Transcript Svensk PDF - Information om Burma Myanmar

Burma Center Söndag
12 december 2010
Thanbyuzayat
Dödens järnväg, Thanbyuzayat, Burma Foto: Burma Center
Thanbyuzayat - andra änden av Dödens järnväg
Bo A. Olson
”Dödens järnväg” byggd mellan Thailand och Burma under Andra världskriget, har blivit legendarisk kanske främst genom filmen ”Bron över floden
Kwai”. Järnvägen, eller snarare där den en gång fanns, har i Thailand
gjorts till ett välbesökt ”jippo” av thailändska turistindustrin
Däremot finns det en andra ände på järnvägen, vid Thanbyuzayat i Burma,
där man fortfarande kan ströva ostörd bland minnen från kanske en av
Andra världskrigets allra största mänskliga tragedier.
Hundratals thailandturister besöker dagligen Kanchanaburiprovinsen och
den legendariska ”Bron över floden Kwai” över vilken den så kallade Dödens
järnväg passerade. Som de flesta andra populära turistmål i landet har även det
här blivit exploaterat och dessutom både fakta och presentationer modifierade
för att vara bättre anpassade till mindre insatta besökare.
Copyright
Burma Center International 2010 / [email protected]
Idén om en järnväg mellan Bangkok och Rangoon diskuterades av Burmas
brittiska kolonisatörer redan i början av 1900-talet men övergavs snart då
sträckningen måste gå genom berg och oländig djungel samt dessutom korsa
åtskilliga vattendrag. Kostnaderna ansågs bli alltför orimliga.
När sedan japanska armén under Andra världskriget marscherade genom Thailand och drev bort de allierade ur Burma 1942 måste även förstärkningar och
materiel forslas in i landet på något sätt. Sjövägen från Singapore bedömdes
alltför riskfylld på grund av de allierades ubåtar, så japanska överkommandot
beslöt bygga en järnväg från Thailand istället. Den skulle gå från Ban Pong
och den existerande järnvägen ca åtta mil väster om Bangkok till Thanbyuzayat och den befintliga järnvägen längs Burmas Andamankust, mellan Moulmein
och Ye. För att undvika bergen skulle den nya järnvägen dras genom Three
Pagodas Pass på gränsen mellan Thailand och Burma.
Kostnaden för järnvägsbygget kunde hållas nere genom att räls och sliprar rivits upp i till exempel Malaysia och sedan transporterats norrut medan arbetskraften bestod av 61 000 allierade krigsfångar samt 270 000 tvångsrekryterade
civila.
Järnvägsbygget
påbörjades samtidigt från Ban Pong
och Thanbyuzayat
i juni 1942 och de
båda sektionerna
möttes 17 oktober 1943 vid Kon
Kuita i Sangklaburidistriktet, nära 2
mil på thailändska
sidan om Three
Pagodas Pass. De
hade då byggt tillsammans 415 km
järnväg.
Satellitbild: Google Maps
Grafik: Burma Center
Copyright
Burma Center International 2010 / [email protected]
Den del av järnvägen som
blivit mest beryktad är över
bro nummer 277, alltså den
som går under benämningen
”Bron över floden Kwai”.
Den byggdes vid Kanchanaburi, över floden Mae Klong
vars namn för den aktuella
biten på 60-talet ändrades
till det mer populära Khwae
Yai då faktiskt större delen
Idag forslas turiser över floden Kwai i moderna dieseltåg
av järnvägen på thailändska
Foto: Anthony Byrne
sidan av gränsen följer floden
Kwai´s (Khwae Noi´s) dalgång.
Bron som besökare ser idag är inte densamma som byggdes av krigsfångar
utan den ursprungliga var en 220 meter lång bockbro av timmer som stod färdig i februari 1943. Den bombades omgående av allierat flyg men var användbar igen ett par månader därefter bara för att åter träffas några dagar efteråt.
Efter ännu en reparation slog slutligen brittiska bombplan ut bron permanent
24 juni 1945. Den demolerade bron fördes bort då den hindrade flodtrafiken
men rester av den kan ännu beskådas i det närliggande museet.
