Transcript november 1939

KUNGL
JÄ R N V Ä G S S T Y R E L S E N
Memorialanteckningar, förda vid
telegrafingenjöramöte i Stockholm
den 14 och 15 november 1939«
E le k tr o te k n is k a b y r å n
Närvarande:
Byråchef Th. Thelander
Förste Byråingenjör B. Johansson
Byråingenjör 0. Helmer
"
R. Edenius
Telegrafingenjör K. Loggert
*
"
"
T. Berglund
XJ. Sjöstedt
E. Bååth
"
B. Abrahamsson
Byråchef Thelander hälsade de närvarande välkomna och ut­
talade den förhoppningen, att sammanträdet skulle giva ett gott ut­
byte. Denna sammankomst vore påkallad av frågan am anslag för tele­
fonnätets förnyelse under år 1940. Då storleken av dessa anslag
vore beroende av vissa tekniska åtgärder, måste emellertid även
dessa bliva föremål för uppmärksamhet. Det gällde att komma
fram till principer, efter vilka ett arbete på lång sikt kunde
inordnas.
I detta för linjen betydelsefulla ställningstagande måste
herrar telegrafingenjörer bliva engagerade och medansvariga. Det
vore därför nödvändigt, att de olika uppfattningar, sam möjligen
förefinnas, bliva klart uttalade och antecknade.
Önskemålet att fastställa vägledande principer måste emel­
lertid ses mot bakgrunden av att vi leva i en tid, som stämmer till
moderation. Många expansionsproJekt hava redan av ekonomiska hänsyn
måst skrinläggas, och turen lär komma till andra. Samtidigt tvinga
sig försvarssynpunkterna i förgrunden. Det syntes rådligt, att
detta bleve beaktat, så att man icke bunde sig för anordningar,
vilkas realiserande illa stämmer med tidsläget.
F. Byråingenjör Johansson anförde därefter, att hittills
hade varje telegrafingenjör arbetat så att säga på egen hand ooh
infört sina egna system. Ur många synpunkter vore det givetvis
nödvändigt att enhetlighet beträffande systemen m.m. uppnåddes,
ooh kunde detta endast uppnås genom en central ledning i sty­
relsen.
Talaren hade tänkt sig en användning av tvenne olika
selektor sy stem., dels det nu använda likströms systemet, dels växel­
ströms sys temet • såsom en orientering framhöll han de båda systemens
fördelar och nackdelar och nämnde därvid även, att han tänkt sig,
att man skulle använda båda systemen, fördelade så, att för bantelefon m.m. skulle likströmssystemet användas, under det att för
tågledning m.m, växelströmssystemet skulle komma ifråga.
I detta sammanhang anfördes några exempel dels från I,
dels från II distriktet, hur man lämpligen borde fördela de olika
systemen.
Därefter kom talaren in på frågan angående automatväxlar­
nas och selektorlinjemas inkoppling till desamma; även där anför­
des en del exempel.
Vidare pointerade talaren lämpligheten av växelströmssystemet med hänsyh till krig, då kabeln genom bombnedslag kan
sättas ur funktion. Med växelströmssystemet har man då till skill­
nad från likströmssystemet möjlighet att upprätthålla förbindelser­
na på var sin sida om felstället. Denna möjlighet finnes ej med
likströms sys temet. Men även under fredstid har växelströmssystemet av nyss nämnd anledning sin betydelse, speoiellt i de fall,
då felaktigheter uppträda å kabeln. Särskilt på grund av krigsris­
ken borde man ju använda sig av system, som i likhet med växel­
ströms systemet vore mera okänsligt vid kabelskador.
Talaren framhöll därefter, att växelströmssys temet kommit
till användning vid Dalslandsbanan och i kr af tverks tel efonen KrylboÄnge med gott resultat. Han påpekade orsaken till detta systems in­
förande p& DJ. Med hänsyn till elektrifieringens utförande utan åtele­
ledning men med spårtransformatorer i skenorna hade man nämligen an­
ledning förmoda, att spänningarna i kabeln skulle överstiga 100 volt.
Kommerserådet Malm fordrade därför, att telefonapparaterna ej skulle
anslutas direkt till telefonledningar med så pass höga spänningar.
