Transcript Lulebygdens Forskarförening

Lulebygdens
Forskarförening
MEDLEMSTIDNING - Nr 70, maj 2010
l Ordföranden har ordet
Nya medlemmar Sid 3
Avgående styrelseledamoten Stig Åberg (till höger) mottar hyllningarna för
sin insats inom Lulebygdens Forskarförening.
Årsmöte 2010
Söndagen den 14/3 hölls årsmöte för
Lulebygdens Forskarförening.
40 talet medlemmar infann sig i
lokalen på Västra Varvsgatan 24E i
Luleå.
Mötesdeltagarna hälsades välkommna av ordföranden Per Wänkkö, som inledde med årsmötesförhandlingarna.
Föreningens verksamhets och
kassaberättelse upplästes och efter
revisorernas berättelse, beslöts att
tillstyrka revisorernas förslag om
full ansvarsfrihet för styrelsen.
Därefter vidtog val av styrelsemedlemmar.
Ordförande Per Wänkkö
Vice ordförande Gunnar Johansson, omval.
Kassör Kjell Nilsson
Sekreterare Carin Vallgren, omval.
Ledamöter Eivor Nordqvist omval, Sture Karlsson nyval, Kent Åke
Lundebring.
Suppleanter Ingrid Wikström omval, Kjell Mäki omval.
Ledamoten Stig Åberg hade avsagt sig omval, och avtackades av
ordförande Per Wänkkö med blommor.
Föreningen har glädjande nog
ökat medlemmsantalet till 410 ivriga
forskare!
Men inga motioner hade inkommit.
Nästa punkt på programmet, en
föreläsning av Lennart Kankaanranta, utgick på grund av sjukdom. Det
blev istället en form av diskussionsforum, bl.a. om våra tisdagsträffar,
samt förslag om ev. samverkan med
andra föreningar när det gäller föredragshållare etc. Arkiv digital kommer att införas under April månad.
Det hela avslutades med fika och
gott fikabröd, samt fortsatta diskussioner!
Vid pennan
STIG ÅBERG
l Fångst och jakt
i gamla tider
Del 2 (2)
Sid 4
l Vulkanutbrott på Island
och missväxt i Luleå
socken
Sid 7
l Sommarbostad från
”förr”
Sid 8
l Minnen från Mjöfjärden
Sid 10
l Johan Bergenstråhle
hans dotter och ryssarna
– En historisk bagatell
Sid 17
l Karlsvik/Karlshäll
– gammal industribygd
Sid 19
l Sista sidan:
– Efterlysning
– Vårminnen
Tisdagsträffarna
återkommer till hösten i oktober.
Annons i septembernumret.
2
Lulebygdens Forskarförening – Nr 70, maj 2010
Föreningens syfte
Lulebygdens
Forskarförening
Besöksadress:
Residensgatan 6 E, Luleå
Telefon: 070/299 54 24
Telefontid: Måndag: kl 9-11
”
Torsdag: kl 9-11
Övrig tid går bra att malia till
nedanstående e-mailadress
e-postadress:
[email protected]
Hemsida:
www.lulebygden se
Webbansvarig: Marita Lindell
e-post: [email protected]
Post skickas till adress:
Lulebygdens Forskarförening
Residensgatan 6 E
972 36 Luleå
Öppettider:
Ytterdörren öppen kl 07.00-20.00
alla dagar. Innerdörren låses som
tidigare med egen nyckel .
Annonspriser
Åttondels sida
100 kr
Kvartssida
200 kr
Halvsida
300 kr
Helsida
500 kr
Sista sidan, enstaka nr 1.500 kr
Sista sidan helår (4 nr) 5.000 kr
Medlemmar får kostnadsfritt marknadsföra sina alster i tidningen.
Detta är begränsat till 40 mm/1 sp
respektive 20 mm/2 sp. Detta under förutsättning att ett exemplar
av als-tret lämnas till föreningen.
Medlemsavgifter
Styrelsen 2010
Ordförande
Per Wänkkö
Tel 0920-22 62 76
E-post: [email protected]
Vice ordförande
Gunnar Johansson
Tel 0920-22 75 93
Sekreterare
Carin Vallgren
Tel 0920-22 86 13
E-post: [email protected]
Övriga ledmöter
Eivor Nordqvist
Tel 0920-25 61 20
E-post: [email protected]
Sture Karlsson
Tel 0920-22 30 39
E-post; [email protected]
Kent-Åke Lundebring
Tel 0920-26 86 31
E-post: [email protected]
Kjell Mäki
Tel 073-040 31 64
[email protected]
Vuxen 150 kr/år
Ungdom tom 25 år 40 kr/år
Familj (samma hushåll) 190 kr/år
Vid inbetalning uppge alltid namn, adress, födelsedag,
telefon, gärna mobil och e-post (inkl namn mm på familjemedlemmar som omfattas av familjeavgiften).
Manusstopp
för
Kassör
Kjell Nilsson
Tel 0920-26 72 04, 070-218 56 41
E-post: [email protected]
Suppleanter
Ingrid Vikström
Tel 0920-340 72
E-post: [email protected]
Lulebygdens Forskarförening
grundades 1989 för att främja
och höja intresset för bygdeperson- och släktforskning
inom gamla Storlule socken
samt att arbeta för bättre betingelser för sådan forskning.
septembernumret
12 september
Påminner samtidigt om
behovet av korta notiser/
artiklar, och även intressanta fristående bilder.
Ge ett bidrag till
Julius Sundströms
Minnesfond
Förvaltas av
Lulebygdens Forskarförening.
BG 5862-5955
Stipendiegruppen/lulebygdens
Forskarförening
Gerd Olovsson, tel 0920-25 44 64,
e-post [email protected]
Sigvard Eriksson, tel 0920-22 25 24.
FONUS kan förmedla telegrammen.
Avgiften betalas till PG 36 64 01-8
Vid internetbetalning: Komplettera dina
uppgifter genom att skicka dem med e-post
till medlemsansvarig
e-post: [email protected]
Kom ihåg att meddela adressändring!
Lulebygdens Forskarförening – Nr 70, maj 2010
Ordföranden
har ordet
Hej alla medlemmar
Det är märkligt vad tiden rinner iväg.
Vi har avverkat vårt årsmöte och man
börjar känna att vi nog kommer att få
en sommar i år också.
Årsmötet avlöpte helt enligt
planerna med det undantaget att
det efterföljande föredraget fick
ställas in eftersom föredragshållaren
insjuknat.
Stig Åberg lämnade
styrelsen efter fyra år. Jag vill även
här i tidningen framföra ett varmt
tack till Stig för den tid han lagt ner
på föreningen. Läsarna har kunnat
ta del av ett flertal mycket trevliga
referat från olika föreningsträffar
signerade av Stig. Ny i styrelsen är
Sture Karlsson och jag hälsar honom
välkommen. Jag passar samtidigt
på att hälsa alla nya medlemmar
välkomna till föreningen.
