Transcript Fackets framtida roll som samhällsaktör

Fackets framtida roll
som samhällsaktör
-tankar om möjligheterna att påverka
den politiska dagordningen
Fackets framtida roll som
samhällsaktör
-tankar om möjligheterna att påverka den politiska
dagordningen
Håkan A Bengtsson, vd, Arenagruppen
Daniel Lind, Arenas vetenskapliga råd
Sverker Lindström, Arenagruppens vänner
Lars Jonsson, Agenda PR
Boa Ruthström, chef, Arena Idé
Tobias Smedberg, Agenda PR
2011-03-30
2
Sammanfattning
Den här rapporten handlar om hur fackens ställning och inflytande över idéer och
politik har försvagats och hur förtroendet för de fackliga organisationerna minskat
under de senaste decennierna. Den beskriver också den offensiva och långsiktiga
satsning som arbetsgivarorganisationerna genomfört för att stärka sitt inflytande
över idéer och politik, något som bidragit till den motvind som facken befinner sig i.
Men rapporten behandlar också den vilja och de möjligheter till gemensamt fackligt
agerande som finns för att återta inflytandet över dagordningen och stärka löntagarnas röst i debatten. De fackliga organisationerna behöver en gemensamt
finansierad, oberoende och resursstark tankesmedja som kan fungera som en motvikt till arbetsgivarorganisationernas långsiktiga och strategiska påverkansarbete.
Facken befinner sig i ett besvärligt läge
Allmänhetens förtroende för de fackliga organisationerna har sjunkit. Bland 21 samhällsinstitutioner är det bara EU-parlamentet som åtnjuter lägre förtroende än
facken. Undersökningar visar att de fackliga medlemmarnas förtroende för sin fackförening har minskat. Andelen som anser att löntagarnas livsvillkor beror på fackens
ställning i samhället har minskat markant. Endast drygt tio procent av allmänheten
gör bedömningen att fackens betydelse för löntagarna och fackens ställning som
samhällspolitisk aktör kommer att stärkas under de kommande 10-15 åren. Fem
gånger så många anser att fackens betydelse kommer att minska.
Dessa förändrade värderingar har påverkat den fackliga organisationsgraden. Den
har minskat med 14 procentenheter sedan mitten på 1990-talet och ligger i dag runt
70 procent. Minskningen gäller både arbetare och tjänstemän. Färre än hälften av de
unga är med i facket. I förlängningen av detta ligger betydande svårigheter att fullgöra det kärnfackliga uppdraget – att förbättra kollektivavtalens täckningsgrad och
att utveckla det materiella innehållet i avtalen.
Den här utvecklingen innebär att de fackliga organisationerna idag befinner sig i en
situation som liknar den som arbetsgivarna befann sig i för 40 år sedan. Då blåste
starka vindar mot arbetsgivarnas värderingar och det politiska systemet levererade
reformer som av arbetsgivarna ansågs strida mot deras intressen.
Arbetsgivarnas offensiv förändrar dagordningen
Arbetsgivarnas svar på detta tillbakapressade läge blev – med facken som förebild –
under 1970-talet att ideologisera och politisera verksamheten. Uppdraget omdefinierades – från en mer eller mindre renodlad organisation för förhandling och
medlemsservice till att långsiktigt vinna det politiska problemformuleringsinitiativet.
Facket utmålades och utmålas som ett snävt särintresse med uppgiften att genom
kollektivets styrka begränsa enskilda individers frihet. På detta sätt skulle ett grundläggande värderingsskifte genomföras och därmed skulle grunden vara lagd för politiska förändringar i linje med arbetsgivarnas intressen. På detta sätt breddades
medlemsintresset – till att, utöver de direkt partsrelaterade uppgifterna, också inkludera tydliga uppfattningar om till exempel skatternas andel av BNP, den offentliga sektorns storlek, socialförsäkringarnas utformning och inkomstskillnadernas
utveckling. Målsättningen var att i grunden förändra samhällsmodellen. Få skulle i
dag bestrida att arbetsgivarnas satsning har varit framgångsrik. När de avtalsslutande parterna har förhandlat löner och andra villkor har arbetsgivarna samtidigt
tillskjutit stora resurser till olika tankesmedjor och utredningsinstitut som långsiktigt
3
syftat till att underminera sin motparts ställning i samhället och att försvaga de
värderingar som bär upp dess arbete.
Facklig vilja till gemensam satsning
I dag är det de fackliga organisationerna som står vid ett vägskäl. Man kan välja att
genom en bred och gemensam satsning på långsiktig facklig och politiskt underbyggd opinionsbildning försöka förändra värderingsklimatet i en riktning som
stärker gemensamma löntagarintressen. Alternativet är att anpassa sig till rådande
klimat och se utvecklingen som ofrånkomlig.
När man frågar de fackliga företrädarna är det tydligt vilken väg de vill gå. I en
enkätundersökning som genomfördes våren 2010 och riktade sig till styrelseledamöterna i de tio största förbunden inom LO, TCO och Saco svarade närmare nio
av tio styrelseledamöter att de tycker att det finns ett behov hos de fackliga organisationerna att initiera en gemensam satsning i syfte att stärka löntagarnas röst i
utredar/forskarvärlden, media och inom politisk påverkan.
Resultaten visar också att de förtroendevalda anser att arbetsgivarnas satsning har
lett till en starkare ställning i samhällsdebatten, att den har varit politiskt lyckosam
och att arbetsgivarna har varit mer framgångsrika än de fackliga organisationerna.
Mycket få anser att facken har blivit mer framgångsrika på att påverka de grundläggande värderingarna i samhället under de senaste decennierna. Styrelseledamöterna anser också att arbetsgivarnas framgångar försvårar det lokala fackliga
arbetet.
Hög tid att agera och förutsättningarna finns
I efterhand förundras många arbetsgivarrepresentanter av hur lång tid det tog innan
man systematiskt reagerade på det värderingsklimat och den politik som fördes på
1960- och 1970-talen. När det nu har gått närmare 40 år är det hög tid för de fackliga
organisationerna att ta fram en genomtänkt motstrategi. Vissa samhällsförändringar
är irreversibla. Fortsatt passivitet kan innebära att den kritiska punkten snart har
passerats, och de fackliga organisationerna får svårt att fullgöra sitt uppdrag gentemot medlemmarna.
Förutom ett behov och en vilja att agera gemensamt visar rapporten också att
resurser finns för en gemensam satsning i syfte att svara upp mot arbetsgivarnas
påverkansarbete. Utmaningen består i att tänka bortom det dagsaktuella, att prioritera och bygga upp en oberoende verksamhet som långsiktigt kan verka för att i
bred bemärkelse stärka facken och de fackliga värderingarna.
Facken är i behov av en kraftfull tankesmedja
Kraftfull och väl genomförd opinionsbildning och politisk påverkan kräver underbyggda fakta, trovärdiga analyser, tydlighet och möjlighet att vidga ramen för det
tänkbara Det kräver i sin tur en självständig organisation med långsiktig finansiering
som kan bedriva verksamhet inom strategiska samhällsområden. I rapporten beskrivs hur en facklig tankesmedja skulle kunna vara uppbyggd och inom vilka områden den skulle kunna agera. Med hjälp av en sådan verksamhet, som tar sin
utgångspunkt i gemensamma arbetstagarintressen, finns det skäl att tro att facken
kan återta problemformuleringsinitiativet och på ett tydligare sätt gå i svaromål mot
aktörer med en annan agenda.
Stockholm, april, 2011.
4
Sammanfattning ____________________________________________________________ 3
1. Inledning________________________________________________________________ 7
2. Fackens starka ställning i samhällsdebatten efter andra världskriget________________ 7
3. Näringslivet storsatsar – med facken som förebild _______________________________ 8
3.1 Att vinna problemformuleringsinitiativet ________________________________________ 8
3.2 Sture Eskilssons PM till Safs styrelse ___________________________________________ 9
3.3 Arbetsgivarna ideologiseras och politiseras _____________________________________ 10
3.4 Att vinna den centrala zonen _________________________________________________ 11
3.5. Har arbetsgivarnas strategi varit framgångsrik? ________________________________ 12
4. Svenskt Näringsliv i dag – centralisering, stora resurser, många avsändare _________ 13
4.1 Centralisering _____________________________________________________________ 13
4.2 Finansieringen av Svenskt Näringsliv och medlemsförbunden______________________ 14
4.3 Arbetsgivarnas och löntagarnas resurser _______________________________________ 15
4.4 Näringslivets tankesmedjor och utredningsinstitut påverkar den fackliga och politiska
dagordningen ________________________________________________________________ 17
4.5 Näringslivets övriga lobby- och opinionsbildningsorganisationer ___________________ 20
5. Den nya kommunikationsindustrin __________________________________________ 21
5.1 Påtryckarvärldens snabba tillväxt_____________________________________________ 21
5.2 Totalt 40 000 anställda konsulter ______________________________________________ 21
5.3 Kommunikationssamhällets vinnare och förlorare _______________________________ 22
5.4 Förändringarnas betydelse ___________________________________________________ 23
5.5 Mediejättarna och börsföretagen sitter i samma båt ______________________________ 24
5.6 Näringslivsintressen dominerar lobbyismen_____________________________________ 27
6. Regeringen rider på den våg Svenskt Näringsliv satte igång för 40 år sedan _________ 28
7. Fackens ställning i svenskt samhällsliv_______________________________________ 29
7.1 Allmänhetens förtroende för facken ___________________________________________ 29
7.2 Fackens betydelse för löntagarna och samhällsdebatten ___________________________ 34
7.3 Facklig organisationsgrad och kollektivavtalens täckningsgrad ____________________ 37
7.4 Sammanfattande analys _____________________________________________________ 39
8. Fackliga förtroendevaldas syn på fackens och arbetsgivarnas ställning i svenskt
samhällsliv _______________________________________________________________ 39
8.1 Hur framgångsrika är facken?________________________________________________ 39
8.2 Har facken blivit mer framgångsrika? _________________________________________ 40
8.3 Vilken aktör har varit mest framgångsrik: facken eller arbetsgivarna? ______________ 41
8.4 Hur har det lokala fackliga arbetet utvecklats? __________________________________ 42
8.5 Har arbetsgivarnas satsning varit framgångsrik? ________________________________ 43
5
8.6 Har arbetsgivarnas satsning påverkat politiken?_________________________________ 43
8.7 Finns det behov av en gemensam facklig satsning? _______________________________ 44
8.8 Vad bör facken bli bättre på?_________________________________________________ 45
9. Vägen framåt – idéer kring skapandet av en tankesmedja ________________________ 46
9.1 Ödmjukhet inför olikhet _____________________________________________________ 46
9.2 Finansiering och styrning som garanterar oberoende _____________________________ 46
9.3 Verksamhetsinriktning ______________________________________________________ 47
9.4 Avslutning – från ord till handling ____________________________________________ 48
6
1. Inledning
Vad som diskuteras, hur det diskuteras och vilka lösningar som dominerar i
samhällsdebatten bestäms i hög grad av dem som sätter dagordningen. För att
kunna definiera denna tolkningsram – att inneha problemformuleringsinitiativet –
krävs ett långsiktigt och systematiskt arbete på flera nivåer.
Arbetsgivarna valde i början av 1970-talet att möta ett i deras perspektiv felaktigt
värderingsklimat och en ogynnsam politisk reformagenda med att satsa stora
resurser på en ideologisk opinionsbildning som långsiktigt syftade till att förändra
samhällsklimatet. Detta skulle lägga grunden för konkreta politiska förändringar i
riktning mot en annan samhällsmodell.
Under senare år har detta enträgna arbete gett resultat inom många områden. Inte
minst har allmänhetens attityd till facket försämrats och den fackliga organisationsgraden har sjunkit med 14 procentenheter under de senaste 15 åren. Värderingsmässigt och politiskt är det få som i dag skulle bestrida att arbetsgivarnas opinionsbildning har varit framgångsrik.
Vår uppfattning är att de fackliga organisationerna i dag befinner sig i en liknande
situation som arbetsgivarna befann sig i för 40 år sedan. Den här rapporten syftar
därför till att initiera en fördjupad och konstruktiv diskussion inom den fackliga
världen om hur arbetsgivarna lyckades förändra samhällsklimatet, hur den politiska
opinionsbildningen ser ut i dag och vilka fackliga strategier som krävs för att långsiktigt förändra samhällsklimatet.
2. Fackens starka ställning i samhällsdebatten efter andra världskriget
I mitten av 1940-talet oroades näringslivet och dess organisationer av det efterkrigsprogram som lades fram under denna tid. Valet 1948 var en hård konfrontation
mellan näringslivets och löntagarnas intressen. I syfte att långsiktigt påverka det
svenska samhället i mer arbetsgivarvänlig riktning sjösattes en bred satsning på
aktiv opinionsbildning. Men den samförståndsanda som präglade 1950-talet gjorde
att stora delar av denna satsning lades på is.1 Ekonomin utvecklades gynnsamt och
genom direkta förhandlingar mellan Saf och LO säkerställdes arbetsfreden. Sysselsättningen ökade och reallöneökningarna var rekordhöga.
Sedan kom 1960-talet och mot slutet av decenniet kulminerade Vietnamkriget.
Studenter demonstrerade mot kapitalets makt. I arbetsgivarnas värld innebar det en
tydlig radikalisering av de dominerande värderingarna samtidigt som partsrelationerna förändrades. Bland annat fick tjänstemännen kollektivavtal och statstjänstemännen avtalsrätt. Avtalsrörelserna blev mer komplicerade och utfallen inte
lika lätta att kontrollera. Lönerna och inflationen sköt i höjden. Tillväxten och produktiviteten i industrin utvecklades långsammare än tidigare. Den påstådda svenska
eftersläpningen tog sin början.