Man vore sålunda tvungen att insätta transformatorer, vilket i sin
tur föranledde växel strömssystemets införande. Det visade sig, att
det räokte med att dela den något mer än Go km långa Dalslandsbanan
i endast två sektioner, ooh enligt talarens utsago fungerar systemet
fullt tillfredsställande.
Fbriö Johansson framhöll beträffande likstrcmssys temet,
att detta kommit till användning mellan KornsJö och Halden, där
likaledes elektrifiering med spårtransformatorer i skenan införts«
Systemet lär arbeta tillfredsställande, även om man torde ligg*
nära den gräns, där störningarna skulle göra sig kännbara å
telefonanläggningen •
Vidare påpekade talaren växelströmssystcmets lämplig­
het för malmbanan« Genom val av detta system kan man medelst
transformatorer sektionera telefonledningen på varje banmästarsträcka, varigenom från starkströmsnätet härrörande störningar
avsevärt reduceras« Genom sektionering uppnås vidare den fördelen,
att telefonvakten kan inom ett relativt begränsat område prova
ledningarnas isolation«
Växelströmssystemet kommer visserligen att kosta något
mer än likströmssystemet, och prisstegringen beror givetvis på i
vilken utsträokning uppköp göres, så att en större leverans be­
tingar proportionsvis mindre pris än en mindre« Skulle likströms­
systemet användas med lika tät sektionering som växelströmssyste­
met, skulle man i varje sektionspunkt behöva insätta linjeutrust­
ningar, vilken anordning medför relativt stora kostnader i anlägg­
ning och underhåll«
För uppringning från stationerna tänkte sig talaren,
att normal belysningsström (80 volt) skulle användas och som re­
serv en strömkälla, bestående av ett 10 amp•timmars ackumulatorbatteri , som matar en polvämlare« För att göra den från polväx­
laren utgående växelströmmen så nära sinusformig som möjligt,
bör denna på ett enkelt sätt glättas genom motstånd eller på
annat sätt«
För laddning av batteriet kan man lämpligen använda
sig av de laddning sanordningar, som finnas utplacerade på olika
stationer för laddning av aktersignallyktor och övriga mindre
batterier, varför laddningsfrågan ej behöver vålla några svårig­
heter«
Därefter övergick talaren till Oöteborgslinjen oeh
framhöll beträffande införandet av växelströs^selektorer på olika
linjer, att man, om allmänna signaler användas, kan få in 15 sta­
tioner, i annat fall 23«
I största allmänhet lämnade talaren en redogörelse för,
hur man Inrättat telefonerna Inom Stockholms räjong. est ooh
Hagalund hade exempelvis växlar om 50 nummer och Stockholm norra
en om 25 nummer, medan södra stationen hade en likströmsselektoranläggning med endast en parledning, till vilken abonnenterna
äro anslutna.
Talaren framhöll därefter betydelsen av en enhetlig be­
nämning för olika linjer. Som det nu är använder man benämning­
arna "tågordertelefon", "tågledartelefon” och "bantelefon" etc.
Det vore önskvärt, att få beteckningarna så till vida standar­
diserade, att man benämnde linjerna med exempelvis nummer eller
bokstäver. Den nuvarande benämningen har bl.a. dragit med sig
den olägenheten, att t.ex. begreppet "bantelefon" medför den
uppfattningen å linjen, att telefonen ifråga är avsedd endast
för banavdelningen.
Beträffande störningarna på malmbanan anförde talaren
som sin mening, att dessa böra kunna reduoeras genom lämpliga
anordningar, ooh beträffande de befintliga ledningarnas använd­
ning för olika ändamål hänvisas till bifogade schema för telefon­
ledningar Vassijaure-Luleå. I detta sammanhang framhölls risken
av att två viktiga ledningar gå i 4-skruv. Om fel uppstår å det
ena paret i 4~8kruven, får man i allmänhet räkna med att även
det andra paret blir felaktigt.
Vidare framhävdes, att man vid telefonering alltid
bör begagna sig av den kortaste ledningen, varigenom större ut­
nyttjning av ledningarna kan äga rum.
