Transcript Audionen redaktion - Radiomuseet i Göteborg

Radiohistoriska Föreningen i Västsverige
nr 4 december 2013
Foto:
Johan
Cammersand
Inbjudan till medlemsmöte med
Radiohistoriska Föreningen i Västsverige
lördagen den 7 december kl 12.00 på
Radiomuseet
Efter mötet kommer Håkan Lindberg att berätta om
mikrofonteknikens utveckling.
Utställningar, föredrag,
försäljning, litteratur,
ungdomsverksamhet,
studieresor och uthyrning
Anders Carlssons gata 2
417 55 Göteborg
031-7792101
[email protected]
www.radiomuseet.se
Audionen
Radiohistoriska Föreningen i Västsverige
Innehåll
Från ordföranden
Från redaktören
Möteskalender
Museets öppettider
Svensk fartygsradiohistoria
Håkan Lindberg
Reseradio
Gåvor
Stiftelsen
Styrelsen
Radiomuseet
2
3
3
3
4
15
16
18
19
19
20
Audionen
Radiohistoriska Föreningen i Västsverige
A Carlssons gata 2, 417 55 Göteborg,
Telefon +46 31 779 21 01
Postgiro: 13 6888-5, Bankgiro: 5852-2244
[email protected], www.radiomuseet.se
Intern medlemssida på webben:
Användarnamn: medlem, Lösenord: 3xirT
tf Redaktör: Sven Persson.
e-post: [email protected]
Ansvarig utgivare: Viktor Ohlsson.
I redaktionen: Matts Brunnegård, Anders
Söderström, Viktor Ohlsson, Lars Lindskog
Bertil Bengtsson.
2
Från ordföranden
Året 2013 är snart slut. På Radiomuseet
har det gångna året inneburit en del
förändringar vi kan glädja oss åt.
Den blivande butiken är på gång och
kommer att färdigställas under det
kommande året. Det blir en ytterligare
möjlighet att skapa inkomster.
Vårt lager på Lillhagen har genomgått
en betydande förändring som skänker bra
kontroll av våra föremål bl a genom
registrering och fotografering.
En uppgradering av hemsidan har skett.
Den drivs nu med Wordpress vilket gör att
den blir mer dynamisk och fler kan hjälpa
till med att uppdatera den.
Kursverksamheten har uppskattats av alla
deltagare som visat stort intresse.
Verkstaden har höjt sin aktivitet även för
externa reparationer.
Försäljningen i ”loppmarknaden” har
gett goda inkomster, bl a tack vare en väl
fungerande försäljningslokal.
Deltagandet i bokmässan blev en succe
med många besökare och goda kontakter.
Det märks bl a på antalet besök på museet.
Guidningen vid gruppbesök har gjorts
mer tillgänglig och underhållande, vilket
uppskattas av våra gäster.
Detta är några av de arbetsområden som
är av betydelse och som resulterat i ett bättre
museum. Vi tänker fortsätta på den vägen.
Vi kan också glädja oss åt att andan på
museet blivit bättre. Arbetsklimatet och
kamratskapet ger oss mer motiv för ett bra
jobbresultat.
Jag vill tacka medarbetarna på museet
för i år och önskar alla medlemmar
GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR
Åke Kjellin
Audionen nr 4 december 2013
Från redaktören
Jag har lovat att redigera tidningen på
det material jag får in. Något mera hinner
inte en ansträngd pensionär med.
Vi har ju på museet flera tusen objekt
som var och en är radiohistoria. Jag hoppas
att våra områdesansvariga eller deras
kompisar tar ett foto av någon apparat de
känner till och skriver en kort historia om
den.
När ni skriver en notis så vill jag ha
texten i txt-format. Det är enklast då jag
skall föra över detta till andra fonter och
fontstorlekar. Att skriva texten i mailprogram är utmärkt så slipper jag
konvertera ett antal gånger för att komma
in med rätt textformat.
Bilder vill jag ha i formatet 1-2 MB och i
tif-format. Jag kan inte montera JPGformat i mitt Page-Maker-program. Är
bilderna tillräckligt stora så kan jag hantera
dem som jag vill för att få fram en bästa
bild. Lämna gärna med flera bilder taget
från olika håll och försök att få bort
eventuella skuggor.
Så dela med Dig av Ditt vetande eller
Dina minnen i Audionen. Du hjälper på
så vis till att hålla föreningen och vårt
gemensamma intresse levande!
Sven Persson
TT
Fred. 6/7 1923
Trådlös i Finspong.
K. m:t har meddelat tillstånd för ingenjör
J. Nordin att inom Finspong och Dunby
uppföra och utnyttja trådlös mottagningoch avsändarapparatur.
Stig Comstedt
Audionen nr 4 december 2013
Möteskalender för
kommande period
2013
7/12 Medlemsmöte
10/12 Allmän guidning kl 14:00
17/12 Allmän guidning kl 14:00
2014
22/3 Årsmöte
Museets öppettider
Måndag Stängt
Tisdag 12-15
Onsdag 12-20
Torsdag-fredag 12-15
Lördag-söndag 12-15
Storhelger Stängt
Övriga tider Arrangemang efter
överenskommelse
Bidrag till AUDIONEN
Via post: Radiomuseet, Audionen,
Anders Carlssons gata 2
417 55 Göteborg
e-post: [email protected]
Telefon 0325-430 60
Sista inlämningsdag för material
till Audionen nr 1 2014 är den 3 feb.