1
Även om vi senare kommer att se att arbetsgivarna bl.a. redan drev forskningsinstitutet Industrins
Utredningsinstitut (IUI) och den forskningsinriktade tankesmedjan Studieförbundet Näringsliv och
samhä lle (SNS). Till detta kommer även Skattebeta l arnas förening.
7
Till detta kommer den period av löntagarvänlig lagstiftning som klubbades igenom i
riksdagen.2 1971 kom en ny arbetstidslag. 1973 kom lagen om styrelserepresentanter. 1974 kom lagen om anställningsskydd och lagen om facklig
förtroendeman. 1977 kom medbestämmandelagen och semesterlagen. Över detta
hängde förslaget till löntagarfonder.
I Stefan Kochs bok Höger om! beskrivs opinionsbildningen i Sverige under den här
tiden. Han säger om de fackliga organisationerna att de:
”…dominerade produktionen av ´verkligheten´ i media på alla
områden…” och att ord som ”…jämlikhet och solidaritet
dominerade debatten, vilket i sin tur gjorde att de också
dominerade språket och politiken.”
Koch fortsätter om fackens starka ställning i samhällsdebatten:
”…åsiktsord som jämlikhet och solidaritet förvandlades till så
kallade obligatoriska passager i språket. Passager som alla politiska
förslag måste igenom.”
De obligatoriska passagerna blev det som politiska partier och organisationer måste
anpassa sina idéer och förslag efter, om man hade för avsikt att allmänheten skulle
acceptera och omfamna dem. När de fackliga organisationernas världsbild dominerade samhällsdebatten anpassades de politiska förslagen till detta värderingsklimat.
Koch säger också:
”Så i språket och i debatten skapas ord som fungerar som
åsiktsportar. Och i media finns det också en ordning, ett sätt på
vilket media fungerar, ett sätt på vilket nyheter och debatter
skapas. Det är de opinionsbildande organisationerna som styr
massmedia.”
3. Näringslivet storsatsar – med facken som förebild
3.1 Att vinna problemformuleringsinitiativet
Arbetsgivarna kunde inte stillatigande åse hur deras värderingsgrund tappade förankring i samhället och politikens utformning gick åt fel håll. Därför initierade Saf år
1968 en nysatsning på aktiv opinionsbildning. Men det var först när Sture Eskilsson
år 1971 blev chef för Safs nya enhet för samhällskontakter som arbetet tog ordentlig
fart. Eskilsson säger med egna ord om detta:
2
Det råder oenighet kring varför tidigare partsfrågor nu blev föremål för lagstif tning. Den
a llmänna bilden är att LO så önskade eftersom de bedömde att de inte h ade nått tillräcklig a
framgångar i förh andlingarna med arbetsgivarna, men Svante Nycander menar att det snarare
h andlade om att socia ldemokraterna och folkpartiet kämpade om att vara det mest
löntagarvänliga partiet. Därmed skulle initia tivet h a kommit från politiken, inte från facken. Men
oavsett detta upplevdes det från arbetsgivarnas sida som ett avsteg från principen att parterna
själva skulle förhandla sig fram till uppgörelser som båda parter kunde acceptera.
8
”…striden om problemformuleringsinitiativet3 kunde ta sin början.”
Saf blev genom denna satsning något annat än en förhandlingsorganisation och en
försäkring mot fackliga stridsåtgärder. Uppdraget omdefinierades.4 Det handlade i
grund och botten om näringslivets värderingsmässiga och politiska ”systemförsvar”. För att nå dit politiserades näringslivets intressen. Men denna omvandling
var inte helt okontroversiell. Det fanns de inom SAFs styrelse som ansåg att organisationen skulle behålla den snävare inriktningen att vara en förhandlande organisation med fokus på samförstånd och gemensamma intressen.
Det omdefinierade uppdraget hade fackens arbete som förebild, men kanske också
som den viktigaste och främsta måltavlan. Arbetsgivarrepresentanterna ansåg att
det bland facken fanns en intellektuell bas som näringslivet saknade. Det gavs ut
böcker och anordnades seminarier. Kloka personer kunde fångas upp i ett nät av
verksamheter. Samtalen på arbetsplatserna imponerade. Fackliga perspektiv
dominerade i media.
3.2 Sture Eskilssons PM till Safs styrelse
Grunden för Safs förändrade inriktning lades i ett PM som Sture Eskilsson presenterade för styrelsen i mars 1971. I denna text lägger Eskilsson en ram kring den långsiktiga inriktningen på informationsverksamheten. Styrelsen fattade beslut i enlighet
med Eskilssons riktlinjer.
Fyra särskilt viktiga områden som skulle stärkas var följande:
1. Den teoretiska debatten. Eskilsson argumenterar för att debatten på en hög
teoretisk nivå ”…har en utomordentlig betydelse för opinionsbildningen i
stort.”. Han menar att det inte spelar någon roll att en sådan ”ideologisk
primärdebatt” endast omfattar ett mindre antal personer; den är nödvändig
för att idéerna ska utvecklas och formuleras på rätt sätt. Dessutom bidrar den,
enligt Eskilsson, till att attrahera unga människor med tydliga ideologiska
drivkrafter. Konkret handlade det enligt Eskilsson bland annat om att åstadkomma en motvikt till den mångfald av böcker och tidskriftsartiklar som lyfte
fram perspektiv och konkret politik som stred mot näringslivets intressen.5
3
Ett begrepp som författaren och professorn Lars Gustafson myntade i en rapport till Safs kongress 1980.
Statsvetarprofessorn Magnus Jerneck skrev i mitten av 1980-talet om Safs historia att många inom
organisationen i efterhand beklagade sin ”långa reaktionstid” när organisationen väntade till skarven mellan
1960-70-tal med att initiera nysatsningen på en aktiv och ideologisk opinionsbildning. När Curt Nicolin 1976
blev ordförande fick man också en högsta företrädare som helt omfamnade den mer politiserade inriktningen av
organisationen.
5
En konkret motvikt är att för varje bok som talade för fackens och löntagarnas intressen skulle näringslivet
publicera en ”motbok”. Detta är en tradition som är högst levande än i dag. Ett sentida exempel är
Jämlikhetsbluffen, utgiven av Timbro. Den försöker vederlägga de teser som drivs i den mycket
uppmärksammade boken Jämlikhetsanden, skriven av de brittiska epidemiologerna Wilkinson och Pickett. Ett
annat samtida exempel är professor Magnus Henreksons och forskaren Andreas Berghs bok utgiven på en
arbetsgivartillvänd amerikansk tankesmedja om hur höga skatter påstås hämma den ekonomiska utvecklingen.
Henrekson är chef på Institutet för näringslivsforskning (före detta IUI) och Bergh är en välfärdsforskare med
band till Ratio och Timbro. Ett exempel på viktig kurslitteratur är boken En Ny svensk modell av
Ratiomedarbetarna Nils Karlsson och Henrik Lindberg. I den hävdas att de har visat att den svenska
partsmodellen måste reformeras i arbetsgivarnas riktning om den ska ha någon framtid. Analysen är undermålig,
men boken används i undervisningen på bl.a. Stockholms universitet. Under epitetet ”Fristående ekonomer”
4
9
Översättning av internationell litteratur ansågs också vara viktig och särskilt
fokus borde riktas mot kurslitteraturen på universiteten.
2. Skolinformation. Eskilsson säger i sitt PM: ”Det kanske viktigaste slaget utkämpas just nu inom skolan.”. Här handlar det om att läroböcker, skolradio,
lärare och elever sammantaget styrs av värderingar som inte ligger arbetsgivarna nära. Enligt Eskilsson påverkade detta hela skol- och lärandeklimatet.
Särskild vikt borde läggas vid den lokala kontakten mellan skolor och företag.
3. Intern debatt. Eskilsson säger också att en central förutsättning för att den
politiska opinionsbildningen ska lyckas är att näringslivet självt tror på sin
sak. Han menar att många företagsledare vid den tiden hade en tendens till
”resignation” och ”tvivel”. För att bygga upp ett bättre självförtroende borde
man skapa ett debattklimat mellan företagsledare som ökar förståelsen för
näringslivets värderingsmässiga och politiska berättelse. Eskilsson sa då: ”Vi
måste skapa en näringslivets ideologi”.
4. Tidningar/massmedia.
De
informationsverktyg
som
arbetsgivarna
kontrollerar borde utvecklas. Medlemstidningen bör breddas och ges ut
oftare. I detta sammanhang lyfte Eskilsson också fram behovet av medialt
inriktade kampanjer. 6
3.3 Arbetsgivarna ideologiseras och politiseras
Vad Eskilsson lyckades med i sitt PM var att (1) analysera och förstå de fackliga
organisationernas arbete och (2) med detta som förebild lägga grunden för en motstrategi från näringslivets sida utifrån en gemensam vision om framtiden.
Men för att ytterligare öka Safs fokus på den långsiktiga opinionsbildningen, och i
ljuset av den politiska utvecklingen under den första halvan av 1970-talet, lade
Eskilsson år 1975 fram en ny analys för styrelsen. Den här gången var tonen hårdare
och organisationen var tvungen att välja ett av två alternativ. Antingen:
”Accepteras utvecklingen som ofrånkomlig och organisationens
uppgift blir att administrera genomförandet av de reformer
motparterna och statsmakten föreslår och ge företagen service i
anknytning till dessa.”
eller så
”Uppfattar SAF som sin viktigaste uppgift att bevaka de
företagsintressen som i bakgrundsskissen (Eskilssons PM) angavs
hotade. Föreningen mobiliserar de resurser som krävs för denna
uppgift.”
skriver Karlsson och Lindberg i september 2009 på DN debatt om hur den svenska modellen måste reformeras i
arbetsgivarnas riktning.
6
Kända kampanjer är ”Bekämpa inflationen” från 1976, ”Fri företagsamhet – bra för Sverige” från 1977, ”Sätt
fart på Sverige” från 1979 och den mest ideologiska kampanjen från 1980: ”Satsa på dig själv”. Den mest
uppseendeväckande kampanjen var emellertid den mot löntagarfonderna – som 1983 kulminerade i fjärde
oktober-rörelsen, då 75 000-100 000 gick ut på gatorna och demonstrerade.
10
Styrelsen valde alternativ två. Organisationen fick i princip rätten att satsa de
resurser som krävdes för att vända samhällsutvecklingen i riktning mot de
värderingar som låg i linje med arbetsgivarnas ideologi.
Vad denna politiska ideologi utvecklades till blev snabbt tydligt: svagare fackliga
organisationer, uppluckrad arbetsrätt, förändrade konfliktregler, lägre skatter,
större inkomstskillnader, mindre offentlig sektor, avregleringar, privatiseringar,
mindre generösa socialförsäkringar, osv.
Men för att nå dit krävdes att arbetsgivarintresset vann den centrala zonen.
3.4 Att vinna den centrala zonen
En viktig aspekt av arbetsgivarnas politiska opinionsbildning var som sagt att påverka en mindre krets, en elit: näringslivet och de politiska partier som främst omhuldade deras värderingar, akademiker och journalister. Denna lilla men avgörande
grupp skapar sedan en snöbollseffekt i opinionsklimatet. Genom tidningarnas
debattsidor, populariserad forskning och bokutgivning skulle ett nytt samhällsklimat
och andra värderingar successivt spridas till det stora flertalet.
Att på detta sätt utgå från en liten minoritet som sedan sprider värderingarna vidare
till den breda allmänheten utgår från synsättet att varje samhälle har en central zon.
Denna centrala zon:
”…är ett gemensamt namn för de institutioner och nätverk där
den politiska ordningen hamras fram, de företag där stora
rikedomsmassor samlas från marknaden, de intellektuella centra
där ny kunskap växer fram ur forskning, de vrår av samhället där
kulturen blomstrar.”
Hans L Zetterberg 7 , sociologiprofessorn, före detta Sifo-chefen, före detta chefredaktören (SvD) och arbetsgivarideologen, fortsatte i början av 2000-talet i ett tal till
ledande chefredaktörer:
”Som ni vet från ert dagliga arbete har massmedia mycket av sin
inspiration och sitt arbete i zonen. Den centrala zonen ligger
alltså där makten, rikedomen, kunskapen, kulturen och
andligheten finns, och där eliter umgås.”
Av opinionsforskningen framgår, enligt Zetterberg, att de värderingar som dominerar den centrala zonen också är de som kommer att dominera i ett land och omfamnas av det stora flertalet.
Med Zetterbergs ord är arbetsgivarnas strategi för att vinna idéernas kamp följande:
”…inte bara vinna högkvarteren för företag, banker och handel
utan också vinna resten av den centrala zonen, dvs. de stora
ämbetsverken, de kungliga akademierna och gärna några fackliga
centralorganisationer. Det behövs inte ett flertal för att ta över
7
Zetterberg säger om Sture Eskilsson att han var en märklig person som redan på 1960-talet insåg den stora
betydelse som den centrala zonen har för värderingsklimatet i ett land.
11
den centrala zonen. Den minoritet som gör jobbet skapar en
snöbollseffekt i opinionsklimatet. Denna i sin tur gör det lättare att
vinna val. Under processens gång, nästan i förbifarten, upptäcker
man att resten av den centrala zonen följer med. Ingen
kommenderas till detta; det upplevs som självvalt och spontant.”
3.5. Har arbetsgivarnas strategi varit framgångsrik?
Få skulle i dag hävda att näringslivet har misslyckats, även om de mest hängivna
arbetsgivarideologerna tycker att utvecklingen har gått alldeles för långsamt.