Talaren p&pekade därefter, att krafttelefonen skall auto­
matiseras ooh vara inkopplad i omformarstationema ooh i järnvägs­
stationerna. Härför bör lämpligen kunna användas Western Sleotric
selektorer, givetvis under förutsättning, att tillgången på dessa
är tillräoklig. Krafttelefonon torde böra var* sektionerad vid
matningsgränserna ooh i aå fall förses med sådan anordning, att
ledningen kan hopkopplas, för att möjliggöra förbindelse mellan
tvenne omformarestationer ooh järnvägsstationerna. De tekniska
anordningar, som sålunda erfordras, skola projekteras av Blektrotekniska byrån i samråd med L.U.Briosson, så att enhetligt
utförande säkerställes.
För längre matningssträokor, vilka kunna uppgå till 160 km,
motsvarande en dämpning av o:a 2,9 neper, kan man tänka sig ändförstärkare i båda ändarna för borttagning av tillsammans 2 neper,
vilket resulterar i en total dämpning på linjen av o:a 0,9 neper.
I detta samnanhang framhölls möjligheten ar att utnyttja telefon­
förbindelse för manövrering av brytare m.m. från omformarestatio­
nerna.
För Qöteborgslinjen framhölls lämpligheten av att pupinisera 6 par å 0,9 mm, varigenom man skulle erhålla en del goda för­
bindelser på upp till 100 km, motsvarande en dämpning av e:a 2
neper. Härigenom vinner man den fördelen, att för längre förbin­
delser i större utsträökning kunna utnyttja de bättre ledningarna
å 1 ,4 mm. För att ytterligare utnyttja de pupiniBerade 0 ,9 mm led­
ningarna, kan man tänka sig användning av förstärkare med ett
batteri på 45 amp.timmar av normal loktyp.
Beträffande automatiseringen av långlinjer framhölls den
naokdelen, att tjänstemännen - medvetna om att själva kunna in­
koppla sig exempelvis på en apparat i Stockholm direkt till Göte­
borg - troligen skulle utnyttja denna möjlighet i alltför stor
utsträckning, med påföljd att linjerna bleve onödigt belastade.
Genom att tvingas gå igenom en växel med manuell betjäning kan
telefonisten ställa abonnenterna så att säga i kö ooh vidare i
stort sett företaga ransonering.
Angående frågan om automatiseringens utsträckning framhölls
vådan av att driva denna för långt, så att en abonnent direkt skall
kunna uppringa vilken abonnent son helst utan att passera manuella
växlar. Den på IT distriktet genomförda automatiseringen bör enligt
gjorda förutsättningar under inga villkor utsträokas norr am Inge.
Beträffande malmbanan påpekades, att t.ex. en sådan station som
Qällivare bör vara försedd med manuell växel, vilken under dagen
bör skötas av en särskild telefonist. Få kvällen ooh natten, då
stationen endast bevakas av en tågklarerare, som lång tid är upp­
tagen vid tågen, kan man för exempelvis Porjus räkning anordna
s.k. nattkoppling, så att porjus över en ledning till Kiruna
ooh över en annan ledning till Luleå står i förbindelse med
samtliga transformator- ooh större trafikstationer.
Fbrlö Johansson slutade sitt anförande med att fram­
ställa följande frågor:
1) I vilken utsträokning bör likströmsselektorsystemet komma
till användning?
2) I vilken utsträckning bör växelströmssystemet komma till
användning?
3) I vilken omfattning böra selektorlinjema anslutas till
automatväxlarna ooh i samband därmed, huru många apparater
böra vara anslutna till dessa växlar?
Byråohef Thelandor ville i anslutning till nyssnämnda
frågor framställa spörsmålet, am ett blandat likströms - växelströmssystem vore olägligt. Det borde måhända även klarläggas,
am man med automatväxlar i detta sammanhang avser endast de
större stationernas eller ookså mindre växlar.
g. Byråingenjör Johansson påpekade, att i Ange, Ljusdal
ooh Bollnäs finnas stora växlar ooh i var ooh en av de övriga sta­
tionerna mindre sådana. Han undrade härvid, huruvida Ångeväxeln
skall utbyggas, så att t.ex. alla abonnenter kunna komma i direkt
färbindelse med långlinjerna. Men bör väl i stället deoentralisera ooh gruppera upp abonnenterna i mindre grupper, t.ex. såsom
1 Bollnäs, där en mindre växel finnes för huvudverkstaden.
Telegrafingenjör Bååth ansåg det vara lämpligt att ha
selektorlinjema anslutna till automatväxlarna. Detta hade tilllämpats på 17 distriktet, där man således har bekväm förbindelse
mellan linjestationema ooh lokalabonnenter på huvudstationeraa.
