Transcript När ska man ge tillskott av aminosyror?

När ska man ge tillskott av aminosyror?
Vid vilken tidpunkt är det bäst att ge tillskott av aminosyror (A S) - till eller mellan måltider? Och när skall
tillskottet börja ges?
Eftersom den andra frågan ofta är nyckeln till framgång eller misslyckande skall den besvaras först.
Efter att en aminosyreanalys har gjorts, och det har framkommit att ett tillskott är lämpligt och ett schema har
presenterats, är nästa fråga huruvida individen i fråga har en tillräckligt bra tarmfloramiljö. Om så inte är fallet bör
nästa steg vara att rätta till detta innan man börjar med AS-tillskott. Anledningen är att vissa A S kan förvärra en
redan dålig tarmfunktion och de kan t o m omvandlas till giftiga ämnen av en dysbiotisk flora. Cystine, cystein och
N-acetylcystein ökar tillväxten av Candida-jästsvamp. Tryptofan kan transformeras till toxiska indoler och
fenylalamin och tyrosin kan omvandlas till giftiga organiska syror. Även glutamin, som hjälper till att hålla
slemhinnevävnad frisk, kan förändras till en syra (succinic acid), som är skadlig om den finns i överflöd.
Kombinationen av dålig matsmältning (maldigestion), dåligt upptag(malabsorption) och dålig tarmmiljö p g a
elakartade bakteriekulturer(dysbios) avhjälps sällan av ett omedelbart A S-tillskott. I stället bör man vidta tre andra
åtgärder som bör föregå eller tillämpas parallellt med A S-terapin. Först ska man på lämpligaste sätt korrigera
dysbiosen med antibiotika eller örtbehandling och därefter bygga upp det probiotiska (livsvänliga) beståndet i
tarmen. För det andra ska man överväga användandet av matsmältningsenzymer. För det tredje ska man
identifiera födoämnesallergier och behandla dessa på lämpligaste sätt genom att eliminera allergenerna eller göra
personen okänslig för dem eller tillämpa rotationsdiet.
A S-tillskott kan vara mycket välgörande om de ges efter korrigering av dysbiosi och om de ges tillsammans med
probiotiska preparat, matsmältningsenzymer och kostterapi. A S-tillskotten fyller på förrådet av aminosyror som
kroppen använder för att reparera en läckande tarm, för att producera sina egna enzymer och för att sköta
avgiftningsprocessen. Behov av fortsatta tillskott bestäms sedan av en uppföljningsanalys 60 till 90 dagar senare.
Vid den tidpunkten kan man fortsätta eller avbryta behandlingen beroende på terapeutens bedömning av läget.
Nu till den första delen av frågan - ska tillskotten ges till måltiderna eller mellan? Om problemen med
födoämnesreaktioner har lösts, då ska tillskotten ges tillsammans med kosten. Om det emellertid fortfarande
finns tendenser till maldigestion (dålig matsmältning), är det bättre att ge A S mellan målen. Observera också att
fenylanalin, tyrosin och histidin kan ge sömnproblem om de intas på eftermiddagen eller kvällen.
Aminosyror, avgiftning och labbtester, del 1
De olika naturliga processer som kroppen använder för att befria sina vävnader från avfall, överskott och giftiga
ämnen brukar benämnas detoxifiering (avgiftning) och de flesta av dessa processer sker med hjälp av enzymer.
De viktiga, generella enzymatiska detoxifierings- processerna omfattar: bildning av urinämne, metylering,
aminosyrekonjugation (bildande av en peptid), acetylering, glutationkonjugation och glukoronidering. Den
mänskliga fysiologin har under evolutionens gång utvecklat dessa processer vilka avlägsnar naturliga metaboliter
(ämnesomsättningsprodukter), och som förändrar olika biokemiska- eller toxiska ämnen som finns i kosten:
terpener (omättade cykliska kolväten som finns i många paramedicinska preparat), flavonoider, aminer (uppstår t
ex vid förruttnelse av kött), fenoler (bakteriedödande medel), andra skadliga toxiska ämnen (bly, kvicksilver,
kadmium etc). Proteinrik föda har i sig själv en toxisk potential eftersom den innehåller kväve. Alltför mycket
kväve i kosten, leversjukdom, bakterieinfektion, eller försämrad ureacykelfunktion (utsöndring av urea från levern
till tarmen där urea bryter ned urea till ammoniak) kan leda till förhöjda värden av ammoniak i vävnader och blod
(hyperammonemi). Överskott av ammoniak kan orsaka ansvällning av hjärnventriklar (migrän), nedbrytning av
myelin, kognitiv (tankemässig nedsättning) och neurologiska störningar. Alltså har kostprotein och de
resulterande mängderna aminosyror i kroppsvävnader en begränsat nyttozon. Om värdena ligger för lågt kommer
avgiftningsmekanismerna att bli lidande, vilket vi ska visa senare. Om de ligger för högt kan aminosyrorna själva
orsaka toxicitet.
