En

förhistoriskt guldfynd från Medelpad.

Av Arvid Enqvist.

7 M edelpads Fornhems samlingar av förhistoriska föremål, enkannerligen från järnåldern, ha tills dato varit tämligen blygsamma, särskilt om man sätter dem i förhållande till vad landskapets jord under årens lopp gett vare sig i form av till fälligt gjorda fynd eller vid systematiska undersökningar till,vara tagna föremål.

Med hänsyn härtill måste varje nytt tillskott till samlingarna anses äga ett så mycket större värde.

I regel bestå de nytillkomna fynden av lösa föremål från stenåldern, men en och annan gång fourneras samlingarna även med järnåldersfynd.

Så har också varit fallet under året 193'7.

Utom ett par sten åldersfynd ha samlingarnas förhistoriska avdelning berikats med ett järnåldersföremål, och därtill ett av ovanligt förnämlig kvalitet.

I slutet av juli överlämnades nämligen som gåva till museet av en för dess verksamhet intresserad person, kapten V.

Edval1, Sundsvall, ett av de intressantaste och värdefullaste fynd, som blivit upphämtade ur den medelpadska jorden en mer än 1500-årig m e d a l j o n g a v g u l d.

Föremålet i fråga förvärvades någon gång under senare hälften av ISOO-talet av givarens fader, guldsmeden Edvall, och har sedan dess bevarats inom släkten.

Något som helst tvivel om att det här rör sig om ett fynd från Medelpad torde icke föreligga, ehuru det under nuvarande för hållanden självfallet icke med bestämdhet kan avgöras, var inom landskapet fyndet en gång blivit gjort.

Guldmedaljongen, eller om man så vill kalla den, guldmedaljen, som här för tydlighetens skuli avbildas i tredubbel förstoring 97

(fig. 1-2), har en diam. av 26 mm.

Den har runt kanten en fin pärlrand och upptill en bandformig, refflad ögla.

På medaljens ena sida (åtsi-dan) ser man ett manshuvud i profil med ett om håret knutet band (diadem), som baktill i nacken slutar i ett

Atsidan av gltldmcdaljong från folkvandringstiden (3 ggr förstorad).

par tofsar.

Om halsen bär mannen ett halsband, markerat av tredubbla rader upphöjda punkter.

Framför och bakom huvudet äro anbragta bokstavstecken, som dock äro oläsliga. motsatta sida (frånsidan) visar oss en Medaljens ryttare till häst.

Den ridande mannen, som bär markerad huvudbonad och skägg, sitter på hästryggen utan sadel.

I hög·ra handen, som sträckes bakåt, 98

håller han ett långskaftat spjut, och i den vänstra, framsträckta handen håller han tygeln, som här är tecknad med 3 stora ringar.

Under den linje, som antyder ringar.

marken, ses också 6 liknande Framför hästens nos och bakom ryttarens högra hand äro anbragta ett par tecken.

Guldsmycket tillhör den ytterst sällsynta grupp av medaljonger, som utgöres av »barbariska» efterbildningar av guldmynt eller medaljonger av det slag, de romerska kejsarna vid vissa tillfällen läto prägla och som hedersgåvor överlämna till personer, som på ett eller annat sätt gjort sin härskare någon tjänst.

I viss mån kunna de alltså närmast betraktas som föregångare till vår tids ordnar eller förtjänstmedaljer.

Dessa romerska mynt och medaljer ha i regel på åtsidan en bild av kejsaren själv, ibland med en uppsträckt hand.

På frånsidan förekommer oftast en bild av segergudinnan men även ibland en ryttarbild.

De flesta av dessa romerska guldmynt äro präglade under 300-talets senare hälft eller i början av 400-talet e.

Kr.

Vid denna tid hade de germanska folken kommit i nära kontakt med romarna och deras kultur och bl. a. sökte de då också med mer eller mindre lyckligt resultat efterbilda dessa romerska medaljer.

En dylik germansk efterbildning utgör just den nu skänkta medaljongen.

Att det här är fråga om ett germanskt arbete från slutet av 300 talet eller 400-talets början, framgår bl. a: av ett par detaljer.

En av dessa utgöres av hästens mycket kraftigt återgivna betsel kedja med stora ringar.

Dylika betselkedjor med ringar av brons äro välkända från nordiska fynd under dessa århundraden.

Ett annat drag, som pekar i samma riktning, är den text, som är anbragt framom och bakom manshuvudet på medaljens åtsida.

De bokstäver, som pläga förekomma på de romerska original mynten, har den germanske konstnären icke förstått återgiva utan i dess ställe ersatt dem med fullkomligt meningslösa tecken.

Av flera skäl att döma torde den medelpadska medaljongen som förebild haft en dylik, präglad under kejsar Constantin den stores regeringstid.

Den närmaste paralellen från nordiskt eller svenskt område till vår medaljong torde vara en år 1924 vid Aneby i Bredestads 99

socken i Småland tillvaratagen medaljong, som nu förvaras i Statens historiska museums samlingar.

rikare utstyrd.

