Transcript Stormaktstidens svenska sjörövare

Artikelserien Stormaktstid – Färder till Sveriges historia
Stormaktstidens svenska sjörövare
Jolly Roger – en fladdrande svart flagga med en grinande vit dödskalle.
Så såg verkligheten ut för dem som jagades av pirater på de sju haven. Det
fanns emellertid undantag; ibland förde sjörövarna kungliga flaggor
– till och med den svenska blågula!
av lars ericson wolke, professor i historia vid försvarshögskolan
K
apare! Själva ordet gör att tanken lätt flyger mot sjöröverier, och djärva – ibland
grymma – seglatser på stormpiskade hav
för att vinna guld och rikedom. Helt fel är inte
detta, även om den historiska sanningen – som så
ofta – är något mindre romantisk. Historien om
kaparna och deras aktiviteter i farvattnen runt
vårt lands kuster under 1600- och 1700-talen
rymmer i sig dock tillräckligt med dramatik för
att fylla kvoten för en lång rad pojkromaner av
klassiskt snitt, samtidigt som kaperiet är en viktig
del av den svenska stormaktstidens senare historia.
Karl XII:s kapare
Kaperiet var ett viktigt instrument för den svenska
krigföringen under stora nordiska kriget. Redan
vid krigsutbrottet år 1700 gjorde enstaka polska
kapare livet surt för svenska fartyg i Östersjön,
men det var först efter katastrofen vid Poltava
sommaren 1709 som allt tog fart på allvar. Sommaren 1710 föll de svenska positionerna i de baltiska provinserna en efter en i de framryckande
ryssarnas händer. Sjömakterna Storbritannien och
Nederländerna hade samtidigt ett stort behov av
marina varor, som timmer, hampa och tjära från
det baltiska området för att kunna hålla sina stora
flottor flytande – ett behov som Ryssland bara var
allt för villigt att tillgodose. Det blev de svenska
kaparfartygens uppgift att genomföra en blockad
av de nu ryskkontrollerade baltiska hamnarna, en
blockad som 1710 utsträcktes till Viborg och
1713 till Helsingfors.
Sjökriget under Karl XII:s tid var fyllt med dramatik. Kungen
försökte ingjuta samma inställning hos marinen som i armén.
Strid i alla lägen, oavsett oddsen.
Krig till sjöss
Efter Poltava gav sig Danmark åter in i kriget, och
därmed öppnades en ny front i sjökriget, nu i Västerhavet. För Sverige gällde det att skära av för-
bindelserna mellan Danmark och Norge. Från
Danmark sändes trupper, vapen och proviant till
armén i Norge, varifrån de västsvenska landskapen kunde hotas av förhärjande anfall. I den andra riktningen exporterades timmer samtidigt som
en strid ström av erfarna norska sjömän försåg
den danska flottans huvudbas i Köpenhamn med
duglig personal. Kunde svenskarna skära av eller
störa denna förbindelseled över Skagerack och
Kattegatt, skulle Danmark-Norges krigsinsats
kunna tillfogas svåra skador. Men i samma farvatten opererade även danska, norska och ryska
fartyg för att om möjligt stoppa utrikeshandeln
från de västsvenska hamnarna, i synnerhet Göteborg och Uddevalla.
Lasse i gatan
Själva sinnebilden för de många civila sjökaptener
som av Karl XII utrustades med kungligt kaparbrev för att jaga främmande fartyg var Lars Gatenhielm, i folkloren mera känd som Lasse i Gatan,
efter gården Gatan i Onsala socken där han var
född och växte upp. Han kom från en släkt med
gamla sjöfarartraditioner. Tillsammans med sin
bror Christian och hustrun Ingela utrustade han
en rad kaparfartyg som opererade utanför den
svenska västkusten. Lars Gatenhielm blev snart
den främste av västkustens kaparredare. Av de
156 svenska kaparfartyg som under 1710-talet
seglade ut från västsvenska hamnar, ägde han och
hans hustru Ingela helt eller delvis vart tredje. Enbart under åren 1710–1714 hemförde kaparna
110 utländska fartyg till Göteborg, där amiralitetets s.k. prisdomstol dömde hela 99 som goda priser. Endast elva fartyg ansågs ha tagits på illegala
grunder och släpptes fria. Den gatenhielmska rikedomen växte, liksom inkomsterna hos de finansiärer som stödde honom. Kaparredaren adlades
av Karl XII och fick befälet över alla västsvenska
kapare, för att samordna attackerna till havs.
