Transcript Material i tidningen - Lulebygdens forskarförening

Lulebygdens
Forskarförening
MEDLEMSTIDNING – Nr 79, september 2012
PROGRAM
FÖR HÖST/VINTER 2012
Nu
börjar vi med
TISDAGSTRÄFFARNA
för hösten 2012
Den första börjar
TISDAGEN den 2 oktober 2012 kl 18.00
Plats:
V:a Varvsgatan 24 E, Hyresgästernas fritidslokal
Program:
KIRSTEN BASMA berättar om krigsåren i NordNorge och hur familjen flydde till forna Sovjet.
Föreningen bjuder på fikat!
Tisdagsträffen den 6 november 2012
Program ej klart
Håll utkik efter utförlig annons på hemsidan där
aktuellt program presenteras.
l Ordföranden har ordet
Nya medlemmar Sid 3
l Amerika – mitt drömland
Del 2/2
Sid 4
l Ale och Västmark
– en komplicerad
historia
Sid 7
l Två unga människor och
två kulturer möts i Same land för 300 år sedan.
Margareta Kråka och Nils
Ersson
Sid 10
l Margareta Kråka (novell)
Sid 12
”Vem tror du att du är”
l För 100 år sedan.
De olyckliga Brasilien fararna kom hem
Sid 14
Kurs i Släktforskning
Material i tidningen
Börja släktforska med Lulebygdens Forskarförening
Onsdagar 18.00–21.00, 30 timmar
Start onsdag den 3 oktober 2012. Avgift 850 kr.
Intresseanmälan: [email protected]
Besöksadress: Residensgatan 6 E, Luleå
Torsdagar kl 15–18
Hemsida se: www.lulebygden.se
Facebook se: Lulebygdens Forskarförening
Beklagar om någon medlems, som sänt
in material till tidningen, ibland kan
uppleva att artikeln inte publicerats.
Det beror oftast på att sidantalet
”hoppar” fyra sidor åt gången och att
det material som för tillfället finns tillgängligt inte når upp till 16, 20 eller
24 sidor.
Därför måste tyvärr en del material
stå över till nästa tidnimgsutgivning.
2
Lulebygdens Forskarförening – Nr 79, september 2012
Föreningens syfte
Lulebygdens
Forskarförening
Besöksadress:
Residensgatan 6 E, Luleå
Telefon: 070/299 54 24
Telefontid: Måndag: kl 9-11
”
Torsdag: kl 9-11
Övrig tid går bra att malia till
nedanstående e-mailadress
e-postadress:
[email protected]
Styrelsen 2012
Ordförande:
Per Wänkkö
Tel 0920-22 62 76, 070/669 94 76
E-post: [email protected]
Vice ordförande:
Gunnar Johansson
Tel 0920-22 75 93
Hemsida:
www.lulebygden se
Webbansvarig: Marita Lindell
e-post: [email protected]
Kassör:
Gunnel Jägare Sandin
Tel 0920-26 78 19
E-post: [email protected]
Post skickas till adress:
Lulebygdens Forskarförening
Residensgatan 6 E
972 36 Luleå
Sekreterare:
Carin Vallgren
Tel 0920-22 86 13
E-post: [email protected]
Öppettider:
Ytterdörren öppen kl 07.00-20.00
alla dagar. Innerdörren låses som
tidigare med egen nyckel .
Övriga ledmöter:
Gunhild Hedenström
Tel 0920-26 04 66
E-post:
[email protected]
Annonspriser
Sture Karlsson
Tel 0920-22 30 39
E-post: [email protected]
Åttondels sida
100 kr
Kvartssida
200 kr
Halvsida
300 kr
Helsida
500 kr
Sista sidan, enstaka nr 1.500 kr
Sista sidan helår (4 nr) 5.000 kr
Medlemmar får kostnadsfritt marknadsföra sina alster i tidningen.
Detta är begränsat till 40 mm/1 sp
respektive 20 mm/2 sp. Detta under förutsättning att ett exemplar
av alstret lämnas till föreningen.
Medlemsavgifter
Kent-Åke Lundebring
Tel 0920-26 86 31
E-post: [email protected]
Suppleanter:
Ingrid Vikström
Tel 0920-340 72
E-post: [email protected]
Kjell Mäki
Tel 073-040 31 64
E-post: [email protected]
Vuxen 150 kr/år
Ungdom tom 25 år 40 kr/år
Familj (samma hushåll) 190 kr/år
Vid inbetalning uppge alltid namn, adress, födelsedag,
telefon, gärna mobil och e-post (inkl namn mm på familjemedlemmar som omfattas av familjeavgiften).
Lulebygdens Forskarförening
grundades 1989 för att främja
och höja intresset för bygdeperson- och släktforskning
inom gamla Storlule socken
samt att arbeta för bättre betingelser för sådan forskning.
Nästa tidning
utkommer
vecka 47
varför manuskript
måste vara inskickade
SENAST
DEN 14 NOVEMBER
Ge ett bidrag till
Julius Sundströms
Minnesfond
Förvaltas av
Lulebygdens Forskarförening.
BG 5862-5955
Stipendiegruppen/lulebygdens
Forskarförening
Gerd Olovsson, tel 0920-25 44 64,
e-post [email protected]
Anders Sandström, tel 0929-304 26
FONUS kan förmedla telegrammen
Avgiften betalas till PG 36 64 01-8
Vid internetbetalning: Komplettera dina
uppgifter genom att skicka dem med e-post
till medlemsansvarig
e-post: [email protected]
Kom ihåg att meddela adressändring!
Lulebygdens Forskarförening – Nr 79, september 2012
Ideell
förening
Ordföranden
har ordet
Hej
Då har sommaren 2012 passerat, en
sommar som absolut inte levt upp till
mina förhoppningar. Det hade onekligen varit trevligt om vi fått del av
den värme som plågat södra Europa.
Men vädergudarna är inte rättvisa.
Jag vill hälsa samtliga medlemmar välkomna till en ny forskarsäsong. Vi har tyvärr under en längre
tid kunnat konstatera att antalet besök i lokalen minskar kraftigt vilket
jag tycker är tråkigt. Att sitta hemma
framför datorn och forska är naturligtvis bekvämt men i vår föreningslokal har du tillgång till annat värdefullt material i form av filmrullar,
böcker och medlemstidningar från
andra föreningar. Den sociala samvaron med andra forskare som kan
ge dig värdefulla tips och hjälp om
du fastnar är också värdefull.
Som du kan se i annonsen på annan plats i tidningen och på vår hemsida fortsätter tisdagsträffarna med
den första träffen under hösten tisdagen den 2 oktober. Ämnet för den
därpå följande träffen är inte klart
och vi är tacksamma för förslag. Om
du har en idé ta kontakt med Gunhild
Hedenström eller Sture Karlsson eller någon annan i styrelsen. Telefonnummer och E-postadresser hittar du
på sidan 2 i den här tidningen.
I föregående nummer av tidningen utlovade jag att vi skulle genomföra en nybörjarkurs och en fortsättningskurs i egen regi under hösten.
Nybörjarkursen beräknas starta den
3 oktober. Däremot är det tveksamt
om vi klarar av att genomföra en
fortsättningskurs under hösten.
PER
NYA
MEDLEMMAR
Karin Johansson
Norra Sunderbyn 495
961 93 Boden
Tel 0920-25 67 68
John Lindberg
Parkvägen 40 B
972 53 Luleå
Tel 0920-23 06 03
Leif Markstedt
Västra Hjoggböle105
931 94 Skellefteå
Vi hälsar de nya
medlemmarna välkomna!
Redaktör och
ansvarig utgivare
ÅKE ÖSTLING
Tel 0911-21 17 78
[email protected]
3
e
Lulebygdens Forskarförening är en
ideell förening som drivs enbart av
ideella krafter. Vi verkar för att höja
intresset för - och att underlätta släkt
– och bygdeforskning i framförallt
Lulebygden men också hela Norrbottens län. I samarbete med biblioteket
i Luleå ser vi till att ständigt komplettera med nytt ”utsläppt” material - och
i vår lokal tillgängliggöra allt som kan
önskas för Din forskning. I lokalen
finns även mikrokort från finska Tornedalen samt delar fr. Västerbotten.
Materialet
utökas ständigt! Utöver mikrokort och
film finns renskrifter, böcker, ett 15tal läsapparater, datorer fyllda med
sökbara databaser (CD äv. för hela
och andra delar av landet) etc. Det
är förstås möjligt att hos oss forska
i andra landsdelar genom den dator
med Genline, som finns i lokalen.
Kursledare berättar hur det går till.
Lokalen
har ingen fast bemanning, men medlemmar med nyckel hjälps åt att hålla
dörren öppen för alla vid vistelse i lokalen, vardagar under angivna tider.
Kontakt; se info sidan 2.
Vi hjälps åt
Vi är tacksamma för all hjälp och
stöd vi kan få av Er medlemmar, exempelvis med städning i lokalen, när
och där det behövs, serveringshjälp
vid träffar, etikettering av tidningen
inför utskick, förslag till aktiviteter
etc. - och förstås, öppethållande av
lokalen när Ni är där under vardagar!
Vi tar också tacksamt emot bidrag till
vår bokhylla, gärna böcker med anknytning till Norrbotten.
Hör av er
till föreningen med förslag eller erbjudande om tjänst som kan utföras av
Dig nu eller senare, vid enstaka eller
flera tillfällen. Ring, maila, posta eller
lämna meddelande i den gröna brevlådan inne i lokalen när Du är där, så
noterar vi och hör vi av oss till Dig när
din insats behövs.
Föreningens post, e-post och telefon;
se sidan 2, hemsidan och anslagstavlan.
4
Lulebygdens Forskarförening – Nr 79, september 2012
Amerika – mitt drömland
Del 2/2.
Fortsättning och avslutning på ”Amerika – mitt drömland” som påbörjades i föregående
tidningsnummer. Artikeln är en sammanställning som DAGMAR WIKBERG, Böle, sammanfattat från OSCAR ENGSTRÖMS dagbok.