Värderingsklimatet har skiftat på ett helt avgörande sätt – på gott och ont.
Positionerna har successivt flyttats fram och nya politiska reformer har hela tiden
sett dagens ljus – i linje med de övergripande idéerna om lägre skatter, mindre
offentlig sektor, privatiseringar, avregleringar, svagare fackliga organisationer.8
Några mer konkreta förslag på reformer som lyftes fram i slutet av 1970-talet var
enligt Scherman med fler i boken ”SAF vid rodret”:
 Sänkta löner
 Större löneskillnader
 Försämringar av lagarna i arbetslivet, t.ex. mbl, las och förtroendemannalagen
 Stramare villkor i sjukförsäkringen
 Mindre generös arbetslöshetsförsäkring
 Privata arbetsförmedlingar
 Mer kärnkraft
 Reklam i radio och tv
 Fri prisbildning på bostäder
 Lägre marginalskatter
Även om näringslivet inte har lyckats fullt ut på alla områden är det tydligt att
utvecklingen under de senaste 30 åren har gått i denna riktning. Det går inte att säga
att detta bara har varit ogynnsamt för Sveriges löntagare, men det visar med vilken
strategi och målmedvetenhet arbetsgivarna har arbetat och fortsätter att arbeta.
Den här marknadsliberala utvecklingen har vi sett runt om i västvärlden, men
mycket talar för att utvecklingen har gått snabbare och varit mer djupgående i
Sverige än i till exempel våra nordiska grannländer.9 Ingen annanstans har arbetsgivarnas reaktion varit lika snabb, omfattande och framgångsrik.
8
I en debattartikel i Expressen hävdar Johnny Munkhammar, tidigare medarbetare på Svenskt Näringsliv och
Timbro och nu moderat riksdagsman, att Ebba Lindsö fick sparken som vd på Svenskt Näringsliv eftersom hon
inte förstod vad organisationen arbetade med. Lindsö argumenterade för mindre ideologi och politisk
opinionsbildning och värnade i stället samtalet och pragmatismen. Med andra ord försökte Lindsö förflytta
Svenskt Näringsliv några steg tillbaka till hur organisationen fungerade före omvandlingen i början av 1970talet. Munkhammar säger om Lindsö: ”En framgångsrik chef måste ha insikt om hur samhällsförändring uppnås,
hur politik och debatt fungerar. Hon hade ingen aning om det.” Han fortsätter: ”Politiska partier har att orientera
sig i ett idéklimat och i den opinion som råder och måste utforma sin politik utifrån det. Just därför är det
avgörande att andra, som Svenskt Näringsliv, står för idéproduktionen och de långsiktiga insatserna för att
påverka detta klimat.”
9
Mats Svegfors skriver i en festskrift från slutet av 1980-talet att den marknadsliberala väckelsen kommit
tidigare till Sverige än till andra länder och att ”…det inte hade inträffat utan den klarsyn och framsyn som Sture
Eskilssons promemoria uttryckte.”.
12
Anders Ljunggren, centerpartist och före detta sekreterare i demokratiutredningen,
sade redan i slutet av 1990-talet om arbetsgivarnas politiska opinionsbildning:
”De har lyckats formulera vilka problem som ska vara föremål för
politisk debatt, och vilka som inte ska vara det. Det förhållande att
vi idag diskuterar avregleringar och utförsäljning av statliga
företag, privatisering av skolor, bristerna i den offentliga
sjukvården o s v, medan vi inte diskuterar fördelningen mellan
arbete och kapital när det gäller produktionsresultatet eller att allt
färre har fast anställning. De har helt enkelt lyckats få den
politiska debatten att handla om de saker som är viktiga för dem
och få bort de frågor som inte är viktiga för dem.”
I en intervju från 2005 svarar Sture Eskilsson följande på frågan om vem som har
problemformuleringsinitiativet i Sverige:
”I vart fall är det ingen motståndare som har det.”
4. Svenskt Näringsliv i dag – centralisering, stora resurser, många avsändare
4.1 Centralisering
Svenskt Näringsliv har i dag en mycket stark position på den privata arbetsgivarsidan. Totalt är 60 000 företag med 1,7 miljoner anställda medlemmar i organisationen och dess 50 bransch- och arbetsgivareförbund. Utanför står numera endast
bank- och finanssektorn, bostads- och fastighetsföretag, målarmästarna, kooperationen, svenska kyrkan, scenkonsten och ideella organisationer med sammanlagt
cirka 200 000 anställda.
Arbetsgivarorganisationen har byggts allt starkare under senare år och har en
central roll. Det innebär bland annat att medlemsföretagen är skyldiga att följa vad
styrelsen och ledningen beslutar i avtalsfrågor, men även att stödja organisationens
kampanjer för att vinna inflytande över den allmänna opinionen. Varje medlemsföretags och arbetsgivarförbunds ansvar är nu hårt stadgebundet.
Ett företag som blir medlem i ett arbetsgivarförbund är skyldigt att också vara
medlem i Svenskt Näringsliv. Det innebär en skyldighet att ”ställa sig till efterrättelse
av såväl arbetsgivarförbundets som Svenskt Näringslivs stadgar och de avtal som
träffas mellan förbundet och Svenskt Näringsliv”. Därmed blir varje företag skyldigt
att medverka i princip i allt som Svenskt Näringsliv gör. Så inordnas företagen i den
opinionsbildning som bedrivs.
Almega är en av arbetsgivarorganisationerna för tjänsteföretag. Förbundet Medieföretagen, som ingår i Almega, tillkom 2009 och är en samordning av arbetsgivarintressena på medieområdet. Nu är alla medieföretag därmed medlemmar i Almega
och i Svenskt Näringsliv. Det gäller public serviceföretagen Sveriges Radio och
Sveriges Television, de svenska dagstidningarna som DN, SvD, Expressen,
Aftonbladet, m.fl. Det innebär en skyldighet för dem att aktivt medverka i Svenskt
Näringslivs arbetsgivarverksamhet, allmänna verksamhet och opinionsbildning.
13
Tidigare ingick de i fristående arbetsgivarföreningar i syfte att de säkert skulle kunna
värna sig från partsansvar på arbetsmarknaden som de enligt den förhärskande
medieideologin ska skildra sakligt och relevant. Nu är de en del av arbetsgivarparten.
Medieföretagen måste nu tillsammans med nästan alla andra privata företag verka
för en väl fungerande marknadsekonomi. De har skyldighet att arbeta för Svenskt
Näringslivs mål som innebär att ständigt verka för företagsamhetens avgörande
betydelse för ekonomisk tillväxt och välfärd, verka för gynnsamma förutsättningar
för företagen och ytterst slåss för gemensamma frågor. Det förutsätts att de är lojala
med den opinionsbildning som aktivt genomförs i till exempel en avtalsrörelse via
Svenskt Näringslivs TV-kanal och opinionsbildningskampanjer riktade mot centrala
löntagarintressen. En rad statligt ägda företag är medlemmar i Svenskt Näringsliv
och bidrar därmed till den politiska opinionsbildningen.
*****
Ett nytt steg i sin politiska opinionsbildning tog Svenskt Näringsliv 2003 då Stiftelsen
Fritt Näringsliv bildades och tog över Timbro. Vid det tillfället plockade man ut 800
miljoner kronor ur sina konfliktmedel, varav stiftelsen fick 300 miljoner och
resterande 500 satsades på den då aktuella folkomröstningskampanjen för att
Sverige skulle ansluta sig till eurosamarbetet.
Tillsammans med andra näringslivsorienterade tankesmedjor dominerar Timbro
den del av samhällsdebatten som handlar om långsiktiga idéer. Med hjälp av en stor
årlig ekonomisk och praktisk satsning dominerar Svenskt Näringsliv skolinformationen. Intresserade lärare inbjuds återkommande att delta i olika projekt
och årliga gratisseminarier över hela landet där organisationen presenterar sina
tankar om samhällets utveckling. Dessutom har man gett lärarna möjlighet att
enkelt skaffa ett väl tillrättalagt material för undervisningen som gratis ställs till
deras förfogande.
Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström, före detta moderat statssekreterare i
Bildts regering, förklarade nyligen bakgrunden till satsningarna: ”Genom opinionsbildning ökar vi intressegemenskapen kring företagsamheten, vilket ger förutsättningar för konkurrenskraftiga och välmående företag.”
Genom en för deltagarna förmånlig utbildningssatsning i Timbro av unga talanger
som sker i samarbete med Svenskt Näringsliv har många nya politiskt intresserade
förmågor kommit fram. De har efteråt sponsrats med hjälp av bidrag och anställningar. Många av dem vandrar sedan mellan Timbro, Svenskt Näringsliv,
Moderaterna och Folkpartiet i olika uppdrag. Kopplingarna till PR-branschen är
starka. Flera ges stöd till att starta nya ideologiskt ”riktiga” verksamheter som till
exempel systerorganisationen Centrum för Rättvisa.
4.2 Finansieringen av Svenskt Näringsliv och medlemsförbunden
Det redovisade egna kapitalet inom Svenskt Näringsliv och dess medlemsorganisationer uppgår till mellan 16 och 22 miljarder kronor. I stor utsträckning
använder sig medlemsförbunden av en centraliserad kapitalförvaltning som kallas
Svenskt Näringsliv likvidförvaltning och Svenskt Näringsliv kapitalförvaltning.
14
Placeringen sker i obligationer och statsskuldväxlar som gav en avkastning på 4,8
procent 2009 och 7,4 procent året innan.
Huvudparten av kapitalet, drygt 12 miljarder kronor, finns hos Svenskt Näringsliv,
men de större medlemsförbunden har egna stora kapitalresurser. Teknikföretagen
redovisar t.ex. drygt 2 miljarder och Sveriges Byggindustrier knappt en miljard
kronor i eget kapital. Det samlade marknadsmässiga värdet för Svenskt Näringsliv
och medlemsförbunden är betydligt högre och kan beräknas till 25-30 miljarder
kronor.
Jämfört med löntagarnas organisationer har arbetsgivarna ett gynnat ekonomiskt
läge på grund av en ojämlikhet i beskattningshänseende. Arbetsgivarorganisationernas medlemsföretag betalar två avgifter till sina förbund. I t.ex.
Industri och Kemigruppen betalar medlemsföretagen en del till den ideella
föreningen ”Industri och Kemigruppen” och en annan del till ett serviceaktiebolag
”Industriarbetsgivarna i Sverige Service AB”. Till föreningen hör drygt 1 200 företag
inom olika industrigrupper med 85 000 anställda. Till föreningen betalas 1,5 miljoner
kronor och till servicebolaget 71 miljoner kronor per år. Fördelningen är ofta 5
procent ideellt och 95 procent till servicebolaget. Förklaringen till detta är att all
förhandlingsverksamhet, utbildning och annat som medlemmarna behöver hjälp
med genomförs i servicebolaget medan föreningen inte bedriver någon egentlig
verksamhet. På likartat sätt, med två juridiska personer, är de andra arbetsgivarförbunden och Svenskt Näringsliv organiserade. Genom konstruktionen blir
medlemsavgifterna till den praktiska och dagliga arbetsgivarverksamheten som
”säljs” av servicebolaget en avdragsgill post i företagens bokföring. Därmed betalas
större delen av företagens medlemsavgifter innan beskattning sker. Även i
momsskattehänseende gynnas denna konstruktion.
Medlemsföretagen är skyldiga att utöver avgiften till sitt förbund även betala avgift
till Svenskt Näringsliv i två delar. Fördelningen är jämnare. Till föreningen betalade
medlemmarna 272 miljoner kronor under 2009 och 241 miljoner kronor till Svenskt
Näringslivs Service AB, totalt 513 miljoner kronor.
Medlemsavgifterna till fackförbunden på löntagarsidan betalas av de fackliga medlemmarna med pengar som blir kvar av medlemmens lön sedan inkomstskatten
betalats. Denna skillnad gör att företagen och dess organisationer får ett ekonomiskt
försteg gentemot de fackliga organisationerna. Om likformighet gällde skulle
fackföreningsavgiften vara avdragsgill i deklarationen, vilket den periodvis har varit.
På den fackliga sidan utgår endast en medlemsavgift till respektive förbund.
Medlemsförbunden betalar sedan av dessa medlemsavgifter en avgift till centralorganisationerna LO, TCO och Saco.
4.3 Arbetsgivarnas och löntagarnas resurser
Grunden för Svenskt Näringslivs maktposition är såväl ekonomisk som
organisatorisk. De fackliga organisationerna är uppdelade i tre centralorganisationer,
LO, TCO och Saco, som oftast arbetar var för sig och verkar över hela arbetsmarknaden, d.v.s. även i förhållande till ideella, statliga och kommunala arbetsgivare. Samverkan finns på olika avtalsområden och mellan de tre centralorganisationerna men i princip endast på Europanivå. LO och TCO samverkar på
några fler områden, till exempel om internationellt biståndsarbete och rättsskydd.
15
Någon samordnad motsvarighet till de privata arbetsgivarnas stora satsningar på
tankesmedjan Timbro, forskningsinstituten Ratio och Institutet för Näringslivsforskning, SNS, Centrum för Rättvisa, med flera och en samlad skarp opinionsbildning finns inte.