3
SVENSK FARTYGSRADIOHISTORIA
Tidig historia
År 1897 utförde Guglielmo Marconi radioexperiment mellan två italienska
krigsfartyg utanför La Spezia, där telegraferingssträckan blev 12 nautiska mil (ca 22
km).
I juli 1898 fick den civila engelska ångaren Flying Huntressen fartygsradiostation
tillfälligt installerad, för att som första idrottsrelaterade användning av radio, kunna
sända resultat från Kingstonregattan till tidningenDaily Express.
Julafton 1898 öppnades radiotelegrafförbindelse mellan East Goodwin fyrskepp och
South Forelandfyren utanför sydöstra England. Den 3:e mars 1899 kolliderade ångaren
R F Matthewsmed fyrskeppet, som via radio meddelade South Foreland varifrån hjälp
sändes ut. Detta var första gången ett nödmeddelande sändes via radio från fartyg.
Våren 1902 seglade Marconi med amerikanska fartyget Philadelphia från Frankrike
till USA. Fartyget var utrustat med kohär *)och bläckskrivare för att som experiment
kunna ta emot radiosändningar från bl.a kustradiostationen i Poldhu i Cornwall. Sista
mottagandet skedde strax utanför amerikanska kusten, men mottagningen var då mycket
dålig.
*) Kohären(eng. coherer, av koherens), första anordning som kunde detektera
radiosignaler för trådlös telegrafi. Den utnyttjar att den höga elektriska resistansen i
löst metallspån sjunker kraftigt när det utsätts för radiofrekvent växelström. Spånet blir
då samordnat, koherent. Kohären var grundstenen i de allra första radiomottagarna
från år 1895 och dominerade ungefär tio år framåt. Sedan kom elektronrör och kristaller
som båda kunde lösa kohärens uppgift på ett betydligt bättre sätt och även demodulera
radiosignalers amplitudförändringar så att tal och musik kunde återges.
I Sverige utrustades flottans pansarbåtar Oden, Thor och Niord samt torpedkryssaren
Claes Uggla med trådlös apparatur år 1901 och förbindelse uppnåddes som längst på 49
km avstånd.
Det första svenska handelsfartyget med fartygsradiostation var Göteborgsrederiet
Wilson & Co:s kolångare St. Paul som 15 december 1911 sände första telegrammet.
Fartyget fick också den första koncessionen för gnistsändare som utfärdades av Kungliga
Telegrafstyrelsen den 4 oktober 1912. St Paul:s anropssignal var SFA. Fartyget
minsprängdes och sjönk utanför Tyne i England 2 september 1914 som första svenska
fartyg att falla offer för första världskriget. Under tiden som nödmeddelandet SOS sändes
ut, föll antennen ned.
Första svenska privatägda fartyg med radiostation var bogserbåten Max Göteborg
den 27 januari 1912. Då båtens ägare var sillexportörer, kunde fartyget rapportera in
fångstresultat från de inbogserade fiskepråmarna, vilket medförde snabbare försäljning
av fisken. Konkurrensfördelen gjorde att fartyget fick radiomasten kapad, och fiskare
vägrade sälja sin vara till båtens ägare.
4
Audionen nr 4 december 2013
Utveckling fram till 1940
Internationella konferenser om trådlös kommunikation till sjöss hölls 1903 och 1906.
Bolaget Marconi hindrades från att få monopol på området, då alla kustradiostationer
blev skyldiga att vidarebefordra alla fartygsstationers telegram oberoende av
radiostationernas fabrikat.
Regler för nödtrafik antogs, t.ex. kom man överens om nödsignalen SOS, samt att
fartygsradiostationer skulle betjänas av certifierade telegrafister. Internationella
konferensen 1912 hölls några månader efter katastrofen med Titanic. Det innebar
ytterligare regler för sjösäkerhet mot bakgrund av erfarenheterna från olyckan, bl.a.
krav på ständig passning av telegrafi-nödfrekvensen 500 kHz på alla fartygsradiostationer,
samt extra nödsändare med reservkraft för minst 6 timmar på större fartyg. Ytterligare
regler antogs vid konferenser om “Safety of Life at Sea” SOLAS 1914 och framåt,
däribland regler om tystnadsperioder (eng. Silence Period=SP) på 3 minuter varje
halvtimma, då alla radiostationer skall lyssna på nödfrekvens. Internationella nödanropet
på radiotelefoni, “Mayday”, fastslogs 1929.
