Transcript Trygga anställningar till svenska ungdomar

Trygga anställningar till svenska ungdomar
– Sverigedemokratisk Ungdoms arbetsmarknadspolitik
Sverige behöver inte mer arbetskraft utan fler arbetsplatser. SDU vill bryta dagens
ungdomsarbetslöshet och menar att svenska jobb ska gå till svenska ungdomar. Vår
arbetsmarknadspolitik är pragmatisk, vilket innebär att vi presenterar förslag från hela den
politiska vänster-högerskalan. För oss är det viktigaste att förslagen kan få ungdomar att gå
från arbetslöshet till trygga anställningar. Vi avvisar dagens lönedumpning och nedmonterade
anställningstrygghet som recept mot arbetslöshet. Vår politik går ut på att genom utbildning
göra ungdomar anställningsbara. SDU ser till svenska ungdomars intressen på den svenska
arbetsmarknaden.
Vår arbetsmarknadspolitik
I SDU:s arbetsmarknadspolitik är tre perspektiv grundläggande: långsiktighet, trygghet och
anställningsbarhet. Vi menar att arbetsmarknadspolitiken måste förändras i grunden. I dag präglas
arbetsmarknaden av ineffektiva åtgärder, kortsiktighet och en framväxande marknad präglad av lägre
löner och sämre villkor. Detta görs i tron att problemen kan tacklas genom ett systemskifte på
arbetsmarknaden där vi rör oss allt längre bort från grundtanken med den svenska modellen.
Anställningsbarhet ska uppnås genom utbildning, praktik och mer öppna vägar in till arbetslivet.
Långsiktigheten innebär att övertron på arbetsmarknadspolitikens möjligheter måste överges. Företag
– inte arbetsmarknadspolitik – skapar arbeten. SDU vill avveckla stora delar av den aktiva
arbetsmarknadspolitiken, som visat sig dyr och ofta helt verkningslös.
Sverige är för dåligt på att utbilda ungdomar för arbetsmarknadens behov. Arbetsmarknadspolitiken
måste förändras i grunden. SDU:s politik går bortom alliansens lönedumpningspolitik och
socialisternas bidragslinje. Vi tycker att det ska löna sig att arbeta jämfört med att gå på bidrag. Vi vill
samtidigt motverka synen på ungdomar som billig slit- och släng-arbetskraft. Vi tror att ungdomar
mycket väl kan etablera sig på arbetsmarknaden om de bara ges chansen, vilket inte är fallet med
dagens politik. SDU har en rad förslag för att stärka ungdomars möjlighet till arbete. Arbetsmarknaden
lyckas inte ta tillvara på ungdomars kompetens!
Långsiktighet
Lejonparten av dagens aktiva arbetsmarknadspolitik måste avvecklas. Arbetsmarknadspolitik är ett
många gånger verkningslöst instrument när det gäller förmågan att skapa arbeten. Arbetsmarknaden
fungerar som vilken marknad som helst, där köpare och säljare av en specifik tjänst eller vara – i det
här fallet arbetskraft – möts. Arbetslöshet uppkommer av olika anledningar, men den strukturella beror
på att köparen och säljaren inte kan enas om ett pris (lön). Säljaren (den arbetssökande) kräver ett
högre pris än köparen (företagaren) är beredd att betala. Sveriges arbetsmarknad är till ungefär 90%
reglerad av kollektivavtal som avgör lön och löneökningstakt. Det finns inga minimilöner i Sverige
varför det formellt sett inte är några som helst hinder att sätta helt och hållet fria löner, men tack vare
att så stor del av arbetsgivarna och arbetstagarna valt att träffa kollektivavtal finns ändå just
kollektivavtalade minimilöner. De människor som inte är anställningsbara till dessa löner blir således
arbetslösa. Arbetslöshet kan också uppstå genom undanträngningseffekter, vilket innebär att en
arbetstagare genom att kräva mindre i lön på det sättet slår ut befintliga arbetstagare. Den fria
arbetskraftsinvandringen som infördes 2008 är ett tydligt exempel på en reform som har hög
undanträngningseffekt. Arbetstagare kan alltså stärka sin anställningsbarhet genom att öka sin
kvalitet, eller att sänka sina löneanspråk (något som i praktiken dock bara fungerar ned till en viss nivå
enligt kollektivavtalen). För att arbetslösheten ska minska fordras alltså att det finns ett utbud av
anställningsbar arbetskraft och efterfrågan på densamma.
Arbetsmarknadspolitikens misslyckanden
Med detta sagt är det således felaktigt att tro att den aktiva arbetsmarknadspolitiken kan spela en
avgörande roll i att ge människor arbeten. Utbud och efterfrågan som de två marknadsmekanismerna
kommer aldrig att kunna åsidosättas. Politiker kan inte lösa arbetslösheten med aktiv politik, däremot
kan politiker lägga fram gynnsamma förutsättningar för såväl arbetsgivare som arbetstagare. Välvilliga
politiker formulerar ofta en arbetsmarknadspolitik i tron att de kan hjälpa medborgarna att få arbete.