Åter tillbaka till Seattle
Vi hyrde ett litet 4-rumshus, flyttade
dit våra gamla, nästan utslitna möbler. Sedan spadade jag upp en fin
köksgarden och plantade allt möjligt.
Fick mig arbete vid ett sågverk långt
borta med 10-timmarsdag, 2,50. En
vecka var nog!
Sedan fick jag arbete på en stor
byggnad, mycket fin med rullande
trappor. Inte något långt arbete.
En morgon ute på avenyn mötte
jag en som fråga om jag ville ha arbete, så jag fick arbete vid en byggnad. En mycket god man, men jag
hade min ansökan inne för staden
och fick order att taga min examination, vilket jag gjorde med glans
och fick mitt kort, 100%, allt som
kan fås. Fick börja vid vattenavdelningen. Vi hade att taga ut stora rör
ur gatan, för den skulle sänkas 20 till
30 fot. Nog var det varmt och fuktigt
under jorden, och man fick vara både
våt, lortig och svettig. Första december 1909 var det arbetet slut.
Så mötte jag en god vän, som jag
hade arbetat för, en murare. Han höll
på med Oddfellow. Eftersom jag var
medlem fick jag arbete. I början av
mars var det slut. Snart fick jag bud
från staden att infinna mig och fick
då sådant arbete som jag tyckte om.
Reparera broar, dockor samt plank
och lägga gator.
Man hade nog hårda dagar att
framleva utan att Lena var sjuk. Hon
blev sängliggande, ingen rast och
ingen ro, t. ex. julafton, då alla hade
julglädje, satt jag vid hennes sjuksäng natt och dag. Inte mediciner,
bara någon tesked vatten var allt hon
smakade. Hon yrade och sade något
ibland. Dr. Lund kom. Ingenting
kunde han göra. Snart var hon vit
som ett lik. Nästa dag kallade jag på
Dr. Crookah. Han påstod att det var
anemi. Han gav henne andra mediciner. Hon blev bättre och var uppe
och arbetade, köpte sig ny klänning,
nya skor, hatt och paraply. Skulle
njuta av den sköna våren. Men
glädjen blev kort. Det började fort
gå nedåt. Jag fick tag i en flicka till
hjälp, och alla mina vänner ställde
upp, men förgäves. Den 22 juni 1911
insomnade min Lena, född i Kils församling, Värmland, 1869.
Hon hade tillhört IOGT sedan
1897. Hon var en mycket engagerad Godtemplare, hade sett följderna
utav rusdrycker från sin barndom.
Hon ville offra allt för nykterheten.
Frid över hennes minne.
Ensam och allena
Nu var jag ensam. Det var långsamt, och jag kände mig orolig. Inte
hade jag någon lust att gå ut. Många
gånger var jag på väg, men vände om
innan jag kom fram.
Snart flyttade jag till Ernst Hawkinson med fru, som hade sympati
för mig. Jag bodde där 16 månader.
Mitt möblemang, inte något fint,
men nog så dyrköpt, blev till ingenting annat än förargelse för hela min
återstående livstid. Jag fick 40 dollar
kontant. En del lämnade jag på kredit, en del försökte jag behålla. De är
nu spridda kring hela United States.
Jag började arbeta och spara och
insåg att det nu faktiskt blev lite
pengar över. Jag tänkte på alla de
år jag arbetat bara för att leva i bekymmer, betala doktorsräkningar,
ett antal. Då jag bara tänker på deras namn, var det 20 olika doktorer,
utom tanddoktorn. Långsamt kändes
det, men någon tanke på att börja ett
nytt liv vid min ålder hade jag inte.
Min Lena och jag hade ofta brukat delta i utflykter och annat, som
IOGT-loger och andra organisationer anordnade, t.ex. med ångbåt till
Bremerton Navy Yard 1907, där
vi bl.a. besåg krigsfartyg. Vi var
på Bellmans-utflykt anordnad av
Svenska Sångare, Svenska dagen
juli 31 1909, utställningar, museer,
bibliotek osv. Efter att jag blivit ensam var jag 1912 med på en utflykt
arrangerad av IOGT, men alla syntes
främmande för mig. De tänkte bara
på sig själva, delade inte ens med sig
av maten. Gud bevare oss för sådana
utflykter!
Olycksåret 1913
År 1913 var ett olycksår. Den 13
augusti skulle jag stensätta en gata.
Fick åka bil till arbetet den dagen.
Då kom Tacoma-tåget och kastade
vår bil över ända, så att mitt ben
fastnade. Glasbitar skar mig i ansiktet. Äntligen kunde de vända bilen
och lyckades ta loss benet, men jag
kunde inte stå. En polis-automobil
tog mig till stadens hospital med god
fart. Där blev jag rullad in på en bår,
undersökt, och blodet tvättades bort
från ansiktet. Jag fick ligga på hospitalet 49 dagar och fick besök två
gånger i veckan av mina ordensbröder.
Det blev stora doktorskostnader.
Ett år efteråt blev det rättegång den 6
Amalia och Ulrik ägde ett stort
fint hus i Chicago.
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 79, september 2012
a
juni 1914. Då dömdes spårvagnsbolaget att betala 7000 dollar till mig i
ersättning. Det fanns en del som blev
avundsjuka och sade: Du är nu en rik
man och har sparpengar, och så fick
du flera tusen i ersättning. Nu behöver du inte arbeta mer! Men tänk, hur
jag fick lida när jag skulle börja arbeta igen, för då var jag inte alls bra än,
efter att jag fått mitt ben förstört. Jag
fick gå länge med käpp. Så en dag
fick jag en planka över min onda fot.
Den värkte och svällde.
Nu började jag taga massage två
gånger i veckan 15 juni till 16 december hos Dr. Eastman. Han tryckte med tummarna, så att han höll på
att svimma, och tungan hängde utanför munnen. Tummarna voro böjda.
Han arbetade så att svetten rann, om
patienten tålde det, men sade du ett
enda ord, å, Gud! Då blev han arg
och bad dig gå.
Krögarna
och Godtemplarna
Den 9 december 1916 tog jag tåget
till Minneapolis, dit jag anlände den
11 december. Det mesta jag sökte
var frid och glädje samt naturens
underverk: berg och sten, både gul,
röd och grön, bäckar, älvar och stora
slätter.
Den 12 december var jag hos broder John Engnell och hans fru Jenny,
fick mat och kaffe. Nästa dag till
min gamla IOGT-loge. Sedan träffade jag vänner: Herrskapet Emil
Engman, Mr Mrs John F. Fornberg,
W. P. Karlsson, John Bjurqvist, Mina
Lidström m. fl.
Till Chicago och syster
och svåger Eriksson
Den 22 och 23 december 1916 satt
jag på tåget till Chicago. På Omahajärnvägen gick det mycket sakta,
stannade nästan för en mjölkflaska.
Min svåger, Ulrik Eriksson, mötte
mig vid framkomsten. Vi hade aldrig
träffats förr.
Snart var vi hemma i hans fina
hem, och jag min syster Amalia möta
fick. På 26 åren de långa hon hade
åldrats, och jag ( ! ) helt gammal och
utan hår, ty tidens tand hade oss båda
gnagit.
Den 24 december var som dagen före jul. Allting välputsat, stort
fint hus, familjen endast två. Ut på
staden i trängsel en stund. Inget att
undra över - det är lika vart man far.
Nu första julaftonen hos min syster,
som var en elva år, då jag lämnade
Sverige. Gröt, lutfisk samt alla tillbehör. Efter vi hade ätit och språkat
om gamla tider - och en önskan att
vi hade vår svåger Österberg och
vår syster Selma här från New York
- gick jag till vila i en god bädd. Å,
hur härligt att få slumra in hos min
gode svåger i ett Paradis!
Den 25 december 1916. Juledags
morgon, upp kl. 5, gick till kyrkan.
Sjöng Ett barn är fött, Var hälsad…
Den 1 januari i nådens år 1917 firas
också nyår i kyrkan. Sedan med Mr
och Mrs Eriksson att hälsa på Frida
Lundholm från Böle, nu Mrs Gust.
Hansson.Den 9 mars 1917. Stadens
bibliotek syntes vara en god tillflyktsplats för sådana som inte tycka
om krogar.
Till New York och syster
och svåger Österberg
Den 20 mars 1917 lämnade jag Amalia och svåger Eriksson. De gjorde
mig sällskap till stationen. I Detroit
stannade tåget länge för att tullsnokar skulle hinna med att undersöka,
så även i Buffalo N. Y.
Dagen därpå hade jag stämt möte
med svåger Oscar Österberg. Såg honom på långt håll med son och dotter. Nu blev det handskakning. Bara
14 år sedan vi träffades i Minneapolis. Tog färjan över floden till N. Y.
City. Åkte spårvagn - högbanan - till
149:e gatan i Bronx. Där möttes jag
av min syster Selma samt den lille
sonen, som kunde hälsa på morbror
Oscar mycket fint på ren svenska.
Min syster och jag, samt att bli
bekant med societeten i N. Y. City,
kändes som en olägenhet. Jag kom
från Vilda Västern och hade mest
umgåtts med bönder och grovt folk.
Den 23 mars 1917. Svåger Österberg, L.D. i IOGT-logen Klippan,
ledsagade mig. Vi tog det underjordiska tåget till logen. På programmet är rusdrycksförbud för Förenta
Staterna redan år 1920. Nästa dag
ut på staden med systersonen till en
biomatiné.
5
Den 8 april firades påsk i sällskap
med Österberg på Billy Sundays Tabernacle på Broadway. Sittplatser för
18000. Där fanns inte plats för fler.
Den 10 april firade jag min
53-årsdag hos syster Selma. Lilla
Daisy hade bakat. Den 12 april hade
jag att vakta den lille 2-årige Jorj. Att
se på en rullande trappa, då folk stod
på den, var något stort för honom.
Den 1 maj 1917. Demonstration,
Ordenshuset, Brooklyn. Dit måste
jag om än jag i graven låge. Med min
systerson som vägledare var jag glad
att finna IOGT-lokalen den 12 maj.
Den 25 maj IOGT-logen Klippan.
Såg ut som om alla förglömt mötet.
Den 26 maj IOGT-logen Fyrtornet.
