Transcript Åvike bruk - Bild.ylm.se

o
Al WIlKlEJBJRUKS
HlEJRJRGAlJRD
o
VÄ G LEDN ING
AlV
THEODOR
Ff}E~LMAN
INLEDNING
Angerma nlan ds och Medelpads järnindustri och Avi kebruk
Ångermanlands och Medelpads liksom Norrlands i övrigt äldsta
industrier äro båt- och skeppsbyggeri samt järnframställning och
smide. Båt- och skeppsbyggeriet går tillbaka långt ned i förhistorisk ti d, och järnframställningen ligger även den med sina första
primitiva metoder före historisk tid.
De äldsta i jorden nedgrävda ugnarna med naturligt drag, där
myrmalmen upphettades med ved eller träkol, gå häruppe tillbaka
åtminstone till järnålderns senare perioder. Där om vittna våra fy n d
av svärd, spjut- och pilspe tsar av m er a ojäm nt, kornigt och slaggbemängt järn. D en n a myrmalmsbearbetning fortgår se dan på ungefär samma enkla sätt och med den under hand inträdande användningen av bläster, d. v. s. blåsr ör med bälg, d riven för h an d eller
med vattenhj ul, har den levat kvar i våra bygder lå ngt in på 1800talet. R ester av dyli ka blästerugnar, om ej annat så i form av
slaggsamlingar, påträffas här och var, och en äldre generation 'v et
ännu berätta om dessa ugnars användning.
Det är först under senare delen av 1600-talet järnfr amställ ningen
inom våra västernorrländska landskap går in för väsentligen förbättrade metoder och för vad vi kunna kalla stordrift. D et är ti dpunkten för våra järnbruks tillkomst, och de äldsta, Galtström och
Graninge, ha sina privilegier, det första av år 1673 och det senare
år 1683. D är eft er kommo Åvike bruk och Lögdö med privilegier
av år 1685 och GåIsjö av år 1694. Under 1700-talet tillkommo ytterligare nio, Sollefteåbruk (1737), Bollsta och Utansjö (1738), Lagfors
(1741), Västanå (1744), Granloholm (1758), Olofsfors, som visserligen
ej ligger inom länet, men inom Ångermanland (1759), Fors i Attrnar
(1765), och Björkå (1771). Av yngre datum äro Sulåbruk, Sundsbruk, Forsse bruk, Torpshammarsbruk, Mobruk och Gideåbruk.
Sammanlagt ha alltså de båda landskapen Angermanland och Medelpad räknat minst 20 bruk med en betydande årlig tillverkning
av smide, vissa år säkerligen sammanlagt av över 10.000 skeppund.
Malm till dessa bruk togs från Utö gruva, från Roslagen samt från
Norbergs- och Västerberg slagen , i några fall även från gruvor på
Alnön och Ulv ön , I början och innan bruken komma i gång med
masugnar inköptes med särskilt tillstånd tackjärn från Nora-, Norbergs- och Västerb ergslagen , och några ångermanländska bruk
fingo sitt tackjärn frå n Bolls ta m asugn . Träkolen levererades av
all m oge n i byarna och socknarna intill bruken , där dessa ej själva
från egna skogar k unde fylla behovet.
A vikebruk , dagakarlarnas ka sern
I regel forslades malmen på brukens egna skutor och "h aksar "
liksom även tillverkningen av stångjärn och smidesvaror sjöledes
fraktades ej blott till Härnösand och Sun dsvall utan även till Gävl e
och St ock holm . Men även hästskjutsar anlitades, och långa vara
fororna, som i synnerhet vintertid slingrade sig från och till
bruken.
Avikebruk ligger i Medelpad inom Hässjö socken på gränsen
till Angermanland och ute vid den stora Avikebukten. Läget var
utmärkt med hänsyn till transporterna, och bruksområdet genom2
flytes av tvänne vattendrag, Norrström och Söderström, båda med
god vattentillgång från några ej oansenliga sjöar i socknens inre.
Bruket anlades efter privilegier av år 1685 av kammarherre J.
Teet och handelsman A. Gerdes. Det synes ha blivit fullt utbyggt
1695 och omfattade en stångjärnshammare med två härdar. Vid
ryssarnas härjningar efter norrlandskusten 1721 nedbrändes det
fullständigt men återuppbyggdes sedan av nya ägare, doktor Carl
Pelt och brukspatron C. El. von Hoorn. I mitten av 1700-talet innehades det av brukspatron Ludvig Pelt och en von Hoorn och det
Avikebruk, bostadshus tör mästersmeder
var sannolikt under deras tid, som det ytterligare utbyggdes med
smedja samt knip- och spikhammare och årstillverkningen steg till
650 skeppund. På 18BO-talet omlades tillverkningen enligt den s. k.
franche-comte-metoden med två härdar. Ar 1871 anges bruket
bestå av två franche-comte-härdar, två manufakturhärdar, en masugn samt tullkvarn.
Under åren 1824-1831 sysselsattes vid bruket 7 mästersmeder,
3 spiksmeder och 8 dagakarlar och under åren 1861-1870 hade
mästersmedernas antal ökat till 8, vartill kommo 2 hammarsmeder, '
2 manufaktursmeder, 2 spiksmeder samt 2 hjälpsmeder.
3
Själva bruksanläggningen var här till skillnad mot de flesta av
våra bruk synnerligen spridd. Stångjärnshammaren låg inemot en
kilometer ovanför brukets centrala del och kasernerna bildade ej
heller gata eller lågo i rad utan voro spridda efter Norrström och
på bergsklacken ovanför dammen vid masugnen.
