enligt Strabo liknade germanerna sina grannar kel­
terna, men beskrevs som vildare, längre och blondare.
Också hos Tacitus beskrivs de som storvuxna, rödblonda
och med bistra blå ögon. De antika civilisationerna fick
först kontakt med de germanska stammarna öster om
floden Rhen, men det germanska området sträckte sig
norrut från floden Donau upp till Nordsjön och flera stör­
re öar i Östersjön. Hela Skandinavien uppfattade de som
en enorm ö kallad Scandza. Hela detta vidsträckta områ­
de kallade romarna ”Germania”. Idag återfinns det bland
annat i engelskans benämning på Tyskland – Germany.
Klimatet i Germanien upplevdes som kallt och bistert
av romarna, och naturen ansågs ogästvänlig. Germaner­
nas samhällsorganisation uppfattade de som primitiv,
utan städer eller egentliga statsbildningar. Det german­
ska samhället betraktades som ett stamsamhälle där folk
bodde på självförsörjande gårdar där man livnärde sig på
boskapsskötsel och jordbruk. Detta stöds av resultaten
från undersökta boplatser. Det arkeologiska materialet
från norra Europa visar på en delvis likartad materiell
kultur i hela området under den äldre järnåldern, men
naturligtvis finns det också större och mindre skillnader.
Senare, under den så kallade folkvandringstiden,
skedde en del förändringar av germanstammarnas
utbredning. Exempelvis trängde frankerna in i det som
senare kom att kallas Frankrike. Angler invaderade Bri­
tannien och bosatte sig i ett område som kom att kallas
East Anglia, och så småningom gav stammen namn åt
England. Anglernas grannar saxarna tog sig också över
engelska kanalen och slog sig ned i Essex, Wessex och
Sussex (de östra, västra och södra saxarna). Langobar­
derna tog sig ned till Italien där deras namn lever kvar i
Lombardiet. Vandalerna slog sig ned i Spanien där vi
återfinner deras stamnamn i området Andalusien. Det är
viktigt att komma ihåg att dessa folkomflyttningar inte
medförde att hela befolkningar byttes ut. De som flyt­
tade in levde tillsammans med och gifte även in sig i de
grupper som redan bodde i området. Ibland var proces­
sen konfliktfylld och ibland förvånansvärt odramatisk.
Vilka språk och namn som kom att bli förhärskande
berodde dels på politiska processer, dels på historisk
slump. Trots att normanderna erövrade England på
1000-talet och bildade en ny aristokrati kom t ex inte
franskan att ersätta engelskan som vardagsspråk.
Ett gemensamt språk
De språk som idag talas i nordvästra Europa benämns
germanska språk och uppvisar ett mycket nära släkt­
skap. Till de germanska språken räknas tyska, engelska,
danska, svenska, norska, isländska och holländska. De
tillhör i sin tur den indoeuropeiska språkstammen som
inkluderar så skilda språk som hinduiska, iranska, gre­
kiska, spanska och keltiska. Vi vet inte exakt när befolk­
ningen i Skandinavien började tala ett indoeuropeiskt
språk. En del tror att det skedde så tidigt som i början av
yngre stenåldern i samband med jordbrukets introduk­
tion, men de flesta anser att det skedde i anslutning till
bronsålderns början för omkring 4 000 år sedan. Äldre
tiders arkeologer letade ibland efter ett ”germanskt
urhem”, något som var mer politiskt motiverat än veten­
skapligt. Germanbegreppet användes framförallt i poli­
tiska syften under 1900-talet då nazisterna gjorde
anspråk på områden som haft en ”germansk” befolk­
ning under forntiden. Det är dock tveksamt om järnål­
derns befolkning i norra Europa någonsin såg sig som en
enhetlig grupp, de var nog mer benägna att notera skill­
naderna i språk, dialekter, klädedräkter och seder.
Den äldre järnålderns bebyggelse
i Västmanland
Centralbygd i söder
D
en äldre järnålderns bebyggelse i Västmanland
var koncentrerad till slättbygden nere vid
Mälaren, där man hade de bästa förutsättningarna för jordbruk och boskapsskötsel. Österut
ansluter den till en likartad bebyggelse i Upplands
slättbygder.
Tidigare har bebyggelsens utbredning framför allt
studerats utifrån gravar och gravfält som varit lättare att
upptäcka i landskapet än bosättningarna. Det finns
tusentals forntida gravar i Västmanland som inte är
under­ökta, och man antar att de ligger i närheten av
samtida boplatser. Vissa ligger idag osynliga under
dagens åkrar, andra syns som exempelvis stensättningar
och högar på åsar och åkerholmar. Gravar från den äldre
järnåldern har undersökts på flera platser i Västmanland.
Här kan nämnas Åsen i Kolbäcks socken, Bastubacken
i Tortuna socken, Holmsmalma/Gålby strax norr om
Köping, Borgby i Säby socken, Äsåsen i Romfartuna
socken samt Gottsta och Darsta hagar i Kungsåra sock-
en. Vissa undersökningar har berört enstaka gravar eller
mindre delar av ett gravfält, medan andra har omfattat
ett större antal. De mindre har tolkats som gårdsgravfält
medan de större antas representera byar eller bygder.
Den hittills största undersökningen har gjorts i Holmsmalma där fler än 300 gravar undersökts.
Genom de undersökningar som gjorts vet man att
vissa gravformer kan knytas till olika perioder. Runda
stensättningar är den vanligaste typen av gravöverbyggnad och förekommer under hela järnåldern.
Resta stenar, så kallade bautastenar, är en typ av gravmarkering typisk för århundradena kring Kristi födelse. Tack vare detta kan en åldersbedömning göras
också av de gravfält som inte undersökts.
Länge lyste boplatsspåren med sin frånvaro. Av en
slump hittade man dock rester efter två forntida hus i
samband med gravundersökningar på 1960-talet. De
var belägna på var sin ås, den ena i Borgby i Säby socken och den andra i Äs i Romfartuna socken. De kom
att bli de första kända husen från äldre järnålder i hela
Västmanland – tidigare hade kunskapen om boplat-
124
Del IV. Den äldre järnålderns samhälle
Hede i Möklinta
Norberg
Fycklinge
Fagersta
Röda jorden
Bastubacken
Äsåsen Romfartuna
Skinnskatteberg
Kopparberg
Sala
Hacksta
Skälby
Grimsöbodarna,
Ramsberg
Tuna i
Badelunda
Gilltuna
Vågsjön
Surahammar
Holmsmalma
Lindesberg
Hallstahammar
Ströbohög
Skoftesta skans
Nora
Västerås
Köping
Anunds hög
Arboga
Äversta i
Glanshammar
Kungsör
Stenåldersgatan
Åsen, Kolbäck
Borgby i Säby
Örebro
Närlunda
Gottsta,
Darsta hagar
Fyndorter
1:1 000 000
Äldre strandlinje
0
10
20
30
40
50 Kilometer
Centralbygd
Utbredningen av den äldre järnålderns bebyggelse i Västmanland. Bilden baseras på undersökta gravar och boplatser samt ej
undersökta gravfält där de synliga gravformerna bedöms som typiska för perioden. Kartan visar också de platser i Västmanland
som särskilt omnämns i boken. Karta: Jonas Svensson-Hennius, SAU.
Den äldre järnålderns bebyggelse i Västmanland
serna varit i princip obefintlig. Det skulle sedan dröja
ytterligare tjugo år innan fler hus hittades efter att
sökarljuset riktats också mot de västmanländska lerslätterna. Idag är vår kunskap om boplatserna betydligt bättre. Under de senaste två decennierna har
många boplatser undersökts i området. På några ställen har man, liksom vid Skälby, kunnat konstatera
flera intilliggande samtida gårdar som antas har samverkat i en slags bygemenskap.