Mycket dåligt besökt. Det fanns två
dragspel, det enda hoppet att rädda
logen.
Den 31 maj 1917 lyckades jag bliva inbjuden utav de kristliga kvinnornas nykterhetsför-ening. Tacksam att
få sitta främst en gång, lyssna på den
fina sången och musiken, förutan tal,
men när det gäller nykterhet har jag
allt lagt ned en hel del tid på detta arbete, inte som en missionärstalare eller något stort, men trogen den goda
saken bland mina arbetskamrater har
jag haft många argument.
Den 20 juni 1917 till Zoological
eller Bronx Park. Den upplivar gamla minnen, då man lyssnar på fågelsång, samt där nere vid bryggan, då
man ser hur unga lära sig att sköta
årorna i båten. Den 23 juni förbereder man sig för midsommar. Tänk, i
forna dagar vilken glädje det var att
få fara hem till pappa och mamma i
deras enkla hem och få känna doften av rönnen och häggen där vid
bäcken!
Den 5 juli 1917. Battery Park.
Många gubbar sitter nog här och tänker på andra sidan havet, där de lekte
som barn och drömde att det här landet flyter av mjölk och honung. För
samma resa är Svenska Ångbåtskontorets biljettpris: tredje klass 53 dollar, andra klass 91 dollar.
Den 18 juli 1917 börjar jag längta
ut från New York. Den 20 juli. Samma längtan till andra världar. Över
havet om så vore, men min hemväg
är stängd. En stund i bilioteket gör
mig gott.
a
6
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 79, september
Den 23 juli. Skulle lämna New
York. Tog farväl av Selma och barnen. Den lille Jorj var mest rörande.
Svåger Österberg gjorde mig sällskap till båten. Åkte med ångaren
Hedrek Hudson, 400 fot ( 120 m )
lång, 82 fot ( 25 m ) bred, maskinen
6000 hästkrafter, 4 däck, stora hjul.
Resan med båten ca 25 svenska mil,
började vid Frihetsstatyn / Frihetsgudinnan i New Yorks hamn. Orkestern spelade. Många fina scenerier
sågs från båten: Jersey City, Singer
Building, 41 våningar, Woolworth
Building, 55våningar, City Building,
34 våningar, Palisades Park, West
Edgewater, Harlem, Fort Lee osv.
Klockan 6.30 på aftonen framme
i Albany, besåg staden, sände några
postcard. Kl.9.45 fortsatte resan med
tåg. Natten mörk, så man hade inte
mycket att skåda. Den 24 juli kl.6.30
i Buffalo, åt frukost där. Vidare 7.30.
Såg nu många fina platser: Cleveland, Toledo, South Bend. Framme
i Chicago kl. 8.30 på aftonen, trött
av resan. Nu till 7920 S. Elizabeth
Street. Hemma hos Amalia och svåger Eriksson.
August-december 1917
i Chicago
I augusti 1917 var jag i Museon. Såg
där kulor och maskingevär, torpedbåtar, allt som kan döda och förstöra
land och folk. Från verandan såg jag
hur de exercerade i hettan. Var på
IOGT, Harms Park, där det hölls tal,
men det rörde sig mest om kriget.
Sedan sång och dans.
Det finns också intressanta ämnen
och glädjeämnen. I september var
det föreläsning i IOGT-lokalen utav
N. Swanson från Seattle West om
Pelle Molin från Ådalen. God musik,
IOGT-orchestra.
Den 21 oktober IOGT. Bazaar
1041 Newport Ave. Musik: Carlssons Trio. Sång, national-klädda
damer. Dans. Många goda handarbeten av logernas systrar, samt många
importerade från Sverige. Tombola,
lyckohjul, smörgåsar.
I november läser man i tidningen
om krig och elände: Bomb på Operan, som skrämde dem alla. Polistationen i Milwaukee har sprängts, och
elva personer dödades.
24 december 1917. Arbetade till
4. Sedan fick vi vår julgratifikation.
Hemkommen fick jag först gott kaffe. Sedan klädde jag mig i all barnslig julglädje. Julgröt, lutfisk m.m.
25 december. Upp kl. 5, kläda
sig i högtidsdräkt. Eriksson hade då
kokat tiodubbelt kaffe - med dopp.
Sedan tågade vi till kyrkan. Alla
lyssnade med andakt. Sedan en god
frukost hemma. Julpresent, många
julkort. Fast gammal kände jag mig
ung och glad för alla vänner jag har.
Vill ingen förlora.
26 december. Brev från E.A. Engström, Böle. 28 dec. julgåva från
svåger Österberg samt brev.
31 december 1917. Med herrskapet Eriksson till kyrkan att vänta på
det nya året under bön och sång av
kö
ggg
Åren 1918 och 1919 skrev Engström
mest om nykterhetsfrågor och IOGT,
och i januari 1920 hade han som hängiven Godtemplare ett glatt budskap
att framföra: ” Den 16 januari 1920
kl. 12.10. Då träder rusdrycksförbud
i kraft över USA, allt som tillhör
Förenta Staterna.”
Hem till Böle!
År 1920 lämnade sedan Oscar Engström sin ungdoms ”Drömland” och
slog sig ner i sitt barn-domshem i
Böle, Råneå, där släkten fortfarande
bodde kvar. Han var nu ca 56 år och
besvärades ännu av skadan i foten.
Även nu ägnade sig Engström åt
IOGT och besökte bl.a. logerna i
Sörbyn och Kalix.
På äldre dar blickade Oscar Engström tillbaka på sin tid i USA. Hans
syster Selma och hennes man drev
ett eget företag i New York. Båda
hade utbildat sig till herrskräddare
i Gävle, innan de lämnade Sverige.
Systern Amalia var lärare. Hon och
maken, som Engström ibland kallade
Mr och Mrs Eriksson, ägde ”ett stort
fint hus i Chicago”, enligt Engström.
Det var troligen med de syskonens
karriärer i åtanke som han ställde sig
frågan: ”Om man från barndomen
hade fått smak för att studera, vad
nytta skulle man haft?”
Kvar i Engströms barndomshem
finns bl.a. nio små anteckningsböcker med svart pärm, ett otal foton som
Engström tagit bl.a. i USA samt en
imponerande ordensutmärkelse, som
han tilldelats i USA för sitt långa och
djupa engagemang i nykterhetsrörelsen. Den är ca 40 cm lång och kan
liknas vid en sjalkrage ( krage utan
snibbar ). Upptill är den av mörkt
lila sammet, i övrigt är den klarröd.
Både inner - och ytterkant pryds av
ett 1,5 cm brett silver-stickat band
( broderat med silvertråd ) i plattsöm. Tätt bredvid är det en bård av
två olika guldglänsande trådar, som
bildar meanderslingor. Tre gyllene
stjärnor och en lagerkrans smyckar
den röda sammeten. Ytterkanten
omges av en guldglänsande frans.
Vänster- och högerdel fästs ihop nederst på innerkanten, vilket döljs av
en rund ”dyna”, som täcks av veckat
sidentyg i rött, vitt och blått. Två 8
cm långa tofsar av gyllene metalltråd
är upphängda i en stjärna i ”dynans”
mitt. Ett förnämligt ordenstecken att
bära vid festliga tillfällen inom ordensällskapet!
Engström hade hela livet kvar
värken i foten, som han ådragit sig i
bilolyckan, då han höll på med gatuarbete i USA. Senare i livet drabbades han av cancer. Oscar Engström
avled i Råneå den 15 augusti 1931.
l
Har du tittat in
på vår hemsida?
Om inte så gör det nu! Där
finner du många upplysningar
om föreningens verksamhet
och aktiviteter, t ex:
l Hur styrelsen ser ut
lKursverksamhet
l ”Gamla” tidningsnummer
l Information till och från medlemmar
l Föreningens aktiviteter
l Länksidan, medlemmars hemsidor, andra förening-
ars hemsidor samt länkar till internationella sökbara databaser mm.
Lulebygdens Forskarförening – Nr 79, september 2012
7
ALE OCH VÄSTMARK
– en komplicerad historia
Ale och Västmark är två byar vars tillkomst vi kan följa från begynnelsen och
framåt i tiden. Detta till skillnad från de medeltida kustbyarna, vars ursprung
är äldre och därmed svårare att följa. Vid avvittringen av Ale, Alvik, Långnäs,
Skäret och Västmark stora byalag åren 1783-84 säger bönderna i byalaget
att det fanns tre utflyttningar från Alvik och Långnäs, nämligen Ale, Skäret
och Västmark. Detta skulle vara orsaken till den svåra sammanblandning
av hemmansnummer som uppstod vid upprättandet av ständiga jordeboksnummer år 1699.
•
•
•
•
•
•
Långnäs nr 1 och 2 bestod
av Västmark
Långnäs nr 3, 4 och 5 av
Ale
Långnäs nr 6-12 av
Långnäs
Alvik nr 1-23 av Alvik
Alvik nr 24 och 27 av Ale
Alvik nr 25 och 26 av
Skäret
Stämmer då detta påstående om ett
ursprung i Alvik och Långnäs och
kan vi finna belägg för det i källorna? Går det verkligen att följa Ale
och Västmark från de första nybyggarna och fram till de självständiga
byar de så småningom utvecklades
till? Ja det verkar så, vilket vi ska se
av följande.
De första nybyggarna
Första gången vi möter ortnamnet
Ale är när en ”Lasse Persson vid Åle”
nämns under Alvik i 1546 års jordebok. Han finns dock upptagen i Alvik redan i 1543 års jordebok under
namnet ”Lasse finne”. Kort tid därefter finner vi ytterligare en bosättning
i Ale representerad av den fattiga
änkan Brita, som år 1553 blott äger
2 kor. Detta till skillnad mot Lasse
Persson som var ägare till hela 7 kor.
Brita efterträds dock redan år 1561
av en man vid namn Nils Andersson,
som även han verkar ha varit av finsk
börd och som sedan skulle låta tala
om sig. Han synes för övrigt, i likhet
med företrädaren Brita, ha tillhört de
fattigare i socknen.