Vid senaste styrelsesammanträdet
beslutades att vi ska fortsätta med
våra tisdagsträffar. Första träffen blir
den 5 oktober och vi återkommer
med uppgift om programmet i nästa
nummer av tidningen. Du har kanske
någon idé om programpunkt. Hör i
så fall av dig till någon i styrelsen.
Telefonnummer och e-postadresser
hittar du på sid 2.
Bo Johansson
Tallv. 3 A, 954 31 Gammelstad
Tel 0920-25 42 22
För den som inte besökt våra lokaler
under senare tid vill jag berätta att
det under januari i år installerades
en fjärde forskardator i lokalen. Den
här har uppkoppling mot AD On
Line som innehåller nyfotograferade
bilder av äldre kyrkboksmaterial –
fram till ca 1895. Bilderna är i färg
och av mycket hög kvalité. Man har
fram till nu lagt in 28 församlingar
i Norrbotten plus en del annat
material. Man har inte annonserat att
Norrbotten är klart så det lär komma
mer.
På skärtorsdagen kraschade min
hårddisk och på grund av helger
mm blev jag utan dator i nästan
tre veckor. Man inser helt plötsligt
hur beroende man har blivit av att
kunna använda datorn. Och vikten
av att ta säkerhetskopior. Det sista
gäller även för e-postadresser och
webbadresser.
Avslutningsvis vill jag tillönska alla
en riktigt fin sommar.
PER
Manuskript
till tidningen
skickas till nedanstående
helst via e-mail, och glöm
inte att skicka bilder i särskild fil (jpg).
Layout och produktion:
ÅKE ÖSTLING
Tel 0911-21 17 78
[email protected]
3
Lisbeth Jacobsson
Sandnäsetv. 117, 975 94 Luleå
Tel 0920-26 50 27
Tonny Eriksson
Lingonstigen 25, 973 33 Luleå
Tel 0920-22 97 94
Britta Nilsson
Burströmsvägen 62, 974 33 Luleå
Tel 073-823 29 05
Karl-Erik Perdahl
Residensgatan 6 D, 972 36 Luleå
Tel 0920-686 28
Marike Keuning
G:a Hagaviksv. 60, 974 41 Luleå
Tel 0920-25 94 77
Hans Fingal
Nyckelgränd 2, 973 41 Luleå
Tel 0920-197 22
Ulf Lövgren
Ejdergränd 1, 974 55 Luleå
Tel 070-621 35 03
Gustav Renkvist
Snövägen 45, 976 33 Luleå
Tel 0920-26 95 70
Gudrun Norlin
Skatavägen 1, 975 96 Luleå
Tel 0920-25 91 06
Ture Reinholdt
Räfsarstig. 24, 954 34 Gammelstad
Tel 0920-25 32 61
Åke Östling
Jakobs väg 7
941 64 Piteå
Ingrid Nilsson
Svingelstig. 5, 954 35 Gammlstad
Tel 0920-25 41 46
Tel 0911-21 17 78
Ove Eriksson
Fältspatstigen 32, 977 53 Luleå
Tel 0920-988 20
4
Lulebygdens Forskarförening – Nr 70, maj 2010
Fångst och jakt i gamla tider
Av LENNART KANKAANRANTA
Del 2 (2)
Del 1 i föregående nummer.
Stock- och flak- giller
Stockgiller bestod bara av två
stockar, en som låg på marken över
stigen och en som gillrades upp med
pinnar ovanför. Den övre stocken
belastades med tyngder, stenar eller
stockar.
När
fågeln
trampade
på
gillerpinnen föll överstocken ner och
fågeln klämdes ihjäl. Om man sett t.
ex en tjäder smyga med framfot och
huvud jäms med varandra kan man
inse att tjäderhuvudet var mellan
stockarna samtidigt som foten
trampade på gillerpinnen och ibland
var tjädern fångad och död med foten
under det fastklämda huvudet. Även
orre, ripa och järpe kunde fångas i
stockgillret.
Gillerpinnarna tillverkades med
omsorg hemma men kunde också
täljas på plats i skogen.
För fångst av fågel användes också
fångstflak. Flaket var hoptimrat av
flera stockar och kunde användas
under lång tid. Flaken gjordes av
4- 5 st c:a 10-15 cm stockar som
klövs i änden och sammanfogades
med en kilformad stör, inga spikar
erfordrades. Flaket gillrades upp över
en stig så att gillerpinnen pekade över
stigen så att fågeln då den passerade
klev på gillerpinnen och utlöste
gillret och flaket föll ned över fågeln.
Problemet med förstört vilt på grund
av räv eller korp kunde undvikas.
Flak fungerade bättre under regniga
fuktiga dagar då fågeln sökte skydd
mot regnet. Flak fungerade också
bättre efter att lite snö fallit, under
Stockgiller
Flakgiller
flaket var då barmark vilket lockade
fågen. Om man hade tur kunde man
få flera fåglar samtidigt.
Lätta flak kunde belastas med
tyngder som sten.
Med giller fångades även mård,
hermelin och möss. Gillerpinnen
betades då med ekorre eller småfågel
för mård och med mus eller fisk för
hermelin.
Stockgiller för mård placerades
mellan två träd så att ena stocken
gillrades upp över den andra och
mården klämdes mellan stockarna.
Även små flakfällor för fångst av
hermelin och mus användes.
Stock och flakgillret kallas i
Tornedalen med det finska namnet
”loukku” och ”sadin” . Giller är
tillåtet för fångst av mård men
har varit förbjuden för fångst av
fågel sedan länge men har använts
åtminstone ännu under 1950-talet i
glesbygderna.
I bygderna kunde vissa områden,
berg och åsar anses tillhöra vissa
gårdar och dessa fångstområden gick
sedan i arv.
Tillgången på skogsfågel varierar
och har så gjort under alla tider. På
en ristning på en timmerstock i övre
Tornedalen stod ungefär följande:
”Fångstmannen hade vittjat mer
än 100 snaror och giller utan att ha
fått en enda fågel”. Inskriften var
daterad 1740. Med tanke på skrivoch läskunnigheten under 1700-talet
kan det hända att inskriften gjorts
senare men att händelsen ändå kan
vara sann.
Antalet fångstredskap för denne
fångstman var dock obetydligt i
jämförelse med antalet snaror som
gårdar i Karelen kunde ha 3000 till
4000 snaror längs stigar som gått i
arv i familjen. Fällorna vittjades vid
kallt väder bara en gång i veckan.
På hönsfåglarnas spelplatser på
våren fångades med snaror men
också andra metoder förekom.
