Transcript organisering förändrar världen! - olof palme international center

ORGANISERING
FÖRÄNDRAR VÄRLDEN!
MÖT FACKLIGT AKTIVA SOM TROTSAR FÖRTRYCK
DE KÄMPAR FÖR FACKLIGA
RÄTTIGHETER
I den här broschyren kan du läsa om hur den fackliga situationen ser ut i några länder i
världen. Möt Hazelyn Cruz Dimacalest från Filippinerna som berättar om hur fackföreningar motarbetas och arbetsgivarna gör allt de kan för att arbetarna inte ska lära sig om sina
rättigheter. Du kan också läsa om de utmaningar fackligt aktiva möter i Belarus, Zimbabwe,
Serbien och Burma.
Med stöd från Palmecentret kan tusentals människor vara med och göra världen lite bättre,
varje dag. Lite mindre fattig, lite mer demokratisk och lite mer rättvis.
KORT OM PALMECENTRET
Palmecentret är den svenska arbetarrörelsens samarbetsorgan för internationella frågor
och opinionsbildning. Vi arbetar i Olof Palmes anda för demokrati, mänskliga rättigheter
och fred. Vårt mål är att ge makt åt människor att förändra sina samhällen och därmed sina
egna liv.
Medlemmar i Palmecentret är i stort sett alla svenska arbetarrörelseorganisationer, bland
andra LO, LO:s medlemsförbund, ABF, Socialdemokraterna, Unga Örnar, Verdandi och
Kooperativa Förbundet.
Palmecentret är engagerat i utvecklingssamarbete i drygt 20 länder. En viktig uppgift är
också att sprida kunskap om och diskutera internationella frågor. Palmecentret ordnar
därför seminarier och öppna möten i Sverige och i länder där våra samarbetspartners finns.
Palmecentret får finansiellt stöd från Sida och EU. Men de pengar vi får in genom medlemsavgifter och insamlingar från allmänheten är helt avgörande för att vi ska kunna driva vårt
utvecklingssamarbete.
“ Vår solidaritet med människor får inte låta sig begränsas av olika politiska system.
En fängslad fackföreningsledare är en fängslad fackföreningsledare, oavsett om det
sker i Guatemala eller i Polen eller i Turkiet. En brinnande by är en brinnande by,
oavsett om den terrorbombas i El Salvador eller i Afghanistan.”
Ur Olof Palmes tal om fred och säkerhet vid Socialdemokraternas partikongress 1984.
Taxichauffören Ko Aye Tun arbetar elva timmar om dagen, sju dagar i veckan. Foto: Lennart Johnsson
BURMA ”VI HAR LÅNG VÄG ATT GÅ”
FAKTA BURMA
Befolkningsmängd: 54,5 miljoner Huvudstad: Naypyidaw
Huvudnäring: Två tredjedelar av Burmas befolkning arbetar inom jordbruks-,
skogs- och fiskesektorn medan en fjärdedel återfinns inom tjänstesektorn. BNP per invånare: 583 dollar
FN:s index på välfärd HDI: Rangordning 149 av 187 (Sverige är på plats 10)
“På grund av riskerna är vi försiktiga och kallar oss intresseförening”
Burma är ett av de svåraste länderna i världen när det gäller facklig organisering.
Fackliga rättigheter är inte säkerställda i lagstiftningen och har länge motarbetats av
militärens brutala ingripanden. Sociala trygghetssystem saknas och arbetsvillkoren är
ofta mycket dåliga.
– För att klara av att försörja min familj måste jag jobba mellan åtta på morgonen och
sju på kvällen, sju dagar i veckan, säger Ko Aye Tun som är taxichaufför i Burma. Den höga
arbetsbelastningen gör att arbetare av praktiska skäl har svårt att organisera sig för att kräva
sina rättigheter.
De fackliga organisationerna i Burma arbetar i exil eller underjordiskt. Fackligt aktiva
utsätts för hot och övergrepp, fängslas eller torteras och fackliga aktiviteter slås ner hårt av
militärjuntan.
– På grund av riskerna har vi hela tiden varit försiktiga och vi kallar oss intresseförening,
säger Thet Naing som är ordförande för Burmas taxifack.
Under den senaste tiden har vissa lättnader skett i diktaturen Burma som inger lite
hopp. En ny lagstiftning är på väg som underlättar bildandet av fackföreningar. Men Burmas
arbetare är fortfarande mycket utsatta. FN:s arbetslivsorganisation, ILO, ställer regelbundet
krav på regimen att respektera grundkonventionerna om förbud mot barn- och tvångsarbete. Tvångsarbete sker på uppdrag av militären och det förekommer även att barn arbetar i
fabriker för usla löner.