År 1585 dömdes Nils till galgen
för att han brutit sig genom ett hustak och stulit mat. Han blev dock
benådad av konungen, vilken hade
sista ordet vid dödsdomar, och fick
erlägga den stora summan av 40
mark i böter, vilket motsvarade värdet av två goda hästar. Detta synes
inte ha avskräckt honom från ytterligare brottsliga handlingar och vid
vintertinget 1589 finner vi honom
för andra gången dömd till livets
förlust. Vi låter här rättens protokoll
tala för sig.
Nilss Fynne i Ale gieck hem til
sin granna och slogh honom ihiel
orsaken thertil ath the hade hugge
en Rog suedye land til hopa och
ner thz war brenth och the skulle så
ther thog föreskreffne Nils Fynne af
syn granna aldtt Sammadz och dreff
hono ther [ ] och Ner hans granne
begierde sin del Wardt then andre
Wred, gick hem, och geck så i sin
grannas gårdtt och slogh hono ihiel
mz berådtt modhe och så betygatt
för rette på föreskreffne Nilss att han
hade stolitt aff sine grannar thz han
icke neka kunne, och effthr målsueyande stode hårdt effthr hans liff bleff
han rettat, med [
] hand godz
och lösörar, står til konlig Mattz och
andre gode herrer som thetta Warde
öffrseendes om han hustru och barn
må thz niutta.
Således synes Ale två första
kända bönder ha varit av finländskt
ursprung och ägnat sig åt rågsvedjebränning, något som var kännetecknande för de vid från Savolax
invandrande finnarna. Att Lasse
Persson först skrivs under Alvik tyder också på att nybygget anlagts på
denna bys utmarker.
Vad gäller Västmarks förste nybyggare så är situationen likartad, ity
att en ”Nils Månsson i Träske” upptages under Alviks by åren 1591-92,
då han erlägger ett mycket blygsamt
kyrkokornstionde. Därefter återfinner vi honom under såväl Långnäs
(husman 1601), som Ale (1601-05),
som Alrumpan (1606) samt Ale och
Rumpan (1607-12). Enligt Älvsborgs lösen 1613-18 förklaras hemmanet ligga ödelagt redan år 1613
och om såväl Per Larsson som Anders Nilsson i Ale heter det ”thenne
är en fattig man äger ingen ko”.
Ale och Alrumpan
Vi har här mött benämningarna
Ale och Alrumpan, det senare ibland
blott utskrivet Rumpan. Enligt min
mening så är dessa ortnamn liktydiga
med det som senare blev byarna Ale
och Västmark, även om man ibland
sammanför innevånarna under
samma beteckning. Det skulle dock
dröja innan den senare byn fick sitt
nuvarande namn Västmark. Äldre
namn på sjön där byn är belägen var
under 1500- och 1600-talet Anundseller Ånuträsk, samt på delar av sjön
Rumpan och Reneträsk, där Rumpan
betecknar den södra smala delen och
Reneträsk den norra delen av nuvarande Västmarkträsk. Först i början
av 1700-talet började byn kallas
”Väst på marken” och långt senare
Västmark.
a
8
Lulebygdens Forskarförening – Nr 79, september 2012
Upigårn – en gammal gård i Västmark.
Ovanstående bild: Uppigårn – en gammal gård i Västmark.
Bilden till höger: Dörr från gammalt häbbre i Ale, daterat 1601.
Foto: ANDERS SANDSTRÖM
Bosättningen i Ale har troligen
namngivits efter vattendraget Alån,
som bl a rinner upp från de stora
sjöarna Alträsk, Västmarkträsk och
Mockträsk. Den sistnämnda sjön benämndes i 1500-talets fiskeregister
för Olla- eller Allejaur, vilket troligen har samiskt ursprung och närmast kan översättas med Västanträsk
(jmf samiskans alle som står för väst,
väster, västan).
Såväl Västmark som Ale har säkert nyttjats av bönderna i Alvik och
Långnäs långt innan bosättningar
skedde. På den förstnämnda platsen
har man säsongvis bedrivit träskfiske och där utvecklades kanske enkla
övernattningsstugor till den första
bosättningen. Vid platsen för Ale
by, där idag 10-meterskurvan går på
den topografiska kartan, har man förr
mött den första stora forsen i vattendraget som kunde nyttjas. Enkla vattenkvarnar omtalas i Luleå socken
redan på 1500-talet och vid upprättandet av 1645 års geometriska jordebok finner vi ett kvarntecken utsatt
på den plats där ännu idag Ale nedre
kvarn är belägen. Kanske var den
förste bosättaren också kvarnskötare
på denna plats.
1645 års
geometrisk jordebok
När landets åkerareal och ängsavkastning för första gången uppmättes
och karterades, får vi också en visuell bild av hur det såg ut på byanivå.
I nuvarande Norrbotten skedde detta
under åren 1642-48 genom lantmätaren Erik Eriksson Widmans försorg
och byarna i Luleå socken avmättes
därvid år 1645. Det gäller även för
Ale, Alvik och Långnäs.
Från Ale by har vi en vacker karta
som utvisar var byns då fyra bönder
bodde och var kvarnen var belägen.
Vidare kan vi se att det i byn fanns
två åkergärden med omkringliggande ängar eller hårdvall. Avmätningen
innehåller även en kortfattad men
intressant beskrivning. Där heter det
att Ale fyra hemman var belägna på
Alviks ägor ”1/2 myl ifrån bolbyen”.
Vidare sägs det att man hade sina
nödtorftiga lägenheter med skog och
mulbete men intet fiske, att kornet
”frys gemenligen” samt kvarn som
går höst och vår. Till utsäde i byns
två åkergärden användes blott 4 4/5
tunnor korn och av ängen bärgade 50
lass hö samt 50 lass av kärr och myrar. De fyra bönderna voro följande;
l Olof Tursson med 3/32 man-
tal
l Hustru Margreta med 7/64 mantal
l Hustru Karin med 3/32 man-
tal
l Nils Nilsson med 19/64 man-
tal
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 79, september 2012
a
Som synes hade tre av dessa bönder mycket små ägor och de nämns
i 1635 års boskapslängd som utfattiga, vilka då endast kunde utgöra
boskapspenningen genom att sälja
sin enda ko. Endast Nils Nilssons
företrädare på hemmanet, Per Larsson med 1 häst, 8 kor, 1 kviga, 8 får
och 1 get, verkar vara något så när
välbärgad. I Alrumpan eller Västmark var förhållandet likartat med
en någorlunda välbärgad bonde, Jon
Hansson, som var ägare till ett hemman om 3/16 mantal samt 1 oxe, 5
kor, 1 kviga, 6 får och 5 getter. Den
sistnämnde är dock uppförd under
Alvik i 1645 års geometriska jordebok, vari det bl a heter ”Ahle och
Ahlerumpan är ock belägne på Alwykz ägor och hafwa sin åker och
eng för sig sielfwa”. Tyvärr har jag
inte lyckats återfinna någon separat
karta över Västmark, men bebyggelsen låg säkert på den höjd strax väster om sjöns södra del, där vi sedan
återfinner den med två gårdstecken
på 1708 års tegskifteskarta. Det finns
för övrigt uppgifter om att Västmark
redan på 1620-talet hade två bönder,
dels ovan nämnde Jon Hansson samt
en Per Michelsson, som efterträddes av sin hustru Marit år 1629. Hon
beskrivs som förlamad och husarm
med blott en ko år 1636.
Roteringen 1695
När roteringen för Västerbottens regemente genomfördes år 1695 skedde en noggrann undersökning av länets samtliga hemman och dess förmåner. Vad gäller Ale får vi först veta
att Lars Hansson under sitt hemman
hade en ”avhyst röök Olof Turss”
om sex skälsland. Det var egentligen
hans morfar Olof Turssons hemman,
som Lars nu brukade tillsammans
med ytterligare 3/128 mantal, vilket tillsammans bildade Ale nr 5 om
15/128 mantal. Olof Tursson som
nämns i Ale under åren 1620-60 var
med stor sannolikhet son till Ture
Ersson i Alvik. Vi får också veta att
det fanns ytterligare tre avhysta rökar i byn. Dessutom talar protokollet om hur många kreatur respektive
hemman förmådde föda och vi kan
nog utgå från att det var med verkligheten överensstämmande;
•
•
•
Per Nilsson 11/64 mtl
skatte – 2 hästar, 17 kor
och 28 småkreatur
Jakob Pålsson 7/32 mtl
skatte – 2 hästar, 12 kor
och 16 småkreatur
Lars Hansson 15/128
skatte – 1 häst, 6 kor och
12 småkreatur
Vad gäller Västmark får vi först veta
att Jöns Hansson önskade återfå de
två skälsland som kommit från hans
hemman till Anders Jönsson i samma
by. Mot detta genmälde Anders att
dessa två skälsland kommit under
hans hemman för 60-70 år sedan,
vilket kan stämma med uppgifterna
att änkan Marit då var förlamad och
husarm, samt att han sedan lång tid
tillbaka utgjorde skatt för detta. De
två bönderna i byn hade följande
kreatursbesättning;
•
•
Anders Jönsson 21/64 mtl
skatte – 2 hästar, 16 kor och
21 småkreatur
Jöns Hansson 1/8 mtl skatte
– 2 hästar, 5 kor och 16
småkreatur
Således får vi intrycket av en relativt
välmående bygd strax före den svåra
missväxtperioden 1695-97 och det
Stora nordiska kriget 1700-21, vilka
både i grunden skakade tillvaron för
hela lokalsamhället.
1708 års tegskifteskarta
Åren 1705-08 genomförde lantmätaren Petter Häggström tegskiftesförrättning i Alvik och Långnäs. Vi
får de veta att Långnäs bestod av 10
skatte- och 2 kronohemman samt
Alvik av 21 skatte- och 5 kronohemman. Samtliga hemman åsättes
nummer från 1 till 38, varav 1-2 är
Västmark, 3-5 Ale, 6-12 Långnäs,
13-34 Alvik, 36-37 Skäret samt 3538 Ale. Helt klart är att nr 38, egentligen Alvik nr 27 om 17/64 mtl, med
David Pålsson som dess ägare nu är
utlokaliserad från Alvik till Ale och
identiskt med senare Ale nr 1 ”Dåvis”. Skiftets nr 35, egentligen Alvik
nr 24 och senare Ale nr 2, var vid tillfället ifråga öde eller som det heter:
”Detta hemman hafwer en lång tid
9
legat öde, grannarna berättar att nr 4
har en råning ifrån detta hemman.”
