Transcript Ett gisslandrama - Folkbildningsförbundet

Folkbildningens idé och framtid - Folkbildningskrönikor Ett gisslandrama
Av Kajsa Wiktorin
Det är måndag i Rinkeby. Min kollega och jag sitter på ett café och dricker kaffe. Ute på
torget, i förmiddagssolen, pågår grönsaks- och fruktförsäljning. Vi är de enda kvinnorna i
lokalen. Männen pratar högt, skrattar och sneglar på oss. Det är tydligt att vi är på besök,
inte bara därför att vi är de enda kvinnorna – vi ser inte ut som andra kvinnor gör här, vi har
andra kläder och annan stil. Blickar söker sig genom caféet. Frågorna hänger i luften. Vilka
är vi? Och det är inte bara de som undrar, vi undrar också – vilka de är.
Vi jobbar med ett projekt för unga tjejer och när kaffet är urdrucket ska vi förbereda en
utställning på biblioteket: Vi har samlat serier, fotografier och konst av unga tjejer från hela
Sverige. Det har blivit en utställning med över hundra bilder. Senare idag kommer en tjej som
heter Iman till biblioteket för att prata om slöjmode för moderna muslimer. Hon peppar unga
tjejer att uttrycka sig och ta plats i det svenska samhället. Iman ska bland annat berätta om
vilka förväntningar hon känner hemifrån – och hur hon lyckas ta sig fram på egna villkor.
Vi berättar om projektet för männen på caféet. Vi ber dem uppmuntra sina fruar och döttrar
att komma till biblioteket och titta på utställningen eller lyssna på Iman. Männen får varsin
tygväska av oss – det är marknadsföringsmaterial för projektet. Väskorna får de gärna bära
själva, men troligare är kanske att de ger bort dem till sina fruar eller döttrar.
Stämningen på fiket höjs nu när samtalet är igång. Porslinet skramlar och vi småpratar
mellan borden. Det blir trevligt när vi får veta mer om varandra.
Det är vanligt att människor med idéer – sådana som vi – tar tunnelbanan från stan för att
driva verksamhet för de som bor i förorten. Så även inom folkbildningen – trots att delaktighet
ska vara en självklarhet för oss och trots att deltagarna själva ska utforma verksamheten.
Det blir ändå oftast vi som handhar medlen som bestämmer och präglar aktiviteterna. Många
gånger har vi pratat om det gisslandrama vi är ansvariga för – hur vi intar förorten med våra
projekt och samlar ihop människor utan att riktigt hinna ta reda på om de egentligen vill ha
oss där.
För några år sedan besökte jag flera invandrarföreningar i förorterna runt Stockholm. I lokaler
med sliten inredning (ofta på bottenplan eller i källare) mötte jag engagerade människor som
bjöd på kaffe och bullar – eller hemlagad eritreansk mat, paj, baklava eller något annat. Jag
fick lära mig brodera och arbeta med pärlor. Jag blev undervisad i hälsningsfraser på
arabiska. Jag fick veta mer om Fistula – en sjukdom som drabbar framför allt unga
förstföderskor och bekanta mig med boliviansk dans.
Allt det där är fantastiskt, men i flera av mina möten dök frågan om livskvalitet upp, även om
det inte var det ordet som användes. Många människor i förorten lämnar aldrig sin stadsdel –
ofta för att det saknas pengar till åkremsa eller mod att färdas någonstans där man aldrig
varit förut. Bristen på kontakt med omvärlden är påfallande. Föreningarnas verksamhet är
många gånger den enda kontakten deltagarna - många arbetslösa och sjukskrivna - har med
människor utanför familjen och är därför oerhört viktiga som mötesplatser.
Vi diskuterade föreningarnas behov kopplat till de verksamhetsstöd studieförbunden kan
erbjuda. Önskemålen var små – knappt nämnbara – och ändå är behoven så stora. ”Hur kan
man annonsera efter en begagnad dator?” ”Kan någon följa med mig till apoteket och hämta
ut ett recept?” ”Kan vi få färg och måla om väggarna?”
Jag kom dit som representant för studieförbundsvärlden och mötte en längtan jag inte hade
verktyg att bemöta. Livsfrågorna överskuggar den goda verksamheten. Många saknar
självkänsla och vågar inte tro på förändring.
Ansvar för andra är viktigt, men möjligheten att ta ansvar för sitt eget liv är också livsviktigt.
Den rättigheten måste folkbildningen ge människor. Vi måste akta oss för att bullra in och ta
över.
Vi behöver mötesplatser där alla får en chans att vara med och utforma – både rummet och
innehållet. Det räcker inte med projekt som pågår under några få år. Det behövs en
långsiktighet och en strävan – som på riktigt handlar om att mötas på jämlika villkor.
Studieförbundens närvaro kan ha avgörande betydelse för känslan av delaktighet och
möjlighet att ta makt över sitt liv. Resurserna måste finnas där människorna finns.
Verksamhet måste få möjlighet att växa där vi lever och bor. Ett steg i taget.
På kvällen, i Rinkeby, sitter vi tillsammans med ett femtontal tjejer och kvinnor på biblioteket.
Iman visar bilder av sina kreationer och tipsar om olika sätt att smycka sin slöja. Hon pratar
om den trippelbestraffning hon känner som ung muslimsk kvinna i Sverige: Hon är kvinna,
invandrare och dessutom präglad av en kultur och en livsstil som krockar med den svenska.
Det är svårt att få ihop alla delar och bli en människa respekterad av alla – och även av sig
själv. Den erfarenheten kan vi dela allihop.
Kajsa Wiktorin kombinerar livet i folkbildningsvärlden med uppdrag som skribent och kulturproducent. Hon gör uppdrag för Folkbildningsförbundet och har under flera år drivit en hemsida av och för unga tjejer. Kajsa arbetar även med filmprogram för Svenska Kyrkan. .