Vi vet att de funnits en befolkning av jägare och
samlare i de norra delarna av Sverige ända sedan
inlandsisen försvann. Västmanland verkar ha utgjort
ett gränsområde mellan den sydskandinaviska jordbrukskulturen och den nordliga samlar- och jägarkulturen under äldre järnålder.
Utmarker i norr
Hur många människor bodde i Västmanland under
den äldre järnåldern? Svaret är enkelt: det vet vi inte!
Vi kan försöka att uppskatta folkmängden utifrån
antalet kända boplatser, men de utgör troligen bara en
bråkdel av det verkliga antalet. Vi kan också utgå från
de kända gravarna, men även de är underrepresenterade. I början av 1980-talet, strax innan man upptäckt
den äldre järnålderns boplatser ute i lermarkerna, gjordes ett försök att beräkna Västmanlands folkmängd
under perioden. Utifrån de synliga gravarna antogs det
att det funnits ungefär 60 samtida gårdar. Om denna
siffra skulle stämma borde vi nu, 30 år senare, ha hittat
de flesta av dem. Det förefaller inte speciellt troligt
med tanke på hur liten andel av Västmanlands totala
yta som har undersökts. Antalet gårdar måste ha varit
betydligt större. Det har gjorts beräkningar på hur
mycket mark en gård under den äldre järnåldern
behövde för sin överlevnad. Om vi antar att den västmanländska slättbygden varit fullt koloniserad vid den
här tiden skulle jorden kunna föda det tiodubbla anta-
I norra Västmanland och Dalarna känner man inte till
några boplatsspår efter bofasta bönder och boskapsskötare. Antalet kända gravar och gravfält från den
äldre järnåldern är också jämförelsevis få norr om
Mälarslätten. De har heller inte varit föremål för undersökningar av någon större omfattning, så d
­ ateringen är
oklar. Kanske de som bodde här hade annorlunda levnadssätt och andra begravningsseder. I Dalarna, Härjedalen och Gästrikland finns en typ av gravar från
äldre järnålder som kallas insjögravar och markeras av
flacka stensättningar. Ovanpå dem har man hittat offrade horn och skallar från älg och ren. Dessa gravar
antas vara anlagda av människor som levt i ett utpräglat jaktsamhälle. Kanske är de just dem som den romerske författaren Tacitus syftar på när han beskriver ”Fennis”, ett folk som klädde sig i djurhudar och som inte
hade några fasta boningar eller husdjur. De livnärde sig
på jakt och använde pilspetsar av ben.
Hur många människor
fanns det?
125
126
Del IV. Den äldre järnålderns samhälle
let gårdar. I så fall måste befolkningen ha uppgått till
flera tusen personer.
Den äldre järnålderns ekonomi
Under den äldre järnåldern ägnade man sig främst åt
boskapsskötsel och jordbruk. Människorna bodde på
gårdar som var i det närmaste självförsörjande. Denna
självhushållning skapade ibland ett visst överskott som
kunde användas i olika typer av varuutbyte. Genom
specialisering kunde vissa hushåll rikta in sig på en viss
produktion och använda överskottet till att byta till sig
sådant som man själv inte tillverkade. Ett exempel är
den järnutvinning som pågick i Västmanlands norra
delar. Det är inte troligt att alla Västmanlands järn­
åldersbönder själva framställde järn, även om järn­före­
mål hittas på de flesta gravfält. Det är inte heller säkert
att de specialister som framställde järnet hann med att
driva en komplett självförsörjande bondgård.
Allt lämnar inte lika tydliga spår efter sig som smidet, men det är möjligt att det funnits specialister även
inom andra verksamheter, och vi kan anta att det förekom en del byteshandel mellan olika gårdar och områden. En typ av produkter som man kanske ville byta till
sig var långväga lyxföremål från romarriket. Glasbägare, bronskastruller, vinskopor, statyetter, vapen och
smycken nådde Mellansverige, förmodligen via flera
mellanhänder. Dessa importvaror antas ha haft viktiga
symboliska funktioner inom samhällets ledande skikt.
Järnframställning och smide
”Röda jorden” kallas ett stort skogs- och myrområde vid
Riddarhyttan i nordvästra delen av Västmanland. Namnet kommer av den osedvanligt järnrika jorden, som
kan bestå av upp till 40 procent järn. Metallen kunde
man utvinna i små blästerugnar som påträffats i området – de allra äldsta användes redan i slutet av bronsåldern. Därefter, under förromersk och äldre romersk
järnålder, bedrevs en intensiv järnutvinning i området.
I Röda jorden-området finns inga kända gravfält
eller boplatser från den äldre järnåldern, och man antar
därför att det var invånarna i södra delen av Västmanland som utvann järnet. Eftersom inga spår efter någon
permanent bosättning hittats i anslutning till järnframställningsplatserna skulle det kunna vara fråga om en
säsongsmässig produktion. En del av järnet kan ha sålts
vidare som råvara medan andra delar förädlades lokalt.
Själva smidet verkar dock inte ha utförts i Röda jorden
utan i smedjor på boplatserna, och en sådan smedja
med gropässja har påträffats vid Skälby.
Fynd av smidesredskap är ovanliga, men på en
boplats vid Fågelbacken strax norr om Västerås har
man hittat en smidestång i ett hus från romersk järnålder. Ett mer indirekt tecken på västmanländskt
smide är ett förromerskt sköldhandtag från gravfältet
vid Holmsmalma med en utformning som inte hittats
någon annanstans i Nordeuropa. Detta skulle kunna
tyda på att det är en lokalt tillverkad modell.
Långväga kontakter
Föremål och mynt från
romarriket
R
omerska produkter och mynt spreds under
århundradena efter Kristus över hela det ger manska området. Totalt har omkring 1 200
romerska föremål hittats i Skandinavien, och därtill
kommer tusentals mynt. Mynten hittas oftast i ”skattgömmor”, medan olika typer av bronskärl oftast lagts
ned i gravar.
Det kanske mest välkända exemplet på romersk
import i Västmanland är ”Apollo-Grannusvasen” från
Fycklinge i Björksta socken, som hittades i början av
1800-talet i samband med grustäkt. Den stora bronsvasen från äldre romersk järnålder har en latinsk
inskrift som i översättning lyder ”Åt Apollo-Grannus
gav hans tempeltjänare Ammilius Constans denna
gåva”. På outgrundliga vägar har denna romerska tempelvas sedan nått Västmanland, där den slutligen
användes som urna för kremerade ben i en grav.
På ytterligare fyra platser i Västmanland har man
hittat romerska bronskärl. Spridningsbilden av dessa
kärl säger något om de politiska maktcentra som fanns
under perioden, för kärlen är inga ordinära handelsvaror utan snarare krigsbyten och prestigefyllda gåvor
mellan hövdingar som ingått och upprätthållit allianser. Ett lokalt maktcentrum har uppenbarligen funnits
i Västeråstrakten.
Denna ”import” av romerska föremål har troligtvis
inte skett via direkta kontakter med romarriket, då
många dagsresor och stamterritorier ligger mellan
Västmanland och det romerska imperiet. Troligen
skedde distributionen snarare via att antal mellanhänder.