Men för att arbetsförmedlingen ska kunna förmedla ett arbete krävs inte bara en arbetslös, utan en
arbetsplats. Utan tillräckliga företag blir arbetsförmedlingen en instans som i princip administrerar
arbetslösheten. Varje arbetsförmedlare förmedlar i snitt ett jobb – per år.
Arbetsförmedlare kommer därmed inte att ta ungdomar från arbetslöshet till arbete. Det ungdomar
behöver är en politik för anställningsbarhet. SDU:s arbetsmarknadspolitik är därmed i själva verket
mest fokuserad på områden som kan kopplas till det skol- och utbildningspolitiska området.
Arbetsmarknadspolitikens otillräcklighet slås fast i en rapport av Institutet för arbetsmarknadspolitisk
utvärdering (IFAU) från 2011. De delar upp den aktiva arbetsmarknadspolitiken i tre insatser:
arbetsmarknadsutbildning, subventionerad sysselsättning och förmedlingsåtgärder. Sverige lägger
ungefär dubbelt så mycket som OECD-snittet på aktiv arbetsmarknadspolitik, mätt som andel av BNP.
Den långsiktiga trenden är att utgifterna sjunker. Rapporten slår fast att arbetsmarknadsprogram inte
förbättrar matchningen, att ju mer likt ett program är de ordinarie arbetsuppgifterna på
arbetsmarknaden, desto mer betydande är undanträngningseffekterna. I stort sett samtliga
arbetsmarknadspolitiska program som tycks ge effekt, så som subventionerade anställningar, är
förknippade med undanträngningseffekter på över 50 procent. Subventionerade anställningar är sällan
en effektiv arbetsmarknadspolitisk åtgärd, utan kan framför allt användas av socialpolitiska skäl där
personer som aldrig kan ta ett reguljärt arbete på arbetsmarknaden genom en subvention ökar sin
chans att få anställning. Nystartsjobben bör rivas upp då de är dyra och endast ger kortsiktiga effekter
för den enskilde. Pengarna bör läggas på sysselsättningsskapande åtgärder som sänkt inkomstskatt.
Personer som uppbär försörjningsstöd (socialbidrag) bör anvisas till att arbeta åtminstone några
timmar i veckan och då lämpligen inom offentlig sektor. De bör utföra arbete som annars inte skulle ha
blivit utfört, men som är hela samhället till gagn.
Arbetsmarknadspolitikens begränsade förmåga fastställs i avslutningen från IFAU-rapporten:
”Vår genomgång av den svenska arbetsmarknadspolitiken har inte identifierat några uppenbara och
stora systemfel. Sannolikt är det därför relativt ont om lågt hängande frukter som väntar på att bli
plockade inom detta område. Vår slutsats är därför att vi bara ska förvänta oss mindre bidrag till den
långsiktiga sysselsättningen från arbetsmarknadspolitiken.”
Med andra ord kan politiker inte genom ändringar i Sveriges arbetsmarknadspolitik förväntas skapa
några betydande effekter på sysselsättningen. Det behövs andra åtgärder än just
arbetsmarknadspolitiska. IFAU ger vidare underlag för denna ståndpunkt:
”Även om arbetsmarknadspolitiken kan ha en viss effekt på förvärvsfrekvensen, så är denna effekt
sannolikt mycket mindre än effekterna av annan offentlig politik som pensionssystem, skolsystem och
skatter.”
Jobbcoacher, etableringslotsar, arbetsförmedlare och andra som i praktiken inte kan skapa jobb måste
därför på sikt avskaffas. Arbetsförmedlingen borde byta namn och ha som kärnuppgift att anvisa
personer till obligatoriska arbetsmarknadsprogram och utbildningar samt administrera viktiga
funktioner så som a-kassan.
Trygghet
Trygga anställningar är ett fundament i Sveriges arbetsmarknad, men tyvärr innebär det pågående
systemskiftet att arbetstagare blir allt mer otrygga. Ungdomar är särskilt drabbade av detta. Den
svenska arbetsmarknaden är tudelad. Sverige har ett av världens trögaste och minst flexibla regelverk
när det gäller tillsvidareanställningar och samtidigt ett av världens minst reglerade regelverk när det
gäller visstidsanställningar. Resultatet har blivit att ungdomar får en otrygg anställning där de utnyttjas
som slit och släng-arbetskraft och sägs upp precis när de närmar sig tillsvidareanställning – detta trots
att de gjort ett bra jobb. Om en ungdom ändå lyckas få en fast anställning är det han eller hon som
avskedas först när företaget måste säga upp personal, enligt principen ”sist in, först ut” som bestäms
av turordningsreglerna.