Livet i den industrialiserade världen har lagt ytterligare stressfaktorer till kroppens naturliga avgiftningsbörda.
Bonden, som kör en tankvagn med flytande konstgödningsammoniak över sina åkrar, tillfogar en extra belastning
på ureacykeln. Bekämpningsmedel av olika slag, kemiska bränslen, lösningsmedel, färger och limmedel,
skumisolerings- och syntetiska byggnadsmaterial utmanar idag vår fysiologi. Även mediciner och farmaceutiska
preparat måste av kroppen metaboliseras till utsöndringsbara produkter. Och, våra avgiftningsmekanismer måste
anpassa sig till allt detta eller också blir sjukdom det troliga resultatet.
Odensvivägen 5
731 34 Köping
Tfn: 0221-185 16
Fax: 0221-286 21
www.solpunkten.se
[email protected]
1. Hur gör kroppen sig av med överskottskväve?
Ammoniak kan detoxifieras i alla vävnader genom en kombination av alfa-ketoglutarat, den reducerade formen av
nikotinamid-adenin-dinukleotid (NADH), och vätejoner (H+) för att producera glutamat, oxiderad nikotinamidadenin-dinukleotid (NAD+) och vatten. Alfa-ketoglutarat är en organisk syra som bildas i citronsyrecykeln i
cellmitokondrierna, och det produceras också genom kombinationen av glutamat och oxaloacetat. I centrala
nervsystemet tillför glutamat ammoniak (NH3) som en amid, och adenosin 5’-trifosfat (ATP) deltar för att bilda
glutamin, adenosin5’-difosfat (ADP) och oorganisk fosfor. Glutaminet kan passera igenom hjärnans blodbanor för
att avlägsna kväve.
ATP+glutamat+NH3 ger glutamin+ADP+oorganiskt fosfor
Glutamin kan sedan direkt utsöndras via urinen, eller det kan avge sin ammoniak och bli glutamat igen.
Observera att glutamin och glutamat är kontraindikerande i ammoniak eller kväve, medan alfa-ketoglutarat är
gynnsamt.
Bildande av urea fortgår i levervävnad genom en cyklisk, enzymatisk process i vilken de olika stegen är
bindningar (konjugationer) eller avskiljningar (separationer), som genererar urea från ammoniak, asparaginsyra
(ASP), koldioxid, vatten och kemisk energi (ATP). (ASP ger också en molekyl NH3).
Nettoprocessen är: NH3+ASP+CO2+2H2O ger urea+fumarat+2ADP+AMP+Pi
En människa som konsumerar 100 gram protein per dag måste därav utsöndra ungefär 16.5 gr kväve.
Gallprocesser eliminerar ca 5 % via avföringen, medan 95 % försvinner med urinen genom njurarna. Urean
svarar för 80 till 90 % av det urinutsöndrade kvävet och 75 till 80 % av den totala mängden eliminerat
kväve. (12.5 - 14 gr). Varje molekyl eller mol av kväve eller ammoniak bundet som urea kräver 1.5 molekyler eller
mol av ATP som bryts ned till ADP och AMP. Följaktligen är ureacykelfunktionen extremt energikrävande. ( En
näringsmässig slutsats är att protein och aminosyror definitivt inte är energirik föda.)
Vid aminosyreanalysen är markörerna:
•
Förhöjda nivåer av glutamin, alanin, asparagin i plasma eller urin utan generell hyperaminoaciduri.
•
Märkbar förhöjning av förmedlande ämnen i ureacykeln: ornitin, citrullin, argininsuccinat, arginin i plasma eller
urin.
•
Förhöjt ammoniakvärde i plasma men utan förruttnelse, sönderfall (decay). Glutamin/glutamat-och
aspargin/aspartatförhållandena är inte låga och kan t o m vara något förhöjda.
2. Vad är detoxifiering genom metylation?
Inom biokemin tillfredsställer man ofta en reaktiv molekyls aptit för reaktivering genom att tillföra en metylgrupp (CH3). Molekylens ”personlighet” ändras och den blir mindre toxisk och mer utsöndringsbar. I kroppen försiggår tre
typer av metylation:
1.
2.
3.
tillförsel av -CH3 till en syre- eller hydroxidal- (OH) del av molekylen (kallat ”O-metylation”)
tillförsel av -CH3 till kvävet i en amin (benämnt ”N-metylation”)
och -CH3 till svavel, så som sker med vätesulfid.
För att detta ska kunna inträffa måste det finnas tillräcklig metylationskapacitet, och denna är ofta ganska
begränsad därför att den beror på mängden tillgängligt metionin- en av de mycket viktiga aminosyror som inte är
så rikligt förekommande i kroppen. För att metylationen ska fungera kopplas först en ”adenosylgrupp” från ATP till
metionin för att bilda S-adenosyl-metionin (SAM) genom en enzymatisk process som kräver magnesium. Med
hjälp av ett metyl-transferas-enzym, kan sedan SAM avge metylgruppen som bärs av metionindelen. När den gör
detta, blir SAM S-adenosylhomocystein (SAH).
