Transcript kartbladet n216.

FINLANDS GEOLOGISKA UNDERSÖKNING.
BESKRIFNING
TILL
K A R T B L A D E T N216.
K U M L IN O E
AF
K. AD. MOBERG.
FINLANDS GEOLOGISKA UNDERSÖKNING.
BESKRIFNING
TILL
KARTBLADET N° 16.
KUMLIHGE.
AP
K. AD. MOBERG.
HELSINGFORS,
FINSKA LITTERATURSÄLLSKAPETS TRYCKERI,
1890.
Största clelen af bladet Kumlinge kartlades sommaren 1887
under undertecknads ledning af Civilingeniören B. Boos och
Filos. Kand. B. Staudinger, men den till Töfsala och Houtskär
hörande skärgården, i bladets sydöstra hörn, redan sommaren
1885 af Filos. Kand. H. Buss. De å bladet utsatta höjdsiffrorna
hafva erhållits genom nivellementer, verkstälda af nämde rekognosörer. De i beskrifningen intagna analytiska bestämningarna
äro utförda senaste vår å Universitetets kemiska laboratorium af
tjenstförrättande geologen, Filos. Kand. B. Frosterus och åtföljande bergarts- samt höjdkarta uppgjorda af undertecknad, som
äfven renritat det geologiska kartbladet. Helsingfors den 1 November 1889.
Karl Adolf Moberg.
D e t geologiska kartbladet Kumlinge omfattar följande socknar Kartbladets
och sockendelar:
geografiska
inom Åbo län, Vemo härad: de vestligaste holmarna inom
Gustafs och Töfsala socknar,
Virmo härad: vestligaste skärgården af Houtskärs socken,
Ålands härad: hela Brandö socken med undantag af sydligaste klippor, norra hälften af Kumlinge och Vårdö socknar,
samt de ostligaste delarna af Sunds och Saltviks socknar.
Kartbladet, som i öster gränsar till det utgifna bladet Åbo
(N:o 10), i söder till bladet Föglö och i vester till bladet Finström, framställer en
del af den vidlyftiga
skärgård, som sträcc
o
ker sig emellan Abo och fasta Aland, hvaraf den nordligaste
byn inom Sunds socken är synlig å bladet. Flere hundrade
klippor och skär ligga spridda öfver området, som således nästan uteslutande upptages af talrika sund och fjärdar, bland
hvilka de största: Delet, Lappvesi och Skiftet, fördela skärgården
i större, väl åtskilda grupper. Sålunda åtskiljer Delet de närmast kring fasta Åland liggande holmarna ifrån de till Kumlinge
hörande skären, hvilka i öster begränsas af Lappvesi, som utgör en naturlig gräns emellan Kumlinge och Brändö ögrupper.
Längst i öster bildar Skiftet en dylik emellan Brändö å ena
samt Gustafs, Töfsala och Houtskärs socknar på andra sidan.
Dessa nämde större vattensamlingar, som öppna sig mot Bottniska viken, äga en skarpt utpreglad nord-sydlig riktning; isynnerhet gäller detta om Skiftet, som bildar en flere mil lång ränna,
eller ett sund af en half mils bredd emellan omgifvande holmar,
o m f a t t n i n g
6
hvilka småningom närma sig hvarandra och derigenom komma
fjärdens nordligare delar att blifva mindre skarpa. Granskar
man äldre utgifna kartor, liar Delet på dessa äfven en tydlig
N—S:lig riktning, dock framträder denna icke numera så i ögonen fallande på det geologiska kartbladet, som upptager en omfångsrik och af stundom ganska stora land bestående skärgård,
hvilken helt och hållet saknas på andra kartor.
Någon naturskönhet kan strängt taget icke framvisas, ehuru
landskapets allmänna skaplynne är temmeligen omvexlande. I)e
i norra delen af bladet talrikt kringströdda holmarna utgöras af
låga, nästan kala klippor, hvilkas enda vegetation består i nödvuxna, krypande enbuskar. Söderut antar skärgården ett behagligare utseende. I samma mån som landen tilltaga i storlek
och mängd, blir äfven växtligheten rikare. Landen höja sig alltmera och erbjuda med sina djupt inskurna vikar och smärre,
odlade områden en treflig omvexling. Denna är stor isynnerhet
på den del af fasta Åland, som faller inom området, derigenom
att stränderna utgöras på vissa ställen af ända till 30 met. höga
alldeles brant stupande bergväggar, bevuxna med låg tallskog,
hvaröfver björkarna höja sina lummiga kronor, eller ock af temmeligen stora ängsmarker, kantade af grönskande kullar.
Bergshöjder.
Den omfångsrika skärgården äger icke några anmärkningsvärda bergshöjder, ehuru berg nog ymnigt förekomma. Af den
bifogade höjdkartan synes, att de mindre holmarna uppnå en
höjd af 18 met. och att de större landen äga en medelhöjd af
18—28 met. Det är först på fasta Åland och närmast befintliga ögrupper, som bergen blifva ansenligare. Sålunda höja sig
dessa på Simskäla holmarna något öfver 30 met. och i bladets
sydvestra hörn befinna sig i närheten af Hulta by de största
höjderna på hela området. Här närma sig dessa redan 90 met.
och bilda omkr. 3 kilom. mera åt vester de högsta topparna på
Aland med en höjd af omkr. 135 met. Det högsta berget inom
Sunds socken är Stormossa-berget, beläget omkr. 2 kilom. i NV
från Hulta by, således inom kartbladet, och hvars högsta topp
befinner sig omkr. 85 met. öfver hafvet.
7
Hvad bergens yttre former vidkommer hafva flertalet tämmeligen brant stupande sidor, men man får också se ganska
många långsluttande berg. Af detta senare slag äro bergen förnämligast inom skärgården, h varemot på Åland, der rapakivi är
den rådande bergarten, bergen vanligen hafva en eller flere sidor, som å längre eller kortare sträcka äro branta, ofta nog med
lodräta väggar. Dessa förekomma antingen mot öster eller vester, sällan mot norr eller söder. En af bergbranterna eller
östra sidan af berget, vester om vägen emellan Hulta och Mångstekta byar, är sönderstyckad och betäckt af nedrasade stenar,
samt större och mindre, kantiga klippblock. Af ungefär samma
former äro granithöjderna, som djerft resa sina massor ur hafvet,
t. ex. inom det i nordöstra delen af kartområdet befintliga granitgebitet. De till gneisformationen hörande bergen utmärka sig
deremot genom sina jemna, mera afrundade former, hvilka sällan bilda några platåer, såsom fallet ofta är hos graniten och
rapakivi.
Vid en flyktig blick på kartbladet synes att den fasta bergsskorpan här, likasom öfverallt i skärgården är mycket blottad
och spelar den vigtigaste rolen bland jordskorpans bildningar.
Emedan den fasta berggrunden hufvudsakligast är af eruptiv beskaffenhet är bergens längdriktning äfven en N—S:lig, hvilken
dock är ganska skarpt utpräglad till en del hos de å trakten
uppträdande skiffriga bergarterna, som å vissa områden likväl
äga en litet härifrån afvikande eller gå i NNV—SSO. Denna
överensstämmelse emellan de olika formationerna antyder att den
hos de senare vanliga O—V:liga riktningen genom eruptivernas
genombrytande mycket förändrats och i sjelfva verket är äfven
det å kartan betecknade gneisområdet i högsta grad genomsatt
af granit och andra eruptiver.
I följd af landområdets ringa vidd och dess ytterligt kuperade beskaffenhet kunna några anmärkningsvärda slätter icke
förekomma. Emellan bergväggarna finnas deremot långsträckta,
smala dalgångar med icke sällan brantstupande sidor och löpande
öfverhufvudtaget i samma riktning som bergssträckningarna
Dalar och
slätter,
8
T läsk och
fjardar.
d. v. s. en N—S:lig eller NNY:lig. Mera sällan förekomma tvärdalar, hvilka då vanligtvis äro af mindre tydlig form. Till dessa
trånga emellan bergen inklämda dalsänken, som af allmogen på
trakten benämnas „klefvar", är det ringa åkerbruket inskränkt
och att dessa äfven noggrant anlitats, derom vittna de öfverallt
i dem befintliga och omsorgsfullt inhägnade små åkrarue och
ängarna.
På de större landen befinna sig der och livar några mindre
g p a r med vatten, hvilka knappast kunna erhålla benämning af
träsk. Deras längd öfverstiger nämligen aldrig l kilomet. och
djupet, som icke kan vara stort, då de utgöra blott urhålkningar i bergen, varierar emellan 2 och 6 meter. Af större betydelse äro fjärdarna och de bredare sunden, som genom sitt
olika djup lemna en antydan om hafsbottnets beskaffenhet och
bilda så att säga dalarna emellan det ur vattnet uppstigande
landet. Ifrån den N—Srliga riktning, som tillkommer de i det
föregående i korthet omnämda större vattensamlingarna afvika
de i områdets vestra del liggande Boxö- och Simskälafjärdarna,
hvilkas längsta dimension går i NV—SO. Sim skälafjärden öppnar sig i öster emot Delet, eller det större vatten, som åtskiljer Vårdö och Kumlinge socknar. Längdriktningen blir här
mera nordlig eller NNV:lig, men öfverg&r till fullt nordlig för
både Lappvesi och det öster om Brändö liggande Skiftet. Detta
har äfven emot öster en utloppsränna till den i O—V strykande
„Iniön Aukko", en fjärd, som till en del faller inom kartbladet
och åtskiljer Houtskär ifrån Gustafs socken.
Att döma af de å sjökorten utsatta siffrorna, är djupet ifrån
Boxöfjärd och norr om Simskäla varierande emellan 25 och 45
meter, livilket tilltager längre in emot Delet, hvars största djup
uppgår något nedanom kartbladets södra gräns till 110 meter.