Regelverket på den svenska arbetsmarknaden är extremt på flera sätt och diskriminerande framför allt
mot ungdomar. Reglerna för tidsbegränsat anställda är i flexibilitet fullt jämförbara med anställningar i
den anglosaxiska världen (USA, Storbritannien, Nya Zeeland, Australien och Irland) och bör därför
förändras för att garantera ungdomars trygghet på arbetsmarknaden. När det gäller användandet av
bemanningsföretag har svenska arbetsgivare bland de mest generösa reglerna i OECD och kan
genom att hyra in arbetskraft frångå en del av det ansvar som LAS för med sig. Idag är runt 60 000
personer anställda genom bemanningsföretag. Det är en massiv ökning som skett de senaste 20 åren.
År 1994 var siffran 5000. 2002 hade antalet stigit kraftigt till 30 000, och därefter dubblades siffran
alltså ytterligare de kommande tio åren. Problem uppstår bland annat genom urholkat arbetsrättsligt
ansvar, men det finns också exempel på hur företag säger upp anställd personal för att sedan hyra in
samma personer genom bemanningsföretag. SDU är mycket kritiska till denna utveckling och menar
att det inte ska vara möjligt att kringgå reglerna om återanställningsrätt genom att hyra in personal
precis efter uppsägning.
Slopa dagens allmänna visstidsanställning
Allmän visstidsanställning infördes av alliansregeringen 2007 för att öka flexibiliteten på
arbetsmarknaden. Anställningsformen är otrygg och har inneburit att många får högst tillfälliga kliv in
på arbetsmarknaden, men de kommer inte över tröskeln eftersom de inte ges tillsvidareanställning.
Allmän visstidsanställning kan ges utan några som helst skäl till varför anställningen ska vara
tidsbegränsad. En arbetsgivare kan ha en person visstidsanställd i två år under en femårsperiod. Vid
längre tid än två år övergår visstidsanställningen till fast anställning. Resultatet är att många
arbetsgivare helt enkelt avslutar visstidsanställningen före två år. Det finns inga restriktioner hur stort
antal medarbetare som kan vara visstidsanställda i ett företag. Som företagare har man rätt att stapla
visstidsanställda på varandra, under obegränsad tid. Personalomsättningen blir stor. Det ska betonas
att själva huvudsyftet med visstidsanställningen är att den ska löpa under viss tid och inte övergå till
en tillsvidareanställning. Problemet är att arbetsgivare kan anställa vem de vill som visstidare, utan
motivering, vilket försätter arbetstagarna i en situation där de har mycket små möjligheter att få en
trygg tillsvidareanställning.
Att ha en person visstidsanställd i två år får anses som orimligt. Den som under viss säsong har ökat
behov av arbetskraft kan utan problem använda anställningsformen säsongsanställning. Vikariat är
även det en anställningsform som är mycket lämpad för arbetsgivare som behöver ersätta arbetskraft
under ledighet av olika slag. Det torde alltså finnas fullgod täckning för arbetsgivare även utan den
allmänna visstidsanställningen. Det som ofta kallas projektanställningar är i själva verket en
visstidsanställning, och det anser SDU vara den enda gång en visstidsanställning bör vara aktuell. Då
ska det också vara ett specifikt projekt som anställningen är knuten till, som löper under en begränsad
tid. Det ska alltid finnas konkreta skäl för att motivera en projektanställning, så att anställningsformen
inte används med godtycke för att kringgå trygga anställningar.
Kritiker har sagt att dessa personer som idag har en visstidsanställning skulle bli arbetslösa, men
företagens behov av de utförda arbetena finns givetvis kvar ändå. Personerna skulle därmed anställas
med en annan anställningsform – troligen en provanställning där arbetstagaren kan visa framfötterna
och förhoppningsvis bli tillsvidareanställd. Det är helt enkelt inte rimligt att ungdomar ska kunna slita i
år efter år med alla dessa otrygga anställningsformer.
Sverige är ett land där det är oerhört lätt och billigt att säga upp anställda. Arbetsbrist kan alltid hävdas
oavsett ekonomiska omständigheter, något som är ovanligt i ett europeiskt perspektiv. Att reglera
storleken på arbetskraften i företaget är alltså enkelt, men att ändra sammansättningen av
tillsvidareanställda är stenhårt reglerat. SDU anser att detta ger felaktiga incitament för arbetsgivare
då det leder till att det är fördelaktigt att en så stor del som möjligt av personalen har tidsbegränsade
anställningar. Personalomsättningen bland anställda blir väldigt hög och det är av naturliga skäl just
ungdomar som drabbas av det då det är de som nyanställs. Rädslan för tillsvidareanställningar leder
till en slit och släng-kultur där ungdomar får svårt att få in en fot på arbetsmarknaden. Regelverket
skapar ineffektivitet och osäkerhet bland ungdomar.