Sannolikt utlokaliserades detta hemman från Alvik till Ale först när det
år 1725 upptogs på sju års skattefrihet av Jakob Jakobsson. Gården har
sannolikt fått sitt namn ”Jäon”, efter
den från Skellefteå senare inflyttade
ägaren Daniel Jonsson och hans far
Jon Danielsson.
Av övriga stamhemman i Ale är
nr 3 ”Njösch” troligen byns äldsta
bosättning med anor bak till Nils
Nilsson år 1645 och dessförinnan
till hans företrädare Per Larsson och
hans far ”Lasse Persson vid Åle”.
Stamhemmanet på nr 4 har åtminstone allt sedan år 1645 legat på den
plats där ”August-Ömesch” stora
norrbottensgård fanns fram till omkring 1950, d v s på höjden strax
väster om Ale nedre kvarn. Slutligen så har vi stamhemmanet på nr 5
”Häsch”, som sannolikt har uppkallats under andra hälften av 1600-talet efter dess dåvarande ägare soldaten Hans Larsson.
I Västmark är stamhemmanet på
nr 1 identiskt med den på 1960-talet
rivna och mycket stora ”Oppigåln”
och nr 2 med ”Häsch-Peet”. Byn har
såväl under äldre som yngre tid upprätthållit nära relationer med Långnäs, bl a genom giftermål mellan
byarna.
Slutord
Ale by, vars två första nybyggare
synes ha varit av finsk börd, har
troligen sitt ursprung från mitten av
1500-talet med ”Lars Persson vid
Åle”, först omnämnd under Alvik
i 1546 års jordebok. Sannolikt har
byn fått sitt namn efter vattendraget
Alån och det är troligt att forsen vid
Ale nedre kvarn under lång tid lockat till aktiviteter på platsen. Även
Västmarks förste nybyggare, ”Nils
Månsson i Träske”, omtalas de första
åren 1590-95 under Alvik. Därefter
omtalas dessa nybyggare och deras
ättlingar stundom under Långnäs,
Ale, Alrumpan eller blott Rumpan.
Sannolikt utgjordes Alrumpan av
det som senare blev ”Väst på marken” och slutligen Västmark. Rumpan var för övrigt också en gång benämning på den södra delen av sjön
a
10
Lulebygdens Forskarförening – Nr 79, september 2012
Berättelsen om hur lappfogdedottern Margareta Kråka möter samesonen Nils Ersson (Eriksson-AddakSundelin) anmoder och anfader till den talrika sameprostsläkten Sundelin.
Två unga människor och två kulturer
möts i Sameland för 300 år sedan
Text: MARIA WESTRIN WERNSTRÖM (född Sundström)
I början av 2000-talet, när jag var i 55-årsåldern, blev det dags för mig att börja kartlägga mina
släktband med samepojken Nils som blev präst i början av 1700-talet.
Att jag skulle ha något samiskt påbrå har aldrig någonsin kommit på tal under min uppväxt. Jag
kan minnas att det alltid funnits ett inramat foto av en präst som hängde på väggen i mitt föräldrahem. På frågan om vem det var, gavs, enligt min mening, aldrig något ordentligt svar.
Nu vet jag att personen ifråga var min mamma Sveas farmors far, sameprosten Sundelin född
1808 som kallades ”Lappmarkens missionsföreståndare”. Han var min morfar Arvid Westrins
morfar, vars dotter Aurora var min mamma Sveas farmor.
A
urora Sundelins farfars far
var alltså samepojken Nils
Ersson från Tjallas sameviste, väster om Arvidsjaur, i nuvarande
Pieljekaise nationalpark.
Handelsmanna- och lappfogdedottern Margareta Kråka från Luleå
är den anmoder som gifte sig med
samepojken Nils. Kanske var det
så att hon fick följa med sin pappa
lappfogden vid en av hans resor i
a
Västmarkträsk som förr bar namnet
Anund- eller Ånuträsk
Både Ale och Västmark erhöll
jordeboksnummer under Långnäs
och Alvik år 1699 och Västmark fick
egna jordeboksnummer cirka hundra
år senare, då även Alvik nr 27 och 24
blev Långnäs nr 1 och 2. Först en bit
in på 1800-talet kom Ale att få egna
jordeboksnummer med benämningen Ale nr 1-5. Såväl under äldre som
yngre tid har dessutom samarbete på
en mängd olika områden förekommit mellan byarna, i modern tid bl a
i form av gemensamt älgjaktlag mellan Ale och Långnäs. Således torde
böndernas påstående, om en tidigare
utflyttning från Alvik och Långnäs,
i samband med avvittringen 1783-84
ha en verklig bakgrund.
Vidsel den 22 februari 2012
ANDERS SANDSTRÖM
l
norr för att kräva samerna på skatt?
Och tycke uppstod mellan två unga
människor från två så väsenskilda
kulturer.
Margareta Kråka och Nils Ersson/
Eriksson/ Addak/ Sundelin, födda
1731 och 1725, är alltså början till
den stora sameprostsläkten Sundelin.
Nog är det synd att denna släktanknytning är något jag nu själv får
försöka forska i. Likaså har jag svårt
att förstå att skolan inte förmedlat
mer kunskap och information om
vårt samiska kulturarv och, kanske
lika viktigt, om alla kyrkans, birkarlars och lappfogdars övergrepp mot
samerna.
Under nio år, 1958- 1966, gick jag
i skola i Luleå. Sammanlagt har jag
bott mer än tio år i Luleå. Inte förrän
nu, mer än femtio år senare, blir det
klart för mig att många av mina förfäder var handelsmän i Luleå, lappfogdar och dessförinnan birkarlar i
Norrbotten och Tornedalen. Kråkasläktens anfader är omnämd redan
på 1400- talet. Hans son står också
som köpman och borgare i Stockholm och hade uppdrag av kung Karl
IX för utredningar om handelsförhållandena i Lule lappmark.
De senaste åren var det dags för
mig att försöka få klarhet i dessa
spännande släktled. En mycket bra
start är den släktforskning som redan
gjorts av både ”Kråkaättlingar” och
”Sundelinare”.
1988 gavs en sammanställning
gjord av Åke Sundelin ut, med över
1.200 ättlingar till den lille samepojken född 1725. Och för några
år sedan träffade jag fyrmänningen
Torbjörn Sundelin som överlämnade
släktforskning på data. Obegränsat
med uppgifter finns också att hämta via Internets sökmotorer där bl a
Bygdéns noggranna kartläggning av
prästernas verksamhet finns att hämta. Själv har jag därför inte behövt
forska utan ”bara” försökt vara en
noggrann tolkare av andras utförda
arbeten.
ATT VETA OM FOGDE- OCH
BIRKARLSLÄKTEN KRÅKA
Denna information finns på nätet under flera rubriker såsom Anbytarforum, släkter, rötter, namn mm.
Stamfar till fogde och birkarlssläkten Kråka med säte i Sunderbyn,
Luleå, är Nils Hansson Djäkn född
i mitten av 1400- talet i Lugnvik,
Bjärtrå. Släkten tycks komma upp
från Ångermanland under 1400-talet och tidigare från Medelpad.
Ångermanlands äldsta vapen var
en sittande fågel, i folkmun Kråka.
Köpmän ur släkten Kråka gjorde
många affärsresor till Stockholm.
Tillnamnet
Kråka
nyttjades
först mot slutet av 1500-talet.
Margareta Kråka
var det enda barnet till den mäktige handelsmannen och lappfogden
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 79, september 2012
a
Olaus Olof Kråka, (1705- 1743), och
hans hustru Catharina (född Hahn
1704- 1783) från Luleå. Denna Margareta är anmodern i denna berättelse.
ATT VETA OM SUNDELINSLÄKTENS ANFADER
Nils Ersson, berättelsens anfader
föddes, enligt min tolkning av olika
källor, 1725 i nuvarande Pieljekajse
nationalpark, väster om Arjeplog,
Tjallas sameviste. Han lär ha haft
två syskon. Nils Erikssons pappa var
samen Erik Ersson, enligt muntlig
sägen var det samiska namnet Addak?
Han flyttade med sin familj till
Jokkmokks sameby, där sonen Nils
fick börja i den sameskola som fanns
i Jokkmokk sedan 1732.
Under sin senare utbildning till
präst bytte han namn till Sundelin.
Berättelsen som publicerats i
ett veckomagasin, har jag fått av
fyrmänningen Torbjörn Sundelin i
Värmland. Den är skriven för länge
sedan av Thyra Ekegårdh. Var och
när detta publicerats vet jag ej. Jag
har försökt att tolka texten så gott jag
kunnat från de slitna sidorna.
Och tveksamma namn, platser
och årtal i berättelsen får vi acceptera, såsom att Margareta, enligt forskaruppgifterna, var sex år yngre än
i texten, att hennes pappa inte hette
Jakob, att de inte hörde till handelshusen i Umeå, med mera.
För att du som läsare genast skall
få rätt namn på personer och platser,
har jag tagit mig friheten att i texten
byta ut namnet Jakob till Olov och
Umeå till Luleå.
Och att Margaretas mamma som
kallas mor Anna Brita i texten heter
Catharina ”på riktigt”.
Enligt släktforskarna var dottern
Margareta Kråka född 1732 och
samepojken Nils Eriksson föddes
1725.
De gifte sig 1759, när de var 27
respektive 34 år, och deras bröllop
hölls i Luleå där den förmögna Kråkasläkten hade handelshus.
Den av deras söner som blev prästen Nils Sundelin var deras sjunde
barn fött 1770. Även sonsonen kom
att heta Nils född 1808, vilken om-
nämnts tidigare i texten.
Marknadsplatsen där Margareta
och Nils Eriksson Sundelin träffades var i Jokkmokk, där marknader
hållits årligen sedan år 1704. Som
lappfogde i Luleå Lappmarker, hade
Olof Kråka till uppgift av Sveriges
konung att bland annat hålla ting och
infordra skatter av samerna.