Kasernerna voro av tvenne typer, dels tvåvånings, en med ej
mindre än 12 rum, och dels envånings med fyra rum. I de senare
bodde mäster- och hammarsmederna och i de förra bruksarbetare
och dagakarlar med ett eller delat rum.
Brukets ägare under senare delen av 1800-talet voro på 1850talet brukspatron Carl Reinhold Wedholm, på 1860-talet brukspatron Sebastian Tham och efter honom en kortare tid advokatfiskal P. Hörstadius. på 1870-talet stå som innehavare bruksägarna
Melcher Bellander och T . W. Heijkenskjöld och sedan fram till
brukets fullständiga nedläggande släkten Heijkenskjöld med kommendörkapten E. G. Heijkensköld som brukspatron.
Ungefär vid sekelskiftet började det gamla brukets rasering.
Redan mot slutet av 1880-talet började smederna avflytta, och endast en del äldre stannade kvar med det ringa arbete vid knip- och
spikhammaren, som gavs. Masugnen revs för att lämna tegel och
trävirke till ett nyanlagt tegelbruk, stångjärnshammaren slogs lika-
S~ Cl Iq,
d.:...~_ ~ -+-':' _ ~_
!
i
H errgården på 1700-ta l et f ör e om byg gnad en
4
så ned och av de gamla smeds- och arbetarbostäderna revos även
hälften. Vad som nu återstår äro resterna av spikhammaren, fyra
kaserner, de massiva stengrunderna till stångjärnshammaren och
masugnen samt dammbyggnaderna av sten. Även den gamla herrgården är borta, överflyttad till museet på Murberget, där den dock
skall minna ej blott om Avike gamla järnbruk utan även om herremanskulturen, sådan den utvecklat sig vid de västernorrländska
bruken.
Åvikebruks herrgård
Inom bruksområdet låg herrgården med sina båda fristående
flyglar väl avskild i områdets norra del intill vägen ned till lastbryggan och omgiven av park och trädgård. Läget var valt med
omsorg, storslagen utsikt över uddarna och ut över det öppna
havet.
Som förut nämnts nedbrändes bruket av ryssarna 1721 och den
nuvarande herrgården uppfördes omkring 1730. Vid gårdens riv-
Herrgården efter ombyggnaden
5
ning i och för dess överflyttande till Murberget kunde konstateras,
att den ursprungligen varit uppförd i endast en våning med ett
mittparti i två våningar och med höga murstockar på ömse sidor
om detta mittparti. På l820-talet utbyggdes den emellertid till full
tvåvåningshöjd med 15 rum och kök samt stora förstugor. Av dessa
rum äro ej mindre än fem stora salar och takhöjden i övre våningen är betydligt större än i den nedre.
Byggnaden är uppförd av liggande timmer med åtta knutar och
med vanligt sadeltak. Sedan ombyggnaden har den varit brädbeklädd, tätt fogade bräder utan lock eller notlister, med breda knutpilastrar upp mot en kraftig taklist. På l880-talet tillkom en större
veranda i två våningar, rik på de åttiotalet utmärkande sniderierna
och gallerverken. De båda flyglarna, även de av liggande timmer
med brant sluttande sadeltak, äro uppförda i en våning. Den högra
flygeln med tre rum var lokal för brukskontoret och den andra var
inredd såsom brygg- och bagarstuga m. m. Samtliga byggnader voro
målade i vitt med svag vitgrön nyans.
Liksom i alla våra kvarvarande bruksherrgårdar häruppe saknades även här fullkomligt varje spår av äldre tiders rumsinredningar
och dekorationer. För varje ny ägare eller inflyttande bruksvaltare
har modernisering skett, och allt var här i tak och på väggar så
som vid den sista reparationen någon gång i början av 1900-talet.
Ar 1927 inköpte museet herrgården med dess ena flygel, den
andra skulle kvarstå för brukets jordbruksförvaltning, och redan
på hösten samma år begynte rivningsarbetet och intransporten till
Murberget. Vid nyuppförandet, som skedde etappvis under de följande åren, uteslöts den yppiga verandan liksom även den under
senare tid tillkomna frontespisen på byggnadens baksida, och i
byggnadens inre omlades och utökades trappuppgångarna samt
återställdes den gamla rumsindelningen genom borttagande aven
gång mera provisoriskt uppsatta brädväggar. Den särskilda köksingången på västra gaveln har emellertid av museitekniska skäl
stängts, men i övrigt har byggnaden uppförts efter sin gamla plan
och med iakttagande av föreliggande byggnadstekniska detaljer.
6
Allmogeavdelningen: Hälsingerummet
Som taktäckning ha de nypålagda gulröda, tvåkupiga tegelpannorna utbytts mot enkupiga svarta såsom mera i stil med de gamla
bruksgårdarnas takbeklädnad.
Sommaren 1934 stod gården i stort sett färdig för inredningsarbetenas begynnande. Den ursprungliga planen hade varit att helt
inreda den för herrgårdskulturen och rum för rum ge en överblick
av rumsinredningarnas och möbelstilarnas utveckling från mitten
av 1600-talet och fram till vår tid. Av utrymmesskäl blev detta
emellertid ej möjligt. Genom avträdande till Härnösands stad av
museilokalerna vid Stora torget stod museet faktiskt utan tak över
huvudet för större delen av sina omfattande samlingar allmogekultur och för att ej nödgas magasinera denna avdelning, blev det
nödvändigt att inrymma delar av den i åvikegårdens nedre våning.
För herrgårdskulturen återstod sålunda endast övre våningen och
vindsvåningen.
