Transcript Här - Uppsala Politicesstuderande – UPS

ORDFÖRANDEN ORERAR
REDAKTÖRERNA RALJERAR
Jag lyssnar på Nas och Damian Marleys album Distant Relatives som osökt får mig att tänka på alla de utexaminerade
politicesstudenterna som vi inte har någon aning om vilka
de är. Det är 19 årgångar med studenter sedan pol.mag programmet skapades. De har jobben vi drömmer om eller så
har de hamnat någon helt annanstans än de tänkte sig. De
har mött verkligheten, de har applicerat kunskaper om NPM
och neoliberal teori som vi idealistiskt diskuterar på seminarium. En av vår förenings stora brister har varit avsaknaden
av en kontaktyta mellan dessa alumner och oss studenter.
Vi är nu i full färd med att ändra på detta. Ett gemensamt
initiativ från oss i UPS, Statsvetenskapliga institutionen och
peppade alumner har lett till att arbetet för att äntligen få
till en alumnförening har kommit igång. Det är några bitar
som behöver falla på plats innan verksamheten kan komma
igång men med hårt arbete och lite tur är vi igång innan sommaren. En förening som redan är igång och som rivstartat
är Politicesstudenternas Riksorganisation, Pol. Riks. Knappt
hann vi avsluta bildandet av föreningen innan arbetet med
fördjupat samarbete mellan föreningarna, kontakt med arbetsmarknad och sponsring var i full fart. Med oss på detta projekt har vi politicesföreningarna i Lund, Linköping,
Umeå och Karlstad. Det ska bli riktigt kul att lära känna
våra medstudenter och framtida kollegor och vi kommer alla
bli starkare föreningar som ett resultat av vårt samarbete!
Fridens, och njut av vårt prisbelönta polmagasin!
Skicka för närvarande begränsad upplaga av vuxenlivet, i
syfte att ge den sanna höst. Skada hastigheten är användbart för våren. Detta är vad tjänsten Google Translate sade
för oss, när vi en söndag strax efter midnatt frågade vad vår
latinska exempeltext för layout-utfyllnad betydde. Detta har
absolut ingen betydelse för denna ledartext, men vi tyckte
att det var lite poetiskt och kul att inleda med. Som nytillträdda redaktörer är det många trådar som ska spinnas och
lika många bollar att hålla flygande. Som ni kanske redan har
hunnit se så har tidningen inför detta nummer fått ett rejält
ansiktslyft. Detta har hållit oss ockuperade många dagar och
nätter, varav ovanstående söndag var en. Hoppas ni gillar
det! För den grafiskt konservative så kan vi lugnt meddela att
tidningen i övrigt som vanligt är precis lika fylld till brädden
av intressant läsning. På sidorna 6-11 kan ni lugnt förkovra
er i såväl reportage som test gällande studentens bästa kompis: kaffet. Är ni lite mer hetlevrade så rekommenderar vi
att ni slår upp sidorna 14-17 för att istället läsa om demonstrationens historia och brännande aktuella frågor i Spanien.
Längst bak i tidningen finner ni slutligen en intervju med
ingen mindre än programsamordnare Marie Nylund som
berättar om hur hon hamnade på institutionen. Vi skulle
även vilja tacka vår lilla, men ack så flitiga, redaktion för ett
fantastiskt intensivt arbete med detta årets första nummer!
Med förhoppning om intellektuell förkovran!
Ansvarig utgivare
Joakim Hessling
Ordförande, Redaktör
Alexander Fredman
Redaktör
Carl Lindberg
Layout
Omslag
Eugène Delacroix
La liberté guidant le peuple
Tryckeri
Exakta tryckeri, Malmö
Upplaga
250 exemplar
Alexander Fredman
Carl Lindberg
2
POLMAGASINET NUMMER 1 2014
Medverkande
Fredrica Werner
Elin Dellås
Ida Vanhainen
Ulrika Sävje
Sofie Lindqvist
Kristin Åkerlund
Julia Karlsson
Andreas Sundell
Carl Lindberg
Alexander Fredman
POLMAGASINET
är en politiskt obunden tidning av och för Uppsala
Politicesstuderande. Tidningen utkommer fyra nummer
per år.
polmagasinet@
uppsalapolitices.se
POLMAGASINET NUMMER 1 2014
4 - 5
6 - 7
8 - 9
10 - 11
12 13
14 - 15
16 - 17
18 -19
20 - 21
23
Anslagstavlan och Världsligt med PK
Reportage: Det utmärkt ansvarsfulla kaffet
Intervju med en barista
Polmagasinet testar kaffe
Personligt: På spaning efter romantiken
Personligt: Ground 69
Reportage: Demonstration genom tiderna
Reportage: Solnedgång över Spanien
Reportage: Idrottens politik
Kultur: Blågul hiphop och Frostiga könsroller
Vad händer sen: Marie Nylund
POLMAGASINET NUMMER 1 2014
3
ANSLAGSTAVLAN VÄRLDSLIGT MED PK
Josefin Edberg, Utbyte i Argentina
Åre
93 personer var med på årets resa till
Åre. 52 från termin 2 och 41 från termin 4. Det åktes skidor och snowboard,
afterskiades, bastades och skapades
Instagram-skandaler. Det var minst 4
personer som fyllde år under Årevistelsen, vilket statistiskt är en överrepresentation inom populationen.
54 %
av gästerna på välkomstgasken den
7/2 läste termin 6 eller högre. Ett
synnerligen lyckat hemkommande.
Hallå där! Malin Hellström
Text: Carl Lindberg
Du är engagerad i Rädda Barnens
ungdomsförbunds projekt Ellen och
Allan. Berätta lite om det.
Det är ett projekt som vänder sig till åttondeklassare. Man agerar samtalsledare
i en gruppdiskussion som berör allt ifrån
normer och utseende till vänskap och
mobbning. Samtalsgrupperna är uppdelade efter killar och tjejer, därav namnet
på projektet. Det långsiktiga målet är
att uppnå en högre jämställdhet och ett
mer normkritiskt förhållningssätt bland
ungdomarna, och samtalen syftar både
till att just samtala men också att väcka
funderingar kring dessa ämnen.
Varför är det ett viktigt projekt?
Allt som händer under mötena dokumenteras och skickas till RBUF för
sammanställning. Materialet använder
4
de sedan för att utforma sin verksamhet
inom just dessa områden, så det får en
verklig påverkan!
Är ni fler polkandare som är engagerade i projektet?
Ja! Det är tre tjejer till från T2, sen var
det också en kille som var utbildare för
uppdraget som jag tror går T6!
Hur går man tillväga om man själv
skulle vilja bli samtalsledare?
Kontakta RBUF, ansökan är fortfarande
öppen för att bli samtalsledare till
hösten! Det är verkligen något jag rekommenderar att göra. Det är berikande för en själv också, genom att det får
en att ifrågasätta sina egna normer och
värderingar!
POLMAGASINET NUMMER 1 2014
Hej Polkandare!
PolRiks
Efter cirka tre veckor i Buenos Aires
börjar vardagslivet smyga sig på. Ännu
har inte de riktiga kurserna på Universidad del Salvador börjat, just nu är
det intensivkurs i spanska som gäller. I
språkkursen ingår även kurser i argentinsk kultur och litteratur och utflykter
för att lära känna staden. Hittills kommer vi väldigt bra överens, Buenos Aires och jag, det första intrycket var att
staden är som en blandning av Paris och
New York men nu när jag vet lite mer
måste jag säga att det beror helt på vilket
område man är i. Här finns gammalt
och slitet, nytt och supermodernt, bohemiskt och mysigt och ruffigt och obe-
är förkortningen på den nystartade
riksorganisationen för Politicesstuderande. Nyvald ordförande för organisationen är UPS vice ordförande August Danielsson. Syftet med föreningen
är att främja gemenskap över universitetsgränserna och uttökade möjligheter
att söka bidrag till föreningarna.
hagligt. Vill man vara en riktig porteño
(invånare i Buenos Aires) äter man middag på en parilla (grill-restaurang) och
dricker Malbec som producerats i de
nordvästliga delarna av landet. Man har
gott om tid på sig för förfesten börjar
inte förrän ungefär 00.30, då byts rödvinet ut mot fernet-coca cola. Vi får se
hur väl den livsstilen passar universitetsstudierna som börjar i mars, under den
Argentinska höstterminen blir det kurser i sydamerikansk historia och politik.
Ser fram emot det!
Hoppas Uppsala bjuder på en fin vår!
Besos!
Marina Prellwitz, Praktik i New Dehli
Hej!
När jag erbjöds platsen som praktikant
vid svenska ambassaden i New Delhi lade jag till Delhi som plats på min
väder-app i telefonen. Varje dag stod
det att vädret i Delhi skulle bli ”rök”.
Att det faktiskt kunde stämma trodde
jag nog aldrig men varje morgon när
jag möter morgontrafiken i min Rickshaw till ambassaden ligger det ett tjockt
täcke av rök över stan från alla eldar som
folk tänder om nätterna för att hålla sig
varma. Delhi är ingen lätt stad att leva
i. Vi gick precis om Peking på listan
över världens mest förorenade städer
och i slutet av min praktikperiod kommer termometern att visa på närmare
50 grader. Ändå har denna 25-miljoners
stad en otrolig charm och en helt fantastisk historia. Ambassaden här är en
av Sveriges största med runt 20 utsända
och där praktiserar jag på migrationsenheten. Min handledare är väldigt mån
om att jag ska ha meningsfulla uppgifter
och hittills har jag mest fått uppdatera
mig på olika flyktinggruppers status
samt jobba på ett Schengen-projekt
som går ut på att kartlägga användningen av falska pass och visum i Indien.
