Transcript Nästa anhalt: Mars

Platau * För den urbana människan * Årgång 1 * Juni 2013
tema
UNDERGÅNGEN
Överlev när staden slocknat
Ruinerna från framtiden
Urban safari:
Följ med till Paris katakomber
Nästa anhalt: Mars
02
Redaktionsspalten
Undergången, världens slut. Ett fenomen som
både förskräcker och fascinerar. Det är hotet mot
vår vardag men samtidigt det som Steve Jobs
hävdade driver oss till stordåd i våra liv.
I det här numret av Platau tittar vi på stadens
och civilisationens slut ur fler vinklar än vad som
förmodligen är normalt för ett typiskt stadsmagasin
för den självmedvetne stadsbon.
Omslagsfoto av Jonas Egfors
Redaktör Rasmus Lidman Cederfeldt
Redaktör Viktor Eriksson
Redaktör Francisco Ramirez Franzén
Planneringsansvarig Oliver Karlsson
Layoutansvarig Lovisa Waldeck
Reporter Victor Johansson
Reporter Helena Jan
Reporter Viktor Mölne
Reporter Ida Wibber
Vi tittar heller inte bara på sätt som kommer göra
att världen slutar, men också saker som gör att
den inte behöver sluta. Samt att det på sätt och vis
hade varit ganska ballt om allt faktiskt slutade. Ur
ett rent fiktivt perspektiv i alla fall.
För oavsett om det handlar om miljöförstöringar eller frustande kometer så kan undergången
vara skrämmande. Vad gör vi när strömmen har
gått för gott och när samhället smular sönder sig
självt? Om detta kan du läsa på sidan 19
Är du mer intresserad av att istället bevara
planeten innan allt är kört så tycker jag du ska
läsa om livet i dagens ekobyar på sidan 26 och
om solenergiprojektet Halo vars utveckling vi följt
på sidan 48.
Och skulle allt ändå gå åt pipsvängen så kan
vi ju alltid dra till rymden. Hur detta ska gå till
hittar du förstås också i detta nummer tillsammans
med, som alltid, de senaste nyheterna, prylarna,
byggnaderna och små och stora historierna om
det urbana livet i Sverige och världen.
Telefon 031-786 00 00
P.S Glöm för apokalypsens skull inte heller att titta
in på platau.jmg.gu.se för att ta del av våra precis
lika fantastiska reportage om hotade grönområden, folkrörelser och en händelse vi på Platau
kommit att kalla för “Hundergången”. D.S
Hemsida platau.jmg.gu.se
Trevlig läsning önskar Redaktionen!
Reporter Émelie Vangen Lindgren
Adress Seminariegatan 1B
03
05 apokalypsens fem hästar
Innehåll
G
06 i världen
löm inte att besöka
oss på webben!
07 krönika: Lånar vi oss in i fördärvet?
08 panelen om ”det ohejdbara”
PLATAU.JMG.GU.SE
10 samtal med Marjetica Potrc
11 Jakriborg: tillbaka till medeltiden
14 Urban legend: Klosterbordellen
16 samtal med Karin Olofsson
17 samtal med Jan Jörnmark
19 Reportage: När strömmen går
26 Reportage: Flykten från staden
32 Fotoreportage: Såren som tiden inte läkte
41 Reportage: undergångens arvtagare
48 Reportage: Halo, en resa till solens rike
54 urban legend: tunnelfolket i Paris
55 Monument till eftervärlden
58 krönika: min vän, du kväver mig
59 innovativt: prylarna du inte visste fanns
60 mars one
62 Drömmen om rymdhemmet
64 urban legend: ruinerna från framtiden
66 samtal med Lars Daniel Rehn
68 murens konturer
70 urban transport
71 i nästa nummer
9 November 2000: En flare är den kraftigaste typen av solutbrott.
Foto: NASA:s TRACE satellite
listan 5
Apokalypsens
fem ryttare
Mer än 99 procent av alla jordens arter har utrotats. Vilket öde
som väntar människan får framtiden utvisa. Platau lät Per Becker, som är universitetslektor i riskhantering vid Lunds universitet, rangordna de fem största hoten mot mänskligheten.
1 Klimatförändringar
”Om isen smälter på Grönland så höjs vattennivån med sex
meter. Och då hamnar Stockholms innerstad under vatten. Om isen smälter på Antarktis innebär det en höjning
på 60 meter och då blir London bra vatten för torskfiske.
Klimatförändringar, med allt vad det innebär; temperaturhöjningar, fler stormar, starkare stormar, fler översvämningar och havshöjningar, är inte bara en risk, utan pågår
just nu.”
2 Rubbade biokemiska cykler
”Vi sabbar ekosystemen som vi är beroende av. Kväve- och
fosforcykeln har vi till exempel rubbat otroligt mycket.
Kväve och fosfor är livsavgörande för alla våra ekosystem.
Vi använder det för att gödsla våra åkrar och då ökar koncentrationen så mycket att marken övergödas. Det resulterar i övergödda vattendrag som dör. Det finns redan ett
område som är lika stort som Danmark i Östersjön som är
dött varje sommar.”
4 Massiva solstormar
”Kraftiga explosioner i solens atmosfär kan orsaka störningar i jordens magnetfält. På 1800-talet inträffade en
kraftig solstorm i USA, men då hade man ingen elektronik. Sker en lika kraftig solstorm idag slås all elektronik ut
på den sidan av jorden som träffas. Att reparera skadorna
kan ta flera år. Och hur fungerar det moderna samhället
utan el i flera år? Det skulle dessutom drabba hela jorden,
eftersom vi är sammankopplade. När elen på börsen i New
York slås ut så kraschar hela världsekonomin”.
5 Ny teknik & ökad komplexitet
”Vi har väldigt lite kunskap om ny teknik och vi vet inte
vilka krafter vi släpper lösa. Vi drar igång någonting som
vi inte kan bromsa. Kopplat till detta kan man säga att
samhällets ökande komplexitet är ett hot. Vi utvecklar ett
samhälle som är så komplicerat att vi inte kan säkerställa
det. Vi kan inte överskåda helheten längre och små påfrestningar kan få katastrofala konsekvenser”.
3 Förlust i biologisk mångfald
”Om man bränner bort en hel skog för att odla vete så finns
bara den arten där och inte hela den biologiska mångfalden. Vi utrotar många fler arter, växter och djur än vad som
tillkommer, så våra system kollapsar. Utrotningshastigheten av växter och djur är högre nu än under dinosaurietiden. Vi vet inte hur detta kommer att påverka oss, men all
forskning visar att biologisk mångfald är viktigt för funktionaliteten i våra ekosystem. Det är verkligen ett apokalyptiskt scenario.”
Text
Viktor Johansson
6 i världen
I VÄRLDEN
1
2
3
1
Arkitektfirman Smith +
Gill Architects avtäckte nyligen
planerna för sin 116 våningar
höga skyskrapa Imperial Tower
i Mumbai. Imperial Tower kommer att bli stadens högsta byggnad, och sportar en njurformad
glasfasad och något så unikt som
ett system för att “lura vinden”.
I byggnadens fasad finns flera
inskjutningar, några i form av
balkonger, andra i form av trädgårdar. Istället för att kämpa mot
vinden med hjälp av sedvanliga
massdämpare likt andra skyskrapor skall Imperial Tower istället
mer likna ett grässtrå som rör sig
i harmoni med vinden.
2
OODA (Oporto Office
for Design and Architecture) har
i samarbete med AND-RE nu visat upp designen för Pristinas
centralmoské i Kosovo. Moskén
skall bli en symbol för landets
återfödelse. Kosovo förklarade
sig själva självständiga den 17
februari 2008 och är idag erkänt av 99 av FN:s 193 stater,
bland annat av Sverige. Moskén
blir därför en blandning av det
moderna och traditionella med
tunna minarater och stora kupoler. Planen är dessutom att använda klassiska lokala material i
form av skuren sten till väggarna
och bly till kupolens exteriör.
3
Den tyska möbeltillverkaren Vitra avtäckte nyligen sitt
senaste fabriks- och distrubitionscenter, som visade sig vara av
de ovanligare slaget. Den över
5500 kvadratmeter stora fabriken är nämligen helt rund. Designen kommer från den japanska
firman SANAA, tidigare mest
kända för New Museum i New
York. Tanken är att den runda
formen ska vara mer flexibel än
vad den hierarkibaserade fyrkanten brukar vara, och kunna möta
framtidens nya behov av en mer
individualiserad distribution.
4
Staden Detroit i USA är
på gränsen till konkurs, men det
hindrar inte att den får en över
tre meter hög RoboCop-staty i
brons. Det började med att Detroits borgmästare Dave Bing fick
ett meddelande på Twitter, där
en medborgare slog fast att “Philadelphia har en staty av Rocky,
och Robocop hade spöat Rocky.
Han är en fantastisk ambassadör
för Detroit”. Borgmästare Bing
avböjde, men samtalet inspirerade en grupp människor att
starta en Kickstarter-kampanj för
att samla in pengar till en staty.
Kampanj lyckades, och avtäckningen sker någon gång under
andra halvan av 2013.
krönika 7
4
5
Foto: Jonas Egfors
Staden Nijmegen i Holland har startat upp ett byggnadsprogram som skall göra att
husköpandet i staden hamnar på
ungefär samma prisnivåer som ett
bilköp. Staden erbjuder nämligen
potentiella husägare ett lån för
både mark och hus. Husen är 30
specialdesignade monteringshus
i modeller som skandinaviskt trähus och altanhus. Startprislappen
är så låg som lite drygt 1 miljon
svenska kronor, och den schemalagda tiden för att bygga huset är
dessutom låst redan från början
för att hindra att prislappen för
husbygget skall springa iväg.
Lånar vi oss in i fördärvet?
5
Tänk att äga sitt eget hus. Kunna spela musik sent på
natten, ett kök man faktiskt kan äta i och slippa höra de
skrikande barnen i lägenheten bredvid. En dröm man
strävar efter och ett bevis att man lyckats i livet. Problemet är bara att vi alla vill bo på samma ställe, och när
många shoppar lya i samma område skjuter priserna i
höjden.
Eftersom ekonomin gått ganska dåligt ett par år nu
har vi för tillfället en väldigt låg ränta. Detta har möjliggjort för privatpersoner att ta allt större bolån men
kunnat behålla låga räntekostnader. Problemet är att vi
helst inte vill betala tillbaka pengarna. Vi hoppas istället
på stigande bostadspriser och att vi skall kunna göra oss
en hacka vid en framtida försäljning. Denna framtidstro
har visat sig ganska klok under de senaste 50 åren och
många äldre kan nu leva gott med huset som sparkapital, men kan priserna verkligen öka i all oändlighet? Om
detta är det svårt att sia, men ett allvarligare hot mot
dagens bostadsägare är en eventuell räntehöjning.
Om ekonomin får ordentlig fart igen kommer inflationen stiga och riksbanken blir tvungna att höja räntan
för att kyla ner ekonomin. Folk med miljonlån kommer
då få skenande lånekostnader och se sin vardagsekonomi
krympa i rask takt. I en extremsituation kan kostnaderna bli så höga att många tvingas överge sina dyra innerstadsbostadsrätter och hus för mer stabila hyresrätter.
Detta skulle skapa ett ökat utbud på bostadsmarknaden
och innebära att priserna sjunker. Om värdet på bostaden sjunker till en nivå som ligger under storleken på
lånen kan det gå riktigt illa. Kvar står då unga människor
med höga skulder och ingen säkerhet.
Så kommer vi då få en skuldkris liknande Grekland
med kraschad ekonomi och demonstrationer på gatorna?
Riktigt så illa är det väl inte. Men faktum är att vi i Sverige
ser en ökad skuldbörda för privatpersoner istället för som
i Greklands fall för nationen. Och när bostaden som är
vår främsta ekonomiska säkerhet blir en börda kommer
det få allvarliga konsekvenser för vårt välstånd. Så äger
du din egen bostad, gör dig själv en tjänst och amortera
så mycket du kan. För det finns inga gratisluncher och vi
måste alla betala våra skulder till slut. Banken är sällan
den som lämnar en affär på den förlorande sidan.
Viktor Mölne
Foto: Wonderlane/Flickr
R
obotar bygger våra bilar, men dödar oss
på film. 3D-skrivare revolutionerar industrin, men låter vem som helst tillverka
vapen. En av mänklighetens ständiga utmaningar är att hantera en allt mer avancerad teknologi. Den har gett oss effektiv
industri och modern sjukvård, men också massförstörelsevapen. Hur smarta vill vi att våra datorer
ska bli? Och hur lätt ska det vara att utrusta en egen armé?
Oavsett farhågor kommer den teknologiska utvecklingen
att fortgå. Hoppet står då till de som har makt att påverka
åt vilket håll den tar oss. Platau frågar Robert Feldt, professor på Chalmers som forskar om artificiell intelligens, och
Sven Ove Hansson, filosofiprofessor på KTH, om forskningens gränser och risker.
Finns det något du skulle kalla farlig teknologi?
RF Nja, all teknik kan användas antingen för att göra gott
eller göra illa. Så på det sättet kan man säga att nästan all
teknologi kan vara farlig om den används på fel sätt eller
för fel syften.
SOH Det finns teknologier som är svåra att använda utan
att det uppstår risker. Det gäller även en del teknologier
5 KLASSIKER
Populärkulturen älskar framtidsscenarion, gärna med en
värld som blivit slav under
teknologin. Dystopier och utopier avlöser varandra, gärna
med robotar som både skurkar och hjältar. Platau listar
fem klassiker.