Fler undantag från turordningsreglerna i LAS
SDU tycker att kompetens och inte ålder eller anställningstid ska ges förtur på arbetsmarknaden. Den
extrema skillnaden mellan anställningsformer diskriminerar ungdomar, eftersom arbetsgivarna har en
nästintill oinskränkt rätt att använda tidsbegränsade anställningar så länge dessa avslutas i tid. Det
innebär att en duktig, driftig och ambitiös ungdom kan tvingas se sin anställning avslutad på grund av
arbetsgivarnas rädsla att ha alltför många tillsvidareanställda. Denna rädsla bottnar huvudsakligen i
oron att tappa kontrollen över sammansättningen av de anställda genom att alltför många lyder under
hårda LAS-regler. LAS är en viktig lag som skyddar arbetstagare från godtyckliga uppsägningar.
Lagen ska värnas. Det finns dock problem med turordningsreglerna, som reglerar vem som ska sägas
upp vid neddragningar i personalstyrkan. SDU vill att man inför fler undantag i turordningsreglerna,
som bara är en liten del av lagen. I dag får man göra två undantag, vilket gör att det framför allt är
ungdomar som drabbas av dessa regler eftersom av naturliga orsaker är de som blivit anställda sent.
SDU vill att det utökas till fem undantag vilket skulle få betydande effekter framför allt för
småföretagens möjligheter att behålla nyckelpersonal vid uppsägningstider.
SDU är det enda förbund som ser båda sidorna av myntet när det kommer till anställningsformer. Vi
vill liberalisera de alltför reglerade fasta anställningarna, medan vi vill införa fler restriktioner för
arbetsgivare att nyttja tidsbegränsade slit- och släng-anställningar. Därmed framstår förbundet som
den gyllene medelvägen i arbetsmarknadspolitiken. SDU tycker att det ska löna sig för en ungdom att
visa flit, ta ansvar och arbeta hårt på en arbetsplats. Med vår politik för anställningstrygghet förändrar
vi mycket av det som är fel på det arbetsrättsliga området.
Garanterad och höjd a-kassa
SDU vill höja taket i a-kassan. A-kassan ska fungera som en omställningsförsäkring för människor
som blir arbetslösa, och det är därför viktigt att man under denna period kan ställa om till ett nytt
arbete. I dag är dock ersättningstaket så pass lågt (680 kr/dag, 18700 kr/månad) att de flesta inte får
ut 80 procent av sin tidigare lön. De tvingas söka första bästa jobb för att klara sig, vilket på ett
allvarligt sätt hotar matchningen på arbetsmarknaden. Vi tycker att arbetstagare ska söka de arbeten
som motsvarar deras kompetens. Det är dessutom positivt för arbetsgivarna om de som söker
utannonserade tjänster har rätt kvalifikationer. SDU menar att a-kassans tak kontinuerligt bör justeras
för att följa löneutvecklingen i Sverige, annars förlorar a-kassan sitt syfte. Vi delar inte Alliansens
övertygelse att man löser arbetsmarknadspolitiska utmaningar genom kraftigt försämrade villkor för de
som blir temporärt arbetslösa. Det är att nonchalera de arbetslösas kompetens. Vi föreslår istället en
återgång till de tidigare reglerna, där man under de 100 första dagarna tilläts begränsa sitt
arbetssökande till ett geografiskt närliggande område. I dag kan den som blir arbetslös tvingas flytta
över hela landet, långt från familj och hembygd, för att ta första bästa jobb – allt enligt de nya reglerna
som Alliansen infört. Vi tycker också att a-kassan ska vara obligatorisk och skattefinansierad, så att
facken kan ägna sig åt sin huvuduppgift vilket är arbetsrätt. Facken ska inte administrera
arbetslöshetsförsäkring.
För att kunna återupprätta systemet med en fungerande omställningsförsäkring är det viktigt att det
råder nolltolerans mot bidragsfuskare. Straffen ska vara kännbara och systemet ska vara till för de
som behöver det, inte för fifflare och arbetsskygga. Det är inte acceptabelt att vissa bedragare utnyttjar
den solidariskt finansierade välfärden genom att fuska till sig bidrag de inte har rätt till. Det finns tyvärr
de som lyfter a-kassa samtidigt som de arbetar svart eller driver företag. Andra förfalskar
arbetsgivarintyg för att få rätt till a-kassa. Det finns en rad olika kryphål i systemet, och fusket där
människor lyfter a-kassa samtidigt som de arbetar svart kostar årligen en till en och en halv miljard
kronor. I dag är kontrollsystemen alltför dåliga. Kontroller görs först när misstanke uppstår, vilket leder
till att man missar de allra flesta som fuskar. Det behövs bättre system för att upptäcka fusk och
bedrägeri. Genom att olika myndigheter tillåts samköra register kan exempelvis de av arbetstagarna
inskickade arbetsintygen kontrolleras. Den som fuskat ska betala tillbaka varje krona och det med hög
ränta.