I enlighet med museets en gång av kungl. maj:t fastställda plan
har det under gångna år sökt sina förvärv inom olika delar a;
Norrland. Vid ordnandet av allmogesamlingarna ha landskapen
7
tagits till indelningsgrund och följaktligen räknar åvikegården följande landskapsrum: hälsingerum, jämtlands- och härjedalsrum,
medelpads och västerbottensrum samt ångermanlandsrum. Lappska
avdelningen är förlagd till åvikegårdens tredje våning.
I hälsingerummet möter oss den typiskt hälsingska takmålningen
med rosetter, kransar och djurbilder i gult, brunt och rött, vidare
långbordet, som haft plats vid gäststugans gavelvägg och den långa
slagbänken, vars ryggstöd kan vändas allt efter behag. Skåpen
erbjuda stora variationer både i storlek, form och färg, från dubbelskåpet till de mindre väggskåpen och de på framsidan rundade
hörnskåpen. Sängarna äro breda och trygga med låga rygg- och
sidostycken, och kistorna ha en för landskapet typisk karaktär,
rätt höga med snedställda sidor och fotlist på fötter. Rockhuvudena
ha också något av den hälsingska resligheten med rika sniderier i
ljusa, skiftande färger. De hälsingska färgerna, huvudsakligen i
rött, brunt och blått i olika nyanser, skänka värme och hemtrevnad.
Allmogeavde!n:ngen: Jämt!ands- och härj eda!srummet
Jämtlands- och härjedalsrummet visar andra former och färg er .
Skåpen äro större och mäktigare med kraftiga listverk, och stoltyperna ha sin egen karaktär, särskilt de ovanligt små härjedals-
8
.....
A Umogeavdelningen : J ämtlan d s- oc h H ärj eda l sr u m m et
stolarna m ed p r ydliga ryggstycke n . De h ä rj ed als ka rotkorgarna
och rotformarna i rika m önster förtjäna särskild uppmä r ksamhet
och likaså dryckeskärlen, de på urgamla former återgående " ölgåsarna" m ed sina fågelhuvuden . F ä r ger n a äro också här m er a dä m pade och mörka i brunt och grönt samt de härjedalska därjämte i
svart och rött.
I medelpads- och v ästerbot tensrum m et möta vi n ågra av de elementäraste stolformerna, fäbods tolen med ryggbräda och intappade
ben och den av urholkad trädstam byggda kubbstolen. I släkt med
kubbstolen är det aven urholkad trädstam förfärdigade hörnskåpet med över- och underskåp . Typisk för n ågra västerbottenssocknar (Umeå landsförsamling och Vännäs) är den bruna "lån grocken", en särskild form av spinnrock med det med handen drivna
stora svänghjulet. Västerbottnisk är också utdragssängen med det
höga, välvda ryggstycket. Det vackra stånduret med sprött och
sirligt skåpfoder har också västerbottniskt ursprung liksom stånduret med det låga sk åpfodret, som med sina utspringande ornerade
listverk en gång utgjort panel mellan tvänne fönster. Stånduret
m ed foder mera i gustavianskt snitt är m edelp adsk t liksom även
de vackra förg yllda gustavianska väggspeglarna.
9
Al!mogeavdelningen: Medelpad och Västerbotten
Största utrymmet har beretts de ångermanländska samlingarna.
De äro ej blott de mest omfattande utan också de som i dessa bygder mest intressera. De uppta fyra rum och äro ordnade i stort sett
efter de ångermanländska kulturprovinserna, södra och norra kustområdet, övre ådalsområdet samt norra Angermanlands skogssocknar.
Södra ångermanlandsrummet inrymmer möbler och bohag av
våra äldsta ångermanländska storsnickare. Renässansskåpet, daterat 1671, är att hänföra på en sidensjösnickare, de båda barockskåpen med akantusornamentik ha till mästare Per Persson i Käxed, Vibyggerå, verksam i mitten på 17DD-talet, och till samma tid
kan räknas bordet med balusterformade ben och med fällskiva. De
stilfulla gustavianska imperialsängarna ha utgått från den skolade
storsnickaren och efterborne gustavianen, Per Westmans från
Hemsön verkstad i början av 1SDD-talet. Utdragsoffan med spj älrygg och skurna listverk vittnar även den om en skicklig mästare.
10
Kistorna och skrinen äro smyckade med karvsnittets lugna, geometriska linier, och gäller detta framförallt de f. Ö. över hela
Angermanland vanliga småskrinen med skjutlock. De utgjorde fästmansgåvor liksom de rikt sirade, mångfalt i form och färg varierande rockhuvudena och linkammarna.
Allmageavdelningen: Södra Angermanlands kustland
I ådalsrummet möta vi ytterligare en av våra storsnickare, Z ak r is
P ersson från Lidgatu by i Ådalsliden verksam i mitten av 1800talet. Från hans hand ha vi vägguret i halvskåp med rosornament
liksom rosornamenten till dörrspeglar samt de s. k. Zakris' stolerna.
F. Ö. har museet även speglar med hans skurna rosor. Det b er ät t as,
att dessa rosor, som man återfinner på nästan alla hans arbeten,
skulle utgöra minnesbilden av hans i förtid bortgångna brud. Av
högreståndsart är hörnskåpet med målningar i rokoko liksom även
den gustavianska utdragssängen, vilka säkerligen från bruksherrgårdarna kommit ut i bygden. Smör -och ostformarna med sina
djupt skurna mönster bära vittne om säker teknik, och särskilt de
runda ostformarna med djurbilder torde kunna räknas som de
äldsta i sitt slag.