EPOS
Det ohejdbara
8 panelen
Aniara (1956)
I Harry Martinssons diktepos har
Jorden gjorts obeboelig av miljöförstöring och kärnvapenkrig. Har även
blivit opera, senast 2010 med musik
av Kleerup.
panelen 9
som vi ändå väljer att använda. Medicinsk strålbehandling
är till exempel förenad med avsevärda risker, men fördelarna överväger ändå. Jag skulle bli väldigt bekymrad över
en kärnkraftstekniker som inte höll med mig om att kärnkraften är farlig i den bemärkelsen. En helt annan fråga är
om denna farlighet kan behärskas.
När kan tekniska framsteg bli ett hot?
RF När vi saknar kunskap om dess
effekter eller om olika grupper av
människor har olika mål. Vad gäller robotar och artificiell intelligens
tycker jag ofta att hoten överdrivs.
Vi är långt ifrån att en dator eller robot själv skulle komma på sina egna
”problem” och välja att sätta egna Robert Feldt
mål som står i konflikt med våra. Vi
kan bygga små, begränsade ”intelligenser” som kan vara bra på en liten sak men det går ganska
trögt med större system som har en mer allmän intelligens.
SOH Jag tycker egentligen att om ny teknik är ett hot så ska
den inte betecknas som framsteg. Om någon kommer på
enklare sätt att tillverka atombomber så att de blir tillgängliga för skurkstater och terrorister så föredrar jag att inte kalla
detta ett framsteg.
Kan vi undvika att teknologin blir farlig?
SOH Det är olika i olika fall. Inom en del områden har vi
rätt bra metoder och rutiner för att utvärdera teknologier
innan de tas i bruk. Det gäller t ex medicinsk teknologi och
i rätt stor utsträckning bekämpningsmedel. Men inom de
flesta områden finns ingen sådan förhandskontroll. Detta
är en avvägning. Positiva utvecklingar kan försenas av en
rigorös kontroll, vilket ibland skett inom medicinen. Dessutom finns en risk att förhandskontroll
kan leda till andra negativa konsekvenser. Förhandskontroll av data- och mediaprodukter skulle till exempel kunna
leda till censur. Jag tror det är klokt att
förbehålla förhandskontrollen till områden där riskerna att ny problem ställer till med problem är särskilt stora.
Sven Ove Hansson Förhandskontroll av ny vapenteknik är
tyvärr en utopi eftersom länderna inte skulle kunna enas
om den.
RF Mer forskning och mer kunskap samt en öppen diskussion om risker är det enda som kan hjälpa. Vi kan inte
sticka huvudet i sanden och försöka ”begrava” en teknik.
Då kommer den utvecklas i det tysta och vi är inte förberedda om den används för ”tveksamma” syften. Öppen utveckling av kunskap på en global arena kan rädda oss.
Akira (1988)
Animerad cyperpunkdystopi som utspelar sig i ett Tokyo 2019. Filmen är
regisserad av Katsuhiro Otomo, och
baserad på en 2182 sidor lång mangaroman.
The Terminator (1984)
Regissör James Cameron gjorde Arnold Schwarzenegger till en robot
från framtiden, då Skynet styr. Ett portalverk för västerländsk film, som har
följts av både filmer och av tv-serier.
Bladerunner (1982)
Ännu en klassiker från dystopiernas
mesta årtioende. Harrison Ford glider
omkring i ett dystert framtids-L.A. Se
helst Ridley Scotts directors cut, för att
slippa den onödiga voice-overn.
Caroline Widenheim
BOK
FILM
FILM
FILM
Text
I, Robot (1950)
Isaac Asimovs nio noveller publicerades först i tidningar som Super
Science Stories på 40- och 50-talet.
Samlades i en bok 1950, och blev
film med Will Smith 2004.
10 samtal
VI PRATAR MED
ˇ
Marjetica Potrc, slovensk
konstnär
som tar projektet och utställningen
Common Roof till Röda Stens konsthall
i sommar.
”Idén om
GLOBALISERING
börjar vackla”
Vad händer på Röda Sten i sommar?
– Röda Stens konsthall bjuder in göteborgarna för att
bygga ett bostadshus utefter sina egna tankar och idéer.
Processen bygger på deltagande och samarbete. Besökarna får en chans att omdefiniera sin stad, och ge förslag på
hur de skulle vilja leva tillsammans i en snabbt annalkande post-neoliberal era.
Projektet är sprunget ur ett samtal mellan mig och Lucia Babina (konstnär från kollektivet Wilde Westen, reds
anm). Vi ställde frågor om vad lokalt inflytande betyder,
om vi behöver arkitekter, och om vad det betyder att leva
tillsammans.
Du har gjort fallstudier i en förort till Amsterdam och
Caracas kåkstäder. Har du upptäckt något som dessa
platser har gemensamt?
– Det här är platser som anses vara i kris. Men de delar ett
sätt att tänka om framtiden, som går ut på ett starkt lokalt
samarbete. Vi lever i resterna av 1900-talets modernism,
som misslyckades med att göra oss jämlika. Idén om globalisering börjar vackla. Det gör att allt fler börjar titta på
det lokala som en lösning.
Här finns mycket att lära av hur människor har skapat
sitt samhälle från grunden, som i Caracas kåkstad. De ligger precis intill den modernistiskt planerade staden, och
står i skarp kontrast till den. En stor skillnad ligger i att
staden bygger offentliga platser, medan kåkstaden skapar
gemensamma platser.
Om samhället som vi känner det krackelerar, kan
konsten hjälpa oss att bygga ett nytt?
– I New District i Amsterdam jobbade jag tillsammans
med det holländska kollektivet Wilde Westen, med en
gemensam trädgård och ett gemensamt kök, mitt i stadsdelen. Jag förvånades över hur viktigt det är med ritualer,
som trädgårdsarbetet och matlagningen, för att skapa gemensamma platser. Det var från redan början en offentlig
plats, men ritualerna gjorde den levande.
Konstnären kan spela en viktig roll i sådana projekt.
Genom att ge ett utanförperspektiv, och genom att tillsammans med invånarna förverkliga projekt som sedan
kan driva på en förändring. Just nu lever vi en värld av förlorade löften, som måste rekonstrueras. Och konstnärens
roll förändras med i sin tur i takt med kulturen.
Text
Foto
Caroline Widenheim
Borut Peterlin
platsen 11
JAKRIBORG
– tillbaka till medeltiden
Vackert beläget på den skånska landsbygden
strax utanför Lund ligger Jakriborg. Mitt
bland åkrar och ängar tornar de trekantiga
husen upp sig som en mur. Ett område som
har delat kritikerna.
12 platsen
akriborg eller ”medeltidsbyn” som folk i trakten
kallar det, är ett svenskt exempel på nyurbanism
eller New Urbanism. Tanken med New Urbanism
är att man ska kunna röra sig till fots inom staden
och Jakriborg är inte stort till ytan. Här finns små
butiker och restauranger inom fem minuters
gångväg, oavsett vart i området man bor.
Arkitekturen är inspirerad av medeltida hus
och städer. Jakriborg är en pastisch på hur skånska städer såg ut innan industrialismen. Detta har mötts av
lika delar beröm som hård kritik. Vissa arkitekter menar att
nyurbanismen är tillbakablickande och nostalgisk medan
andra menar att man främst ska bedöma det utifrån dess
estetiska kvalitéer. Försvarare av stilen menar också
att dagens förorter är strukturlösa och opersonliga. Förespråkarna menar att det är att föredra att ta till beprövade
koncept från svunna tider framför överdrivet nytänk som
kan leda till att funktionen får ta stryk.
Området har blivit ett mycket populärt turistmål och
en omtyckt plats att bo på. Kötiden för en bostad har varit
mellan ett till två år men numera är bostadskön borttagen
och lediga lägenheter läggs ut på hyresrättsbolaget Jakri
AB:s hemsida. Hyresnivån på lägenheterna är relativt låg i
jämförelse med samtida byggnader. En tvåa i Jakriborg har
en hyra på drygt 7000 kronor och en trea strax över 8000
kronor.
platsen 13
Text och Foto:
Oliver Karlsson
Klosterbordellen
På Kyrkåsberget, med en fantastisk utsikt över Partille och
vägen mot Göteborg, tornar en slottsliknande byggnad
upp sig. Borgen, som den kallas i folkmun, heter Villa Porthälla och är inte så gammal som den vill göra sken av. Huset
byggdes 1918 av kemisten Ernst Harbeck som blivit rik på
elektronisk galvanisering. Samtidigt som han byggde Villa
Porthälla byggde han också den lilla slottsruin som ligger
ett hundratal meter bort. Den skall likna ruinen av en tysk
borg från Rhenområdet och byggdes åt hans tyskfödda fru
som led av svår hemlängtan. Tanken var att när hemlängtan satte in kunde hustrun gå upp borgen och titta ut över
Partilles egen ”rhendal”.
Villa Porthälla har en rik historia och har bytt ägare flera
gånger. När Ernst Harbeck drabbades av ekonomiska problem 1926 blev han tvungen att sälja sitt hem till fabrikör Curt
Person. Fabrikör Person var en framgångsrik tillverkare av toalettstolar och ägde villan fram till 1968 då han gick i konkurs.
Byggnaden förföll nu under tre år innan en känd krogä-
gare från Göteborg köpte Villa Porthälla och renoverade
byggnaden till en exklusiv herrklubb. Han hade dock inte
rent mjöl i påsen och efter en polisrazzia 1972 avslöjades
att klubben även fungerat som fasad för en lyxbordell.
Efter att bordellskandalen blåst över köptes huset av Madeleine Sandersson som redan 1976 sålde det vidare till en
mäklarfirma. 1982 inledess Villa Porthällas lite heligare
bana när Hare Krishna rörelsen flyttade in och använde
huset som kloster. De hade bara ett kortare hyreskontrakt
och 1985 såldes villan vidare till Claes Hibson som renove-
rade fastigheten och har sedan dess använt den som hyreshus med sju lägenheter.
I slutet av 2012 köptes fastigheten av Partillebo för 10
miljoner kronor. En inte allt för kraftig prislapp för en unik
fastighet med 18 rum på 446 kvadratmeter och en stor
swimmingpool. Vad Villa Porthälla skall användas till den
här gången är ännu inte bestämt.
Text
Foto
Viktor Mölne
Jonas Egfors
16 samtal
”De kan vara
blänkande
DISCOKULOR”
VI PRATAR MED
Karin Olofsson, logistiker, som
vill utsmycka Göteborg med
fler offentliga toaletter
Ditt medborgarförslag till Göteborgs 400-årsjubileum
år 2021 går ut på att kända arkitekter skall rita offentliga toaletter som ska användas som konstverk. Hur
fick du den idén?
– Förr i tiden fanns offentliga toaletter under jord i Brunnsparken. Där satt ett antal farbröder och tog betalt och så
gick man in. Toaletterna var rena och fina och man hade
koll på vilka som var där inne. Det var jättebra. Men de
försvann 1989. Offentliga toaletter är lite anonyma. Jag är
inte sådär jätteintresserad av arkitektur egentligen, men
när jag var i Barcelona blev jag väldigt fångad av Antoni
Gaudí. Och då tänkte jag: ”Om hans arkitektur kan få mig,
som är en ganska vanlig människa, att reagera så starkt, så
måste det ju finnas fler som reagerar likadant.” Det hade
varit väldigt bra att få tillbaka bemannade offentliga toaletter och dessutom kombinera det med fräcka byggnader.
Varför toaletter och inte något i stil med Turning Torso?
– Jag tror att det kan bli ett varumärke om man vågar ta
ut svängarna och göra något fräckt. Igår på nätet såg jag
ett hus som såg ut som en svamp. Någon annan hade vänt
upp och ner på ett hus och placerat ingången i taket. Det
handlar om att du ska reagera när du ser toaletterna. Man
kan till exempel ha någon typ av arkitekttävling och hajpa
den här grejen så mycket att kända arkitekter vill rita toaletterna. Man kan göra en kantarell eller vad man vill. Det
beror ju lite grann på hur mycket staden vågar säga ja till.
Det gäller att våga vara tillräckligt kaxig. Det kanske ska
vara en discokula som står och blänker. Kanske allmänheten kan rösta fram vinnarna. Sen kan man ha en guidad
dasstur där man berättar om de här toaletterna. Vem har
gjort dem? Hur har arkitekterna tänkt? Varför vill de ha en
svamp här? Det kan bli en snackis: ”Har du varit i Göteborg, på den där toaletten…?”
Vill du främst locka turister eller utöka antalet offentliga
toaletter?
– Det är en kombination. Vi är ju en evenemangsstad och
ska man locka turister så får man göra det med något som
är beständigt. Och det gynnar staden för att det skapar arbetstillfällen. Vi behöver fler och säkra offentliga toaletter.
Vad menar du med säkra?
– Att de ska vara bemannade. Du kan få lite service, veta att
toaletterna hålls rena och du behöver inte vara rädd om det
är flera toaletter i samma byggnad. Bäst är det om de är gratis, men om inte det fungerar så kan det kan vara värt några
spänn per besök.
Om någon skulle säga att det här projektet blir för dyrt,
vad säger du då?
– Jag vet inte var pengarna ska komma ifrån. Det får någon
annan trolla fram.