I Thailand finns omkring två miljoner burmesiska migrantarbetare. Dom får inte
starta egna fackföreningar och många arbetar under slavliknande förhållanden.
Självständiga fackförbund är en viktig del av demokratiseringsprocessen i Burma.
Thet Naing berättar:
– För att Burma ska utvecklas åt rätt håll behöver vi få en demokrati som innefattar
fackliga rättigheter och möjlighet att organisera fria fackföreningar. Jag tror på idén, att vi
arbetare blir starkare om vi tillsammans driver våra krav mot arbetsgivarna. Men samtidigt
förstår jag att vi har lång väg att gå innan vi har en stark fackföreningsrörelse i vårt land.
Thet Naing Foto: Lennart Johnsson
FILIPPINERNA ”DET ÄR SVÅRT ATT
INVOLVERA KVINNOR I FACKET”
FAKTA Filippinerna
Befolkningsmängd: 104 miljoner Huvudstad: Manila
Huvudnäring: Majoriteten arbetar inom tjänstesektorn. Jordbruk, skogsbruk och fiske
sysselsätter drygt 30 procent. 16 procent arbetar inom industrin. Många kvinnor
arbetar inom textilindustrin och den elektroniska industrin. BNP per invånare: 2 011 dollar
FN:s index på välfärd HDI: Rangordning 97 av 187 (Sverige är på plats 10)
“De gör allt för att arbetarna inte ska lära sig om sina rättigheter”
Över 23 miljoner människor lever i fattigdom och samhället präglas av djupa klyftor.
Korruptionsnivån i Filippinerna är hög och makten är koncentrerad till ett hundratal
kapitalstarka familjer.
– Fackföreningarna är svaga i Filippinerna på grund av att systemet är så korrupt.
De flesta ägare vill inte ha någon fackförening i sina företag så de gör allt de kan för att
arbetarna inte ska lära sig om sina rättigheter, säger Hazelyn Cruz Dimacalest som arbetar
med kvinnors rättigheter på Palmecentrets samarbetspartner LEARN (Labour Education
And Research Network).
Arbetares rättigheter nonchaleras och motarbetas aktivt och arbetsgivare utsätter
fackligt aktiva för trakasserier, hot och avsked.
Endast 5-10 procent av arbetskraften inom privat sektor är fackligt organiserad. Inom
offentlig sektor är ungefär en fjärdedel anslutna, men förhandlingsmöjligheterna är
begränsade för de offentliganställda eftersom lönerna beslutas av staten.
Traditionella könsmönster försvårar kvinnors organisering. Margarita A. de Guzman
som arbetar som kvinnokoordinator på tele- och postarbetarfacket PEUP berättar:
– Det är svårt att engagera kvinnor i facket. Som kvinna har jag så många ansvarsområden, efter jobbet måste jag göra hushållsarbete och ta hand om mina barn. Men jag
ser vikten av att vara aktiv i facket. Förr vågade jag inte stå framför andra människor, nu
står jag och pratar på olika seminarier. Jag har lärt mig mycket genom facket, speciellt om
kvinnors rättigheter, deltagande och påverkansarbete.
I finanskrisens spår har arbetslösheten ökat, matpriserna stigit och privatiseringen
tilltagit – och därmed de otrygga anställningarna. Många arbetsgivare anställer bara för
korta perioder vilket innebär osäkra löner och uteblivna sjukförsäkringar. Och det ständigt
närvarande hotet om att inte få förnyat korttidskontrakt leder till ännu större rädsla för att
engagera sig fackligt.
Hazelyn Cruz Dimacalest Foto: Viktoria Svensson
BELARUS ”DET ÄR FARLIGARE ATT
VARA FACKLIGT ÄN POLITISKT AKTIV”
Fakta Belarus
Befolkningsmängd: 9,5 miljoner Huvudstad: Minsk
Huvudnäring: 35 procent arbetar inom industrin med exempelvis maskiner, metaller
och kemikalier. 15 procent arbetar inom jordbruket med livsmedelsproduktion.
Hälften arbetar inom tjänstesektorn.