Skickliga fångstmän lärde sig att
härma skoghönshönor och locka
till sig hanen och fånga den med
händerna.
Riekko-Lasse i Junosuando kunde
få en riptupp att komma och sätta sig
på hans huvud.
Namn
som
Flakaberget,
Flakaheden eller Virkamaa påminner
oss om tider då fångst var en viktig
näring.
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 70, maj 2010
a
Ett ovanligt sätt att avliva fågel
berättade min far om. Vid lieslåtter
på holmar och strandängar kunde
man i gräset hitta ruggande änder.
Med lien kunde anden avlivas och
han berättade att det kunde hända att
man hade en säck med änder med sig
hem från slåttern på holmen.
Fångst med fångstjärn
eller fångstsaxar
Fångstjärn av olika storlek tillverkades
för olika viltslag. Troligen började
fångstjärnen tillverkas på 1600-talet.
De gamla smederna var skickliga och
bruksarbetarna kunde framställa järn
och stål av hög kvalitet, varför det
är troligt att fångstjärn tillverkades
lokalt. Fångstjärnet kunde vara
avsett att användas med bete eller
att fungera som trampsax. Med bete
fångades rovdjur men även hare där
fällan gömd under snö betades med
gräs/hö. Trampsax användes för
räv som har för vana att gå i sina
gamla fotspår. Rävsaxen sätts ut i det
gamla spåret och då räven trampar
på saxgillret slår saxen igen runt
benet. I dag är rävfångst tillåten med
”fotsnara”.
Rävklyka
Fångstjärn gillrades även med åtel
för rovdjur som björn och järv.
Vissa djur, t.ex. bäver kunde
fångas så att fångstjärnet placerades
på vägen till ingångshålet till lyan
eller grytet.
Även fågel fångades med
fångstjärn. För gåsfångst på våren
placerades fångstjärnet där gässen
förutsågs landa på snöfria fläckar
eller vid kallkällor på myrarna, järnen
åtlades inte utan gässen förutsattes
trampa i järnet då de betade. För att
få gässen att landa på rätt ställe spred
man ut aska för att smälta undan snön
och få bara fläckar.
För andfågelgfångst på sensommaren åtlades med ax från åkern.
Rävtång, rävklyka
Räv fångades med hjälp av ett
redskap som gjordes av en torraka,
en tall eller granstam på rot som
kapades till lagom höjd. Stammen
spetsades upptill till två eller tre
spetsar som möttes i spetsig V-form.
Spetsarna var avsmalnande och från
kanterna tillspetsade. På den högsta
spetsen placerades ett rävbete,
ekorre, katthuvud e. dyl. När räven
försökte komma åt betet fastnade
den med tassen mellan spetsarna och
jägaren kunde avliva räven. Tången
kunde stå och användas under långa
tider då trädet torkade till torraka.
Tången gjordes helst i myrkanter
eller liknade terräng med god insyn
så jägaren ej behövde gå nära tången
för att se om den fångat räv.
Även andra utformningar på
rävtång, t.e.x. i form av en kam,
kunde förekomma. Redskapet har
olika lokala namn som rävstubbe,
rävtång i Arvidsjaur, rävsax eller
träsax i Älvsbyn, rävklypa eller
rävklyva i Kalix, rävtana används
också, så heter också redskapet man
spänner ut det nyflådda skinnet på
tork med. I Tornedalen användes
givetvis det finska ”ketunkanto”
eller ”revonkanto”. Fångstmetoden
är i dag förbjuden.
Fångst med gift
Räv fångades vintertid med gift,
troligen användes, kaliumcyanid
(cyankalium) eller arsenik men
även växtgifter som stryknin, gift
5
från sprängört eller bolmört eller
andra giftiga växter. Fångsten
skedde vintertid, giftpreparerade
”bullar” med ”rävmat” kastades i
snön längs ett skidspår och en räv
som hittat giftbullen dog vanligen
på platsen eller kunde spåras upp.
Hanteringen av gifter var lika
farligt för fångstmannen som för det
tilltänkta bytet men också för hundar.
Under 1930-talet beviljades tillstånd
för giftfångst i Norrbotten och i
områden med renskötsel meddelades
i kyrkan för vilket område tillståndet
gällde så hundägare kunde hålla sina
hundar från området.
Giftet blev sannolikt känt i
Tornedalen genom Ränselryssarna
för kanske mer än 1000 år sedan
eller redan tidigare. Att kunskapen
kom genom ryssarna kan verifieras
genom att ordet för gift i vissa
samiska dialekter kan härledas till
ryskan. De första gifterna var av
okänd typ.
Fångstgropar
Fångstgropar användes i våra trakter
för jakt på hjortdjur, ren och älg.
System av gropar grävdes där vilt
förväntades gå eller dit vilt kunde
drivas. I botten av gropen sattes en
eller flera spetsade störar för att döda
eller allvarligt skada viltet. Groparna
maskerades och övertäcktes och
viltet kunde sedan drivas ner eller
självmant gå så den föll i gropen och
sedan fångas och avlivas i gropen.
Sannolikt användes fångstgropar
mest för att fånga ren i Tornedalen
och norra Sverige. Renen är ju ett
flockdjur och då en flock passerar
ett gropsystem är sannolikheten
större att något djur faller i gropen.
I Tornedalen och Norrbotten finns
spår av fångstgropar på många
ställen. Givetvis fångades även älg
på detta sätt.
På hembygdsmuseet i Tärendö
finns bland andra fångstredskap en
spetsad järnstör påminnande om en
värja, den är dryga metern lång och
har enligt sägen fångat två älgar
samtidigt, den första älgen, en ko
spetsades men lyckades komma
upp ur gropen men dog sedan och
kalven föll sedan i gropen också och
spetsades.
a
6
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 70, maj 2010
Jakt med spjut och
harpun
Spjutet användes av jägaren för att
avliva vilt. Vid björnjakt och jakt efter
hjortdjur har spjut använts. Hjortdjur
jagades sannolikt vintertid med
spjut. Hällristningar från stenåldern
visar ofta jägare med spjut eller båge
och pil tillsammans med viltet.
I kustområden användes spjut för
fångst av säl sådant som fortfarande
förekommer
bland
inuiterna.
Björnjakterna med spjut är väl kända,
äldre tiders storviltjägare skulle döda
en björn med spjut för att få högre
status. Karl XII:s björnjakt finns
avmålad på tavla. Björnen väcktes i
idet och kampen började. Björniden
kunde vara värdefulla och säljas till
hugade storviltsjägare. Historierna
om björnjakter är många.
En från Sieppijärvi i norra Finland
berättar om en jakt som pågick under
3 dagar och där den slutligen dödade
björnen och två av jägarna måste
transporteras hem från skogen.