Svenska pirater spred skräck
Allt fler svenska fartyg sökte sitt byte längre ut i
Nordsjön, i Engelska kanalen och t.o.m. i Biscayabukten eller Irländska sjön. Här gick man inte sällan över gränsen från legalt kaperi till regelrätt
sjöröveri. Erövrade handelsfartyg såldes med last
och allt till mindre nogräknade köpmän i Dunkerque och andra kontinenthamnar. En skur av diplomatiska protester från Haag och London nådde
Stockholm när de svenska kaparnas aktiviteter
drabbade sjömakternas handel. Britter och holländare försökte också skydda sina handelsfartyg
2
Lasse i gatan eller Lars Gathenhielm. Tillsammans med sin fru
Ingela styrde han Nordhavet med järnhand. När Lasse gick
hädan tog Ingela över som dominerande kapare under kronan.
med eskort av örlogsfartyg så snart man rörde sig
öster om Doggers bank. Hotet från svenska kapare blev akut.
Vid flera tillfällen var ett öppet krig mellan Sverige och sjömakterna nära, men de senare hejdade
sig i sista stund. Varken britter eller holländare
var intresserade av ett allt för svagt Sverige, som
lämnade utrymme för en total rysk dominans i
Östersjöområdet. I stället valde sjömakterna att
skydda sina handelsintressen mer defensivt. I juni
1715 seglade en jättelik konvoj om 450 handelsfartyg ned genom Öresund med sikte på de baltiska hamnarna, skyddade av 20 engelska och tio
holländska örlogsfartyg.
Sjöröveriet upphör
När Danmark och Sverige slöt fred 1720, och
Sverige och Ryssland året efter undertecknade
Nystadsfreden, upphörde kaperiet och handelsfartygen vågade åter segla utan eskort i de nordliga
farvattnen. Det är omöjligt att uppskatta kaperiets
reella effekter, men sannolikt bidrog det till att
www.smb.nu
Danmark accepterade en fred
utan landavträdelser från
svensk sida. På
det viset hade
Lars Gatenhielms och hans
gelikars insats
sannolikt en
stor betydelse.
Då var emellertid det svenska kaperiets huvudperson
redan borta från
scenen. Lars
Gatenhielm led
sedan barndomen av en ärftlig benturberkulos som steg för
steg förvandlade
honom till
krympling. Undersökningar av
hans skelett i
Onsala kyrka
har givit vältaliga bevis för orsakerna till att
han redan 1713,
bara 24 år gammal, tvangs lämna de rullande fartygsdäcken till
sjöss och fortsätta som landbunden kaparredare i
Göteborg. På våren 1718 avled den 29-årige kaparen och kvar efter krigsslutet 1720 var en legendflora som redan hade börjat spinnas kring
Lars Gatenhielms namn.
Mindre glamoröst än myten förtäljer
I den lokala folktraditionen och senare tiders romaner växte han ut till en oförvägen sjöhjälte,
men när den moderna forskningen skalar bort
mytbildningens ytlager återstår en med kryckor
försedd svårt handikappad man som är fjärran
från den klassiska bilden av kaparkaptenen som
leder sitt skepp i strid ute på Nordsjöns stormiga
vatten. Istället framträder bilden av ett systematiskt uppbyggt imperium som utrustar och dirigerar ett stort antal kaparfartyg i hänsynslösa operationer till sjöss, ofta balanserande på
sjöröveriets gräns. Resultatet blev en viktig del av
pennan & svärdet 10 · 2008
Samtidigt med Lasse i Gatan framväxte legenden om den
våghalsige norske kaparen Peder Wessel (1690–1720), adlad
Tordenskjold. Det finns många berättelser om hans öden och
äventyr. Några sanna, andra inte. Några av hans kupper fick
stora återverkningar på kriget: 1716 ödelade han den
svenska­transportflottan som skulle gå med förnödenheter
till hären­i Norge, Karl XII fick dra tillbaka trupperna. 1719
erövrade han Marstrand. På denna romantiserade målning
ses han skåla med en brittisk kapten i Nordsjön 1714. Tordenskjold dog som han levt – i en duell med en svensk
officer­ 1720.
den kraftansträngning som, om än till ett oerhört
ekonomiskt och mänskligt pris, lyckades skjuta
upp den svenska stormaktens slutliga undergång i
över ett decennium efter katastrofen vid Poltava
1709. På det viset utgör namnet Lasse i Gatan och
vad det representerar i form av ett intensivt kaparkrig ett betydelsefullt inslag i den svenska stormaktstidens senare historia.
3