Transcript I morgon kl 9.03 är det 59 år sedan ”Vasa” skar

10
FREDAG 23 APRIL 2010
ESSÄ
Stormaktstid i nypolerad skrud.
Henrik Arnstad, född 1967,
är journalist och författare
med kandidatexamen i historia. Åren 1995–1996 arbetade
han som informatör på Vasamuseet. Han är aktuell med
boken ”Skyldig till skuld: En
europeisk resa i Nazitysklands
skugga” (Norstedts).
FOTO: JAN COLLSIÖÖ
KÄLLORNA
Varför bärgades skeppet
Vasa? Studie angående
nätverk och historiekonstruktion under slutet av
1950-talet
Henrik Arnstad
Kan laddas ned på files.me.
com/arnstad/b135tb
Fornstora dagar, moderna
tider. Bruk av och debatter om svensk historia från
sekelskifte till sekelskifte”
Ulf Zander
(Nordic Academic Press 2001)
”Socialdemokraterna
skriver historia. Historieskrivning som ideologisk
maktresurs 1892–2000”
Åsa Linderborg
(Atlas 2001)
MER
I januari 2010 startade
Centrum för maritima studier
sin verksamhet, ett samarbete
mellan historiska institutionen
vid Stockholms universitet
och Statens maritima museer.
Detta tyder på ett ökat engagemang för historiska studier
med maritima
förtecken.
FOTO: SCANPIX
SKRIBENTEN
FOTO: LENNART ISAKSSON
BILDEN
Rojalismen lyfte ”Vasa”
I morgon kl 9.03 är det 59 år sedan ”Vasa” skar vattenytan, efter 333 år på Strömmens botten. I dag är vraket
centrum för ett hyllat museum, men då var det kontroversiellt att bärga en av stormaktstidens symboler.
den socialdemokratiska riksdagsledamoten John Lundberg
mot att staten skulle bekosta omhändertagandet av det nyss bärgade skeppet ”Vasa”. ”Att man skall offra många
miljoner på att bärga och skapa gloria
kring ett felkonstruerat regalskepp, som
hade sitt upphov i en del storhetsgalna
personers fantasi på 1600-talet men som
kostade vårt land så många människoliv
och hårda ekonomiska påfrestningar, kan
inte vara rimligt”, ansåg Lundberg.
I dag är Vasamuseet en av Sveriges
främsta internationella attraktioner, med
mer än en miljon besökare per år. Den
”storhetsgalne” Gustav II Adolfs olycksalige örlogsman från 1628 har intagit en
självklar plats i Sveriges historieskrivning
och därmed även i den svenska nationella
identiteten. Men för historiker erbjuder
skeppets bärgning en intressant gåta, som
säger mer om det svenska 1900-talet än
om 1600-talet. Detta gamla vrak är ett
exempel på historia som konstruktion.
Hur en nation väljer ut en särskild del av
sitt förflutna – och därmed exkluderar
annat. Men hur går detta till? Vilka är
bakgrundsmotiven till konstruktion av
historia? Finns ideologiska orsaker och,
i så fall, vilka är de? I förlängningen leder
dessa funderingar till en konkret fråga:
Varför bärgades skeppet ”Vasa”?
ÅR 1961 PROTESTERADE
av privatpersonen, ingenjören och amatörforskaren
Anders Franzén år 1956, alltså mitt under
det 1950-tal som traditionellt kallats
”historielöst”. Under de svenska rekordåren ansågs framtiden mer intressant
än det förflutna, har det hetat. Och det
stämmer – till viss del. Efter 1945 och erfarenheten av nazismen hade ”det tidigare
dominerande ideologisk-nationella historiebruket definitivt gått i moralisk konkurs”, skriver historikern Ulf Zander. Men
samtidigt flödade 1950-talet av historisk
populärkultur. Ett exempel på detta är
Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit, som
illustrerar den då härskande socialdemokratiska historiesynen: det demokratiska,
”VASA” ÅTERUPPTÄCKTES
•2
industrialiserade och moderna Sverige hade rest sig ur ett eländigt ”förr”.
Förflutenheten stavades Fattig-Sverige.
Det är ingen slump att utställningen
”Ur den svenska fattigdomens historia”
öppnade på Nordiska museet samtidigt
som Franzén hittade ”Vasa” 1956. Denna
dåtida nationella överenskommelse om
historien innebar ett ideologiskt problem
för konservatismen. Efter 1945 mötte
inte den socialdemokratiska historieskrivningen något större motstånd från
oppositionen. De traditionella samhällseliterna (kungamakten, storfinansen,
militären etcetera) fick acceptera att de
var på defensiven – i väntan på att något
skulle hända. Men vad?
ders Franzén knöt 1956 snabbt ett stort
antal kontakter bland Sveriges traditionella eliter, som samtliga – och synbarligen utan att särskilt fundera på saken
– omedelbart ordnade fram de enorma
resurser som bärgningen krävde. Gustav
II Adolfs gamla krigsskepp skulle upp ur
djupet. Marinen tillhandahöll gratis – och
förmodligen regelvidrigt – dykeriresurser. Redan några veckor efter upptäckten
dök hela 15 man på ”Vasa”. Rederi- och
varvsjätten Broströms stod för lyftpontoner, genom sitt dotterföretag Neptun. Ett
åtagande som ordnades genom att Franzén bjöd vd:n på öl på Mosebacke (notan
finns bevarad och på den har Franzén
antecknat ”lunch med A F Hedberg i Neptunbolaget för att få låna pontoner för att
lyfta Wasa”). Den avgörande kontakten
blev sedan kungen själv – Gustaf VI Adolf,
som gav projektet sitt offentliga understöd. Bara drygt ett år efter upptäckten
hade bärgningsarbetet startat, då den
första tunneln för lyftvajrar började
muddras under vraket.
var alltså informellt och fattades någon gång 1956–1957.