De romerska silvermynten var uppskattade bland
de germanska stammarna. De levde utanför den
romerska penningekonomin, och enligt Tacitus föredrog de äldre mynt med hög silverhalt. Det romerska
silvermyntet, denaren, bestod till en början av rent
silver, men under kejsar Neros tid (54–68 e Kr) började en stegvis minskning av silverhalten. I slutet av
100-talet e Kr hade den sjunkit till 50 procent. Efter
år 107 e Kr var de äldre mynten inte längre gångbara
128
Vid Fycklinge i
Björksta socken,
en dryg mil nordost om Västerås,
hittades detta
romerska bronskärl i en järn­
åldersgrav år 1818.
Kärlet har en
latinsk inskription
som visar att det
kommer från ett
romerskt tempel.
Foto: Sören Hallgren/Statens
historiska
­museum.
Del IV. Den äldre järnålderns samhälle
Långväga kontakter
129
Spridningskarta över romerska bronskärl i Skandinavien
under den äldre romerska järnåldern. Distributionen av
­kärlen verkar ha skett via
nuvarande Danmark som ett
led i skapandet av politiska
allianser. Uppland och Västmanland framstår här som
viktiga bygder. Karta: Jørgen
Truels Jensen, ur Jensen
2003.
130
Del IV. Den äldre järnålderns samhälle
i romarriket, men bland germanerna cirkulerade de i
ytterligare ett par århundraden.
Myntskatten från Möklinta
I Möklinta i norra Västmanland har man hittat en
myntskatt bestående av 69 romerska silvermynt från
första och andra århundradena e Kr. Det är den näst
största romerska myntskatt som hittats på svenska fastlandet. Till skillnad mot bronskärlen, som verkar ha
hamnat i jorden relativt kort tid efter att de tillverkats,
har vissa av mynten varit i omlopp under mycket lång
tid. Myntskatten från Möklinta kan sägas vara typisk
med sin sammansättning av äldre silvermynt, rejält
slitna och med stor tidsmässig spridning. De äldsta är
präglade under Neros tid (54–68 e Kr), medan de
yngsta är från Marcus Aurelius tid som kejsare (161–
180 e Kr) dryga hundra år senare. Myntskatten måste
således ha blivit nedgrävd efter år 161 e Kr.
Vem grävde ned mynten?
Möklinta ligger utmed den gamla vägen upp mot Dalälven. Fyndplatsen ligger flera mil norr om den dåtida
centralbygden. I området kring den närbelägna Storsjön finns det områden med bra odlingsmark. Man
kan tänka sig en mindre bebyggelse här under järn­
åldern och att någon av invånarna där grävt ned skatten. Kanske var det betalning för järn eller pälsverk.
Det kan också ha varit en handelsman på genomresa
som grävde ned skatten. Alla mynten är präglade före
de så kallade Markomannerkrigen på 160- och
170-talen e Kr. Tänk om skatten hade hemförts av en
legosoldat från trakten som deltagit i dessa strider mellan romare och germaner? Eftersom skatten aldrig
grävdes upp igen hade ägaren troligtvis avlidit oväntat.
Kanske hemsöktes bygden av fientliga krigare som
hört talas om rikedomarna i Möklintatrakten.
Handelsvaror och handelsvägar
På sin väg från romarriket till Nordeuropa förflyttades
mynten och föremålen från en avancerad romersk
penning- och marknadsekonomi till en ”primitiv” germansk värld med självhushållning, byteshandel och
gåvoutbyte. Många mynt smältes förmodligen ner för
att användas vid lokal smyckestillverkning. I gränstrakterna fanns ett tredje system, en mellanform med
begränsad marknadshandel och en viss grad av penningekonomi. Romerska föremål av mera vardaglig
karaktär, t ex massproducerad keramik, är vanliga i
gränstrakterna söderut men ytterst sällsynta i de nordligare delarna av Germanien. De romerska kopparmynten med lägre valör hittas vanligtvis inte i de
norra delarna av Germanien, däremot användes de
utmed romarrikets gräns. I norra Sverige, i områden
som inte verkar ha varit bebodda av bönder och
boskapsskötare, finns dock förvånansvärt många fynd
av romerska kopparmynt. I dessa områden saknas
Långväga kontakter
I Möklinta i norra Västmanland har man hittat en större myntskatt med romerska mynt från första och andra århundradena e Kr. Foto: Gunnel Jansson/Statens historiska museum.
131
132
Del IV. Den äldre järnålderns samhälle
dock den övriga romerska importen. Arkeologen Inger Zachrisson har föreslagit att mynten skulle kunna
vara spår efter forntida pälshandel mellan samer och
germaner. Kanske har germanerna sedan sålt dessa
pälsverk vidare söderut.
Vilka andra varor kan germanerna ha sålt till
romarriket? I det latinska språket finns germanska
låneord för såpa, gåsdun, bärnsten och oxhud. Dessa
låneord kan ge en fingervisning om vilka varor som
kom från Germanien. Romerska källor anger att man
köpte pälsverk, bärnsten, slavar, boskap samt människohår för att tillverka peruker från de germanska
områdena. Forskare har också föreslagit att germanerna kan ha exporterat ull och läder till den romerska
arméns utrustning.
De lyxbetonade föremålen uppvisar en omvänd
spridningsbild i jämförelse med kopparmynten och
den massproducerade romerska keramiken. De är
ovanliga i gränstrakterna men hittas i stigande antal ju
längre norrut man kommer. Allra mest romersk import
har hittats i Danmark. Detta tyder på att lyxvarorna
inte har spritts via någon vanlig byteshandel utan skaffades till Nordeuropa i större samlade partier genom en
målinriktad specialiserad handel. Varornas spridning
talar för att fördelningen av dessa legat i händerna på
germanerna själva. Danmark verkar ha utgjort ett viktigt maktcentrum i Skandinavien. En del av den
romerska import som hittats i Sverige, och förmodligen
all som hittats i Norge, har förmedlats via danskt område, främst Själland. Kanske den romerska importen i
Västmanland har kommit via Gotland där ett stort
antal romerska föremål har påträffats. Fynd av en speciell typ av keramikkärl, så kallade ”gotlandskrukor”, i
Mälardalen visar på att man haft kontakter med ön.
Hövdingarna skålade
i romerska glasbägare
Kontakterna med det stora romerska riket i söder
påverkade på sikt de nordeuropeiska stamsamhällena.
Hövdingar och stormän använde sig av romerska
dryckesserviser med serveringskärl och vinsilar av
brons, samt dryckesbägare av silver eller glas. Skärvor
efter en mycket vacker glasbägare har hittats i den
guldrika graven i Tuna i Badelunda strax norr om Västerås – dryckesceremonier antas ha varit betydelsefulla i det sociala umgänget inom de ledande skikten.
Det är inte alls säkert att sådana exklusiva kärl fanns i
Skälby, men kanske förekom det liknande dryckes­
ceremonier. Fast de vanliga bönderna fick istället servera sin dryck i keramikkärl, ofta utformade för att
efterlikna metallkärlen. Enklare dryckeskärl kunde
bestå av träskålar, keramikkoppar eller oxhorn.
Germanska legoknektar och
romersk vapenexport
I strid använde en del av krigarna svärd vars klingor
var smidda i romerska vapensmedjor. Allra flest
romerska svärd har man hittat i Danmark, och en del
Långväga kontakter
av de romerska vapnen kan vara erövrat krigsbyte.
Man misstänker också att romarna, liksom sentida
supermakter, kan ha skaffat sig allierade som de försett
med vapen för att söndra och härska i områdena utanför imperiets gränser. Krigare från germanstammarna
var uppskattade som legosoldater i den romerska
hären – det fanns till och med en kejserlig livvaktsstyrka som rekryterades bland germanerna. Genom
kontakterna med Rom måste germanerna också ha
kommit i kontakt med den romerska förmågan att
organisera och administrera.