Emellan Ledsåra och Kumlinge varierar djupet från 50 till 35
meter. I det med många holmar och klippor uppfylda Lappvesi
kan man på förhand antaga att djupet ej bör vara stort, och i
sjelfva verket utgör detta icke mera än omkring 25 met. Deremot har det långsträckta, men smala, Skiftet att uppvisa ett
r0
1
i
9
ända till 50 å 60 met. uppgående djup, hvilket, äfvensom att
vattensamlingen är temmeligen fri från grund, häntyder på en
ansenlig sänkning af jordsskorpan till flere mils längd. Att dervid någon förkastning ägt rum är ganska troligt, emedan bergarterna äro något olika på hvardera sidan om fjärden, en skilnad, som i norra delen uppträder mycket tydligt. Här minskas
äfven djupet och talrika klippor skjuta fram från hvardera sidan,
så att Skiftet saknar en tydlig mynning emot Bottniska viken.
Dels genom landets småningom skeende höjning, dels ge- Strandkontunom regnets och luftens inverkan förändras jordvtans utseende, ändring.
. "
och på ett område, sådant som det ifrågavarande, skulle talrika
iakttagelser böra kunna göras i afseende å strandkonturernas
förändring. Detta är dock icke fallet, hvad områdets vestra
del beträffar. Hafsvågornas lösslitande, transporterande och afsättande af gröfre och finare grus och stenar, kan väl å några
få ställen observeras, men är icke af någon anmärkningsvärd
betydelse, och de förändringar, som jordytans sekulära höjning
i dessa trakter, der stränderna äro bergiga och branta, förmått
åstadkomma, äro i följd häraf icke särdeles märkbara. Endast
tvenne ställen, hvardera inom Vårdö socken, kunna angifvas. Det
ena är beläget strax vester om Ledsåra, hvarest enligt den föråldrade kartan, som tjenat till underlag vid rekognoseringen, flere
holmar bordt vara belägna, men som nu äro sammanvuxna med
h varandra och bilda en enda holme. Det andra stället gäller
Vårdö fasta land, som förenats med den utanför belägna Arnliolmen, hvilken åter i sin tur sammanvuxit med Löfö. Den i
norra delen af Delet å bladet utsatta skärgården är såsom redan sagdt icke observerad å äldre kartor, men denna omständighet måste tillskrifvas dessas ofullständighet, ty endast få grund
och klippor torde, sedan kartorna för omkring ett sekel sedan
upprättades, hafva tillkommit.
Deremot har den östra delen af området varit särdeles egnad för iakttagelser af ifrågavarande art, hvilka noggrant kunnat observeras just genom de för undersökningen enda tillgängliga kartornas höga ålder. Sålunda hafva i Brandö socken holrernas
0
for
10
Växtlighet.
marna Långö och Blomö genom tillandning förenats, så att man
torrskodd kan passera från den ena till den andra. Sydost om
denna ökomplex är af samma orsak en stor holme sammanhängande med Åfva landet, och Träskholm samt Valborgholm, hörande till Fiskö by, hvilka förut varit tvenne skilda holmar, äro
nu en enda sådan. Detsamma är fallet med Ramsö, Bockholm
och Kräkholm, hvilka ligga emellan Fiskö och Koskenpää landen. Detta sista har på samma sätt genom en holme, nordost
om landet, erhållit en tillökning. Inom Kumlinge anträffades
holmarna Norrskär och Backskär förenade med hvarandra och
detsamma äger rum med Vesterskär och Vinderskär samt holmarna öster om dem, på norra sidan om Enklinge, äfvensom med
Bärö och Skaftö, hvilka två och två bilda en holme. Några
äldre vattenmärken, som kunnat lemna en ledning för bedömandet af landets höjning, påträffades icke, ej heller erhöllos vid
gjord efterfrågan några upplysningar om dylika; blott å Torsholma i Brändö uppgafs, att det nuvarande bylandet ännu för
femtio år sedan varit deladt i tvenne skilda land, det norra
Torsholma och det södra Sommarö, genom ett bredt sund, så
att man obehindradt kunde segla derigenom. Nu äro de båda
landen förenade till ett enda och tillandningsstället utgöres af
ängar.
I det föregående har redan omnämts att växtligheten, som
på de i hafvet kringspridda holmarna är ytterst fattig och klen,
blir mera söderut och på de större landen något rikligare.
Huru ringa den i sjelfva verket är, kan slutas deraf, att t. ex.
inom Brändö socken finnes, med undantag af Jurmolandet, icke
så mycket virke, att det skulle förslå till befolkningens nödvändigaste behof, utan är densamma tvungen att tillhandla sig ved
från närbelägna skogrikare socknar. Detta är händelsen inom
vissa byar äfven i Vårdö och Kumlinge socknar, men för öfrigt
torde skogstillgången förslå till bränsle och på något ställe, såsom å Enklinge, kan man till och med få se en ganska god
tallskog. De allmännaste trädslagen på de längst ut i hafvet
belägna skären äro en och al samt dernäst nödvuxen och kno-
11
tig tall. Denna blir allmännare på de större öarna, samt förekommer stundom i rätt vackra exemplar i dalsänkena, der äfven
granar af kraftig växt kunna anträffas. På högt belägna ställen,
utsatt för väder och vind antar granen ganska ofta en egendomlig form, i det att den breder ut sig till låga buskar, hvars vidt
kring marken krypande grenar äro mycket tätt bevuxna med barr.
Under denna form anträffas den i närheten af Hulta by, der
den med sin på vårsommaren ljusa grönska var den ypperligaste dekorationsväxt för den af nästan idel småsten bestående
marken. Näst efter tallen är ung björkskog ganska allmän, och
derefter torde hasseln följa.
Till de mera sällsynta höra hägg och rönn samt ask. Eken
har der och hvar anträffats, dock torde den åtminstone på fasta Åland förut förekommit i rikligare mån, att döma af de i
kärren inbäddade ekstammarna, hvilka förefinnas i de flesta kärr,
der dikningar blifvit gjorda. I följd af hafvets närhet åtnjuter
Åland med dess skärgård ett mildt, fuktigt klimat, hvarföre floran derstädes, såsom kändt, är särdeles rik. I synnerhet är
detta fallet med örtväxterna, men äfven ovanligare större trädslag växa vilda. Såsom sådana kunna uppräknas: äppelträdet,
getäppel, berberisbusken, brakved och hagtornsbusken.
Inom större delen af ifrågavarande område är fisket hufvudnäringen och utgör befolkningens så godt som uteslutande
inkomstkälla. Sålunda idkas inom skärsocknarna främst strömmings- och fjällfiske, hvarefter jagt på säl och sjöfogel följer.
Enligt allmogens egen utsago hafva dock dessa på senare tider
betydligt nedgått, hvarföre man blifvit nödsakad att anlita andra
förvärfskällor. Åt jordbruket, för hvilket skärgårdens befolkning, som framför allt älskar det fria, hurtiga lifvet på hafvet,
i allmänhet icke har fallenhet, egnas dock både omsorg och flit
på många ställen, men dessa båda faktorer äro också nödvändiga
för att kunna aftvinga den karga jordmånen någon skörd. Den
odlingsbara marken, inklämd emellan de vidsträckta bergen, består dels af sand- och stenblandad lera, dels af mindre kärr,
hvilka genom utdikning och gödsling gjorts fruktbärande, och
Bördighet
och
n a n n g a
12
kräfver både flit, tålamod och omtanke. Enär fodertillgången icke
tillåter någon större boskapsskötsel, är denna äfven af mindre
betydelse, dock äger hvarje hemman minst 5 ä 6 kor, 1 häst
och något tiotal får. Allmänna intrycket är att befolkningen
synes vara mera fattig.
Det nu anförda gäller förnämligast Brandö och Kumlinge
socknar, ty något annorlunda gestaltar sig förhållandet på fasta
Åland och dess närmaste omgifning. Likasom i skärsocknarna
är den odlingsbara jorden här inskränkt till obetydliga områden
emellan de talrika bergen och utgöres hufvudsakligast af sandblandad lera, mosand och krossgrus, hvilka senare äro stundom
odlingsbara. Till en för odling mindre tjenlig mark måste äfven en stor del af kärren räknas, ty genom deras stora vattenhalt och svårigheten att utdika dem lemna de för närvarande
endast ett ringa och dåligt bete för kreaturen. Oaktadt dessa
föga gynsamma förhållanden är jordmånen dock af ej alltför dålig beskaffenhet i följd af den stora kalkhalt, som mångenstädes
ingår i densamma och som ger upphof till de goda skördar,
hvilka enligt egen uppgift erhållas från den ingalunda välskötta
jorden. Det är nämligen först på senare tider man med mera
allvar begynt egna sig åt åkerbruket, sedan de förut vigtigaste
näringsgrenarna, fiske och sjöfart, icke mera lemna någon vinst
på nedlagt arbete och kapital.
P å fasta Åland bedrifver den sjelfägande bonden numera
icke något strömmingsfiske eller ock blott för eget beliof. Detta
arbete är nästan uteslutande lemnadt i torparebefolkningens händer, hvilket tillika med sälfångst och sjöfogelskytte gifver en
mödosam och osäker bergning. Den större grad af välmåga,
som man här varsnar, torde måhända bero af den skeppsrörelse
och fraktfart, som ännu äger rum, men som på senare tider
icke leinnat några särdeles inkomster. Tvenne icke obetydliga
näringsgrenar äro boskapsskötseln och fjällfisket, af hvilka den
förra begynt ifrigare idkas, hvarvid ladugårds produkterna hufvudsakligast afsättas i Stockholm.
13
Den åländska allmogen är hårdt skattlagd, och då tiderna
blifvit mera betryckta, i det att de förra inkomsterna ansenligt
minskats, emotses framtiden med mycket bekymmer. Det är
förmodligen också derföre som emigrationen till Amerika på senare tider vunnit många anhängare, isynnerhet på fasta Åland,
och griper alltmera omkring sig, gynnad dels af åländingens
tycke för ett rörligt lif och resor, dels deraf, att det i allmänhet lyckats väl för dem, som öfverrest till Amerika.
Berggrundens
beskaffenhet.