Jakten innehöll många makabra
moment. Björnen skadades allvarligt
i jaktens början av björnspjutet och
besköts sedan med ekorrbössa som
inte räckte till för att avliva björnen.
Nervösa och rädda bybor försökte
sedan avliva djuret under de tre
dagarna med yxor, högafflar och
spjut. Vid ett tillfälle skulle en jägare
slå björnen med yxa men slog i hetsen
av spjutet i stället och blev beskylld
för att vara på björnens sida.
Spjut användes även gillrat där
viltet utlöste en fjädrande trädstam
som slungade eller pressade spjutet
mot viltet. Anordningar av detta
slag kallades ”led”. Det finns gamla
rättegångsprotokoll där en jägare
som satt upp ett led beskylldes för
att ha skadat en människa som ”gått
i fällan”.
Hanteringen av spjut i Norden
var berömt. Saxo, med tillnamnet
Grammaticus, död i början av
1200-talet, en dansk historiker
skriver: ”Ingen annat folk är så
skickligt som Finnarna på att kasta
spjut”. Det gäller som vi vet också
i dag.
Pil och båge, armborst
Pilbåge kan knappast användas mot
mål i rörelse, den är bättre lämpad
för jakt på stillastående vilt, hare
i lega, ekorre, sittande fågel o.
dyl. Pilspetsen var gjord av sten,
brons eller järn. Jakt med pilbågar
förekommer ju även i dag kan vi läsa
om i jakttidningarna ibland.
Malmfyndigheten i Masugnsbyn
hittades på 1600-talet av två ekorrjägare vars pil med järnspets fastnade
i den magnetiska malmen. Jägarna
hette Lasu (Larsson) och Johansson
Mukka.
Armborstjägaren hade ofta med
sig en pildräng som höll reda på var
pilen hamnade så den dyrbara pilen
inte skulle komma bort.
För att komma närmare villebrådet kunde jägaren maskera sig
i skinn, ”skjutko” är ett exempel. I
Odyssén berättas hur man gräver
en grop i sanden och lindar in sig i
sälskinn för att lura sälar, det skedde
troligen för mer än 4000 år sedan.
Förföljelsejakt
En grym jaktmetod som också krävde
krafter av sina utövare var förföljelse
och avlivande av viltet. Det skedde
när skaren bar skidlöparen men inte
viltet, vildrenen, älgen eller vargen.
En vargflock kunde förföljas och
hinnas upp och när vargen gick till
motangrepp lät jägaren vargen bita i
skidstaven och med den andra staven
slog han sedan på vargens nos så den
tuppade av. Sedan tog jägaren fram
kniven och skar av hassenorna och
gav sig iväg efter nästa varg i flocken och hade jägaren ork kunde han
oskadliggöra hela flocken. Det berättas om en ensam same som avlivade
en flock på 5 vargar under samma
jakttur. Att vargen inte dödades direkt
berodde troligen på att den då skulle
ha frusit och skinnet hade varit svårt
att ta rätt på. Nu levde vargen i flera
dagar och jägaren kunde komma tillbaka och döda den och avpälsa den.
Grym jaktmetod även den.
Vildrensflocken förföljdes på
samma sätt, en trupp snabba jägare
åkte ikapp flocken och sköt eller
stack med spjut ihjäl renar. Jägarna
förföljde flocken så länge de orkade.
En annan trupp följde efter och tog
hand om kött och hudar.
Ett jaktsällskap med bössor från
Junosuando och Kangos fällde en
hel hjord på över hundra vildrenar i
Kapukielinen väster om byarna och
Lainioborna fällde på det sättet flera
hundra vildrenar i Kolkonkiveliö.
Bytet delades mellan jägarna.
Jakt med skjutvapen
Tillverkning av skjutvapen torde
ha kommit igång under 1600-talet
i Norrbotten och då troligen först i
Tornedalen där kunskaperna, när det
gällde järn och järnmanufaktur var
tidiga. Rotesoldaterna kom tidigt i
kontakt och utrustades med skjutvapen som smederna kunde kopiera.
Karl-Uno Hannu beskriver i sin
bok Bottniskna Bössor från 1976
kända vapentyper och bösstillverkare i Norrbotten och Tornedalen t.ex.
i Jukkasjärvi.
Ytterligare en bok om Bottniska
Bössor har för något år sedan getts
ut av den Norrbottniska vapenspecialisten Arnold Lagerfjärd
Sannolikt blev inte bössan var
familjs egendom förrän i slutet på
1800-talet och fångsten med de
gamla metoderna var både effektiv
och billig så bössan som jaktredskap torde inte ha haft någon större
betydelse innan de gamla fångstmetoderna blev förbjudna. Inte förrän
tändhatten och senare patronen uppfunnits blev skjutvapnet praktiskt
användbart för jakt.
De första bössorna var lodbössor
och inte lämpade för flyktskytte.
Påfundet att skjuta på flygande fågel är nytt, ända fram till 1950-60-talet var endast sittande fåget mål, då
dyr ammunition och ammunitionsbrist var det vanliga för åtminstone
glesbygdens jägare. Jägaren riskerade inte att bomma eller skadskjuta
viltet.
När tändhatten uppfunnits och laddade patroner fanns att köpa gick det
även att ladda ammunitionen själv.
Man återanvände tomhylsor, köpte
tändhattar, krut, hagel, krutförladdningar och hagelförladdningar och
tillverkade ammunitionen själv. Det
fanns speciella stukningsapparater
för olika kalibrar. Hylsorna återanvändes genom att tändhatten slogs ut
a
7
Lulebygdens Forskarförening – Nr 70, maj 2010
Vulkanutbrott på Island
och missväxt i Luleå socken
Av ANDERS SANDSTRÖM
Med början den 8 juni 1783 fick vulkanen Laki på södra Island ett utbrott som varade till
den 7 februari 1784. Utbrottet fick svåra följder för Island, med en dödlighet på mellan
20-25 procent bland befolkningen och ca 75 procent bland boskapen. Den poetiska Eddans
vision av Ragnarök gav således syn för sägen:
Sol syns svartna.
jord segnar ned i hav,
strålande stjärnor
störtar från himlen;
elden brusar
med bolmande rök,
lågor slår höga
mot himlen själv.
Den isländske prästen Jon
Steingrimsson, som blev ögonvittne
till händelsen, skriver följande i sin
dagbok om ett svart moln som vällde
in från bergen i norr: ”Molnet spred
sig mycket snabbt över oss och var
så tjockt att det blev alldeles mörkt
inomhus. Sandmolnet lade sig sedan
som ett täcke över marken så att
våra spår blev synliga.” Han insåg
även att det hela var olycksbådande
och skriver vidare: ”Mer gift faller
från himlen än någon människa kan
förstå: aska, svavel och salpeter
blandat med sand. Vattnet har fått en
ljusblå ton, växterna har vissnat och
den hemska luften gör det så svårt
att andas att många äldre människor
endast orkar med att fylla sina lungor
till hälften.”