Guldet och makten
Från Möklintatrakten kommer ytterligare ett skattfynd utöver de ovan nämnda silvermynten. Detta
består av en guldarmring och tre bikoniska guldpärlor.
Föremålstyperna är vanliga på Gotland och antas ha
införts därifrån. Föremålen är från den mellersta delen
av den romerska järnåldern och skulle kunna vara nedgrävda ungefär samtidigt som myntskatten. Kanske
finns det något samband mellan de båda närliggande
fynden.
I Möklinta grävdes några guldsmycken ned i marken under romersk järnålder. Skattens rättmätige ägare grävde aldrig
upp den igen. Foto: Christer Åhlin/Statens historiska museum.
133
134
Del IV. Den äldre järnålderns samhälle
En själländsk kungadotter
gravlagd i Västmanland
I några exklusiva mellansvenska gravar har man hittat
arm- och fingerringar av guld. Den mest kända är
kvinnograven från Tuna i Badelunda, den guldrikaste
grav från äldre järnålder som någonsin påträffats i Sverige. Graven grävdes sönder i samband med ett husbygge på 1950-talet, och några skelettrester tillvaratogs inte. I jordmassorna från den förstörda graven
hittades dock tre större romerska bronskärl, fragment
av ett laggat träkärl, en glasbägare, två silverskedar
samt delar av en makalös smyckeuppsättning från slutet av 200-talet e Kr. Denna består av en guldhalsring,
två guldarmband, två guldfingerringar, två guldnålar,
silverfragment från ett dräktspänne samt glaspärlor.
I Skandinavien finns några samtida gravar med
liknande uppsättningar av gravgåvor, och de är alla
kvinnogravar. Därför kan vi anta att också Tunagraven
varit en kvinnograv. Säkerligen var hennes påkostade
dräkt ett stort samtalsämne bland de samtida Skälbyborna. Arkeologen Kent Andersson som har studerat
fynden i Tunagraven har delat in smyckena i två kvalitetsgrupper. De av högre kvalitet har sitt ursprung på
Själland, varifrån den gravlagda skulle kunna vara
Kvinnan som gravlagts i den guldrika graven i Tuna i
Badelunda tillhörde det dåtida samhällets absoluta
­toppskikt. Kanske var hon en ingift hövdingadotter från
Själland. Med sina praktfulla smycken intog hon en central
plats vid de dåtida representationsmiddagarna.
­Illustration: Göte Göransson.
Långväga kontakter
ingift. Hon skulle kunna ha medfört de bättre delarna
av smyckeuppsättningen vid sin ankomst och vid ett
senare tillfälle fått den kompletterad med föremål av
lägre kvalitet, tillverkade av en lokal smed. Kvinnan
måste ha tillhört den absoluta samhällseliten vid denna tid, och säkerligen spelade hon en central roll vid
olika gästabud och representationsbesök. Hon skulle
kunna vara dotter till en av de gravlagda kvinnorna i
Himlingøje på Själland, där det fanns en mäktig dynasti under yngre romersk järnålder. Hade skelett­resterna
från Tuna i Badelunda tagits tillvara på 1950-talet
hade det idag varit möjligt att göra en DNA-analys
och jämföra resultatet med de själländska skelettens
DNA.
Guldföremålen från Möklinta och Badelunda visar
på några av de områden som Västmanlands ledande
skikt stod i förbindelse med. Spåren pekar mot både
Gotland och Danmark. På ett gravfält vid Holmsmalma utanför Köping hittades en bältering av brons
i en av de undersökta förromerska kvinnogravarna.
Den var av en typ som anses vara karaktäristisk för
Västergötland. Kanske har vi här ett exempel på en
ingift stormannadotter från denna region? Under
århundradenas lopp har de västmanländska hövdingarna säkerligen slutit allianser med olika skandinaviska
maktcentra.
135
Ett ojämlikt samhälle i förändring
Släktskapsbaserade stammar
D
en bild som Tacitus målar upp av det ger manska samhället skiljer sig inte från många
andra patriarkala samhällen där starka ledare
styr med vapenmakt. Om vi får tro Tacitus var den
germanska världen ett starkt släktskapsbaserat stamsamhälle där ett antal vapenföra män hade makten.
Det var sönerna som hade arvsrätt och i de fall man
dog barnlös var det bröder, farbröder eller morbröder
som ärvde. Han påstår att männen nöjde sig med en
hustru var, men att vissa stormän tog sig flera som en
följd av flera giftermålsanbud. Giftermål var nämligen
ett viktigt sätt att ingå allianser. Kvinnor, åtminstone
i vissa högre skikt, sågs alltså som brickor i det diplomatiska spelet. Straffet var hårt för den kvinna som
begick äktenskapsbrott. Mannen skar av kvinnans hår
och tog av henne kläderna varefter han drev henne ut
ur huset i släktingarnas närvaro och jagade henne
sedan genom hela byn med en piska. Därefter var hon
utstött ur gemenskapen.
I vissa samhällen räknas släktskapet på kvinnosidan medan den i andra räknas på manssidan. Det finns
också samhällen där släktskapet räknas på båda grenarna. Detta kan ha varierat mellan olika områden i
Skandinavien under forntiden. Somliga menar att det
inte hade varit någon mening med att manifestera
kvinnors begravningar med rika gravgåvor i samhällen
där status enbart fördes vidare från far till son. Eftersom kvinnogravar inte var fattigare utrustade än mansgravar under romersk järnålder tyder det i så fall på att
även kvinnorna hade hög social status. Detta kan
alltså spegla ett samhälle där kvinnan haft arvsrätt och
där statusen har gått i arv från modern. Men de rikt
utsmyckade kvinnorna skulle också kunna tolkas som
statussymboler för sina män.
Liksom i alla traditionella jordbrukarsamhällen
kan vi anta att familjen och släkten var betydelsefull
under den äldre järnåldern, och att det var viktigt att
hålla reda på släktskapsförhållanden. Gårdarnas hushåll har bestått av en familj med barn som skulle ärva
marken och bruka den. Förmodligen fick barnen
Ett ojämnlikt samhälle i förändring
hjälpa till med de vardagliga sysslorna redan från unga
år. På så sätt överfördes också all kunskap som behövdes för att driva en gård.
På gravfälten hittar man sällan skelett efter människor som blivit äldre än 40–50 år. Även om familjebildningen kan antas ha skett tidigare än idag undrar
man hur många barn som hann uppleva sina moreller farföräldrar? Om det behövdes ytterligare arbetskraft på gården utöver föräldrarna och deras barn kanske man hade någon form av drängar och pigor. De
södra delarna av Västmanland förefaller att ha varit
intensivt utnyttjade och tätt bebyggda under den
äldre järnåldern. Vad gjorde de syskon som inte tog
över en gård? Det fanns förmodligen ingen lämplig
ledig mark att anlägga ett nybygge på i närheten av
Skälby. Kanske kunde man stanna kvar ett tag på den
gamla föräldragården och hjälpa till i arbetet tills det
dök upp ett tillfälle att genom arv eller gifte bilda ett
eget hushåll.
tusen kunde förändras under en människas levnad.
Som exempel kan nämnas skelettgraven A209 på Bastubacken. I graven hittades skelettet efter en yngling
som begravts med sporrar, vilket anses vara ett värdighetstecken få förunnat. Med sina dryga 160 centimeter var han den kortaste av de gravlagda männen, och
tandemaljen uppvisade spår av näringsbrist under
uppväxtåren. Här föreligger flera olika tolkningsmöjligheter. I det danska materialet finns en överrensstämmelse mellan rika gravgåvor och kroppslängder som
ligger över medelvärdet. Detta tolkas som att de som
hade en högre social status också hade bättre livsvillkor
och bättre tillgång till mat. Eftersom Bastubackenmannen begravts med sporrar bör han ha tillhört ett
högre socialt skikt, men hans knappa uppväxtomständigheter skulle kunna visa på att också de mer välbeställda fick gå hungriga under nödår. Eller kom han
ursprungligen från ett lägre socialt skikt? Kanske hade
han genom adoption eller giftermål inlemmats i en
mer välbeställd släkt, eller genom utmärkelse i strid
stigit i graderna.