Elektronikkomponenter utvecklades snabbt i början av 1900-talet. De tidiga
mottagarna med kohär, ersattes med Marconis mottagare med magnetisk detektor och
därefter med kristalldetektorer (kristallmottagare). På 1920-talet slog rörmottagare
igenom mera allmänt i fartygen, och i slutet på decenniet kom yttre högtalare vilket
gjorde att telegrafisterna inte ständigt behövde arbeta med hörlurar på sig. Då triodelektronröret förbättrats på 1910- och början av 1920-talet, började det även ersätta de
tidiga gnistsändarna. Enligt internationell överenskommelse 1927 fick inte gnistsändare
med hög effekt användas ombord efter 1 januari 1940 och den gamla utrustningen
fasades ut under 30-talet.
För att kunna uppfylla kravet på ständig passning av nödfrekvens även på fartyg med
en ensam telegrafist tillkom en alarmapparat, eller “autoalarm”, i slutet av 20-talet.
Denna apparat uppfångade de 4 sekunder långa signaler åtskilda av 1 sekunds mellanrum,
som enligt internationella överenskommelser skall föregå ett SOS-meddelande. Efter 4
uppfångade alarmsignaler aktiverades alarmklockor i radiohytt, telegrafistens bostadshytt
och på bryggan.
Kommunikationsmetod för fartygsradiostationer var från början enbart telegrafi på
långvåg, men med rörsändarnas intåg i början av 20-talet började även telefoni på
långvåg, och senare samma decennium började fartyg även att utrustas för telegrafi på
kortvåg. Några fartyg i oceanfart utrustades för telefoni på kortvåg under senare delen
av 30-talet, bl.a Svenska Amerika Liniens Gripsholm och Kungsholm .Då radiosamtal
kan uppfattas av alla som lyssnar på rätt frekvens, och i alla påslagna radioapparater
ombord, utrustades speciellt passagerarfartygen med talförvrängare (eng. scrambler),
av telegrafisterna kallad “duck” då talet omvandlades till något Kalle Anka-liknande.
Det s.k gränsvågsbandet, frekvenser mellan lång- och kortvåg, fördelades för
radiotelefoni vid en internationell konferens 1932.
Audionen nr 4 december 2013
5
Utveckling fram till 1960
Vid de internationella radiokonferenser som hölls efter andra världskriget, 1947 och
1948, beslutades om uppdelning av frekvensband, där främst flygradion tilldelades ca
30 procent av fartygsradions frekvensband. Nödfrekvens på telefoni blev 2182 kHz, och
skulle ha tystnadsperiod 3 minuter efter varje hel- och halvtimma.
En alarmsignal för radiotelefoni, på telegrafistslang kallad “nödgöken”, togs fram på
initiativ från en radiokonferens i Göteborg 1955, den blev internationell standard 1959.
Denna alarmsignal bestod av två toner på 2200Hz-1300Hz sända på 2182 kHz och
skulle föregå ett telefoni-nödmeddelande. Signalen påminner om en ambulans, och
skulle höras bättre av vakthavande på bryggan.
Då det började bli trångt på radiofrekvenserna, kom krav på förbättrad noggrannhet
hos sändare och mottagare. Enligt beslut från de tidigare radiokonferenserna, måste
reservsändare med helt separata matnings- och styrsystem finnas. Dessutom tillkom
krav på att automatisk teckengivare för alarmsignal, nödmottagare och testmöjlighet av
nödutrustningen skulle finnas ombord.
En stor förbättring för radiotelefonin kom när fartygen utrustades med sändare och
mottagare för Single Side-Band (SSB). Detta innebar mindre störningar på samtalet
och effektivare användning av sändareffekten. Första svenska installationen av SSBsändare/mottagare gjordes på Svenska Amerikalinjens Gripsholm (anropssignal SLQT)
år 1957.
Utveckling från 1960 till GMDSS
I och med uppfinningen av transistorn togs återigen ett tekniksprång. Under 1960talet började sändare användas som hade transistorer i styrdelen, inklusive frekvenssyntes
som ersättning för styrkristaller, men rör fanns fortfarande i slutsteget. En extra finess
var införande av automatisk antennavstämning (eng. antenna-tuner), dvs elektrisk
anpassning av antennen till sändarens frekvens med hjälp av en LC-krets, tidigare ett
tidsödande manuellt arbete som nu ersattes med en knapptryckning. På mottagarsidan
kom heltransistoriserade mottagare av mycket god kvalitet att ersätta rörmottagarna i
fartygsradiostationer först i mitten av 1970-talet. Då telex och telefax börjat användas i
land uppstod behov att kommunicera med dessa trafikslag till fartyg. I Västtyskland
gjordes 1960 experiment med telefax till fartyg som betecknades som mycket lyckade.
VHF-telefoni
Från 1960 infördes VHF-radio på 160 MHZ bandet. Denna användes för
kusttelefoni inom horisontavstånd, samt för kontakt med hamnmyndigheter, lotsar och
andra fartyg med anrops och nödkanal 16. Efter inledande oklarhet om
6
Audionen nr 4 december 2013
moduleringsteknik enades man slutligen om frekvensmodulering (FM). Efter att de
första VHF-apparaterna varit rörbestyckade blev de från mitten av 1980-talet
heltransistoriserade.
Radiotelex – Maritex.