CSN räcker betydlig längre här och jag
och de andra praktikanterna har en lägenhet med en gigantisk takterrass och
medföljande hushållerska. På helger och
kvällar upptäcker vi de hundratals olika
stadsdelarna som finns här och förvånas
och fascineras varje dag över de otroliga
kontrasterna som denna megastad och
Indien bjuder på. Det är valår även i Indien så en stor del av tiden på ambassaden går åt till att följa valkampanjen
inför valet i maj. Fast just nu innebär
praktiken mest att träna inför den prestigefulla årliga cricketturneringen mot
de andra nordiska ambassaderna.
POLMAGASINET NUMMER 1 2014
5
Foto: Linus Hallgren, Fairtrade Sverige
DET UTMÄRKT ANSVARSFULLA KAFFET
Text: Sofie Lindqvist
För många studenter sitter en kopp kaffe alldeles utmärkt till studierna. För
många svenskar sitter en kopp kaffe
utmärkt till det allra mesta. Faktiskt så
utmärkt att vi invånare i Landet Lagom
årligen konsumerar nio kilo kaffe var,
något som för oss högt upp på kaffedrickarlistan.
På senare tid har en fråga dock börjat
cirkulera över kaffekonsumenternas
koffeinalerta huvuden. Vilket ansvar bör
en kaffekonsument ta för att drycken
har kommit till på ett schysst sätt?
Att ta ansvar för en hel värld samtidigt
som grafer, demokratiteorier och den
gode Platon pockar på uppmärksamheten kan tyckas vem som helst övermäktigt. Att ta ansvar för den kopp kaffe man dricker behöver dock inte vara
lika tungt.
Att hitta rätt i djungeln av livsmedelscertifieringar är inte alltid lätt. En internationell organisation med stort fokus på
6
kaffe är Fairtrade Labelling Organization International (FLO), som grundades i sin nuvarande form år 1997 och
vars första certifiering sattes på just denna älskade fikadryck.
I likhet med många andra märkningar
kräver Fairtrade att hänsyn tas till miljö
och hållbar produktion, men en viktig
skillnad är att FLO i större utsträckningfokuserar på människorna i produktionen och deras sociala rättigheter.
Idén om en märkning liknande Fairtrade
föddes i Nederländerna år 1988, då certifieringen Max Havelaar såg dagens
ljus. Initiativet till märkningen kom från
Nederländernas bistånds- och utvecklingsorgan och syftade till att stoppa den
pågående exploateringen av både odlare
och anställda inom kaffebranschen i de
nederländska kolonierna.
Under sena 80-talet och tidiga 90-talet
- medan vi andra dansade i neon eller
POLMAGASINET NUMMER 1 2014
rent utav föddes – började Max Havelaar-tanken sprida sig som en löpeld
över världen.
För att samla de separata märkningarna
i den gemensamma strävan efter bättre
förhållanden i kaffeproduktionen grundades år 1997 en internationell organisation; som alltså fick namnet Fairtrade
Labelling Organizations International.
Fem år senare, år 2002, lanserades organisationens egen märkning som fick
bära namnet Fairtrade Certification
Mark. Det är den märkning vi känner
som Fairtrade idag.
Idag finns utarbetade kriterier för Fairtrade-märkning även för andra livsmedel
som te, socker och choklad. Även andra
typer av produkter, som till exempel
bomull, trä och hudvård, kan köpas med
den blågröna märkningen. För den med
extra pengar på fickan kan vara betryggande att även guld kan köpas med Fairtrade-stämpel och gott samvete.
På FLOs egen hemsida står att
läsa hur Fairtrade förbättrar
arbetsvillkoren för odlare och
anställda inom kaffebranschen,
bland annat genom investeringar i verksamheterna, förbättrade
ekonomiska villkor och främjande av demokrati. En producent med vilja att Fairtrade-stämpla sitt kaffe måste uppfylla krav
på bland annat organisationsrätt, samt kunna garantera att
barnarbete och diskriminering
inte förekommer. Som tack för
ansträngningarna
garanterar
FLO producenten ett minimipris för det Fairtrade-producerade kaffet, oberoende av det
rådande världsmarknadspriset.
Världsmarknadspriset på kaffe
har vid flera tillfällen och under långa perioder legat under
produktionskostnaderna, vilket
har tvingat redan utsatta odlare
och anställda allt längre ner på
den obarmhärtiga ekonomiska
stegen. Minimipriset kan alltså
trygga produktionen även när
tiderna är svåra. Är världsmarknadspriset högre än minimipriset är det dessutom istället
detta producenterna får.
Ofta antas priset för en kopp
Fairtrade-producerat kaffe vida
överstiga nyttan den för med
sig. Och nog för att en studentbudget sällan tål vare sig lyxvaror eller överpriser, men 20
öre kan nog många undvara.
Utslaget per kopp kostar nämligen Fairtrade-producerat kaffe
endast cirka 20 öre mer än ”vanligt” kaffe. Förutom minimipriset till producenterna stavas
anledningen till denna extra
kostnad lägre total volym – på
grund av högre efterfrågan på
gammalt gott standardkaffe än
Fairtrade-producerat – och den
så kallade Fairtrade-premien.
Fairtrade-premien är en ytterligare summa pengar som istället för till en enskild producent
betalas till en grupp odlare.
Pengarna ska användas gemensamt till någon form av investering i verksamheterna eller
det lokala samhället; precis hur
pengarna ska fördelas beslutas demokratiskt av de berörda
odlarna och deras anställda.
Så, innebär detta att allt blir bra
så fort hela livsmedelsbranschen
har tagits under Fairtrades beskyddande vingar? Är Fairtrade
mer än ett glamouröst PR-trick?
Kritik har riktats mot Fairtrade
på flera punkter. Bland annat
kritiseras minimipriset och det
faktum att någon måste betala
för det. Frågan är om konsumenterna är villiga att finansiera jordbrukarnas förbättrade
levnadsvillkor eller om önskan
om ett mer jämlikt samhälle
bara är tomma ord och vackra visor. Dessutom innebär ett
alltför stort fokus på Fairtrade
att andra kaffeproducenter väljs bort, med risk för att dessa
sjunker allt djupare i fattigdomens kvicksand.
Att det kan finnas problem med
Fairtrade-certifieringen är icke
att förglömma. Men att belysa
problemet med exploatering
och utnyttjande av odlare och
anställda inom kaffebranschen
kan vara ett stort steg i rätt riktning. Fairtrade kanske inte kan
lösa kaffeproduktionens alla
problem på stört. Men kanske
kan man som konsument ta ansvar för sin egen kopp, genom
att välja kaffe som producerats
på ett hållbart vis med hänsyn
till mänskliga rättigheter och
demokratiska beslut.
Ingen kan göra allt, men alla kan
göra något. Om inte annat så
för att kaffet ska kunna sitta alldeles utmärkt till studierna, även
i fortsättningen.
KAFFEBÖNANS
FJORTON STEG
Av: Ulrika Sävje
För ett par vintrar sedan reste jag och två vänner runt i
Centralamerika under några månader, mest för att vi tycker om solen för mycket för att stanna i Sverige, men
också för att få frossa i avokado, mango och kaffe. Ja,
kaffe. Denna magiska dryck som jag förbannar när jag
inte kan sova och längtar efter så fort jag vaknar.
Redan innan vi åkt hade vi bestämt att vi under vår resa
någon gång ville besöka en kaffeplantage för att få lära
oss allt om hur kaffe blir till. Sagt och gjort, under en
veckas tid bytte vi ut stränder och surf mot det panamanska höglandet, Boquete. Vi blev alla tre fullkomligt uppslukade av turen runt plantagen, rosteriet och fabriken.
Inte nog med att guiden som tog oss runt den fyra timmar långa turen hade fantastisk humor, turen var verkligen intressant!
Tillbaka på vårt hostel satte vi oss direkt för att tillsammans försöka minnas alla de 14 stegen i processen från
planta till färdig kaffeböna, för att noggrant kunna dokumentera det i våra dagböcker. Tyvärr är jag inte lika
duktig på att minnas vad jag gjort av själva dagboken,
men processen var något i stil med: plockning, tvättning,
blötläggning, torkning, sortering, rostning och sedan diverse mindre steg där emellan. Men egentligen kanske
det inte gör så mycket att dagboken är borta och att jag
inte minns alla de 14 (eller var det 17?) stegen. För även
om jag facineras av vilken vetenskap det är att få till den
perfekta kaffebönan, så var det inte det som blev lärdomen av denna tur, och visst har människan en tendens
att främst komma ihåg det som en senare kan ha nytta
av. Även om jag där och då frestades av tanken att stanna
i Panama för alltid och leva mina dagar med att plocka
bönor så kommer det nog aldrig att hända.
Vad jag bär med mig är istället att det är bäst att köpa hela
bönor och mala själv, för att vara säker på att få bra kvalité. Kvalitén på bönorna spelar roll. Samt, och det är detta jag kanske kommer bära med mig längst, att Nescafés
riktiga namn (i alla fall enligt vår guide) bör vara “No es
cafe” – är inte kaffe.