Det existerade visserligen motstånd:
Sjöhistoriska museet såg ogärna att deras
knappa fältresurser koncentrerades på
just detta gamla vrak. Professionella
arkeologer betraktade projektet som
”skattsökarromantik” och ansåg det
– med viss rätt – vara en ”vandalisering av
dilettanter”. Bärgningsentusiasterna med
Franzén i spetsen ville få upp båten så fort
som möjligt och var aggressivt inställda
gentemot arkeologin. Franzén skröt senare om att han ”saboterade utgrävningarna” som riskerade att försena arbetet.
Dessutom besegrade bärgningsnätverket
motståndet med enkelhet, eftersom de
hade kungamakten på sin sida. Jakt på ny
kunskap om 1600-talets örlogsskepp är
alltså inte svaret på frågan varför ”Vasa”
bärgades. I stället kan svaret sökas i det
drivande nätverkets profil. Den konservative Franzén knöt till sig likasinnade:
kommendör Edward Clason vid Stockholms örlogsvarv (son till den extremkonservative politikern och historieprofessorn Sam Clason), marinchefen Stig
H:son Ericson (som stred för sitt vapenslags prestige och resurser), skeppsbyggarna i Broströmskoncernen (som gärna
såg ökat intresse för Sveriges flotta) och
kungen (vars position hotades av tidens
inflytelserika republikanska rörelse).
BESLUTET ATT BÄRGA ”VASA”
som lät bygga ”Vasa”
– Gustav II Adolf – var länge själva
symbolen för striden om den svenska
historieskrivningen, såsom den från
slutet av 1800-talet stod mellan liberaler
och socialister respektive konservativa.
Kulten kring Sveriges främste krigarkung
och dennes dimhöljda dödsdag den 6 november (Gustav Adolfs-dagen) var ett led
i konservatismens kamp om det allmänna
historiemedvetandet. Därmed blev
Gustav II Adolf hatad av arbetarrörelsen,
som kallade honom för ”snuskig”, ”krigslysten” och ”bödel”. Även för Gustav II
Adolf-legenderna innebar krigsslutet 1945
dödsstöten. ”Den tilltagande kritiken mot
storvulna hyllningar av hjältekonungarna
ledde till att 1946 blev det sista året då
Guldkonungen firades på Skansen”, skriver Zander. De svenska konservativa och
traditionella eliterna hade alltså inte 1956
något skäl till optimism, angående återupplivandet av sin historiesyn. Men så
fick Anders Franzén, ensam i en liten båt
ute på Stockholms ström, en bit svartek
i sitt propplod. Och detta icke-sensationella fynd (tusentals skeppsvrak vilar på
Östersjöns botten) startade en marinhistorisk händelsekedja av så gigantiska
mått att den aldrig har upprepats, vare sig
i Sverige eller i resten av världen.
Den konservative och rojalistiske An-
STORMAKTSKUNGEN
Det fanns även mörkare högerkrafter i
projektet. Det fick tidigt finansiellt stöd
av privatpersonen direktör Adolf E Carell,
med en bakgrund i fascistiska Svensk opposition och pronazistiska riksföreningen
Sverige-Tyskland (Carell gick in med
100 000 kronor, vilket motsvarar över en
miljon kronor i dagens penningvärde).
VASABÄRGNINGEN KAN alltså förstås som att
svenska konservativa gjorde en – måhända omedveten – historiepolitisk offensiv,
för att återupprätta en traditionell historiesyn med hjältekonungen Gustavus
Adolphus i spetsen. Det är så riksdagsledamoten Lundberg tolkade det hela 1961,
med orden som citerades i denna essäs
inledning. Det gamla skeppet ”Vasa” som
symbol för stormaktstid, kungamakt och
ett förflutet som inte var ”Fattig-Sverige”
utan något ädelt, icke-demokratiskt och
framför allt icke-socialdemokratiskt.
Satsningen blev framgångsrik, såtillvida
att bärgningen 1959–1961 skapade medial
hysteri i Sverige. De flesta svenskar som
levde vid denna tid minns tydligt själva
”dagen V för ’Vasa’ ”, den 24 april 1961,
då skeppet bröt vattenytan efter 333 år
på Strömmens botten. Däremot innebar inte bärgningen omedelbart någon
renässans för konservativ och traditionell
historiesyn. För efter 1961 följde 1968 och
vänstervåg. Och ”Vasa” förde en tynande
tillvaro i ett läckande plåtskjul på Djurgården. Franzén blev dessutom utslängd
från det alltmer kungliga projektet, under
för honom förödmjukande former.
MEN I DAG ÄR TIDERNA annorlunda. Stormaktstiden är inte längre politiskt kontroversiell och ”Vasa” är sedan det nyliberala
1980-talets slut inhyst i ett vackert museum. Och den 6 november varje år äter
vi allt fler Gustav Adolfs-bakelser. Historieskrivning om tiden före 1900 handlar
alltmer om gamla kungar igen, framställd
av hängivna rojalister som journalisten
Herman Lindqvist. Bärgningsnätverket
uppfann till och med ordet ”regalskepp”.
Därmed knöts fartyget ännu närmare
kungen och dennes regalier. Ett förflutet
har konstruerats och kommer att fungera
– ända tills svenskarna skapar sig nya
behov angående berättelser om det
förgångna. Frågan blir vad som lyfts upp
till ytan då.
HENRIK ARNSTAD
[email protected]