Efter att telex via radio testats i flera år i olika länders fartyg som en teknik där man
först måste avtala om hur sändningen skulle gå till, utvecklade svenska Televerket Radio
systemet Maritex, som blev ett datoriserat system för helautomatisk telex via kortvåg.
Försök började på Salénrederiernas passagerarfärja Tor Hollandia och tankfartyget Sea
Sovereign 1969, och 1972 öppnade Maritexsystemet för kommersiell drift, där de
landbaserade datorerna i systemet var placerade på kustradiostationen Göteborg radio.
Satellitkommunikation.
Vid en konferens hållen av IMCO (Intergovernmental Maritime Consultative
Organization, dvs FN:s sjöfartsorgan) i London 1975, enades man om att arbeta för ett
världsomspännande maritimt satellitsystem, och att en internationell organisation för
detta behövdes. Fördelarna var bland annat förbättrad kvalitet på telefoni, vilket skulle
underlätta för ombordanställda. 1976 sändes de två första satelliterna i amerikanska
Marisat-systemet, Marisat I och II upp över Atlanten och Stilla Havet, och internationella
provsändningar började via markstationer i USA. År 1979 började Inmarsat
(International Maritime Satellite Organization) arbetet med att förvalta och driva ett
världsomspännande satellitsystem för sjöfart. Med en tredje Marisat-satellit i drift över
Indiska Oceanen hade Inmarsat 33 länder anslutna inom ett år. Amerikanska Marisat
avlöstes 1982 av Inmarsat, med den första jordstationen i Europa placerad i Eik, sydost
om Stavanger i Norge. I Sverige godkändes 1983 att utrustning för Inmarsat
satellitkommunikation fick ersätta huvudsändaren för kortvåg på svenska fartyg. En
separat nödsändare måste dock finnas.
Ett världsomspännande nytt sjösäkerhetssystem, GMDSS (Global Maritime Distress
and Safety System) baserat på satellitkommunikation, antogs 1988 av IMO (International
Maritime Organization, FN:s rådgivande sjöfartsorgan och efterföljare till IMCO) och
trädde i kraft 1 februari 1999. GMDSS innebär att alla fartyg utrustas med
långvågsmottagaren Navtex för navigations-varningar m.m. samt satellitnödsändare (
EPIRB). Anrop sker via DSC (Digital Selective Calling) där varje fartyg har en egen
identitetskod (MMSI) Maritime Mobile Service Identity, och uppkallning sker enligt
telefonnummerprincipen.
Ingen telegrafikunnig personal behövs därmed ombord. Ett globalt nät av
sambandsstationer för sjöräddning, MRCC (Maritime Rescue Co-ordination Center),
har byggts upp. I Sverige finns JRCC på Käringberget i Göteborg. Alla svenska GMDSSoperatörer skall inneha GOC (General Operators Certificate), och utbildningen integreras
numera i sjöbefälsutbildningen.
Audionen nr 4 december 2013
7
Täckningsområde för de ursprungliga 3 INMARSAT-satelliterna i GMDSS. Nordiska
markstationer finns i Eik i Norge, och fanns då även i Blaavand i Danmark.
Inmarsat-3
8
Audionen nr 4 december 2013
Exempel på fartygsradiostation före GMDSS
Fartygsradiostation på PCTC Madame Butterflycallsign SIPU, i maj 1986.
Första exemplet är radiohytten på biltransportfartyget Madame Butterfly1986, dvs.
ett fartyg i oceanfart med krav på telegrafist ombord, innan säkerhetssystemet GMDSS
trätt i kraft.
1. Skrivmaskin för diverse expeditionsarbete.
2. Interntelefon kopplad till fartygets telefonväxel.
3. Huvudsändarens (ITT Marine ST 1610) lågspänningsdel (eng. Exciter), med
inställningsmöjligheter för frekvens (från långvåg upp till 30 MHz kortvåg), typ av
sändning (telegrafi, telefoni och telex) och uteffekt (steg upp till 1 kW).
Snabbknappar för alarmsignal i nödsituation. Det finns även en koppling till Maritexsystemets ARQ-enhet (15) för automatisk styrning av sändaren vid telextrafik.
Sändarens högspänningsdel finns i ett apparatrum ca 30 m akterut. Det aktra
utrymmet fungerar även som reservradiohytt.
4. Fjärrmanöverenhet till huvudsändaren och, i högerkant, anntennväljare för olika
sändarantenner.
5. Timer till bandspelaren (6).
Audionen nr 4 december 2013
9
6. Yttre högtalare (överst) samt FM-radio och bandspelare med
inspelningsmöjlighet från olika mottagare.
7. VHF-transceiver, dvs sändare och mottagare för VHF-kommunikation
sammanbyggda till en enhet. Motsvarande Tranceiver finns på bryggan.
8. Handmikrotelefon, det vill säga telefonlur med PTT-omkopplare mellan
sändning och mottagning i luren. Används här för kortvågs- och gränsvågstelefoni
med halv duplex. Fartygsradiostationens anropssignal, här SIPU, enligt internationellt
tilldelad landskod.