Svenskt Näringsliv och dess medlemsförbund har som visats ett eget kapital på
mellan 16 och 22 miljarder kronor. Oklarheten i siffrorna beror på att alla förbund
inte redovisar sin ekonomi öppet. En sammanställning från offentliga årsredovisningar visar att det egna kapitalet, inklusive konfliktmedel, kan summeras till
16,6 miljarder kronor varav 12,4 miljarder redovisas hos Svenskt Näringsliv. Med
tillägg för en uppskattning av kapitalet hos de ”hemliga” förbunden kan man
beräkna att arbetsgivarna på den privata sidan förfogar över ett totalt eget kapital
på omkring 20 miljarder kronor.
LO och LO-förbundens samlade egna kapital uppgår till cirka 15 miljarder kronor. En
viss osäkerhet i uppgiften beror på att några mellanstora förbund inte redovisar sin
ekonomi öppet. TCO-gruppen förfogar över några miljarder kronor varav Unionen
står för närmare hälften. Saco och dess förbund förfogar över cirka en miljard
kronor. Facket har tillsammans således ett eget kapital på 18-20 miljarder kronor.
Det verkliga värdet kan uppskattas till mer än 25 miljarder kronor.
Vid en jämförelse mellan de privata arbetsgivarna och de fackliga organisationerna
måste noteras att den fackliga sidan är uppdelad i tre organisationer som i vardagsarbetet inte driver verksamhet eller frågor tillsammans. Därmed går synergieffekter
till spillo. Svenskt Näringslivs medlemsförbund har i flera fall en mycket stark samverkan t.ex. inom tjänste- och transportsektorn som inte har någon motsvarighet på
den fackliga sidan.
Organisationernas kapital har byggts upp som en säkerhet i händelse av konflikt.
Men utöver direkt fondredovisade medel till konfliktberedskap finns ytterligare
kapital. Redovisningarna är dock mycket olika utformade på den punkten och i
någon mening kan ju allt realiserbart kapital användas vid en konflikt eller för andra
ändamål.
En intressant jämförelse är hur mycket pengar organisationerna får in i medlemsavgifter. Svenskt Näringsliv och dess organisationer tar in 2-2,5 miljarder kronor i
medlems- och serviceavgifter per år.
LO:s medlemsförbund får in drygt 2,5 miljarder kr per år och betalar 288 miljoner
vidare till LO. TCO-förbundens medlemsavgifter uppgår till drygt 2 miljarder kronor
varav knappt 100 miljoner kronor går till TCO centralt. Ungefär 700 miljoner kronor
tas in av SACO-förbunden varav 50 miljoner går vidare till centralorganisationen.
Det här betyder att facket sammantaget får in drygt 5 miljarder kronor från sina
medlemmar varje år.
Det kan konstateras att de båda aktörerna, arbetsgivarna och facket, har betydande
kapitalresurser och stora årliga inkomster. Skillnaden mellan de två parterna är dock
stora i olika åtaganden. Fackförbunden och deras centralorganisationer är uppdelade
och har mycket större uppgifter i förhållande till sina medlemmar. Arbetsgivarna
har under många år haft ett mycket större fokus på att nå inflytande på den allmänna opinionen och den politiska dagordningen, både på kort och på lång sikt. En
verksamhet som hela tiden utvecklas.
16
4.4 Näringslivets tankesmedjor och utredningsinstitut påverkar den fackliga och
politiska dagordningen
Tankesmedjor och utredningsinstitut syftar till att påverka det grundläggande
värderingsklimatet. De utgör en blandning av ideella föreningar, stiftelser, företag
eller andra organisationer. De arbetar med att påverka samhällsidéerna med hjälp av
publicering av forskningsresultat, bokutgivning, utbildning och seminarieverksamhet.
Tankesmedjornas förhoppningar är att få inflytande över samhällsutvecklingen
genom att styra den politiska dagordningen. Ett viktigt mål är att påverka de
politiska partiernas agenda från en formellt sidoordnad position. Därav formuleringen som de flesta använder: ”fria, öppna och oberoende”.
I Sveriges finns 17 någorlunda stora tankesmedjor. Tio av dessa lever i hög grad på
medel från Svenskt Näringsliv, från storföretag eller på vinster från tidningsverksamhet. Fyra har startats av de politiska partierna: S, KD, MP och Centern. 70
procent av smedjorna hör hemma i den näringslivsdominerade intressesfären.
Ekonomiskt är dessa helt dominerande. Obalansen mellan olika ideologiska
intressen är stor.
En rad frågor kan resas om tankesmedjornas verksamhet. Vem eller vilka står
bakom dem? Varifrån kommer pengarna? Vem står bakom de åsikter som förs
fram? Hur fria och oberoende är de i verkligheten? Vad blir effekten av det ideologiska och ekonomiska övertaget för de näringslivsassocierade instituten?
I Arenarapporten Makten över samhällsidéerna, författad av Sverker Lindström,
beskrivs hur tankesmedjorna är organiserade. Här följer ett sammandrag av den.
Stiftelsen Fritt Näringsliv
Den resursstarkaste tankesmedjan i Sverige är Stiftelsen Fritt Näringsliv med
firmorna Timbro AB och Näringslivets Medieinstitut AB. Stiftelsen inrättades av
Svenskt Näringsliv år 2003 och försågs då med ett kapital på 319, 5 miljoner kr,
varav 300 miljoner kr överfördes av arbetsgivarorganisationen och 19,5 miljoner
kom från Näringslivets Fond som likviderades men i praktiken gjordes om till Ratio
(se nedan). Timbro, som funnits sedan 1978, hade ägts av fonden, men köptes av den
nya stiftelsen för 4 miljoner kronor.
Ramen för Timbroverksamheten är ett årligt förlusttäckningsbidrag på cirka 25
miljoner kronor, vilket tillsammans med de intäkter som genereras innebär att cirka
40 miljoner per år kan användas. Främst genomförs bokutgivning, programverksamhet, utbildningar och medieprojekt. 15-20 personer är anställda. Varje år
publiceras 10-20 böcker. Cirka 100 seminarier arrangeras och ett 20-tal rapporter ges
ut.
Timbro genomför varje år en utbildningssatsning för ungdomar som kallas Stureakademin, (döpt efter Sture Eskilsson). Projektet lanseras som ”Sveriges bästa utbildning i konsten att skriva politisk text”. Utbildningen innehåller kvälls- och helgkurser. Ett årslångt program kostar endast 2 000 kronor för deltagarna. Det är
mycket förmånligt, bland annat ingår en veckolång studieresa till Washington i USA.
Dessutom finns stipendiemöjligheter.
17
Stiftelsen stödjer verksamheter vid sidan om Timbro och har på så vis varit med och
skapat nya tankesmedjor och annan opinionsbildande verksamhet. Under 2008
användes drygt 5 miljoner kronor till stöd för sådan ny verksamhet. Stiftelsen ligger
till exempel bakom Centrum för Rättvisa (se nedan), tidskriften Neo och föreningen
Upplysning om kommunismen.
Ratio
Forskningsinriktad förening med eget förlag. Får sin grundfinansiering av Svenskt
Näringsliv. Får dessutom medel till verksamheten från en rad stiftelser. Styrs av
organisationens representanter och storföretagsledare. 10-15 disputerade forskare är
anställda. Genomför bokutgivning, seminarier, tar fram debattartiklar och publicerar
forskningsresultat.
Stiftelsen Institutet för Näringslivsforskning
Driver forsknings- och publiceringsverksamhet som har betydelse för industrin.
Finansieras med 12 miljoner kronor per år från Svenskt Näringsliv som styr
verksamheten eftersom man tillsätter styrelsen som även fastställer arbetsprogram
och budget. 15-20 forskare är anställda och många fler associerade. Driver frågor i
medierna och i forskningssammanhang.
Centrum för Rättvisa
Värnar enskildas fri- och rättigheter. Driver rättsprocesser. Stiftelsen Fritt Näringsliv
var huvudfinansiär vid starten och hade egna styrelseposter. Finansieras i dag av
bidragsgivare som hålls hemliga. Verksamheten kostar cirka 4 miljoner kronor per
år. Drev en process mot Byggnads som ombud för ett litet företag som inte ville
träffa kollektivavtal.
Tankesmedjan Captus
Allmänborgerlig målsättning. Har finansierats av Stiftelsen Fritt Näringsliv.
Ekonomin i dag oklar. Den nättidning som gavs ut är nedlagd.
The European Centre for International Political Economy
Tankesmedja i Bryssel om handel och politisk-ekonomiska frågor. Timbropersoner i
ledningen.
EEI - European Enterprise Institute
Huvudinriktning entreprenörskap. Flera svenskar från Timbro-sfären i ledningen.
Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS
Äldst och bredast bland tankesmedjorna. Från början en kamporganisation mot
socialdemokratin. Marknadsekonomin står i centrum. Föreningen ska verka ”för
gynnsamma betingelser för det allmänna framåtskridandet på marknadsekonomins
grund samt att främja ökad effektivitet och fördjupad samarbetsvilja i arbetslivet”.
Ett stort, näringslivsdominerat nätverk ingår. 250 stora företag och 4 000 betydelsefulla personer finns som medlemmar. Verksamhet för 43 miljoner kronor per år,
eget kapital på 63 miljoner kronor. SNS publicerade under 2008 37 böcker på olika
förlag och arrangerade 120 mindre eller större seminarier eller andra mötesarrangemang.
Makten över organisationen finns i ett förtroenderåd, som förnyar sig självt genom
att välja in nya ledamöter när någon avgår. Totalt finns hundratalet medlemmar i
rådet, vars viktigaste uppgift är att välja en ny styrelse. Många av ledamöterna har
18
profilerat sig som förespråkare för en moderat eller allmänt högerorienterad politik,
men i rådet finns också några socialdemokrater, fackliga företrädare och en rad
chefer i statlig verksamhet. Storföretagens representanter dominerar i rådet. Två av
arbetsgivarnas ledande personer, Svenskt Näringslivs ordförande Kenneth
Bengtsson och Almegas VD Jonas Milton ingår.
I dag är organisationen korporativistiskt färgad. Omkring en femtedel av medlemsorganisationerna är statliga myndigheter. Nyligen gick Rikspolisstyrelsen, Riksbanken och Skolverket in som medlemmar. Medlemsavgiften ligger på 45 000155 000 kr per år för företag och organisationer.
En viktig del av verksamheten är SNS Samhällsprogram, en utbildning som innehåller tre etapper under 12 dagar i Stockholm och Bryssel. Mer än 200 högre chefer
inom näringsliv och offentlig förvaltning har deltagit i programmet sedan starten
1995. Målet är att ge exklusiv insikt och kunskap om centrala frågor med anknytning
till vad företagsamheten önskar ska förverkligas.
Axess
Består av tankesmedjeverksamhet, tidskriften Axess och TV-kanalen Axess. Ägs och
betalas ytterst av en förmögen Ax:son Johnsonstiftelse. Styrs av kusinerna Antonia
och Viveca Ax:son Johnson. Driver tankesmedja om journalistik. Förlust på mer än
40 miljoner kronor per år.
Den nya Välfärden
En fristående tankesmedja inriktad på bättre villkor för företagen och kamp mot
statlig byråkrati. Celebrerar varje år kampen mot löntagarfonderna. Finansieras av
ett eget företag som ger ut tidningar och ger råd till företag. Gör av med 6-700 000
kronor per år.
Fores
Grön och liberal inriktning. Startades 2008 av Centerpartiet och den liberala stiftelsen
Bertil Ohlin-institutet med 29 respektive 2,5 miljoner kronor. Studieförbundet
Vuxenskolan är också med. Centerns penninginsats kommer från vinster på
dagstidningsutgivning. Kallar sig ”öppen och oberoende”. Huvudfrågor är klimatfrågan, marknadsekonomiska reformer och entreprenörskap. Centerns kampanjledare i valet 2010 var länge styrelseordförande.
Arbetarrörelsens tankesmedja
Förening som ägs av SAP, LO och ABF. Startades 2006. Arbetsmarknad, ekonomi,
skatter och välfärd är huvudfrågor. Får bidrag med cirka 4 miljoner kronor per år.
Styrelse med ägarrepresentanter.
Stiftelsen Kristdemokratiska Idéinstitutet, Civitas
Bildat av den Kristdemokratiska rörelsen. Kristen och humanistisk inriktning.
Verksamheten har legat nere några år. Nystart har skett.
Cogito
Miljöpartiet De Grönas tankesmedja. Ska arbeta partipolitiskt obundet. Global
rättvisa en av huvudfrågorna. Knappa ekonomiska resurser. Förra språkröret Per
Gahrton är ordförande.
Arenagruppen
Radikal och progressiv inriktning. Oberoende ideell förening. Har nära samarbete
med fackföreningsrörelsen. I styrelsen finns representanter från flera fackliga organ-
19
isationer. Driver Arena Idé, bokförlaget Atlas, nättidningen Dagens Arena, tidskriften Arena och Arena Skolinformation. Lever på marknaden. Verksamhet för 37
miljoner kronor varav sju procent av omsättningen är inkomster från abonnenter
och medlemmar i ny vänförening.
Global Utmaning
Fristående. Globala frågor i centrum. Kristina Persson, f.d. vice riksbankschef och
landshövding, är initiativtagare och styrelseordförande. Finansieras via bidrag från
företag, stiftelser, organisationer och privatpersoner.
Sektor 3
Det civila samhällets nya tankesmedja. En lång rad medlemsorganisationer från
KFUM-KFUK till OK står bakom. Finansierad via medlemsavgifter och särskilda
bidrag.
4.5 Näringslivets övriga lobby- och opinionsbildningsorganisationer
Utöver renodlade arbetsgivarorganisationer och tankesmedjor finns det flera
näringslivs- och företagsorganisationer som driver påverkansarbete med hjälp av
forskning, konsultverksamhet, PR och lobbying. De förstärker med olika metoder
det politiska huvudbudskap som de har gemensamt med Svenskt Näringsliv. Det är
organisationer som Skattebetalarna, Handelns utredningsinstitut, Företagarförbundet, Företagarna och det tiotal regionala handelskamrar som finns i Sverige.