Af till denna beskrifning bifogade bergartskartan i dubbelt
mindre skala än det geologiska kartbladets, synes att området
erbjuder en ganska rik omvexling i afseende å derstädes uppträdande formationer. Vestra hälften utgöres nästan uteslutande
af en enda bergart, rapakivi, som på några få ställen genombrytes af yngre granit och syenit. Analog med denna bergart
visar sig i nordliga delen af Brändö på en mindre terräng en
fältspatporfyr, som noga omslutes af såväl gneiser som graniter
och slutligen möter vid bladets östra kant åter rapakivi, utgörande en del af det inom Gustafs, Töfsala och Vemo socknar
befintliga rapakivimassivet. Bergarterna uti Brändö och Kumlinge socknar samt de delar af Houtskär och Töfsala, som höra
till kartområdet, äro äfven mycket omvexlande, i det att gneissgranit, grå och röd granit, glimmer- och hornblendegneis samt
granatgneis bilda den fasta bergsskorpan, som dessutom innesluter några kalklager och talrika diabasgångar. Med afseende å
denna omvexling torde en allmännare redogörelse för förekomstsättet hos bergarterna i dessa sistnämde socknar vara nödvändig.
Nordligaste delen af kartbladet upptages af ett i NO—SV
strykande gneisgranitgebit, som på några få ställen blir gneis-
14
artad. Söder om detta förekommer ett granitområde, utbredande
sig i NO—SV:lig riktning, visserligen uppblandadt med gneisfragmenter, hvilka dock icke i någon mån inverkat på granitmassan. Inom detta granitområde finnas åter följande artförändringar. Längst österut inom Gustafs socken befinner sig den
s. k. rapakivigraniten, ehuru icke fullt af den typiska karaktär
som i Letala, Iittis, Artsjö m. fl. socknar i södra Finland, men
är analog med denna och kännetecknas af de bekanta runda
fältspatsbollarna, som ofta, dock icke alltid, omgifvas af ett oligoklashölje. Närmast vesterut härifrån utgöres bergarten af en
medel- till finkornig röd granit, som öfvergår till en glimmerfattig pegmatitgranit, hvilken uteslutande upptager den terräng,
som bildas af holmarna Båtskär och Ytterhög i norr, Långörn
i söder, Norrön i öster och Hullberga i vester. Graniten inom
Fiskö by är af samma utseende som den inom Gustafs socken
förekommande graniten, d. v. s. en medelkornig, röd granit,
hvilken på holmarna närmast mot Lappvesi öfvergår till grå.
Söder om dessa bergarter med temmeligen bestämda gränser
börjar den bergart, som upptager kartbladets sydöstra del, eller ögrupperna inom Kumlinge, Brändö, Houtskär och Töfsala.
Den består af gneis- och granitlager, stundom temmeligen ordnade, hvarigenom den i omgifningarna af Åbo uppträdande och
förut beskrifna bandgraniten uppkommer, men oftast äro dessa
båda bergarter så sammanblandade med hvarandra, att icke någon allmännare strykningsriktning hos de skiffriga partierna kan
spåras och lika ofta af så lika mängd, att det är svårt att afgöra
hvilkendera bergarten är den förherrskande. Än ligger gneisen
i oregelbundna lager och brottstycken inbäddad på alla sidor af
granit, än genoinsätter denna gneisen såsom gångar eller i oregelbundet uppsättande partier och större massor.
Grå och
Ifall alla de ställen tagas i betraktande, der den gråa glimröd glimmer- ergneisen anträffats, blir denna bergarts område ganska stort,
o-neis.
men, såsom redan omnämts, är den nästan öfverallt uppblandad
med andra bergarter och endast få ställen finnas, der den kan
sägas vara den rådande. Dess förnämsta fyndorter äro de nordm
15
ost om Björkö belägna Granö ocli Vesterö samt några vesterut
angränsande holmar, der den uppträder med medelskiffrig till
grofflasrig struktur och synes bestå af grå eller hvit fältspat,
grå qvarts och biotit. Såsom vexellagrande med denna förekommer på Vesterön, Björkö och nordvestra stranden af Enklinge en röd glimmergneis af samma medelskiffriga eller flasriga
struktur som den nyss omtalade. Något afvikande härifrån är
den glimmergneis, som anträffas på Norrskär, Bockskär och
Landtö jemte några smärre holmar norr om Enklinge. Strukturen är ytterst finskiffrig, öfvergående på några ställen till glimmerskiffer. Fältspaten är hos denna finskiffriga varietet af olika
färg, så att både grå och röd gneis vexellagra.
Hornblendegneisen anträffas öfver allt inom den trakt, der Hornbiendede skiffriga bergarterna förefinnas, ehuru icke i särdeles stor
mängd, samt såsom vexellagrande med den gråa glimmergneisen.
Några begränsade områden för ifrågavarande bergart kunna äfven uppvisas, såsom å Jurmo landet i norra Brändö med Långör
och Biomön i söder, Storholmen med Haröarna och Hullberga
i vester. Bergarten är öfver allt finskiffrig, af mörk färg samt
innehåller de vanliga beståndsdelarna, fältspat, qvarts och hornblende, detta senare mineral någon gång i förening med biotit.
Nästan alltid genomsättes hornblendegneisen af en gråhvit eller
hvit, glimmerfattig men qvartsrik medelkornig granit, antingen
såsom lager följande strykningsriktningen, eller i oregelbundna,
stora massor. — Ett annat tydligt område begynner SY härifrån. Till formen något långsträckt börjar det från Vester
Långskärs södra udde inom Fiskö by och stryker i SOrlig riktning öfver Valborgsholm, Träskholm och Labbholm, skär derpå
södra delen af Fiskö landet och går öfver de tre sammanhängande holmarna Ramsö, Bockholm och Kräkholm samt Koskenpää landet. Härifrån sträcker det sig vidare i samma riktning
öfver Notö, Baggholma och SV:tra delen af Brändö landet med
närbelägna holmar. — En tredje terräng med nästan N—S:lig
direktion bildas af Riddarskär med kringliggande holmar samt
Lill Lappo med sina biholmar. — Inom senast angifna tvenne
g n e i s -
16
områden äro såväl hornblendegneisen som den derjemte uppträdande graniten af samma beskaffenhet som å Jurmo landet, dock
finnes äfven röd granit, ehuru i underordnad mängd. I södra delen af Enklinge förefinnes också hornblendegneis med nästan
konstant strykning i N 25—30° Y och lodrät stupning. Här
försvinna på en del ställen såväl fältspat som hornblende, hvilka
ersättas af glimmer, som ingår i bergartens sammansättning så
ymnigt, att en öfvergång till glimmerskiffer äger rum. Förekomsten af denna bergart är dock så ringa att den ej kunnat
utsättas å kartan.
Granatgneis.
Granatgneisens utbredning inom kartbladet inskränker sig
till det i sydligaste delen af Brändö liggande Asterholma landet, som till öfvervägande del utgöres af denna bergart. Här
vexellagrar den på åtskilliga ställen med hornblende- och grå
glimmergneis i mycket oregelbundna och vresiga skikt.
Af den på flere ställen å kartbladet angifna strykningen,
men kanske ännu tydligare på den bifogade bergartskartan, synes att den angifna strykningen hos de skiffriga bergarterna är
mycket vexlande. Allmännast förekommande är en i N 20—30° Y
gående och iakttagen öfver norra delen af Kumlinge, södra delen af Brandö och delvis äfven inom Houtskär. Stupningen är
oftast sydlig, varierande från 60° till 90° eller lodrät; i norra
delen af området förekommer stundom en nordlig. Af särdeles
intresse äro observationerna i närheten af det i norra delen af
Brändö uppträdande lilla området af fältspatporfyr, der gneislagren böja sig rundtomkring detsamma med radielt utgående
stupning.
Granit med
Den inom östra delen af kartbladet allmännaste bergarten
simningar."
9
granit med gneis-inneslutningar, förut omBandgranit. nämd i utgifna kartbeskrifningar *). Dess utbredning synes vara
icke så ringa, då den i oafbruten fortsättning kan följas inom
såväl Rimito, Yelkua som Iniö församlingar samt är den rådande bergarten inom Houtskär, Brändö och Kumlinge och såä r
h a n d
r a n i t e n
e l I e r
*) Beskrifning till kartbladet N:o 9 pag. 31. N:o 10 pag. 32. N:o 14 & 15 pag. 16.
17
o
ledes sträcker sig ända till den från Aland mötande porfyrgraniten.
Förekomstsättet är öfverensstämmande med förut gjorda iakttagelser. Bergarten, som består af gneis och granit, karaktäriseras genom den intima blandning, i hvilken de båda bergarterna
förekomma. Ofta bilda dessa tillsammans regelbundna lager,
löpande i bestämd riktning på ganska långa distanser, hvarigenom den s. k. bandgraniten uppstår, hvilken af W. Ramsay *)
närmare beskrifvits och äfven iakttagits af F. J. Wiik**) i trakten NO om Helsingfors. Men lika ofta äro dessa lager dels
mycket veckade, eller ock upphöra de totalt, hvarvid den ena
eller andra bergarten blir dominerande och utvidgar sig till en
betydlig mäktighet. Under sådana lagringsförhållanden anträffas de båda bergarterna på de större landen såsom Brandö, Åfva,
Lappo, Torsholma samt angränsande mindre öar. Det är mycket vanligt att graniten i form af gångar och oregelbundna partier genomsätter den bredvid liggande gneisen, hvilkens lager
då stundom tvärt afskäras eller omkastas i flere riktningar och sammanpressas i mycket varierande mäktighet af den omgifvande
granitmassan. Någon regelbunden strykning äga de åt alla möjliga håll gående gneislagren således icke och det är alldeles
icke ovanligt att få se ett och samma berg af ganska liten vidd
uppvisa en mängd strykningsriktningar. Isynnerhet på Kumlinge
kyrklandet är oregelbundenheten särdeles stor och omvexlande.