9. Huvudmottagare (Skanti R5001S) avsedd för mottagning av marin radiotrafik på
telegrafi och telefoni mellan 10kHz och 30MHz. Inställbar med knappsats eller
analogt.
10. Reservmottagare, i detta fallet exakt samma typ som huvudmottagaren. Kravet
var att reservmottagaren skulle kunna strömförsörjas från radiostationens
nödbatterier. I detta fallet kunde båda mottagarna drivas på 24V DC eller olika
varianter av 50-60 Hz AC.
11. Distributionspanel B20610. Används för att koppla olika mottagare till olika
högtalare alt. telefonlur, samt i högerkant antennväljare för olika mottagarantenner.
12. Nycklingsenhet som fjärrstyr reservsändaren (ITT Marine ST87). På enheten
finns snabbinställningar för alarmsignal på telegrafi och telefoni, samt testmöjlighet
av alarmmottagaren (14). På enheten finns också laddningkontroll och test av
nödbatterierna som finns i ett utrymme ute på fartygets däck.
13. Kontrollpanel för fjärrstyrning av reservsändaren ST87, bl.a automatisk
antennavstämning. Sändaren ger 100W på telegrafi och 15W på telefoni och drivs
direkt av nödbatterierna. Effektdelen av sändaren finns som för huvudsändaren i
apparatrum ca 30 m akterut.
14. Alarmmottagare (eng. Auto-alarm receiver). Används till att ta emot
alarmsignalen på nödfrekvensen för telegrafi 500kHz bestående av 12 st, 4 sekunder
långa toner och däremellan en sekunds tystnad vilket skall föregå ett nödanrop (SOS)
om tid finns. Efter korrekt mottagning av minst 4 av de 12 alarmsignalerna aktiveras
alarmklockor i radiohytt, telegrafistens bostadshytt och på bryggan. Enhetens funktion
testas dagligen med hjälp av signalgivare i reservsändaren (12).
15. Styrdator ARQ MX-80 (Automatic ReQuest unit), till automatiska telexsystemet
Maritex.
16. Mottagare (Skanti M5000). I grunden samma mottagare som (9) och (10) men
specialanpassad för kommunikation med ARQ:n (15) vid Maritex-trafik.
17. Telexskrivare Siemens T1000. Terminal för sändning och mottagning av
telexmeddelande via Maritex. Används även till att ge kommandon till ARQ:n (15).
Enheten har också remsstans och remsläsare för hålremsa, vilket fungerar som en
enkel “bandspelare” och gör det möjligt att t.ex förbereda långa meddelanden för
sändning.
18. Röststyrd kommunikationslinje till bryggan. Medger kommunikation även om
fartyget blir strömlöst (eng. blackout).
10
Audionen nr 4 december 2013
19. Manipulator med paddlar till el-bugg, dvs halvautomatisk sändarnyckel för
telegrafi.
20. Radiodagbok. All trafik rörande fartygsradiostationen skall anges i
radiodagboken.
21. Stationsur. Tiden anges i UTC (tidigare GMT). Klockans timvisare ändras (på
sjöslang “brassas”) aldrig, till skillnad från (22). Tystnadsperioderna (eng Silence
Period=SP) på telegrafi (15-18 och 45-48), samt telefoni (00-03 och 30-33) är
markerade på urtavlan. Vid dessa tider skall trafik avbrytas och lyssning efter svaga
nödsignaler göras.
22. Fartygets lokala tid kopplat till fartygets centralur. Timvisaren “brassas” en
timma fram eller back beroende på hur fartyget rör sig mellan tidszonerna.
23. Fartygsradiostationens gällande internationella certifikat, utfärdat av
telemyndighet. I detta fallet svenska Televerket.
Exempel på GMDSS-fartygsradiostation.
Fartygsradiokonsol för GMDSS area A3 från den danska firman Thrane & Thrane.
Andra exemplet är kommunikationskonsolen på bryggan hos ett fartyg med krav på
GMDSS Area A3, dvs oceangående och med krav på satellitkommunikation.
Konsolen består på vardera sidan av två oberoende terminaler av typ Sailor TT-3000E,
samt printers till satellitsystemet Inmarsat mini-C. Dessa terminaler möjliggör e-mail,
telex, fax och datatrafik. Transceiver dvs ihopbyggd sändare och mottagare, samt antenn
till systemet finns utomhus.
Audionen nr 4 december 2013
11
Överst i mittkonsolen finns manöverenhet till sändare och mottagare för Sailor System
5000 - MF/HF (gränsvåg och kortvåg) marin telefoni, samt inbyggd DSC (Digital Selective
Calling) inklusive vaktmottagare. MF/HF-tranceiverdelen med möjlighet till endera av
150, 200 eller 500W uteffekt finns i apparatrum. Automatisk antennavstämningsenhet
till MF/HF-antenn finns utomhus.
Därunder finns VHF-tranceivern, Sailor RT5022, som är halv-duplex. Sändaren är
omkopplingsbar mellan 1 eller 25W uteffekt, och funktioner för DSC finns inbyggda.
Enheten kan med en knapptryckning repetera de senaste 90 sekundernas inkommande
trafik.