Frivillig sambeskattning
I Sverige i dag har vi ett inkomstskattesystem som bygger på särbeskattning. Det tidigare systemet
med sambeskattning ersattes i 1971 års skattereform med dagens särbeskattning. Det innebär att
varje person enbart beskattar det som han eller hon har i inkomst, utan hänsyn till make/makas
inkomst. Systemet leder till att par med lika stor sammanlagd bruttoinkomst kan beskattas helt olika,
beroende på hur sammansättningen av inkomsten ser ut mellan de två makarna. I ett system med
sambeskattning summeras den taxerade förvärvsinkomsten och delas därefter lika mellan makarna.
Att göra sambeskattningen frivillig skulle leda till att de hushåll som får en lägre skatt med det nya
systemet i så fall skulle välja att sambeskattas, medan övriga skulle välja att särbeskattas. Dagens
system är djupt orättvist eftersom par med hög inkomstspridning betalar mycket mer i skatt än par
med relativt lika inkomster, trots att den gemensamma inkomsten är lika stor för båda paren.
Skillnaden är tusenlappar per månad. På ett år talar vi om tiotusentals kronor i straffbeskattning för
paret med hög inkomstspridning.
Systemet med frivillig sambeskattning ska endast gälla äkta makar.
Enligt Riksdagens utredningstjänst (RUT) skulle hela 1,2 miljoner hushåll få en skattelättnad med det
frivilliga sambeskattningssystemet medan 4,8 miljoner hushåll skulle lämnas oberörda (med andra ord
är det dessa hushåll där båda makarna har samma marginalskatt). 0,2 miljoner hushåll skulle få högre
skatt men skulle på grund av frivilligheten välja att fortsatt särbeskattas. I Tyskland har man haft frivillig
sambeskattning sedan 1958 och där väljer runt hälften av landets skattebetalare att sambeskattas.
Det tyska systemet är fördelaktigt och för oss som värnar kärnfamiljen och äktenskapet är det ett bra
system, samtidigt som det är ett steg för ett mer rättvist skattesystem.
Anställningsbarhet
Anställningsbarheten ska förbättras genom utbildning, inte genom löne- eller villkorsdumpning. I
Sverige utbildas rekordmånga personer, men de utbildas inte i tillräckligt hög utsträckning för
arbetsmarknadens behov. I ett läge där var fjärde svensk ungdom går utan arbete är det vår plikt att
se till att den svenska arbetskraften kan gå från arbetslöshet till jobb. För att Sverige åter ska
konkurrera med kvalitet och inte låga priser krävs också förädling av arbetskraftens kompetens,
oavsett om det är för de som studerar gymnasialt eller eftergymnasialt, praktiskt eller teoretiskt.
Praktik under gymnasietiden
Trösklarna till arbetsmarknaden har blivit alltför höga. Alla ungdomar vill, kan och bör inte bli
akademiker. Gymnasieskolans yrkesinriktade program var tidigare alldeles för teoretiska, vilket ledde
till att många elever inte fick den bästa möjliga utbildningen. Det har ändrats på senare år vilket är ett
steg i rätt riktning. Tiden för praktik (arbetsplatsförlagd utbildning) är bland de lägsta i hela Europa,
med ett lagstadgat krav på 15% av studietiden. Det gör att de ungdomar som väljer att läsa
yrkesinriktade program har svårt att få anställning på grund av för lite praktisk erfarenhet. SDU tycker
att 15% är för lite och ser gärna att det höjs.
Dessutom har det ungdomsdiskriminerande regelverket i Sverige stängt ute ungdomar och ofta försatt
dem i arbetslöshet efter att de slutat gymnasiet. I Tyskland, Nederländerna och Österrike har man ett
mer utbyggt system, både för lärlingsjobb och för flexibilitet på arbetsmarknaden, vilket är en av
förklaringarna till att det är dessa länder som uppvisar allra lägst ungdomsarbetslöshet i hela Europa –
med endast en av tio ungdomar arbetslösa. SDU:s stora satsning för att få fler elever från
yrkesprogram anställda är dock vårt förslag om lärlingsjobb.
Lärlingsjobb efter gymnasietiden
I Sverige finns idag inte lärlingsanställning som anställningsform. De lärlingsanställningar som finns är
i själva verket provanställningar med lägre lön som avtalas genom arbetsmarknadens parter. För att
underlätta steget in på arbetsmarknaden för våra svenska ungdomar vill SDU satsa mer på
lärlingsjobb så att ungdomar får bättre kontakt med arbetslivet. Lärlingsjobben ska kunna ges till
personer upp till 26 år och är framför allt tänkta att tjäna ungdomar som gått ut gymnasiet, men de ska
även kunna ges till personer i gymnasieutbildning om sådant avtal kan träffas mellan skola,
arbetstagare och arbetsgivare. SDU vill inför riktiga lärlingsanställningar i lagen om anställningsskydd
(LAS) och att den arbetsgivare som anställer en lärling befrias helt från arbetsgivaravgift, något som
alltså inte är möjligt med kollektivavtalade lärlingsjobb.