Text och foto
Ida Wibber
samtal 17
VI PRATAR MED
Jan Jörnmark, docent i
ekonomisk historia, som
utforskar övergivna platser
runt om i hela världen
”Jag har
varit nära att
SLÅ IHJÄL mig”
Hur började du med urban exploration?
Foto: Annika von Hausswolff
– Det började med att jag hittade internationella siter på
ämnet som var intressanta. Jag tyckte de knöt an till mitt
professionella arbete då jag skrev om industriell omvandling och samhällsomvandling. 2004 halkade jag in på en
svensk övergiven plats. Och under 2005-2006 började jag
lägga upp mina bilder på internet. När jag började så var
det inte många som höll på med detta, vi var enstaka. Det
fanns en tråd på Flashback, men i övrigt fanns det inte
mycket på internet. Man kan dela in det i tre faser: den
på 80-90-talet när det var en spontan grej, när folk tyckte
det var kul att gå in i gamla hus. Och sen kom digitalfotograferingen och man kunde bygga siter och hålla kontakt
via siterna, och därmed växte subkulturen. Och tredje stadiet är nu när alla har iPhones, och man kommunicerar via
Facebook-grupper.
Vad är det med urban exploration som tilltalar dig?
Övergiven restaurang i Detroit – ”Detroit
är Vårt K2”
– Till en början var det bilderna. Men sedan hade jag skrivit om industriell omvandling och svensk stadsplanering
på 70-80-talet. Jag har alltid varit fascinerad av omvandling och jag tilltalas väldigt mycket av att försöka förstå hur
samhället har förändrats. >>
Har du några mål med dina exkursioner?
– Komma till platser för att fotografera. Och jag har följt
min nyfikenhet och intuition, det går inte att åka iväg på
chans, man måste veta i förväg vad som finns. Just nu
håller jag på med en bok om Europas väg ner i krisen,
men då kommer historierna före bilderna.
Ser du något problematiskt med urban exploration?
– Så länge du har kontroll över din kropp och din utrusning, och ser var du ser var du sätter ner fötterna så är
det inte farligt. Det finns faror och jag har varit nära att
slå ihjäl mig vid ett tillfälle. Jag var i ett övergivet sockerbruk där jag var inte såg mig för tillräckligt noga, och
klev rakt ut i luften där det saknades golv. Och sedan känner jag folk som har skadat sig allvarligt, men varje gång
har det handlat om att man inte kollat var man satt ner
fötterna. Och om man ser till den juridiska aspekten så
har jag aldrig brutit mig in någonstans. Det etiska kan
vara problematiskt. Att fota människors elände. Men den
sortens etiska dilemman konfronteras varje journalist och
fotograf som är i en krigszon med. Jag ser mig som en
dokumentärfotograf, eftersom jag beskriver verkligheten.
Vad har du lärt dig under dina år som urban explorer?
– Tidigare skrev jag om förändring och gjorde en karriär
på det, men som ekonom. Det jag har fått är en mycket
djupare förståelse. En fördjupad kunskap om det jag arbetat med tidigare. Jag har fått uppleva osannolikt mycket, och jag har fått träffa människor som jag bara kunnat
drömma om att få träffa.
Lyxvillan Buketten – ”Den ägdes på 70-talet av en av Sveriges mest
framgångsrika företagare. Jag har aldrig sett något liknande”
Text
Foto
Viktor Johansson
Jan Jörnmark
Foto: Jonas Egfors
När strömmen går
Sedan 1940-talet har elektriciteten varit en självklarhet
i Sverige. De strömavbrott som sker idag är få och inte
särskilt omfattande. Men vad skulle det innebära om elen
slogs ut i en storstad under en längre period?
Text och foto
Viktor Johansson
20 reportage
Lennart Zeilon tar med kursdeltagarna ut
till Stora Hålsjön, en bit utanför Göteborg.
Där får de lära sig det allt från att hitta
ätbara växter i naturen till hur de ska
hantera ett strömavbrott.
reportage 21
A
nders Lugn har flera tankar om vad
ett omfattande strömavbrott i en
storstad skulle innebära.
– Man måste våga tänka tanken att
det kan gå åt helvete. Antagligen
skulle livsmedelsförsörjningen var
det största problemet. Sedan kommer den organiserade brottsligheten som ett brev på posten.
Anders Lugn är lugn, men engagerad. Han är journalist
och författare och skriver just nu på sin kommande roman.
Den utspelar sig i ett Sverige där terroristattacker mot elnätet resulterar i ett kollapsat energisystem. Redan efter
några få dagar börjar befolkningen svälta som en följd av
den akuta bristen på livsmedel. Under sitt researcharbete upptäckte han hur förvånansvärt lite information och
krisplaner det finns bland myndigheter när det gäller ett
”worst case scenario”.
Under sina år som FN-officier och journalist i Libanon
har han vittnat om förödande samhällen där elektricitet
bara existerar några timmar om dagen. Han är därför förvånad över hur lite förberedd man tycks vara i Sverige när
man ser till det värsta tänkbara.
– Antagligen skulle många lämna stan på grund av matbristen, det är ju långt ifrån alla som skulle klara av det.
På Valborg är flaggorna hissade på Gustaf Adolfs torg.
Jag träffar Karin Eriksson i hennes arbetsrum på stadsledningskontoret.
– Det är klämdag, så många har tagit ledigt.
Karin Eriksson är tillförordnad chef på enheten Säkerhet
och krisberedskap, som jobbar med stadens beredskap ur
ett övergripande perspektiv. De olika stadsdelarna har sedan egna krisorganisationer som planerar sin verksamhet.
– Vi har inga särskilda scenarier, vi tänker snarare: vad
händer om strömmen försvinner. Eftersom Göteborg har
en strategisk position i Skandinavien, på grund av hamnen, så det är extra viktigt att allt fungerar här.
Göteborg är ganska skonade från längre oplanerade strömavbrott. En anledning är att ledningarna är nedgrävda i
marken, och därför är svåra att skada. När strömavbrott
sker ute på landet beror det oftast på att träd faller på luftledningar.
– I stan kan det bli mindre avbrott, men oftast löser det sig
på två tre timmar, och då klarar sig de flesta sig, även om
man blir sur på fredagskvällen, säger Karin.
– Hur är det med grodor då? De måste vara hyggligt
lättfångade och fettrika?
Frågan riktas till överlevnadsexperten Lennart Zeilon
en ljummen förmiddag i april.
– Absolut. Klyv den på midjan. Sedan har grodan som ett
par byxor som man kan dra av. De kan tyckas innehålla rätt
lite protein, men i en överlevnadssituation måste man ta
alla möjligheter man får.
Kursdeltagarna står i en halvcirkel kring överlevnadsinstruktören Lennart Zeilon vid strandkanten till Stora
Hålsjön i Öjersjö, några kilometer från Göteborg.
– Annars kan man klubba en hare. Men den skriker nåt så
Kursen börjar hemma i Lennart Zeilons trädgård där deltagarna får lära sig grundläggande överlevnadskunskaper som att tälja och göra upp eld.
fruktansvärt om man tar den levande. Är det någon här
som har tagit en hare? En deltagare nickar och ett samtal
om en hares ångestskrik tar fart.
ren, till hur man hanterar ett strömavbrott. Ett tolv timmar
långt sådant var han med om i höstas.
– Jag var ute när jag fick ett sms av min son. Strömavbrott,
stod det. Så jag åkte hem direkt. Jag hoppades att det skulle vara länge. Så jag blev lite besviken att det bara varade i
tolv timmar. Hade det varat längre så hade folk fått lära sig
ett och annat och börjat tänka till.
Regnet har tagit uppehåll. Solen skiner. Deltagarna i
Medborgarskolans överlevnadskurs leds av Lennart Zeilon. Han är klädd i mörkgröna regnkläder och
en orange keps. I högerhanden håller han i en
”Fiskmåsägg är
ommålad vägpinne. Samtalet kretsar kring jakt.
Att gräva ner el-ledningar är typiskt för städer.
bingo bingo. De är I Göteborg gjorde man det efter två större stormar
– Fiskmåsägg är bingo bingo. De är väldigt fett1969. Om de stora elledningarna däremot skadas så
rika. Men som sagt, det är olaga jakt.
väldigt
fettrika”.
Lennart är ordförande i Civilförsvarsförkan konsekvenserna bli stora. I Göteborg finns Rybundet Partille och instruktör i Svenska överaverket, som fungerar som en reserv ifall man inte
levnadssällskapet. Han har hållit i överlevnadskurser seskulle få el utifrån, vilket man får i vanliga fall. Då får man
dan 1987 och avslutade nyligen sitt jobb som sjuksköterska
el som skulle täcka prioriterade områden, som sjukhus,
för att tillbringa mer tid åt sitt stora intresse. Under hans
polis, och medier. Bostäder hamnar sist på skalan.
Strömavbrottet Lennart Zeilon var med om i höstas föranöverlevnadskurser behandlas allt från ätbara växter i natu-
reportage 23
Hur människor skulle reagera under ett längre strömavbrott är svårt att veta. Men eftersom larmsystem skulle slås
ut finns det risk för olika former av upplopp.
– Absolut, risken för plundring finns ju, men det är bara
spekulationer, man vet ju inte hur människor reagerar. Ett
”worst case scenario” vore om den stora strömledningen
skulle gå sönder så att hela stan slås ut. Men det får man
hoppas inte sker.
leddes av en del otur, enligt Karin Eriksson. Man grävde av
en kabel i Landvetter, samtidigt som reservkabeln inte var
inkopplad, eftersom man höll på med ett arbete.
– Strömavbrottet i Öjersjö varade i tolv timmar, och då fick
folk sig en tankeställare, men det behöver vara i den längden för att folk ska tänka till. Blir det en timma på fredagskvällen är det bara mysigt. Vill man vara lite proaktiv kan
man säga att det vi har det för bra, det händer för lite. Vi är
inte förberedda, säger Karin.
Det viktiga enligt Karin är att alla invånare funderar
över sitt eget personliga ansvar.
– Rent generellt så behöver alla invånare funderar på sitt
eget ansvar. Vi kan inte förvänta oss att staden eller kommunen ska hjälpa oss så fort det händer något. Skulle
något hända så tar vi hand om våra mest utsatta grupper
först, som våra sjuka, äldre, och små barn. Då får du och
jag klara oss bäst vi kan.
Jag träffar Lennart Zeilon vid Annedal i centrala Göteborg. Han ska visa vilka växter i stan man teoretiskt skulle
kunna överleva på. Han är återigen klädd i de mörkgröna
regnkläderna och den orangea kepsen. I regnet är det en
befogad klädsel. I handen håller han ett litet blad. Han ber
mig visa honom en toalett. Efter att han sköljt bladet ber
han mig äta det och berätta vad det smakar. En svåridentifierad och besk smak.
– Kom igen nu.
– Det påminner om lök.
– Jadå, det stämmer. Det är löktrav.
Vi går till trädgården nedanför Annedalsseminariet. Lennart tar täten, med blicken mot marken. Det tar inte lång
tid innan han hittar det
första fyndet. Det är ett
”Risken för plundring
högt tempo. Vi går från
den ena busken till den finns ju, man vet ju inte
andra. Ätbart, giftigt, gifhur människor reagerar”.
tigt, ätbart. Vinbärsbuskarna har inte blommat
ut, men enligt Lennart
går det lika bra att äta de små bladen. Nöjd med resultatet
i gården går vi i lugnare tempo vidare mot grönområdet
kring Annedalskyrkan.
Ett längre strömavbrott skulle ge flera konsekvenser.
Lennart pekar på min mobil som används som jag använder som bandspelare.
– Hur länge håller den? Masten fungerar inte utan el. Konsekvenserna skulle bli stora. Samhället är oerhört el-beroende. Jag tycker att folk borde börja fundera på vad som
faktiskt fungerar utan de där två hålen i väggen. Datorn
och mobilen slutar funka, efter ett tag kommer inget vatten ur kranen, kyl och frys lägger av, distribution av värme
kommer inte att fungera.
Det blir till slut uppehåll. Nedanför en berghäll vid Annedalskyrkan pekar Lennart på en mörkgrön liten växt.
Han frågar mig om jag känner igen den och uppmanar mig
att ta på den. Jag gissar på brännässla innan jag böjer mig
ner och rör den. Han småskrattar och nickar.
– Mycket gott att göra soppa på, men man kan även använda den som krydda.
24 reportage
I stadsmiljöer kan det vara svårt att hitta bra och näringsrika växter att överleva på . Även om det finns är de inte särskilt mättande utan fungerar bäst
som smaksättning eller te.
På frågan om man kan äta sig mätt på växter svarar Lennart
för ovanlighetens skull väldigt kort. ”Näe”. Vid det här laget
har Lennart pekat ut ungefär tio växtarter. Vi hittar även en
del ekollon och hasselnötter. En del växter lämpar sig bäst
till te och smaksättning, medan andra rentav är kolhydratrika. Vill man få i sig protein och fett får man titta på andra
håll. Många av djuren i stan är inte lagliga att jaga. Är man
däremot i en överlevnadssituation gäller andra regler. Jag
frågar Lennart vilka djur han själv har jagat genom åren,
men det vill han inte gå in på. Några meter framför oss går
två änder.
– De är proteinrika. Änderna i stan är förmodligen ganska
tama, så man kan ganska lätt locka till sig dem. Antingen
klubbar man dem eller bryter nacken på dem.