SAM+biokemiskt ämne ger SAH+ metylerat biokemiskt ämne
Observera att det inte är bra att ha en tung metylationsbelastning, därför att det resulterar i mängder av
homocystein och mindre metylationskapacitet för binjurekatekolaminer, vilka påverkar humör och uppträdande.
Biokemiska ämnen eller toxiska ämnen som metyleras omfattar: kobalamin (B 12), histamin,
binjurekatekolaminer, serotonin, fosfatidylanolamin, tryptamin, tyramin, amfetamin, anilin, benzidin, imidazol,
arsenik, antimonum, selen, och väte sulfid.
Odensvivägen 5
731 34 Köping
Tfn: 0221-185 16
Fax: 0221-286 21
www.solpunkten.se
[email protected]
Vad gäller arsenik reagerar SAM två gånger med arseniksyra för att bilda dimetylarseniksyra. Liknande
metylationsprocesser detoxifierar antimonum och selen, och vätesulfid blir (CH3) 2S. I aminosyreanalysen är
följande förhållanden överensstämmande med försämrad metylation eller reducerad kapacitet för detoxifiering via
metylation:
•
Förhöjt homocystein i plasma eller urin.
•
Otillräckligt serin i plasma eller urin.
•
Märkbart förhöjt metionin eller metioninsulfoxid i plasma eller urin. Otillräckligt metionin är problematiskt och
kan uppträda i både för svag eller stark metylation. Emellertid är kapaciteten för fortsatt metylation reducerad
när metioninhalten är låg.
•
Låga halter av vitamin B 12 och folsyra via vitaminanalys. ( B 12 och folsyra är viktiga komponenter i
processen att återbilda metionin från homocystein).
3. Hur fungerar sulfation (metabolisering av svavelföreningar)?
Sulfation är en komplicerad process som vanligtvis involverar oxiderat cystein i form av cysteinsvavelsyra eller
sulfinylpyruvat som är svavelkällor. Enzymet sulfitoxidas, som kräver molybden, oxiderar sulfit till sulfat. Sulfatet
fosforaliseras sedan två gånger med hjälp av ATP för att bilda 3’-phosphoadenosin-5’-phosphosulfat (PAPS).
Detta PAPS kan sedan reagera med en biokemisk slaggprodukt, ibland ett toxicum, för att bilda ett biokemiskt
sulfat. Sulfationsprocessen tillhandahåller en produkt som är utsöndringsbar via urinen eller gallan.
Sulfation uppträder som en del av metabolismen för att producera aktiva metaboliter
(ämnesomsättningsprodukter); gastrin, endorfiner och glykoproteiner är exempel. Biokemikalier som rutinmässigt
”sulfatiseras” för att sedan genomgå detoxifiering inkluderar: steroider, kate-kolaminer, serotonin, estrar av
tyrosin, tyramin, ’hydroquinone’, ’acetaminophen’, ’Minoxidil’, hydroxyindoler, fenoler, naftol och terpener.
Aminosyreanalysen kan leverera presumptivt bevismaterial för försämrad sulfation. Indikationerna är:
•
Överskott av urincystin (på samma sätt som i cystinuri, som är en störning där svavel lämnar kroppen i stora
mängder).
•
Förhöjt eller otillräckligt plasmacystein eller cystin är suspekt och kan motsvara nedsatt eller förhöjd sulfation.
•
Brist på cystein och/eller cystine med anslutande låga värden av metionin och cystationin i plasma eller urin
signalerar vanligen begränsat svavel och sulfation.
•
Överskott av taurin, cystein och/eller cystine i urinen kan uppträda i samband med molybdembrist, svag
sulfitoxidas och sulfitöverskott.
Vårt omfattande detoxificationstest (the Comprehensive Detoxification Profile) tillhandahåller mätningar i plasma
av alla former av cystin, cystein och sulfater samt återhämtningsförmågan i ett acetaminophentest i urinen. Detta
är ett funktionellt belastningstest som mäter kapaciteten för en extra detoxifiering via sulfation.
En del kemikalier som genomgår metylation kan också ”sulferas” d v s genomgå den så kallade
sulfationsmetabolismen. Till den gruppen hör tyramin och binjurekatekolaminer. Typiskt nog finns det alltså mer
än en metabolisk väg eller avgiftningsrutt för att göra sig av med ett överskott eller ett toxiskt ämne. Fenotypiska
varianter i den mänskliga befolkningen kan ha olika kapacitet för detoxifiering, vilket är OK så länge som en toxisk
överbelastning inte inträder.
Forskning:
Eddy Ball, Jon Pangborn och Bob Smith
Mikael Gunnarsson
Näringsmedicinare
Odensvivägen 5
731 34 Köping
Tfn: 0221-185 16
Fax: 0221-286 21
www.solpunkten.se
[email protected]