Ett skiktat samhälle
I ett mindre antal gravar fanns rikare gravgåvor såsom
vapen, smycken och långväga importföremål. Förmodligen var det de mest betydelsefulla och infly­
telserika personerna som fick de dyrbaraste grav­
gåvorna.
Eftersom det ibland även förekommer gravgåvor
av dyrbarare slag i barngravar antar man att den so­ciala
statusen var ärftlig. Detta behöver inte utesluta att sta-
Ett ekonomiskt uppsving
under romersk järnålder
Under den äldre järnåldern skedde flera förändringar.
Bland annat kan man se hur vapen och smycken förändrades samt hur deras användning i gravritualen
varierade. Genom studier av detta kan man också spekulera kring samhällsstrukturens utveckling.
137
138
Del IV. Den äldre järnålderns samhälle
Kent Andersson har gjort en sammanställning av
fibulor i kvinnogravar från romersk järnålder i Uppland och Västmanland. Fibulor är ett slags dräktspännen som användes som brosch eller säkerhetsnål.
Deras utseende förändrades med relativt korta intervall och speglar det dåtida modets växlingar. Omkring
75 procent av fibulorna härstammar från en knappt
100-årig period (fas B2, ca 70–160 e Kr), och under
samma tid blomstrade sedvänjan att lägga ner vapen i
områdets gravar. Det har spekulerats i om detta förhållande kan avspegla förändringar i det dåtida samhället,
kanske en ekonomisk högkonjunktur. De rikt utrustade gravarna kanske representerar framväxten av en
ny grupp med ambitioner i det dåtida samhället. De
kan ha tillhört den lokala eliten som velat manifestera
sig genom påkostade begravningar. Gravarna anlades
under den period då antalet gårdar var som störst i
Skälby. Det var också då som skillnaderna verkar ha
varit som störst mellan de olika gårdarna. Stora gårdar
var i bruk parallellt med mindre, vilket kan tolkas som
en social skiktning i byn.
Allt mäktigare hövdingar
Smyckeuppsättningar och vapen i gravar från yngre
romersk järnålder är mer sällsynta än under äldre
romersk järnålder. Men de få vapengravar som är kända från den tidsperioden i regionen innehåller till skillnad från sina äldre motsvarigheter föremål som guldfingerringar och påkostade bältesuppsättningar. Detta
skulle kunna tolkas som att makten hade koncentrerats till färre personer som blivit allt mäktigare.
Under den yngre järnåldern kan Västmanlands
slättbygd ha varit uppdelad i två större hövdinga­
dömen med säten i Västerås- och Köpingstrakten. Där
finns stora gravhögar som antas vara uppförda över
mäktiga ledare. Under den äldre järnåldern uppfördes
inga storhögar i Västmanland, men i stället kanske vi
kan spåra dåtida maktcentra genom förekomsten av
vapengravar och romerska importföremål. Detta skulle i så fall tyda på att makten inte varit lika koncentrerad som den senare kom att bli.
Fanns det trälar?
Vi vet att det fanns trälar under den yngre järnåldern.
I Rigstula, en del av den poetiska eddan som nedtecknats på medeltiden, beskrivs tre olika samhällsklasser
– trälar, bönder och jarlar. De karaktäriseras av olika
typer av bostäder, kostvanor, utseende och namnskick.
Jarlarna bor i salar med beströdda golv. Hemma hos
dem sitter välklädda kvinnor och män med smycken
av ädla metaller och låter sig väl smaka av fett fläsk och
fågel serverad på silverbeslagna fat och dricker vin.
Bönderna bor i hallar och trälarna i hus, och de har
betydligt enklare kosthåll. Det är också tydliga skillnader mellan deras olika sysslor. Trälarna får bära ris,
gödsla åkrar, valla getter, bryta torv och bygga gärdsgårdar. Bönderna bygger hus, tillverkar kärror och
vävstolar samt tämjer oxar och plöjer åkrarna, medan
Ett ojämnlikt samhälle i förändring
kvinnorna spinner och väver. Jarlarna däremot är runkunniga och tillbringar sin tid med ridning, hundhetsning, jakt och vapenövningar. Den ovan nämna
beskrivningen framställer trälarnas arbetsuppgifter
som tyngre och okvalificerade sysslor, sådana som vi i
dag betecknar som ”trälgöra”.
En del menar att det funnits trälar också under den
äldre järnåldern, men det är svårt att belägga i det arkeologiska materialet. Romaren Tacitus skrev under det
första århundradet e Kr att det fanns trälar hos germanerna, men att de inte användes på samma sätt som hos
romarna. De bodde på egna gårdar, men betalade arrende i natura till sin husbonde. Det utmättes dock inget
straff till den som dräpte en träl. De skyddades alltså inte
av lagen på samma sätt som andra medborgare.
De vapenföra männen
fattade besluten
Lagarna i det dåtida Västmanland var inte nedtecknade utan traderades muntligt på samma sätt som
under vikingatid och tidig medeltid, innan de första
svenska landskapslagarna nedtecknades.
Tacitus berättar att de germanska stammarna höll
ting. En av tingets uppgifter var att utmäta straff för
olika typer av brott. Vissa av dem var belagda med
dödsstraff medan andra kunde sonas med böter i form
av hästar och boskap. En del av böterna gick till brottsoffret eller dennes släktingar och en del till kungen
eller hövdingen som ledde rättsförhandlingarna. Hövdingarna valdes av tinget. Det var dock inte vem som
Germanskt ting. De
germanska männen
har avbildats med
skägg och långt hår
och är klädda i långbyxor som ansågs
vara typisk germansk klädsel. Teckning efter en
romersk avbildning
på Trajanuskolonnen.
Bild ur Müller-Baden,
E. Bibliothek des
allgemeinen und
praktischen Wissens,
Bd. 2. – Berlin, Leipzig, Wien, Stuttgart:
Deutsches Verlaghaus Bong & Co,
1904. – 1. Aufl.
139
140
Del IV. Den äldre järnålderns samhälle
helst som kunde väljas till hövding, utan endast män
från de förnämare ätterna.
Tingen hölls ofta vid nymåne, för i likhet med
många andra förhistoriska samhällen var månvarvet
det enklaste sättet att dela in tiden på. På tinget deltog
enbart de vuxna vapenföra männen. Tacitus betonar
vapnens närvaro vid sammankomsterna: ”Så snart den
oordnade massan finner för gott, slår man sig ned med
vapen i hand. Tycker man illa om ett förslag, avvisar
man detta genom ett ogillande sorl; gillar man det
däremot, slår man ljudligt samman spjuten. Det mest
hedrande sättet att tillkännage bifall är att berömma
med vapen”.
På tinget genomgick också ynglingarna en initiationsrit till vuxenvärlden. De gavs då ett spjut och en
sköld och hade därefter rätt att bära vapen. Den som
flydde i strid blev vanärad och fick inte längre delta på
tinget.