Lärlingsjobben ska endast ges till arbetsgivare som har ingått kollektivavtal, och facket ska godkänna
anställningen så att den inte används för att hålla nere lönenivån eller ges till anställningar där det inte
finns ett tydligt utbildningsmoment. Enklare jobb utan utbildningsmoment ska således inte omfattas av
möjlighet till lärlingsanställning. Utbildningsmomentet ska vara praktiskt inriktat.
Arbetsgivaravgifterna
Halveringen av arbetsgivaravgifter för ungdomar, som Alliansen genomfört, har i mycket liten grad
påverkat sysselsättningen. Alla ungdomar har inte svårt att få jobb, många är redan väletablerade på
arbetsmarknaden. I princip all forskning, även från regeringens utredare, pekar också på att reformen
varit synnerligen ineffektiv. De borgerliga ungdomsförbunden har låst sig fast vid rabatten av rent
dogmatiska skäl trots att den bevisligen inte varit bra. SDU företräder en pragmatisk
arbetsmarknadspolitisk linje och menar därför att ungdomsrabatten måste återställas. De pengar vi
sparar på detta vill vi bland annat lägga på lärlingsjobb (som är helt befriade från arbetsgivaravgifter),
grundskola, komvux, yrkeshögskola, mer generös a-kassa och utökat starta eget-bidrag.
Yrkeshögskolan
SDU vill satsa mer på Yrkeshögskolan. Yrkeshögskolan används för att på ett flexibelt och effektivt
sätt ställa om arbetskraften efter arbetsmarknadens behov. Myndigheten startar bara utbildningar om
det finns ett uttalat behov på arbetsmarknaden. Med ett utökat stöd till Yrkeshögskolan – vilket skulle
kunna finansiera 8000 ytterligare utbildningsplatser årligen – förbättrar vi matchningen på
arbetsmarknaden. Många arbetsgivare kräver i dag att nyanställda ska ha någon form av
eftergymnasial utbildning. Många ungdomar vill också vidareutbilda sig, men vill eller kan inte studera
flera år på universitet. Där är Yrkeshögskolans utbildningar ett utmärkt alternativ.
Vuxenutbildning
Även platserna på den kommunala vuxenutbildningen bör utökas. Detta gäller således också yrkesvux
som är en del av komvux. Vuxenutbildningar är bra då det ger personer en andra chans att skaffa sig
en stabil grundutbildning som därmed kan öka sin anställningsbarhet. 10 000 permanenta nya platser
på komvux och yrkesvux bör inrättas varje år.
Skattesänkning för studenter och gymnasieelever som vill arbeta
2012 är grundavdraget, det vill säga hur mycket du kan tjäna innan du börjar betala skatt, 18 700
kronor. Det innebär att studenter eller gymnasieelever som jobbar extra eller sommarjobbar tvingas
betala skatt trots att de bara arbetar korta tider på året. SDU menar att extra- och sommarjobb är
väldigt viktigt för ungdomar eftersom de då får erfarenhet av arbetsmarknaden. Genom vår
skattesänkning uppmuntrar vi än fler gymnasieelever och studenter att extra- eller sommarjobba. Vi
föreslår att grundavdraget höjs för studenter och gymnasieelever upp till 50 000 kronor så att fler
slipper skatta bort delar av sin inkomst som man tjänat ihop vid sidan av studier. Finansiering kan
huvudsakligen ske genom att riva upp den ineffektiva krogmomssänkningen, vilken kostar nära 5
miljarder kronor årligen. SDU gör det således betydligt billigare för ungdomar att arbeta, men några
kronor dyrare att käka ute.
Utökat starta eget-bidrag
En av SDU:s viktigaste föreslagna satsningar för företagande är ett mer generöst starta eget-bidrag. I
dag ges det bara till arbetslösa (eller människor med hög risk för att bli arbetslösa) över 25 år. I
enstaka fall får det ges till ungdomar, till exempel om de är nyanlända invandrare. Svenska ungdomar
– såväl arbetslösa som de med arbete – omfattas dock inte av starta eget-bidraget, vilket är att slösa
bort den driftighet och de många idéer som ungdomar faktiskt har. Det finns många driftiga ungdomar
som har en anställning men som också drömmer om att starta eget. Ofta krävs specifik
branscherfarenhet från en anställning för att kunna starta ett eget företag. De flesta som vill starta
företag är ungdomar som är inne på arbetsmarknaden. SDU menar att även dessa ungdomar bör få ta
del av starta eget-bidraget. Vi föreslår tre ändringar i regelverket. För det första ska bidraget kunna
ges till människor som arbetar, inte bara arbetslösa. För det andra ska det kunna ges till ungdomar
från 20 år. För det tredje ska det gälla ett år i stället för dagens sex månader. Riksrevisionen har
identifierat programmet som en mycket framgångsrik arbetsmarknadspolitisk åtgärd, med en
överlevnadsgrad på de startade företagen som är lika stark som för de företag som startas utan stöd.
