Transcript Klicka här för att öppna artikeln som en PDF i nytt fönster

PUBLICERAD I MEETINGS INTERNATIONAL NR 28 / 2008
Hans Gordon:
GROUPTHINK – OM GRUPPENS FÖRSVAR
För att alls förstå hur en grupp fungerar måste man se den som en självständig organism med
en själ, en gruppsjäl, som till stora delar agerar utifrån regler som är omedvetna för
gruppmedlemmarna. Det är dessa aldrig erkända normer som har makten.
Ur De elva sammansvurna av Ann & Marianne Fredriksson
Historien kan uppvisa åtskilliga exempel på huvudlösa beslut. Trots tillgång till saklig
information har beslutsfattande grupper drabbats av ett destruktivt grupptänkande som gjort
att de uppträtt styvnackat och egensinnigt och inte varit påverkbara för rationella argument.
Ur Dynamik i arbetsgrupper av Kjell Granström
__________________________________
Det var andlöst tyst i biosalongen. Jag var ung och törstande efter kunskaper om människans
kraftfullhet och tillkortakommanden. Filmen grep mig djupt. En enda människa vågade sig på
att ifrågasätta vad de övriga elva tog för givet. De elva ville göra processen kort och gå hem.
Det var varmt och svettigt i det instängda rummet och saken tycktes ju given; ingenting att
diskutera om. Det var klart att 18-åringen, som ju dessutom kom från slummen och som hade
latinamerikanskt blod, var skyldig. Det var förstås han och ingen annan som slagit ihjäl
fadern. Saken var klar. Nu kör vi!
Men den tolfte satte sig på tvären. Det fanns anledning att tvivla. Det var inte alls något
”reason without any doubt”. Avgörandet måste ske i full samstämmighet. Den tolfte vägrade
att underkasta sig grupptrycket. Envist höll han fast vid sin tvekan, och envist argumenterade
han för sin sak.
Hur det gick kan du se om du hyr filmen 12 edsvurna män (12 Angry Men) som spelades in
1957 med debutregissören Sidney Lumet och med Henry Fonda i huvudrollen. Den bygger på
en teaterpjäs av Reginald Rose och tillhör filmklassikerna.
*
Den amerikanske socialpsykologen Irving Janis gjorde sig känd under 1960-talet genom sina
studier av hur människor påverkas av skräckpropaganda. I början av 1980-talet raffinerade
han sina analyserande undersökningar av starka händelser i USA och andra delar av världen i
den bok han skrev med titeln Groupthink. Framför allt försökte han förstå hur det kom sig att
president John F Kennedy med sin administration och sin militärstab kunde ge sig in det
fruktlösa försöket att störta Fidel Castro och på det sättet krossa den kubanska kommunismen.
Året var 1961 och Grisbuktsintermezzot slutade i ett totalt fiasko, något som borde ha kunnat
förutses av mer kyligt återhållsamma analytiker.
Inte minst från den händelsen beskriver Janis typiska exempel på hur många grupper kan
skapa illusioner om den egna förträffligheten, i vilken ingår en överdriven nedvärdering av
andra. Det kan få till följd att gruppens medlemmar ger sig ut på lina och börjar satsa på
fullständigt verklighetsfrånvända risktaganden. Gruppen blir således till en
produktionsverkstad av vanföreställningar med åtföljande utageranden.
Hur vanligt är det här? Mycket vanligt. När detta skrivs är vi mitt inne i den finansiella kris
som fick sin start genom att banker och andra låneinstitut gradvis höjde sina egna risker. Man
satsade allt mer frikostigt på att låna ut pengar som man själv inte hade. Möjligheten att tjäna
in en allt högre egen profit drev fram en lystnad som aldrig blev mättad. Bort sunt förnuft och
rationella överväganden! Money rules! Och när väl korthusen börjat rasa greps de många av
panik, massgrupphysterin drog fram som en orkanvind och fick hela världen att skälva.
För att riktigt förstå det här måste man införa begreppet ångest. Ångest är en beskrivning av
en oftast odefinierad fruktan. Att den är odefinierad hänger samman med att den inte är enkelt
relaterad till något vi kan uppleva som konkret och tydligt farligt. Går vi vilse i skogen under
en svamplockningstur kan vi gradvis komma att känna en befogad rädsla. Hamnar vi med vår
bil i en sladd som gör att vi hastigt kanar sidledes in mot mötande trafik kan vi känna skräck.