Skattebetalarna har drygt 100 000 medlemmar och verkar för sänkt skatt. Organisationen driver flera kampanjer, bland annat kräver man att en platt skatt införs.
Socialförsäkringssystemet angrips med uppfattningen att ”Sverige har västvärldens
mest omfattande socialförsäkringssystem som försörjer ungefär 1 miljon människor
på heltid”. Man vill istället ha ett nytt system med ökad självfinansiering, sänkta
ersättningsnivåer, och sänkta skatter på arbete.
AB Handelns Utredningsinstitut, är ett dotterbolag till arbetsgivarorganisationen
Svensk Handel, som bedriver forskning och genomför utredningar om konsumtion
och samhällsekonomi. Ett av målen är att ta fram rapporter och underlag som kan
bilda grund för politiska beslut på handelns område. Även konsulthjälp till företag
erbjuds.
FöretagarFörbundet är en intresseorganisation för småföretagare som har 35 000
medlemmar. Förbundet driver politiska frågor och kräver att arbetsgivarna inte ska
ha något sjuklöneansvar, en moderniserad arbetsrätt, lägre arbetsgivaravgifter och
avskaffande av turordningsreglerna i las. Medlemmarna erbjuds juridisk
rådgivningsservice, småföretagarförsäkring, rabatter på telefoni, hotell, bensin och
bilar m.m.
Företagarna är en fortsättning på Sveriges Hantverkarorganisation och har 70 000
företagare som medlemmar, 19 regionkontor och 260 lokala nätverk och mötesplatser. I sin opinionsbildning driver man frågor om förbättrade villkor för den som
startar, äger och driver företag. Målet är att påverka beslutsfattare i företagsvänlig
riktning. I riksdagen har man ett nätverk med 200 ledamöter som deltagare. En upp20
fattning som framförs är att det i Sverige i dag ”är fler som går hemma än som
arbetar”.
Handelskamrarna i Sverige är en del av en internationell föreningsverksamhet. Det
finns elva regionala handelskamrar varav den i Stockholm har 2 400 medlemsföretag
med 500 000 anställda. Målet är att på olika sätt driva företagens frågor. Nyligen tillträdde Timbros f.d. chef Maria Rankka som VD för Stockholms Handelskammare.
Ordförande är Kreab-grundaren Peje Emilsson.
En stor del av arbetet är nätverksbyggande, lobbyarbete och opinionsbildning. Inför
valet togs ett valmanifest fram som förutom många lokala frågor innehöll krav på
att arbetsrätten ska reformeras, på regelförenklingar för företagen samt sänkt skatt
på arbetsinkomster och kapital.
Organisationen hade 90 miljoner kr i intäkter och ett eget kapital på 329 miljoner kr
under 2008.
5. Den nya kommunikationsindustrin
5.1 Påtryckarvärldens snabba tillväxt
På 1970-talet hade inte ens alla statsråd en pressekreterare. På samma sätt var det i
många företag och organisationer. Informationsverksamheten var svagt utvecklad.
Sedan dess har det skett en snabb utveckling. Informations- och PR-verksamhet har i
dag en mycket stark ställning i samhällslivet.
I dag har kommunikationschefer – som sedan några är det nya namnet – hela staber
och har tagit plats i företagens, organisationernas och stats- och kommunledningarna. Statsminister Fredrik Reinfeldt har till exempel utsett en särskild statssekreterare för kommunikationsfrågor med placering i sin stab.
Den nya kommunikationsindustrin omfattar företagens och organisationernas egen
fast anställda personal och en rad tjänster som de köper in utifrån, t.ex. från PR- och
marknadskonsulter samt lobbyister.
Enligt ett årligt återkommande Informationsindex, som tas fram av Sveriges
Informationsförening & Precis, omfattar de årliga investeringarna i information,
reklam och PR numera kring 45 miljarder kronor per år. Arbetsgivarna och
företagen står för större delen av investeringarna med målet att påverka utvecklingen för egna syften som marknadsföring av varor och tjänster men också för
att påverka den allmänna opinionen. Ideella organisationer som t.ex. fackförbunden
är inte några stora utnyttjare av tjänsterna.
5.2 Totalt 40 000 anställda konsulter
Den expansion som skett av kommunikationssektorn har i hög grad genomförts
med hjälp av en ny konsultbransch – PR-konsulterna. De ansågs länge av Statistiska
Centralbyrån vara en del av den totala managmentkonsultbranschen som är en
21
industri som idag omfattar mer än 40 000 anställda i olika stora och små konsultföretag. Men PR-branschen är i dag så stor att den redovisas separat av SCB. Denna
utveckling har skjutits på av den våg av outsourcing som skett på senare år.
PR-branschen är en slags påtryckarindustri som omfattar 2 000 PR-företag och numera utgör en betydelsefull del i samhället. Konsulternas arbete sker ofta i symbios
med nyhetsmedierna. Verksamheten är mycket lönsam, i genomsnitt drar varje
konsult in mer än 1,6 miljoner kronor per år.
Konsulterna inom Public Relations, pr, arbetar med att via publicitet och lobbykontakter påverka demokratiska institutioner, folkvalda politiker och medborgarna.
Verksamheten har rötter i USA och startade i Sverige redan på 1950-talet, men fick
ett kraftigt uppsving under 1990-talet.
Kring 1990 fanns det 150-200 konsulter i Sverige. Tio år senare hade det skett en fyrdubbling till 800. Enligt SCB:s senaste statistik som avser 2008 finns det nu mer än
dubbelt så många. Pr-företagen har idag drygt 2 100 personer anställda. De arbetar
med att påverka människors åsikter, attityder och beteenden utan att göra det
öppet. Kunderna, uppdragsgivarna skyddas av sekretess som hela pr-branschen
anser ska upprätthållas. Att sälja kunskap till företag och institutioner om hur man
ska påverka politiker och beslutfattare är en huvuduppgift.
Merparten av det arbete som utförs av pr-konsulterna går ut på att hjälpa företagen
till ett effektivt agerande på marknaden för olika produkter och tjänster. Men det
handlar också om att ”sälja” idéer om hur olika verksamheter i samhället ska styras
och utvecklas.
De stora konsultföretagen sysslar med det som kallas Public relations och Public
affairs, samhällskontakter, krisrådgivning och medieträning m.m. Verksamheten är
sprungen ur näringslivsintressen. Konsulterna säljer tjänster som i hög grad går ut
på att påverka medierna och med hjälp av lobbyverksamhet påverka riksdagsledamöter och andra demokratiskt valda politiker att fatta av uppdragsgivaren
önskat beslut. Det är välkänt att politiska beslut om sänkt bokmoms och om statligt
stöd till sjöfartsnäringen föregicks av breda kampanjer som iscensatts av pr-företag.
Det finns i Sverige flera stora pr-företag, några med internationell status och kontor
över hela världen. Det största företaget har närmare 100 anställda som arbetar för
den svenska marknaden. Många av medarbetarna är tidigare framstående politiker,
politiska tjänstemän eller journalister.
Pr-företagen tar uppdrag från olika håll och anpassar sitt arbete till beställarens
önskemål. De flesta arbetar med uppdrag från företag och resursstarka intressen
som är beredda att betala höga arvoden. Konsultuppdrag om krishantering, medieträning och möjlighet att skapa medieutrymme utförs även för uppdragsgivare
inom organisationsvärlden. Näringslivssektorn dominerar dock bland beställarna av
alla typer av påverkansuppdrag.
5.3 Kommunikationssamhällets vinnare och förlorare
En grundläggande idé i pr-branschen är att påverka medierna och deras journalister
att ta upp ämnen som annars kanske inte skulle ha varit intressanta. En av
metoderna i konsultarbetet är att få gratis utrymme på nyhetsplats i tidningar, radio
22
och TV för en lansering av en produkt eller få till stånd en publicering som understödjer ett visst krav på politikerna att fatta ett önskat beslut. Sådana publiceringar
anses skapa större trovärdighet än reklam och de är förstås billigare.
Pr-konsulterna tar fram underlag, beställer marknads- och opinionsundersökningar
som ska ge svar som kan användas i medierna, ordnar presskonferenser och andra
events, skriver debattartiklar som senare publiceras i någon annans namn,
arrangerar lobbyingträffar med statsråd eller andra politiker. Ett sätt är att knyta till
sig experter och kändisar som kan fås att medverka för en viss sak.
Många som har arbetat som journalister och varit framträdande medarbetare i sina
tidningar eller i radio och TV har gått över till pr-sidan och utnyttjar sina goda
kontakter i medierna för att nå resultat i det nya jobbet. Det är dessutom vanligt att
utbildade journalister går i bägge riktningarna, först en tid på någon tidning, till
exempel Dagens Industri eller Veckans Affärer, sedan pr-jobb och sedan tillbaka till
en medieanställning. Genom att journalister i dag finns på bägge sidor, både i
nyhetsarbetet och i mediernas granskande roll och på andra sidan som konsulter i
pr-branschen skapas utrymme för ömsesidiga kontakter som har betydelse inte
minst för konsulterna.
Pr-sidan rekryterar ofta nya konsulter från den politiska sfären. Speciellt vanligt är
hopp från jobb som statsråd, statssekreterare eller politisk tjänsteman till prkonsultverksamheten. Det är framförallt personer som haft ledande positioner inom
de borgerliga partierna och ett antal socialdemokrater som har gått den vägen. Det
finns också många exempel på konsulter som blivit ledande politiker eller höga
tjänstemän inom politiksektorn. Sven Otto Littorin, Per Schlingmann och Nyamko
Sabuni är exempel på den karriärvägen.
5.4 Förändringarnas betydelse
För de politiska partierna har påverkansindustrins ökade marknadsekonomiska
agenda starkt förändrat villkoren. På liknande sätt har organisationsvärlden
påverkats, kanske i ännu högre grad. Det är inte längre enkelt för aktörer på arbetsmarknaden att få medieutrymme för goda förslag, idéer eller nya fakta som presenteras för medierna på det ”gamla” sättet med pressmeddelanden eller via en inbjudan
till presskonferens. Det krävs i dag ett mera riktat arbete och mera genomarbetade
utspel eller erbjudanden till utvalda journalister för att få publicitet.
Det är frågan om en ny medielogik och en medialisering som innebär att samhällsaktörerna tvingas anpassa sig till frågor som medierna är intresserade av. Detta är
en av förklaringarna till att pr-branschen växt eftersom de så att säga jobbar som ett
slags undercover ”bakom” journalisterna.
De fackliga organisationerna och arbetsmarknaden har hamnat i en medieskugga.
Fram till och med 1990-talet hade de flesta medier reportrar som var speciellt inriktade på att beskriva arbetsplatsernas frågor och relationerna på arbetsmarknaden
mellan arbetsgivare och arbetstagare. Dagens Eko-redaktionen inom SR hade till och
med flera reportrar med sådant bevakningsansvar. Sedan kom utvecklingen då
ekonomijournalistiken blev ett centralt område för medierna. Expansionen av börsoch marknadsjournalistiken tog mer eller mindre död på den specialinriktade
arbetsmarknadsjournalistiken. Detta skedde parallellt med den snabba utvecklingen
av pr-industrin.
23
De förändringar som beskrivits har även inneburit en förskjutning av den politiska
dagordningen till att mer handla om ekonomiska frågor, marknadslösningar och
företagens roll i samhället. Denna värdeförskjutning har påverkat journalisterna och
hela medieinriktningen.
Utvecklingen kan förklaras av att en stor del av svenska folket fått det bättre och att
ekonomiska vägval stimulerats av att många statliga eller kommunala verksamheter
lagts ut på den privata marknaden. Privatekonomiska frågor har fått en allt större
betydelse.
På arbetsgivarsidan har framför allt Svenskt Näringsliv utnyttjat den utveckling som
skett inom medierna. Stora resurser har under längre tid lagts på att vara i frontlinjen inom påverkansområdet. Det är känt att man på olika sätt utnyttjat prkonsulter och de stora pr-företagen i olika kampanjer. Sambanden, ideologiskt och
personellt, mellan många av de stora pr-byråerna och framför allt Moderaterna är
omfattande.
5.5 Mediejättarna och börsföretagen sitter i samma båt
Medierna är i dag inte bara publicistiska verksamheter, de är företag på ett liknande
sätt som andra bolag. Medierna är medlemsföretag i Svenskt Näringsliv tillsammans
med möbelföretag, livsmedelsproducenter, Ica-butiker, LKAB, Posten och transportföretag.
Medielandskapet ser helt annorlunda ut än det gjorde för 20-30 år sedan. I dag finns
endast ett fåtal dagstidningar som direkt ägs av renodlade publicistiska intressen. De
stora medierna, vid sidan om public service-företagen Sveriges Radio och Sveriges
Television, ägs av vinstdrivande koncerner. Alla utom några få ledarsidor i dagstidningarna förespråkar en näringslivstillvänd politik och hyllar i olika tonlägen ofta
den nu sittande regeringen.
Efter A-pressens konkurs 1986 och tidningen Arbetets nedläggning år 2000 återstår
endast två tidningar – Dala-Demokraten och Värmlands Folkblad – som ännu helägs
av socialdemokratiska intressen. En gång i tiden var det närmare 30 dagstidningar
som ägdes av detta parti och/eller LO och förespråkade en socialdemokratisk politik
på ledarplats.
Det nya medielandskapet innebär att det är stora koncerner som äger medierna.