— Den i ifrågavarande bergsformation ingående gneisen är öfver allt grå, af ljusare eller mörkare ton, beroende af biotitens
mindre eller större mängd. Emedan hornblendegneisen utgör
en väsendtlig beståndsdel i sammansättningen, är det nästan lika
ofta som bergartens färg bestämmes af hornblende. Båda gneisarterna äro medelskiffriga och graniten medelkornig samt merendels röd. Endast stundom, och då af underordnad betydelse,
anträffas den gråa varieteten.
De områden der graniten uppträder såsom sjelfständig bergart äro inom kartbladet icke stora. Det är hufvudsakligast inom
*) Beskrifniug till kartbladet N:o 10 pag. 32.
**) Om Brottstycken af gneis i gneisgranit. F. J. Wiik. Il-fors 1887.
2
Grå granit,
18
hornblendegneisens område som den gråa graniten förekommer
såsom enstaka massiv, men också såsom tydliga lager. Dess
förnämsta fyndorter äro belägna i norra delen af Brändö, der
såväl Norrön, Träskholm och de i nordligaste Lappvesi liggande
Ytterskär, Porsskär och Porsskärsön utgöras af denna bergart.
På dessa ställen är graniten grofkristallinisk öfvergående till
pegmatit, en struktur, som här är ganska allmän. Emedan i
sammansättningen ingår äfven litet oligoklas är ytan vanligtvis
något förvittrad. — En medelkornig grå granit finnes å de ytterst emot Bottniska Yiken belägna Ytterhögarna, Båtskär, Äggarna, Storbådan, Grislan m. fl. små skär, å hvilka bergarten
är glimmerfattig, men qvartsrik. -— Den gråa medelkorniga graniten på Lappo, som ibland genomsättes af röd granit, innehåller små granater. Då den såsom lagergranit anträffats inom
gneisens område, är den grofkristallinisk, glimmerrik och nästan
hvit, i följd af fältspatens öfvervägande mängd. Af dylik beskaffenhet finnes den på Brändholm, Ängö och Immerholm inom
Björkö by.
Röd granit.
Den massformiga röda graniten har, likasom den gråa, en
ganska ringa utbredning och finnes förnämligast inom norra delen af Brandö. Sålunda bildas Grågolskär, Hamnskär och Långörn inom Fiskö by af denna bergart. En särskild röd varietet,
är den på Lillklinda och Rödskär befintliga graniten af särdeles tät och hård beskaffenhet samt sammansatt af ortoklas och
qvarts med obetydligt biotit. Graniten å Koskenpää, hvarest
den omgifves af hornblendegneis, är af medelkornig struktur.
Deremot är den på holmarna söder om Skaftö och på Kumlingelandets nordvestra strand finkornig, qvartsrik och glimmerfattig.
Såväl på södra udden af Lappo landet i Brändö, som på Lågskär i Torsliolma by och på Söderholm, hörande till Brändö
kyrkby, är graniten af grolkornig, pegmatitartad struktur och
dels vexellagrande med, dels i gångar af olika mäktighet genombrytande den derstädes befintliga gneisen.
Skrift granit.
Såsom smärre underordnade, särskildt afsöndrade partier
anträffas skriftgranit inom Brändö socken på några få ställen.
19
Ymnigast förefinnes den å Hullberga, der den är särdeles karakteristisk med sin grofkristalliniska ljusröda fältspat, hvilken på
genomgångsytorna visa de parallelt med hvarandra i en viss riktning invuxna och något förvridna qvartsindividerna.
I hela vestra delen af kartområdet och särskilda delar af
det östra utgöres den fasta bergsskorpan af rapakivi, hvilken
af F. J. Wiik*) benämnts granitporfyr och af G. De Geer**)
Ålands rapakivi. Den åländska bergarten äger icke i så hög
grad egenskapen att förvittra, som den i östra Finland befintliga,
och påverkas öfverhufvudtaget i ringa grad af atmosferilierna,
ty på det kartlagda landet har dess benägenhet att sönderfalla
observerats endast å bergen nordost om Hulta by, å Väderskären samt holmarna strax norrut. På dessa sälien är den i sammansättning och struktur samt öfriga uppträdande fullkomligt lik
den typiska rapakivin i Viborgs län. För öfrigt består den af
en medel — till grofkornig massa, i hvilken 1 å 3 centim. aflånga, köttröda fältspatsbollar förekomma, antingen helt och hållet eller till en del omgifna af en grågul eller rödgrå ring af
oligoklas. Ofta nog blifva de karaktäristiska ringarna ganska
otydliga, ja försvinna helt och hållet, och i grundmassan uppträda skarpkantiga oligoklaskristaller af ända till 5 mm. diameter. Dessa ringar och kristaller äro ej sällan utvittrade till några
millimeters djup, hvarigenom ytan får ett ganska egendomligt
utseende. Utom oligoklas ingår i bergarten äfven hornblende,
fördeladt i bergmassan dels i oregelbundna partier, dels inströda
i sjelfva ortoklasbollarna och då ofta med en rikare anhopning
längs deras kanter. Äfven svart glimmer förekommer, ehuru
ganska sparsamt, samt mörk- eller ljusgrå qvarts uti i allmänhet väl begränsade partier eller stundom såsom oregelbundet
inströdda små korn af 1 mm. diameter.
Denna bergart förefinnes å fasta Åland samt skären deromkring, eller vester om en linie dragen i norr och söder längs
*) Bidrag till Ålands geologi. Öfvers. af Fin. Vet. Soc. Förli. N:o XX.
**) Några ord om bergarterna på Åland och flyttblocken derifrån. Geol.
Fören. i Stockholm Förhandlingar. Bd. V.
Rapakivi.
20
Enklinge och Kumlinge landen. Äfven inom de till kartbladet
hörande delarna af Gustafs socken från Kotaudden i norr och
Kungsholm i söder uppträder ifrågavarande bergart, hvars sammansättning utgöres af en mörkröd, tät fältspatsmassa, deri oregelbundna anhopningar af biotit, dylika af qvarts, som stundom
öfvergå till afrundade korn af 2 — 5 millim. diameter ligga inströdda jemte ortoklasindivider med en diameter af 20 centim,
oftast utan oligoklasomhölje. Bergarten, som vanligast är af mycket mörkröd färg, närmar sig till utseende den inom Brändö
befintliga fältspatporfyren och är förmodligen identisk med denna.
A Kotaudden är rapakiviporfyren påfallande fast och hård med
en tät grundmassa, i hvilken de kända fältspatbollarna sparsamt
förekomma.
Bergarten har stor benägenhet att förklyfta sig, hvarigenom
en plattformig afsöndring flerstädes uppkommer. Plattornas tjocklek varierar från en till flere fot och icke sällan får man se
dylika af naturen utkilade planstenar af ett par qvadratalnars
vidd såsom trappstenar vid boningshusen, eller i mindre stycken
använda som byggnadsmaterial. De talrika förklyftningarna gå
oftast i O—V med någon mindre afvikning åt norr eller söder,
men äfven sådana, som stryka i en häremot vinkelrät riktning
äro ej sällsynta.
FaltspatporPå vestra stranden af Åfva ön inom Brändö samt holmarna
' vesterut härifrån är den rådande bergarten en faltspatpor fyr,
hvars mörkröda, stundom rödgråa färg är beroende af den i
densamma ingående fältspatens. Kristallindividerna af detta mineral äro 30 ä 40 millim. långa, oligoklasen gröngrå och qvartsen grå eller gråblå. Biotit finnes i fjälliga partier. Ortoklaskristallerna, som äro köttfärgade eller rödbruna, äga icke någon
afrundad form, ulan hafva en aflång habitus, stundom något
böjd; de öfriga af bergartens beståndsdelar äro högst oregelbundet anordnade. Fältspatporfyren från Flöjskär i Brandö har ljusare ortoklaskristaller med inströdda korn af hornblende samt
liknar något rapakivigraniten från fasta Åland, men skiljer sig
från denna, deri att den saknar hornblende i grundmassan, i
t)l
21
hvilken dessutom både qvarts och oligoklas mycket sparsamt ingå.
Fältspatporfyren från Borgskär i Kumlinge, vester om Enklinge,
har ljusröda ortoklaskristaller af 10—15 centim. storlek, små
fina korn af hornblende, sittande oregelbundet i fältspaten, mörkgråa qvartskorn af ända till 2 millim. diameter samt 2 — 3 millim. långa anhopningar af svart glimmer. Genom beståndsdelarnas regelbundna gruppering får bergarten ett särdeles vackert
utseende.
I mycket nära samband med rapakivi-graniten står syenit- Syeuit-graaraniten, hvars förnämsta fyndorter befinna sig på fasta Aland f'*- "
-f—.
n
»i
blendegraocli ögrupperna närmast intill. Den förekommer således inom
).
rapakivi området, der de båda bergarterna anträffas i omedelbar kontakt med hvarandra. Rapakiviporfyren är, såsom nämdes, mycket hornblendehaltig och då detta mineral öfvergår till
den invidliggaude graniten, som vanligen innehåller blott litet
glimmer, uppstår en hornblendehaltig granit, hvilken uppsätter
i otydliga gångar inom rapakivigraniten. Såsom sådan har den
observerats flerstädes, men förefinnes äfveu i större massor t.
ex. å Vestra Simskäla och holmarna vester och sydvest derifrån.
1 norra delen af denna trakt får man nog ofta se enstaka fältspatkristaller af afrundad form uti den medelkorniga bergarten,
hvarföre en gräns emellan hornblendegraniten och rapakivigraniten stundom är svår att bestämma. Bergarten består af svart
hornblende, hvit eller grå qvarts samt röd, men äfven grå fältspat och något hiotit. På andra ställen af nyss omtalade fyndorter, hufvudsakligast mera mot söder, är bergarten grå, i följd
af öfvervägande lika färgad fältspat samt innehåller litet hornblende. På de små holmarna vester om Simskäla varierar hornblendegraniten något till struktur och sammansättning. På Rockholmen är den nämligen grofkornig och består förutom af sist
uppräknade mineralier af gråhvit qvarts samt svart eller grön
glimmer samlad i fjäll eller större anhopningar, men är på
Långholmen finkornig och dessutom mycket rik på glimmer.