Jag frågade honom om han numera
jagar skogsfågel. Svaret blev: ” Nej,
jag behöver inte”.
Jag hoppas att jag med denna
artikel har gett er förståelse för
vikten av fångsten och jakten i
våra trakter och exempel på den
skicklighet och uppfinningsrikedom
som våra förfäder visat. Utan denna
skicklighet skulle många släkten på
nordkalotten inte finnas till i dag.
Patronstukare
a
och en ny sattes på plats. Det fanns
även mässingshylsor att köpa och de
höll givetvis för längre tids bruk.
Bössan kunde också gillras laddad
i skogen. I Tärendö hembygdsgård
finns en låda för detta ändamål. Ett
snöre spändes runt avtryckaren och
gillrades så att bössan avlossades,
när djuret passerade pipan. En sådan
bösslåda kunde riggas upp vid en
hässja i skogen och fälla renen eller
älgen som skulle äta av höet. Det
gällde att säkra lådan sedan när man
kom med hästen för att hämta hem
höet.
Jakt är i dag en rekreationsform
långt skild från fångst i gamla tider,
där det viktiga var att få med sig
bytet hem. Det var för många en
näring eller en binäring vid sidan av
jord och skogsbruk. Ett vittnesbörd
om detta kan svaret på min fråga
till en äldre jaktkamrat, som jag vet
fångat skogsfågel med fällor vara.
KÄLLOR
Hörsägner nedtecknade under
studiecirkel i Korpikylä.
Norrbottens tidskrift årgång 1938
Den gamla allmogejakten, Licentiatavhandling
Halpa hinta Pitkä mitta, NaakkaKorhonen, Mervi (1988) ISBN: 951717-538-8
Hågkomster från nordliga nejder.
Samuli Paulaharju
Ödebygdsfolk. Samuli Paulaharju
Blidka dig blå ödemark Hans Andersson
Odyssén, Homeros
Danskarnas Historia, Saxo Grammaticus
Egna och andras nu levande jägares erfarenheter
FOTO: Ludvig Båving
l
a
8
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 70, maj 2010
Verkningarna sprider sig
över Europa
Vulkanaskan och de giftiga gaser,
främst svaveldioxid, som spred sig
med vindarna över Europa, kom att
ge upphov till problem långt utanför
Islands gränser. I såväl Frankrike
som England kom många människor
att dö till följd av förgiftningar i
samband med nedfallet. Sommaren
1783 blev i England känd som den
”stora sandsommaren” och den
gulaktiga dimman som skapades av
de svavelhaltiga gaserna blev känd
som ”Lakidimman”. Beräkningar
visar på att ca 23 000 människor
dog enbart i England till följd av
utbrottet. Den aerosol som skapades
i luften verkar också ha skapat en
nedkylning av norra halvklotet
och den fråga man ställer sig är
naturligtvis om man kan spara några
följder i den avlägsna del av världen
som utgjordes av Luleå socken.
Svagåren 1783-84
i Luleå socken
Den om gångna tider alltid väl
underrättade lokalhistorikern Albert
Nordberg, uppger i sin historik över
Luleå socken att åren 1780, 1782,
1783, 1784 och 1787 var år med
svag årsväxt, medan 1785 och 1788
var ansedda som goda år. Tydligen
har hans källa härvidlag varit
köpmannen och resenären Abraham
Hulphers (1734-1798) från Västerås,
som år 1758 företog en resa genom
Norrland, vilken långt senare
resulterade i en serie topografiska
beskrivningar över Norrland 177597.
Tyvärr har varken Hulpher eller
Nordberg så mycket mer att säga om
dessa år, men det finns andra källor
som också har den fördelen att de var
samtida med händelserna på Island.
De källor jag då tänker på är de
tidningar som utgavs i Stockholm och
som tydligen hade korresponderande
medlemmar ute i landet.
Årsväxten har i detta år härstädes
för en del blivit nog svag, men större
delen av detta lands innevånare böra
dock icke klaga. Den starka kölden,
som kom de första dagarna i augusti
månad och som tycktes hota hela
Västerbotten med missväxt, verkade
på det sättet att i denna Luleå
församling, bestående av ungefär
500 hemmansrökar hava 100 lidit så
stor skada därav att deras sädesväxt
knappt ger bröd till julhelgen, vadan
en tunna korn redan kostar 50 daler
kopparmynt. I hela Västerbotten
höres klagan över magert och klent
fiske i denna sommar och höst, varför
en tunna surströmming nu kostar
12 plåtar och som värre är, börjar
denna för oss så nödiga sovelvara
att redan tryta.
Kollegan Inrikes Tidningar har
även den ett intressant meddelande
från Luleå ett år senare, eller för
att vara mer exakt den 6 november
1784:
Medium av såningstiden här
i landet plägar vara den 20 maj,
varpå skörden vanligast infaller
efter 12 veckor eller den 20 augusti.
Detta år såddes här ej något förrän
den 20 maj och av många ej förr
än efter pingst efter början av juni.
Våren och sommaren detta år har
ifrån början hållit sig mycket kall i
synnerhet om nätterna. Uppå en så
kall vår och sommar följde att såväl
korn som rågsädet ej kom till mognad
innan frostnätterna inföllo såsom i
synnerhet mot 16, 20 och 24 augusti,
varför en var hastade att uppskära
den halvmogna säden. Somliga,
vilkas åkrar blevo mindre skadade
av kölden under bemälda frostnätter,
läto dem stå oskurna till början av
september och hade den lyckan att få
bättre säd, dock ej fullmogen. Några
byar i denna socken hava haft så stor
skada av kölden att de ej fått tröska
något av hela sin årsväxt. De övriga
i socknen få väl tröska alltsammans
men säger att avkastningen blir
mindre än hälften emot goda år.
Denna exposé må avslutas
med en korthuggen notering från
kyrkoherden i Överkalix socken år
1784, vari denne skriver följande:
”Detta är det 3:dje året, som årsväxten
här blifvit skadad af kjöld allment,
så att hungersnöden är stor. Barcken
af furu samt kornhalm beredes och
nyttjas till Bröd.”
Bättre än så kan nog inte missväxt
beskrivas och vi får utgå från att
även befolkningen i Luleå socken
fick blanda bark i brödet under dessa
år. Huruvida kölden och den därpå
följande missväxten är att tillskriva
en allmän klimatförsämring eller
är ett resultat av vulkanutbrottet på
Island, med därpå följande sänkning
av temperaturen, må vara osagt.