POLMAGASINET NUMMER 1 2014
7
INTERVJU MED EN BARISTA
Text: Fredrica Werner
Towe började jobba på Barista för 5 år
sedan som 17-årig gymnasiestudent. Då
var hon mest diskplockare och allt-i-allo.
Hon har sedan klättrat upp till platschefsposition innan hon lämnade kedjan i
slutet av förra året för att studera i New
York.
- I början hade jag inte så mycket tankar på företagets fairtrade profil utan det
var mest en utökning av studiebidraget
som lockade, säger hon. I takt med att
hon klättrade inom kaféet och lärde sig
mer så blev också hennes intresse större.
Hon har fått träffa människor som brinner för rättvis handel och på så sätt har
hon lärt sig mycket. Som platschef fick
hon även tillgång till information och
föreläsningar i ämnet.
- Så intresset har väckts, men det känns
fortfarande ganska abstrakt. Det som
verkligen är påtagligt att det gör skillnad
är skolmåltiderna, berättar Towe. Med
skolmåltiderna menas det projekt som
Barista har med svenska FN-förbundet
där varje köp med Baristas stammiskort
8
ger en skolmåltid i den FN-skola som
finns i Muka Dhera, Etiopien.
Det är inte bara Towes eget intresse som
har växt, hon har även märkt en skillnad
i kundernas intresse de år hon har arbetat på Barista.
- Det är betydligt fler kunder som frågar
om vilka varor som är Fairtrade och
ekologiska än vad det var för fem år sedan, så intresset har absolut växt i samhället i stort. Frågan om ekologiskt är
dock vanligare, men det verkar som att
många tror att det är samma sak, säger
hon. Barista har en Fairtrade-profil, i
linje med det är kaffe, te, socker och en
mängd andra produkter helt Fairtrade.
Utbudet är dock 100 % Fairtrade då det
blir för stor kostnad vilket för tillfället
inte är hållbart. För att ge ett prisexempel så kostar en påse kaffe à 250 gram 30
kronor i inköpspris för Barista vilket är
att betrakta som mycket för en kafékedja
enligt Towe. Baristas mål är dock att så
mycket som möjligt av utbudet ska vara
Fairtrade.
För Barista föll valet på just Fairtrade-certifieringen då det är den mest
långtgående produktmärkningen. Det
sker regelbundet kontroller av representanter från Fairtrade på de certifierade farmarna. På så sätt kan Barista
som inköpare ha kontroll över vem de
köper in från. Towe berättar om ett tillfälle då Barista beställt ett kaffe från Indonesien. Bönorna var förpackade och
skulle skeppas mot Europa. Under samma tidpunkt så utfördes en kontroll hos
producenten och då de inte uppfyllde
kraven så förlorade de sin Fairtrade-certifiering. Detta ledde till att leveransen
avbröts och Barista valde att inte använda sig av leverantören.
fanns tillfällen då det etiska intresset fick
ge efter. Kaféet som hon var platschef
på hade så pass lite utrymme i soprummet att de inte hade möjlighet att sortera
soporna, vilket inte känns förenligt med
att ha ett ekologiskt tänk.
- Ibland kanske det kan uppfattas som
ett spel för gallerierna, men det går inte
att köra på 100 % ekologiskt och Fairtrade, det hade aldrig gått ihop säger
hon. En liknande konflikt uppstod då
Barista för två år sedan kritiserades hårt
i media för undermåliga personalförhållanden i Sverige. Att en kedja som satsar
på Fairtrade och förespråkar bättre
förhållanden för de som arbetar med
produktionen inte hade godkända personalförhållanden i Sverige är inte speciellt förenligt med företagets linje.
Så visst finns det sprickor och dagar då
det känns som att profilen skulle kunna
vara starkare. Samtidigt berättar Towe
att hon tycker Barista gör ett bra arbete
utifrån sin position som kafékedja. Det
är bättre att som företag försöka inkludera etiken i verksamheten än att inte
göra det alls menar hon.
Avslutningsvis så måste jag såklart fråga Towe var hon helst dricker sitt kaffe.
Svaret verkar vara svårt att ge, men klart
står i alla fall att hon hellre tar en take
away-capuccino i New York än sveper
en espresso i lunchstressen på Barista,
men ännu har hon inte hittat det perfekta kaffet i New York-myllret.
- Man blir ju kräsen efter några år vid
espressomaskinen, säger hon med ett
skratt innan vi avslutar och säger hejdå.
Jag tittar ner i min tomma kaffekopp,
nu med lite mer eftertanke och kunskap
om industrin och kulturen kring denna
älskade dryck.
Något som Towe kunde uppleva hamnade i konflikt med varandra var det
etiska intresset och vinstintresset, då det
POLMAGASINET NUMMER 1 2014
POLMAGASINET NUMMER 1 2014
9
Foto: commons.wikimedia.org/wiki/user:takeaway
Att svenskarna är det fikande folket är
ingen nyhet och runt om i landet hopar
sig kafékedjorna. Kaféerna fylls av människor i alla åldrar och det är arbetande
frilansare, chailatte-drickande tonåringar
och sociala möten. Kaffe avnjuts i alla
dess former och sötsaker likaså. Kafékedjorna har olika nischer och sätt att
sticka ut ur mängden. En kafékedja som
har en vision om att göra dubbelt gott
är Barista Fair Trade Coffee. De vill servera sina kunder bra kaffe och tillbehör
och samtidigt hålla en genomgående
Fairtrade profil. Barista startade år 2006
i Malmö och idag är de etablerade på
flera ställen i totalt åtta svenska städer.
Polmagasinet har pratat med Towe Rönneke som är tidigare platschef för ett av
Barista kaféerna i centrala Malmö. Det
diskuterades Fairtrade, kaffe och hur
vinstintresset kan hamna i konflikt med
moralen.
POLMAGASINET TESTAR KAFFE
Brygg
Mocka
Text: Sofie Lindqvist, Hanna Lycken, Kristin Åkerlund,
Ulrika Sävje
Foto: Andreas Sundell
Presso
Snabb
För den som inte gjort pressokaffe kan tillredningen verka svårare än den är, sanningen är dock att det faktiskt är
himla lätt. Grovmalet kaffe läggs i en kanna varefter varmt
vatten tillsätts. Kaffet får sedan dra ett par minuter innan
filtret långsamt pressas ner så att sumpen samlas i botten av
kannan, medan det färdiga kaffet hamnar ovanför. Kaffet är
sedan klart att avnjutas. Resultatet av pressokaffe blir av oss
i testpatrullen definitivt godkänt, även om smaken kan bli
något besk. Att smaken av sump, som trots filtret, följer med
drar även ner betyget något. Det går dock inte att förneka
att detta sätt att göra kaffe på känns lite lyxigare än vanligt
bryggkaffe, och vill en imponera är det definitivt att föredra
framför snabbkaffe.
Snabbkaffe är ett frystorkat kaffe som löses i hett vatten och
blir till färdigt kaffe efter endast en liten omrörning. Fördelen med det här kaffet är att det är så enkelt att göra. Man
behöver inte något annat än vatten och kaffepulver, och eftersom doseringen är den enda variabeln är det i princip omöjligt att misslyckas. Många tycker dock att enkelheten sker på
bekostnad av smaken. Testpatrullen tyckte att snabbkaffet
som provades ”inte ens smakar kaffe” och syftade då till den
artificiella smaken. Att det är väldigt svårt att imponera på
någon med snabbkaffe påpekades också. Resultatet blir ett
ganska lågt betyg, och vill man njuta av en riktigt god kopp
kaffe tipsar testpatrullen om någon av de andra tre testade
varianterna.
Att brygga kaffe är som att träna baspass på Friskis och Svettis; pålitligt, okomplicerat och med garanterat okej resultat.
Att misslyckas med en kanna bryggkaffe är en konst i sig,
eftersom ett filter i rätt storlek och lagom rågade mått är
allt som krävs. Den simpla tillredningsekvationen medför att
smaken ofta kan förutses; testpatrullen menade att det testade bryggkaffet smakade både ”jättegott” och ”som det alltid
gör”. För den morgontrötte har många moderna kaffebryggare en extra fiffig finess: timer. Bryggaren laddas i förväg
med kaffe och vatten och kickar på morgonen igång på eget
bevåg efter inställd tid, med fördel samtidigt som alarmet
ringer. Bryggaren kan dock vara en besvikelse för den som
natten innan lyckats charma en dam eller herre och fått denna med sig hem som sovsällskap. Inte bara kan många kaffebryggare väcka vem som helst med sina gutturala läten, de
är på grund av sin nämnda enkelhet knappast något speciellt
att imponera med vid frukostbordet.
Snabbhet: 3
Enkelhet: 3
Smak: 4
Finns fairtrade: Ja
Finns koffeinfritt: Ja
Imponeringsgrad: 4
Snabbhet: 5
Enkelhet: 5
Smak: 2
Finns fairtrade: Ja
Finns koffeinfritt: Ja
Imponeringsgrad: 1
Snabbhet: 3,5
Enkelhet: 4
Smak: 3,5
Finns Fairtrade: Ja
Finns koffeinfritt: Ja
Imponeringsgrad: 2
10
POLMAGASINET NUMMER 1 2014
Om en jämför bryggkaffe med ett baspass på Friskis så är
mockakaffe garanterat jämförligt med ett medelpass: kräver
lite mer, ger lite mer. När mockakaffe skall kokas får du allra
bäst resultat då du köper hela kaffebönor och maler själv.