På överlevnadskurserna trycker Lennart på tre
punkter: värme, mat och vatten. När det var strömavbrott
i höstas gjorde han allt han kunde för att bromsa värmeförlusten i huset. Han drog ner trä-persiennerna och satte
frigolit för sina fönster.
– I en extrem situation kan du putta in en madrass under
ett bord, och lägga över filtar. Sedan är lite egenvårdskunskaper väldigt bra att ha. Under ett längre strömavbrott
skulle vårdcentralerna vara överfulla, risken ökar ju för att
folk ska ramla och skada sig utan belysning.
Vi står i trappan upp till Annedalskyrkan, med utsikt
över Linnéplatsen och Slottsskogen. Jag pekar på dammen
i Slottsskogen och frågar om vattnets drickbarhet.
– Jag skulle nog inte dricka det vattnet med tanke på fiskmåsspillningen och risken för mikroorganismer, även om
jag kokar det. Jag skulle hellre ta vatten från bäckarna som
leder ner till dammen, som förmodligen innehåller mindre
bakterier.
Kylan blir mer och mer påtaglig, och det fanns absolut
en poäng i att klä sig i liknande regnkläder som Lennart.
Jag känner mig ganska utmattad efter att ha trampat runt
i skogsterräng i drygt en timme. Det känns lägligt att avsluta vår träff och jag funderar på om jag kramat ur den
levande kunskapsbanken så gott det går.
Hur är det egentligen med att dricka urin i en överlevnadssituation?
– Det bör man inte göra, salthalten kan istället orsaka vätskeförlust. Däremot kan man kissa på händerna för att undvika att huden torkar ut.
Text och foto Viktor Johansson
HUNDERGÅNGEN
”Hundar är väldigt mycket att man
köper ett sött litet fejs med hjärtat”.
Ä
r det därför utskrivningen av antidepressiv
medicin till människans bästa vän ökar?
Och varför skickas psykist trötta hundar
vidare till Nangijala?
SE REPORTAGET PÅ
PLATAU.JMG.GU.SE
26 reportage
Flykten
från
staden
Peak oil, expanderande megastäder och dystopiska klimatrapporter.
Ekobyrörelsen går till motattack mot vår dystopiska verklighet och
bygger nytt. Nu pågår planeringen av det som ska bli Sveriges största
ekoby i Göteborg. Möt några som ligger steget före.
Text och foto
Ida Wibber
reportage 27
T
re småpojkar jagar varandra nedför
backen mot grusparkeringen. Ingenstans finns staket och flera av husens
ytterdörrar står vidöppna. Hit till Rydebackes ekoby, fyra mil sydost om Göteborg, till det lilla samhället Ubbhult i
Marks kommun, hittar ingen GPS.
I början av 90-talet bodde Markus Otterloo med sin fru
Anna-Leena i Göteborg. Han minns gångerna då han rulllade upp från Tingstadstunneln i snigelfart, och hela Hisingen var grå av avgaser, smuts och industrirök.
– Finns det någon gång då man funderar över meningen
med livet är det när man sitter i en bilkö, säger han.
1991 fick de sitt första barn, Joel. Det hade blivit dags
att konkretisera drömmen om ett hus på landet. Under två
års tid spanade de utan framgång efter något som skulle
tilltala både öga och plånbok.
En vårdag 1993 var Markus ute och cyklade med sin
tvååring. Han stannade vid en kooperativ mässa som hade
utställning nere på Gustav Adolfs torg. Där stod initiativtagarna till det som skulle bli Rydebackes ekoby och gjorde reklam för sina idéer. Han cyklade prompt hem, ringde
Anna-Leena och sa:
– Nu har jag hittat det!
I det skedet var ekobyn bara ett visionärt projekt. Detaljplanen hade inte blivit godkänd och grannar överklagade.
Ekobyrörelsen har mött mycket fördomar och motstånd genom åren, berättar Per G Berg. Han är professor i
landskapsarkitektur vid lantbruksuniversitetet i Uppsala
och har hjälpt till vid uppbyggnaden av flera ekobyar.
– Påtryckningar från ekobyarna driver på förändringar i
byggbranschen, säger Per G Berg.
För 20 år sedan var det otänkbart att ta tillvara på överblivet material som spikar och träbitar, något som idag
görs rutinmässigt.
– Men det har lett till att ekobyarna förtalats, menar Per
G Berg.
.– Det påstods att de byggde mögelhus. En ekoby fick på
skallen för att den gjorde av med för mycket energi, men
det visade sig att byggarbetarna hade glömt isolera kopparrören, säger Per G Berg.
I Ubbhult har fördomarna om Rydebackes ekoby ebbat
ut, menar Markus Otterloo.
– Ubbhultsbor tar en söndagspromenad hit med ärlig nyfikenhet. Inte för att peka finger så att säga, säger han.
Markus Otterloo har bott med
sin familj i Rydebackes ekoby
i snart fjorton år
28 reportage
En höstdag 1999 flyttade familjen Otterloo till ekobyn.
Till ett halvfärdigt hus som precis hade fått golv. Nu har det
snart gått 14 år, Markus har fyllt 50, fått ytterligare tre barn
och ett par projekt återstår fortfarande innan huset är helt
färdigt. Växthuset till exempel.
Markus spolar vatten i kökskranen. Diskvattnet rinner
ut och hamnar i en rund trekammarbrunn av sten på husets bakgård där det renas från den värsta smutsen.
Just nu bygger Markus ett inomhusväxthus i anslutning till köket, längs väggen som vetter åt söder. Om ett
år, när växthuset är färdigt, kommer vattnet att rinna från
trekammarbrunnen genom en växtbädd rakt in i växthuset
där familjen odlar tomater.
– Vi kommer att stå vid diskbänken och plocka tomaterna, säger han och sträcker fram handen en halvmeter och
greppar en fiktiv tomat.
– Och då har man verkligen plockat ner kretsloppet i det
lilla. Häller du lacknafta i diskhon så dör ju tomaterna, säger han.
Nu rinner vattnet vidare från trekammarbrunnen ner
för den höjd som ekobyn ligger på. Så småningom mynnar
vattnet ut i bäcken vid kullens slut. Dit är syskonen Maack
på väg. Rebbe går i tredje klass i Ubbhultsskolan, som startades av byborna under 90-talet efter en hård lokal politisk
strid. Lillasyster Iris ska börja i första klass nästa år.
Syskonen rusar nedför backen. I handen har Rebbe en
grön hink och en stor håv. Hon och Iris ska leta grodor.
Efter fem minuter kommer Rebbe springande med en blyg
groda i håven.
– Jag ska fixa ett hus till honom! säger hon. Får jag ha honom inomhus pappa? Pappa Thomas ser en smula skeptisk
ut.
Ekobyrörelsen dök upp redan under 80-talet som en
reaktion mot moderna tiders konsumtionssamhälle. För
snart 30 år sedan invigdes Sveriges första ekoby, Tuggelite,
i Karlstad. Efter några år fanns tre ekobyar. Snart fem. Femton. Idag finns det nästan 40 och ytterligare några byggs
eller planeras. Per G Berg menar att det bland annat är Al
Gores miljöaktivism som har uppmuntrat den nya ekobyvågen.
Ekobyarna har rört sig in mot staden. Idag finns de
både i stadskärnan, i miljonprojektsförorten, i småorter
och på landsbygden. I Göteborg vill kooperativet Ecovillage Svandammen bygga Sveriges största ekoby med 200
bostäder. Initiativtagarna försöker nu rekrytera tillräckligt många medlemmar för att ha kapital nog att köpa ett
markområde innan sommaren övergår i höst.
”Det finns individer
som har misströstat
för att vi inte är så
homogena som de
hoppats på”
Snart kommer växthuset
att vattnas med restvattnet
direkt från köket
reportage 29
Huset som började byggas 1999 beräknas vara färdigt nästa år.
Det cirkulära allrummet är husets hjärta.
Per G Berg menar att ekobyrörelsen redan på 80-talet
insåg värdet av att placera ekobyarna nära stadskärnan.
– Men i slutet på 80-talet ansåg samtliga på kommunen,
alltså både politiker, tjänstmän och myndighetspersoner
att ekobyfolket var personer som inte brydde sig om ifall
det luktade från avlopp och komposter, säger Per G Berg.
– Även i miljöpartiet fanns en sorts fördomar som grasserade. Och då ville kommunen inte ta risken att ekobygrupperna byggde allt för nära stadskärnan. Många gånger
hamnade därför projekten en eller två mil utanför städerna.
Många ekobyar söker sig emellertid ut på landsbygden igen i den nya byggvågen, med målet att bli självförsörjande med mat och att kunna klara sig även om konsumtionssamhällets ekonomiska system kollapsar. I Rydebacke
är inte visionen självförsörjning. Ekobyn ligger i en gammal
Rebbe Maack bor i granne med familjen Otterloo.
gränsbygd. Här gick gränsen mellan Sverige och Danmark
en gång i tiden.
Markus sitter på en träbänk på framsidan av sitt röda
trähus och dricker vatten från den lokala brunnen.
– Där ser du två rovfåglar. Ser du, där borta? säger han och
pekar mot en skogsdunge ett trettiotal meter bort.
Två havsörnsstora rovfåglar cirkulerar kring tallarna.
– De har tagit två hönor, så nu får vi ha hönsen instängda
på baksidan.
Han kisar och skyddar ögonen från den skarpa solen.
– Livet är väldigt uppstressat idag, säger han. Folk går in i
väggen på löpande band. Just när det är tufft är det skönt
att kunna smita ut här och sätta sig på en stubbe en halvtimma och njuta av solen och äta blåbär.
30 reportage
Vad är en ekoby?
Begreppet ekoby förändras i takt med ny kunskap och forskning. En
ekoby är ett bostadsområde där de boende eftersträvar energisnålt
leverne och miljövänliga energikällor. De är kretsloppsanspassade och
hushållen är bortkopplade från kommunala vatten- och avloppssystem.
Målet är att skapa ett ekologiskt och ekonomiskt stabilt lokalsamhälle.
Ungefär 2 500 personer lever idag i ekobyar i Sverige.
Markus jobbar som hantverkare och gick ner i arbetstid
för två år sedan för att kunna spendera mer tid med ideellt
arbete i byn.
Den stenlagda gången som leder upp till familjen Otterloos hus har Markus själv lagt. Den hushalvan som är
klotformad består av ett enda rum. Det är husets sociala
centrum. Eftermiddagssolen strålar in från enorma fönster
och de pastellgula väggarna alstrar en fridfull munterhet.
Mitt i rummet står en täljstensspis som Markus eldade i
igår. Den känns fortfarande varm mot handflatan.
Inget surrande från frys, ventilationssystem eller hårt
jobbande hårddiskar bryter tystnaden. En av tonårsdöttrarna steker potatisbullar på gasspisen i köket. De har
byggt ett hus som inte är beroende av el.
Utanför Markus köksfönster kör en traktor med
släpet fullt av ved till grannen, Magnus Stedman. 7 000
kronor för en årsproduktion färdighuggen ved. Traktorn
dumpar av veden i en stor hög. Magnus sitter på en röd
avflagnad trästol och staplar in de sju hekto tunga vedträna
i sin vedbod. Det har fastnat träflisor på hans flisjacka.
Hans fru Sybille Bronder plockar ogräs och sönerna
Fernando och Benjamin ligger och solar på verandan.
Tretton hus ligger på den grusbelagda allmänningen.
Några är gömda bakom höga björkar och tallar – en påminnelse om skogen som huggits ned för att bereda plats
för boningarna. Var och en äger sin egen tomt och är fri att
bygga som den vill.
reportage 31
Ekobyn är en samfällighetsförening som äger all gemensam mark och ansvarar för alla gemensamma angelägenheter som snöskottning och sophämtning.
Tidigare gjorde byborna det mesta arbetet i byn ideellt,
men idag köper de in mer och mer professionell arbetskraft och betalar därför ungefär 7 000 kronor var om året
till föreningen.
De flesta i byn arbetar heltid. En del jobbar lokalt som
snickare, bilsadelmakare eller musiker. Andra pendlar till
jobb i Göteborg eller Kungsbacka.
Tre barn i sexårsåldern tävlar om vem som kan hoppa
högst på en nätklädd studsmatta. En av tjejerna gapskrattar när hon landar på rumpan.
– Det är klart att vi vill ha en blandad befolkning här, säger
Markus. Men vi väljer ju inte de som vill flytta hit. Och det
är mest barnfamiljer som har lust att flytta ut på landet.
Markus hinner bara några meter utanför ytterdörren
innan två grannar kommer fram och snackar. Tio minuter
och ytterligare två stopp senare stannar han vid en folktom
byggarbetsplats. En stålstomme omringas av madrassliknande paket som fraktats hit från Kina.
– Man kan tycka att vissa hus är mer ekologiska än andra,
säger Markus. Det finns individer här som har misströstat
ibland för att vi inte är så homogena som de hoppats på.
Det finns bara ett krav i detaljplanen: En urinseparerad
toalett. Solpanelerna på papptaket ger vattenburen golvvärme i familjen Otterloos badrum.
Toaletten ser ut som ett utedass, en avlång träkista.
Markus lyfter på det runda trälocket. Det luktar ingenting och hålet är för djupt för att man ska kunna urskilja
dess botten. Längs den främre delen av hålet sitter en vit
halvmåneformad plastbehållare. Han trycker på spolknappen och vattnet rinner ner i plastbehållaren tillsammans
med urinen. Den rinner sedan ner till två stora tankar som
Gunnagårds kravmärkta lantbruk uppe vid landsvägen använder som gödsel på åkrarna där de odlar grönsaker. De
som bor i ekobyn köper sedan grönsakerna i gårdsbutiken
under skördesäsongen.