11
Allmogeavdelningen: Adalssocknarna
De norr-ångermanländska sicoqssockmartui ha en väsentligen annan karaktär, när det gäller möbler och bohag. De på ISOO-talet i
dessa trakter vanliga storskåpen med dubbla dörrar och brett listverk samt spetsiga dörrfyllningar gå säkerligen tillbaka på mönster
från storsnickaren Per Zackrisson i Kubbe, Anundsjö, som verkade
i mitten av 1700-talet som klockstapelbyggare och snickare. Hans
stora dubbelskåp med rik akantusornamentik höra till det bästa i
ångermanländsk möbelkonst. fullt jämförligt med en annan samtida
ångermanländsk storsnickare, den s. k. Träbiskopen, Anders Larssons i Lakamark, Grundsunda, ståtliga skåp- och möbelformer. Ett
arbete av Per Zackrisson är säkerligen det höga sockerskrinet med
tre lådor och upptill ornerat skrank med liggande lamm, en symbol
på skrinet såsom prästgårdsinventarium. Av senare datum äro de
båda hörnskåpen med öppen mellandel samt utdragssängen med
rygg- och sidostycken av svarvade dockor och knappar. Skrin och
askar äro rikt ornerade från karvsnitts- till hög reliefornamentik,
den senare särskilt utmärkande fästmansskrinen med sluttande
lock. Takmålningen till sist med rosetter och kransar i mörkbrun
ton är daterad 1731 och har säkerligen kyrklig förebild.
12
Allmogeavd elni ng en : Norra Angermanlands skogssocknar
Ljusare och gladare bli färgerna när man kommer in i rummet
för norra Angermanlands kustsocknar. Här dominera den ångermanländska stormålaren Wåhlbergs brokiga rosgirlander och
blomsterkvastar på sängar och skåp, och här ha vi en alldeles sär-
Allmogeavd el n i n gen: Norra Ange r m anl and s kust la n d
13
A!lmogeavdelningen: Norra Angermanlands kustland
präglad ångermanländsk dekorationsstil, som torde böra räknas till
det bästa svensk allmogekonst skapat. Den är en slags splittrad
relief med i trä skurna, strängt stiliserade blommor, blad, girlander,
rankor, kottar och tofsar och har förts tillbaka på storsnickaren
Erik Forsberg från Nätra eller Vibyggerå, verksam efter kuststräckan från Säbrå och upp till Nätra under slutet av 1700-talet.
Den vackra " ånger m anlan dsb r uden", ståndur m ed skåpfoder, är
hans skapelse, som sedan utgått i en mångfald efterbildningar och
även hans sängar med höga, rikt smyckade ryggstycken, ha under
långa tider stått som mönster. Den ovannämnde Wåhlberg, som var
bosatt i Nylands by, Grundsunda, och verksam fram mot mitten av
1800-talet, var mera uteslutande målare och utförde i färg den
forsbergska dekorationsstilen. Långbordet med skiva på bockställ
liksom vändbänken höra även samman med denna bygd liksom de
kraftiga tolvslåstolarna. Mera sällsynt är skåpbordet i dessa bygder, åtminstone i den mera stilfulla form , som det här utställda
representerar.
Liksom i de gamla bruksherrgårdarna, där nedre vaningen inrymde vardagsrummen med deras enklare möbler och bohag från
den omgivande bygden, så har också åvikegården i sin nedre vå-
ning fått bereda plats för allmogekulturens vardagligare möbeloch bohagsformer.
Herrgårdens övre varung är däremot den egentliga herremansvåningen, och vad man benämner herrgårdskultur, kommer här till
uttryck. Till skillnad mot allmogeavdelningen, där samlingarna
ordnats efter topografiska grunder, ha samlingarna av herrgårdskultur ordnats i tidsföljd för att visa, hur stilformerna och hemmens inredning och utseende skiftat från tid till tid.
Det är jämförelsevis sent något, som man kan kalla herremanskultur, börjar skymta fram häruppe. Först i början av 1700-talet
är det enstaka möbler av högreståndskaraktär, som hitta väg upp
till de norrländska prästgårdarna och de nyanlagda järnbrukens
herrgårdar. Det är minnen från renässansens tid och framförallt
barockens möbelformer, som inleda denna herremanskultur på
heminredningens område.
A vikegårdens första stilrum blir därför renässans- och barockrummet med möbler m . m., som till sina former omspänna tiden
från ungefär 1650- till ungefär 1750.
RENÄSSANSEN.
Det utmärkande för renässansens möbelkonst är dess nära anslutning till arkitekturens principer och dess därav betingade strävan att strängt arkitektoniskt indela ytorna medelst kolonner eller
pilastrar och i det funktionellt utformade ramverket infoga lugna,
symmetriska ornament. I stället för de gotiska rankorna och oregelmässiga grenverken framträda nya ornament i sträng symmetri,
antikiserande rankor, akantusblad, kransar samt framförallt figurala framställningar. Under högrenässansen göra sig nya tendenser
gällande. De lugna, markerade indelningarna ge vika för en strävan
efter rörligare former och efter starkare helhetsintryck. Arkadbågar träda till, det jämna listverket efterträdes av den vågiga
hopplisten och rika profileringar. De i detalj utförda växt- och
figurframställningarna ersättas med bredare former och svulstigare
gestalter av putti och hermer m. m.
15
Renässans- och barockrummet
BARO CKEN.