Inom de skiffriga bergarternas område är bergarten i fråga
anträffad endast på en mindre holme, söder om Hålholm, hörande
( Horn
j
uit
22
till Björnholma by inom Brandö. Strukturen är medelkornig
och färgen röd.
Yngre granit.
Hufvudsakligast såsom gångar uti rapakivi och fältspatporfyr äro på många ställen inom dessa bergarters områden fyndorter för yngre granit anträffade. Talrikast förekomma dessa
gångar å holmarna norr och öster om Simskälalanden, strykande
i förklyfningsriktningen och mycket skarpt begränsade. Mäktigheten går sällan utöfver en meter och materialet är mycket finkornigt, glimmerfattigt samt af ljusröd färg. Bergarten bildar
dock stundom mindre massiv eller stockar och ett sådant finnes
på fasta Åland i trakten af Hulta, derifrån det sträcker sig vidare mot söder till sundet vid Hultaholm. Graniten är här medelkornig, ganska rik på grå qvarts i kantiga korn och nästan
fri från glimmer, samt påminner, likasom de å Simskäla befintliga gångarna, mycket om den inom rapakivi området i östra
Finland förekommande yngre graniten. Gånggraniten å Ådö i
Vårdö invid Delet och å Pattåsen längst ut mot Bottniska Viken, inom samma socken, skiljer sig från den vid Hulta deri,
att både qvarts och biotit ingå i rikligare mängd.
Forkiyftning.
I det föregående har anförts att rapakivigraniten har en
särdeles benägenhet att förklyfta sig och denna egenskap tillkommer äfven fältspatporfyren, ehuru kanske icke i så hög grad.
Dessa forkiyftning ar äro ofta mycket tydliga och hela större
berg förekomma, som bestå af flere på hvarandra uppstaplade
lager eller bäddar. Dessa rapakivi- eller fältspatporfyr-bäddar
variera i mäktighet från 1 decim. till 1 å 1,5 met. och äro antingen mer eller mindre böjda eller ock afbrutna samt då stupande radielt ifrån en viss punkt. På de små skären är detta
förhållande särdeles märkbart och såsom ett tydligt exempel härpå
kan den ej fullt V kilomet. långa Buskharun i nordvestra delen
af Kumlinge socken anföras. Å bifogade plansch framställes i
fig. 1 en ungefärlig vertikal genomskärning af holmen i NV—SO
och en dylik vinkelrätt häremot i fig. 2. De antydda bäddarna
ligga domformigt
böjda i tvenne kullar, synliga å den längre
o
profilen. A Väderskären, norr om Simskäla ögrupp finnas fem
4
23
stycken dylika kupolformiga upphöjningar. Att dessa ibland
åstadkommits af den underifrån uppträngande graniten är här
alldeles tydligt. Af figg. 3 och 4 å planschen, hvilka återgifva
en af dessa kullar, synes att graniten icke genombrutit den ofvanliggande bädden, men att den genom en senare inträffad denudation framkommit i dagen, hvarföre spetsen af berget numera
täckes af endast en kalott af rapakivi, som omgifves på alla sidor af en granitring. På Ålands fasta land företer trakten omkring Hulta by ett exempel på en liknande kupolformig forkiyftning. Rapakivi bergens bäddar äro upplyftade och stupa 30° ä
35° åt alla sidor ifrån den i mielten belägna graniten, samt blifva
flackare ju mera man aflägsnar sig från nämnde by, så att de
något söderut, i närheten af Mångstekta äro nästan horizontela;
ett förhållande som äfven omnämnes af F. J. Wiik *).
Ett dylikt radielt upplyftande af äldre bildningar förefinnes
i norra delen af Bränclö å det förut omtalade området för fältspatporfyr. Några domformiga förklyftningar äro icke synliga,
men att porfyren på detta ställe undanträngt glimmergneisen åt
alla håll, utvisa dess skikter, hvilka ligga böjda omkring eruptivet.
Inom de skiktade bergarternas område är diabasen icke alls
sällsynt. I synnerhet gäller detta Brändö socken, der endast de
vigtigaste förekomst-ställen blifvit antecknade. Bergarten är öfverallt svart till färgen, stundom något mörkgrön samt i de flesta fall af tät struktur eller trappartad. Med blotta ögat kunna
dock stundom augitnålar varseblifvas. Det är på öarna och
holmarna hörande till Björkö, Lappo, Asterholma och Torsholma
byar, som trappgångarna talrikast förekomma, ibland strykande
flere bredvid hvarandra och med en mäktighet varierande från
50 centim. till 6 å 8 met. eller derutöfver. Strykningen är
mycket konstant, gående i NO—SV och stundom korsande gneisernas skikter. Diabasgångarna liafva alldeles samma riktning,
som de å andra sidan Skiftet inom Iniö kapell befintliga.
*) Bidrag till Ålands geologi.
Diabas.
24
Fullkomligt afvikande från den öfriga inom området uppträdande diabasen är den, som anträffades å Koskenpää i Brandö.
Den karaktäristiska bergarten upptager södra stranden och sträcker sig ganska långt inåt landet, der den mötes af granit och
hornblendegneis samt är enligt en af Prof. Wiik benäget meddelad mikroskopisk undersökning en hypersthen-diabas, deri hypersthenen är något serpentiniserad. I grundmassan förekomma
äfven augit, apatit och labrador. Hypersthen-diabasen har äfven blifvit medels separationsmetoden analyserad af Fil. kand.
B. Frosterus, som dervid funnit den innehålla:
Magnetit . . . .
4,i °/
Pyroxen . . . . 25,9 „ samt
Fältspat . . . . 63,2 „
Ehuru förekomsterna af kornig kalksten äro ganska många
finnas likväl få ställen, der kalken är af brytvärd beskaffenhet
Ett sådant är Härholmen i norra delen af Jurmo by inom Brandö.
Kalken, af tydligt kristallinisk struktur, innehåller talrika i grundmassan, inströdda prismer af niuscovit och uppträder i mäktiga
lager, omvexlande med sådana af hornblendegneis och glimmergneis, hvilka utan någon skarp gräns öfvergå i den å trakten
rådande graniten. Stället är sedan gammalt bekant och omnämnes äfven af Holmberg *), samt har bearbetats för många tiotal
år tillbaka. — Öfriga fyndorter äro obetydliga. På Björkliolmen, norr om Jurmo hemlandet, förekommande kalklager äro af
varierande mäktighet, det bredaste omkr. 3 met., hvilka fortsättas på den närbelägna Träskholmen. Bergarten är uppblandad
med mineralier, såsom grön chondrodit i afrundade korn eller
korniga aggregater, brun chondrodit och glimmer, samt vexcllagrar i mycket smala, vresiga skikt än med glimmer-, än med
hornblendegneis. A Torsholma i Brändö förefinnes på östra
stranden i glimmergneis ett litet större kalklager af stundom
spatig struktur och på Immerholm, norr om Björkö by i Kumlinge,
finnas mycket vresiga kalkskikt, hvilka äro till den grad upp0
Kalksten.
*) Materialier till Finlands Geognosi pag. 64.
25
blandade med hornblende, att bergarten färgas nästan svart.
Äfven små ådror af epidot förekomma i kalkstenen, hvars fyndort äfven som den på Torsholma omnämnas af Holmberg *).
Uti den till Vårdö hörande skärgården och således inom
området för rapakivigraniten, hvaraf kalkstenen direkt omgifves,
anträffas å norra udden af Flatgrundet ett lager, strykande i
O—V:lig riktning. Kalken, som är grå och grofkristallinisk
har en mäktighet af blott 10 centim. och en längd af 8 met.
Strax norrut härifrån stryka tvenne lika obetydliga lager i NO
-—SV:lig riktning å de större af Flisgrunden. Det ena lagret
går i dagen med en längd af 3 met. och bredd af 5 centim;
det andra är 20 met. långt och 10 å 15 centim. bredt. Några
andra lika fattiga kalkstensfyndigheter kunde ännu nämnas, men
då de utgöras af blott små kalkfläckar här och der, äro de af
föga intresse.
Endast inom de skiktade bergarternas område hafva några Malmer och
fyndigheter af malmer och mineralier anträffats. Ehuru fältspatporfyren och rapakivigraniten ofta nog äga drushål, i hvilka
mineralier pläga förekomma, hafva några sådana på det till kartbladet hörande området observerats endast på Långskärsholmen
i Gustafs socken, hvarest i små fördjupningar i rapakivibergväggen sitta ganska stora och vackra mörkbruna kristaller af röktopas. De ifrågavarande fyudigheterna befinna sig således blott
inom Brändö och .Kumlinge socknar.
Magnetläsen äger visserligen stor utsträckning, men ingenstädes af någon praktisk betydelse. Ymnigast förekommer den
på vestra stranden af Åfva landet, hvarest alldeles nära sjön
en gång af röd, grofkristallinisk, glimmer- och qvartsfattig pegmatit-grauit, omkr. 85 centim. bred, stryker fram. Gångens
väggar beklädas af fältspat, som täckes af något qvarts emot
midten, hvilken intages af magnetkisen i ej obetydlig mängd.—
Magnetkisen gifver sig, isynnerhet inom hornblendegneisens område, ofta tillkänna genom sina talrika och vidsträckta rostvittm i n e i a l i e r
*) 1. c. pag. 63.
26
ringar, hvilka äfven föranleda kompassdrag, oaktadt mineralets
ringa mängd. Sådan är södra stranden af Enklinge i Kumlinge,
der kompassdrag flerstädes iakttogos, vidare på holmarna Måsskär och Pipaskär, hörande till Asterholma by i Brändö, äfvensom på ett par mindre holmar, norr om Björnholma hemland.
A Korsskär inom Applö by i Iniö kapell upptages den norra
hälften af holmen af en jernmalmförande gång, hvilken når äfven till de norrut belägna små klipporna. Gångarten utgöres
af svart hornblende jemte glimmer, hvari malmen ligger mycket fint fördelad. Malmgångens strykning är O—V och den
omgifvande bergarten är hornblendegneis.