Fekalierna åker ner i en plasttunna som töms en gång
i månaden i en bajskompost i skogen, nedanför en rododendron. Efter ett år är det komposterat och används som
gödsel i ekobyns rabatter.
– I stan trycker du på en knapp på toaletten, så är problemet borta. Du öppnar en lucka, kastar soporna, så är
problemet borta. Men faktum är att du bara lämnar över
problemet till någon annan, säger Markus.
Text och foto
Ida Wibber
Byn har fyra hyreslägenheter, alla bebodda.
Hyreshusen finns för att uppmuntra till mångfald bland invånarna.
Såren som tiden
inte läkte
Av det som en gång sysselsatte fyrtio man finns idag
bara en spillra kvar. Medan den gamla
isfabriken vid Stora Hålsjöns strand sakta
smälter bort frodas planerna för ett nytt
bostadsområde på marken. Kvar i ruinerna
finns bara minnen och ekon från den sista
fabriken av sitt slag i Norden.
Foto & text:
Jonas Egfors
Fotoreportage 35
S
värmar av flugor svävar över marken.
Regnet utgör inget hinder för dem
och uthålligt trotsar de vädret. Marken är våt och de vita conversen är
redan marinerade i den bruna leran
som omger den gamla fabriken. Skyfallet överröstar de andra ljuden alltmer, och landsvägen ovanför känns
avlägsen nu. En stuga i falurött står
och lutar sig tjugofem grader åt höger. Att besöka huset hade varit ett självmordsuppdrag. Det har inte långt
kvar innan även det blir en del av skroten på marken.
På 20-talet började man ta upp isflak ur
Stora Hålsjön i Partille. Dessa täcktes med sågspån
och såldes sedan vidare under Göteborg Is AB. Arbetet
var delvis säsongsbaserat och som mest arbetade fyrtio
man på fabriken. Många av arbetarna kom från Öjersjö .
Det som förr utgjorde klädseln till en exklusiv skrivbordsstol i ek hänger nu som trasor utefter de ruttnande ekresterna utanför fabriksporten. Därinne döljs ett
stycke nutidshistoria som snart är ett minne blott.
Från taket hänger rester av lysrörsarmaturer och
den rostande maskinparken står där än. Ett ögonblick känns det som att allt återigen ska börja röra
sig. Från skiftledarens glasförsedda kontor hade han
en gång i tiden bra uppsikt över sina arbetare. Efter
trettiofyra år hänger fortfarande blåstället prydligt på
sin krok i väntan på en ny arbetsdag som aldrig ska
komma.
Runt andra världskriget var isen en lukrativ
bransch. Det fanns ett stort behov av is inom fiskerinäringen och från Sverige exporterades is även till
andra sidan Atlanten. På 40-talet industrialiserades
tekniken i takt med att kylskåpstekniken blev allt mer
tillgänglig. Något som kom att bli undergången för den
lilla isfabriken vid Hålsjöns strand. På femtiotalet blev
kylskåpen en allt vanligare ägodel för gemene man, vilket minskade efterfrågan på fabrikstillverkad is. De nya
förutsättningarna tvingade till slut fabriken till konkurs och verksamheten lades ner 1979. Den har stått
övergiven sedan dess. >>
”För effektiv smörjning”
Ett gammalt proppskåp har tagits över
av mossa och gräs.
Efter trettiofyra år hänger fortfarande
blåstället kvar på sin krok.
P
å flera håll har
taket rasat in
och armeringen sticker ut
som benpipor
på sina ställen. Det luktar instängt
och fuktigt.
Närheten till sjön har förvandlat marken runt fabriken till
sumpmark. För att stadga upp
har det dumpats skrot och både
en lastbil och gamla sängresårer
skymtas vid vattenbrynet. Det
går även rykten om att det förr
dumpades skrot rätt ner i sjön.
Inför rivningen av fabriken har
man dessutom upptäckt att marken innehåller halter av kvicksilver
och vattnet i sjön har höga värden
av både bly, zink och koppar. En
utmaning för kommunen när det
nu ska byggas nytt. Den sista isfabriken av sitt slag går mot sista
vilan och frågan är hur länge spåren kommer finnas kvar. Regnet
har avtagit men flugorna har stannat. Återigen ligger fabriken öde
och tom.
Text & foto: Jonas Egfors
DE SOM STÄLLER KRAV
”Vi marscherar inte nostalgiskt i innerstaden”
N
ågot händer med den svenska folkrörelsen. När sekelskiftets jättar stagnerat
och anarkismen spridits för vinden börjar människor kämpa där de står – i hemmet,
i orten, och i staden. Platau gör en resa genom
folkrörelsens historia, och letar efter framtiden i
Göteborgs förorter.
HÖR REPORTAGET PÅ
PLATAU.JMG.GU.SE
Undergångens
arvtagare
”Trettio år efter att det klassiska
bordsrollspelet Mutant släpptes
återvänder spelet nu i ny upplaga
och ny regi. Fria Ligan är spelfantasterna som blev spelskapare och
nu förvaltar en av rollspelssveriges tyngsta licenser, tillsammans
med det ekonomiska självmord
det innebär. Ingen blir rik på rollspel. Snarare tvärtom.”
Text Viktor Eriksson
Illustrationer Fria Ligan
42 kulturreportage
S
nön har börjat falla igen. Tack och lov fortfarande ingen atomvinter. Men likväl kallt nog
så att det känns in till själen. De fyra zonstrykarna längtar redan hem till arken. Men det
är ingen mening att återvända tomhänta. De
fortsätter. Runt omkring dem dignar ruinerna från forntidens storslagna civilisationer.
Väldiga byggnadsskelett av betong och metall som slitits
sönder av undergången. Då: väldiga gallerior, lägenhetskomplex, fabriksområden och kommunala transportsystem en gång fyllda av människor och liv. Nu: en öde skog
för zonens faror och missfoster. Samt de fyra mutanterna
som söker undvika dem.
Danko tar täten. Han ser bäst. Ett hemmabyggt gevär
är i hans nävar. Han smyger i förväg upp för ett krön och
kikar över. Vinkar till sig de andra. Rycker åt sig mekanikern Hiro och pekar bortåt vrakgården ett par kilometer
bort. Tittar frågande. Hiro sväljer tungt och nickar nervöst
till svar.
Två timmar senare i vrakgården. Hiro får äntligen loss
fornröret de letat efter. Det som skall få igång vattnet i arken. Den väldige Flint packar ner det i en medhavd säck.
Flint, skum typ. Till och med för en mutant. En krossare
till yrket men en byggare till sinnet. En optimist som vågar
drömma om en bättre värld till och med i en grushög som
denna.
Det är dags att återvända hem med fyndet. Än så länge
har expeditionen gått bra. För bra.
kulturreportage 43
I en lägenhet i Stockholm sitter fem vänner runt ett bord.
Undergången är långt borta men samtidigt så nära att det
känns som att de kan ta på den. De är en testgrupp för Fria
Ligans kommande bordsrollspel Mutant: År Noll. Ett spel
som utspelar sig i ett postapokalyptiskt Sverige där en ny
generation varelser försöker skapa sig en tillvaro i den så
kallade zonen och bygga en civilisation ur ruinerna av den
gamla.
År Noll är ett rollspel och har ingen traditionell spelplan. Istället utspelar det sig i spelarnas kollektiva fantasi.
Fyra av vännerna kring bordet spelar varsin karaktär med
egna fördelar, nackdelar, personligheter och övertygelser.
Det är zonstrykaren Danko, skrotskallen Hiro, krossaren
Flint och deras ledare Maximon. Den femte personen utgörs sedan av den så kallade spelledaren. Spelledaren har
ingen egen karaktär utan är istället opartisk domare och
ansvarig för att driva spelet framåt genom att berätta för
spelarna hur spelvärlden reagerar på vilka handlingar de
väljer att göra. Vid dramatiska situationer använder man
sedan tärningar för att avgöra hur en situation får sin lösning. Exempelvis för att se om karaktären Danko lyckas inse
att gruppen just nu håller på att leda en hiskelig zonstyggelse tillbaka till deras oskyddade hem arken. Spelledaren
rullar ett dolt slag för att avgöra detta. Danko misslyckas.
Gruppen fortsätter alltså tillbaka ovetandes om hotet de
nu bär med sig.
Mutant är ett spel som kommit och gått i flera olika ver-
I ett dystopiskt Stockholm är Globen en spillra av sitt forna jag.
44 kulturreportage
sioner. Den första versionen var på många sätt ett science
fiction-syskon till det mer kända fantasyrollspelet Drakar
& Demoner och gavs ut 1984. Mutant var inte lika populärt
som Drakar & Demoner men minst lika älskat. Bland annat av spelarna Nils, Tomas, Kosta och Christian som idag
trettio år senare under namnet Fria Ligan uppfyller sin
barndomsdröm om att ge ut en ny version av Mutant själva. Något som i sig är lite av en ekonomisk undergång med
tanke på den begränsade marknaden för rollspel i Sverige.
I Fria Ligans tolkning av Mutant så finns dessutom ett
helt nytt fokus på stads- och samhällsplannering som inte
funnits tidigare.
– Tanken var lite grann att År Noll ligger mycket närmare
katastrofen i tiden än tidigare versioner. Men det ska inte
bara vara “doom and gloom” att man käkar konserver och
plundrar. Det finns förstås deppighet men det måste också
finnas lite hopp. Man bygger faktiskt upp någonting. Frön
till vad som kan bli en framtida civilisation, säger Nils som
även spelleder testgruppen och därmed har dubbelt uppdrag med att göra noteringar om vad som funkar och inte
funkar med regelsystemet.
– Det som är lite coolt är att man själv kan välja vart man
vill lägga tyngdpunkten. Är spelarna aggressiva och gör
räder mot andra bosättningar så utformar de kanske en
krigisk stat som går åt dikaturhållet. Men kanske
vill de utforska det humanistiska perspektivet,
bygga bibliotek och teaterarenor? Det är upp
till spelarna vilket håll de vill gå åt. Och i
slutändan säger det kanske något om dem.
Om vilken värld man vill skapa.
Snön faller tyngre än förut. Gruppen
får syn på arken. Den väldiga Finlandsfärja som spolats upp på torra land
och nu utgör bosättning för dem
ihop med ett trettiotal andra mutanter. Ett lugn i stormen som nu
tack vare fornröret kan få ett
fungerande vattensystem. Då
lägger Danko märke till något. Han ser förvånat hur
en metallisk zonvarelse sätter iväg mot arken över snövidden. Snabba rytmiska steg - längre än någon mutant kan
ta. “Helvete! Vi har blivit förföljda. Arken är i fara!” På några sekunder är metallvarelsen framme vid arkens skrov till
vägg. Varelsen kastar sig upp och hugger hål i stålskrovet
när den klättrar upp mot relingen ett tjugotal meter upp.
Medan resten av gruppen sätter av i hög fart mot arken,
sjunker Danko ner på knä, lägger sin långa hemmagjorda
bössa mot axeln och tar ett djupt andetag. Han följer varelsens rytmiska klättring på kornet - andas ut och smeker
avtryckaren.
En kraftig knall ekar över snön.
Metallvarelsen fortsätter snabbt upp över relingen och
försvinner i arkens innanmäte - helt opåverkad av skottet.
Danko fäller ut sina vingar, snön yr och han sätter av
efter de andra.
Att ge ut ett rollspel i Sverige är svårt. Det är inget som
man blir rik på, snarare tvärtom. Därför räknar Nils, Tomas, Kosta och Christian att inte tjäna några pengar alls på Mutant: År
Noll. Blir det någon vinst över så
går den istället direkt in i spelet.
Ett tag visste de inte ens om
de skulle våga alls. Inte bara
för pengarnas skull
m e n
kulturreportage 45
”Jag tycker personligen att det finns något
väldigt lockande i att
världen har gått under.
Det är någon stor frihet i det.”
vart det sen kan ta vägen. Det är någon slags nollställning,
visserligen till följd av en stor katastrof men det innebär
också stora möjligheter, säger Tomas.
– Sen har jag funderat på det här ganska självanalyserande
på ett personligt plan att jag är ju ett sånt där skillsmässobarn. Mina föräldrar skilde sig tidigt och jag har väl lite
sådär hela barndomen levt i någon slags värld efter katastrofen... Eller så är det bara coolt att hitta massa 7.62 gevär, säger han.
Danko smyger sakta neråt,
geväret framför sig - hela tiden
på spänn, lyssnandes efter maskinvarelsen som försvunnit
ner för trappan. Han stannar
upp - helt tyst, inte ens det
välbekanta knirkandet och
knakandet från arkens skrov
hörs.
också för att Mutant-licensen har ett tungt arv att bära
upp. Bara dagarna innan utannonseringen av År Noll kom
Tomas på att de kunde försöka sig på att crowdfunda projektet genom att fansen kunde köpa spelet redan innan det
var klart. Crowdfunding, även känt som folkfinansiering,
är relativt oprövat i Sverige. Fria Ligan riggade likväl upp
en sajt och satte ett mål på att samla in 10 000 kronor inom
30 dagar för att släppa Mutant: År Noll i början av 2014.