Öv ergån gen frå n renässansens till barockens stilepok sker så
småni ngom och den vidare u tv ecklingen av enskilda forme lement
är nästan omärklig. I de n u t veck lade barocken avlöses renässansens
förståndsmässiga klarhet, arkitektoniska stränghet och ro aven
irrationell upplösning av formerna, aven genial likgiltighet för
arkitekturens lagar och aven ständig strävan efter liv, rörelse och
helhetsverkan. Kolonner på skåp, ben, kryss och armstödens ståndare p å stolar liksom b en och kryss p å skåp- och kist-underreden
vridas i spiral för att skänka stegrat liv och rörelse, m öb elytorna
blankpoleras för att spegla växlingar av skuggor och dagrar och
sköldpadd, messing och brons medverka till att ge fyllningarna liv,
liksom svulstiga förkroppningar av ramverket framhäva dem ur
den tillbakaträdande ytan. Skåpens profiler skänkas rörelse genom
hörnkolonner, genom kraftiga, rikt profilerade lister och starkt
fra mspringande krönande listverk. Och stolen, vars bärande partier äro benen och de ryggstödet uppbärande ståndarna, får i deras
16
ställe svängda voluter, till synes utan bärande funktion. Av re nässa nsen s alla fyllningsornament kvarstår till sist endast akantusrankan med dess bredflikiga blad samt såsom n ytt ornament musslan.
Med ledning a v de n na. allmänna re do görelse för de b åda stilform erna kunna vi gå till inventering av rummets inredning och
möbelbestånd.
Takmålningen fångar genast vår uppmärksamhet. Som vi se har
den renässansens stränga indelning, de fyr- och femsidiga fält en ,
avskilda med m ålade lister och girlander, ä ro fyllda av bredflikiga
akantusblad, symmetriskt framspringand e ur de rundade vaserna.
Fältens bottenfärger äro rött, bl ått och vitt, varemot de grå, vitkonturerade bladen skarpt markeras. I två av takfältets hörn ä ro
medaljonger, den ena m ed initialerna C. G. W. och den andra med
G. B. W. under grevliga kronor. Enligt uppgift har taket tillhört
det trettioåriga krigets store fältherre Carl Gustaf Wrangel, som
en tid haft Åbor ds ön till förläning, och från denna ö har också
taket kommit till museet. Den stora öppna spisen m ed sina b åda
)
Renässans- och ba rockrummet
17
hermer och sina regelbundna ornament tillhör också perioden. Till
renässansen eller tidig barock få vi räkna en stol med enkla balusterformade ben, nedtill förenade med fyra slåar. De rakt uppstigande ryggståndarna uppbära den rektangulära ryggbrickan, som
liksom sitsen är klädd med direkt påspikat broderi i ålderdomlig
förenklad schattersöm. De övriga stolarna och länstolarna bära
barockens drag, en del med spiralvridna ben och H-formigt kryss
och en del efter engelsk-holländska förebilder med höga ryggstöd,
uppåt avslutade med genombrutet akantusornerat krön. En praktmöbel är bordet i guld, sannolikt svenskt arbete, utgånget från den
store barockmästaren Burchard Prechts verkstad under 1600-talets
senare del. Förebilden är fransk, men här äro linjerna enklare och
mildare. Benen äro smäckra volutformade med lejontassar och äro
förenade med kryss, bestående av fyra svagt S-formiga med akantusblad prydda slåar. Krysset uppbär i sin mitt en ur ett akantusblad uppstigande sprickande knopp. Under sargen framtill och på
sidorna äro fästa genombrutna akantusornament. Bordsskivan är
runt om garnerad i krederingsmassa med blått mittfält. Det stora
skåpet med dubbeldörrar och av trenne pilastrar uppdelad fasad
hör till barockens huvudmöbler. De svenska skåpen av denna typ
gå tillbaka på nordtyska och holländska förebilder. Mot periodens
slut uppträder en ny möbelform, byrån, i konkurrens med skåpet.
Det utmärkande för denna tids byråar är den utåtbuktande framsidan samt enklare beslagformer med graverade ornament. Liksom
den ena gruppen stolar ha även borden balusterformade ben, förenade nedtill med slåar, som det här utställda stora bordet. Sargen
med infälld låda uppbär den tjocka stenskivan. Spegel- och tavelramarna bära även stilepokens drag, den lilla spegeln med svart
ram och hopplister eller de förgyllda ramarna med skurna akantusornament. En övergångsform till rokokon är den större spegeln,
vilkens oregelbundna former närmast tyder på främmande ursprung. Av porträtten märkas ett av Johannes Rudbeckius (t 1646)
samt troligen de från Ehrenstahls skola utgångna målningarna av
ståthållaren över Jämtland Erich Sparrman (t 1709) och hans
hustru Anna Margaretha Blix. Målningarna äro daterade 1694. Av
18
år 1729 är det av Lorentz Pasch signerade porträttet av okänd
dam och okänd är även mästaren till ett porträtt av möjligen Ebba
Brahe.
ROKOKON.
Redan i barockens senare möbelformer gjorde sig en viss frihet
och obundenhet gällande. Och för den levnadsglada generation,
som i början av 1700-talet kom till makten i Frankrike måste också
omgivningen anpassas. Rumsinredningarna och möblerna fingo lättare, rörligare och mera lekande former, och på denna väg är det
rokokons stilart utvecklas och under mitten av 1700-talet når sin
höjdpunkt. Den gamla rätlinigheten och klarheten försvinner, ytorna buktas och linierna krummas, alla former måste uttrycka liv
Ro ko koT u m I
och rörelse. Det blir ej längre fråga om arkitektoniska funktioner,
om bärande och buret, rokokon är egentligen ingen byggnadsstil,
den är framförallt en dekorationskonstens och konstslöjdens stilform . Kraftiga, lysande bronser ge sitt bidrag till livfullheten i
19
möbelytorna, som lysa i inläggningarnas skiftande färger. Under
de nna period skapas även flera nya möbelformer, sekretären , komm oden, skrivbordet med fack, konsolbordet och soffan, som alla
m er och m er komma i bruk.