Den senare är dock något' Sålunda finna vi under öglan anbringade 27 små guldpärlor, och i stället för en pärlrand har Anebymedaljen två, den ena ett stycke innanför den andra.

Aven andra små skilj aktigheter finnas mellan de båda.

Anebymedaljens åtsida visar, liksom vår medaljs, ett manshuvud men under dess haka har anbringats ett annat, mycket litet huvud och bakom det stora huvudet ser man en hand sticka upp.

På frånsidan finna vi även här bilden aven ryttare med ett spjut i ena handen men framför hästen finnes en stående

figur

med en stav i den ena 100

Frånsidan av guldmedaljong f7'ån folkvandringstiden (3 ggr förstorad r.

handen.

Hästens utformning liksom också det stora manshuvudets äro f. ö. i båda fallen starkt besläktade med varandra.

Även Anebymedaljen torde kunna dateras till tiden omkring 400 e. Kr.

eller möjligen något senare.

Den till Medelpads Fornhem skänkta medaljongen är av så mycket större värde, som den är funnen så pass nordligt, som inom vårt landskap.

Men än större värde skulle givetvis till mätas ett fynd som detta, om man kunde lokalisera detsamma till en bestämd plats inom landskapet.

Det kan måhända synas hopplöst att efter så lång tid söka företaga en sådan bestämning, men möjligheten härtill är kanske ändå icke helt utesluten.

Det försök, som i det följande göres till en lösning av denna fråga, göres givetvis med all reservation men kan få underlag för en vidare diskussion i frågan.

betraktas som Sedan gammalt känna vi, att Medelpad under de första 500 åren efter vår tideräknings början utgör ett av Norrlands rikaste fornminnesområden, för att icke säga dess centralbygd.

Hittills gjorda fynd, såväl lösa sådana som fynd ur fasta fornlämningar, markera kraftigt detta förhållande.

Bland dessa fynd finnas ett flertal guldföremål, vilka mer än annat vittna om den jämförelse vis stora rikedom, som varit rådande inom denna nordliga huvud bygd.

Särskilt från 400-talet har Medelpads jord lämnat några fynd av intresse.

romerska guldmynt, som i föreliggande fall äro av A Skottgårds ägor i Timrå socken påträffades år 1866 i ett stenröse eller en stenig hög på en åker en b y z a n t i n s k g u l d s o l i d u s me d ö g l a.

Myntet, som är präglat år 443, tilhör alltså kejsar Theodosius U:s regeringstid (408-450 e.

K.).

På åtsidan ser man kejsarens bröstbild med spjut, sköld och hjälm samt omskriften DN.

pius felix augustus).

THEODOSIUS.

Frånsidan P.

visar F.

AU gudinnan (G) (dominus Roma iklädd hjälm, hållande i högra handen en glob, prydd med ett kors, och i fältet under globen en stjärna; mot stolen står en sköld lutad.

Omskriften är IMP XXXXII. CON. XVII. P. P. (Imperator för 42., consul för 17 gången, pater patrire).

CONOB, vilket anger, att myntet I avskärningen står är präglat i Konstantinopel.

101

Kring myntet är lagd en flätad rand.

Bäröglan påminner om 'en guldpärla, som uppskurits i ena sidan och trätts på myntet.

Den är högst på mitten och på båda sidor belagd med 3 av dubbla guldtrådar flätade åttor.

På samma åker och på ung. samma plats påträffades ett 20-tal år senare en ny g u l d s o l i d u s, även den försedd m e d ö g l a och ornerad rand. Den är präglad för kejsar Zeno (474-491 e. Kr.).

På samma plats har f. ö. under senare år hittats utom ben och kol en guldring av vigselringstyp.

Genom ett brev från lektor Fale Burman i Hörnösand, dat.

12, juni 1&07, till dåvarande Riksantikvarien Hallenberg, lämnas upplysningar om ännu ett g u l d m y n t, funnet samma år i Sköns socken.

Närmare uppgift om fyndplatsen saknas dock.

Fale Burmans beskrivning av myntet gör det otvivelaktigt, att åtsidans inskrift varit DN. ZENO. PERP. AUG (dominus Zeno perpetuus augustus) och frånsidans VICTORIA AUGG(G)S, samt avskär ningen den vanliga CONOB. Även detta mynt är således präglat för kejsar Zeno.

Ett fjärde romerskt g u l d m y n t, präglat för kejsar Valens (364-378 e. Kr.) är tillvarataget i en av de bekanta gravarna med mässingskittlar som gravurna vid Kvitsleby, Njurunda soc kenl).

Upplysningar om ytterligare Njurunda ha meddelats mig ett fynd strax efter av det g u l d m y n t gåvan av från guld medaljongen noterats i lokalpressen.