Det kokas i en liten kanna av aluminium, med två åtskilda
kärl som separeras av ett filter. Det undre kärlet fyller du
med vatten, det övre med kaffe och sedan placerar du kannan direkt på spisplattan.
Mockakaffet kokas likt en italiensk espresso och det märks
tydligt. Det är fylligt och varmt, självklart kraftigt, med en
tydlig smak av rostade bönor. I jämförelse med de sorter vi
testat tidigare känns mockakaffets skarpa lenhet som äkta
vara och om du uppskattar ett lite starkare, mer koncentrerat
morgonkaffe är detta kaffet för dig.
Om du morgonen efter vill bjuda ditt sällskap på kaffe, som
man bör, känns det härligt sofistikerat att dra fram en egen
liten kaffekvarn ur studentskafferiet. Den finkänsla som
krävs för att undvika att kaffet kokar över och det något omständiga i att mala bönorna själv, återbetalas i det förfinade
resultatet. En högst kultiverad morgonen efter utlovas då du
bjuder på detta kaffe!
Snabbhet: 3
Enkelhet: 2,5
Smak: 4,5
Finns Fairtrade: Ja
Finns koffeinfritt: Ja
Imponeringsgrad: 13
POLMAGASINET NUMMER 1 2014
11
PÅ SPANING EFTER ROMANTIKEN
Text: Julia Karlsson
Romantiken är en tidsepok som många
idag anser vara bortglömd sedan länge
i Sverige. Frågan är dock hur rätt de
har då nationalismen växer och svårmod fortfarande relateras till vårt land.
Finns det förbisedda spår kvar av den
här idealistiska perioden?
Skymningen kom extra tidigt just idag
och vinterns närvaro känns påtagligare
än vanligt. Kyla tränger sig in genom
fönsterrutan på caféet jag sitter på; det
skramlar ifrån köket och ett lågmält
ljud från de andra gästernas konversationer når mig. Det här är en liten stad
i ett litet land som vissa inte ens kan
peka ut på världskartan.
Vid första anblick förefaller sig nog det
svenska samhället som byggt på realismens grunder och värderingar. Vi är
regelrätta människor och det är inte enkelt att leva i kylan, så att arbeta tillsammans för att lyckas bromsa den allt mer
påtagliga tungsintheten blir ett måste.
Jag rör om i mitt kaffe och ser ut mot
gatan. En ung man cyklar förbi och
några sekunder senare verkar ena hjulet halka. Han går omkull. Ensam reser
han sig upp, försöker förgäves borsta
bort snöslasket från sina kläder, sätter
sig på sadeln återigen och försvinner
iväg i dimman. Kanske är nationen
Sveriges absoluta grundsten ensamhet
och svårmod, en slags gemenskap i
kännandet av de båda. Frågan är huruvida detta verkligen kan kallas för realism och om tanken inte snarare är av
romantisk karaktär. Finns det än idag
spår kvar av romantikens tid?
Romantiken var en konstnärlig, litterär
och intellektuell era med sin start i
slutet av 1700-talet och fortsatte ända
fram till mitten av 1800-talet. Den uppkom som en reaktion på upplysningstidens realism: i fokus låg skönhet,
12
fantasi, storslagen natur, men kanske
främst människans inre känsloliv. Det
var också under denna period som nationalismen växte sig riktigt stark, men
trots allt var alltså individen det centrala och inte kollektivet.
Dagens Sverige tycks nog för de allra
flesta vara nationen där befolkningen
kämpar tillsammans som en enhet,
lyfter varandra på sina axlar för att
övervinna varje hinder, tar hand om
de svaga och bortser från sin egen
skälvande egoism. Detta är dock mer
en fråga om perspektiv än en absolut
sanning: i rak jämförelse med många
andra länder har individualismen vuxit sig väldigt stark i Sverige. Vi har en
slags integritet som anses okränkbar.
Snarare handlar det alltså om ett samling enskilda personer som alla tycker
sig unika och udda i ett mycket normativt land, men i själva verket torde just
det här mindervärdeskomplexet vara
det som för oss samman. Om man ser
till de svenska kreativa genierna – som
August Strindberg, Karin Boye, Ingmar Bergman och Stieg Larsson– så
fastställer deras verk den huvudsakliga
riktning som nordisk mentalitet i många år intagit. Det svenska svårmodet
har genom dem verkligen fått fäste i
samhället och tycks för omvärlden vara
det som definierar oss.
Inom den tyskromantiska rörelsen
Sturm und Drang romantiserades
sorgsenhet och melankoli. Idealet var
Goethes Werther, den deprimerade poeten som tog livet av sig, för vilken det
var existensen själv som var outhärdlig
och inte någonting konkret. Samma
sak kan sägas om svenskt svårmod: det
går egentligen inte att definiera utan
handlar snarare om en känsla av hopplöshet som åtminstone enligt teorin
spridit sig bland landets befolkning.
POLMAGASINET NUMMER 1 2014
Vidare verkar det dessutom finnas
någon slags stolthet i vår gemensamma
sorgsenhet, vilket i sin tur också anses karakteristiskt för romantiken. En
ökad nationalism och kärlek till moderlandet kan bevisas med att ett parti
som Sverigedemokraterna växer sig
större och större för varje år. Det handlar alltså återigen inte om en grupp
människor som råkar bo nära varandra,
utan tvärtom grundas en kollektivism
i att det är vårt mindervärdeskomplex
och vår melankoli. Inte heller är vi rädda för att berätta för andra om hur väl
vårt system fungerar och någon slags
självaktning till nationen bör därför
anses vara högst påtaglig bland oss.
Vid det här laget har himlen verkligen
blivit kolsvart, så jag reser mig upp från
min plats på caféet och tar på mig ytterkläderna. Väl på gatan drar jag halsduken lite tätare emot kroppen, stänger
in svårmodet och vänder blicken neråt.
Ny snö har fallit över den lilla staden i
det lilla landet, vinden biter i kinderna
och hotfulla skuggor kastas mot husfasaderna. En bekant går förbi som jag
hejar på med ett leende. Trots allt har
kanske svensken också lite hopp kvar,
kanske är det den detaljen som skiljer
oss från de tyska romantikerna.
Mycket av romantikens ideal och idéer
må finnas kvar i vårt samhälle, men det
måste anses som en modern tolkning
eller utveckling av det hela. En dag
kommer våren att komma och till sist
knoppar alltid vitsipporna. Det vet vi
innerst inne och glömmer aldrig bort.
GROUND 69
Historien bakom Köpenhamns ungdomskultur
Text: Fredrica Werner
Ett icke-existerande hus. En öde tomt
som trots avsaknad av material bär på
en innehållsrik historia. Denna tomt
finns på Jagtvej 69 i Köpenhamnsstadsdelen Nørrebro. Här stod tidigare Ungdomshuset, även kallat Ungeren, fram
till mars 2007 då det revs trots protester
och upplopp. Ungdomshuset hade nämligen inte varit en vanlig ungdomsgård
med fritidspedagoger, utan helt användarstyrt.
Denna användarstyrda verksamhet fick
efter rivningen tillgång till ett nytt hus,
men för ungdomarna som vistats i Ungeren var detta inte i närheten av en god
nog ersättning. Historien om Ungdomshuset och Köpenhamns vänsterpolitiska
ungdomskultur börjar långt tidigare än
så och vittnar om händelserika decennier. Ungdomskultur. Tankarna går till undergroundklubbar, konst, popup-event
och mycket mer. Något som sticker ut,
något som är spännande. En hel kultur,
social rörelse eller kanske bara en särskiljande stil, inte sällan är det en politisk
influerad rörelse.
I Köpenhamn har den vänsterradikala
ungdomskulturen tagit stor plats. Ett
av de mest kända exemplen är fristaden
Christiania som föddes i hippierörelsen.
Allting började 1971 då delar av ett
stort kacernområde i Köpenhamn ockuperades. Området stod tomt och då det
rådde stor bostadsbrist i Köpenhamn så
var behovet av bostäder stort. En av
grupperna som var med och ockuperade
området som senare skulle bli Christiania var husockupanterna i hippierörelsen
Slumstormarna. De ville utforska nya
sätt att leva och experimentera med
sociala sammanhang samtidigt som de
hade en stark politisk drivkraft.
I liknande frustration börjar historien
bakom Ungdomshuset i Nørrebro.
Huset som tjänade som ett Folkets hus
står helt plötsligt tomt då den dåvarande
verksamheten flyttar. Det är tidigt 80-tal
och en rörelse som kallar sig för Initivgruppen kräver ett hus för ungdomar i
Köpenhamn. Med Christiania färskt i
minnet så får de av Köpenhamns kommun tillgång till det tomma huset på
Jagtvej 69. Året är 1982, hippierörelsen
är förbi och nu är det punk som gäller.
Det dröjer inte lång tid innan ungdomarna tappar kontakten med kommunen och verksamheten i huset börjar leva sitt eget liv. Efter Initivgruppen
bildas ockupantrörelsen Besättarna och
att de tar över Ungeren blir en naturlig
övergång. För dem var husockupationer
en central aktion i deras verksamhet,
precis som för de som skapade Christiania. Till skillnad från tidigare rörelser
som Slumstormarna och Initivgruppen
så var Besättarna aggressiva och tvekade
inte att ta till våld.
går emot mycket av det som personerna knutna till Ungdomshuset står för
skapar detta stor uppståndelse bland ungdomarna. Tillslut bestäms att huset ska
rivas. I slutet av 2006 kulminerar protesterna och Nørrebro förvandlas till ett
myller av brandbomber och gatstenar.