Under utvecklingen av spelet så har Fria Ligan funderat ofta och länge på vad de tycker egentligen är så fascinerande med undergången och varför den är så återkommande inom dagens populärkultur.
– Vi har kommit fram till att det förmodligen är en fråga
med flera svar, men visst har intresset ökat med åren. Jag
tror det finns någon form av det i varje generation. Det här
att världen står inför en förändring. Senaste åren har det
väl varit klimatförändringarna. Innan dess när Mutant
först släpptes på 80-talet så var det hotet om kärnvapenkrig, säger Nils.
– Jag tycker personligen att det finns något väldigt lockande i det här att världen har gått under. Det är någon stor frihet i det. Det finns ingen ram längre utan det är helt öppet
Plötsligt faller gröna ljusstrålar ner över hans huvud. Ett
grönt rutnät formas runt honom, med rutor som krymper och växer om vartannat.
Sakta vänder han huvudet
uppåt, noggran med att inte
lyfta bössan hotande. I taket
hänger maskinen som en stor
fet spindel. Ljuset kommer från
ett grönt band som går rakt över
dess ansikte. Den vrider på huvudet som om den be-
I Mutant: År Noll kämpar mutanter, robotar och muterade djur om
spillroran av en svunnen värld.
46 kulturreportage
traktar Danko, medan rutnätet dras åt runt honom. “Jag är
vän”, försöker Danko. Varelsen tittar.
Hiro kommer inrusandes från botten på trapphuset
och studsar upp för metallstegen medan Danko stelnar
och tänker “faaaan, nu går det år skogen. Skrotskallen Hiro
är alldeles för entusiastisk för att komma nära en zonbest.”
Hiro stannar upp bredvid Danko och tittar upp mot varelsen som sprider sitt gröna rutnät runt dem båda.
Med ett djupt andetag spyr Hiro ut en vitglödande eldkvast
som slår in i varelsen med en riktig lyckoträff. Ett förvånta pip hörs innan varelsen lossnar från taket och störtar
ner genom trapphusets schakt som en fallande fackla. En
krasch hörs. Kvar står Danko och bara blänger på Hiro.
Hiro ser själv lika förvånad ut.
Strax därpå kallar verkligheten spelarna tillbaka. Tiden har gått ut och speltestet avslutas. Om två veckor skall
de ses igen men redan nu ser det bra ut för gruppen. De har
avvärjt hotet tack vare tursamma tärningar och återvänt
till arken med fornröret i en triumferande segergest.
En vanlig teori inom kulturvetenskapen är att människans
romantiserande av undergången egentligen har en ganska
självisk grund. Att vi själva är övertygade om att vi lever i
den viktigaste tiden och att idén om slutet också handlar
väldigt mycket om en ren grunduppfattning av makt.
På frågan om inte undergången och postapokalyps
också handlar väldigt mycket om just den starkes rätt i vardagen, så svarar Tomas så här.
– Det beror väl på hur man skildrar det. Skildrar man det
som att den som är fysiskt starkast är den som överlever, då
kan det ju dra åt det hållet. Men det behöver ju inte vara så
enkelt. Jag tänker att i en postapokalyptisk miljö så kanske
det viktiga är att hålla sina vänner nära och samarbeta. Att
det är viktigare än att ensam är stark.
Nästa gång som spelgruppen möts igen är insamlingen för
Mutant: År Noll över. Den har då landat på 178 019 kronor.
Den kvällen är det fest i arken.
Text Viktor Eriksson
Illustrationer Fria Ligan
Hotet mot
SJÖBERGEN
”Det har funnits planer på att bygga bostäder här i i flera år.
Men det var först för två år sedan som det blev ett reellt hot.”
N
är staden ska förtätas går grönområden
förlorade. Möt människorna som vill rädda oasen vid Älvsborgsbrons fäste.
SE REPORTAGET PÅ
PLATAU.JMG.GU.SE
En resa till
solens rike
Ett kolberoende Kina satsar stort på
förnybar el och därför håller landet i
år en internationell tävling i byggandet
av solenergi hus. Chalmers ställer som
första svenska lag upp med bidraget
Halo.
Text och foto
Viktor Mölne
reportage 49
B
ank! Bank! Zeowww! Tältets tjocka
plastduk gör inte mycket för att dämpa
ljudet av hammarslag och skrikandet av
en träplanka som möter den runda snurrande sågklingan. Inuti tältet råder det
en febril aktivitet. Två unga kvinnor i vita
bygghjälmar konkar runt på en träbalk, på
den skelettliknande konstruktion som skall bli taket sitter
en man iförd full byggmundering och hamrar fast planka
efter planka. Halo heter bygget och är ett hus med taket
täkt av solceller. Huset skall stå klart om nio dagar och det
finns fortfarande mycket kvar att göra. Mellan två högar
med ljust trä kommer en man med långt hår, skägg och en
vit t-shirt med Halo i blå text.
– Vi börjar lasta in huset i containrar 1:e maj. Sen går skeppet till Kina den 18:e, säger Josua Smedberg, arkitektstudent och projektkoordinator för Halo.
Slutdestination är Datong. En stad med drygt tre
miljoner innevånare som har kolgruvor som sin största industri. Kinas industriella framfart har till stor del fått sin
energi från fossila bränslen och Datong har varit en viktig
producent av kol. Mellan 2004 och 2010 kom ungefär 79
procent av Kinas totala elanvändning från kolkraft, 30 procent högre än genomsnittet i världen, med konsekvensen
att Kina släpper ut mest växthusgaser i världen. En titel
landet inte är helt nöjda med. Så det är nog ingen tillfällighet att det är just i Datong som man valt att lägga Solar
Dechatlon 2013. En internationell tiokamp i solenergihusbyggen där studenter från hela världen visar upp sina kreationer. Tävlingen startades av USAs energi departement
2002 och har som mål att visa både de ekonomiska och
miljömässiga vinster som solenergi kan erbjuda.
De tävlande husen bedöms efter både ren konsumentvänlighet och kostnadseffektivitet såväl som energiproduktion och effektivitet. Efter en överenskommelse mellan USA och Kina från 2011 har Kina som en del av en ökad
satsning på förnybar energi fått tillstånd att hålla sin egen
version av Solar Dechatlon i augusti. Men för chalmeristerna började resan mot Kina redan för 18 månader sedan.
– Halo var från början ett projektarbete av äldre studenter. Sedan skickade anställda på Chalmers in bidraget till
tävlingen. Efter att vi blev antagna till tävlingen tog vi över
projektet, säger Josua Smedberg.
Namnet Halo kommer från den runda formen och användningen av solceller. De solceller som används för Halo
är relativt nyutvecklade och är i första hand tänkta för segelbåtar. De är böjliga, lätta och laminerade i plast vilket
gör att de funkar både som en källa till el och som regnskydd. Solenergi har länge benämnts som en av framtidens
”Kommer troligtvis
sticka i ögonen på
domarna”
Halo är ett 60 kvadrat stort, cirkulärt koncepthus som är
chalmeristernas version av hur framtidens boende kan se ut
50 reportage
källor till ren, miljövänlig energi men fortfarande sets som
något av en utopi. Sanningen är idag något ljusare. Halo
skall enligt beräkningarna producera ett överskott av el under ett år. Även på så nordliga breddgrader som Göteborg.
– Huset behöver däremot fortfarande vara anslutet till
kraftnätet. Vi har inte byggt in några möjligheter att lagra
ström i Halo för tillfället. Det krävs att man har en extern
källa på natten. Däremot beräknas huset producera ett
överskott av ström dagtid, framförallt på sommaren, säger
Josua Smedberg.
Överskottet kan man skicka ut i kraftnätet och få betalt
för. På så vis kan man fortfarande gå plus ekonomiskt över
ett års tid. Även om man behöver köpa el på natten. Valet
av en rund form har både estetiska och praktiska motiv.
Den större golvyta man får med en rund design skall i teorin ge positiva effekter för energianvändningen. Men framförallt är den annorlunda och kommer troligtvis sticka i
ögonen på domarna.
Vrrrrr! Vrrrrr! På väg in i huset skiljs jag och Josua åt av
att en man resolut ställer sig i dörröppningen och börjar
skruva upp en metallist. Han ignorerar alla utomstående
besökare och fokuserar på skruvdragaren. Med en snar
deadline går arbetet först. Köket innanför dörren har formen av en halvcirkel och domineras av ett stort matbord.
Här är det tänkt att upp till tio personer skall kunna sitta
samtidigt. Den runda formen är inte bara ett designgrepp
för att sticka ut, det är även en klassisk form för att skapa
en mötesplats. Halo är designat för fyra personer, som delar alla utrymmen förutom sovplatser. Tanken med detta
är att skapa ett boende som är hållbart både för individen
och för miljön. Eller som Halos ledord säger ”Shared space
is double space”.
– Många bor idag ensamma i små studentlägenheter, genom att bo flera med delade ytor får man en mer social
tillvaro och behöver inte känna sig ensam. Men litet är det.
Vi har gjort en poäng av att komprimera så mycket som
möjligt, säger Josua Smedberg.
För tillfället har Halo ett gemensamt kök, badrum, vardagsrum, tvättstuga, två studieplatser och fyra loftsängar.
Utan skiljeväggar mellan sovplatserna. Något som tillsammans med den runda formen antagligen behövt förändras
vid en kommersiell produktion. Det märks att Halo är ett
samarbete mellan Chalmers olika program. Förutom arkitekternas påverkan på form och design kan man även se
ingenjörernas praktiska tänkande i att modellen består av
olika moduler som kan monteras isär. Detta för att underlätta nedmontering och frakten till Kina. Modulerna är alla
beräknade att passa precis i en standardcontainer.
Josua Smedberg är arkitektstudent
och projektkoordinator för Halo.
Malin Kempe, projektmedarbetare i Halo.
reportage 51
Totalt har 40 studenter från 15 olika länder varit med i prjektet
och när vi går runt på byget hörs meningsutbyten på både
engelska, franska och italienska.
– Det är både tävling och ett tvärvetenskapligt projekt.
Man får mycket praktisk erfarenhet. För tillfället är det
mest arkitekt- och väg och vatten studenter med, säger
Maria Knutson Wedel, vicerektor Chalmers. Man skulle
kunna göra mycket flera sådana här projekt och vi hoppas
kunna fortsätta med denna typ av undervisning. Men det
måste passa i tid och…
KADABONK! Vi tittar oss alla nervöst runt efter fallande bjälkar innan vi ser en student med sågspån på luvtröjan och en spikpistol i handen.
Utanför huset står fem män runt en byggnadsställning
och försöker lyfta ner det första stora takvalvet som rests.
Det är på dessa valv som de stora böjliga panelerna med
”De har byggt
upp en hel stadsdel i samband
med byggandet.
Det påminner
om OS i Peking”
solceller skall fästas.
– Metallisten som skall sitta i valven var någon millimeter
för tjock. Så vi måste såga om alla skarvarna. Det händer
alltid oväntade saker när man jobbar med ett verkligt projekt, säger Josua med ett leende.
Då tävlingen är internationell påverkas bygget också
av olika regler för säkerhet och standard. Bland annat har
ett sprinklersystem installerats i sista minuten och allt trä
flamskyddats för att huset skall få ställas ut.
Inför byggstarten var en del av projektgruppen på besök i Datong. Malin Kempe, projektmedarbetare, var med
och blev imponerad av tävlingens omfattning.
– Det är stor uppmärksamhet kring Solar Decathlon i Datong. De har byggt upp en hel stadsdel i samband med täv-
52 reportage
reportage 53
”Nu skall det
bli riktigt kul
att få åka till
Kina och visa
upp det!”
Över taket går det ett valv av solceller som är vinklade söderut.
lingen. Det påminner om byggandet inför OS i Peking. Vi
hade till och med poliseskort när vi var där på besök.
Datongs storsatsning på Solar Decathlon är en del av
Kinas strävan mot att förbättra sitt miljöarbete. Som en
del av nuvarande femårsplan skall 11,4 procent av landets
totala elkonsumtion komma från förnyelsebar el till 2015
och nå 15 procent 2020. Landet är redan världens största
producent av förnybar el och Solar Dechatlon är ett steg
som är tänkt att ytterligare minska landets beroende av
kolkraft.
– Kina tillverkar redan världens billigaste solceller. Men de
ville också ha ett ökat internationellt utbyte. Sen är det nog
mycket prestige i att man bygger så mycket inför tävlingen.
Man vill bräcka den amerikanska motsvarigheten, säger
Josua.
Nio dagar senare är byggandet av Halo färdigt. De
skelettliknande takvalven är nu täckta av ett lager svarta
solceller. Malin Kempe har bytt headsetet från föreläsningen mot en vit bygghjälm.
– Tre månader tog det att bygga huset. Det har blivit många
sena kvällar här. Så nu skall det bli riktigt kul att få åka till
Kina och visa upp det! Säger Malin med ett stort leende.
Huset får inte vara färdigt länge. De svarta panelerna åker
ner i snabb takt och bärs ut från tältet och in i en container
som stängs med en metallisk dunk när regeln åker på plats.
Nästa gång containern öppnas befinner den sig på andra
sidan jorden.
Text och foto
Viktor Mölne
Tunnelfolket i Paris
2004. Under en övning i de parisiska katakomberna stötte
de unga polismännen på någonting underligt. När de vågade sig förbi en skylt med budskapet ”Varning! Bygge
pågår” möttes de av skällande från tiotals ilskna hundar.