Klart är dock att människorna förr
i tiden, på ett helt annat sätt än nu
var underkastade naturens nycker,
något som vi i västvärlden har gjort
vårt bästa för att undanröja. Helt
har vi dock inte lyckats med detta,
något som effekterna av vårens
vulkanutbrott på Island visar!
l
Svar på förfrågan:
Sommarbostad från ”förr”
Sommarbostad på Bovallen 2:22
nära Harads i Edefors socken
Jag och mina föräldrar kom till
Västra Bovallen, Västigårn, på våren
1931. Bostaden var ett gammalt hus
från början av 1800-talet med farstu
och kammare innanför samt kök
eller storstuga till vänster. När jag
börjar minnas fanns i kammaren en
järnspis och i köket en stor mur med
en grov bösspipa som spisstolpe.
Den hade bakugn för tunnbröd. I den
öppna spisen fanns en häll av järn.
En person har menat, att om han
läste rätt så är det den äldsta hällen
från Rosfors bruk med årtalet 1836
(?). Första vintern eldades nog bara i
öppen spis. Sen kom en järnspis dit,
vilken nog mormor kommit med.
Jag minns att min mor badade mig
i en plåtbunka framför järnspisen.
Eftersom jag blev pinknödig pinkade
jag i vattnet. Det fick min mor aldrig
veta trots att hon levde till 1999!
I juli 1931 föddes min syster
Birgitta i kammaren. Sofia och Avjon
Boström bodde då ännu kvar fram till
hösten. Sofia var mycket snäll, och
det fanns en grop i järnhällen utanför
spisstolpen. Den fick jag spotta full.
Jag tycker mig ha ett svagt minne av
detta, men i vart fall har föräldrarna
a
9
Lulebygdens Forskarförening – Nr 70, maj 2010
a
berättat det ibland med en viss
förtjusning!
På våren togs korna 350 meter
uppåt gärdan till en gammal
sommarlagård av timmer. Gles i
hörnen så myggen hade fritt tillträde.
Korna släpptes ut i skogen, vilket
inte varade så många år. Harald
Nilsson, som bodde 1 ½ kilometer
bort, hotade att ta in korna och
begära lösen enligt de bestämmelser
som fanns. Ibland blev korna borta
över natten. Jag tror föräldrarna sa,
att då hade dom hittat svamp.
Den gamla timmerlagårn (feose)
på gårdsplanen skurades noga och
vi bodde där sommartid. Jag minns
att jag hade tandvärk och låg ”upi
floon”, d v s på golvet i ett kobås.
Mamma hade värmt ett pannlock av
gjutjärn och lagt en blöt handduk på.
Mot detta fick jag ha kinden vid det
onda stället.
Det fanns en öppen spis i ena
hörnet av lagårn. Jag minns att jag
en gång badade i troligen en trätunna
vid denna spis. Jag minns också, att
pappa bakade ”slobber” i stekpannan
där. Han skulle vända en genom att
slänga upp den i luften. Hur det
lyckades minns jag inte.
Sommaren 1932 kom en såg till
oss, och virke sågades till ett nytt hus.
Sågen ägdes av Selfrid och Helge
Pettersson. Det blev en stor hög med
sågspån, vilket jag också minns lite
svagt. Pappa berätta någon gång
senare, att han skyddade den genom
att ta skåpsängen från bagarstugan
och lägga på spånhögen. Det var
väl ett helgerån? Sängen förstördes.
Sågägarna kom bestämt från Svartlå,
där pappa hade mesta förbindelserna
och släkten.
Sommaren 1934 kom snickaren
och släktingen Gotthard Fahlman
från Svartlå och hjälpte till att
bygga ett nytt hus i två våningar.
På bagarstuvindan spika han sej en
säng av entumsbräder, där han sov
på nätterna. Den är kvar.
Vi flytta nog in samma höst, och
bagarstugan hyrdes ut till gubben
Hedberg med fru. Jag minns, att
han hämtade spik i farsans låda med
tretums i ”kälkbodan”. Jag skvallra
åt farsan om det.
En dag var jag ute i decimeterdjup
snö. Jag var vid nedre gaveln av
bagarstugan. Gubben hade en holk
eller ett fågelbord vid bortre hörnet.
Det kan tänkas att jag kastade en
snöboll åt det hållet. I vilket fall så
bankade gubben på fönstret och lät
mycket arg!
Samma dag blev det ett stort
oväder, och all snön smälte bort i
regnet. Vi hade en timrad brunn, där
man med vev hinkade upp vatten
genom att en kedja rullades upp
på en trästock. Brunnen var nog
tio meter djup och var timrad. Ena
väggen rasade in. Någon gång blev
det cementringar, och brunnen blev
tretton meter djup.
En kvinna i Luleå skrev en gång
en artikel i Norrbottens-Kuriren om
ett stort oväder i november 1934.
Jag tyckte att det stämde med ”vårt”
oväder.
Nu var det slut med att bo i lagårn
på sommaren. I fortsättningen bodde
vi i bagarstugan på somrarna. Där
var det svalt och skönt. Vi åt ofta
fil mitt på dan. Då hämtades in på
bordet en präktig rökt skinka, som
hängde i ”storskrubben”. Och från
kammarn hämtades tunnbröd från
två stora trätunnor.
In på 1940-talet var det heta
somrar. När kriget började 1939
cyklade farsan till Henry Harlin i
Harads och köpte vår första radio
på Grand Elaffären. Då kunde vi
upprepade gånger höra: ”Varmast i
dag i landet var Harads med + 37
grader”. Jag har fått mig sagt någon
gång senare, att vädertjänsten i
Stockholm kom upp och flyttade
termometern till Kamrum på andra
sidan älven, där det var tillräckligt
svalt. Man kunde naturligtvis inte
lida, att det skulle vara varmast i
Norrbotten. Där ska det vara kallt
och mörkt och därmed basta!
Troligen 1938 kom Gullsta-Bror
med bandtraktor och drog upp stora
björkar nere i backen åt söder. En ny
sommarlagård byggdes av entums
bräder. Taggtrådshagar byggdes
för att hålla korna på plats. I denna
sommarlagård bodde vi förstås
inte. Vi hade ju bagarstugan som
sommarbostad. När det upphörde
minns jag inte. Denna lagård har
pressats ner av snön sista åren.
Gullsta lär ha legat ”nedanför
Gullträsk”.
Den gamla sommarlagårn tog
farsan förstås ned och såga till ved.
Allt måste användas. Den gamla
timmerlagårn på gårdsplan revs 1936,
och samma år byggdes en lagård på
samma plats. Jag minns hur stenarna
göts av betong i en form av rostfri
plåt. Man kunde sticka ner en plåt i
formen så det blev två halva stenar.