Telegrafingenjör 3jöstedt ingiok på frågan, om selektorllnjema skulle anslutas till den stora automatväxeln pi huvudstationerna, ooh om dessa stationer skulle förses med ytterligare
en automatväxel för den interna trafiken. I allmänhet behövs nog
ej sådan extra växel» I Malmö är en växel för e:a 35 telefon­
ställen avsedd 1 huvudverkstaden för dess interna behov. På
bangården användes ett särskilt system med oode-signalering,
vilket önskas ändrat till selektorsystem eller automatväxel.
Talaren ansåg, att selektorlinjerna absolut böra vara anslutna
till automatväxlarna.
Beträffande den gängse uppfattningen, att tågledamas
samtal äro av den omfattningen, att dessa inverka avsevärt på
linjens belastning, anfördes, att en samtalsräkning för några
år sedan gjorts i Malmö. Resultatet därav Visade, att tågledar­
nas andel däri var avsevärt mindre än man från början trott, i
det hela antalet samtal ut på selektorlinjerna uppgick till
mellan 250.000 och 3C0.000pr år, oah av dessa kommo endast 10 å
1 5 procent på tågledning och vagnfördelning.
Tågledaren har till sin disposition alla selektorlin­
jerna, som även få användas av andra tjänsteställen, varvid
dook är bestämt, att en viss linje å varje linjesträoka i första
hand är avsedd för tågledningen, och får denna linje först i
andra hand användas av övriga. Snär preferensutrustning ej fin­
nes, har tågledaren möjlighet att koppla sig direkt in på den
önskade "tågorderlinjen". Anordningarna hava visat sig fungera
tillfredsställande.
g.Byråingenjör Johansson framhöll, att förhållandena
på de korta sektionerna på III distriktet förenklade problemet
högst avsevärt, men så snart - såsom fallet är p& de andra
distrikten - sektionerna bliva längre, växa svårigheterna minst
kvadratiskt med längden.
Telegrafingenjör ajöstedt påpekade beträffande sektionering av selektorlinjen enligt L.M.Eriossons system, att man
stöter på svårigheter beträffande avringningen. När man ringer
från en induktorlinje över en manuell växel till ____ _ ..
,_.
en sektionerad
selektorlinje, får man ej avringningssignaler. Men L.K.Srlosson
arbetar för närvarande på att lösa detta problem. Användes växel—
strämsselektorsystemet och avringpingej skett, kommer vanligen
sådan avringning till stånd, när nästa påringning sker, men där­
vid får abonnenten ej svar på sin signal, och detta kan även vålla
svårighet.
Vid likströmsselektorsystemets användning på pupiniserade
ledningar framhölls risken för magnetisering av puplnspolama vid
inträffat fel å linjen.
g. Byråingenjör Johansson invände häremot, att med de nu­
varande pupinspolama av pressat järnpulver förelåg ingen magnetiseringssvårighet vid de strömmar, som kunna uppstå vid kortslut­
ningar i likströmsselektorsystemet.
Byr&ingenjör Helmer anförde, att med hänsyn till att
väzelströmssystemet är mycket litet utprovat - helt säkert ej vid
järnvägar med telefonstömingar av den storleksordning, som före­
kommer vid malmbanan - ifrågasättes, am det ej vore lämpligt att
å en mindre sträoka, exempelvis Kiruna-Hiksgränsen eller GällivareKiruna prova systemet ifråga för att utröna, om störningarna hava
något menligt inflytande.