Thanbyuzayat
Personligen har jag aldrig riktigt uppskattat den kommersialiserade thailändska varianten av Dödens järnväg. Alla dessa turister från världens alla hörn
som gör det svårt att verkligen få en känsla för den viktiga epok av Andra
världskriget som järnvägen trots allt representerar. När jag så för något år sedan befann mig i Moulmein på Burmas Andamakust beslöt jag hyra en taxi för
en dagsutflykt de sex milen söderut till staden Thanbyuzayat och den burmesiska terminalen för Dödens järnväg.
När chauffören lämnade av mig vid sidan av vägen trodde jag först att jag
kommit fel. Bara träd och ett gammalt rostigt stängsel längs vägen. Inte ett
spår av varken skyltning eller människor. Med hjälp av kroppsspråk och
Copyright
Burma Center International 2010 / [email protected]
pustande läten försökte jag
illustrera ett ånglok och han
pekade ivrigt nickande in
mot vegetationen.
Jag gick några tiotal meter in
bland träden och där fanns
en grind i stängslet, försedd
med hänglås. Efter en stund
kom en man springande som
visade sig vara vaktmästaren.
Han förklarade på knagglig
engelska att grinden måste
hållas låst som skydd mot
Inga besökare och ingen som helst skyltning till järnvävandaler. Som utlänning
gens slutterminal i Thanbyuzayat Foto: Burma Center
bedömdes jag tydligen som
harmlös och fick vandra runt fritt hela eftermiddagen och behövde bara trycka
igen låset när jag var färdig.
Efter ett femtiotal meters promenad nåddes ytterligare en grind.
Inte heller här någon människa
inom synhåll men en hund betraktade nyfiket den ovana åsynen
av en tvåbent inkräktare i reviret.
Innanför grinden låg en byggnad som visade sig vara ett svårt
vandaliserat museum. Det hade
en gång i tiden
utrustats med
detaljerade
modeller och
prylar som haft
att göra med
järnvägen men
då inga besökare kommit
Museet svårt vandaliserat
har byggnader
Foto: Burma Center
och inredning fått förfalla och
objekten stulits.
Copyright
Burma Center International 2010 / [email protected]
Sista vilan för ett av ångloken
En bit ifrån museibyggnaden fanns en sektion av den ursprungliga järnvägsrälsen kvar och långt borta skymtade ett gammalt ånglokomotiv. Loket var ett
original som trafikerat järnvägen under japanska ockupationen. Det var dock
uppiffat enligt typiskt burmesiskt maner, som man tror vi västerlänningar vill
ha det. Färggrant som jag knappast kan tänka mig att det såg ut när det puffade
fram genom djungeln. Vad som förvånade mig mest var att så många av
detaljerna fanns kvar och som det verkade var allt i ganska gott skick. Det såg
faktiskt ut som om loket skulle kunna ånga vidare ett bra tag till.
Ånglok som trafikerade Dödens järnväg under
Andra världskriget Foto: Burma Center
Copyright
Burma Center International 2010 / [email protected]
På båda sidor om rälsen som ledde fram till lokomotivet stod skulpturer av
utmärglade krigsfångar och japanska soldater, allt i naturlig storlek. Figurerna
var vanställda nästan till oigenkännlighet men med lite fantasi kunde man
ändå skönja symbolismen.
Några av de avbildningar illustrerande allierade krigsfångar och tvångsrekryterade civila som arbetade med
järnvägsbygget samt deras japanska väktare.
Foto: Burma Center
När jag stod där i den omgivande stillheten, mitt bland alla illa tilltygade minnesmärken och utan en enda människa inom synhåll, var det inte så svårt att
tänka sig in i de hemskheter som utfördes av de japanska fångvaktarna längs
denna dödens järnväg. Byggandet krävde mer än 12 000 allierade krigsfångars och 80 000 civila slavarbetares liv. Det var kusligt att mot slutet av dagen
stå där och nästan kunna höra deras tysta klagan.
Likt de flesta allierade kyrkogårdar i Myanmar är även den i Thanbyuzayat exemplariskt underhållen. Bara på denna kyrkogård vilar 3770 allierade soldater, de flesta
offer för byggandet av Dödens järnväg.
Foto: Burma Center
Copyright
Burma Center International 2010 / [email protected]