År 2007 var året då jag besökte
Jokkmokks fyrahundrafjärde marknad, samt dagarna innan också deltog i 400- årsfirandet av Jokkmokks
kyrka. Där hölls en gudstjänst som
den var på samiska förr i tiden. Kanske som när en av Sundelinprostarna
tjänstgjorde där?
Den historiska marknaden som
pågick dagarna däremellan var en
stor källa av information och inspiration till mitt skrivande.
En resa till vårt ursprungsfolk och
till en av grenarna på mitt eget släktträd.
Läs och begrunda!
MARIA WW sommaren 2012, sju
generationer senare.
Tacksam för synpunkter på denna
text som faktiskt tagit flera år att
samla underlag till, fundera mycket
över och sedan med stort nöje sammanställa.
_______
Härnösands stifts
herdaminne
KYRKOHERDAR
Nils Eriksson Sundelin (17751805), f. 1725 af lappska förädrar
i Jockmock. Efter två års vistande
i Jockmocks lappskola hölls han
och en hans kamrat, bägge kvicka
lappynglingar, på privata mäns bekostnad i Luleå stadsskola, där de
fingo läsa latinska grammatiken,
explicera Corderi Colloquia m. m.
På prosten J. Renmarks hemställan utverkade Hsands konsistorium
af lappmarksdirektionen åt dem
statsunderstöd, då de öfvergingo
till Piteå trivialskola och Hsands
gymn. Stud. 1749, prästv. till past.
adj. i Jockmock 1 sept. 1754, utn.
skolmästare i Gellivare 3 maj 1757,
tilltr. 1758, sacellan och skolmästare i Jockmock 11 juni 1786 samt
sist pastor i Arjeplog 18 febr. 1775.
11
Under sin skolmästaretid hade
pastor S. af stenbunden mark gjort
uppodlingar såväl i Gellivare som
Jockmock, hvilken konsist. fann
mycket berömligt, och särskilt vid
afflyttningen från Gellivare, där
han mottagit ett alldeles ouppodladt
skolebol, hugnades han af direktionen med en gåfva af 625 dr 16 öre
kmt. Pastor Sundelin, som berömmes ss. en rättskaffens, ordentlig
och utmärkt prästman ”af sin nation”, afled 13 jan. 1805 i 80:de året
såsom stamfader för den talrika och
utbredda Sundelinska släkten.
G. 1759 m. Margareta Kråka, dotter af handlanden Olof Kråka i Luleå, d. 1806.
Barn:
Erik, d. 8/11 1759, 7 veckor g.
Olaus d. 18/8 1760, 14 d. g.;
Catharina d. 18/7 1761, 7 d. g.;
Emanuel, f. 5/7 1762 Gellivare,
begaf sig till Norge;
Ulrika, f. 14/7 1764,
g. 1) 1/1 1786 m. handl. Clas
Govenius
g. 2) m. handl. Bergner, båda i
Luleå;
Johan, f. 24/6 1767, borgmästare i
Umeå, häradsh. i S. Västerbotten m.
lagmans heder, d. i Umeå 3/6 1843,
g. 1799 m. Anna Cath. Fjellström.;
Nils, f. 3/2 1770 i Jockmock, pastor
härstädes efter fadern, n:r 10;
Anna Margareta, f. 1774, g. m.
handl. Wahlberg i Luleå;
Rudolf, f. 18/10 1776 i Arjeploug,
d. 1777.
_____
På nästa sida följer den
andra delen.
Texten är TYRA EKEGÅRDS
novell om Margaretas och
Nils möte.
a
12
Lulebygdens Forskarförening – Nr 79, september 2012
”MARGARETA KRÅKA”
” Var har du syskonen?”
Mor Catharina vände sitt unga
upphettade ansikte från spisen där
elden flammade och det puttrade
från grytor och spett.
Den hon talade till var en liten satt
och säker femtonåring, som dock
just nu såg både förskrämd och förvirrad ut.
”Jag tordes inte” stammade han.
”Det är ett sådant förfärligt liv ute
i boden. Erik Ersson, lappen, är där.
Han ville borga och fick inte och nu
är både han och patron alldeles rasande. Jag vet inte om Ersson drog
kniv eller vad det var, men patron
skrek på drängarna, och nu håller de
på att kasta ut Ersson, men han är
som ”örret i älven”….
Mor Catharina kastade vad hon
hade för händer och rusade ut, hack i
häl följd av gammelpigan, som skrek
allt vad hon orkade, att hennes fru
skulle tänka på sitt tillstånd och akta
sig för att råka illa ut för Erson. Oj,
oj, oj, vilket elände detta kunde bli!
Men Catharina aktade inte på varning. Hon kom ut på gården, där hon
såg en liten grå figur ensam vanka
omkring i ljusskenet, som strömmade ut från den nu stängda boden.
Hon sprang fram till honom. Det var
Erson, som skakade i hela kroppen
och knappt kunde tala, så upprörd
var han. Catharina kunde inte avgöra
om det var riktiga tårar, som rann utför hans barkade kinder, eller om det
bara var kölden som fick hans smårökpinade ögon att rinna.
”Vad har du gjort, Erson. Vad är
det som har hänt?”
I korta satser på blandad lapska
och svenska delgav lappen Catharina
allt vad hon ville veta och mer därtill. Erson hade kommit i trångmål,
jaktlyckan hade svikit honom, hans
hustru låg sedan någon tid illa sjuk
hemma i kåtan, han hade inga bytesmedel och herr Olof hade vägrat
honom kredit för de livsmedel han
behövde. Han kunde inte komma
hem till kåtan utan mjöl och salt och
annat nödvändigt för den högtid som
stundade.
Novell av TYRA EKEGÅRD
.Men inte nog med det, herr Olof
hade varit vrång till sinnes och låtit
detta gå ut över Erson, som hade kastat en grov förolämpning i ansiktet.
Folket i boden hade skrattat åt den
kvicke patron och den fattige lappen,
som ränt hela dagen och var trött,
hungrig och förtvivlad och hade förlorat besinningen.
Han hade visst inte dragit kniv, så
illa var det inte, men han hade trätt
den myndige patronen in på livet och
lovat honom, i namn av alla gamla
lapska seiter, att han en gång skulle
få betala detta till lapparna.
Det käraste hans liv skulle komma att skänka honom skulle han bli
tvungen att offra åt samefolket.
Hans egen släkt och namn skulle
utplånas sedan den gett sitt blod åt
samerna, men Erssons ättlingar skulle förökas och äras till evig tid...
Catharina satte händerna för öronen. ”Tyst Erson, du hädar”, ropade
hon. ”Kom med mig in i köket så
du får vila och äta dig mätt, och så
ska jag packa din ränsel full med allt
vad du behöver åt de dina över julen.
”Lappen följde motsträvigt med och
bänkades i det varma köket, där det
doftade av mat och nygräddat bröd.
När Catharina sett till att han blivit
förplägad, gick hon ut till sin herre
och man.
”Du ger Erik Ersson vad han vill
ha”, sade hon i en ton som den myndige handelspatronen aldrig förr hört
från hennes vackra läppar.
”Vad kommer åt dig, att du bär dig
åt som en hedning och inte som en
kristen människa?
Skulle vi fira jul i rikedom och
lycka medan vi visste att Ersson
kommit tomhänt hem till sin sjuka
hustru och sin lille pojke.
Och så kallar du honom strykarlapp och annat skamligt, när du vet
hur hederlig Ersson och hans släkt
är. Skäms Olof!”
”Du kan du, tror jag”, kom det
snopet och häpet från den nyss så
storordige Olof Kråka.
”Nåja, det var egentligen inte lappen mitt onda humör gällde fast han
inte hade vett att vänta med sitt medan jag gjorde upp med spannmålshandlaren, som tänkte skinna mig
på flera hundra riksdaler. Johan, du
hörde vad lappen ville ha, väg upp
åt honom och lägg till en strut russin
åt ungarna hans, om han har några”
I själva verket var Olof Kråka,
som var lika god som häftig, så hjärtinnerligt glad att hans hustru fått tag
i lappen och förhindrat honom att
återvända med tom ränsel till sina
fjäll. Förresten hade lappens ursinniga besvärjelser berört honom obehagligt. Om det var något som Olof
kråka var känslig för så var det släkten och dess bestånd.
Dag och natt fröjdades han åt
den händelse han såg fram emot …
….födelsen av hans första barn.
Give Gud att det blev en son, var
den suck som otaliga gånger under
varje dygn pressades ur hans bröst.
Nå, inte för att han trodde att en
uppretad lapps ord betydde något,
men...
Erik Ersson ville inte ta emot Catharinas erbjudande om en bädd över
natten. Han ville anträda hemfärden
meddetsamma. Men när han tackade
för välfägnaden och Catharina bad
honom ta tillbaka sina upprörda ord
till hennes man, svarade han, att sådana ord kan inte tas tillbaka.
Men han kunde, för Catharinas
skull, tillfoga en sak. Det offer som
han talat om skulle bringa lycka, inte
bara till lapparna utan också till de
siste av den mäktiga handelssläkten
Kråka.
Tiden gick. På nyåret efter denna
episod föddes Olof och Catharina
Kråkas barn. Det var en dotter. Och
hur de hoppades och längtade efter
en son så fick de ingen.
Olof Kråka tänkte allt oftare i ensamma stunder på Erik Erssons förbannelse. Han tröstade sig med att
denna blivit utslungad i hastigt mod,
att Erik Ersson blivit blidkad, att lappen säkerligen inte kunde varken
….eller profetera.
Fru Catharina fruktade en mera
bokstavlig uppfyllelse av spådomen.
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 79, september 2012
a
Hon vakade över sin lilla vackra begåvade Margareta bittida och sent.
Barnet fick aldrig ensamt avlägsna
sig långt från hemmet. Var hon utom
synhåll en stund blev modern alltid
utom sig av ängslan. Under tider när
lappar talrikare än vanligt besökte
Luleå höll hon både sig själv och
flickan innanför stängda dörrar.
