Transcript Lilla retorikskolan – Del 8: Disposition

Lilla retorikskolan – Del 8: Disposition
Den rätta ordningen – hur skapar du den?
Dispositionen är en viktig del i arbetet med ett tal/anförande eller en text. Med hjälp av dispositionen ordnar du
materialet, så att dina tankegångar blir enkla och tydliga. Syftet är att göra det enkelt för mottagarna att följa med. Ett
informerande tal och en informerande text kan bestå av en inledning, de punkter man vill ta upp och en avslutning. Du
har säkert hört uttrycket ”säg vad du ska säga, säg det och berätta därefter vad du har sagt”. Alltså, i ett informerande
tal kan man gärna presentera sin disposition i inledningen, och man kan också, med tydliga lyssnaranvisningar, tala om
när man börjar eller avslutar en viss punkt.
I övertygande tal börjar man också med en inledning, på latin exordium. Men här är det viktigare, än i ett informerande
tal, att väcka åhörarnas lust att lyssna. Inledningen ska skapa förutsättningarna – ibland säger man att man köper tid
med sin inledning. I inledningen strävar talaren också efter att skapa välvilja hos åhörarna. Den bör också antyda vilket
ämne man tänker behandla; om inte i detalj så åtminstone vilket område det handlar om.
Därefter tecknas en bakgrund, på latin narratio, som ger åhörarna nödvändiga fakta och en bild av hur talaren ser på
situationen. Genom att visa sig insatt i ämnet och/eller området bygger talaren här vidare på den välvilja han eller hon
förhoppningsvis skapat med sin inledning. Det är bra om sättet att presentera bakgrunden ökar åhörarnas förtroende
för talaren. Det gemensamma syftet med inledningen och bakgrunden är nämligen att förbereda åhörarna på tesen,
själva kärnan i budskapet, som kommer att presenteras. Och då är sådant som välvilja och förtroende viktiga saker som
måste finnas på plats.
Tesen, som på latin kallas propositio, kanske formulerad som ett förslag till en viss åtgärd, bör vara kort, klar och
konkret. Det ska inte råda något tvivel om vad du som talare vill uppnå. Men, beroende på vilken målgrupp du har, kan
du välja att uttrycka dig direkt eller indirekt. Är det en målgrupp som du känner dig lite osäker på, bör du uttala tesen
direkt i form av en informativ tes som inte lämnar utrymme för något som helst missförstånd. Men, om du talar inför en
målgrupp som du känner, och som känner dig, kan du välja att uttrycka dig indirekt i form av en exformativ tes, det vill
säga en tes som mottagarna får tolka. Är du säker på att du och målgruppen har i stort sett samma referensramar, kan
en exformativ tes vara att föredra eftersom människor ibland ogillar det övertydliga. Exempel på informativ respektive
exformativ tes är: ”Rösta på mig som ny styrelseordförande” (informativ) och ”Vad det här bolaget behöver är en ny
styrelseordförande” (exformativ).
Tesen stöds därefter med hjälp av olika argument, det vill säga påståenden uppbackade med bevis av olika slag, det
som på latin kallas argumentatio. En skicklig talare förstår att variera sina påståenden med hjälp av logos, ethos och
pathos – det vill säga nytto-, karaktärs- och känsloargument. Påståendena blir fullvärdiga argument med hjälp av
bevisen. Du bör undvika att använda alltför många argument; tre argument är ett bra riktmärke.
I dispositionen finns en inbyggd minidisposition för argumentationsdelen. Såväl greker som romare kom fram till att
den som följde nedanstående ordning nådde bäst resultat:
1. Man börjar med det argument man tycker är näst bäst.
2. Man fortsätter med det argument som man bedömer som svagast.
3. Man slutar med det allra starkaste, det mest hållbara, argumentet.
4. I det fall vi behöver lyfta fram och bemöta eventuella motståndarnas betänkligheter, invändningar, det
vi kallar refutatio, lägger vi detta sist i argumentationen – närmast före avslutningen. Notera att om
du nonchalerar kritiken, kan det tolkas som om du är försvarslös. Ett kraftfullt refutatio ger intryck av
trovärdighet och styrka och – i bästa fall – också en viss objektivitet.
Den skicklige talaren tvekar inte att själv formulera motståndarnas argument, så att de verkar mindre hållbara, logiskt
motsägande och rent av kanske bara löjliga. När de förväntade invändningarna mer eller mindre desarmerats kan
talaren, genom att genomföra ett argumentationens rollspel, koncentrera sig på styrkan i de egna argumenten.
Till sist kommer en avslutning, på latin peroratio, där talaren sammanfattar eller rekapitulerar de viktigaste av sina
argument och drar en slutsats av dem, conclusio. Här kan det ibland vara på sin plats att passa på att ändra frågans
nivå, på latin alter, genom att säga något i stil med ...”det här är inte bara en fråga om...”, ”utan egentligen är det här en
mycket större fråga som handlar om ...” (när du vill öka betydelsen). Alternativt ...”det här kan låta som en viktig fråga,
men den i sammanhanget mycket större frågan är ...” (när du vill minska betydelsen).
Tänk på att dispositionen är till för åhörarnas skull. Förmodligen är det första gången de hör talas om det du berättar.
Eller så kan det du berör vara svårt och överblickbart. Därför bör du anstränga dig för att förenkla och förklara,
exempelvis genom en klar disposition som tycks ordna materialet efter enkla och klara linjer. Dess uppgift är ju att bana
väg i en svår och vildvuxen terräng.
I del 9 av Lilla Retorikskolan kan du läsa om språket och olika språkliga hjälpmedel inom retoriken.