A vikegår de ns b åd a rokoko rum h a v ar för sig för stilperiode n
t yp iska v äggmålnin ga r. I det första rummet sydländsk a landsk apsm otiv m ed för stormen vaggan de pinier samt i en skogsl u nd en
moske och i det an dra r ummet stjälkslingor m ed b ladver k, b rokiga
blommor, fåglar och fla ddrande fjärilar. K akelugn a rna i båda
ru mmen äro av Mariebergs tillverkning med blå blomkvastar på
det vita kaklet.
Av m öbl erna m ä r k as fra mförallt byråerna, rokokons huvud- och
pr ak tmöb el , so m m er och m er undantr änger skåpet. D e b åd a h ä r
utställda b y r åerna äro fö rse dda m ed trenne lå dor, p å den ena avdelade m ed breda m äs singlister, och h a den ka raktä ri stisk a bu kiga
f asade n. Den ena har brun ste ns k iva, p å den a n dra ä r ski van
fa nerad m ed inl äggninga r av alrot. p å b yr ån i det första rum met
stå r ett ko nso lur m ed foder av furu m ed m ålade ornament i färger
på vitlackerad botten och upptill m ed ett krönande förgyllt snäck ornament. Ur tavlan är signerad Nils Berg, Stockh olm , verksam på
1750-t alet.
S off orna äro företrä dda i tvenne typer, den ena m ed rygg av
två sam manställ da , b r ed a st olr ygga r och den an dra bänkformig
m ed öv re delen b est ående av släta brä der, a vsedda att dölj as av
lösa k u ddar. P å b åd a är sa rgen och bene ns överde l försedda m ed
ornament. Av enklare for m är dockskåpet, indelat i tre våningar
m ed kök och två salonger, de båda senare med väggmålningar och
möblerade med några av rokokons huvudmöbler. Sk åp et har ägts
aven dotter till Härnösandsbiskopen Olof K jörnin g (biskop 17461778).
Bla n d rokokons nya möbeltyper är konsolbordet av skulpterat
och förgyllt trä. Benen ha här så gott som helt försvunnit, det enda
som kvarstår är en från sargen nedspringande, starkt indragen
b en r est, som sl utar m ed ett genombrutet musselo r nament. T ill
k onsolbordet h örde so m oftast väggspegel m ed det för rokokons
20
RokokoTum II
speglar utmärkande höga, ofta rikt ornerade och genombrutna
överstycket.
En annan bordsform är spelbordet, som har skivans båda ytterhörn vidgade i cirkelrunda plattor såsom ställ för ljusstakar. Huvudformen för rokokons stelar häruppe är den holländskt-engelska,
som också ligger mer i linje med barockens här utformade inhemska typer. De svängda uppåt breddade benen, den buktade
sargen, de höga i skarpt knä böjda ryggståndarna, den balusterformiga ryggbrickan med avlångt hål i övre delen samt det Hformiga krysset, som förbinder benen, ge dessa stolar deras karaktär. Det smyckande ornamentet på ryggkrön och sarg är musslan,
ib lan d ersatt med bladornament. Sällsyntare äro de av franska
förebilder påverkade typerna. Den vita stolen i första rummet med
bredare, mera rektangulär rygg och utan kryss, som förbinder
benen, tillhör denna typ liksom ock delvis den rödbruna i samma
rum med kälningar på benen, som i mjuk linje övergår i sargens
21
Gustavianska rummet
kälningar. Porträtten i de båda rummen äro målade av Erik Hofverberg, en norrländsk konterfejare på 1750-1760-talet. De äro prästporträtt, det ena paret kyrkoherden i Rävsund mag. Olof Hedenstedt med maka och det andra prosten i Boteå mag. Johan Samuel
Thelaus (t 1776) med maka.
GUSTAVIANSK STIL. 1770-1810.
Med sina överdrifter och sina för vidare utveckling uttömda
motiv blev rokokon blott en snart övergående episod. Man sökte
åter anknytning till barockens former, och genom de fynd, som
blottats vid de redan 1748 begynta utgrävningarna av Herculanum
och Pornpei, väcktes över hela Europa ett levande intresse för
antikens formvärld. Detta intresse skapade i Frankrike den s. k.
Ludvig XVI:s stil, som överflyttad till Sverige här benämnes gustaviansk stil. Till en början uppträder denna antikiserande stilart
sida vid sida med rokokon. Sin höjdpunkt som ren stil når den under 1780-90-talen, då rokokons element utmönstrats, och som sengustaviansk stil fortlever den ett decennium in på 1800-talet.
Det för den gustavianska stilen utmärkande är återvändandet
till den plana ytan och de raka linjerna samt ett förnyande och
22
Gusta vianska rummet
med den klassiska konsten s ornamentsmotiv berikande av ornamenten. Av nya ornament ha vi skurna i trä det regelbundet flätade bandornamentet, bladlisten, pärl- och tandlisten samt i brons,
friser, rosetter, fot- och sargbeslag samt l ådhandtag.
I praktmöbl erna, byråer och sekretärer, med deras rika, i färg
väl avstämda inläggningar når den gustavianska möbelkonsten sin
Gu stav ian sk a rum m et
23
fullän dn ing för att sedan i den sengustavianska stilepoken sluta
i nykter, kall schematism. I stället för de färgrika inläggningarna
av oli k a trädslag kommer nu mahognyn in som dominerande mate r ial och kläder alla ytor i sin rödbruna färg. Och av b eslagen
återstå blott smala mässinglister, som omrama ytorna, mässingskenar på sidopilastrarnas och benens räfflor, de tre "dropparna"
samt en k la. cirkelrunda handtag.