Qvartsgångar äro ganska allmänna inom ifrågavarande socknar. Den vackraste och renaste qvarts finnes i en 6,5 met.
lång och 3,3 met. bred gång på Afva hemlandets vestra kust,
alldeles nära sjön och invid nyss omnämda förekomst af magnetkis. — På södra Bärören, hörande till Lappo by, förefunnos
tvenue qvartsgångar, af hvilka den ansenligaste är 1 met. bred,
men endast 2 met. lång. — Södra kusten af Fiskö hemland har
att uppvisa smärre anhopningar af qvarts och på Redarskär,
hörande till samma by, finnes en qvartsgång af 0,5 met. bredd,
som med smärre af brott sträcker sig i NO—SV:lig riktning genom hela holmen. — På Storklintö förekommer qvarts, omnämd
af Holmberg*), i stora konkretioner af mörkblå färg här och der
i den niedelkorniga graniten. — Inom Kumlinge finnas på Ljungskär, hörande till Björkö tvenne qvartsgångar, den ena 3,2 met
lång och 2,5 met. bred, den andra 6,3 met. lång, men blott 0,5
met. bred, och på södra stranden af Enklinge anträffades flere
qvartsgångar, af hvilka den största innehade en längd af 9,7 met.
och en bredd af 3,3 met.
Nyttiga bergDen förut omnämda egenskapen hos rapakivigraniten och
- fältspatporfyren att förklyfta sig, gör att dessa utan synnerlig
svårighet kunna löskilas i stora block, hvilka lemna ett temmeligen billigt byggnadsmaterial. De användas sålunda ofta till
arter
*)
1.
C.
pag. 64.
27
trappsteg, hällar i spisar, samt till uthus- och stallsbyggnader.
Den å pag. 21 beskrifna fältspatporfyren från Borgskär i Kumlinge vore, iföljd af sitt vackra utseende och emedan den ej
vittrar, synnerligen lämplig för slipning till arkitektoniska arbeten. Såsom lätt tillgänglig borde transportkostnaden . ej heller
bli särdeles dyr. Lika vacker är porfyren å Tvigårdsskär, nordost om Simskäla i V år dö, måhända ännu vackrare, ty fältspatkristallerna äro af mörkare färg. Lika tillgänglig är den också
som förenämde bergart.
De lösa jordlagren.
Den äldsta af de lösa bildningarna, krossgruset, har en
mycket ringa utbredning inom området. Det kan icke heller
vara annorlunda i en trakt, sådan som den ifrågavarande, eller
inom en skärgåd, hvarest i allmänhet den fasta berggrunden
ligger särdeles blottad och sålunda undantränger de sand- och
grusartade jordlagren. Endast på fasta Åland och holmarna deromkring såsom t. ex. Sandö, förefinnes krossgruset aflagradt i
anmärkningsvärdare mängd, under det att i den öfriga skärgården jordlagren representeras af olika slags leror. Krossgruset
har dock flerstädes icke sin typiska beskaffenhet mera kvar, utan
utgöres på högre belägna ställen af stora, kantiga stenar och
grus, dervid materialet är taget från traktens närmaste berg; på
lägre ställen åter är det dels rensköljdt af vattnet, dels uppblandadt med lera, hvilken såsom bindemedel hopkittat de särskilda
stenarna invid hvarandra. Inom Sunds och Vårdö socknar består krossgruset hufvudsakligast af fältspatporfyrstycken; mindre
ofta förekomma sådana af röd granit och hornblendegranit samt
ytterst sällan af grå granit, gneisgranit och gneis, hvilka bergarter åter bilda det förnämsta materialet inom Brändö och Kum-
Krossgrus,
28
Refflor.
linge socknar. Krossgrusets allmännaste aflagringsställen befinna sig å bergssluttningarna, men äfven de jemnt utbredda och
platålika rapakivibergen äro ofta betäckta af ett tunnt krossgruslager med stor utsträckning.
Inom den trakt der rapakivigraniten och faltspatporfyren
äro de rådande bergarterna hafva genom bergarternas förvittring ganska få observationer kunnat göras å refflorna. Invid
Hulta by i Sunds socken är riktningen hos dessa omkr. N 15° V,
vid stranden norr om nyssnämde by N 10° V, å Krokholmarna, norr om Simskäla i Vårdö N 29° V och å Måsskär, ett
stycke norrut ifrån sistnämde observationsort, N 5° V *). Vida
bättre äro refflorna bevarade inom kartbladets östra område, der
de skiktade bergarterna bilda jordskorpan. Talrika reffelobservationer hafva derföre blifvit verkstälda såväl inom Kumlinge
som Brändö socknar, men emedan riktningen öfverhufvudtaget
är temmeligen konstant, hafva endast några få blifvit utsatta å
kartan. Inom Kumlinge och Gustafs socken är riktningen
N 25°—30° V och inom Brändö varierande emellan N 15° V och
N 20° V. Ibland har någon enda reffla anträffats i sistnämde
socken, strykande N 25° V.
I den till kartbladet hörande delen af Iniö skärgård äro
några reffelobservationer gjorda, nämligen å södra ändan af
Baggsöfdö N 30° V; å Österholm, norr om Baggsöfdö, N 30°V;
å norra stranden af Härkluoto N 30° V, å Kalfholm, hörande
till Åselholm, N 27° V; å norra stranden af Sandö N 27° V, å
Lill Steduskär N 25° V, och å norra stranden af Långholm
N 30° V.
Af det anförda synes att refflorna, efter att inom östra delen af kartområdet hafva visat en närmare NV:lig riktning, antaga en alltmera N— S:lig sådan ju vestligare fyndorten befinner sig, tills de på sjelfva fasta Åland gå rakt i norr och söder. Å Lill Lappo, hörande till Björkö by i Kumlinge anträffades korsrefflor, hvilkas ena system ströko N 65° V och voro
*•) Kompassens missvisning ej iakttagen.
29
tcmmeligen otydliga, det andra systemet med tydliga refflor hade
riktningen N 26° V.
I motsats till refflorna äro flyttblocken vida allmännare i
vestra delen af kartområdet, än i den östra. På Åland och närmaste skärgård utgöras de största blocken af rapakivi, bland
hvilka kunna nämnas ett nordvest om Hulta by 6 met. långt,
4 met. bredt och 3 met. högt, ett annat vester om samma by,
med alla tre dimensionerna omkr. 3,1 met. samt ett å Borgskär
i Kumlinge 6 met. långt, 5 met. bredt och 4,5 met. högt. Några
större granit- eller hornblendegranit flyttblock finnas icke. Materialet till dessa utgöres, såsom synes, af bergen i närmaste
omgifningar, men främlingar, dit transporterade af is och vind
förekomma äfven talrikt, såsom sandstenar, silurisk kalksten,
qvartsporfyr, olivindiabas, grå granit och gneisgranit. Sandstenarna äro ymnigast representerade och af olika färgvarieteter
samt struktur. De innesluta ofta nog svafvelkis-konkretioner
och utgöra således moderklyften till de i vissa trakter på Åland
anträffade ganska stora bollar och knölar af detta mineral med
ända till 10 centim. diameter. Längs stränderna förekomma
ofta smärre block af olivindiabas, lätt igenkänliga genom sin
mörkvioletta augit, sin hvita plagioklas och gulgröna olivin och
på samma ställen ligga här och der mindre stenar af qvartsporfyr, i hvilkas fina brunsvarta massa mörka, glasartade qvartskorn
saint sådana af gulröd ortoklas finnas insprängda.
Ett icke ringa intresse erbjuda de öfver hela kartbladet
hufvudsakligast längs stränderna anträffade blocken af silurisk
kalksten. Hvad storleken beträffar, tyckes denna växa ju närmare fyndstället är beläget till fasta Åland, så att de inom Kumlinge och Brändö vanligast äro blott 10—15 centim. långa och
8 å 10 centim. i diameter, men inom Vårdö och Sund uppnå
en storlek af 16 ä 20 centim. i diameter. På en liten holme
underlydande Björnliolma i Brändö förekom ett något större
kalkstensblock, som mätte i längd 52 centim. och i tjocklek 24
centim. men det största, funnet i områdets vestra del, var deremot 80 centim. bredt, 1 met. långt och 0,5 met. tjockt. Eme-
Flyttblock.
30
dan blocken af allmogen användas till kalkbränning, minskas
deras talrikhet för hvarje år, likväl äro de förnämsta fyndorterna
ännu, såsom redan sades, belägna vid hafstranden. Äfven längre
in åt landet får man dock stundom se dem i hopar invid något
åkerdike, uppgräfda eller upplöjda ur jorden. Denna deras förekomst i åkerleran förklarar till en del den stora kalkhalt, som
förefinnes hos närnde jordart, men en förmodan att de skulle förefinnas aflagrade in situ under leran, har ännu hittils icke bekräftats. Materialet synes vara af tvenne slag, nämligen en ljusgrå och mycket hård, genomsatt af talrika ådror af kalkspat
samt särdeles fattig på fossilier och allmän inom Brändö och
Kumlinge. Det andra slaget är af grågul färg, jemförelsevis
mjuk samt rik på försteningar, och af denna varietet utgöras de
flesta flyttblocken inom Yårdö och Sund.
Flyttblocken inom östra området härstamma till största delen af bergarter från närmaste trakt. På södra stranden af
Lappo anträffades likväl ett block af rapakivi, mätande i omkrets 8 met. På östra stranden af Asterholma finnes ett annat af glimmergneis 3,5 met. högt och 10 met. i omkrets.
Jättegryta.
Vid undersökningen har blott en jättegryta observerats och
denna äfven af ganska små dimensioner, belägen på Bergholm,
söder om Vesterön i Brändö. Grytan är insvarfvad i grå glimmergneis, några fot öfver hafvet och är mycket grund, ty den
har en diameter af 0,5 met. och ett djup af blott 0,i met.
Berggrottor.