Om vi blir utsatta för ett brutalt övergrepp av någon som uppenbarligen vill oss illa kan vi
gripas av panik. Den typen av känslor skall inte sammanblandas med ångest. Ångesten kan
krypa över oss när vi som minst anar det. Den kan komma under nattens vargtimmar eller när
vi öppnar ytterporten och går ut på gatan en vanlig, solig dag eller när vi står och förbereder
middagen hemma vid köksbänken. Plötsligt, eller gradvis, kan vi känna oron, som stegras,
och stegras, och kroppen reagerar genom adrenalinutsöndring och snabbare puls och våra
hårstrån på armarna, det vi har kvar av djurens päls, börjar resa sig.
Du ser dig omkring men du ser inte något som avviker från det dagliga. Du lyssnar efter något
ljud, men du hör inte något särskilt. Hjärnan börjar arbeta för högtryck för att bearbeta
informationen som kroppen genererar. Den ger förslag. Det kanske händer något – där ute. Du
kommer på att du kanske borde sätta på radion, för tänk om det är någon extrasändning om
något allvarligt som hänt. Du kommer på att du kanske ska ringa dina föräldrar eller dina barn
eller någon annan som står dig nära. Det kanske har hänt någon något. Men det har det inte.
Allt är som vanligt. Det vill säga – det är det inte alls. Du har ju plötsligt eller gradvis börjat
känna ångest.
Varifrån kommer denna ångest? Var är dess källa?
Källan finns överallt. Den består nämligen av allt ansamlat som vi inte har förstått och som vi
just därför inte har strukturerat och just därför inte tänkt igenom och lagrat i vårt minne. Det
vi inte har förstått är att vi har varit med om flera, smärre eller större, ofta starkt
känsloladdade motsättningar, som drivit fram konflikter, inte yttre tydliga, utan inre, otydliga.
Livet är fullt av dessa komplicerade, motsatsfyllda upplevelser. Du är med om dem varje dag.
Inte? Du känner inte igen dig? Det beror på att du, likt de flesta människor runt omkring dig,
använder dig av snabba, kraftfulla, psykiska försvar. Du förtränger, du gör om, du
bortförklarar, du förnekar, du gör allt du kan för att få till en upplevelse som är mindre
komplicerad och som inte ska generera någon större oro inom dig. Oftast flyr du bakåt i din
livshistoria och söker dig till någon eller något som du hoppas ska ge dig befrielse och tröst.
På psykologispråk kallar man det för regression. Upphovet till både ångesten och till dina
försvarsmanövrer gentemot ångesten tillhör din omedvetenhet. Då kan du förstås inte känna
igen dig.
Motsvarande psykiska försvar som du som enskild individ använder dig av använder sig
också gruppen av, i de flesta fall i förstärkt form. Det är i det perspektivet man bör betrakta
Janis forskning och begreppet groupthink. Groupthink står för gruppens avvikelse från det
rationella, det genomlysta, det välgenomtänkta, där gruppens medlemmar tillsammans i stället
producerar fantasier, det överdrivna, ibland det megalomana, ibland det underdrivna, det
småaktiga självmedlidandet. Ibland kan gruppen resa sig, visa muskler och slå fast sin egen
oövervinnlighet – för att i ett annat sammanhang slå över till motsatsen, där den hävdar att
den ingenting kan och att den just därför borde utsättas för stort, oftast ekonomiskt, stöd av
Pappa Staten. Ibland drar gruppens groupthink med sig medlemmarna till vilosoffan, där man
tydliggör att man inte orkar eller inte har tid, i vilket fall inte med något extra – för att i nästa
ögonblick accelerera sig fram till en förstaplats i en plötsligt föreställd konkurrenssituation,
där först går först och sist får ingenting.
Grupper kan på det sättet svänga från en näst intill omnipotent aktivitet till en mer depressiv
fas och så upp och på´t igen. Allt detta påminner om det som går att utläsa hos de flesta små
eller något större barn, och grupper kan utveckla exakt samma mönster. Det rör sig således då
många gånger om regressiva försvar gentemot en gruppens inneboende ångest, vilken i sin tur
sammanhänger med att gruppen och dess medlemmar är, och har varit, utsatta för mängder av
mer eller mindre omedvetna konflikter och motsättningar.
*
Nu får det vara nog. Vi kan inte sitta i det här kvava rummet hur länge som helst. Det är klart
att grabben är skyldig! Kan vi enas om det? Ska vi säga så? Någon däremot?
De flesta hänger på. Några böjer ner sina huvuden mot bordsskivan. Solen bränner utanför
fönstren. Någon säger att han ska ta en öl efter det här. Kan vi gå till beslut nu då?
Men då säger den där envisa jäkeln att han inte är med på något sådant. Han vill dra alltihop
ett varv till, se till allt som är mot grabben och allt som är för honom.
I filmen blir han hjälten.
I den verklighet du lever i – vem är du?