Mus eets gustavianska rum äro tre, en större salong med möbelfa r mer såväl från övergångstiden mellan rokoko och gustaviansk
stil som från höggustaviansk tid samt tvenne rum, huvudsakligen
m ed se ngustav iansk a former och öv ergångsformer till empiren .
S engustav ians kt Tum
Den gustaviansk a salongen är först och främst med hänsyn till
sin inredning och våra mera enkla norrländska förh ållanden et t
praktrum. Den höga taklisten med rika listverk, som uppbäras av
räfflade m ed joniska kapitäl krönta pilastrar, allt i vitt och guld
och de i ljus ton marmorerade väggfälten med hörnornament i
starka färger ge ett p åtagligt intryck av den gustavianska tidens
24
ljusa och glada livssyn. Snickerierna i denna salong äro utförda
av den förut omnämnde ångermanländske storsnickaren och efterborne gustavianen Per Westman och förgyllningarna och marmoreringen av kyrkmålaren Olof Hofren. Inredningen har tillhört Fantskogs herrgård i Skogs socken, Angermanland. Kakelugnen av
Mariebergs tillverkning upprepar också samma glada färgskala.
Även möblerna gå i vitt och guld eller i enbart guld. Den lilla förgyllda soffan med tillhörande stolar, s. k. badkarssoffa, är en övergångsform från rokokon. Soffans rygg, de halvcirkelformigt insvängda gavlarna, sargens mjuka båglinje och de små mittornamenten äro rester från rokokon, då däremot underredet bär den
nya stilens drag. Benen äro smäckra, räfflade och nedåt avsmalnande samt avslutas upptill med en platta, prydd med en regelbundet formad blomma. TiJl ungefär samma tid är ock att räkna
det originella skrivbordet, som tillskrives Jean Baptiste Masreliez
och möjligen en gång tillhört Gustav !II:s paviljong på Haga. Den
runda överbyggnaden med rader av listverk och det rika mittornamentet, den med förgyllda bronsguirlander ornerade sargen och de
Sengustavianskt Tum
25
kogerformade, med band omvirade b enen ge bordet en särprägel
i gustaviansk stilepok. Av senare datum är den större soffan med
det långsträckt ovala ryggstödet, men även den har i stort sett de
gusta viansk a huvuddragen. Till höggustaviansk tid höra däremot
de båda länstolarna med de rätade linjerna och sparsamma dekorationerna, endast regelbundna bJadlister i sarg och ramstycken.
De båda borden, det ena konsolbord och det andra väggbord, liksom den ovala spegellampetten och väggpendylen, samtliga av snidat och förgyllt trä , närma sig epokens senare skede. Till slutskedet hör byrån i mahogny med de enkla listerna och nyckel- och
handtagsbrickorna av mässing.
Porträtten i olja äro av lagmannen över södra Angermanland
Mathias Kiörning och maka, född Lundeberg och plaketterna av
disponenten för Sandö glasbruk Lars König Halenius och hans
maka, .född Stridsberg.
De två andra gustavianska rummen representera den sengustavianska tiden med övergångsformer till empiren. Stoffttapeten i
det ena av dessa rum har visserligen gustavianskt-klassiskt insla g
m en dock så pass äldre motiv, att den måste hänföras till en tidigare period. Sofforna i de båda rummen ha övervägande gustavianska
drag, men i en del smådetaljer, såsom pålimmade rosetter på benens förkroppningar, sarger och lister med vågiga bandornament
samt ryggens bakre postamentliknande parti med pålimmade figurala framställningar skönjes inflytande från emp ir en . Stolarna och
borden ge även exempel på en rad övergångsformer.
EMPIREN. 1810-1850.
D en aristokratiska klassicismen i Frankrike under Ludvig XVI
och Marie Antoinette avlöstes av en n yttighetsbetonad, förståndsm ässig konstriktning, som gjorde sig bred p å en strängt b etonad
demokratisk grund. Först p å direktoriets och konsulatets tid började man ställa fordringar på en mera komfortabel livsföring, och
efter hand utvecklade sig den stil, som såsom uttryck för den
napoleanska er an b rukar kallas emp iren ell er k ejsarstilen.
26
Empirerum
I vårt land vann denna stil spridning i samband med marskalk
Bernadottes hitkomst som kronprins, och efter honom kallas stilen
Karl Johans-stil.
Liksom den gustavianska stilen fullföljer även denna antikiserande tendenser men i långt mer efterbildande riktning. Den antika arkitekturens former bli grundläggande även för möbelkonsten,
det blir en möbelarkitektur med sken av klassisk utformning. Antika kolonner och pilastrar i rent arkitektoniskt syfte, listverk och
plattor av stenarkitekturens former bli delar i möblernas uppbyggande. Men även engelskt inflytande, det nyktert ändamålsenliga i
de engelska möblerna, har medverkat vid den nya stilens utformning. Utsmyckningen av de enfärgade mahognyytorna - mahognyn
är stilens huvudmaterial hämtas från antikens motivskatter.
Palmetter, akantusblad, äggstavar blandas med lyror, svanar,
sfinxer, gripar, vaser, delfiner, bevingade lejon och andra ur den
27
EmpiT erum
romerska och egyptiska forn världen hämtade em blem . Och så smån ingom växa de fig urala ornamenten ut i storlek och bli till konst r uk tiva, bärande led. Kvinnofigurer i brons bli till ben på stolar,
gripar till stöd för stolens armliggare och svanar med lyfta vingar
bilda soffans sidostöd.