BNP per invånare: 5 607 dollar
FN:s index på välfärd HDI: Rangordning 65 av 187 (Sverige är på plats 10)
”Om du är med i ett fritt fackförbund får alla reda på det - inklusive din chef”
I Belarus är fackligt arbete svårt och riskabelt. Fackliga företrädare har fängslats, avskedats
och hotats. President Lukasjenka styr landet med järnhand och verkar för att tysta
regimkritiska röster.
Det statliga facket FTUB (Federation of Trade Unions of Belarus) motarbetar
utvecklingen av arbetsmarknadslagstiftningen eftersom den skulle försvaga deras position.
Den fackliga organisationsgraden är hög, men det beror snarast på bristande demokrati,
eftersom arbetare uppfattar att det finns ett krav på medlemskap.
Fria fackföreningar har svårt att etablera sig i Belarus och den hårda lagstiftningen ger
offentliga myndigheter befogenheter att avslå ansökningar om registrering av nya förbund
eller fackliga aktiviteter.
– Det är farligare att vara fackmedlem än politiskt aktiv i Belarus. Du kan i hemlighet
vara med i ett politiskt parti, men om du är med i ett fritt fackförbund kommer alla att få
reda på det - inklusive din chef, berättar Alexander Yaroshuk som är ordförande för det fria
facket BKDP (The Belarus Congress of Democratic Unions) som organiserar ungefär 10 000
arbetare
I Belarus är fyra av fem anställda av staten. Den privata sektorn är eftersatt och all
verksamhet som inte är under direkt kontroll av staten uppfattas som ett hot. Anställningsvillkoren är osäkra och majoriteten har ettårskontrakt som omprövas varje år. Många är
undersysselsatta. Anställningsotryggheten ger myndigheterna möjlighet att göra sig av med
obekväma anställda och de som gått med i fria fackföreningar.
Statens kontroll av massmedier och befolkningens begränsade möjlighet att resa från
landet försvårar den politiska insikten om situationen i andra delar av världen.
Självständighetsrörelsen var svag under Sovjettiden och landet har fortfarande samma
repressiva samhällsstruktur.
- Ett problem med demokratiseringen av Belarus är att landet och befolkningen inte
har någon demokratisk tradition, säger Alexander Yaroshuk. Därför är kunskaperna om
organisering och fackliga rättigheter dåliga.
Alexander Yaroshuk Foto: Malin Hansson
ZIMBABWE ”FACKET INGER HOPP”
Fakta Zimbabwe
Befolkningsmängd: 12,6 miljoner Huvudstad: Harare
Huvudnäring: Traditionellt en jordbruksnation. De få som har en formell anställning
arbetar mestadels inom servicesektorn. Många arbetar inom den informella sektorn
för att överleva.
BNP per invånare: 475 dollar
FN:s index på välfärd HDI: Rangordning 173 av 187 (Sverige är på plats 10)
”Flera fackliga kollegor har mördats, misshandlats eller fått sina hus nedbrända”
Arbetslösheten har beräknats till hela 95 procent och få har en formell anställning.
Många lever i fattigdom och utan grundläggande social service som rent vatten, boende
och sjukvård. Zimbabwe hade en gång en stark ekonomi baserad på jordbruk men under
president Robert Mugabes vanstyre har landet förvandlats till en fattig och auktoritär stat.
En landreform i slutet av förra årtiondet resulterade i att cirka 400 000 lantarbetare
förlorade både arbete och bostad.
– Folk säljer vatten, hembakat bröd, cigaretter – vad som helst som kan ge några
kronor till mat och hyra.
Detta säger Michael Kandukutu, som är organisationsansvarig på ”Zimbabwes LO”
ZCTU (Zimbabwe Congress of Trade Unions) i Harare. ZCTU organiserar cirka 30 förbund
och har ungefär 200 000 medlemmar.
– Det mesta i vårt land är korrupt, men inte den självständiga fackföreningsrörelsen.
Vi har fria val till fackliga uppdrag och för att bli omvald måste man göra ett bra jobb.
Människor ser att vårt arbetssätt fungerar och det väcker respekt. För många zimbabwier
är facket hoppet om demokrati.
Att fackligt arbete kan vara förenat med fara är Michael Kandukutu väl medveten om.
Ibland sätts han i polisarrest eller får hembesök av säkerhetspolisen.
– Jag har ändå haft tur. Flera fackliga kollegor har mördats, misshandlats eller fått
sina hus nedbrända, säger Michael Kandukutu.