Den äldre järnålderns samhällsorganisation
U
nder medeltid och historisk tid var de svenska
landskapen indelade i härader. Häradet var
ett administrativt område för rättskipning och
militär organisation. Varje härad hade sin tingsplats och
de gamla landskapsregementena var indelade i kompanier som baserades på häradsindelningen. Benämningen härad användes i Mellansverige från och med mitten
av 1300-talet. Häradernas centralorter har ofta ett
namn med ändelsen –tuna, eller ligger i närheten av en
sådan ort. Själva ordet betyder hägnad (jfr gårdstun).
Kanske syftar man på en inhägnad plats där man träffades för att skipa rättvisa eller en inhägnad stormannagård som var samlingsplatsen i hundaret? Tuna-namnens ålder är omdiskuterad. Vissa vill förlägga dem till
den yngre järnåldern, medan andra menar att de skulle
kunna föras tillbaka ända till den äldre järnåldern.
Gemensamt för de västmanländska tunaorterna är
att de ligger utmed Mälaren eller andra vattenvägar i
järnålderns centralbygder. De återfinns också ovanför
den äldre järnålderns kustlinje, och ofta ligger gravfält
från den äldre järnåldern i deras närhet. Man tror att
de utgjorde olika typer av centrum för administration
och religiös och militär organisation. På många tunaorter uppfördes så småningom sockenkyrkorna, och
flera av dem var också tingsplatser under medeltiden.
Kopplingen till sockennamn och tingsplatser antyder
orternas viktiga roll.
Skälbys närmaste tunaort, Gilltuna, ligger bara en
kilometer västerut. Där har nyligen en omfattande
järnåldersbebyggelse undersökts. Fynden från den
yngre järnåldern visar på en högreståndsmiljö under
denna period, men platsen var bebodd redan under
den äldre järnåldern. Andra exempel på tunaorter i
Västeråstrakten är Romfartuna, Tuna i Badelunda och
Tortuna. I närheten av Skälby ligger också Dingtuna
som var tingsplats för Tuhundra hundare. Av namnet
att döma består det av två sammanslagna härader.
Namnet dyker upp i de skriftliga källorna på
1300-talet, men vi vet inte vad de två äldre häraderna
kallades innan sammanslagningen.
Häradsindelningen är alltså belagd från och med
mitten av 1300-talet. Tidigare kallades områdena för
142
Del IV. Den äldre järnålderns samhälle
hundare, som var ett äldre administrativt system.
Namnet går tillbaka på ett äldre germanskt ord som
betydde ”här på hundra man”. Varje hundare skulle
utrusta fyra krigsskepp med vardera 25 beväpnade
män. De äldre västmanländska häraderna eller hundarena ligger också mycket riktigt utmed Mälarkusten
och har långsträckta former i nord-sydlig riktning
utmed åsar och vattendrag.
Hur gammal hundareindelningen är råder det
delade meningar om. De omnämns på vikingatida
runstenar men kan ha äldre rötter. Tacitus skrev under
det första århundradet e. Kr. om svionerna, som antas
syfta på befolkningen i Mellansverige: ”Härefter följa
ute i själva oceanen svionernas folkområden, vilka äro
mäktiga icke allenast genom manskap och vapen, utan
även genom flottor.” Tacitus skildring antyder att det
redan under hans tid fanns en organiserad flotta i
Mälarområdet.
I en mosse vid jylländska Nydam hittade man på
1860-talet ett skepp från yngre romersk järnålder. Det är
23 meter långt och har plats för 36 åror. Rekonstruktion
på tysk skolplansch från mellankrigstiden. Illustration av
F Jung-Ilsenheim.
Järnåldern – en orolig tid
Krigsbytesoffer
I
torvmossar, framförallt i södra Skandinavien, har
man hittat militär utrustning som offrats under
den äldre järnåldern. Man antar att det är de stupade fiendernas vapen som offrats efter militära segrar.
Antalet offrade vapen på några av platserna visar att de
dåtida härarna ibland uppgick till flera hundra man,
och ibland kastades några av de besegrade krigarna ned
i sjön tillsammans med vapnen. I vissa fall offrade man
dessutom de båtar som fienden anlände i. Dessa krigsbytesoffer kan ses som tydliga bevis för större militära
sammandrabbningar och låter oss ana att det måste ha
funnits en bakomliggande organisation som inte stod
den medeltida efter. De största offerplatserna har
undersökts i Danmark, som var ett tättbefolkat och
rikt maktcentrum under den äldre järnåldern – det var
ju härifrån som distributionen av de romerska importföremålen styrdes. Makten och rikedomarna drog till
sig fientliga styrkor som flugor kring en sockerbit. Det
antas också att man stred om kontrollen över myrmalmsförekomsterna på Jylland.
Föremålen i de danska fynden visar att de fientliga
styrkorna under olika tillfällen kom från norra Tyskland, södra Norge/Västsverige samt östra Mellansverige. Den tidigare nämnda guldgraven från Tuna i
Badelunda visar att det kan ha knutits allianser mellan
två stora hövdingar eller kungar på Själland och i Västeråstrakten under slutet av 200-talet e Kr. Samtidigt
eller strax därefter stupade ett stort antal krigare från
östra Mellansverige i strid på Jylland. Kanske finns det
ett samband. De stupade östsvenskarna kan ha stridit
som allierade till den själländska dynasti som hade gift
bort en av sina döttrar med hövdingen i Badelunda.
Varken det nuvarande Danmark eller Sverige var
några enade riken med gemensam utrikespolitik vid
denna tid. I områdena fanns i stället flera olika maktcentra. Ett krigsbytesoffer från slutet av den romerska
järnåldern, eller möjligen början av den efterföljande
folkvandringstiden, har påträffats vid Grimsöbodarna
i Ramsbergs socken mellan Kopparberg och Lindesberg och ett annat vid Äversta i Glanshammar en mil
öster om Örebro. Möjligen visar dessa båda fynd på en
konfliktzon längs den västra gränsen för östra Mel-
144
Del IV. Den äldre järnålderns samhälle
lansveriges maktsfär. Var de besegrade fienderna hade
sin hemvist vet vi inte, kanske kom de från södra
Norge eller västra Sverige?
Till Västmanlands försvar
I den äldre järnålderns självhushållningssamhälle i
Västmanland producerades och förvarades maten på
den egna gården. Matförrådet innebar skillnaden mellan överlevnad och undergång. Det överskott som
omsattes i guldsmycken och importerade statusföremål från romarriket måste ha utgjort en viss lockelse
för lycksökare som genom plundringståg ville komma
över stora ekonomiska värden. Därför måste gårdarna
ha haft någon form av militär organisation för att försvara sina tillgångar och förråd. Enligt Tacitus var de
germanska stamkrigarna organiserade i enheter om
hundra man vilka gick under benämningen ”hundramän”. Han hävdar också att krigsorganisationen var
starkt släktskapsbaserad: ”...det är icke slumpen eller
en planlös sammanskockning som bildar en rytteri­
avdelning eller en kil av fotfolk, utan det är familjer
och släkter, en kraftig sporre till tapperhet”.
Mälaren och anslutande vattendrag var en viktig
kommunikationsled under forntiden. För att kunna
kontrollera trafiken i området var en flotta ett självklart verktyg. Som tidigare nämnts är ledungens uppkomst och ålder okänd, men Tacitus antyder att man
i Mälardalen kan ha börjat bygga upp och organisera
en flotta redan under den äldre järnåldern.
Enligt Tacitus hade svionerna en mäktig flotta
bestående av skepp som drevs med åror eller paddlar.
Sådana skepp har hittats i de danska torvmossarnas
krigsbytesoffer, och de är omkring 20 meter långa och
har plats för 20–30 besättningsmän. Kanske fanns det
också redan då vårdkasar, högt belägna varningseldar,
som kunde varna för fientliga flottor i Mälaren. Förmodligen leddes den militära organisationen av ett
högre skikt i samhället som levde på de större gårdarna
och försågs med rika gravgåvor efter sin död. På flera
platser i Västmanland har enstaka män begravts med
vapenutrustning. Kanske var de militära ledare?