Kravallerna räknas till några av de värsta
i Danmarks historia. Huset rivs slutligen
i mars 2007 och det blir slutet på mycket
av Köpenhamns ungdomskultur.
Under denna period blev Ungdomshuset känt i hela Danmark och inte
minst Köpenhamnspolisen hade koll
på det. På 90-talet var inte längre Besättarnas rörelse aktuell, men huset fortsatte att vara centrum för ungdomar i
Köpenhamns vänsteraktivism. I slutet
av 1999 så beslutar Köpenhamns kommun att huset ska säljas. Det har visat sig
att avtalet som skrevs -82, om att ungdomarna skulle få bruka huset, aldrig var
lagligt. Huset har under alla dessa år stått
på osäker grund och nu har politikerna
bestämt sig för att göra något åt det.
Detta är en historia som berättar om decennier av kulturradikalt engagemang,
med olika organisationer som avlöser
varandra. Liknande strömningar fanns
i övriga Europa och Nørrebro har flera
gånger jämförts med Berlins Kreuzberg.
Liknande rörelser fanns i Sverige, men
med stora politiska skillnader. Ockupation av hus och den rådande bostadsbristen var centrala delar av syftet med
både Ungdomshuset och Christiania.
I Sverige var frågan inte lika aktuell då
bostadsbristen var lägre tack vare miljonprogrammen. När det gäller det politiska engagemanget bland ungdomar var
det tidigt uppmuntrat från svenskt håll.
Att ungdomar ville engagera sig sågs
som något positivt, så länge det skedde
under ordnade former. Elevkårer, studiecirklar och liknande är vanliga svenska fenomen. Den sammansmältning av
politik och det privata livet inom vänsterradikalismen som syntes i Danmark,
där de tog plats i huvudstaden, har inte
alls fått samma utrymme i Sverige. Kulturradikalismen i Danmark finns inte
heller i Sverige på samma sätt.
Detta blir startskottet på år av protester.
Ungeren som under en period varit mindre aktivt blommar upp igen och gamla
aktiva kommer tillbaka. Huset köps efter
många om och men av frikyrkan Fadershuset. Då Fadershuset har åsikter som
Fortfarande återstår bara en öde tomt
på Jagtvej 69, nu kallat Ground 69. En
öde tomt som berättar om en stads och
ett lands undergroundkultur. En kultur
skapad av ungdomar med en vision om
ett annat sätt att leva.
POLMAGASINET NUMMER 1 2014
13
DEMONSTRATION
GENOM
TIDERNA
Text: Ida Vanhainen
Att ordet demonstration härrör
från den latinska betydelsen för att
bestämt utpeka, demonstro, visar om något att människans vilja
att kollektivt manifestera sin vilja
på gatunivå är åtminstone ett par
tusen år gammal. Formerna har
varierat under historien, men som
ämne betraktat är det ständigt
aktuellt. Om den arabiska våren
var en triumf för demonstrationen
som protestmedel, måste dagens
utveckling i Spanien räknas som
ett nederlag.
14
POLMAGASINET NUMMER 1 2014
Hur länge har människor demonstrerat?
Och hur har demonstrationen utvecklats över tid? För att kunna svara på de
frågorna måste vi först definiera vad
en demonstration egentligen är. Om vi
ställer frågan till Wikipedia så får vi följande svar:
”Folk som visar sin åsikt genom att samlas i grupp i en allmän sammankomst.”
Om vi förkovrar oss i historieböckerna
så kan vi tidigt i nedtecknad historia se
några händelser som för våra tankar åt
en sådan sammankomst. Om man betraktar Bibeln som en trovärdig källa
så kan man redan 1500 f.kr urskilja det
första demonstrationståget för arbetares
rättigheter, då Egyptens hebreiska slavar
tågade igenom landet. Denna protest
innehöll många kontroversiella inslag,
istället för att hålla i klassiska demonstrationsplakat så delade man till exempel på Röda havet.
Under medeltiden låg man betydligt
lägre på barrikadfronten, måhända
skrämd av kyrkans syndapropaganda.
Denna tystnad bröts dock en oktobermorgon 1517 då en man vid namn Martin Luther spikade upp de 95 teserna, en
protestlista mot kyrkans avlatsbrev, på
Wittenbergs kyrkodörr. Om demonstrationen drog mycket folk är svårt att säga
men man kan i efterhand konstatera att
detta blev inledningen på den protestantiska kyrkans reformation.
En annan milstolpe finner vi 272 år senare i grannlandet Frankrike. Där var det
högafflar och facklor som beväpnande
de arga massorna som under parollen ”frihet, jämlikhet och broderskap”
störtade den franska adeln från makten.
Den liberala demokratin sägs sedan ha
sett dagens ljus vid sidan av de frenetiskt
vinande giljotinerna.
Under gamla goda 1900-talet tog sedan
demonstrationerna en hejdundrande
fart. Under sekelskiftet var det industriarbetare som strejkade i kommunismens
och den sociala rättvisans namn. Några
decennier senare flyttades fokus äntligen
bortom Europa då kolonierna genom
blodiga uppror krävde självständighet
från sina kolonialherrar.
I mer modern tid har vi sett ett betydande skifte. Under 60- och 70-talet föddes den solidariska protesten. Skotten i
Ådalen hade aldrig varit så otrendigt, ty
nu var det inte den egna sakfrågan som
stod i centrum utan solidaritet med allt
från Vietnam till illrar.
De senaste årens globala demostrations-trender deriverar från vad som
startade med att en tunisk blomsterhan-
dlare tände eld på sig själv – den arabiska
våren. Denna protest-pandemi som har
haft sitt epicentrum i Nordafrika och
Mellanöstern har, utöver inbördeskriget
i Syrien, lett till att otaliga diktatorer tvingats av tronen.
För att lyfta detta hysteriska historie-flackande kan man fråga sig vilka
trender man kan se. Utvecklingen av
dagens solidariska protest kan sägas gå
hand i hand med utvecklingen av oberoende media. Under 70-talet var det just
hemska bilder på napalmskadade barn
som fick oss att ta till gatorna.
Sociala medier har idag haft en avgörande
roll då de möjliggjort en bredare opinionsbildning och snabb mobilisering.
Idag står även vårt fokus annorstäders
då bloggande, twittrande och flickrande
står högt i kurs, måhända skådar vi en
tillbakagång till det något mer individualistiska sättet att opinionsbilda.
En annan typ av modern trend, dock
från statlig instans, som ni kan läsa mer
om på nästa sida, är ökat inskränkande
av demonstrationsfriheten. Vad beror då
denna trend på? Media idag är tack vare
internet mer lättillgängligt än någonsin
för, kanske har det lett till att vi idag
trots allt demonstrerar mer än någonsin?
POLMAGASINET NUMMER 1 2014
15
SOLNEDGÅNG ÖVER SPANIEN
Text: Elin Dellås och Ida Vanhainen
Solen kastar sina sista strålar över Puerta
del Sol innan den sjunkande försvinner
ner bakom Madrids hustak. Nere på torget har tusentals personer samlats för
att demonstrera mot regeringens nya
lagförslag, och trots att solens värmande
strålar inte längre finns för att bistå dem
i decemberkvällens kyla, så visar ingen
av dem något tecken på att avvika. De
flesta förbipasserande reagerar inte ens
när de ser massan, varför skulle de?
Sedan finanskrisens piska började vina
över Spanien för snart sex år sedan så
är regeringskritiska demonstrationer ett
lika vanligt inslag i den spanska stadsbilden som klotter. Något som hastigt
håller på att förändras.
Idag har massan samlats mot den så
kallade Ley de Seguridad Ciudadana, medborgarnas säkerhetslag, eller som den
kallas i folkmun, Ley Antiprotesta, anti-demonstrationslagen. Plötsligt ter sig
demonstrationens framtid, liksom den
nedåtgående solen, på väg bort från Madrids torg.
Lagändringen presenterades av Spaniens inrikesminister, Jorge Fernandéz
Díaz från det nu ledande konservativa
regeringspartiet, Partido Popular, i november förra året. Trots otaliga motdemonstrationer röstades förslaget
igenom i parlamentet under början av
december. Lagändringen har blivit hårt
ifrågasatt från såväl oppositionella partier som människorättsorganisationer.
För att förstå vilken innebörd lagändringen kommer att ha för Spaniens demonstrationsfrihet så kan vi studera innehållet i den nya lagen. Samtliga nya brott:
skända fanan, skriva något kritiskt om
Spanien på plakat, samlas som grupp
på internet runt en åsikt eller att måla
en satirisk bild av en politiker, leder alla
och envar till € 30 000 i böter per inblandad person. Bötesbeloppen är alltså
dryga, för brott som tidigare inte ens
rubricerats som brott, vilket orsakat la-
16
gens öknamn anti-demonstrationslagen.
Utöver dessa inskränkningar av individens friheter och rätt att demonstrera
så kan man även urskilja något än mer
skrämmande: statens utökade makt. Att
fotografera en polis i tjänst, exempelvis
under en demonstration, eller att vägra
legitimera sig på gatan för polis är nu
båda olagliga och belagda med höga
böter. Det ger en ökad makt åt staten
och minskad makt åt individen i förhållande till denna.