Men det kunde ju inte fortgå i
längden. Margareta växte och blev
snart en självständig liten dam, som
slank ut och in och när det bäst behagade henne och sökte sig det sällskap
som roade henne mest.
En dag var hon borta länge och
väl och moderns förfäran kände inga
gränser, när en av bodkarlarna visste
berätta, att flickan följt med en av
skjutsarna upp till den nu pågående
lappmässan, men att hon skulle vara
hemma före kvällen.
Hon kom också. Och vad hade hon
inte allt att berätta! Hon hade gjort
en ny förtjusande bekantskap. Nils
hette han och han var några år äldre
än hon. Han var så lärd redan, så det
kunde de aldrig tro. Han hade gått
två år i lappskolan i Jokkmokk och
nu gick han i Härnösand och läste latinska grammatiken och allt möjligt
annat som var förfärligt svårt...
”Lappskolan”, nästan skrek Chatarina. ”Är han lapp”?
”Lapp, ja visst är han lapp”, kom
det från Margareta. ”Förresten får
ni se honom i morgon för jag bjöd
honom hit, när han ändå skall till staden med sin far”.
Därmed dansade elvaåriga Margareta Kråka sina färde, innan hennes
mor hunnit komma med några invändningar.
Dagen efter satt Margaretas idol
vid hennes sida vid hemmets middagsbord och lät sig väl smaka. Men
hon kände sig inte riktigt nöjd ändå.
Visst var det roligt att hennes far gillade Nils, men inte var det roligt att
hennes far skulle lägga beslag på
honom helt och hållet. Här satt han
och frågade ut honom och hörde på
honom som om han var en spannmålsgrossör.
Pojken berättade rappt och på flytande svenska, hur prosten Renberg
utverkat hos lappmarksdirektionen
att Nils och en av hans kamrater fått
komma till Härnösand där de skulle
ta studenten. Sedermera var det meningen att de skulle studera vidare i
Upsala.
Nils ville för sin del bli präst.
”Vad heter du mer än Nils”, frågade patronen till sist. ”Sundelin” svarade Nils. ”Det namnet
fick jag ta när jag kom till skolan,
men jag heter Eriksson också efter
far. Far heter Nils Ersson, han har
visst handlat med patron ibland”.
Nils kunde inte begripa varför både
patronen och hans vänliga fru blev
alldeles bleka och tysta.
Åter hade några år förflutit. Margareta hade blivit lång och vacker,
alldeles otroligt vacker, men ingen
kunde neka till att hon nog var en
aning mera självrådig än det anstod
en ung dam av hennes tid. Nu gick
hon och dukade middagsbordet medan hon då och då knyckte på sin fina
nacke.
Åtbörden gällde gästen, som skulle ha hedersplatsen mellan henne
och modern.
Bredvid bordet stod Olof Kråka
och tiggde och bad sin vackra dotter
om gehör. Hotat och befallt hade han
också gjort, men det hade han slutat
med för länge sen.
”Betänk dig nu väl, Margareta”,
sa han inställsamt. ”Du får bo i eget
hus i Stockholm, gå i kläder som en
drottning, åka efter hästar som inte
kungen har make till.
Du får kallas kommersrådinna”.
Margaretas tålamod, som just ingenting var att skryta med, brast alldeles. Hon stampade i golvet och hennes röst var allt annat än vänlig, när
hon förkunnade:
”Jag har ingen längtan efter bo i
Stockholm och färdas i kungligt ekipage. Jag vill hellre åka efter renar i
Lappland. Och hellre blir jag prostinna än kommersrådinna.
Hör nu en gång för alla: I somras
vid lappmässan trolovade jag mig
med Nils Sundelin.
Det löftet tänker jag inte bryta
för tio kommerseråd. Utan Nils kan
jag inte leva, och försöker ni tvinga
mig att gifta mig med någon annan,
så rymmer jag till prosten Renberg.
Han var med, när Nils och jag trolovade oss”.Efter detta besked resigne-
13
rade herr Olof. Margareta fick vara
ifred för friare.
”Det är trolldom”, suckade Olof
Kråka.
Men rätt var det var började det
talas om Nils Eriksson Sundelin,
den förste av samefolket, som blivit
prästvigd.
Det talas om hans lärdom och förstånd, hans dådkraft och rättsinne.
Han var en framtidsman, påstod
man.
Allt oftare började också Olof
Kråka föra hans namn på tal ute
bland folk.
Allt oftare log den gamle mot
Margareta. Och en dag frågade han
henne rakt på sak.
”Har inte du och Nils bestämt, när
ni ska hålla bröllop?”
”Till nästa mickelsmässa”, svarade Margareta. ”Då har han allt färdigt, så att vi kan flytta in i eget hem.
Det behöver inte vara så kostbart,
vi kommer att bli lyckliga ändå.”
Fader Olof harklade sig och mumlade något om att hans enda dotter
inte behövde tänka på sådana ting.
Hon kunde börja rusta till bröllop
när hon ville. Pengar skulle hon få så
mycket hon behövde till utrustning.
Han ville att det skulle bli ett bröllop
som hela Luleå skulle minnas.
”Jag har ett villkor”, sa Margareta.
”Mina svärföräldrar ska vara med
och de ska hedras lika mycket som
de andra gästerna.
Annars blir det inget bröllop, vi
låter viga oss i tysthet uppe i Gällivare.”
”Du kan bjuda Erik Ersson och
hans hustru”, var allt vad herr Olof
sade.
Unga fru Sundelin flyttade med
mannen hem till hans skolbol i Gällivare. Han hade bott där två år i
förväg och under den tiden hade
han med egna händer odlat och brutit vildmarken, hägnat och planterat
örter och buskar söderifrån, sådana
ännu ingen sett växa häruppe.
Han hade gjort det för att kunna ta
emot Margareta med den fägring och
trevnad hon var värd. Det var ju ändå
så mycket hon måste sakna när hon
gått in för att dela hans fattiga liv.
Så vackert hade han fått det, och
så mycken möda hade han offrat på
a
14
Lulebygdens Forskarförening – Nr 79, september 2012
Kirunasvenskarna på väg hem.
För 100 år sedan
De olyckliga brasilienfararna kom hem
B
a
Text och teckning: LEIF LARSSON
rasilienfararna eller Kirunasvenskarna har jag skrivit
om i medlemstidningen nr
72, 2010.
Då handlade mycket om en enda
person – den 18-åriga unga kvinnan Sofia Hjärtström och hennes
öde. Hon uppmärksammades mer
än andra emigranter därför att hon
på hemvägen födde en son precis då
fartyget passerade ekvatorn.
Nu i år är det precis 100 år (!) sedan de flesta av de vid avresan så entusiastiska kirunaborna kom tillbaka
till Sverige och Kiruna helt utblottade. Den här tragiska utvandringen
och återkomsten hem är välkänd och
har skildrats i många sammanhang.
denna fläck av vildmark, att landets
myndighet ansåg sig böra belöna
pastor Sundelin med 625 daler 16
öre kopparmynt, när han flyttade
från Gällivare till Jokkmokk.
Ett knappt år efter Margaretas
bröllop höll gamle Olof Kråka i
sina armar en liten dotterson, som
bar hans namn. Då tyckte han inte
längre, att han stod där som den siste
av sin släkt, hans blod rann ju även i
denne lille byting.
”Du blir väl minst prost med tiden
du”, skämtade morfar. Och sannspådd blev han. Margareta Kråkas
förstfödde blev prosten i Resele, Jakob Sundelin.
(= Prosten var det sjunde barnet, Nils Sundelin född 1770, blev
distriktsprost över ”södra lappmar-
kerna”).
Alla överlevande av hennes barn
nådde förtroendeposter i samhället,
och när hon dog 1806, ett år efter
mannen hade hon också fått uppleva
att barnbarnen byggde vidare på det
välstånd och förtroende, som grundats av fattiglappen Erik Erssons
son, han som ensam ägt hennes hela
livs trofasta kärlek.”
Det var väl en fin historia?
Maria Westrin Wernström
Lyckovägen 20
167 52 Bromma
0735/22 18 09
[email protected]
Tacksam för synpunkter, korrigeringar etc.
l
Den 19 maj 2012 fanns en liten
notis i Norrbottens-Kuriren just om
hemkomsten. Den var hämtad från
Kuriren för 100 år sedan. Jag återger
texten nedan lite uppdaterad beträffande stavning. Samtidigt råkade
jag läsa ett reportage om Brasiliensvenskarna i en gammal sporttidning, Rekord-Magasinet, från januari 1947. Tidningen köpte jag i ett
antikvariat i Nora, Dagmar Langes
hemstad, den som hon under pseudonymen Maria Lang kallar för Skoga
i sina kriminalberättelser. Texten i
Rekord-Magasinet är skriven av signaturen O.W. och några källor anges
inte. I Nora köpte jag tidningen för
40 kronor, 1947 kostade den 30 öre!
Dagstidningarna är ofta källor
som citeras av forskare och som
även släktforskare har stor nytta av.
Klippet från maj 1912 som återgavs
19/5 2012 lyder så här:
De olyckliga Brasilienfararna
har nu till ett rätt stort antal återkommit
till Kiruna. Många av dem, som reste
till det fjärran landet, saknas dock bland
de återkommande, ty de vila i Brasi-
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 79, september 2012
a
liens jord. Det är verkligen hjärtslitande
att se dessa offer för det ansvarslösa
agitationsraseriet, som fick sådana vidunderliga uttryck i Kiruna för ett par år
sedan. När de drogo ut, voro de friska
och starka, flera i ekonomiskt god ställning, nu hava de kommit dragande som
en tattarkaravan, utmagrade, bleka och
hopfallna, iklädda trasor. En man hade
fått göra den långa resan från Brasilien
med endast tofflor på fötterna, ty skor
hade han ej kunnat skaffa sig. Dessa
arma människor äro fullkomligt utblottade.