Det kan vara av intresse att i detta sammanhang beröra
frågan, huruvida likströmssystemet kan användas å kablar vid elekt­
rifierade järnvägar, även om det tyska systemet utan återledning ooh
sugtransformatorer kommer till användning. För att bedöma denna sak,
kan man utgå från erfarenheterna fr&n Oslo-Drammenbanan, där systemet
kommit till användning p& en sträoka av 100 km, enligt uppgift från
L.M.Ericsson, och därstädes fungerat tillfredsställande, trots att
elektrifieringen arbetar med sugtransformatorer i skenledningen,
vilket återigen förorsakar spänningar på upp till 2 volt per 100
amp.km, vilket momentant betyder spänningsstötar på upp till 500
volt. Skulle det tyska elektrifieringssystemet med endast kontakt­
ledning ooh skena komma till användning, bli som bekant spänningarna
med nutidens speoialkablar betydligt mindre än de vid Drammsnbanan
uppmätta, varför man utan vidare torde kunna draga den slutsatsen,
att systemet kan fungera under de sist angivna förutsättningarna.
?. Byråingenjör Johansson ansåg, att växelströmssystemet
Tore oberoende aT störningarna från elektrifieringen, och särskilt
Tid de störningsvärden, som erhållas på anläggningarna i södra
Sverige, borde ingen som helst risk föreligga för att systemet
ej skulle fungera. Det ur störningssynpunkt avgörande för sys­
temet vid användning av kablar torde vara kapaoitetsfördelningen.
Byråchef Thelander framhöll, att skulle systemet införas
på malmbanan, kunde man ju betrakta detta som ett försök ooh av­
vakta resultatet, innan man slutligen bunde sig för det ena eller
andra systemet.
Byråingenjör Helmer underströk även vikten av att vara
försiktig, då något nytt införes. Som exempel framhölls, att
L.M.Ericssons likströmssystem, när det för några år sedan först
kam till användning vid SJ, vållade ganska stora svårigheter,
trots konstruktörernas energiska ansträngningar.
Byråohef Thelander påpekade, att L.M. Ericsson givetvis
besitter större erfarenheter beträffande likströms- än växelströmssystemet ooh därför av detta skäl ej så gärna vill föreslå
det senare systemet.
Man frågar sig, huruvida ej båda systemen kunde provas
på exempelvis malmbanan för att därigenom jämförelsemöjligheter
mellan systemens egenskaper skulle kunna erhållas.
E. Byråingenjör Johansson ansåg, att det måste anses
onödigt att prova likströmssystemet vid malmbanan, då ett försök
redan från början får betraktas som misslyokat med hänsyn till kapaoitetsobalansen hos luftledningsbrasoherna vid malmbanan ooh den
ofta förekommande dåliga isolationen. Växelströmssystemet däremot
måste anses sam ett fullt balanserat system ooh något tvivel kan ej
anses råda angående systemets lämplighet just för malmbanans linjer.
Byråohef Thelander framhöll bl.a. svårigheten med växelströmssystemet att ej kunna ansluta detsamma till automatväxlarna.
X detta sammanhang påtalade han även den eventuella olägenheten av
att sammanblanda de olika systemen.
Talaren framhävde även som en viktig synpunkt, att det
borde utrönas, huruvida övergången till nya system kan försvåra
tekniska åtgärder, som kunna tänkas bliva nödvändiga i fram­
tiden.
Byråingenjör Helmer återkom till tidigare inlägg angående
provning av likströmssystemet under normal drift. Han ville inte
bestrida Fbriö Johanssons utsago, att systemet ej skulle fungera
exempelvis på malmbanan med hänsyn till störningarna, men
borde man för en relativt billig avgift kunna åstadkomma ett
försök i laboratoriet. Det kanske trots allt kan anses motiverat.
Konstanterna för luftledningarna och andra förutsättningar äro
ju kända, varför man möjligen hos L.M. Ericsson bör kunna utföra
ett så naturtroget prov som möjligt i likhet med vad som exem­
pelvis skett, då svagström skommissionen på sin tid skulle utröna
störningarnas Inverkan på vissa apparater i samband med beslu­
tet om elektrifieringen Stookholm-Göteborg.
1*.Byråingenjör Johansson framhöll, att ur be re dskaps synpunkt
sett bör man vara myoket mån om att för de viktigaste förbindel­
serna hava ett fullt pålitligt system, vilket skulle uppnås ge­
nom användning av växelströmssystemet. Likströmssystemets käns­
lighet för störningar framhävdes ånyo, ooh därvid påpekades
särskilt, att en relativt svag avledning bringar systemet mer
eller mindre ur funktion.