Zimbabwe styrs av en samlingsregering där oppositionsledaren Morgan Tsvangirai
från MDC (Movement for Democratic Change) ingår. MDC har starka band till fackföreningsrörelsen och ZCTU. Men den Mugabetrogna polisen ger brutala svar på strejker och
fackliga aktiviteter och fackliga företrädare utsätts för trakasserier, våld och övergrepp.
– Vi behöver internationella kontakter som vet vad som händer i Zimbabwe och som
kan reagera mot övergrepp, säger Michael Kanduktu.
Michael Kandukutu Foto: Agneta Carleson
SERBIEN ”APATIN SPRIDER SIG BLAND
ARBETARNA”
Fakta SERBIEN
Befolkningsmängd: 7,3 miljoner Huvudstad: Belgrad
Huvudnäring: Den offentliga sektorn sysselsätter omkring 40 procent av arbetskraften.
Många arbetar inom industrin, främst inom energi-, tillverkning- och metallindustrin.
BNP per invånare: 5 262 dollar
FN:s index på välfärd HDI: Rangordning 59 av 187 (Sverige är på plats 10)
”Fackliga aktiviteter saboteras och fackliga representanter trakasseras och hotas”
I den ekonomiska krisens spår har hundratusentals arbetare blivit utan löner och pensioner.
Hälften av landets anställda är fackligt anslutna och rörelsen skulle kunna vara en viktig
del av samhällsutvecklingen, men verkar under svåra förutsättningar. Serbiens ekonomi är
mycket utsatt, bland annat på grund av landets blodiga historia, den utbredda korruptionen
och ett dåligt utbildningssystem. Den politiska viljan att stärka arbetares rättigheter saknas
och liberala och nationalistiska krafter dominerar politiken.
– Fackföreningarna har svårt att påverka lagar och regleringar och faktiskt skydda
arbetarna och deras rättigheter. Protester och strejker hålls nästan varje dag runt om i
Serbien, men utan resultat, och apatin sprider sig bland arbetarna.
Detta säger Bojana Bijelovic som är ordförande för ungdomssektionen i Serbiens
största fackförbund, CATUS (Confederation of the Autonomous Trade Unions of Serbia)
som organiserar cirka 850 000 arbetare.
Arbetslösheten i Serbien var år 2011 drygt 22 procent, men beräknas i praktiken vara
högre, och klyftorna i samhället är djupa. En omfattande privatisering av de statliga
företagen har skett de senaste åren och multinationella företag har tagit över vilket
försvårar det fackliga arbetet.
– Fackföreningarna var oförberedda på de nya förhållandena som kom med dom
privata arbetsgivarna. De stoppar ofta arbetare från att organisera sig, vägrar sluta
kollektivavtal och bryter arbetskontrakten. Fackliga aktiviteter saboteras och fackliga
representanter trakasseras och hotas, säger Bojana Bijelovic.
Arbetsgivare har enligt lag rätt att ställa in löneutbetalningar och dra in socialförsäkringsförmåner för strejkande arbetare. Lagstiftning som ställer höga krav på byråkrati
vilket försvårar utvecklingen av nya fackförbund.
Bojana Bijelovic Foto: CATUS
VISST GÅR DET ATT FÖRÄNDRA
VÄRLDEN!
Vi vet att det är möjligt att förändra ett samhälle. Att det går att påverka. Men det bygger på
solidaritet. Runt om i världen kämpar arbetare för att förändra sina samhällen, och därmed
sina egna liv. De startar fackföreningar, partier och bildningsförbund. Ofta möter de hårt
motstånd från arbetsgivarna. De fortsätter envist sitt arbete, men behöver omvärldens stöd.
Vill du aktivt bidra till att skapa en fredligare värld och stärka demokrati och mänskliga
rättigheter, kan du bli månadsgivare till Palmecentrets solidaritetsfond. Du kan också
skänka en gåva till minne av någon eller när en vän firar högtidsdag. Mer information finns
på www.palmecenter.se
Är vi många som bidrar kan vi göra stor skillnad i världen!
Foto: Palmecentret
Produktion Isabelle Ljungberg, Palmecentret
Texter och foton Agneta Carleson, Lennart Johnsson, Mikael Scheibel Julin,
Sofia Joelson, Viktoria Svensson
GRAFISK FORM K E L L Y A N D P L I N G
Tryck Socialdemokraternas hus AB
Utgiven april 2012
PALMECENTRETS
SOLIDARITETSFOND
Postadress Box 836, 101 36 Stockholm | Besöksadress Sveavägen 68
Telefon 08-677 57 70 | E-post [email protected] | Plusgiro 570-2