Kurirens skribent passar nog på
att ge en känga åt sin lokalkonkurrent Norrskensflamman, som då var
en socialdemokratisk tidning. Flamman var starkt FÖR utvandringen,
Kuriren starkt MOT. Flamman hade
massor av översvallande positiva
ord om Brasilienemigrationen. En
stor mängd av agenternas annonser
för utvandring publicerades i Flamman, men ingen i Kuriren (enligt
Åke Barck). Emigranternas lovprisande brev om Brasilien (många
gånger missvisande) publicerades
i Flamman. Tron på framtidslandet Brasilien var stor. Till och med
den blivande statsministern Hjalmar
Branting lovprisade Brasilien i sin
tidning Social-Demokraten.
Av vad jag tidigare läst om Brasilienutvandringen var det knappast
några särskilt välbärgade personer
som gav sig iväg från Kiruna. Storstrejken i Sverige bröt ut 1909. De
fackliga och politiska motsättningarna mellan arbetare och företagsledare var mycket stora. De gruvarbetare (och andra arbetare) som
deltagit i strejken blev svartlistade.
När så inte en enda arbetsgivare ville
anställa dem, fanns bara svält och
elände kvar. Den mycket ojämna
kampen mot arbetsgivarna verkade
endast leda till att allt skulle bli ännu
sämre. Inte konstigt att en så stor del
av samhället föll för lockelserna från
Brasilien.
I Rekord-Magasinet beskrivs det
så här:
I Brasilien ger jorden rikligare skördar än
annorstädes på jorden … guld, silver och
platina finns i bergen, det gäller bara att
ta för sig. Tag chansen! Res till Brasilien
och tjäna er en förmögenhet! Jord och
utsäde samt verktyg får ni gratis!
Staten Brasilien hade ett enormt
stort behov av ny arbetskraft för
uppodling av de stora områdena av
regnskog. (Slaveriet hade förbjudits
1888 och invandrande jordbruksarbetare skulle ta deras plats.) Yrkesmässigt passade Kirunaemigranterna
inte bra. De flesta var gruvarbetare.
Nästan ingen hade någon kunskap
om jordbruk. En resurs som de hade
var stora familjer, som särskilt välkomnades, eftersom en stor barnaskara kunde vara till stor hjälp då
ny odlingsmark skulle brytas. Att så
många utan jordbrukserfarenhet antogs berodde till stor del på att agenterna fick betalt per person. Gruvarbetarna med stora familjer gav stor
förtjänst åt agenterna.
Historiskt sett är Brasilientragedin mycket kort. Efter bara två år
var den för svenskarnas del avslutad.
(Svenskarna var bara en liten del av
alla som invandrade till Brasilien under början av 1900-talet. Totalt var
det flera hundra tusen, men svenskarna från norr hade svårast av alla att
anpassa sig till klimatet och andra
förhållanden.) Som så mycket annat
i livet fanns det till en början mycket
att glädjas åt och mycket att beklaga
både före och efter. Rekord-Magasinets artikel börjar med en skildring
av gruvarbetare Karlssons situation.
Elände, hunger, gråtande barn, hopplöshet. Allt skulle ordna upp sig om
man bara kom iväg till Brasilien.
Om denne Karlsson är en verklig
person vet jag inte, men enligt Kirunas utflyttningsbok
den 7 december 1910 noterades
på en och samma dag 50 kirunabor(!) för flyttningsattest till Brasi-
15
lien. Under december månad det året
var antalet mer än 150 och totalt närmade sig antalet tusen personer.
Förutsättningarna var goda om
man bara fick hop till biljetten till
Hamburg varifrån emigrantfartygen
utgick. Resa och uppehälle under färden över Atlanten bekostades av brasilianska staten och likaså resan till
den plats där de tilldelats flera hektar
jord. Dessutom utsäde och redskap.
Jorden behövde inte betalas förrän 5
år efter tillträdet och det till mycket
lågt pris. Dessutom skulle kolonisten
få 500 kronor i reda pengar av brasilianska staten så snart ett boningshus
på jordlotten uppförts i storleken sex
gånger fyra meter.
Någon koloni i den gamla bemärkelsen av besittning var det inte
fråga om (som t.ex. Nya Sverige i
Delaware eller de engelska, franska
och tyska kolonierna). De som tilldelades jord var nybyggare, som skulle
röja skog och odla upp nya åkermarker.
Allt såg ljust ut. Till en början
blev emigranterna allt mer entusiastiska. Resan över Atlanten var lång,
hytterna små men servicen var bra
och maten fin. Då fartyget anlände
till Rio de Janerio och resenärerna
gick iland på Blommornas ö, blev de
övertygade om att framtiden var ljus.
Under karantänstiden fick de bo i bra
bostäder. Det fanns läkare och annan god sjukvård och tjänstemännen
gjorde allt för att nordborna skulle
trivas.
Sedan började svårigheterna. Problemens mörka moln hopade sig. Det
började direkt efter avfärden från
Blommornas ö. De tilldelade koloniområdena låg inte i närheten av Rio
de Janerio utan mer än 100 mil söderut i gränstrakterna av Argentina och
Uruguay. Båtresan längs kusten på
en liten ångare till närmaste hamnstad, provinshuvudstaden Porto Alegre, tog mer än en vecka. Maten på
båten var urusel, mjölk fanns inte
till barnen, inga hytter fanns utan
alla fick tränga ihop sig på däck el-
a
16
Lulebygdens Forskarförening – Nr 79, september 2012
Avsändare:
Lulebygdens Forskarförening
Residensgatan 6 E
972 36 LULEÅ
SVERIGE
PORTO
BETALT
Vid obeställbarhet
Återsänd till ovanstående adress!
ler i skrymslen där de kunde vara.
Många blev sjuka redan i de ohygieniska baracker de fick bo i medan de
väntade på fortsatt färd inåt landet.
Många dog redan här, särskilt bland
barnen. Väldigt många smittades av
magåkommor och repade sig inte.
Dödstalet steg.
Från Porto Alegre gick färden
400 kilometer inåt landet till en plats
som hette Santa Maria, en resa på två
dygn. Här delades svenskarna upp
i två grupper. Kirunaborna skulle
till Guarany som låg ytterligare 20
mil bort. Den resan gick först med
järnväg. Från järnvägens ändstation
återstod 8 mil i fyrhjuliga, täckta,
ofjädrade vagnar som drogs av hästar, oxar eller åsnor. Vägen var minst
sagt urusel. Den sista biten tog tre eller fyra dagar.
Den här mycket svåra delen av
resan kallades senare för dödskaravanen, eftersom så många dog under
resan eller strax efteråt. Sedan gällde
det att hitta sin egen jordlott i vuxen
urskog, börja röja marken och bygga
bostad. Bara att se den täta och ogenomträngliga skogen satte ner humöret ännu mer.
Man hade åkt från kylans land till
värmens och sett fram mot att slippa
snö och is. Värme fick man men inte
enbart. Fastän man befann sig ungefär i höjd med södra vändkretsen
(norra går genom Sahara, Kairo och
Florida, södra genom Paraguay och
norra Argentina) varierade temperaturen kraftigt. Under vinterhalvåret
kunde det nattetid bli frost och kallgrader.
Männen i emigrantfamiljerna var
till allra största delen gruvarbetare.
Nästan ingen hade erfarenhet av
jordbruk eller av byggnadsarbete.
Till det kom att de utlovade redska-
pen och verktygen aldrig kom. Att
röja den snabbväxande skogen var
svårt utan effektiva redskap. Marken
svedjades och man sådde i askan.
Växtligheten var mycket god, men
inte för potatis t.ex. Blasten blev
meterhög men inga potatisknölar
bildades i den bördiga jorden. Majs
var känslig för den frost som kom,
men inte ens de som fick goda majsskördar kunde glädja sig. Svenskarnas jordlotter var så långt från
befolkningscentra att transporterna
till försäljningsställen blev så dyr att
produkten inte gick att sälja. Stora
svärmar med gräshoppor landade i
nybyggarnas små åkrar och på några
timmar åt de upp allt som fanns på
åkrarna. Vandringsmyror kom ner
från träden och åt upp allt de kom
åt. Även andra insekter och kryp
förstörde eller fördröjde skördarna.
Följden blev svält och dödliga sjukdomar.
Den allra största katastrofen inträffade på hösten 1911. Floden
Uruguay, på vars östra sida Guarany
låg, svämmade över. Vattnet steg 15
meter(!) på en enda natt och de som
kunde tog sin tillflykt upp på taken
eller i träden. Proviant och torra kläder saknades. Efteråt var verkligen
allt förstört. Husdjur i form av svin,
hästar och kor hade dödats och spolats bort. Läkare och annan sjukvård
fanns inte. En fjärdedel av de vuxna
hade dött under året och nästan hälften av alla barn. I en storfamilj på
12 personer fanns bara 3 kvar efter
6 månader. Präst och kyrkogård saknades och de döda fick begravas var
som helst i närheten.
Nyåret 1912 skickade en grupp
av utvandrarna iväg en skrivelse
till Sveriges dåvarande statsminister Karl Staaff med en vädjan om
hemtransport. Den beviljades omedelbart. De som ville återvända till
Sverige fick på egen hand ta sig över
Uruguayfloden och in i Argentina
och ner till Buenos Aires. De få som
inte ville åka hem bosatte sig i Argentina.
I maj 1912 kom ”de olyckliga
Brasilienfararna” hem igen.
Sifferuppgifterna både på hur
många som gav sig av från Kiruna
till Brasilien och antalet som återvände är mycket osäkra. Bl.a. var det
många av dem som arbetade i gruvorna som inte var skrivna i Jukkasjärvi församlig och därför sökte utflyttningsbetyg i andra församlingar.
En av dessa var Erik Prytz-Nilsson,
kallade Lule-Nisse. Föräldrarna reste
hem men han blev kvar i Argentina.
Åke Barck har i sitt häfte Brasilienfararna en mycket god sammanfattning av vad som hände brasilienemigranterna. Bl.a. finns det en
20-sidig förteckning i bokstavsordning över dem som återvände hem.
Häftet kanske ännu kan köpas från
Kiruna Amatörforskarförening, tel.
0980-10323 eller från Åke Barck
0980-157 11 (uppgiften från 2002).
l
– Igår hittade jag i husförhörslängden en 105-åring på en av släktgrenarna. Tyvärr visade det sig att det
var två Fredrik Jönsson, far och
son.