Bonnierkoncernen äger Dagens Nyheter, Expressen, Dagens Industri, Sydsvenska
Dagbladet och de skånska lokaltidningarna Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda
och Trelleborgs Allehanda. I Expressen ingår Göteborgs-Tidningen och KvällsPosten i Malmö. Bonniers äger även TV 4, Canal +, MTV, SF Bio, Svensk
Filmindustri, en rad affärstidningar och andra tidskrifter.
Den näst största aktören är Stampenkoncernen, som ägs av familjen Hjörne.
Göteborgs-Posten är flaggskeppet i gruppen med 23 dagstidningar, Sveriges största
tryckeri, gratistidningar och digitala medier. Koncernen räknar med 1,4 miljoner
svenskar som dagliga läsare. De två koncernerna tar tillsammans hand om hälften
av intäkterna på dagstidningsområdet. Norska storkoncernen Schibsted-gruppen
äger Aftonbladet och Svenska Dagbladet. De kommersiella TV-kanalerna ingår i
stora koncerner.
24
I övrigt finns flera stora ägargrupper som äger en rad dagstidningar. NMT-gruppen
äger Norrköpings Tidningar,
Västerviks-Tidningen, Norrbottens-Kuriren,
Norrländska Socialdemokraten, Gotlands Allehanda, Gotlands Tidningar, Östgöta
Correspondenten och Folkbladet. Två lokala TV-kanaler ingår liksom radiokanalerna Radio Rix, Lugna Favoriter och ett antal regionala kanaler.
Koncernen Mittmedia AB äger Gefle Dagblad, Arbetarbladet, Falu Kuriren, Södra
Dalarnes Tidning, Borlänge Tidning, Nya Ludvika Tidning, Mora Tidning,
Hudiksvalls Tidning, Söderhamns-Kuriren, Ljusdals-Posten, Ljusnan, Sundsvalls
Tidning, Dagbladet, Tidningen Ångermanland, Örnsköldsviks Allehanda,
Östersunds-Posten och Länstidningen samt är delägare i bland andra Upsala Nya
Tidning. Bakom gruppen står två liberala stiftelser, Stiftelsen Pressorganisation och
Nya Stiftelsen Gefle Dagblad. Flera folkpartister sitter i styrelsen.
Som helhet kan sägas att det inte längre finns en mångfald av oberoende intressen i
branschen eftersom de dominerande medierna kontrolleras av några få intressesfärer. Ägarkoncentrationen anses av flera forskare vara ett hot mot demokratin. Hur ägarbilden ser ut anses av många även ha betydelse för samhällsfrågornas belysning då tidningsägarna anses ha stort indirekt inflytande över
tidningarnas innehåll.
Genom ägarkoncentrationen och A-presstidningarnas försvinnande har det blivit en
övervikt av tidningar som framförallt stödjer näringslivets värderingar och konkreta
förslag i svensk politik. Av storstadstidningarna är det endast Aftonbladet som har
en löntagarvänlig ledarsida medan tidningen i övrigt styrs i kommersiell anda.
Övriga tidningar har en ledarsida som stöder borgerliga politiska uppfattningar och
idéer.
Samtidigt som denna koncentrationsprocess pågått har tidningarnas innehåll alltmera präglats av till exempel plånboksfrågor, marknadslösningar i samhällsverksamheter och en politisk dagordning med näringslivsdominerade förtecken.
Maktkoncentrationen lyste många gånger igenom i det senaste valet. Stödet till
allianspartierna kunde utläsas även på nyhetssidorna. En van bedömare som
generaldirektör Mats Ekdahl, f.d. chef för Psykologiskt försvar och tidningen
Arbetet, har i en intervju sagt om valet 2010: ”Alliansens kampanj var urstark och de
hade medierna med sig på ett sätt som ingen annan sittande regering haft på lång
tid.”
Medieforskaren professor Kent Asp konstaterade i en DN-debattartikel (2010-09-18)
att det i 2010 års valrörelse förekom fler negativt vinklade artiklar om Mona Sahlin
och de rödgröna partierna än om Fredrik Reinfeldt och alliansen. Han hade funnit att
i till exempel Expressen hade tre av fyra artiklar om Mona Sahlin varit starkt
negativa. Dessutom hade fokuseringen varit mycket stark på just Mona Sahlins
person. ”Jag har inte sett något liknande i de nio tidigare val jag har undersökt”,
skrev han.
Utvecklingen inom medierna överensstämmer väl med bilden av arbetsgivarnas och
påtryckarindustrins ökade inflytande på den politiska dagordningen. Ett särskilt
exempel där frågan ställs på sin spets framöver är hur Dagens Nyheter ska förhålla
sig till sitt medlemskap i Svenskt Näringsliv och arbetsgivarnas kampanjer i
kommande avtalsrörelser. Som medlem i Medieföretagen och Svenskt Näringsliv är
25
Dagens Nyheter liksom andra dagstidningar skyldiga att följa vad som bestäms av
organisationernas styrelser. Det speciella med DN är att det inte finns någon uppdelning mellan tidningens journalistiska ledning och dess ekonomiska ledning. Den
som leder företaget enligt Aktiebolagslagen och ytterst är ansvarig för medlemskapet i arbetsgivarorganisationen är Gunilla Herlitz som är så kallad publisher och
således både chefredaktör och verkställande direktör.
Och samtidigt med värderingsförändringarna i den journalistiska miljön ökar
mediernas inflytande. Medieforskaren Håkan Hvitfelt skriver i boken På väg mot
medievärlden 2020: ”Klart är att mediernas betydelse, eller deras makt, i samhället
ökar på olika sätt. Medierna styr människors tankar och beteende. Medierna påverkar det demokratiska systemet, och på inget sätt entydigt mot mer demokrati.
Politiken medialiseras och anpassas till mediernas sätt att arbeta.” ”TV-mässiga
politiker blir mäktiga politiker.”
Han pekar också på att det finns en ökad journalistmakt. Journalister framträder i
expertroller och intervjuas i samhälls- och nyhetsprogram och serverar olika åsikter.
Gränsen mellan saklig presentation av fakta och personliga kommentarer har även
blivit alltmer flytande på tidningarnas nyhetssidor.
Journalisterna riskerar sällan något för egen del, de kan inte ställas till svars för vad
de för fram, men paradoxalt nog utkräver de ibland moraliskt och etiskt ansvarstagande från olika makthavare. Tongivande kolumnister på nyhetsplats i medierna
och stjärnjournalister framstår ibland som viktigare än politiska beslutsfattare trots
att de bara är kommentatorer.
Ett demokratiskt problem för exempelvis de fackliga organisationerna är att
intresset från medierna för arbetsplatsernas och de anställdas frågor har blivit allt
svagare ju mer fokus flyttats till företagens ekonomiska rapporter, försäljningsstatistik och börsens och fondernas utveckling. Medierna söker sig till mer lättsmälta
frågor än de som gäller villkoren för landets löntagare. Verkligheten är inte alltid det
intressanta för journalisterna utan mera det dramatiska och det som går att
fiktionalisera.
Det finns förstås möjligheter för facken att ta nya initiativ även med den nya inriktning som de stora medierna slagit in på. Ett exempel på ett lyckat försök är det
intresse i breda kretsar som Dagens Arena skapat. Tidningen, som endast finns på
nätet, har en daglig progressiv ledarsida som ofta citeras i radions tidningskrönika
och i andra medier.
En ny företeelse är en del mediers svek mot sin granskande uppgift. Företeelsen beskrivs i en färsk avhandling från Uppsala universitet. Företagsekonomen Josef
Pallas, som studerat ett tiotal börsföretag och gjort ett femtiotal intervjuer med
ansvariga på storföretag, identifierar en ny trend.
Han har funnit att företagen och journalisterna nu arbetar tillsammans om innehållet
i medierna. Han skriver att de har skapat en egen lokal praktik som reglerar hur de
ska arbeta tillsammans och hur rapporteringen i tidningen ska se ut. ”Det gör det
möjligt att förse medierna med färdiga texter när det gäller marknadsförings- och
produktorienterat material.”
26
5.6 Näringslivsintressen dominerar lobbyismen
Lobbyismen har på allvar nått Sverige. De politiska partierna och deras riksdagsledamöter utsätts nu ofta för bearbetning av olika intressen. Det är framför allt
näringslivsintressen med stora ekonomiska resurser som är mest aktiva. Ofta har de
hjälp av professionella pr-konsulter för att nå kontakt med rätt personer och för att
få en bra position i kontakterna.
Lobbying handlar bland annat om att skapa direktkontakter med riksdagsledamöter
och andra politiskt valda i syfte att påverka beslutsfattandet. En tämligen färsk
undersökning visar att en majoritet av riksdagsledamöterna svarar ja på en fråga
om de anser att de är manipulerbara.
Riksdagsledamöterna berättar att de oftast kontaktas, ibland flera gånger i veckan,
från olika håll. De som söker kontakt är oftast näringslivets organisationer, och
företag. Även pr-konsulter tar ofta kontakt.
Undersökningen har gjorts av statsvetarprofessorn Tommy Möller och publiceras i
rapporten Lobbyism i den svenska riksdagen. Han hävdar att resultatet visar att lobbying utgör ett hot mot den svenska demokratin. Han säger: ”Resultatet gör att det
finns anledning att omvärdera den tidigare tolkningen att lobbyism inte anses utgöra något hot mot demokratin.”
Det som är alarmerande i detta är att det är de mest resursstarka intressena som
framför allt utnyttjar lobbyföretagen. Många ideella organisationer saknar ekonomiska resurser att betala de arvoden som krävs. Lobbyingföreteelsen ökar
riskerna för korruption och att band som inte är acceptabla knyts mellan till exempel
ett företagsintresse inom miljöpolitiken och demokratiskt valda politiker.
Statsvetarprofessorn Olle Folke har nyligen föreslagit att det införs ett
rapporteringssystem som ska gälla pr-konsulter, företag och organisationer som
utövar lobbyarbete. Han föreslår en registrering av alla pr-konsulter och deras
kunder. Dessutom ska politikerna tydligt registrera en del av sina lobbyliknande
kontakter med omvärlden. Målet är att öka öppenheten. Lobbyisternas agerande
kan dessutom kopplas ihop med det hemlighetsmakeri om partiernas finansiering
som Moderaterna och Kristdemokraterna står fast vid. Bägge frågorna hänger nära
samman med de politiska partiernas roll i det demokratiska systemet.
Mot den här bakgrunden är det nödvändigt att omgående införa en lagstiftning som
innebär att de politiska partierna blir skyldiga att redovisa sina finanser och varifrån
partiets inkomster kommer. Hittills har en ökad öppenhet och en lagstiftning
motarbetats av Moderaterna och Kristdemokraterna. Denna inställning håller inte.
Två partier, Centerpartiet (Sveriges rikaste parti) och Socialdemokraterna har
mycket noggranna offentliga årsredovisningar. Men i övrigt är redovisningarna inte
tillgängliga eller ofullständiga. En rättslig reglering utarbetades av den statliga
utredningen Allmänhetens insyn i partiers och valkandidaters intäkter redan 2004. Men
sedan dess har framför allt Moderaterna motarbetat förslaget.
Att åstadkomma en lagstiftning är viktigt inte minst mot bakgrund av vad Tommy
Möller fann i sin utredning. Bristen på öppenhet skadar det demokratiska systemet.
Av Europas länder är det nu bara Sverige, San Marino, Malta och Schweiz som
saknar lagregler med syfte att förhindra maktmissbruk och korruption inom
27
politiken. Europarådet har riktat skarp kritik mot Sverige för att det inte finns regler
om redovisning av bidragsgivare till de politiska partierna eller till riksdagskandidater som driver personvalskampanjer.
6. Regeringen rider på den våg Svenskt Näringsliv satte igång för 40 år sedan
Arbetsgivarrepresentanter ger ofta uttryck för åsikten att alliansregeringen under
dess första mandatperiod inte gick tillräckligt långt i sina reformer. Trots detta har
tydliga reformer i linje med arbetsgivarnas intressen genomförts under mandatperioden. Främst handlar det t.ex. om arbetslöshets- och sjukförsäkringen,
förmögenhetsskattens borttagande och en generell sänkning av skattekvoten.
Andelen med privata sjukförsäkringar har ökat snabbt och vårdvalsmetoden
riskerar att öka skillnaderna i hälsa. När det gäller arbetslöshetsförsäkringen är
utgångspunkten att löntagarna inte vill jobba och att reservationslönerna måste
sänkas. Föreställningen är att lönerna och lönebildningen måste disciplineras för att
företagen ska anställa fler; lönenivåerna och löneökningstakten måste sänkas för att
jobben ska bli fler. För att uppnå detta måste löntagarnas kollektiva möjligheter att
hålla emot detta urholkas. Om så sker kan arbetsgivarna köpa arbetskraft till ett
lägre pris. Jobbskatteavdragen ger också fler jobb bara om löntagarnas löner
pressas.
Förändringarna i A-kassan leder också till att stödet för inkomstbaserade socialförsäkringar urholkas: varför ska poliserna, lärarna och sjuksköterskorna betala till
en dyr försäkring när de får så lite tillbaka? Med den förda politiken ska breda
medelklassgrupper styras mot att sköta sitt försäkringsskydd på egen hand. Detta
kommer de allra flesta att förlora på, även om de mer utsatta grupperna drabbas
hårdast av att medelklassen väljer att överge sin helt avgörande roll i en generell
välfärdsmodell.
Arbetsrätten har också luckrats upp och EU-domstolen anser att Sveriges regler
strider mot EU:s visstidsdirektiv. Regeringen har i Lavallagen valt att gå längre än
vad Lavaldomen kräver.