TelegrafIngenjör sjöstedt framhöll, att en undersökning
på III distriktet givit vid handen, att först vid en avledning
av storleksordningen 7 å 10.000 ohm sättes likströmssystemet
ur funktion vid 2000 ohms linje.
F» Byråingenjör Johansson framhöll därefter, att man
genom lämplig gruppering av abonnenterna på ledningarna kan minska
antalet samtal avsevärt.
Telegrafingenjör Sjöstedt påpekade, att någon minskning
av samtalen torde man ej kunna räkna med utan blott en överflytt­
ning från en linje till en annan. I detta sammanhang framhölls
den fördröjning av expeditionstiden, som sker genom att passera
en manuell växel, varigenom linjernas utnyttjning försämras.
TelegrafIngenjör Berglund gjorde gällande, att det
system, som för närvarande finnes på II distriktet, arbetar
tillfredsställande« Beträffande lämpligheten av att införa
likströms- eller växelströmsselektorsystemet ansågs, att detta
sammanhänger i stor utsträckning med säkerheten hos de båda
systemen« Vad slutligen ledningarnas utnyttjning beträffar,
framhölls risken av att låta flera olika avdelningar, såsom
tågledare, elektriska driften ooh allmänna rörelsen komma
in på samma linje, enär vid driftstörningar fara måste före­
ligga för att kaos skall uppstå vid telefoneringen«
Byråingenjör Edenius framhöll beträffande telefon­
förbindelserna för omformarstatlönerna, att krafttelefonen,
såsom tidigare uppgivits i diskussionen, bör vara så ordnad,
att man utan vidare kem komma åt såväl närmast belägna omformarstation som järnvägsstationerna och ledningsvakterna« Denna
sak har blivit särskilt aktuell genom parallellkörningen mel­
lan omformarstationerna« Då sådan drift pågår, måste personalen
i båda omformar stationerna hava kommunikationer med varandra
vid varje omkoppling, som utföres. Vidare böra telefonapparaterna
vara så utförda, att talöverföringen är förstklassig med hän­
syn till vikten av att rätt uppfatta order angående omkopplingar
m«m«
Ett borttagande av oode-signaleringen är nödvändig, enär
erfarenheten visat, att personalen misstager sig på signalerna«
Slutligen bör den hittills använda uppringningen till jord
slopas, såsom varande mindre lämplig«
F» Byråingenjör Johansson besvarade Briö Edenius önske­
mål med att framhålla, att tvenne närbelägna omfozmarstationer
såväl som mellanliggande stationer ooh ledningsvakter kunna stå
i förbindelse m e d m r a n d r a samtidigt, och uppringning kan ske
utan att passera genom växeln« lordsignalering kommer att bort­
falla.
Sektionernas krafttelefonlinjer vid skydds sekt lone m a
kan man anordna med ett s«k« "stiokrelä", som medelst en impuls
från en tryckknapp hopkopplar linjen mellan de båda amformarstationerna. För långa avstånd mellan omformar stationerna kan
man anordna ändför starkare, så att god talöverföring kan erhållas,
enligt vad som tidigare framhållits i diskussionen.
Byr&ingenjör Sdenius framhöll önskvärdheten av att
telefonväxlarna i omformarstationerna bliva så enhetligt utförda
som möjligt. Framför allt vore det önskvärt, att ej så många hand­
grepp behövde göras vid telefonering. Det har nämligen på vissa
håll förekommit svårigheter för personalen att handhava telefon­
växeln.
F. Byråingenjör Johansson genmälde härpå, att telefon­
växlarna skulle standardiseras i möjligaste mån, men måste dook
växlarna i vissa fall skilja sig från varandra med hänsyn till
det antal linjer, som äro anslutna till desamma. Som typiskt
exempel framhölls de båda omformare stationerna 1 Södertälje ooh
Sköldinge, vilka med hänsyn till de olika antal anslutna kontaktledningssträckoma måste hava förbindelserna ordnade på olika sätt.
Samtidigt påpekades, att man måste räkna med minst
2 à 3 telefoner på stationerna ooh således frångå den tidigare
vidhållna prinoipen, att endast en apparat är erforderlig på
varje station.