Men visst är det något som klingar
bekant här? Om man lyssnar riktigt
noga så kan man nästan höra gamle
Franco skrocka förnöjt i sin grav, ett
fascismens spöke tycks ånyo dra genom
Spanien.
Idag uppskattas arbetslösheten ligga på
över 20 % bland hela befolkningen, och
bland ungdomar på svindlande 60 %.
Siffror som inte uppnåtts sedan krigstiden.
Utöver de ekonomiska vattendelarna så
finns det även geopolitiska splittringar
inom nationen, såväl i landets nordliga
baskiska delar, som i de ostliga katalanska delarna. Den ekonomiska krisen har
gett utbrytarregionernas autonomikrav
vatten på sin kvarn och Katalonien har
bestämt att under kommande år hålla en
folkomröstning beträffande ett potentiellt utträde ur Spanien.
För att förstå dagens utveckling i Spanien måste vi påminna oss om landets
relativt unga demokratiska historia.
Under 30-talet befann sig landet mitt
i ett blodigt inbördeskrig som utöver
hundratusentals döda även resulterade
i att Francisco Franco kom till makten.
Franco skulle sedan enväldigt regera
över landet i enlighet med sina fascistiska och katolska värderingar fram till sin
död den 20e november 1975, nästan på
datumet 39 år innan ”Säkerhetslagen”
hamnade på bordet.
I Spanien säger man att det finns två sätt
att reagera på krisen: la miedo, skräcken,
respektive la ira, ilskan. De arbetslösa
och framtidlösa ungdomarna har valt
sida och utan något kvar att förlora har
de valt ilskan. Det är i tider som dessa
som Spaniens politiker befinner sig i ett
vägval. Antingen kan man kavla upp ärmarna för att nysta i roten till problemen med social, språklig och ekonomisk
ojämlikhet. Eller så kan man göra som
Spaniens regering, ta den enklare vägen
och tysta protesterna med dryga bötesbelopp. Statens utökade våldsmonopol
kan visa på just det som regeringen själva sakta inser, de har tappat kontrollen.
Vad beror då denna demokratiska recession i dagens Spanien på? I denna
demokratiska berg- och dalbana kan
vi särskilja en explosiv kombination
av element. År 2008 när den ekonomiska krisen slog till med väldig styrka över södra Europa och i synnerhet
de så kallade PIGS-länderna, Portugal
Italien, Grekland och Spanien, så hade
den demokratiska tortillan knappt ens
hunnit svalna i landet. En opålitlig grund att stå på när landet prövades till
bristningsgränsen och lite till. Lönerna
föll, utgifterna för den statliga välfärden
minskades dramatiskt med katastrofala
sociala situationer som följd och arbetslösheten nådde astronomiska höjder.
Det är dock inte bara demonstrationsfriheten som inskränks i dagens Spanien,
utan även kvinnors rättigheter har genomgått en dramatisk recession och än
en gång skrockar Franco i sin grav. 2010
införde den socialdemokratiska regeringen ändringar i lagen som möjliggjorde
abort fram till fjortonde veckan och
i särskilda fall till den tjugoandra. Regeringspartiet har nu lagt fram ett förslag
om totalt förbud om inte kvinnan antingen svävar i livsfara eller har blivit utsatt
för våldtäkt. Denna lagändring innebär
ett enormt steg tillbaka för den spanska
kvinnorörelsen och det den i decennier
kämpat för. Kritiken har inte låtit vänta på sig. Gynekologförbund har gått ut
POLMAGASINET NUMMER 1 2014
och sagt att de kommer vägra följa lagen och stora delar av folkopinionen är emot den. Även inom
självaste Partido Popular hörs kritiska röster om att
kvinnan bör får välja själv.
Går lagen igenom är det en stor seger för högerkonservativa i hela Europa, och en stor seger för konservativa katoliker i Spanien. Vad är behovet och
betydelsen av att införa en sådan här lag nu?
När den spanska konservatismen hade sin senaste
guldålder vid Francos tillträde gick kvinnans situation från fri individ till manligt komplement på
några år. När regimen sedan föll vaknade den feministiska rörelsen till liv igen och har sedan dess satt
Spanien i framkant inom många kvinnorättsfrågor.
Men dagens bäckmörka situation lockar många
att se tillbaka på dåtiden med en förädlande nostalgi och i sökandet efter en syndabock svartmålas
lätt den senaste tidens förändring. Det är en farlig
tankeförenkling som gett ny näring åt den konservativa elden.
I sådana tider vinner konservativa partier som Partido Popular mark genom att peka ut exempelvis
kvinnans ökade rättigheter som en bidragande
faktor till landets moraliska sönderfall. Man hittar
någon att skylla på och lyckas distrahera folket från
de krackelerande politiska institutionerna.
Vid första anblick kan införandet av en sträng
abortlag verka otidsenlig, men i vanlig ordning ser
vi det minskande demokratiska andrummet leda
till att redan marginaliserade grupper, i detta fall
kvinnorna, får det ännu sämre. Exempel på en liknande negativ utveckling kan man se i Ryssland,
där hbtq-personers rättigheter kraftigt inskränkts.
Fascismen är ingen vän av varken hbtq-kamp, antirasism eller feminism. Precis som Franco gjorde
stödjer sig regeringen på konservatism och katolska kyrkan och gör därigenom ett första ställningstagande mot modernisering och social utveckling.
Detta är inte nödvändigtvis bara en distraktionsmanöver för att dölja de politiska katastroferna,
utan också ett första intergritets-övertramp från
staten på privatlivet. Vi ser hur ytterligare en frihet
försvinner i Spanien - en kvinnas frihet att själv få
bestämma över sin kropp.
Solens rebelliska strålar har för länge sedan lämnat
de spanska torgen, för gott hoppas de sittande politikerna. Men de har inte räknat med vissa faktorer
i denna ekvation. Ty den slocknar inte så fort den
sjunkit över hustaken, den väntar ihärdigt flammande, på nästa soluppgång. Och för det spanska
folkets skull kan man bara hoppas att denna soluppgång kommer snart, innan de fascistiska krafter
regeringen göder på de spanska torgen rotat sig allt
för djupt.
NUNCA MÁS, ALDRIG MER
Av: Kristin Åkerlund
Lördagen den första februari i år anlände ett tåg till Madrids centralstation. Ur detta frihetens tåg, ”Tren de Libertad”, strömmade
tusentals människor som färdats långväga i ett gemensamt syfte.
De intog tillsammans Madrids gator, omringade parlamentshuset
med knutna nävar och högljudda röster, för att än en gång strida i
en kamp de alla hoppades var över.
Anledningen till demonstrationen var ett lagförslag som lagts
fram av den nuvarande spanska regeringen. Den nya propositionen förespråkar att riva upp den rådande abortlagstiftningen
och återgå till den gamla lagen som skrevs 1985. Istället för att
fri abort skall tillåtas fram till fjortonde veckan skall det endast
kunna beviljas fram till tolfte veckan, och då enbart med en polisrapport som bevis för att graviditeten uppkommit i samband med
våldtäkt. För att sammanfatta det hela: lagen som stiftades år 2010
skall rivas upp och ersättas av en lagskrift som ansågs vara ett
framsteg 1985. För att bespara er tid och värdefull tankekraft kan
jag avslöja att 1985 var för 29 år sedan. Men vem håller egentligen
räkningen? Det är ju bara knappt tre decennier sedan.
Runt om i världen har solidaritetsaktioner startats i försök att
motarbeta dessa konservativa inskränkningar på spanjorskornas
mänskliga rättigheter. Stöddemonstrationer har hållits utanför
ambassader och det har tågats över torg och genom städer. Feministiskt Initiativ och dess systergrupper startade aktionen ”Nunca
más!” där man på valfritt socialt forum laddade upp en bild på sig
själv poserandes med en stålgalge. Detta för att uppmärksamma
de ålderdomliga metoder som användes innan abort blev legaliserat, där fostret drogs ut ur livmodern med hjälp av en stålgalge eller
en virknål. För att dessa metoder aldrig borde behöva tas till igen.
Nunca más, aldrig mer.
Detta hade enkelt kunnat bli ytterligare en uppmaning om respekt
för spanjorskors rätt till sina egna kroppar. Det hade enkelt kunnat
bli ett försök att kasta nytt ljus över en tidlös men ack så dammig
tvistefråga, smyckad med rader av elitistiska slagord från ännu en
förargad feminist. Det blir det onekligen till viss del, men just nu
är det inte bara hotet om inskränkta rättigheter som skrämmer
mig. Det som skrämmer mig är att ett sådant uppenbart bakslag,
som denna ålderdomliga lagstiftning är, kan vinna nyfunnen legitimitet och misstas för att vara ett framsteg. Att en rättighet som
tagits för given så enkelt kan tas ifrån en, då politiker återtar sig
friheten att kontrollera angelägenheter som de inte har rätten att
ta i. Inte ens med stålgalge eller virknål. Och att en viskning om
”Nunca más” tvingas väckas till liv i en nedtystad kamp som redan
antogs vara vunnen.
POLMAGASINET NUMMER 1 2014
17
IDROTTENS
POLITIK
Text: Alexander Fredman
I Sverige hade diskussionen börjat
redan långt tidigare i samband med
världsmästerskapen i friidrott i Moskva.
Emma Green-Tregaro visade sitt stöd
för HBTQ-rörelsen genom att måla
sina naglar i Pride-flaggans färger under tävlingarna. Protesten fick stor uppmärksamhet i internationell media och
flera andra svenska idrottare uttalade sitt
stöd, medan Svenska friidrottsförbundet
förhöll sig kritiska. SFIF:s ordförande
Hans Riste fick senare stor kritik från
media för att uttövat påtryckningar på
Green-Tregaro att måla över naglarna.