Näst underst finns moduler för sändning och mottagning av nödsignal via Inmarsat
mini-C, “Remote Distress Alarm”. En modul för vardera av de två separata satellitsystemen.
Underst i mittkonsolen finns batteripanel med möjlighet att snabbt kontrollera
batteriernas kondition. Inmarsat mini-C drivs med 28V 25A DC, medan MF/HFtransceivern drivs med 24VDC eller 115/230VAC.
Förutom bryggkonsolen tillkommer enheter för AIS (Automatic Identification System),
Navtex, flera handhållna enheter för VHF, samt EPIRB-nödradiofyr och SARTtranspondrar.
Maritex
Maritex var ett kommunikationssystem för helautomatisk överföring av telex via
kortvågsradio mellan fartygsradiostationer till sjöss, och telexabonnenter i land, framtaget
av svenska Televerket.
Tidig historia
Då telex under 1960-talet blivit en vanlig kommunikationsmetod på land, uppstod
problemet att överföra telexmeddelanden till fartyg. För att få global täckning för ett
helautomatiskt system då satellitkommunikation inte var utvecklad, krävdes ett system
för kortvågsradio som tog hänsyn till olika problem på frekvensbandet, t.ex fading
(periodiska variationer i signalstyrkan), samt olika jonosfäriska förhållanden.
Svenska Televerket utförde prov tillsammans med Salénrederierna på passagerarfärjan
M/S Tor Hollandia i Nordsjön, och tankfartyget T/T Sea Sovereign på resor Persiska
viken - Japan under 1969 och testade telexkommunikation med kustradiostationen
Göteborg radio, där landterminalen var belägen. Dessa prov ansågs lyckade och i mitten
av 1972 öppnade Televerket sin maritima telextjänst Maritex för kommersiell drift.
Fartygsradiostation på biltransportfartyget Madame Butterfly1986. Maritex-systemet
med ARQ och mottagare finns i lådan i högerkant vid telexterminalen.
Fartygsstationen i Maritex-systemet bestod av en felkorrigerande styrdator kallad
ARQ (Automatic ReQuest unit), och en egen Maritex-mottagare som sökte av (eng.
scanning) valda frekvensband för att ta emot anrop. Dessutom fanns koppling mellan
ARQ:n och fartygets huvudsändare, samt en telexterminal.
Då ARQ:n upptäckte ett anrop från landstationen via sin mottagare, startades
12
Audionen nr 4 december 2013
fartygssändaren automatiskt och besvarade anropet.[2] När förbindelsen upprättats togs
meddelandet emot. Det skedde genom att landstationen sände tre tecken i taget, och
om fartygsstationen bekräftade rätt mottagna tecken sändes tre till. Var
fartygsstationens mottagna tecken fel, sändes de tre sista tecknen om igen o.s.v. Trafik
från fartyg till landstation skedde på motsvarande sätt, efter att personal ombord först
tagit kontakt med landstationens sändare med en knapptryckning på ARQ-enheten.
Landstationen kunde även skicka telex som gruppsändning, då med en enklare
felkorrigering som inte krävde omfrågning. T.ex. skickades den dagliga
sammanställningen av TT-nyheter “SAX-presset” till alla fartyg i svenska
handelsflottan, även via Maritex. Om en sådan utsändning drabbades av störningar
tappades oftast informationen.
Audionen nr 4 december 2013
13
Maritex-systemets landstation (Göteborg radio/SAG)
Eftersom landstationen måste handskas med många samtidiga fartygsanslutningar
fanns här en sändare/mottagare/ARQ-enhet på vardera av systemets radiokanaler. När
en telexabonnent i land skickade till fartygsabonnent svarade landstationsdatorn och
tog emot meddelandet. Därefter valdes en lämplig radiokanal, fartyget anropades och
meddelandet överfördes. En teknik som kallas store-and-forward. Trafik från
fartygsabonnent skedde på motsvarande sätt då det via radio mottagna meddelandet
lagrades hos landstationen, för vidare distribution på telex-landlinje. Maritex-systemets
landstation var också direkt förbunden med telexcentralen ATESTO (Automatic
Telegraph Exchange for Stockholm’s Telegraph Office) för snabbare handläggning av
telex-meddelanden.
Om avsändare eller mottagare i land inte hade telex, kunde fartygsbesättningarna
ändå använda fartygets Maritex-utrustning. Dels genom att skicka Maritex-brev, vilket
innebar att korta Maritex-meddelanden inklusive postadress skickades från fartyget till
Maritex-expeditionen på Göteborg radio och postades därifrån. Dessutom kunde
avsändare i land skicka Fono-Maritex vilket innebar att man via telefon till Maritexexpeditionen angav texten i meddelandet, vilket därefter matades in i Maritex-systemet
för vidare befordran till fartyget. På grund av kortvågens skiftande förutsättningar varierade
framkomligheten till fartygen. 1980 visade statistiken att 80 procent av
Maritexmeddelandena nådde fartygen inom två timmar, 50 procent inom 30 minuter.