Fabrikör Alfred Edström, Sundsvall, ringde nämligen upp mig och omtalade, att, när han var en pojke på ung. 10 år och bodde i Svartvik, hade hans morfader hittat en »guldpenning» med liknande ryttare på ena sidan.

Penningen var funnen i Svartvik, söder om nuvarande kontoret på den plats, där gamla gratialisthemmet var beläget och någon gång på 1800-talet.

Edström fick själv som pojke gå in till Sundsvall med myntet och sälja det till guldsmeden Edvall.

Myntet hade liksom vår medaljong en ryttare med häst på ena 1) A.

Enqvist: Några norrländska gravfynd från äldre folk vandringstid i Arkiv för Norrländsk hembygdsforskning 1919. Norrland och Norge under järnåldern, Snöfrid 1934.

102

sidan.

Det skulle ligga nära till hands att antaga, att detta mynt är identiskt med den nu till fornhemmet skänkta medaljongen, men en omständighet synes mig dock tala däremot.

kunde nämligen icke erinra sig, om myntet hade bärögla.

Edström Hade det haft en sådan, skulle den detaljen helt säkert ha fäst sig i hans minne 'likaväl som ryttaren i präglingen.

Det synes mig därför sannolikast, att myntet från Svartvik är ett särskilt fynd.

Utom de nämnda fynden av romerska guldmynt inom Medel pad, som alla synes mig vara klara, finnas emellertid uppgifter om ännu ett, som möjligen i detta sammanhang kunna vara av intresse.

Den bekante s.

k.

»kalvskinnsprästen» N.

J. Ekdahl, som i början av 183{}-talet företog en inventering av bl.

a.

Medelpads fasta fornlämningar, m::ddelar i sin stora redogörelse häröver till Vitterhetsakademien, några uppgifter om ett fynd, som en bonde, Olof Olsson i Gudmundsbyn, Sköns s:n, gjort vid borttagandet aven hög något av åren 1803 eller 1804.

Ekdahl skriver bl. a. härom följande: »1 denna hög fans 1:0 saker, som Olof Olsson sjelf erkände, då jag därom examinerade honom: Två förrostade svärd med förgyllda messingsfästen, ett bryne (erhållet), en rostad jernring (erhållen), en fibula och åtskilligt annat jernskräp med kol och brända ben.

2:0: sådana saker, som Olof Olsson alls inte ville erkänna men som andra angett, hvari bland ett r o m e r s k t g u l d m y n t m e d m ä r l a i, köpt af Konsul Modin i Sundsvall, som visat det för Biskop Nordin, hvilken förklarat det vara från romerska republikens tider och temligen rart, men ville icke dess mindre inlösa det, hvarför det nedsmältes; ett skrin med messingsbeslag, hvaruti varit diverse silfverpenningar, som blifvit i smärre partier sålde till Sundsvall9 guldsmeder och nedsmälte.

Detta har domhafvanden Konsul Modin och flere så uppgifvit».

i orten, Vid en behandling av detta fynd, som sedermera gjordes av Hans Hildebrand 2) skriver han bl. a. följande: »Med all aktning för biskop Nordins lärdom torde man kunna, då intill nu intet enda guldmynt från den romerska republikens tider blifvit funnet 2) Antiqvarisk tidskrift II, sid. 255, n:o 8.

J 0:1

i Norden, antaga såsom sannolikt, att det här funna guldmyntet' tillhört de romerska kejsarnes tid, hvilkas under åren 395----491 präglade mynt äro talrikt representerade i svenska fastlandets jord.

Thedosius ~I:s mynt från Skottgård och det omnämnda Zenos mynt från Skön visa ytterligare att denna sannolikhet har mycket för sig.

Silfverpenningarne torde i alla händelser hafva varit denarer, sannolikt från tiden före Alexander Severi myntreduk tion».

Hildebrands antagande, att det här rör sig om ett mynt från 4OO-talet, torde vara välgrundat.

Men det är dock icke helt uteslutet, att vi här kunna ha att göra med en efterbildning av samma art, som den nu till Fornhemmet överlämnade medaljongen.

Och varför skulle det vara alldeles uteslutet, att det nya forn hemsförvärvet och det beskrivna »romerska guldmyntet med märla i» äro identiska?

Visserligen lämnar Ekdahl uppgiften, att konsul Modin låtit nedsmälta myntet, men detta förefaller nog så osannolikt, då den ende värderingsmannen, biskop Nordin, förklarat detsamma vara »temligen rart».

Mera sannolikt före faller det då, att guldmyntet i avsikt att nedsmältas fått vandra samma väg som silverpengarna alltså till någon guldsmed och så småningom hamnat hos guldsmeden Edvall, som bevarat det samma.

Därmed må nu vara hur som helst!

Den nu i korthet pre senterade guldmedaljongen utgör santaste och värdefullaste fynd, som mer än ett och ett halvt årtusende varje fall ett av de intres den medelpadska jorden efter gett åter.

J 04