Byråingenjör Helmer anförde 1 anslutning till det av
Fbriö Johansson gjorda uttalandet om flera telefoner på varje
station, av vilka väl åtminstone en kommer att förses med induktor, att man frågar sigf om man ej på detta sätt har fullgod
reserv för att komma fram på var sin sida om ett felställe å
kabeln, d.v.s. i det fall, att llkströmsselektorsystemet kommer
ur funktion«
B/råohef Thelander framhöll, att den hittills förda
diskussionen visat, att skilda meningar syntes råda om de olika
systemens lämplighet ooh att det därför är tveksamt, om man redan
nu kan träffa ett avgörande i systemfrågan. Möjligen böra ytter­
ligare utredningar företagas.
Tid samtal med Militärbyrån hade från detta håll framhållit., att några sär.kllda jrlcanlan lok. föreligga i avseende
på telefonsystemet. Detta borde utformas uteslutande med hänsyn
till teknikens krav ooh anpassas först ooh främst efter fredsförhållanden. Samtidigt borde det emellertid beaktas, att ömtåliga
anläggningsdelar så långt möjligt givas skyddad placering. Tele­
fonväxlar borde t.ex. ioke uppställas i övervåningar i trähus
utan företrädesvis i källare eller liknande lokaler.
Att nu införa växelströmssystemet på malmbanan borde
väl ioke möta något egentligt hinder. Det vore emellertid av
intresse att få del av vederbörande telegrafingenjörs uppfatt­
ning härom liksom av övriga telegrafingenjörers åsikt om lämp­
ligheten att vidtaga liknande åtgärder på andra distrikt.
Telegrafingenjör Loggert ansåg sig beredd att införa
växelströmsselektorsystemet på första distriktet, sedan han
blivit i tillfälle att sätta sig in i dess
funktion genom exem­
pelvis studier vid Dalslandsbanan eller på annat sätt.
Telegraf ingenjör Berglund ansåg, att det möjligen kan
förefinnas vissa fördelar hos växelströmssystemet, varför han ej
hade något emot att prova detsamma. De speciella tågledarlinjema
och krafttelefon böra dook ej slopas i sitt nuvarande utförande.
Telegrafingenjör Sjöstedt framhöll, att det var svårt
att giva sig in på ett system, som man ej känner. Dook finnes det
väl ej någon orsak tro, att det ej skall fungera.
Telegraf ingenjör Bååth förmenade, att växelströmssys­
temet kunde införas i viss utsträokning på IV distriktet, men ansåg,
att nuvarande likströmstågledarutrustnlngar, som nyligen uppsatts
och fungerade väl ej borde utbytas mot växelströmsutrustningar,
förrän närmare prov föreligga.
Telegrafingenjör Abrahamsson påpekade,
att med kännedom
om tidigare svårigheter med likströms systemet fann han det lämpligt
att först prova växelströmssystemet, innan man yttrar sig om det­
samma.
Byråingenjör Helmer framhöll i likhet med Tliö Abrahamssom, att det torde vara säkrast utföra ett prov, speciellt när det
gäller malmbanan med där förekommande störningar.
-
u
-
Byråchef Thelander sammanfattade resultatet av
diskussionen sålunda, att prov med växelströmssystemet böra
utföras på malmbanan, där utbyggnad bör ske successivt på
det sätt och i den ordning, som motiveras av lokala förhål­
landen och vunnen erfarenhet. Med ledning av sålunda fram­
komna resultat, bör man senare taga ställning till systemets
ytterligare användning.
Material för hela den på malmbanan planerade växel­
st römsu trus tningen borde dock på en gång kunna upphandlas.
För att en allsidig utredning av ifrågavarande tek­
niska problem skall komma till stånd ooh för att möjliggöra en
prövning av telefonlinjernas allmänna utnyttjning, borde dessu­
tom i anslutning till ett av Fbriö Johansson framkastat förslag
tillsättas en kommission med uppgift att följa försöksresulta­
ten, uppgöra förslag till telefonnätets utbyggnad och rationa­
lisering samt att föreslå härför erforderlig utrustning.
Ett förslag, att denna kommission skulle bestå av
Fbriö Johansson, Briö Helmer ooh Tli ö m a sjöstedt och Abrahamsson accepterades.
Stockholm den 1 5 november 1939*
Olof Helmer.