Maritex i satellitåldern
Fartygsabonnenter fanns inte bara i Sverige, 1983 slöts ett nordiskt avtal om
samnyttjande av Maritex-systemet, och 1986 öppnades den första utomeuropeiska
fjärrstyrda understationen i Panama.
Ytterligare fjärrstyrda understationer startades efter hand, en på Filippinerna 1990,
en i Argentina 1992, två i USA 1995 samt en i Kina 1996. Maritex-systemet upphörde
den 31 december 2000.
Som mest fanns det 2 800 terminaler installerade på fartyg, och omsättningen var
400 miljoner kronor under de 30 år som Maritex funnits.
------------Denna artikel om svensk fartygshistoria har jag hämtat från Wikipedia. Den
överensstämmer med det jag själv varit med om i under de 40 år jag arbetat med fartygsradio
för Telia och som jag har skrivit om i olika artiklar.
Denna sammanställning är mer komplett så jag har valt att redigera den för Audionen.
Rolf Claesson områdesansvarig för Fartygsradio
14
Audionen nr 4 december 2013
Håkan Lindberg
Håkan Lindberg, som grundat Mikrofonen Sverige AB, har erfarenhet av yrkesmässig
ljudinspelning sedan 60-talet. Efter Svenska Filminstitutets filmskola arbetade han som
ljudansvarig för cirka 15 filmer. Därefter 12 år på Sveriges Radio som musiktekniker med
ansvar för både inspelningar och direktsändning. Dessutom har han arbetat med
utbildning av ljudtekniker och projektering av både film- och radiostudior i Sverige,
Tanzania och Botswana. Han har också hunnit med att vara verksam på olika befattningar
i ledande företag, både i och utanför Sverige.
Håkan har sedan 1973 varit medlem i Audio Engineering Society, AES, och har samlat
på sig ett stort svenskt och internationellt kontaktnät i ljudbranschen.
Hans stora passion är mikrofoner och han driver ett eget företag för marknadsföring
av kvalitetsmikrofoner bl.a. till olika radiobolag. Listan över kundkretsen är imponerande.
På vårt medlemsmöte berättar han om mikrofonteknikens utveckling från 1920-talet
och framåt. Han låter oss höra inspelningar som demonstrerar ljudkaraktären hos de
olika konstruktionerna.
Ytterligare information finns på hemsida: www.mikrofonen.se
Håkans kontaktadress är [email protected]
Foto Lars Lindskog
Audionen nr 4 december 2013
15
Reseradio
Vad är egentligen en reseradio för något?
En god vän visade mig en gammal transistorradio han hittat när han tömde sin svärmors
lägenhet sen hon flyttat till äldreboende. Det lustiga med denna transistorradio var att
den hade rör tyckte han. Han hade alltså blandat ihop begreppen transistorradio och
reseradio. De flesta säger ju bara transistor. Det fanns en tid då detta upprörde mig, men
det är det inte så mycket som gör numera. D.v.s. de som fortfarande talar om radio i dessa
tider då man kan lyssna på radio och se på teveprogram i alla någorlunda moderna
mobiler.
Jag hade en liten radio av märket Dux. Den var rördriven och betraktades nog inte av
sin samtid som reseradio då den inte ens var batteridriven utan måste nätanslutas.
Så här såg min fina lilla reseradio ut, och vän av ordning undrar hur jag kan anse att
den är just en reseradio.
Jo därom kan jag ge besked. Den är ”befaren” som man säger om sjömän som varit ute
på några av de sju haven och kanske t.o.m. pinkat i Stilla Havet. Denna lilla fina Dux har
tjänat mig troget inte bara i Sydney och Hobart utan även genom Suezkanalen och
Medelhavet. Inte ens radiostationerna i södra Afrika var den främmande. Den lät mig
gärna ratta in frekvensen för en radiostation i nuvarande Zimbabwe, men som då hette
”The Happy Station in Rhodesia and Nyasaland.” Om jag nu minns rätt. Ungefär som
Radio Luxemburg.
16
Audionen nr 4 december 2013
På denna bild ser man 2:e styrman Bernt med fru Berit i min hytt på m/s
Lommaren och man anar den lilla duxen i bildens vänsterkant.
Men den fungerade även på riktigt nordliga latituder som här ombord på
statsisbrytaren Oden där man kan se en avslappnad telehantverkare lyssna på välljudet.
Visst är väl denna lilla apparat värd namnet reseradio, som för övrigt finns att beskåda
på radiomuseet där den har nummer RM959. Här tänjer jag lite på sanningen. Det är en
likadan apparat och inte den som följde mig på mina resor som radiotelegrafist.
Matts Brunnegård
Audionen nr 4 december 2013
17
Gåvor
2013 Q3
Radiohistoriska Föreningen i Västsverige vill härmed tacka de personer och företag
som genom sina gåvor stärker föreningens verksamhet. Om Du som läsare vet med
Dig att Du skänkt en gåva till föreningen under ovanstående period och museet och
inte finns med på listan, skall Du veta att vi ändå är tacksamma för din gåva. Anledningen kan vara att gåvan är anonym eller att namnet på givaren är svårläsligt eller
inte antecknats i gåvoregistret på rätt sätt.