Det kan icke förnekas, att denna stil med sina breda, ofta tunga
möbedformer, dä r den glatt p oler ade m ah ogn yyta n livas up p av
sy m met r -isk t ordnade, m attför gyll d a ornament, gör et t mäktigt intryck. Den blev också i sin genomförda utformning m era en slottsoch herrgårdsstil. Den borgerliga emp ir en har mindre och lättare
former, och de dekorativa elementen äro m er ell er mindre förenklade och sparsammare.
A vikegårdens empirerum har sin fasta inredning, de räfflade
pilastrarna och den breda taklisten med tandsnitt, från början av
18DD-talet. Den är tillverkad av storsnickaren P er Westman. Vägg-
28
m åln in garna h ärstamma fr ån Sulå bruks herrgå rd i Med elpad och
äro n ågo t senare. T r e av väggfälten uppta Gripsholms, Haga och
Rosendals slott, omramade av luftiga ljusa lövverk, ett fjärde uppta r Ornässtugan och de övriga f ram stä ll a jakt- och vallningsscener.
Möblerna, soffa, bord, länsstol och stolar, tillhöra samma garnityr
och ä r o h elförgyllda med ornamentens detaljer i bronsgrönt . Soffan
och stolarna ha d e för em pi ren utmärkande särdragen , sargen med
bladlist i pastellage och på stolarna i hörnen de små rosettprydda
förkroppningarna samt benen med de övre delen täckande nedåtriktade bladen. Soffans sidostycken uppbäras av gripar, sittande
på en sockel , vars fr amsida prydes aven maskaran. Även i bordet
ha griparna blivit till bärande delar, då de som ben uppbära bordsskivan. Väggpendylens foder går också i griparnas tecken.
Den stora mittsalongen representerar senempiren på 1840-talet.
De höga från bröstlisten upp till taket gående väggmålningarna,
skilda av målade kolonner, ha kommit från prosten C. J. Holms
Sen empi r e. 1840-talsrummet
29
Senempi re . 1840-talsrummet
prästgård i Själevad och äro utförda av G. A. Kjällström, som
landskapsmålare och dekoratör verksam i Angermanland i mitten
av 1800-talet. De framställa samtliga skilda partier från dåtidens
Stockh olm , kungliga slottet, Skeppsholmen , Klaraområdet m. fl.
Av möblerna bära framförallt stolarna sen empirens drag, släta ,
fyrkantiga, både fra måt och bakåt utåtsvängda ben sa mt den nedtill profilerade ryggbrickan och mellan ryggståndarna en mot en
cirkelformig mi ttplatta av sm al nande slå. Liksom stolarna är även
soffan av mahogny. D en har S- formiga gavlar och en egendomlig
benställning m ed åt sidorna svängda ben, som föga synes motsvara
benens konstruktiva uppgift. Den mindre soffan och till den hörande stolar har en smäckrare form och går f. ö. till sin övre del med
det fy rsidiga, något bakåtböjda ryggstycket tillbaka på empirens
tidigare skeden. Möbeln har en gång tillhört biskop F r ans Michael
F'ranzen. Den stora tunga mahognysekretären med överbyggd låda,
utfällbar skrivskiva och kraftigt skulpterade klofötter har också
tillhört F'ranzen. Avannan ty p är den mindr e sekretären mittemot.
Skr ivskivan med framspringande ytterkant kan direkt dragas ut,
varvid den skivan täckande välvda klaffen glider in . Denna sekre-
30
tär har tillhört landshövding Fr. Åkerman. Borden med deras arkitektoniska konstruktion ha även senempirens karaktär. Mahognybordets skiva uppbäres aven kraftig mittkolonn, vilande på en
platta, som i sin tur uppbäres av fyra svängda fötter. Skivan har
på sidorna fällbara klaffar. Det andra bordet har även mittkolonn,
som uppbär en oval skiva.
Åvikegårdens sista interiör går fram till 1850-talet. Det är det
s. k. sidnersrummet med möbler övervägande från konsistorienotarien Anders Sidners hem i Härnösand. Mahognyn har här avlösts
av björk som material, men möbeltyperna bära ännu senempirens
drag. Så är förhållandet med såväl soffa och stolar som chiffonnier
och byrå. Den höga chiffonnieren är en herrumsmöbel, då däremot
den lägre byrån mera är en damrumsmöbel. p å dessa möbler hörde
ej blott lådspegeln och pendylen hemma utan även - i en sjöstad
som Härnösand - de av sjömännen hemförda blomkvastarna i
höga, välvda glaskupor. Taffeln tillhör även perioden, då däremot
den helt stoppade emmastolen och utdragssängen med vridna kolonner på gavlarnas framsida äro att räkna till en något senare
Sidnerska rummet. 1850-talet
31
period. Porträtten i olja, varav et t signerat Lehman, framställa
gamla härnösandsbor, och ov an för taffeln h änger en porträttserie
a v de musikens stormän, vilkas tonskapelser h änförde det musikbetonade sidnerska h emmet.
A vikegårdens tio herrgårdsinteriör er skänka sålunda en allmän
öv ersik t av stilskif ~ningarna under tvänne sekler, från ungefär
1650 till ungefär 1850. De visa att även häruppe, låt vara i enklare
och blygsammare former , en herremanskultur utvecklat sig , och på
denna ha sedan de borgerliga hemmen byggt så långt det gällt
hemkultur och hemtrevnad.
Med sin museala inredning stod herrgården färdig till den 21
juni 1935, då den högtidligen invigdes av Hans Maj estät Konungen.
Till minne av dagen skrev Hans Maj :t sitt namn på en minnessten,
som r ests på planen till h öger om gården.
H ärn ösa n d 1975
H ÄRN Ö-TR Y CK