Övriga allianspartier trycker på för mer. Centern, med den nya Stureplansprofilen,
har fullt ut anammat de mest marknadsliberala värderingarna och ungdomsförbundet drev kampanjen ”Fuck facket” i valrörelsen. Folkpartiet och Centern
argumenterar hårt för lägre ingångslöner för unga.
Turordningsreglerna kommer att ändras den dag Moderaterna anser att det är
strategiskt riktigt att så sker. I Almedalen 2010 var allianspartierna överens om att
ytterligare förlänga rätten till provanställning. Till slut backade man om detta och
bytte detta i valplattformen mot en ny och osäker anställningsform för unga
lärlingar. I plattformen finns också skrivningar om att löntagarnas möjligheter att
värna sina rättigheter vid tvister med arbetsgivaren kommer att försämras. I vaga
formuleringar antyds dessutom att riksdagen kommer att initiera en lagstiftningsprocess om inte parterna själva (läs: facken) bidrar till att öka rörligheten och flexibiliteten (läs: förändrad arbetsrätt) på arbetsmarknaden.
Centern, med Maud Olofsson i spetsen, anser att det är synd att Moderaterna inte
vågar ta de nödvändiga konflikterna med facken. Moderaterna har ett kongressbeslut på att skatternas andel av BNP ska ned till 40 procent. Det motsvarar drygt
28
200 miljarder kronor i minskade intäkter till den gemensamma välfärden. Mycket
talar för att en obligatorisk a-kassa införs under pågående mandatperiod. Den fackliga medlemsflykten riskerar att fortsätta.
Genom att arbetsgivarna har dominerat och förändrat den centrala zonen och
problemformuleringsinitiativet under åtminstone 25-30 år har det skapats
värderingsmässiga förutsättningar för reformer som direkt har hämtat sin näring ur
arbetsgivarnas ideologiska världsbild. Valresultaten 2006 och 2010 – och den politik
som har förts och den som har aviserats – kan till en inte obetydlig del förklaras av
den värderingsmässiga och opinionsbildande våg som Svenskt Näringsliv satte
igång för 40 år sedan.
7. Fackens ställning i svenskt samhällsliv
Det finns ett samband mellan arbetsgivarnas systematiska opinionsbildning och
fackens allt svagare ställning i svenskt samhällsliv; det som händer på en övergripande nivå i samhället påverkar enskilda individers förhållningssätt och attityder
på arbetsplatser och vid köksbord runt om i Sverige. I detta avsnitt presenteras
några bilder som belyser det utsatta läge som de fackliga organisationerna i dag
befinner sig i.
7.1 Allmänhetens förtroende för facken
När Forskningsgruppen för Samhälls- och Informationsstudier, FSI, frågar fackliga
medlemmar om deras förtroende för sin arbetsgivare och sin fackförening visar det
sig att förtroendet för arbetsgivaren är högre och att det har varit så sedan 1997, då
frågan ställdes för första gången. Trendlinjerna går också åt olika håll; förtroendet
för arbetsgivarna har ökat samtidigt som det har fallit för de fackliga organisationerna. Under de senaste åren har skillnaden i förtroende varit rekordstort.
29
Diagram 1. Förtroende för arbetsgivare och fackförening. Genomsnitt av svaren på
en skala mellan 1-7. Källa: FSI.
7
Medelvärde
6
5
Min arbetsgivare
4,77
4,88
4,91
4,97
4,96 4,93
5,12
4,92
4,39
4,13
4
4,03
4,07
5,11
5,03
4,99
4,18
4,15
5,1
5,12
5,02
4,42
4,15
3,97 4,04
4,08
3,96
3,99
2008
2009
Min fackförening
3
2
1
1997
1998
1999
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
2007
När SOM-institutet (Samhälle, Opinion, Marknad) vid Göteborgs universitet ställer
frågan till allmänheten om deras förtroende för 21 samhällsinstitutioner hamnar de
fackliga organisationerna näst sist, endast före EU-parlamentet. Storföretagen och
dagspressen åtnjuter t.ex. betydligt högre förtroende.
30
Sj
u
U kvå
ni
ve rde
rs n
ite
t
Po en
R
l
i
ik
sb s e n
an
R ken
a
D
om dio/
T
G stol V
ru ar
nd na
sk
ol
an
Re
ge FN
r
R ing
ik
s en
Ku da
n ge
D gah n
ag
Sv sp use
en re t
sk ss
a en
ky
Ba rka
Ko S
n n
m tor ker
m fö
un re na
st tag
yr
D
el en
e
se
po
r
D
F
l
i
ö na
e
t
fa E iska rsv
ck Ua
lig ko pa ret
a
m rtie
or m
g
i rn
Eu an ssio a
i
ro sa ne
pa tio n
pa ne
rla rn
m a
en
te
t
Diagram 2. Förtroende för 21 samhällsinstitutioner, år 2009. Andel med högt
förtroende
minus
andel
med
lågt
förtroende.
Källa:
SOMinstitutet
60
50
40
30
20
10
0
-10
-20
-30
31
Diagram 3 visar att förtroendet för de fackliga organisationerna har fallit över tid,
även om det låga förtroendet var än högre under några år under 1990-talet. Men
riktningen är tydlig. Andelen som har stort förtroende för de fackliga organisationerna har mer än halverats sedan 1986 och andelen med ganska stort förtroende
har minskat med sex procentenheter, till 17 procent (framgår inte av diagrammet).
Andelarna som känner mycket lågt eller ganska lågt förtroende har däremot ökat.
Diagram 3. Förtroende för de fackliga organisationerna över tid, 1986-2009. Andel
med högt förtroende minus andel med lågt förtroende. Källa: SOM-institutet.
-5,0
-10,0
-15,0
Trendlinje
-20,0
-25,0
-30,0
32
2009
2008
2007
2006
2005
2004
2003
2002
2001
2000
1999
1998
1997
1996
1995
1994
1993
1992
1991
1990
1989
1988
1986
0,0
Diagram 4. Förtroende för några samhällsinstitutioner, 2009. Genomsnitt på en
skala mellan 1-7. Källa: FSI.
FSI ställer en liknande fråga om allmänhetens förtroende för några samhällsinstitutioner. Värt att notera i detta diagram är att allmänheten i genomsnitt har ett
högre förtroende för folk i allmänhet än för sin fackförening.
6
5
4
3
2
1
so
Äl
dr
eo
m
el
yr
So
cia
lst
ge
rg
n
se
n
rin
ge
nk
Re
Ba
ni
re
fö
fa
n
Di
liv
gs
rin
Nä
ck
et
se
vä
33
ng
is
to
rt
nd
et
an
ol
tts
Sk
Rä
än
he
t
en
ia
llm
lk
Fo
uk
vå
rd
en
Sj
lis
Po
iva
be
ar
n
Di
Di
n
tsg
läk
ar
e
re
0
7.2 Fackens betydelse för löntagarna och samhällsdebatten
Diagram 5 visar att allt färre anser att de fackliga organisationernas ställning i samhället har betydelse för löntagarnas väl och ve. Andelen som svarat något av de tre
högsta alternativen har minskat från 61 till 39 procent – en minskning med 36
procent.10 Bara sedan millennieskiftet är minskningen åtta procentenheter. Det
motsvarar 17 procent.
Diagram 5. Löntagarnas väl och ve hänger på att fackföreningsrörelsen har en
stark ställning i samhället, 1975-2010. Andel som svarar 5-7 på en sjugradig skala.
Källa: FSI.
10
Här ska man dock inte glömma bort att ordet ”fackföreningsrörelsen” traditionellt har förknippats med LO.
34
Diagram 6 visar att fler än fyra gånger så många tror att fackets betydelse för löntagarna kommer att minska i förhållande till de som tror att betydelsen kommer att
öka; endast 13 procent tror att fackets betydelse för löntagarna kommer att öka
under de kommande 10-15 åren, men hela 57 procent tror att det kommer att
minska.
Diagram 6. Allmänhetens uppfattning om hur fackets betydelse för löntagarna
kommer att utvecklas på 10-15 års sikt, 2008. Källa: FSI.
60
50
Procent
40
30
20
10
0
Minska
Oförändrad
Öka
35
Vet ej
Diagram 7 visar att bland allmänheten tror mer än hälften att fackets ställning som
samhällspolitisk aktör kommer att minska under de kommande 10-15 åren. Endast
elva procent tror att fackets roll kommer att stärkas.
Diagram 7. Allmänhetens uppfattning om hur fackets betydelse som samhällspolitisk aktör kommer att utvecklas på 10-15 års sikt, 2008. Källa: FSI.
60
50
Procent
40
30
20
10
0
Minska
Oförändrad
Öka
36
Vet ej
7.3 Facklig organisationsgrad och kollektivavtalens täckningsgrad
Av diagram 8 framgår att den fackliga organisationsgraden var som i högst i mitten
av 1990-talet. Därefter har den minskat med 14 procentenheter, till 71 procent. Akassereformerna under de allra senaste åren har bidragit till en påskyndad process,
men grundproblemet är mycket äldre än så. Mellan 1990 och 2008 var minskningen
lika stor bland arbetare som tjänstemän, även om organisationsgraden i privat
sektor är högre för arbetarna (framgår inte av diagrammet). Andelen löntagare som
arbetar i företag som är medlemmar i en arbetsgivarorganisation har däremot ökat
sedan mitten av 1990-talet, från 75 till 80 procent.
Diagram 8. Facklig organisationsgrad och andel löntagare anställda i företag som
är medlem i en arbetsgivarorganisation, olika år. Källa: Anders Kjellberg.
90
80
70
Procent
60
50
40
30
20
10
0
1980
1985
1990
1993
1995
2000
2006
2007
Facklig org.grad
Facklig org.grad, privat sektor
Facklig org.grad, 16-29 år
Arbetsgivare, privat sektor
37
2008
2009
Diagram 9 visar att andelen löntagare som arbetar på en arbetsplats i privat sektor
med kollektivavtal har minskat något under de allra senaste åren. Med tanke på den
korta tidsserien och de små förändringarna bör man dock inte dra alltför stora
växlar av det, men det är en bild som trots allt passar in i den allmänna trenden. Vi
vet dock att på vissa avtalsområden och i vissa regioner täcks färre än hälften av de
anställda av kollektivavtal.
Diagram 9. Kollektivavtalens täckningsgrad, privat sektor, 1995-2007. Källa:
Anders Kjellberg.
90,5
90
89,5
89
Procent
88,5
88
87,5
87
86,5
86
85,5
1995
2005
38
2007
7.4 Sammanfattande analys
I varje liten del kan säkert diagrammen i detta avsnitt ifrågasättas, men den
sammantagna bilden är tydlig. Bland allmänheten är förtroendet för de fackliga
organisationerna lågt och har försvagats över tid. Allt färre anser att löntagarnas väl
och ve bestäms av fackens ställning i samhället. En mycket liten andel anser att
fackens betydelse som löntagarnas företrädare och som samhällsaktör kommer att
stärkas under kommande 10-15 år. Fem gånger så många anser att fackens
betydelse snarare kommer att minska.
Dessa attityder kan knappast vara en oviktig förklaring till att den fackliga
organisationsgraden har minskat med 14 procentenheter under de senaste 15 åren.
Obalansen mellan andelen anställda som arbetar i företag som är medlemmar i en
arbetsgivarorganisation och den fackliga organisationsgraden tilltar. I privat sektor
är den senare 65 procent och den förra närmare 80 procent.
Den lägre fackliga organisationsgraden gör det svårare att upprätthålla och förbättra
kollektivavtalstäckningen. Risken ökar för att det politiska systemet genom lagstiftning intervenerar i avtalspolitiken. Det lokala fackliga arbetet försvåras när
attityder förändras och den fackliga organisationsgraden faller.
Det finns mycket som talar för att Svenskt Näringslivs omfattande opinionsbildning
under de senaste decennierna är en viktig förklaring till att attityderna till facket har
förändrats och att viljan att organisera sig fackligt har minskat. Genom satsningar på
ett flertal områden och ett återtagande av problemformuleringsinitiativet har
Svenskt Näringsliv successivt förändrat värderingsklimatet på ett sådant sätt att
facket och fackliga värderingar av fler än tidigare uppfattas som otidsenliga och
bakåtsträvande.
8. Fackliga förtroendevaldas syn på fackens och arbetsgivarnas ställning i svenskt
samhällsliv
Agenda PR och Arena Idé har genomfört en enkätundersökning riktad till styrelseledamöterna i de tio största förbunden inom LO, TCO och Saco. Avsikten har varit
att försöka etablera en bild av hur ledande fackliga förtroendevalda ser på fackens
och arbetsgivarnas arbete kring utredning/analys, påverkan, opinionsbildning och
medialt genomslag. Undersökningen genomfördes i juni 2010 och riktades till 389
personer. Svarsfrekvensen är 53 procent.
Självklart finns det en risk att respondenterna har överskattat de fackliga organisationernas nuläge och framtidsutsikter, men det innebär att verkligheten i så fall är
dystrare än vad som framgår.
8.1 Hur framgångsrika är facken?
De förtroendevalda uppger att de fackliga organisationerna som helhet är mest
framgångsrika när det gäller att påverka arbetsgivarna (summan av ganska och
mycket framgångsrika). Detta är kanske självklart eftersom det är kärnuppdraget.