Rapakivigranitens och till en del äfven fältspatporfyrens
förklyftningar hafva gifvit upphof till några sedermera genom
bergras ytterligare vidgade grottor. Dessa äro dock i allmänhet mycket små och de mest anmärkningsvärda befinna sig å
Trollö, Högskär och Brunnskobben, alla belägna uti Vårdö socken. Ofta nog äro deras väggar beklädda med fältspats- och
bergkristaller af olika färg. Den å Trollö varande grottan är
ugnsformad, 2,8 met. djup och 1,2 met. hög samt har bredvid
sig en mindre dylik. Grottan å Högskär är likaledes ugnsformad och lika stor med den å Trollö samt förgrenar sig uti tre
smärre sådana, hvilkas djup uppgå till ungefär 0,5 met. och dia-
31
meter till 0,2 met. Uti förgreningarnas och i sjelfva grottans
väggar sitta större och mindre bergkristaller, antingen vattenklara, blåa, violetta eller topasfärgade. Grottan å Brunnskobben är sferoidisk med vertikal längdriktning och med en mynning, som är blott 40 centim. vid. Grottans största diameter är
ungefär 1 met. hvarpå hon åter afsmalnar mot bottnet, som ligger på 2 met. djup från mynningen. — En otalig mängd små
drushål finnas för öfrigt här och der inom ifrågavarande bergart.
Af vida större dimensioner äro grottorna på Hullberga i
Brändö. Dessa, två till antalet och liggande alldeles nära till
hvarandra, hafva uppkommit äfvenledes af bergras och äro så
rymliga att i den större 3 å 4 personer kunna stå upprätta i
densamma. Bummet blir visserligen sedan lägre, men sträcker
sig flere meter inåt berget. I den ena grottan löper längs väggen en afsats, fordom begagnad såsom bänk af de sjötroll, hvilka
eidigt sägnen haft sitt tillhåll derstädes. Grottorna bära derföre än i denna dag namnet „trollstugorna".
En af de smärre holmarna, söder om Simskäla fjärden består till en del af rullstensgrus. Norra delen af denna holme,
Malörsgrundet, utgöres uteslutande af stenar, stora som ett liufvud, hvilka småningom blifva mindre ju längre söderut de befinna sig, hvarföre gruset i holmens södra del är mycket uppblandadt med mosand. De i åsen ingående stenarna äro af
samma material som de å trakten varande flyttblocken. Grandets längdsträckning går i N—S, således i samma riktning som
refflorna. Detta är det enda ställe der rullstensgruset observerats.
Endast å ett par ställen inom området har mosanden förekommit af den utsträckning att den å kartan kunnat utsättas.
Det ena är strax NO om Hulta by, det andra utgör en del af
Sandö holme i Yårdö. Till sin färg är mosanden dels gråröd
eller ljusröd, men äger icke någon tydlig skiktning, samt har i
närheten af bergen större skarpkantiga korn, hvilka på lägre
ställen blifva mera afrundade och aftaga i storlek. Den är således icke ren utan i backsluttningarna uppblandad med från
Rullstens
Mosand.
32
höjderna nedsköljdt förvittringsgrus. Endast å Sandö kunde en
tydlig skiktning hos sanden varseblifvas, der den är ytterst fin
och lagren omkr. 2 mm. mäktiga.
Hvarfviglera.
På samma ställe der den skiktade mosanden befann sig
förekom äfven hvarfvig lera i ringa mängd, täckt till 0,5 met.
af ett lager af åkerlera. Färgen hos den hvarfviga leran är
grågul eller grå och hvarfvigheten oftast mycket otydlig i följd
af den ringa mängd sandskikt, som synes i sammansättningen.
Dess utbredning tyckes vara ringa på fasta Åland och förekommer derstädes icke i dagen, utan öfverlagras alltid af åkerlera,
som i olika mäktighet täcker densamma. Der den icke ligger
alltför djupt utan således kan lätt åtkommas, är den i följd
af sin stora kalkhalt af ej ringa betydelse för det åländska jordbruket.
Leran ifrån Sandö har af Fil. Kand. Frosterus till en del
blifvit analyserad, livarvid den befunnits innehålla:
Kalkjord . . . . 9,49 °/o
Fosforsyra . . . spår.
Åkerlera.
Den allmännaste af de lösa bildningarna är åkerleran, som
inom östra delen af området på få undantag när är den enda
förekommande lösa bildning. I följd af berggrundens stora utsträckning är leran inskränkt till blott små områden, aflagrad
uti de trånga dalklyftorna på krossgruset eller hvarfviga leran,
eller ock, hvilket oftast är händelsen, direkte på berggrunden.
Dess mäktighet kan under dylika förhållanden icke vara stor
och uppgår i sjelfva verket icke heller till mera än 1,5 met.
Den ganska bördiga och lätt bearbetade leran är af grå eller
gråbrun färg i de öfre lagren, men blir blåaktig i de undre. I
närheten af mosandsfälten och krossgruset är den mycket uppblandad med sand, som öfverallt ingår i sammansättningen, hvarföre leran ej heller är synnerligen fast och seg, utan blir det
först på djupet, der äfven sandhalten minskas. För utrönande
af dess beskaffenhet utfördes å de större holmarna inom Kumlinge och Brändö några gräfningar till en meters djup, dervid
omvexlande sand- och lerlager anträffades. Sålunda förekom å
33
Lappo i Brändö öfverst ett tunnare lager af ljusgul fin sand,
derunder ett något mäktigare af grof, röd sand; så följde ett
ända till 0,5 met. mäktigt lager af mörkgrå åkerlera, som sönderföll i små regelbundna bitar (bitlera), öfverlagrande ett några
centim. mäktigt lager af fin, skiktad sand, samt slutligen en
ganska mäktig mörkblå, endast litet sandblandad, plastisk lera.
Denna lagervexling tyckes vara ganska allmän inom områdets
östra delar med undantag af Jurmo, der åkerleran icke hade
några sandskikt, men i dess ställe var i hög grad sten- och
grushlandad.
Såväl svämleran som svämsanden äro ganska litet allmänna,
ehuru området med sina många vikar ocii holmar borde erbjuda
lämpliga ställen för dessas uppkomst. Stränderna äro dock oftast bergiga och branta och endast der och hvar finnas grundare vatten, hvarest svämleran och svämsanden kunnat afsätta
sig. Ett sådant ställe var förut de å södra stranden af Simskäla Österö djupt in åt landet gående vikarna, hvilka genom
vattnets småningom skeende minskning först uppgrundats och
numera bestå af långsträckta sandfält. — Det största lerfältet
förekommer sydost om Hulta by, men detta uppnår ej fullt en
vidd af 1 qvadr. verst, de öfriga fyndorterna äro så obetydliga
att de ej kunnat utsättas å kartan. I följd af dess bildningssätt anträffas i svämleran lemningar af nutida växter, såsom säf,
alblad samt smärre qvistar. Emedan den vanligen är mycket
sandblandad, är plasticiteten äfven högst ringa; dess färg är
ljusgrå, ibland dragande något åt gult. I östra delarna af området är den alldeles icke typisk utan alltid uppblandad med
större stenar och groft grus.
Af något större utbredning har svämsanden visat sig. Utom
att den der och hvar kantar stränderna i smala band, förekommer den i större fält på södra delen af Sandö inom Vårdö, der
den är lagrad längs sundet emot Löfö, å Simskäla Österö, på
Enklinge hemlandet i Kumlinge och på Sandö inom Iniö kapell.
Eärgen är i de öfre lagren grå eller gulgrå, hvilken mot djupet öfvergår till rödbrun. Likasom svämleran innesluter sväm3
S v ä m l e r a o c h
s v a m s a n d
-
34
Snäckmylia.
Gyttja.
sanden ofta organiska rester, såsom snäckskal, blad och stjelkar samt är i de öfre lagren nästan stoft-fin, men blir i de
undre grofkornig och grusartad.
Ännu mera sällsynt än föregående bildningar är snäckmyllan. I allmänhet af endast lokal utbredning plägar just i trakter sådana som den ifrågavarande den ljusgråa, violetta jordarten stundom ganska ofta förekomma, men har å området observerats endast å fasta Åland samt de närmaste holmarna deromkring. Redan C. O. Bremer *) uppgifver att i Brändö och
Kumlinge snäckmylia skulle finnas å flerc ställen, men någon
dylik påträffades icke i dessa socknar vid rekognoseringen. Å
Simskäla Österön, i nordliga ändan af den dalgång, som från
byn sträcker sig mot NY, förefinnes ett ej så obetydligt lager
af snäckmylia. Det är beläget på omkr. 20 met. höjd öfver
hafvet och täckes till en del af torf. Dess längd och bredd är
ungefär 50 met. och dess mäktighet varierar emellan 0,25 och
0,5 met. — Äfven å Vester Simskäla fanns uti svämsanden
å öns södra strand ett mindre lager af några qvadrat meters
vidd och på omkring 1 met. höjd öfver hafvet. Ett dylikt anträffades i en bergssluttning, söder om Hulta by, halfvägs från
byn till sundet emellan fasta landet och Hultaholmen. Allmogen har på senare tider lärt sig inse snäckmyllans värde och
derföre begynt använda den såsom gödningsmedel på sina åkrar.
Pil. Kand. Frosterus har delvis analyserat snäckmyllan
från Öster Simskäla och funnit den innehålla:
Kalkjord . . . . 27,58 %
Fosforsyra . . . spår.
En gråbrun, vattenhaltig gyttja har anträffats å ett enda
ställe, nämligen å Enklinge. Nordost om byn finnes en träskpöl, som är till största delen igengrodd och det är här denna
jordart förekommer under gungflyn, som bildar träskets stränder.
*) Anvisning på mulin- och bergarter uti Storfurstendömet Finland af Carl
Otto Bremer. Åbo 1824.
35
Gyttjan är mycket rik på organiska rester samt omkring 0,5
met. mäktig.
Emedan största delen af landarealen upptages af berg äro
aflagringarna af torf af obetydlig vidd. De bär befintliga kärren äro visserligen ganska många, men i allmänhet små och
ligga antingen inklämda emellan trånga bergsklyftor med brant
stupande sidor och äro då ytterst vattensjuka samt af ett större
djup, eller ock högt uppe på sjelfva bergsplatån, hvarvid de
vanligtvis äro ganska grunda, men af större omfång. Inom skärgårds socknarna har mosstorfven redan öfvergått till torfdy på
omkr. 15 centim. djup och är längre ned mycket vattenhaltig
samt uppblandad med grus och stenar.