Det visar sig också att 60-80 procent av de startade företagen inte skulle ha startats om stödet inte
fanns.
Stoppa fas 3
Jobb- och utvecklingsgarantin med dess tre faser har varit ett komplett misslyckande. Det är ett av de
yttersta bevisen på att den aktiva arbetsmarknadspolitiken inte fungerar. Det finns givetvis ingen
”garanti” för arbete genom att man deltar i ett åtgärdsprogram. I själva verket har programmet nu blivit
en socialpolitisk åtgärd, genom att man låter arbetslösa personer vara sysselsatta om dagarna med
mer eller mindre löjeväckande arbete som inte får dem anställningsbara.
Det är behäftat med stora problem att lägga arbetsmarknadsåtgärder hos privata aktörer, vilket stöds
av forskningen. Privata aktörer har incitament att attrahera de arbetslösa som kräver minst omfattande
insatser, det vill säga de som redan står närmast arbetsmarknaden. Det sker således en sortering av
arbetslösa. Dessutom är det troligt att privata aktörer erbjuder tjänster av låg kvalitet, vilket stöds av
ovan nämnda IFAU-rapport. SDU ser det som orimligt att privata arbetsgivare tjänar tusentals varje
månad för varje person de tar in som fas 3-praktikant. I stället förordar vi att arbetslösa personer
hjälper till i offentlig sektor, på antingen statlig, landstingskommunal eller kommunal nivå. Det kan vara
allt från infrastrukturprojekt, äldreomsorg, försvar, skola och annan viktig offentlig verksamhet. På det
sättet görs de också betydligt mer anställningsbara för ett jobb i offentlig sektor.
Invandringen och arbetsmarknaden
Under 2000-talet har 146 000 uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl delats ut, och då räknas inte
EES-invandrare utan endast invandrare från tredjeland. Som ett nationalistiskt förbund anser SDU att
Sveriges hundratusentals arbetslösa ungdomar borde få ett jobb innan man öppnar upp för en massiv
arbetskraftsinvandring som det inte finns behov för. Det är ett hån mot alla arbetslösa i det här landet
att de ska utsättas för lönekonkurrens mot invandrare som alltför ofta är lågutbildade eller analfabeter.
En kraftigt begränsad invandring är därför en av våra viktigaste reformer för att få fler svenska
ungdomar i arbete. Politiker ger nyanlända invandrare en gräddfil in till arbetsmarknaden genom
svenskfientlig lagstiftning.
Arbetskraftsinvandringen
Den fria arbetskraftsinvandringen som infördes 2008 måste stoppas. Den innebär att
arbetskraftsinvandring kan ske till sektorer där vi redan har tiotusentals arbetslösa svenskar som
mycket väl skulle kunna bli anställda. Arbetskraftsinvandring ska kunna ske men då ska det ske
genom ett gästarbetarsystem, där arbetskraftsinvandrare under begränsad tid täpper till befintliga
luckor på den svenska arbetsmarknaden. Idag sker större delen av arbetskraftsinvandringen till
låglönesektorer vilket ytterligare pressar ned lönerna för svenska arbetstagare. En nyutkommen
rapport från norska SSB (Statistiska centralbyrån) slog fast att ”inte heller arbetskraftsinvandrare är
lönsamma för den offentliga budgeten på lång sikt” och att ”man knuffar problemet framför sig om man
hela tiden fyller på med fler människor”. Invandrare skaffar också barn och blir gamla, vilket gör att
arbetskraftsinvandringen på sikt förvandlas till en förlustaffär. Man undersökte också
arbetskraftsinvandrare från 1970-talet, som visade att man först hade en sysselsättningsgrad på 95%
men efter 25-29 år hade sysselsättningsgraden fallit till blygsamma 50%.
Rapporten bekräftar också att arbetskraftsinvandring kan dumpa löner av minst tre orsaker: 1) en
sammanträngningseffekt som följer av att en större andel personer jobbar med relativt lägre timlön. 2)
invandrarna kan ha produktivitet eller lönekrav som är lägre än övriga arbetstagarna, så timlönen faller
i de sektorerna där de lyckas få jobb. 3) Lönenedgången kan spridas till flera eller alla löntagare,
genom ökad arbetslöshet bland de i den inhemska befolkningen.
Man slår fast att arbetskraftsinvandringen leder, allt annat lika, till lägre lön för okvalificerad arbetskraft
och högre produktion av enklare tjänster som normalt sett inte kan importeras eller exporteras.