Ljudet visade sig vara en inspelning med syfte att skrämma
bort ovälkomna besökare från den spektakulära platsen
som polismännen funnit: en underjordisk biosalong med
plats för ungefär tjugo besökare åt gången. Salongen kom
komplett med stolar, en välfylld bar och couscouskokare.
Några dagar senare, när man samlat ihop en polisstyrka för
en formell utredning, fanns ingenting kvar. Bara en lapp
med budskapet ”Leta inte”.
Gångarna under Paris har varit i bruk sedan medeltiden. Redan under slutet av 1700-talet tillsattes kommittéer för att undersöka lämpligheten för folk att vistas i det
svåröverskådliga tunnelsystemet. När kyrkogårdarna på
stadsytan började svämma över av döda kroppar fick fransmännen ett nytt användningsområde för delar av de un-
derjordiska gångarna. Runt sex miljoner överblivna kroppar stuvades undan i katakomberna under 1780-talet. Det
har hållits guidade turer ända sedan början av 1800-talet,
och sedan 2005 går det att beskåda benresterna i de renoverade katakomberna.
Lagstiftande krafter har gjort vad de kan för att skydda
katakomberna och resten av tunnelsystemet från mänsklig påverkan, och skydda människor från att ge sig ner i
gångarna. Många av de kända ingångarna till tunnelsystemet är således stängda eller satta under bevakning. Det
hindrar självklart inte den nyfikne från att hitta omvägar.
För den som väl tagit sig ner i gångarna är utbudet större
än vad man kan tro. Kommer man att hitta århundradets
fest, en biosalong eller en välmående råttkoloni? Förutom
våta jeans och stendamm i håret finns det ingen som kan
säga vad du kommer att ta med dig upp till ytan.
Text
Foto
Émelie Vangen Lindgren
Mitch Altman
55
Monument till eftervärlden
I slutet av Apornas planet sitter Charlton Heston uppgiven på en strand. Framför honom tornar den
övergivna frihetsgudinnan upp sig ur sanden. Han förstår att undergången till slut kom och att mänskligheten utplånade sig själv. Statyer överlever, i populärkulturens värld, oftast de flesta katastrofer
och står kvar som symboler över den civilisation som varit. Vad hade vi Göteborg lämnat efter oss?
Text och foto
Francisco Ramirez Franzén
Kvinna vid havet
Var: Sjöfartsmuseet
Skulptör: Ivar Johnsson
Utplacerad: 1934
Kvinna vid havet, eller Sjömanshustrun som
den även kallas, restes till minne av de sjömän som omkom under första världskriget.
På Sjömanstornets fot står namnen på de
690 svenska sjömän som omkom och de 98
fartyg som sjönk.
Den drygt 60 meter höga tegelpelaren gör
konstverket till Sveriges största monumentalskulptur. Statyn symboliserar den väntande sjömanshustrun eller modern och var en
symbol för familjernas tankar och förböner.
Fast egentligen blickar inte sjömanshustrun
ut över havet, utan mot Hisingen. Detta för
att hennes profil ska synas från såväl land
som hav.
56
Delawaremonumentet
Var: Stenpiren
Skulptör. Herman Bergman (gjuten efter Carl Milles originalmodell)
Utplacerad: 1958
New York, New England och New Elfsborg. Så kunde det
låta då Sverige ville hävda sig i det stora landet i väst. Nya
Sverige, inköpt 1638, var en koloni som låg vid Delawareområdet på Nordamerikas östkust.
Monumentet är ett minnesmärke över kolonin. Skulpturen vid
Stenpiren är dock en kopia. Originalet av Carl Milles i Christina State Park, Wilmington, USA avtäcktes 1938 i samband
med jubileumet av Nya Sveriges grundande.
Kopian, gjord av konstnären Herman Bergman, kom på plats
först 1958 men bär samma historiska texter om kolonin. På
skulpturen syns fartyget Kalmar Nyckel som fraktade merparten av de svenska kolonisterna.
Det Nya Sverige blev inte vidare långvarigt då Nederländerna 1655 tog över besittningen.
Ensam
Var: Torpagatan i Härlanda
Skulptör: Margareta Ryndel
Utplacerad: 1988
När statyn utplacerades i slutet av åttiotalet var det till minne
av Vidkärrs Barnhem som hade legat i området. Statyn, föreställande ett litet barn sittande på huk med armarna tätt mot
bröstet, var länge försedd med en text som löd: ”Under åren
1935-1976 har många barn mött kärlek och omtanke på
Vidkärrs barnhem och fått en god start i livet”.
Denna inskription upplevdes av flera gamla boende på
barnhemmet som ett stort hån. Riksförbundet för Samhällets
styvbarn, grundat av gamla fosterbarn från Vidkärrs, använder idag med tillstånd från skulptörens efterlevande en bild
av skulpturen i sin logotyp.
57
Gunnar Gren
Var: Gamla Ullevi
Skulptör: Jan Steen
Utplacerad: 1993
I början av 1950-talets Milano utgjorde en av Göteborgs
mest framgångsrika fotbollsspelare en del av den legendariska trion Gre-No-Li (Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och
Nils Liedholm). Men det är inte på grund av sina insatser i
Italien som ”Il Proffesore” är förevigad utanför Gamla Ullevi.
Gunnar Gren är en av ytterst få som representerat alla de tre
alliansklubbarna (IFK Göteborg, GAIS, Örgryte IS). Statyn
är bekostad av ”alliansen” och avtäcktes 1993, två år efter
Gunnar Grens död. Under rivningen och uppbyggnaden
av det nya Gamla Ullevi plockades statyn bort men är nu
tillbaka på sin originalplats.
Järntorgsbrunnen
Var: Järntorget
Skulptör: Tore Strindberg
Utplacerad: 1927
De fem världsdelarna, som den egentligen heter, har en
mångbottnad betydelse. Runt brunnen sitter fem kvinnor som
symboliserar de fem världsdelarna. Kvinnan som representerar Amerika håller till exempel frihetsgudinnan i sin hand och
sitter på en sten med motiv från inkafolket. En tolkning menar
att det strömmande vattnet symboliserar den internationella
frihandeln som når ut till alla världsdelar i jämn fördelning.
I slutet av 1970-talet byggdes torget om och brunnen flyttades längre ner mot Olof Palmes plats. I slutet av 1990-talet återfick den sin ursprungliga plats i samband med en ny
ombyggnation.
Text och foto
Francisco Ramirez Franzén
56 krönika
Min vän, du kväver mig.
Smartphonen är som att ha en liten vän med sig
i fickan. Du är aldrig ensam, har alltid någon att
hålla i handen, någon som kan liva upp stämningen och underhålla. Men är det du som styr
telefonen eller telefonen som styr dig? Kan du
klara dig utan den om du vill? Eller är beroendet
ett faktum?
Tänk dig en dag helt och hållet unplugged.
Vad hade du gjort den dagen? Jag vet ju hur det är
vid ett strömavbrott, nästan som om tiden stannar upp. Det blir så tyst. I ett hektiskt liv är det ett
stort irritationsmoment om det skulle hända, och
försvårar de flesta arbetsmoment. Men efter ett
tag, när jag accepterat situationen, är tystnaden
och långsamheten en befrielse. Att få saktar ner.
Men när strömmen kommer tillbaka suckar jag av
lättnad.
Det ironiska med elektronikprylar är att de
tjänar syftet att förbättra livet. Göra det mer
bekvämt. Enklare. Men egentligen så är det
bara ännu en pryl som tar av min tid. Och min
självständighet. Prylar som säger att nu kan jag
äntligen klara mig själv, fast egentligen inte, eftersom jag istället blir beroende av denna pryl för att
klara mig…
Jag vill inte vara beroende. Jag vill kunna styra
över mitt eget liv. När funderingar om beroende
och förlorad självständighet gör sig påminda,
lockar tanken att göra uppror mot mitt beroende
av elektroniska prylar. Men sanningen är att jag är
för bekväm för att bryta mig loss. Och jag vet inte
om jag vill det heller.
Men vad händer med oss, människan, individen? Vad händer med vårt personliga minne, när
vi bara behöver minnas knapptryckningar för att
nå den kollektiva kunskapsbanken? Vad händer
när vi inte behöver genomföra de moment som
tidigare ansetts vara karaktärsbyggande, tålamodsgivande och ”nyttiga”. Hur kommer mänskligheten förändras? Kanske Google har svaret.
Foto: Jonas Egfors
Lovisa Waldeck
INNOVATIVT
2
1
2
1
Vad sägs om att ladda mobilen med vatten? Den bärbara
laddaren MyFC PowerTrekk
ansluts enkelt till USB-uttaget och
processen med strömförsörjning
startar i samma ögonblick som
vatten tillsätts. Drifttekniken är en
kombination av vatten, luft och en
bränslepuck vars teknik har sitt ursprung på KTH. Eftersom tekniken
är ny är laddaren vansinnigt dyr
än så länge, men målet är att få
ner priset snabbt och börja sälja
vidare laddaren.
Okej, du kommer kanske
aldrig att få göra den där resan
till Nordkorea. Men vad gör det
när du istället enkelt kan följa
den fantastiska fotografen David
Guttenfelders Instagramkonto från
andra sidan den demilitariserade
zonen? Kontot Dguttenfelder
uppdateras dagligen med bilder
som är lika fascinerande som förskräckande. Perfekt även för dig
som vill resa till Nordkorea men
också kunna resa därifrån.
innovativt 57
3
6
5
4
3
Koostik fortsätter att
förena natur och teknologi med
sin senaste handgjorda Iphonehögtalare Pivot. En högtalare helt
i trä som inte kräver någon extra
energiförbrukning alls. Istället
använder Pivot enbart naturliga
akustiska principer för att förstärka
Iphone-ljudet med 2-4 gångers
styrka. Perfekt för dig som vill ha
din musik men också din natur i
absoluta toppskick.
Amerikanska public
service-kanalen PBS har satt
ihop en ny dokumentärserie som
fokuserar på tio byggnader som
förändrade Amerika. Från Virginia
State Capitol som visade den arkitekturiska skillnaden från Storbritannien, till fabriken som huserade
Henry Ford’s första bilmodeller
och slutligen ända fram till den
omvälvande Disney Concert Hall i
Los Angeles. Hela dokumentärserien finns att se online på wttw.
com tillsammans med en generös
mängd extramaterial.
Med sin befolkning på 12
miljoner, sin formidabla arkitektur
och sin omfattande infrastruktur
är Urville – huvudstaden för en
stor öprovins – en av Europas
viktigaste städer. Den är också
helt påhittad. Ett resultatet av den
franske autistiske savanten Gilles
Trehins 20-åriga tecknande. Nu
släpps en bok som samlar 300 av
hans teckningar och bjuder in dig
till, inte bara Urville, men också
det komplexa psyket hos dess
konstnärlige skapare.
5
4
6
Tyska fotografen Michael
Wolf har släppt mängder av fotoböcker, några till och med gjorda
med hjälp av Google Street View.
I sin nya bok Architecture of Density återvänder han dock till Asiens megastäder, närmare bestämt
Hong Kongs klaustrofobiskt tätbefolkade skyskrapsdjungler. Boken
skildrar stadens extremt komplexa
urbana dynamik och hur denna
spelar in i medborgarnas relation till vad som är offentligt och
privat, anonymt och individuellt.
Ett måste för kaffebordet.
Mars One är en icke vinstdrivande organisation med målet att etablera en
mänsklig koloni på mars år 2023. Detta skall göras med redan existerande
teknik och finansieras genom donationer, försäljning av reklam samt att
hela processen med urval av astronauter, resan till Mars och livet på planeten sänds i tv. En galaktisk dokusåpa helt enkelt. I början av maj hade över
78 000 personer ansökt till att bli astronauter.
v
2013: Uttagningsprocessen för
astronauterna börjar. För att bli en
av de första människorna på Mars
krävs ingen speciell bakgrund. De
som är vid tillräckvligt god hälsa
kommer att få visa varför just de
skall bli astronauter i tv sända
tävlingar, där publiken röstar fram
vinnarna. När bara 24 personer
återstår kommer de anställas och
få den träning de kommer behöva
för att klara resan och livet på
Mars.
2018: Den första ”Rovern”
landar på mars. Den fyrhjulade
farkosten kommer vara relativt
självstyrande men går också
att kontrollera från jorden. För
att ytterligare öka intresset för
projektet kommer ”Rovern” ha
en kamera och en livesändning
24 timmar om dygnet.
2016: I januari skickas en obemannad farkost med två och ett
halvt ton reservdelar, solpaneler
och förnödenheter till mars.
Resan beräknas ta tio månader.
v
2023: De fyra första människorna
landar på Mars. Nu börjar utforskningen av deras nya hem, givetvis
TV-sänt. Ett nytt lag på fyra astronauter kommer landa vartannat år.
Ingen av dem kommer någonsin
återvända till Jorden.
v
2021: Alla komponenter som de
första astronauterna skall leva i är
nu på plats. Den första versionen av samhället kommer ha två
boende komponenter, ytterligare
två skall rena luften och utvinna
vatten från jordskorpan på Mars.
Boendeytan är stor som en modern
rymdkapsel, så inget för den klaus-
trofobiska.