Även om IOK följer grundprincip 6
i stadgarna, rättar sig även IOK efter
regel 50.3 i samma stadgar, som förbjuder demonstration eller propaganda
med politiska motiv på olympiska evenemang. När ordföranden för Sveriges
Olympiska Kommitté, Stefan Lindeberg fick frågan innan OS i Sotji om
eventuella politiska protester från den
svenska OS-truppen svarade han: ”Man
kan som individ ha synpunkter på hur
olika länder agerar, men vi kan inte använda idrottsarenan för att demonstrera
de uppfattningarna” Ställningstagandet
från IOK:s sida verkar klar: idrott och
politik bör hållas åtskilda. De olympiska spelen har dock en lång historia av
politiska händelser som snarare visar på
motsatsen; hur ofta idrotten och politiken går hand i hand.
Den amerikanska atleten
Jesse Owens under de
olympiska sommarspelen
i Berlin, 1936. Owens vann
guld i fyra olika grenar,
vilket var flest guld av alla
deltagande.
18
POLMAGASINET NUMMER 1 2014
Vinter-OS i Sotji är över och de olympiska spelen har ytterligare ett OS med
politiska förtecken att skriva in i historieböckerna. HBTQ-fientlig lagstiftning
och missförhållanden för gästarbetare
stod i fokus på den internationella nyhetsarenan innan spelens början och
krav på bojkott hördes från flera håll.
Flera hävdade att Rysslands värdskap
gick emot stadgarna för Internationella Olympiska Kommittén, IOK, med
hänvisning till grundprincip 6 som säger
att all form av diskriminering baserad
på etnicitet, religion, politik, kön inte är
förenlig med den olympiska rörelsen.
Man frågade sig också om de deltagande
idrottarna borde visa sitt ställningstagande under själva spelen.
Foto: Bundesarchiv, Bild 183-R96374 / CC-BY-SA
OS 1936 var det första olympiska spelet
där man förde den olympiska elden med
fackla från Grekland till värdnationen.
Det var också första gången spelen arrangerades i Tyskland. De olympiska
spelen 1916 hade planerats utspela sig
i Tyskland, men fick ställas in som följd av första världskrigets utbrott. Tysklands inblandning i första världskriget
och deras deltagande på den förlorande
sidan påverkade den tyska staten och
dess befolkning hårt. OS 1936 betraktades som ett sätt att återhämta sig som
nation och återfå förlorad aktning på
den internationella politiska arenan. Valet av ort gjordes 1931 och Berlin vann i
konkurrens med Barcelona.
1933 tog nazistpartiet över makten av
den tyska staten och spelen skulle därför
behöva genomföras under det nazistiska
styret. Det höjdes protesterande röster
runtom i världen och Spanien bojkottade spelen helt. Istället planerades ett
alternativt OS i Barcelona, Olimpiada
Popular, som skulle hållas en vecka innan OS i Berlin. Över 6000 idrottare
från 22 olika länder planerade att delta,
men två dagar innan invigningen förklarade en grupp generaler ett pronunciamiento, en motståndsförklaring mot det
folkvalda styret i Spanien. Det Spanska
inbördeskriget bröt ut och olympiaden
fick ställas in.
IOK diskuterade även internt om spelen
kunde hållas i Tyskland efter det politiska skiftet, men bestämde sig för att hålla
fast sitt beslut efter att Tyskland hade
lovat att alla skulle få vara välkomna att
delta i spelen, samt att judiska idrottare
skulle få delta i den tyska truppen. Ett
löfte de senare bröt, när de endast tillät
fäktaren Helene Mayer att delta i den
tyska truppen. Mayers far var jude och
betraktades därför som en Mischling,
en blandras enligt den tyska rasteorin,
men tilläts vara med i truppen för att
blidka IOK. Däremot uteslöts andra
idrottare på grund av sin etnicitet eller
religion, som den kända flerkamparen
Lilli Henoch för att hon var judinna.
Henoch var flerfaldig tysk mästarinna i
flera grenar och hade tidigare satt fyra
olika världsrekord i diskus, kulstötning
och stafett. Henoch förbjöds att delta i
spelen och blev senare deporterad 1942
tillsammans med sin mor till Riga-gettot
i Lettland. Samma månad togs hon och
hennes mor tillsammans med en stor
grupp andra judar till de ökända skogarna vid Rumbula av en Einsatzgruppe, SS
dödspatruller. Där föstes de ner i stora
massgravar grävda av sovjetiska krigsfångar, tvingades ner på marken och
avrättades med maskingevär.
Inför spelen togs mycket av den antisemitiska propagandan bort från
Berlins större turistattraktioner för att
tona ner judeförföljelserna. Samtidigt
beodrades Berlins polischef att arrestera
romer i Stor-Berlin och placera dem i ett
provisoriskt tvångsläger beläget mellan
en kyrkogård och ett reningsverk i Marzahn, en av förorterna till Berlin. Några
år senare skickades fångarna vidare,
männen till Sachsenhausen 1938 och
kvinnorna till Auschwitz 1943. OS i Berlin 1936 är bara ett av många olympiska
spel som överskuggats av politik, även
om det kanske är det spel som lämnat
unknast eftersmak.
Sommar-OS 1976 i Montreal bojkottades av majoriteten av Afrikas självständiga länder i protest mot att IOK tillät
Nya Zeeland delta i spelen. Nya Zeelands rugbylag hade turnerat i apartheiden-systemets Sydafrika vilket stack
de självständiga afrikanska ländernas
ledare i ögonen och en bojkott startades
på iniativ av Tanzanias dåvarande president Julius Nyerere. Sommar-OS därpå i
Moskva 1980 bojkottades av USA, ironiskt nog i protest mot att Sovjetunionen
hade invaderat Afghanistan. 65 länder
och regioner följde med i bojkotten och
deltog inte i spelen, även om flera idrottare från de bojkottade länderna tävlade
ändå under den olympiska flaggan.
Vad kan man då lära sig av detta, vilken
slutsats kan man dra av den olympiska
politiska historien? Kanske att politik
är en så grundläggande del av samhället
och vad som gör en till människa, att det
inte går att hålla utanför vissa sammanhang, även om det vore praktiskt för
vissa.
POLMAGASINET NUMMER 1 2014
19
BLÅGUL HIPHOP FROSTIGA
Text: Fredrica Werner
”Det får man ju inte lov att säga i det här
landet längre”. En mening sagd av valfri
person efter att hen yttrat orden ” Jag
är inte rasist men…”. Orden har passerat förbi mig flertalet gånger och nej, jag
tror inte vi behöver fler rasistiska åsikter. Vi bör däremot fråga oss vad man
får lov att säga då man vill kritisera det
svenska samhället. Spelar det roll vem
som säger det och vad bör egentligen
ingå i den konstnärliga friheten?
Förra året kom ”Svarta duvor och vissna liljor”, en låt av Kartellen, framförd
av frontfiguren Sebbe Staxx och den
gästande Timbuktu. Låten kritiserar det
politiska läget i Sverige. Hårdast går den
mot Sverigedemokraterna, bland annat
med raden som lyder ”Dunka Jimmie
gul och blå, hissa i en flaggstång”. Orden är grova och det råder ingen tvekan
om vad upphovsmakarna önskar för resultat i valet. De går dock aldrig till personangrepp, utan kritiken är riktad mot
handlingar eller metaforer om åsikter.
Nämnda textrad kan exempelvis tolkas
som en metafor för Jimmie Åkessons
antagna kärlek till Sverige, alltså något
han tycker och inte ett angrepp på vem
han är.
Timbuktu och Sebbe Staxx är två konstnärer inom en kultur som skapades på
gatorna i 70-talets Bronx – hiphopen,
mer specifikt genren rap. Från början
så rappades det om att ungdomar borde mötas i rap battles istället för att dras
in i kriminella sammanhang. Hiphopen
har aldrig varit en kultur för finrummen,
åtminstone fram till för något år sedan.
I Sverige idag ser vi en förändring inom
hiphopkulturen. Den blir bredare och
helt plötsligt så sitter Latin Kings i
20
Music Hall of Fame tillsammans med
Abba. Jason ”Timbuktu” Diakité är ett
praktexemplar på den breda hiphopen.
Han är en samhällskritisk rappare som
de senaste åren har synts frekvent i olika
samhällsengagemang, där hans deltagande i P3:s Musikhjälpen kanske är det
mest kända. Timbuktu har blivit hela
Sveriges egna hiphopare - omkramad,
hyllad och lagom.
På andra sidan av spektrat av det som
är hiphop i Sverige på 2010-talet hittar
vi gruppen Kartellen med frontfiguren
Sebbe Staxx. Kartellen startades inifrån
fängelset och de har en tydlig vision om
att representera miljonprogrammen och
förorten. Det gör att de når ut till en annan publik än Timbuktu och vice versa.
Så då de båda går ihop och släpper en
politisk låt så får det riksmedia och politiker att reagera. ”Vad är det de säger?”,
frågar sig människor. SR väljer att inte
spela låten okommenterat då den kan
påverka och uppmana folk att rösta på
ett visst sätt. Riksdagens talman, Per
Westerberg, väljer att inte medverka då
Timbuktu ska få ett pris i riksdagen. Ett
pris han fick av 5i12-rörelsen året innan,
men inte hade tid att hämta ut från då.