Västmanländska krigare
under äldre järnålder
Utifrån undersökta vapengravar och vapenofferfynd
känner vi den äldre järnålderns beväpning. Bland de
viktigare fyndplatserna i Västmanland kan nämnas
gravfälten vid Gottsta och Darsta hagar i Kungsåra
socken, Åsen i Kolbäcks socken, Bastubacken i Tortuna socken och Holmsmalma strax norr om Köping.
Fynden berättar en del om hur krigarna var beväpnade
och hur de stred, och utrustningen var densamma som
i resten av det germanska området vid den här tiden.
Under förromersk järnålder bestod den av lans och
sköld, ibland kompletterade med ett eneggat svärd.
Lansen var främst ett stötvapen, men den kunde även
användas till kast. Ofta hade den en spets av järn, men
det finns också exempel på förromerska lansspetsar av
Järnåldern – en orolig tid
ben. I en av vapengravarna från äldre romersk järnålder på Bastubacken hittades två lansspetsar där den
ena var lite mindre än den andra. Den mindre har
använts som kastvapen och den längre som lans.
Under den äldre romerska järnåldern tillkom ett
nytt vapen, ett kastspjut med hullingförsedd järnspets.
Hullingarna skulle försvåra för fienden att dra loss
spjutet. Sådana har hittats i två av vapengravarna på
ett gravfält vid Kolbäck. Spjutet kastades i stridens
inledningsskede varefter närkampen fördes med lansen. Troligen är detta en inhemsk variant av de romerska legionärernas kastspjut, pilum.
Svärd är betydligt ovanligare än lansar och spjut.
Förmodligen var det ett exklusivare vapen som kunde
användas om lansen gick förlorad eller om svängrummet på slagfältet blev för trångt. Under förromersk och
äldre romersk järnålder var svärden ofta eneggade, men
så småningom tillverkades tveeggade svärd efter romersk
modell. En del svärd som hittats i Skandinavien är till
och med smidda i romerska vapensmedjor och kan ha
romerska fabriksstämplar på klingorna. Sporrar i några
av gravarna visar att en del krigare varit beridna.
Skyddsutrustningen utgjordes av träsköldar med
ett centralt placerat handtag i ett utsågat hål. På sköldens framsida satt en sköldbuckla som skyddade handen. Sköldbucklorna i gravarna är av järn, men i mossar och brunnar har även sköldbucklor av trä påträffats
från den förromerska järnåldern. Ett fåtal krigare
kunde vara utrustade med ringbrynjor, och enstaka
även med hjälm. Dock känner vi ännu inte till några
sådana fynd från Västmanland.
145
En västmanländsk krigare från 1:a århundradet f Kr. Rekonstruktion baserad på
ett gravfynd från Holmsmalmagravfältet utanför Köping. Sköldhandtaget antas
vara av lokal tillverkning. Förutom ett svärd och en lansspets hittades dessutom 20 björnfalanger, det vill säga tåleder från en björn. Deras böjda form
visar att det rör sig om de yttersta lederna som klorna suttit på. Detta visar att
en björnfäll varit med på gravbålet. Illustration: Göte Göransson.
146
Del IV. Den äldre järnålderns samhälle
Den västmanländska beväpningen överrensstämmer väl med den som beskrivs hos Tacitus. Enligt
honom bestod den huvudsakligen av en bemålad träsköld samt ett spjut som lämpade sig lika väl för kast
som för stöt. Längre lansar och svärd var förbehållna
ett mindre antal av de beväpnade krigarna, liksom
hjälmar och kroppspansar.
Fornborgar
Direkt väster om platsen för järnåldersbyn vid Skälby
sticker Berghagsbergets klack upp. Där uppe finns ett
system av kallmurade stenmurar som inhägnar ett
höglänt område med branter mot väster. Platsen är
inte undersökt, så om anläggningens ålder och funktion vet vi ännu inget. Vissa anser att det är en forntida försvarsanläggning, en fornborg. Av landets mer
än 1 000 fornborgar har endast ett fåtal blivit undersökta, och dateringarna spänner från bronsålder till
vikingatid. Exempel finns också på fornborgar som
använts under medeltid och historisk tid. I Västmanlands län finns 49 kända fornborgar, och de ligger
Hullingförsedd spjutspets från en grav i Kolbäcks socken.
Typen är troligtvis inspirerad av samtida romerska kastspjut, så kallade pilum. Foto: Susanne Granlund, Västmanlands läns museum.
oftast i likhet med Berghagsberget på höjder med
branta sidor. Många av dem har än idag ansenliga stenmursrester.
På 1920-talet genomfördes mindre provundersökningar i fornborgarna. I endast en av dem, borgen
Skovsta eller Skoftesta skans utanför Köping, gjordes
några fynd. I ett tunt avfallslager hittades keramik,
vävtyngder, en järnnit, ett stycke av en bennål, en halv
glaspärla samt ett litet glasstycke. Fragmenten är små
och svåra att datera närmare. De föreslagna dateringarna varierar från romersk järnålder till vikingatid. I
anslutning till borgen hittade man också en eldslagningssten från yngre romersk järnålder.
Det magra fyndmaterialet från Västmanlands fornborgar visar att de inte varit permanent bebodda, utan
förmodligen fungerat som försvarsanläggningar dit
man flydde under orostider. Borgarna är av varierande
konstruktion; vissa har dubbla eller till och med tredubbla murar. Det har ifrågasatts om alla har varit
renodlade försvarsanläggningar, och det är möjligt att
borgarna hade helt andra eller flera olika funktioner.
Kanske var de även samlingsplatser för tingsförhandlingar eller religiösa kulter och ceremonier.
Religion
U
nder förromersk järnålder kremerades de
flesta före gravläggningen, men vid tiden
kring Kristi födelse blev det också vanligt att
de avlidna jordades. Under romersk järnålder förekom
de båda gravskicken sida vid sida i Västmanland, liksom i övriga delar av Skandinavien. Vi är inte säkra på
varför, men man funderar naturligtvis på om det fanns
religiösa orsaker till skillnaden. Kanske introducerades
jordandet i samband med en ny religion eller gudom.
Mot detta kan man hävda att de båda gravskicken
förekommer parallellt på våra dagars kristna kyrkogårdar utan att detta representerar olika religioner eller
gudsuppfattningar. Vissa har föreslagit att sederna var
årstidsanknutna och berodde på att de som avled
under vinterhalvåret kremerades i väntan på att tjälen
gick ur marken. Andra har hävdat att det berodde på
sociala skillnader. Man har dock hittat likadana föremål i båda gravtyperna vilket dels visar att de är samtida, dels att det inte verkar föreligga några sociala
skillnader. Det finns också gravar i båda grupperna
som saknar föremål.
Varför finns det då föremål i vissa gravar? Det kan
finnas flera anledningar till det. Kärlen har ibland
använts som benbehållare för de brända benen efter
en kremering. Detta är relativt vanligt, men det finns
också brandgravar där benen ligger kringspridda.
Andra behållare kan ha innehållit mat eller dryck –
kanske reskost på färden till dödsriket? På flera gravfält
i Västmanland, men även på Lundbackengravfältet i
västra Uppland, har man uppmärksammat förekomsten av så kallade ”stekben”, det vill säga fram- eller
baklägg av gris och nöt, i gravarna.