Kontanta gåvor:
Ulf Nilsson
Gåvor i form av museiföremål:
Anders Stigö
Anita Sandberg
Bertil Bengtsson
Dan Carlsson
Dan Lindström
Eivor Henriksson
Erik Larsson
Gothenbourg Sound AB
Gunnar Utbult
Kenneth Wikberg
Kjell Reichenberg
Leif Nilsson
Magnus Eriksson
Per Atterbom
Pierre Leissner
Sandra Petojevic
Sven Skatt
Sven-Olof Malm
Torsten Atterbom
Ulf Nilsson
Urmas Plunt
Yarl Lundström
Åke Mellin
Åkessons loge
Faksimiltryck AB
"Faksimiltryck i Vara är ett komplett tryckeri som hjälper oss med att trycka vår
tidning."
18
Audionen nr 4 december 2013
Stiftelsen
för forskning och utbildning inom radio- teletekniken
och dess historia
Stiftelsen ska ha som ändamål att främja forskning, utbildning, information och
annan förmedling av kunskap om radio- och teletekniken och dess historia.
Ändamålet skall uppfyllas främst genom
• bidrag till radio- telehistorisk forskning
• stimulering av forsknings- och utbildningsinsatser bl a genom utdelning av
stipendier till personer som har utmärkt sig inom radio- teletekniken, samt
• medverkan till att kompetensnivån och kunskapen om radio- teletekniken
och dess historia bibehålls och ökas. Den angivna verksamheten innebär också
att stiftelsen skall bidraga till forskning och utbildning vid ett radio- och
telehistoriskt museum i Västsverige.
Göteborg den 17 mars 1997.
Till stiftarkapitalet har följande bidragit:
Ascom Tateco AB
Celab Communications AB
Ericsson Microwave Systems AB
Ericsson Mobile Data Design AB
Göteborgs Stad, Museiförvaltningen
Saab Ericsson Space AB
Föreningen Sveriges Sändare Amatörer –
SSA
Telia Mobile AB
Teracom AB
Styrelsen
Åke Kjellin, Ordförande
031-711 79 62
[email protected]
Viktor Ohlsson, Kassör
031-28 89 43
[email protected]
Bengt Lindberg,
Vice ordförande
031-91 14 18
[email protected]
Lars Lindskog, Ledamot
031-14 60 15
[email protected]
Jarl Svensson, Ledamot
031-56 44 95
[email protected]
Audionen nr 4 december 2013
Bertil Bengtsson, Ledamot
033-28 44 35
[email protected]
Matts Brunnegård, Sekreterare
031-22 43 10
[email protected]
Valberedning
Lennart Nilsson, sammankallande
0300-623 73 [email protected]
Lars Quiding, 031-829031
Jan Sundberg, 031-29 96 64
19
Härmed en bild från den gamla
torpedbåtsbasen på Gålö. Där
har gossarna bl a byggt upp en
radiohytt med de utrustningar,
som fanns ombord på mtbm och
mtbs. Det enda som jag inte
känner igen är skrivmaskinen:
vi hade en grön liten Halda
reseskrivmaskin, s k 'Halda
Biscopus', fastsatt under
skrivbordet och som vi bara
svängde upp när vi tog emot
signalmeddelandena.
Bilden är tagen av mig 14/9
2013 under EDIP (= En Dag I
Paradiset !!)
Örlogshälsningar Ulf Sjödén
Radiomuseet
På Radiomuseet hittar du vad du vill veta om radio – från förra sekelskiftet till dagens
teknik. Kanske hittar du i våra samlingar den radio som du hade när du var ung.
På Radiomuseet kan du botanisera i teknikutvecklingen, se hur designen har förändrats
genom åren eller få en spännande inblick i kommunikationen till sjöss. Du kan också
ställa frågor till våra kunniga medarbetare eller gå med på de guidade turer som vi ordnar
för grupper.
I vår museibutik finns böcker om radio och radiohistoria och vi säljer även vykort och
andra souvenirer. I butiken hittar du också delar till olika typer av radioapparater och vi
har komponenter som kan vara svåra att hitta någon annanstans. För dig som är intresserad
av att experimentera är detta en riktig fyndplats! Hos oss finns också Sveriges Radios
CD-skivor med gamla radioprogram till försäljning.
Om du är intresserad av radio och design kanske det skulle passa med någon av de
apparater som vi har till försäljning. Du kan också få hjälp med goda råd om hur man
handskas med äldre apparater, eller att hitta dokumentation och scheman med mera i vårt
bibliotek.
Om du har intresse för radions historia kan vi rekommendera medlemskap i vår
förening. Genom medlemskapet får du 4 nummer per år av tidskriften Audionen samt 12
nummer av Nyheter från Radiomuseet som är ett nyhetsblad som sänds ut via E-post en
gång i månaden. Du har även möjlighet till att delta i olika aktiviteter som studieresor
med mera.
Museet drivs av Radiohistoriska Föreningen i Västsverige.
Kontakt: [email protected], www.radiomuseet.se
20
Audionen nr 4 december 2013