Priset tilldelades alltså honom långt innan låten kom ut.
En folklig rappare gör en låt med en tidigare kriminell rappare. Då tror allmänheten helt plötsligt att de kommer att få
se en gul och blå Åkesson hissad i grannens flaggstång dagen därpå. Nej, jag
tror inte det, och att predika för de redan
frälsta i politiskt korrekta tal tar oss inte
vidare. Att istället prata till de som inte
nås av åsiktshipsterns twittersamfund är
åtminstone ett steg i rätt riktning, ett sätt
POLMAGASINET NUMMER 1 2014
att genom konstnärligt uttryck förenas
och nå brett i gemensam sak.
Jag vet inte vad som får sägas i Sverige
supervalåret 2014, men för att komma
någon vart behövs de som provocerar.
Vi hade inte haft hiphopkulturen idag
om det inte fanns människor som valde
att agera med hjälp av sin röst. Agera för
det de tror på.
KÖNSROLLER
Text: Ulrika Sävje
Jag gick och såg Frost i hopp om att filmen skulle få en rätt så värdelös vecka
att bli lite bättre, och om den lyckades!
Förutom att den gav mig knappa två
timmar av konstant skratt så lämnade
jag biosalongen med hopp. Hopp om att
filmer, från Disney och andra, från och
med nu kommer vara mer såhär. Frost
har alla drag av en vanlig barn (nåja)
film; söta prinsessor, skurkar, massvis
med fantasi och trallvänliga sånger, ändå
känns den annorlunda.
Filmen handlar om prinsessorna Elsa och
Anna som lever ett glatt liv i kungariket
Arendal. Elsa är född med förmågan att
kunna frambringa snö och is, vilket med
åldern blir något av ett problem då hon
får svårare och svårare att kontrollera
sin kraft. En dag råkar Elsa till sin stora
förtvivlan göra sin lillasyster illa. För att
inte göra någon mer skada tvingas Elsa
dra sig undan från omvärlden, och Annas minne av systerns kraft och olyckan
raderas. Flera år senare avslöjas dock Elsas ”häxkonster” inför hela riket då hon
av misstag frambringar en evig vinter i
hela landet. Hon flyr då upp i bergen,
med Anna följandes strax där efter - lättad av att äntligen förstå varför systern
så plötsligt brutit deras vänskap.
Vad som gör filmen annorlunda från
andra berättelser är att prinsessorna
porträtteras som riktiga individer, och
inte som endimensionella personer vilka
endast behöver bli räddade av en prins.
Den centrala relationen i filmen är den
mellan systrarna, och kvinnorna tillåts
genom hela filmen att ta plats. I Frost
ifrågasätts, ja till och med drivs det med,
beslutet att gifta sig med någon en just
har träffat, något som annars ofta förekommer i många traditionella Disneyfilmer.
Filmen är inte den första Disneyfilm
som blir godkänd i det nyligen
uppmärksammade Bechdel-testet, som
går ut på att belysa den ofta skeva
könsrepresentationen i filmer. För att
klara testet ska filmen ha (1) två kvinnliga, namngivna, karaktärer som (2)
pratar med varandra om (3) något annat än män. Då många Disneyfilmer har
någon form av prinsessa i huvudrollen
är det kanske inte förvånande att många
av filmerna (ungefär hälften av alla Disney/Pixarfilmer) uppfyller dessa krav.
Historierna kretsar dock fortfarande
ofta kring att få en prins, eller slutar med
att hon blir räddad av en man, vilket kan
bli något tjatigt. Visst finns det element
även i Frost med tröttsamma klichéer att
ha åsikter om, men de är få jämfört med
det positiva filmen ger. Här är det som
sagt kvinnorna som får ta plats. Det är
de som ska ordna upp problemen och
som ger sig ut på äventyr medan männen blir kvar hemma.
skulle ha betydelse (…). Att begreppet
äkta kärlek får en annan innebörd än
vanligtvis är dock den skillnad jag gillar
allra bäst.
Frost är helt enkelt en film där jag tror
att många kan känna igen sig själva och
sina relationer i historien som berättas.
En sådan enkel sak som att Anna trycker i sig choklad när hon är nervös gör
att de flesta i salongen skrattar igenkännande. Att historien sedan byggs upp
kring kampen om att bli av med kylan
och få tillbaka sommaren gör inte att igenkänningsfaktorn blir mindre.
Det är inte bara kvinnorna som känns
mer verklighetstrogna. Filmen driver
även med stereotypa mansroller, som att
män inte få gråta eller att skostorleken
POLMAGASINET NUMMER 1 2014
21
rätt fack
direkt
Akademikerförbundet SSR är det fackliga
yrkesförbundet för dig som är statsvetare eller
nationalekonom.
Vi värdesätter din utbildning. Vi jobbar med din
framtida profession och vårt förbund är inte för vem
som helst – hos oss är alla 100 % akademiker.
Vi ger dig råd och stöd i frågor om jobb och
arbetsmarknad. I ditt medlemskap ingår även flera
riktigt bra förmåner.
Gå med i rätt fack direkt. Det kostar bara en
hundring för hela studietiden.
Läs mer om oss på www.akademssr.se
Välkommen som medlem!
Du som pluggar minst 180 hp beteendevetenskap, ekonomi,
personalvetenskap, samhällsvetenskap eller socialt arbete
är välkommen som medlem.
VAD HÄNDER SEN - MARIE NYLUND
Text: Carl Lindberg
Inför vårens första nummer har Polmagasinet träffat ingen mindre än allas
vår programsamordnare Marie Nylund. Vem är egentligen denna klippa i
politicesstudentens ständigt stormiga
liv? Find out more, right after this!
Du har enligt ryktet ”typ” läst pol
kand. Vad är din kommentar?
- Haha, jag gjorde väl fel val helt enkelt.
Nej, men det var faktiskt så att jag läste
motsvarande dagens samhällsvetarprogram, som på den tiden var ett större
dragplåster än den dåvarande förvaltningslinjen. Men jag har läst statskunskap,
nationalekonomi och handelsrättslig
översiktskurs.
Vad gör egentligen en programsamordnare om dagarna?
- Jag läser e-post, sedan läser jag lite
e-post och slutligen så läser jag lite mer
e-post. Skämt åsido så handlar faktiskt
väldigt mycket av mitt arbete om kommunikation med studenterna. Mycket
handlar om vägledning och att svara på
frågor om studieinriktning, praktik och
annat som har med framtiden att göra.
En annan stor arbetsuppgift är såklart
att hålla sig à jour med universitetets
verksamhet och nya förordningar kring
detta.
Vad är den vanligaste frågan du får
av studenter?
- Vilken inriktning man ska välja för att
få jobb.
Får man jobb, oavsett inriktning?
- Ja, är mitt ärliga svar. Självklart så är
inte ens pol kand-programmet immunt
mot konjunkturer och den generella akademikerarbetslösheten, men vår senaste
alumniundersökning visar att ni faktiskt
klarar er ganska bra. Ett år efter examen
så uppgav endast två procent att de var
arbetslösa. Även inom praktikområdet
så står ni er väl, jag får mycket positiv
feedback från arbetsgivare om hur duktiga pol kand-studenterna är.
Vad ville du bli när du kom till Uppsala?
- Jag ville faktiskt bli lärare och började
plugga engelska. Sedan hamnade jag här
på institutionen, och har suttit på nästan
alla stolar i den här korridoren innan jag
blev programsamordnare. Så på ett sätt
blev det ju rätt, jag jobbar trots allt med
studenter!
Vad gjorde du när du inte pluggade,
en fågel viskade något i mitt öra om
V-dala?
- Det stämmer! Jag dansade i V-dalaorkestern Kruthornens balettsektion.
Det är orkesterns framsida, som framför
egenkoreograferad dans till musiken. Jag
har ägnat mig åt dans i olika former hela
mitt liv, men i Kruthornen stannade jag
många fler år än jag hade tänkt mig. Sju,
närmare bestämt.
Apropå dans: hur många gånger får
du dansa per inspark?
- Jag har tappat räkningen. Nu senast
blev det säkert en åtta, nio gånger varav en gång i en hiss. Jag har förstått att
det är där man ska vara om man dansar
Gangnam Style.
Några avslutande visdomsord?
- Var inte så stressade. Det är så många
som kommer till mig och frågar om de
kan läsa dubbelt, hur besvikna de är över
att inte fått VG på tentan eller hur orolig
man är över att alla andra verkar göra
så mycket på sidan av. Min väg hit var
inte spikrak, även om jag suttit här sedan
-86. Min erfarenhet är att det löser sig till
slut. Försök att njuta av studietiden. Den
kommer inte igen!
POLMAGASINET NUMMER 1 2014
23
Fackförbundet ST
FÅR DU FJÄRILAR
I MAGEN NÄR DU TÄNKER
PÅ JOBB INOM STATEN?
De närmaste fem åren kommer hela 160 000 jobb att bli lediga inom statlig
sektor. Och det är inte vilka jobb som helst – de handlar om att styra och
utveckla Sverige.
ST förbereder dig som studerar på en karriär inom statlig sektor. Som
medlem kan du ta del av bland annat karriärtjänster, rådgivning och
föreläsningar speciellt för dig som siktar på en karriär i staten.
Bli medlem för bara 100 kronor för hela studietiden på st.org/student.