Drömmen om rymdhemmet
V
ad som döljer sig bland stjärnorna har
sedan tidig ålder varit starkt kopplat
till olika religiösa övertygelser, men
inom fiktionen har det också varit
ett populärt tema. Ett av de tidigaste
exemplen är den japanska sägnen,
Sagan om bambuhuggaren, som är
en av de första texterna inom någon kultur som talar om
månen som en plats där det går att bo och resa fram och
tillbaka till. Under 1600-talet blir temat sedan desto mer
populärt tack vare att teleskopet blir allt mer accepterat
och folk inom fiktionen reser till månen med hjälp av allt
från fyrverkerier till en flock gäss.
Det är däremot först under andra hälften av 1800-talet
som gränsen mellan verklighet och fiktion blir allt suddigare när Jules Vernes kända bok Från Jorden till Månen
släpps 1865. I boken bygger en grupp amerikanska vapenfantaster en kanon för att skjuta en bemannad projektil
mot månen. Fysiken för själva resan i Vernes bok har upprepade gånger beskrivits som imponerande ackurat. Om
än med skillnaden att ingen astronaut hade klarat hastigheterna som Vernes projektil utsätts för.
Fyra år senare, 1869, släpper även Edward Everett Hales
sin spekulativa fiktionshistoria The Brick Moon, där människan skickar upp en konstruktion av tegel i omloppsbana runt jorden för att använda den som ett navigeringsinstrument. Med andra ord, en satellit. I historien råkar
dessutom en grupp passagerare följa med av misstag vilket
tekniskt sett också gör det till den första kända fiktionella
beskrivningen av en rymdstation.
På höjden är Kalle Krigets rymdrace där namn som
Laika, Sputnick, Yuri Gagarin och Alan Shepard avlöst varandra så inträffar månlandningen 21 juli 1969 då Neil Armstrong blir den första människan på månen. Optimismen
för en verkligen kolonisering av rymden är nu större än
någonsin. Den experimentella fysikern Gerard K. O’Neill
plockar tillsammans med sina ingenjörselever fram de första koncepten för vetenskapligt grundade självförsörjande
rymdarker. Bosättningar med egna ekosystem, solbaserade energisystem och gravitation framställd med hjälp av
centrifugalkraft. Motiveringen för arkerna anses bland annat vara för människans fortsatta överlevnad, ekonomiska
möjligheter, bevarande av jordens resurser och utforskandet av universum.
I dagsläget är synen på koloniserandet av rymden mer
sparsmakat med finansiella kriser och andra problem på
jorden som kommer före. The International Space Station
(ISS) är jordens nuvarande rymdstation som startade upp
1998 och har varit i bruk sedan dess. Än så länge har den
finansiering fram till 2020. ISS brukar räknas som ett av de
främsta exemplen på mänskligt samarbete såväl som det
förmodligen dyraste objekt som någonsin konstruerats.
Totalt kan den ta en besättning på totalt sex personer och
dess syfte är för vetenskapliga efterforskningar. ISS räknas dock som ett temporärt rymdboende och är alltså inte
självförsörjande utan beroende av kontakt med jorden för
att fungera.
Mars har under längre tid setts som huvudkandidaten
för en framtida permanent mänsklig kolonialisering. Detta
eftersom det är den planet i solsystemet som mest liknar
jorden. Gravitationen är 38% av jordens, dess dygn ungefär
lika långa, det finns en atmosfär som skyddar någorlunda
mot strålning och man har upptäckt fruset vatten i dess
inre. Nuvarande forskning är i dagsläget inriktad på att det
skulle vara möjligt att terraformera Mars. En process som
innebär att göra Mars mer lik jorden för en enklare kolonialisering. Konceptet hänger dock på att planetens miljö
kan förändras på konstgjord väg för att skapa och behålla
en biosfär. Huruvida detta kommer att fungera vilar däremot, likt majoriteten av rymdboendets historia, i människans fortsatta teorier och drömmar.
Text Viktor Eriksson
Bakgrund Rick Guidice
64 urban legend
Ruinerna från framtiden
Vid första anblicken tedde de sig natursköna. Men de som
vågade närma sig Sanzhi Pod City i Taiwan under dess förfall kan berätta en helt annan historia om de ufoliknande
husen som fanns där och som övergavs två år efter att de
började uppföras. Vissa byggnader är långt före sin tid.
De tänder på sin egen stubintråd flera år innan knallen.
Sanzhi Pod City, med drygt 130 futuristiska hus som såg
ut att vara karvade ur Woody Allens film Sleeper från 1973,
var en sådan plats. Staden var belägen längs Taiwans norra
kustlinje i utkanten av New Taipei City. Ufona var gröna i
väster, rosa i öster, blåa i söder och vita i norr.
Ufohusen utvecklades av plasttillverkaren Yu-chou Co och
började uppföras 1978. Den kapselliknande designen inspirerades av Matti Suuronens futurohus som byggdes i
slutet av 60-talet, en produkt från efterkrigstidens Finland.
Historierna om ufostadens ursprung går isär, men enligt
majoriteten av redogörelserna var den avsedd som en semesterort för amerikanska soldater som var utstationerade
på olika håll i Ostasien.
Det finns oerhört lite officiell information om Sanzhidistriktet och vad som egentligen orsakade ufostadens frånfälle. Men många historier pekar på att en serie oförklarliga trafikolyckor på den intilliggande vägen år 1980, som
lokala tidningar rapporterade om, fick lokalbefolkningen
att tro att platsen var hemsökt. Olyckorna föranledde flera
av byggarbetarnas död. Det är inte bekräftat hur många
som egentligen dog och några har anklagat regeringen för
att ha mörkat antalet dödsfall.
Det finns flera olika förklaringar till vad som orsakade
olyckorna, där den enda gemensamma nämnaren är att
urban legend 65
Sanzhi Pod City i Taiwan, demolerad 2010.
platsen sägs vara hemsökt. En del föreslår att platsen var
olycksdrabbad för att den en gång var en gravplats för holländska soldater, när Nederländerna etablerade Taiwan
som en koloni 1624. Andra menar att dödsfallen kan tillskivas skulpturen av en kinesisk drake som blev störd under
uppbyggnaden när arbetarna skulle bredda grindarna till
komplexet.
Efterhand som nyheten om olyckorna spreds reducerades
antalet besök till platsen och projektet övergavs i slutet av
1980. Arkitekten och byggarna beslöt även att sätta stopp
för eventuella framtida ombyggnationer.
Lämnad åt en kamp mot sönderfall och förvittring
fann den tilltänkta militära turistorten sig istället på den
internationella turistkartan, delvis på grund av den futuristiska arkitekturen, men främst för att lokalbefolkningen
beskrev platsen som spökstaden eller ruinerna från fram-
tiden. De kallade husen för death pods, dödskapslarna.
Turister som besökte platsen beskrev en känsla av absurt
obehag vid åsynen av ufona.
Lokalbefolkningen höll sig på avstånd och ingen vågade
riva eller rusta upp staden, av rädsla för att reta andarna
som hemsökte den. Sanzhi Pod City stod övergiven i nästan tre decennier i väntan på någon som var dumdristig
nog att vandra in. Och en dag kom han. Den nya tomtägaren. Rivningsarbetet startade den 29 december 2008, trots
en petition om att behålla en av strukturerna som ett museum. Från och med 2010 är husen demolerade och tomten är på väg att omvandlas till en turistattraktion ännu en
gång. Nu med badort och vattenpark. Bättre lycka denna
gång. Eller?
Text
Foto
Ida Wibber
yeowatzup/flickr.com
66 samtal
VI PRATAR MED
konstnären Lars Daniel Rehn om
Undergångskonst och hans utställning
”The Invaders”.
”Att min historia
har en ton av
DER UNTERGANG
beror nog på den
samtid vi lever i.”
I Lars Daniel Rehns utställning ”The Invaders” skildras
berättelsen om hur en fientlig civilisation från yttre rymden tar ett litet land i besittning. Ett virus sprider sig genom byarna och manipulerar dess invånare på mer eller
mindre begåvade sätt.
– Historien om det lilla snötäckta landet i fjärran är en
slags sammanställning. Min tolkning av människans framfart här på planeten Jorden, säger Lars Daniel Rehn.
Hur är relationen till Apokalypsen?
– Att min historia har en ton av ”der untergang” beror nog
på den samtid vi lever i. Jag hade från början inte tänkt på
att det skulle handla om någon apokalyps. När jag testade
att fästa ett klistermärke föreställande en ”invader” från
det klassiska arkadspelet ”Space Invaders” på en pågående
målning. Då insåg jag att jag ville berätta en historia om ett
folkslag som blev invaderat av rymdvarelser. Utifrån den
idén så har jag alltmer medvetet använt mig av en slags
domedagstematik och sedan första utställningen renodlat
serien till en lite allvarligare och mer fokuserad handling.
Vad är det som är så fascinerande med att skapa små
fiktiva världar och samhällen?
– Att få leka lite gud har åtminstone jag gjort sedan barns-
ben. Att bygga upp LEGO-städer hemma i pojkrummet eller göra kojor i skogen och sedan fantisera ihop en tillvaro
som sträcker sig långt utanför det vi normalt kallar för det
vanliga livet. Vissa kallar det verklighetsflykt, jag kallar det
konst.
Hur viktig är det med konst i den urbana miljön?
– Personligen tycker jag att det är viktigt att få många
intryck när jag går runt i en stad. Att det finns hjälpmedel till att använda fantasin är bara roligt. I Sverige finns
överlag en väldigt grå och tråkig inställning till vad som
får distrahera vanliga medborgare. Därför verkar det inte
finnas så mycket utrymme till att skapa offentlig konst i
den utsträckning jag personligen skulle vilja se. För nåde
den som till exempel börja tänka på att Poseidon har för
liten kuk. Därför måste den som skapade den skulpturen
ha vägt in det när denne placerade en gigantisk fisk i ena
handen på gubben, som när du står i en viss vinkel ses
kompensera skammen över att vara dåligt hängd om man
säger. Förresten, den eventuella skammen över att vara för
dåligt hängd. Jag vill ju inte påstå att det skulle vara hela
världen om har en liten penis så sett.
Text
Francisco Ramirez Franzén
samtal 67
En tavla ur Lars Daniel Rehns utställning ”The Invaders”.
Murens konturer
Kort efter Berlinmurens fall i november 1989 uttalade sig
dåvarande förbundskansler Willy Brandt att det som hör
tillsammans växer samman. Tjugo år senare visar Berlins
gatlampor att det kan ta tid att bygga en enhetlig stad.
Med över 20 år sedan Berlinmurens fall är det lätt att tro
att de största skillnaderna mellan öst och väst har suddats
ut eller i alla fall kraftigt reducerats. Men då tror man fel.
Det nytagna fotot av Berlin från rymden visar att det fortfarande finns tydliga skillnader de båda delarna emellan.
På den västra sidan, bland annat runt stadens shoppingcentrum och i regeringskvarteren, syns ett starkt vitt ljus
medan den östra sidan har gasdrivna lampor vilka ger en
mjukare belysning.
Chris Hadfield heter den kanadensiska astronauten
som tagit bilden och på sociala medier skriver han om den
att ”Berlin at night. Amazingly, I think the light bulbs still
show the East/West division from orbit.”
Men förändring är på gång. Stadsplanerare i Berlin
planerar att ersätta de gasdrivna lamporna med elektriska
som en energisparande åtgärd. Att byta ut 8000 gaslampor, vilket är det första steget i reformationen, skulle minska stadens energikostnader med hela 90%. Som det ser ut
idag är Berlin den stad i världen som har mest gaslampor. Faktum är att de med sina 43 000 lampor innehar över
hälften av jordens alla gaslampor.
Men snart är de ett minne blott. 2016 ligger deadline
för de första 8000 och på sikt ska alla ersättas. Förslaget är
dock kontroversiellt i vissa läger och har mötts av starkt
motstånd då många av invånarna tycker det är synd och
att staden förlorar sin karaktär. Det varma, gyllene ljuset
från gaslamporna anses vara otroligt vackert och man har
på senare år haft mycket guidade turer i dessa områden på
grund av det trevliga ljuset. Men alla gasförsvarare kan i
viss mån pusta ut. Fem procent av gaslamporna ska behållas som ett historiskt minne.
Text
Foto
Oliver Karlsson
Chris Hadfield
Brinnande Betong
70 urban transport
Hallå där!
URBAN TRANSPORT
Christer Lundberg från P3:s ”Christer”
Varför cyklar du idag?
– Jag tänkte jag skulle låta bilen stå,
för jag är inte 58 än. Man slipper bli fet
också. Idag är jag ute och affischerar, då
är det ju enklare att ta cykeln. Önskar
att jag kunde säga att jag cyklar varje
dag, men så är det inte.
Hur tycker du att Göteborg kan förbättras som cykelstad?
– Skaffa fler och bättre cykelvägar helt
enkelt. Här där vi står har vi ju ett perfekt exempel, det här är en livsfarlig
korsning.
Du cyklar inte med hjälm?
– Nä, jag gör inte det. Det är ju befängt
att ange coolhet som en anledning –
men jag har ingen annan. Jag har köpt
en cykelhjälm, den måste jag ju ha när
jag cyklar med barnet.
Hur är det att cykla med barn?
– Jag älskar min cykel, men jag köpte
den innan jag fick barn, så nu sitter ju
barnsätet jättenära ryggen. Hon sitter
praktiskt taget med näsan i min röv,
det är nästan barnmisshandel. Nu har
det gått ett tag sedan vi cyklade ihop, så
nu är hon förhoppningsvis lite längre.
Text
Foto
Émelie Vangen Lindgren
Helena Jan