Svensk statistik om arbetskraftsinvandring
Sen reglerna ändrades 2008, till att bli de mest liberala reglerna i hela Europa, har inflödet av
lågutbildad arbetskraft ökat kraftigt. 2011 delades nära 15 000 arbetstillstånd ut, och av dessa var
endast 27,5% arbeten som kräver teoretisk specialistkompetens, enligt Migrationsverkets officiella
siffror. Om man slår samman kategorierna ”arbete inom jordbruk, trädgård, skogsbruk och fiske” (536
st), ”arbete utan krav på särskild yrkesutbildning” (4347 st), hantverksarbete inom byggverksamhet
eller tillverkning (1322 st) samt service-, omsorgs och försäljningsarbete kan man fastslå att 8242
stycken, det vill säga 56%, har yrken som är mindre kvalificerade. Majoriteten av de som
arbetskraftsinvandrar gör det alltså till låglöneyrken. Som ett exempel på låglöneinvandringen kan
Västerbottens län nämnas, vilket är ett av de stora arbetskraftsinvandringslänen. Där ingår hela 95,1%
i gruppen ”arbete utan krav på särskild yrkesutbildning” vilket är städare, köks- och restaurangbiträden
m.m. Dessutom invandrade 9000 EES-medborgare av arbetsmarknadsskäl. Över 8000 personer kom
som anhöriginvandrare till arbetskraftsinvandrare.
Endast några få procent av de som invandrar är ingenjörer eller civilingenjörer. De vanligaste
invandrarländerna är kulturellt avlägsna länder. Thailand toppar och följs av Indien, Kina och Turkiet.
Syrien, Irak, Iran, Pakistan och Bangladesh finns också med på topp-10-listan.
Ett i debatten vanligt förekommande argument är att en omfattande arbetskraftsinvandring är en direkt
förutsättning för att Sverige skall kunna hantera problemen som följer med en åldrande befolkning.
Detta påstående har dock avvisats av såväl Konjunkturinstitutet som av forskare både i Sverige och
utlandet. (Ekberg, Jan, ESO 2009:3, Invandringen och de offentliga finanserna.)
Det som behövs är alltså en behovsprövad invandring kombinerat med gästarbetarsystem. Invandrare
får täppa till luckor på den svenska arbetsmarknaden och ska återvandra när Sverige utbildat den
nödvändiga arbetskraften.
Utstationeringsdirektivet
Vad gäller EES-arbetskraftsinvandring förespråkar vi att samtliga arbetstagare i Sverige, oavsett
svensk eller utländsk, ska arbeta för de löner och villkor som finns på den inhemska arbetsmarknaden.
Utstationeringsdirektivet innebär att arbetstagare kan arbeta i Sverige långt under de löner och
rättigheter som finns i Sverige. Därmed skulle också efterfrågan på utländsk arbetskraft sjunka kraftigt
och således gynna efterfrågan på den inhemska arbetskraften.
Instegsjobben
SDU tycker att det är orimligt att svenska medborgare diskrimineras till förmån för nyanlända
invandrare genom instegsjobben, som innebär att arbetsgivare som anställer en nyanländ invandrare
får uppemot 80 procent av lönekostnaden betald av skattemedel. Det är inget annat än lagstiftad och
subventionerad svenskfientlighet på arbetsmarknaden. Instegsjobben ska rivas upp.
Social marknadsekonomi
SDU står upp för en social marknadsekonomi där den svage aldrig lämnas åt sitt öde medan den
starke aldrig hålls tillbaka. Vi menar att den solidariskt finansierade välfärdsstaten i allra högsta grad
är beroende av den gemensamma identiteten och nationalkänslan i vårt land; en förståelse för att den
skatt man betalar kommer en annan behövande svensk till nytta. Välfärdsstatens pågående kollaps
beror på att det sociala kapitalet minskat drastiskt, mycket till följd av segregationspolitik och
massinvandring. Vi har inga ideologiska skäl till att höja eller sänka skatterna, men ser allvarligt på
skattefusk, mygel och dagdriveri. Klart är också att varje bortslösad skattekrona är ett brott mot det
svenska folket. Ett högt skattetryck ursäktar inte att vår gemensamma skattekista fördelas ut på
verksamheter som inte ligger i det svenska folkets intresse.
Värnandet av den sociala marknadsekonomin är grunden för hela vår ekonomiska politik, och syftar till
att gå bortom vänsterns bidragslinje och alliansens lönedumpningslinje. Den säkerställer trygga, men
flexibla anställningar, och den säkerställer ett socialt i stället för socialistiskt präglat Sverige. Den är en
garanti för det SDU kallar trygghetslinjen. Som i så många andra politiska områden står SDU för den
gyllene medelvägen och anser att det går att kombinera anställningstrygghet, höga löner och
flexibilitet.
Sverigedemokratisk Ungdom ser det som sin främsta arbetsmarknadspolitiska uppgift att prioritera
inhemsk före utländsk arbetskraft, att skapa trygga anställningar och starka incitament till arbete, och
att värna svensk kvalitet, svensk trygghet och svenska kollektivavtal - framför låglöneutveckling,
misslyckade arbetsmarknadspolitiska åtgärdsprogram och höga trösklar.