Däremot gör man bedömningen att facken är minst framgångsrika med att påverka
de grundläggande värderingarna i Sverige; nästan tre av tio anser att facken inte alls
39
är framgångsrika på detta. Hela 24 procent anser att facken är mycket framgångsrika på att analysera, utreda och forska kring svensk ekonomi och arbetsmarknad.11
8.2 Har facken blivit mer framgångsrika?
Fler förtroendevalda uppger genomgående att fackförbunden har blivit bättre i sitt
arbete än de som menar att förbunden har blivit sämre. Främst gäller detta för
arbetet med att analysera och utreda kring arbetsmarknaden, men även arbetet med
att bilda opinion via media har förbättrats. Undantaget mot dessa positiva
utvecklingsmönster är att mer än var tredje anser att fackförbunden har blivit sämre
på att påverka de grundläggande värderingarna.12
11
Två intressanta skillnader mellan centralorganisationerna, som inte framgår av diagrammet, är att Sacorepresentanterna gör bedömningen att facken inte alls är framgångsrika med att bilda opinion genom synlighet i
media och TCO-representanterna gör bedömningen att facken inte alls är framgångsrika med att påverka de
grundläggande värderingarna. När respondenterna tvingas ställa det egna förbundet mot de fackliga
organisationerna som helhet gör man genomgående bedömningen att helheten har lyckats bättre än förbunden
enskilt.
12
En intressant skillnad mellan centralorganisationerna, som inte framgår av diagrammet, är att LOrepresentanterna är markant mer negativa till hur arbetet med att nå medialt genomslag har utvecklats under de
senaste 20 åren; fler än var tredje anser att fackförbunden har blivit sämre.
40
8.3 Vilken aktör har varit mest framgångsrik: facken eller arbetsgivarna?
När respondenterna ställer de fackliga organisationernas mot Svenskt Näringslivs
arbete är det tydligt att den genomgående uppfattningen är att arbetsgivarna är
bättre på att bilda opinion via media och att påverka politiska beslutsfattare; fler än
sju av tio anser det. Tydligen är också arbetsgivarna mycket dåliga på att påverka
avtalsinnehållet i förhandlingar! Tillsammans med det faktum att en majoritet anser
att facken är bättre än arbetsgivarna på att påverka de grundläggande
värderingarna, finns det skäl att tolka dessa resultat försiktigt. I det senare fallet
tycker, som vi har sett, närmare tre av tio att de fackliga organisationerna inte alls är
framgångsrika och fler än var tredje tycker att facken har blivit sämre under de
senaste 20 åren – då är det osannolikt att facken ändå skulle vara mer framgångsrika
än Svenskt Näringsliv. En liten majoritet anser att arbetsgivarna har varit mer
framgångsrika med att analysera svensk arbetsmarknad.13
13
Två intressanta skillnader mellan centralorganisationerna, som inte framgår av diagrammet, är att TCOrepresentanterna är klart mer positiva till förmågan till synlighet i media och att Saco-representanterna är mer
kritiska till framgången när det gäller att utreda, analysera och forska om svensk arbetsmarknad.
41
8.4 Hur har det lokala fackliga arbetet utvecklats?
En stor majoritet av styrelseledamöterna upplever att det finns en direkt koppling
mellan det lokala fackliga arbetet och den fackliga organisationsgraden. På samma
sätt ser man en direkt koppling mellan det lokala arbetet och det minskade förtroendet för de fackliga organisationerna. En något mindre majoritet gör också bedömningen att arbetsgivarnas satsning på utredning, opinionsbildning och politisk
påverkan har påverkat det lokala fackliga arbetet negativt. Sammantaget innebär
detta att styrelseledamöterna i LO, TCO och Saco anser att arbetsgivarnas systematiska arbete både direkt och indirekt – via effekten på organisationsgraden och förtroendet för facket – försvårar möjligheterna till ett effektivt lokalt fackligt arbete.14
14
Två intressanta skillnader mellan centralorganisationerna, som inte framgår av diagrammet, är att Sacorepresentanterna i mindre utsträckning tror att arbetsgivarnas satsning på utredning, opinionsbildning och
politisk påverkan påverkar det lokala fackliga arbetet negativt och att TCO-representanterna gör bedömningen
att det lokala facket har påverkats mer negativt av det lägre förtroendet för de fackliga organisationerna.
42
8.5 Har arbetsgivarnas satsning varit framgångsrik?
En överväldigande majoritet av styrelseledamöterna – hela 92 procent – gör bedömningen att arbetsgivarnas satsning på utredning/forskning, opinionsbildning och
politisk påverkan har stärkt deras ställning på arbetsmarknaden och i samhällsdebatten. Skillnaderna mellan centralorganisationerna är marginella.
8.6 Har arbetsgivarnas satsning påverkat politiken?
Fler än åtta av tio styrelseledamöter gör bedömningen att arbetsgivarnas satsning
på utredning/forskning, opinionsbildning och politisk påverkan har effekt på ut43
formningen av konkreta arbetsmarknadspolitiska reformer, till exempel
arbetslöshets- och sjukförsäkringen. Med andra ord görs bedömningen att arbetsgivarna på ett mycket konkret sätt har inflytande över politiska reformer.
Skillnaderna mellan LO- och TCO-representanterna är nästan försumbara, men Sacorepresentanterna tror att effekten på politiken är mindre.
8.7 Finns det behov av en gemensam facklig satsning?
Mer än 85 procent anser att det finns behov av en gemensam facklig satsning på att
stärka sin röst i utredar/forskarvärlden, media och inom politisk påverkan. Arbetsgivarnas breda, långsiktiga och gemensamma arbete är med andra ord något som
styrelseledamöterna anser att de fackliga organisationerna också har behov av. Hela
95 procent av LO- och TCO-representanterna anser detta, men endast tre av fyra
från Saco.
44
8.8 Vad bör facken bli bättre på?
När respondenterna ställs inför fyra alternativ på vad de fackliga organisationerna
bör bli bättre på är det en förhållandevis jämn bild som växer fram, men behovet av
en kraftfullare opinionsbildning i media upplevs som störst. Därefter kommer
behovet av mer politisk påverkan. Minst behov om utökade satsningar upplever
man kring en starkare ställning i utredar/forskarvärlden. Skillnaderna mellan
centralorganisationerna är förhållandevis små, även om LO-representanterna mer
lyfter fram behovet av en starkare idéutveckling och mindre av en starkare ställning
inom utredar/forskarvärlden.
45
9. Vägen framåt – idéer kring skapandet av en tankesmedja
9.1 Ödmjukhet inför olikhet
Den här rapporten visar att det finns ett stort behov och en stark vilja att gemensamt
svara upp mot arbetsgivarorganisationernas långsiktiga satsning. En viktig förutsättning för att lyckas är att skapa en organisation som kan ta fram de idéer och de
välunderbyggda underlag som krävs för att förändra värderingar och bedriva kraftfull opinionsbildning och politiskt påverkansarbete. Fakta och välgrundade åsikter är
också ett villkor för att organisationen ska kunna ta fram en stark vision om en
modern samhällsmodell som utgår från gemensamma arbetstagarintressen och som
kan kombineras med samförstånd och ansvarstagande.
Förutom långsiktigheten och uthålligheten är det avgörande att en strategi bygger
på ett stort mått av ödmjukhet inför olikhet. Hållningen bör vara att alla tjänar på en
mångfald av åsikter och insikter som i bredare bemärkelse stärker facken och de
fackliga värderingarna. Det finns också ett stort värde i att ha flera relativt fristående
aktörer som driver de fackliga perspektiven på olika sätt och med olika metoder.
Detta förutsätter att man vill bejaka en intellektuell mångfald. Friheten skapar
kreativitet, trovärdighet och omvärldens nyfikenhet. På lång sikt tjänar Sveriges
löntagare på detta.
Nedan presenteras några tankar kring hur en stark facklig tankesmedja skulle kunna
organiseras, finansieras och styras. Dessutom ges några förslag på vilka frågeområden organisationen skulle kunna agera inom. Förslaget är endast en grov skiss
som ska ses som en utgångspunkt för diskussion inom de fackliga organisationerna.
I den enkätundersökning som redovisats om förtroendevaldas syn på fackens och
arbetsgivarnas ställning i svenskt samhällsliv blir svaren på frågan vad facken bör bli
bättre på dels kraftfullare opinionsbildning i media, dels mer politisk påverkan. Detta
kräver uthållighet, väl underbyggda fakta, långsiktig finansiering och en genomtänkt organisation. Antingen kan en ny organisation skapas eller så kan en
existerande organisation ges ett utvidgat uppdrag. Synergiskäl talar för samarbete i
någon form med existerande organisation.
9.2 Finansiering och styrning som garanterar oberoende
Arenagruppen i samverkan med fackliga organisationer bedriver ett arbete för att
hitta en långsiktig finansiering av en tankesmedjeverksamhet enligt de tankar som
skisserats i denna rapport. Utöver den långsiktiga finansieringen ska organisationen
aktivt söka extern finansiering av projekt och andra uppdrag för att bredda
verksamheten.
Målet är att nå fram till ett eller flera sätt som kan bidra till att långsiktigt finansiera
verksamheten. Avsikten är att stimulera fackliga organisationer, ideella organisationer och företag att medverka i skapandet av en unik samlad framtidssatsning.
46
9.3 Verksamhetsinriktning
Verksamheten bör bedrivas inom strategiska samhällsområden. De områden som
anges nedan ska inte ses som ett handlingsprogram utan som ett försök att identifiera fält där det är särskilt viktigt att påverka samhällsdebatten.
Ekonomisk politik och teori
Genom att bredda synen på ekonomin och genom att utgå från tvärvetenskapligt
perspektiv kan synen på ekonomisk utveckling och relationen mellan ekonomi och
samhälle fördjupas. En fråga som bör belysas är frågan om hur det finansiella
kapitalet ska regleras i framtiden. Och hur vi ska kunna ha ett bredare perspektiv på
vad som skapar tillväxt och en socialt och uthållig tillväxt på lång sikt. Där bör frågor
som rör en modern näringspolitik för industri- och tjänstesektorn belysas. Även de
fackliga organisationernas roll och betydelse i samhällsekonomin bör beskrivas. Hur
ser sambandet mellan effektivitet och jämlikhet ut? Vad betyder stora respektive
små inkomst- och förmögenhetsskillnader för ett lands ekonomiska och social utveckling? Vad skapar mänskligt välbefinnande?
Den svenska arbetsmarknadsmodellen i en global värld
Den svenska arbetsmarknadsmodellen är i dag under hård press. Det beror på
globaliseringen, EU:s fria rörlighet och politiska beslut fattade i Sverige. Detta är ett
centralt fält att belysa och utveckla handlingsstrategier inom. Vilket behov av forskning, utbildning och kontinuerlig kompetensutveckling finns och hur ska det organiseras? Hur ska Sverige agera för att fortsätta att utvecklas uppåt på förädlingskedjan och skapa jobb med hög produktivitet? Skillnaderna mellan olika
arbetsmarknadsmodeller och hur internationellt fackligt och politiskt samarbete
över gränserna kan stärka löntagarnas ställning och rättigheter nationellt och internationellt behöver belysas. Globaliseringen skapar behov av nya politiska och fackliga strukturer.
Välfärdens organisation och finansiering
Att lyfta fram och belysa välfärdens roll i ekonomi är en viktig uppgift. Två centrala
frågor är särskilt angelägna. Det ena handlar om välfärdsstatens framtida finansiering. Detta är en central framtida fördelningspolitisk fråga. Resurserna är inte obegränsade. Men samtidigt behöver vi lägga mer pengar på offentlig välfärd i framtiden. Den andra gäller att utvärdera och granska de förändringar som genomförts
och undersöka de nya modeller som introducerats i den offentliga sektorn. Debatten
om vinst, incitament, ideologiska låsningar kring driftsformer, dåligt genomförda
upphandlingar, utförsäljning till vrakpriser av offentlig egendom visar detta. Samtidigt finns ett behov att mer ingående analysera de samhällsekonomiska konsekvenserna av de modeller som införts under senare år. Välfärden är en positiv del
av ekonomins utveckling och växtkraft.
Demokratins utveckling
Demokratin har försvagats på nationell nivå och fackliga organisationer och andra
folkrörelser har fått ett allt mindre inflytande. Politikerföraktet har ökat. Vi har
också fått en allmän kritik mot politisering och politiker, i stället lyfts ”opartiska”
tjänstemän fram som ett ideal. Politiken har trängts tillbaka. Genom medlemskapet i
47
EU har även den svenska politiken direkt och indirekt juridifierats. En utgångspunkt
är att demokratin och politiken måste stärkas och att maktförhållanden ska vara
transparenta. Mediernas roll behöver analyseras och diskuteras och frågan måste
ställas om de är styrande eller bara möter efterfrågan.
9.4 Avslutning – från ord till handling
Fackens utmaningar är uppenbara och det är hög tid att agera. I en tid när facken är
pressade ökar behovet att tänka långsiktigt. Det handlar om att prioritera, om att
återta initiativet och om att matcha arbetsgivarnas strategiska opinionsbildning.
Mobiliseringen måste ske på flera plan samtidigt och hur det exakt bör gå till är inte
självklart. Vi har funnit att det finns ett starkt behov av en eller flera tankesmedjor/utredningsinstitut liksom av en del andra långsiktigt framtidsorienterade
åtgärder.
Övriga centrala komponenter bör vara följande:
(1) ytterligare satsningar på ett långsiktigt skolinformationsarbete;
(2) initiera en öppen plantskola för personer som vill arbeta i eller nära facket;
(3) etablera av bättre kontakter med forskarsamhället;
(4) understöd till satsningar på samhällspolitisk journalistik;
(5) initiera en kunskapsbaserad diskussion om mediernas roll i opinionsbildningen.
48