På fasta Åland äro kärren något större, dock uppnår intet
af dessa stort mer än 1 kilom. i längd. Af denna utsträckning
äro mossarna NV och vester om Hulta by, hvilka till större delen bestå af i ringa grad förmultnad hvitmossa. På vissa ställen, isynnerhet i de å berg belägna torf-aflagringarna i denna
trakt, kan man ännu på ett större djup urskilja växtens form
och utseende. Deremot har tormultningen i de mossar, som
hvila på lergrund och således äro af torrare beskaffenhet, fortskridit längre, hvarigenom en för gräsväxter ganska god jordmån
uppstått. De flesta mossarna äga berggrund och endast ett fåtal äro aflagrade på lera eller krossgrus. Mägtigheten är icke
synnerligen stor, ofta nog blott 0,5 met. Såsom ett exempel på
huru djupet likväl kan vara ansenligt, fastän vidden icke är stor,
må anföras en liten torfaflagring å Hällisö uti Iniö kapell, der
djupet är mer än 3,5 met, men omfånget så litet att mossan ej
kunnat utsättas å kartan.
Källor.
I följd af områdets brist på större vattensamlande fält och
således mindre fördelaktiga beskaffenhet för uppkomsten af häl-
Torf,
36
lor äro de, som påträffats, både få och dåliga. Det nödiga behofvet af dricksvatten måste ofta nog hemtas ur enkom för ändamålet rengjorda bergsskrefvor, men hurudant detta då är kan
lätt anas. Ett källsprång, direkte ur berget, förefinnes vid Udda
torp, hörande till Aselholm by i Iniö, men på många ställen är
det en obetydlig grop, deri ett lerigt och orent vatten uppsamlas, som får bära namnet af källa. Att någon sådan af anmärkningsvärdare beskaffenhet icke heller funnits på Åland, der större
grus- och sandlager finnas, framgår ur följande förteckning.
Källa i mosand invid Hulta by temp. 10° C. lufttemp. 14° 0.
Källa i en äng å Koskenpää i Brändö, den s. k.
Brudängskällan
temp. 15° 0. luftt. 26° C. (18 i* 87).
Källa i en äng å Torsliolma i Brandö . . . .
8° C. „ 20° C. ( 1 8 ^ 8 7 ) .
Källa i en äng å Asterholma i Brändö, den s.
k. Notvarpskällan . . .
11° C. „ 22° C. (18—87).
Källa invid Norrbacka torp
i Nothio by i I n i ö . . . „ 11° C, „ 17° C. ( 1 8 ^ 8 5 ) .
Källa invid Udda torp i
Åselholm by i Iniö . . ,. 12° C. „ 13° C. (18 — 85).
Källa inom Åselholm by i
Iniö
„ n ° c. „ 13° C. ( 1 8 ^ 8 5 ) .
De inom inio oenntnga «ansprangen utmärka sig till skillnad från de öfriga genom ett klart och godt dricksvatten.
Medeltemperaturen hos de uppräknade källorna skulle bli
ll,i° C, en nog hög värmegrad, utvisande att vattensamlingen
icke sker på något större djup, och mycket närmande sig luftens
medeltemperatur, som åter var ungefär 18° C.
37
Fornlemningar.
Under rekognoseringen af området hafva dels fornlemningar, dels andra minnesmärken anträffats, för hvilka en kort redogörelse i det följande må finna plats. Såsom å förut kartlagda
trakter äro de s. k. jättekasten talrikast representerade, men äfven minnen af yngre data hafva förekommit.
Sunds socken.
På ett afstånd af omkr. 3 kilom. i NN V från Hulta by
finnas tvenne jättekast uppförda å hvar sin ansenligare höjd.
De båda bergen resa sig på ömse sidor om ett smalt näs, som
förenar en i norr utlöpande halfö med fasta landet. Jättekasten
äro insjunkna i toppen och delvis förstörda.
Vårdö socken.
A den s. k. Korsholmen, hörande till Simskäla ögrupp och
förenad medels ett smalt näs med Långör, förekommer ett måhända ovanligare minnesmärke. Holmen utgöres af en ganska jemn bergsplatå, på hvilkens norra sida omkr. 30 fyrkantiga, rektangulära stensättningar finnas, af hvilka dock flere
äro till en del eller helt och hållet förstörda. De yttre sidorna
utgöras af större emot hvarandra radade stenar, hvilkas diametrar ibland uppgå till mer än 0,5 met. De inre, något
mindre stenarna äro vanligen satta i en eller två rader parallela
med långsidorna, men äfven sådana finnas, der dessa bilda figurer, såsom ringar, ellipser o. s. v. inom den yttre stensättningen. Stenarnas antal i de större rektanglarna uppgår ofta nog
till omkr. 100 stycken. — Å Pålskär, SV från Långö, förefinnes en numera till en stor del förstörd jungfrudans.
Kumlinge socken.
A Borgskär, öster om Skräck klubb, förekom ett jättekast
äfvensom en något förstörd jungfrudans. — Å Falkklubb, hö-
38
rande till Björkö skärgård och NO om Äugsö, finnes en minnesten af brun marmor med följande, till en del något otydliga
inskrift: „På denna sten ristas minnet af Den, som altid lefver
uti tacksamma menniskobröst. Dess hjerta styrde dygd; Dess
vandel redlighet och ära; Trogen, rättsint, beständig mot Konung, mot Fädernesland, Lieutenanten, Välborne Gustaf Adolph
Taube, Son af Öfverste Taube på Hermansari. Ogift dock förlofvad, skulle han resa till sit hemvist; men uptogs på vägen
til Gud. Han drunknade emellan dessa klippor med 7 andra
personer den 15 november 1773. Hans 27 åra lefnad förtjente
detta äreminne. Han var af alla älskad, saknad, sörgd". —Sägnen vet berätta att detta monument skulle vara upprest af
Konung Gustaf den Tredje.
Ii outskär s socken.
På högsta bergpartiet å Nothio holme observerades ett jättekast bestående af stenar, från ett hufvuds storlek till mindre.
Jättekastet, som har en vidd af omkr. 10 qvadr. meter är delvis förstördt.
Höjdbestämmelser.
Dessa äro vid undersökningen verkstälda af rekognosörerna
medels antingen Wredes pendel afvägningsinstrument eller det
af E. Erdman konstruerade för samma ändamål, och äro derföre icke absolut noggranna. De fylla dock sitt ändamål genom
att angifva den fasta jordskorpans ungefärliga höjning och sänkning öfver hafsytan.
Sunds socken.
25 met.
En bergstopp SO om Hulta . . .
En bergstopp vid Hulta norra vik
39
Vårclö socken.
Malinklubb, öster om Hamnö
Kullskär i norra Delet
Berget å vestra stranden af Östra Simskäla
Berget å NV:tra stranden af Vestra Simskäla . . . .
Pattåsen emot Bottniska viken
Största holmen bland Väderskären
Harskär, öster om Simskäla
Hjortronskärsharun, invid Viggskär
Bergö, söder om Simskäla fjärd
Killingskär, söder om Simskäla
En bergstopp på norra stranden af Vårclö
Högsta berget å Sandö
Högsta toppen af Ledsåra
22
19
31
28
11
17
13
10
26
16
24
24
20
Kumlinge socken.
Sälskär, vester om Landtö
Dödmansskär
Yxskär
Buskharun
En bergstopp i norra delen af Björkö
12
9
12
10
22
J1
„
„
.,
Brcindö socken.
Bernsklobb emot Bottniska viken
Största klippan bland Flöjskären
Ett berg å södra stranden af Jurmo
Tellholmen, strax söder om Jurmo
Invid norra stranden af Afva landet
Norra delen af Brändö kyrklandet
Berget invid Torsholma by
Bergstopp SV om Lappo by . . .
Bergstopp SO om Asterholma by
7
8
21
24
26
19
16
21
15
„
„
,,
„
„
„
„
„
,,
*) Å kartbladet orätt uppgifvet till 25 met.
met.
»
„
*)
„
„
„
„
„
„
n
40
Gustafs socken.
Tjusgrunden, NV om Lypörtö
Högsta toppen af Kotaudde
Bokön, söder om Lypörtö
11 t .
19 ^
29
Iniö kapell.
Korsholm, vester om Åselholm
21
llie
Fig. 1
Fig. 2.
Fig. 4 .
KUK 2.
Höjd karia lill bladet Kumlinge. Korkokarita,kuuluva lehteen Kumlinge.
Höjd öfver hafvet.
Korkeus merenpinnasta.
tio -90 met.
30-00 met.
0-30 met.
Uurteita.
Re f f Lor.
Skala 1:400,000. Mittakaava 1:400,000.
F Liewendal's tryckeri,Kelsingfrr •
Bergartskarta till bladet Kumlinge. Vuorilajieii kartta, kuuluva lehteen Kundinge.
Gneisgra nit.
(riirisifjra
nifiri
Punaista qro niliä.
Rod
granit.
Harmaala graniliä.
HMMgg
Syenit.
Sye/ätia.
Ora g raitit.
Gl
im/nergneis.
KiUle(//u'i,siä.
Rapakivi.
Ttapafciveä.
KaJksten.
Kalkkikiveä
Skala 1:400,000.. Mittakaava 1:400,000.
F.Liewendaf*. trycketi Helsingfor:-
Diorit o.a Diabas.
Dioriliäf
f jiah asia.
Stryk ning och S tapn ing.
Suunta, ia. ka xirt e.
FINLANDS GEOLOGISKA UNDERSÖKNING.
Kartverkets ståndpunkt vid utgifvandet af detta häfte.
Blad under
arbete.
karlfh-
• tinestu.!
V/////P/,'/////,
H'ihon
F.liewsndalr litk tryckeri xHäLnujiis