I augusti det året tog min mamma
mig med på bussen till Svartlå och
avlämna mej på skolhemmet. Det
var inte roligt.
ARNOLD LAGERFJÄRD
l
Potokoll från årsmötet
finns för läsning i vår lokal.
Är placerat i ”informationsfickan” vid inskrivningsboken.
Två nya böcker av Georg Palmgren
Gatu- och vägnamn i Luleå kommun
Kan köpas vid Stadsbyggnadskontoter, Stadshuset, 6 tr
Pris 100 kr/ex
Förteckning över innehavare av Luleå stads donationsjord inom den gamla stadsplanen som år 1901
delgivits stämning med yrkande av bättre rätt till gatumark mm
Finns vid Luleå kommuns stadsarkiv. Pris 50 kr/ex
10
Lulebygdens Forskarförening – Nr 70, maj 2010
Minnen från Mjöfjärden
Av GOTTFRID HANSSON, sammanställt av LEIF HANSSON
Mjöfjärden (Miöddfjerden) kommer från fornsvenska mior =
smal och betydelsen blir alltså Smalfjärden. I samband med
att en omfattande skattläggning företogs 1543 får vi upplysningar om byarna i Rånebygden. Byarna var då elva till antalet inklusive Mjöfjärden som hade tre bönder. Byns befolkning
uppgick till tjugoen personer år 1519 (utdrag ur ”Råne socken
1654–1954 av Engelbert Byström).
Enligt gamla sägner ska byn ha varit öde tre gånger, nästan
alla invånare skulle ha flyttat ut. I sockenboken uppges att statistik saknas för Mjöfjärden år 1719 vilket tyder på att byn då
kan ha varit öde.
Nordlund och hans familj. I
våra dagar skulle vi kalla honom
verkställande direktör. Gården revs
Jag föddes den 15 december 1912
i Mjöfjärden, som tillhör Råneå
socken. I första hand kommer
jag att berätta om förhållandena
i vår by under tjugo- och trettiotalen och de människor som levde
där.
Råneå i februari 1982
GOTTFRID HANSSON
–––––––
På grund av sin längd kommer artikeln att uppdelas på två avsnitt,
varav denna är del 1.
–––––––
BEBYGGELSE
Gårdar
Jag börjar med den gård
som låg längst ut mot havet
och fortsätter in mot byn. Den
första kallades Bolagsgården.
Där bodde gruvfogden Nils
under trettiotalet.
Utanäs ägdes av Brynolf Larsson
och hans hustru Hilma. De hade fem
barn – Gerda, Märta, Konrad, Linus
och Emma. Gården var ett torp och
gav inte så goda inkomster. De hade
två kor vilket nog var en nödvändighet
på den tiden. De var därför tvungen
att söka sig ut på arbetsmarknaden,
vilket oftast innebar arbete vid den
stora sågen i Karlsvik. Brynolf var
en skicklig svarvare och brukade
vintertid tillverka spinnrockar, vilka
behövdes i varje hem.
Freek var ett torp. Det ägdes av
Erik Fredriksson och hans hustru
Anna. De hade också fem barn –
Ida, Arvid, Oskar, Alfred och Ernst.
Den sistnämnde äger nu torpet. Erik
brukade vara ute på arbetsmarknaden
och ta arbete där det fanns.
Blekemåla (Knektstorpet) var
ett soldattorp fram till någon gång
på tjugotalet. På den tiden fick varje
rote hålla en man i rikets försvar.
Han kallades knekt eller soldat
och fungerade som underbefäl för
rotets mannar när de kallades in för
tjänstgöring. Mjöfjärden utgjorde en
rote eftersom en rote utgjordes av
åtta tunnland. När byn befriades från
att hålla knekt så såldes torpet till en
man som hette August Eriksson och
hans hustru Justina. De härstammade
från Kalix-trakten, troligen Rånön.
De hade en dotter som hette Alma.
Gottfrid Hansson 1912-1993
August var fiskare och drev en liten
affär.
Missionshuset byggdes eftersom
byn saknade en samlingslokal.
Byborna var oeniga om var byggnaden
skulle uppföras. En del ville ha huset
mitt i byn på min fars mark. Min far
var också beredd att, som brukligt
var, skänka bort mark för ändamålet.
Det visade sig att majoriteten ville
placera det där det nu står och det var
nog det bästa alternativet. Huset ägs
av fosterlandsstiftelsen EFS sedan
starten och fortfarande. Jag var med
när huset invigdes 1924. Dit flyttade
också byns skola. Lärarbostaden
inrymdes i samma hus. Vi var ungefär
tjugofem barn som gick i skolan. Alla
årskurser hade samma lärare och man
kan säga att detta fungerade bra. Vår
lärarinna hette Agda Rensfeldt och
kom från Råneå. Hon tjänstgjorde
som lärare vid vår skola under
många år, ända tills det blev alltför
få elever. Hon förflyttades då till
Högsön. Undervisningen i vår skola
bestod till stor del av kristendom.
Vi fick lära oss psalmverser utantill.
Vi skulle också kunna redogöra för
innehållet i bibliska berättelser.
Dessutom fick vi undervisning
i naturlära, svensk historia samt
matematik.
Lillgärdan var, trots namnet, den
största gården. Ägare var Emanuel
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 70, maj 2010
a
Emanuelsson och hans hustru Anna.
De hade två barn – Jonas och Hilda..
Familjen försörjde sig på jordbruk.
Kreatursbesättningen uppgick till
sex kor och en häst. De ägde mycket
skog. Hilda drev för övrigt Hanssons
Café i Råneå under många år.
Tobak ägdes av Emanuel Eriksson
och hans hustru Ida. De hade fem
barn – Tekla, Ester, Linus, Ernst och
Jenny. De hade ett mindre jordbruk.
Emanuel brukade ofta vara ute och
förvärvsarbeta.
Östigård, även kallad Hjämdahls,
är nog en av de äldsta gårdarna i
byn. Den ägdes av tvillingbröderna
Johan och Anton Hjämdahl. Anton
hade varit soldat och tagit namnet
Bäckman. Han hade varit gift med
Ida och de hade två döttrar – Alma
och Agnes. Även Johan hade varit
gift. Hustrun hette Johanna. De
hade en dotter vid namn Vendela.
Bröderna Hjämdahl fiskade mycket
i unga år, mest sik men även lax.
Min far brukade säga att fångsterna
uppgick till ”hästlass”. Efter ett tiotal
år slutade dock siken att gå till i större
mängder. För övrigt kan tilläggas att
gården är i samma tillstånd som den
varit i århundraden. Den nuvarande
ägaren är sondotter till Alma
Hjämdahl och heter Lena.