Vissa föremålstyper såsom fibulor, pärlor och kammar är vanligast i kvinnogravar medan vapen uteslutande förekommer i mansgravar. Dräktspännen och
remsöljor samt smycken som halsband, arm- och
finger­ringar har troligtvis burits av den gravlagda vid
jordandet eller kremeringen. Ett vanligt fynd i gravarna är kammar. Kanske har dessa använts för att
ordna den avlidnas frisyr inför begravningen, varefter
kammen fick följa med i graven.
148
Del IV. Den äldre järnålderns samhälle
Vapen, ibland kompletta uppsättningar med svärd,
lansspets och sköldbuckla av järn, har hittats i några
mansgravar. De som gravlades med vapen kanske var
mäktiga krigare med en speciell funktion i det dåtida
samhällets militära organisation. Ibland har vapnen
förstörts i samband med begravningen – lansspetsar
eller svärd kan till exempel ha gjorts obrukbara genom
att vikas dubbla. Gjordes detta för att göra dem
­ointressanta för gravplundrare eller ansågs de ha
magiska egenskaper kopplade till den avlidne som
därigenom oskadliggjordes?
I en del fall kan man fundera på om det var järnet i
sig som ansågs ha magiska krafter. På flera gravfältsundersökningar, bland annat vid Bastubacken och Holmsmalma, har man noterat att den yttersta spetsen på
järnknivar och järnnålar har brutits av. Enligt Plinius
ansåg romarna att järnet var bärare av magiska krafter,
och metallen användes bland annat inom läkekonsten.
Kanske fanns liknande föreställningar bland folken i
norr? Från historisk tid vet vi att folktron tillskrev järnet
magiska egenskaper. Föremål av järn eller stål lades
under trösklar, i vaggor och i likkistor för att skydda mot
onda krafter. Allra effektivast var föremål med egg, och
särskilt bra var också så kallat ångerstål. Ångerstål kal�lade man föremål eller delar av föremål som var trasiga,
såsom nålsuddar eller knivspetsar, och som man därför
hade anledning att ångra att man hade tillverkat.
Gravarna markerades med olika typer av gravöverbyggnader. Det kan röra sig om runda, rektangulära
eller triangulära stensättningar av olika storlekar, eller
enstaka resta stenar. I vissa brandgravar har ett stort
stenblock, en så kallad klumpsten, lagts som ett lock
över graven. Liksom i fallet med kremeringar och jordningar förekommer olika typer av gravöverbyggnader
sida vid sida, men inte heller när det gäller gravöverbyggnaderna vet vi vad de symboliserar. För den äldre
järnålderns människor fanns det säkert välkända regler
och skäl till gravarnas olika utformning som förblir
dolda för oss.
Julius Caesar anger att germanerna på hans tid, det
vill säga under det första århundradet före vår tideräkning, tillbad solen, månen och elden. Ett drygt
århundrade senare berättar Tacitus att de tillbad flera
olika gudar. De tre främsta var de som Tacitus liknade
vid romarnas Mercurius, Mars och Herkules, och som
han påstod att germanerna offrade djur till. Till den
gud som jämfördes med den romerske guden Mer­
curius offrades till och med människor. Tacitus på­­
stående har kunnat beläggas genom arkeologiska fynd.
På flera platser, på Jylland och i anslutande område i
norra Tyskland har flera mer eller mindre välbevarade
lik hittats, framför allt i samband med torvtäkt. Såväl
hud som hår har bevarats och i det närmaste konserverats i den speciella miljön. En del av dem har försetts
med ögonbindlar, andra har strypsnaror runt halsen.
Enligt senare skriftliga källor var Oden de hängdas
gud. Det är också han som fått ge namn åt veckodagen
Onsdag (Odens dag) vilket kan jämföras med t ex
franskans namn för onsdag som är Mercredi (efter
latintes dies Mercurii, Mercurius dag).
Några tempelbyggnader känner vi inte till, utan de
religiösa ceremonierna förrättades utomhus. Omkring
Religion
Svärd och lansspets från en undersökt vapengrav vid
Holmsmalma utanför Köping. Föremålen har medvetet
förstörts innan de lades i graven. Svärdet har vikts ihop
flera gånger och lansspetsen har böjts på mitten. De hittades tillsammans med metallbeslag från en sköld.
Vapenutrustningen kan dateras till mitten av det första
århundradet f Kr. Teckning: Jonas Wikborg, SAU.
en kilometer sydost om Anunds hög ligger en plats
som heter Närlunda. Ortnamnets efterled åsyftar en
helig lund, medan förleden är gudinnenamnet Nerthus som lunden varit helgad åt. Denna Nerthus finns
omnämnd hos romaren Tacitus. Han berättar om en
kultbild som kördes omkring på en vagn dragen av
kor. Under dessa resor ledsagades vagnen av en präst
som var den ende som märkte om gudinnan var närvarande. Han var också den ende som hade tillåtelse
att vidröra vagnen. Under perioderna mellan dessa
149
150
Del IV. Den äldre järnålderns samhälle
ceremoniella färder förvarades vagnen i en lund ute på
en ö. Efter färderna tvättades vagnen i en avsides belägen sjö tillsammans med klädet som täckte den samt
kultbilden. Tvagningen utfördes av trälar som efteråt
offrades i sjön. Fynd av offrade förromerska vagnar i
en mosse i danska Dejbjerg har kopplats till denna
Nerthuskult.
Vid Kärringsjön i Halland har man hittat ett stort
antal keramikkärl och träföremål som deponerats i
vattnet under den äldre järnåldern. I mossens syrefria
miljö har träföremålen bevarats väl. Fyndplatsen är
därför en viktig källa till kunskap om den föremålsvärld som inte har bevarats i gravarna. Bland träföremålen från Kärringsjön kan nämnas en svarvad träask,
ett trätråg, ett skjutlock med ristad dekor till ett skrin,
en träräfsa med räfspinnar av ek, en träklubba som
skulle kunna ha använts för tröskning av säd samt en
spade av ek. Platsen har tolkats som en offerplats där
den dåtida bondebefolkningen ägnade sig åt fruktbarhetskult och skänkte gåvor till gudarna i hopp om
goda skördar och friska djur. Namnet på sjön är ett så
kallat noanamn, det vill säga en omskrivning för
någon vars namn det kunde vara farligt att uttala. I det
här fallet var det med all säkerhet en gudinna som
kanske hade sitt tillhåll i sjön. I Vågsjön en mil väster
om Surahammar har dykare hittat en offrad kruka från
äldre romersk järnålder. I sjön finns en ö med namnet
Kärringön!
Skälby
– en järnåldersby i Västmanland
redaktör: jonas wikborg
med bidrag av susanna eklund och ola korpås
illustrationer: göte göransson
sau sk ri f t e r 2 1
Utgiven av Societas Archaeologica Upsaliensis (SAU)
SAU Skrifter nr 21
Ansvarig utgivare: Åsa Larsson
Redaktör: Jonas Wikborg
Författare: Susanna Eklund, Ola Korpås, Jonas Wikborg
Typsnitt: Adobe Garamond Pro 10,5/15
Papper: Arctic volume white 130 g
Tryck: Åtta.45, Stockholm
Bilder: © respektive upphovsman.
Där ej annat anges tillhör bilderna SAU. Vi har efter bästa
förmåga sökt efter alla rättighetsinnehavare; den som likväl
anser sig förbisedd ombeds kontakta SAU.
Språkgranskning: Malin Hedlund
Omslagsbild: Göte Göransson
Omslag och grafisk form: ord & form, Karlstad
Sättning: ord & form, Karlstad
Allmänt kartmaterial: ©Lantmäteriet Medgivande MS2007/04080.
ISSN 1404-8493
ISBN 978-91-979889-1-9