Backe (uttalas Bä´äkk) tillhörde
Vilhelm Engström ( i folkmun
kallad ”Musse”) och hustrun Anna
Sundkvist från Gällivare. De hade
inga barn tillsammans, men Vilhelm
hade barn från ett tidigare äktenskap
– sönerna Gunnar och Sigurd.
Hustrun Anna hade, sedan tidigare,
en dotter som hette Valborg. Vilhelm
var en mycket idog jordbrukare och
odlade upp stora arealer som nu
ligger oanvända.
Nordgrens ägdes av Johan
Nordgren. Gården är rätt så gammal
och en av de största i byn. Där var
även skola och lärarbostad inrymda
under lång tid. Nordgrens levde av
jordbruk och i viss mån av extra
förtjänster. Johans hustru hette
Kristina och de hade fyra barn
tillsammans – Tyra, Elna, Göte och
Maj-Lis.
Isigård var belägen på nedre sidan
av byavägen, mellan Framigård och
Tobak. Enligt min far så bodde där
en pitebo och hans hustru, kallade
Pitänt och Pitäntbett (sv. Anders och
Elisabet från Piteå?). Denna gård
flyttades, med uthus och vad som
hörde till, upp till Heden och köptes
av Johan Berglund.
Uppe på Heden fanns två gårdar.
Berglunds ägdes av Johan Berglund
som var ogift. Han hade inga kreatur
utan livnärde sig på att snickra och
smida. Gården såldes till en av mina
kusiner, Johan Emanuelsson och hans
hustru Hanna. De fick två döttrar –
Kerstin och Hildegard. Johan var
en idog jordbrukare och bedrev,
enligt den tidens mått, ett rationellt
jordbruk med god avkastning.
Han var dessutom anställd hos
Flottningsföreningen.
Den andra gården uppe i Heden
tillhörde Arthur Johansson och
hustrun Hilma (från Framigård).
De hade två barn – Arvid och Edit.
Arthur var en mångkunnig man. Han
byggde en vindmaskin som bl a drog
svarv, bandsåg och borrmaskin. Han
brukade tillverka fönster till byggen
och utförde många svarvningsarbeten.
Han tillverkade en hyvelmaskin och
en klyv för eget bruk. Arthur arbetade
även som maskinist vid Karlsvik och
vid gruvdrift. Med tiden köpte han
sig en båtmotor av märket solo.
Lasstugan ägdes av Lasse
Larsson. Han sammanbodde med en
kvinna som hette Maria Lindström.
Hon skötte hushållet. Stugan såldes så
småningom till Linus Eriksson. Han
bedrev jordbruk en tid men flyttade
sedan till Luleå. Stugan användes
sedan dess som sommarbostad.
Framigård är min egen hemgård
och troligen den äldsta i byn. Den
är numera riven. Vid rivningen i
början av 1950-talet, hittade vi ett
årtal bakom kammardörren. Det var
inristat år 1710. Framigård bestod av
ett antal byggnader, se bilaga 2.
Gården ägdes av min far Arvid
(född 1872) och mor (född 1875).
Mor hette Emma Margareta
Jakobsson och var från Brändön. De
gifte sig 1904 i Gammelstad. Min far
hade flera syskon. Den äldsta hette
Kristina och gifte sig med August
Emanuelsson. Hon bodde hela sitt liv
11
i byn, på andra sidan viken. Vilhelm
var ogift och led av reumatism.
Min far Arvid sökte sig tidigt ut på
arbetsmarknaden och arbetade under
många år vid det stora sågverket i
Karlsvik. När han så småningom gifte
sig, slutade han på Karlsvik och blev
bonde på sin hemgård. Han övertog
gården av sin far som då hade gift
om sig med Matilda Johansson. Min
farfar hette Hans Petter Hansson och
var född i Sundom. När jag föddes
så avled min farfar dagen efter, vid
58 års ålder.
Min farmor var ”stjiva”, d.v.s.
ensam dotter i huset. Hon ärvde
därför hemmanet av sina föräldrar.
Äktenskapet med min farfar var inte
så lyckligt, men han var en duktig
jordbrukare och odlade mycket.
Nästa i syskonskaran hette Maria.
Hon bodde kvar i byn och gifte sig
med Hjalmar Johansson. Farfars
nästa syskon hette Hilma. Hon gifte
sig med Arthur Johansson och blev
också kvar i byn. Yngste brodern
Gustav Magnus utvandrade till
Amerika år 1905. Han stannade där i
femton år. Under denna tid drabbades
han av en olycka. Vid skogsarbete
föll en kvist ner på hans axel så att
han blev förlamad i höger arm och
arbetsoförmögen. Efter en tid på
sjukhus beslöt han att återvända till
hemlandet. Han byggde sig en stuga
och startade en liten affär för att
dryga ut pensionen.
Vi är fyra bröder – Joel, Georg,
Gottfrid och Gösta. Joel bor kvar på
gårdsskiftet, Georg bor på hemmanet
och jag har flyttat till Råneå. Yngste
brodern Gösta avled 1964.
I Västigård bodde våra närmaste
grannar, Gustav Lindström och
hustrun Fredrika. De hade tre döttrar,
Lydia, Anna och Jenny. Gustav var
en from och aktad man inom det
religiösa livet. Han var en drivande
kraft i byn. I unga år arbetade
han troligen som kontorist inom
skogsnäringen.
Uppigård beboddes av Ludvig
Lindström och hans mor Amalia.
Ludvig hade en bror vid namn Algot
som emigrerat till USA. Ludvig gifte
sig med Ida Fredriksson och de fick
tre barn – Lage, Lennart och Birger.
a
12
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 70, maj 2010
Ludvig var tolvman. Han utförde
skrivgöromål åt byborna, företrädde
byn i intressefrågor som gällde jakt,
fiske mm.
Innigård beboddes av Emanuel
Lindström och hans hustru Sofia.
De hade barnen Johan, Anna, Hulda,
Albert, Mina, Amanda och Alfred.
Johan blev senare allmänt känd som
”Trappern” efter sina år i Amerika.
Vid sidan av jordbruket brukade
Emanuel fiska strömming och löja.
Han fångade även sälar vilka var
rätt så talrika vid denna tid. Som
fångstredskap använde han sältänger.
På den tiden var det vanligt med
tänger av olika slag.
I nästa gård Stål bodde Mathilda
Johansson. Hon hade många barn
men jag kommer inte ihåg alla. De
jag minns är Arthur, Emelia, Agnes,
Hulda och Selma. Agnes stannade
hemma på gården och försörjde sig
på jordbruk.
Lövholms ägdes av Hjalmar
Johansson och hustrun Maria (från
Framigård). De hade barnen Elin,
Nils, John, Helge och Signe. Den
sistnämnda föll offer för spanska
sjukan när hon bara var några år.
Hjalmar och hans föräldrar bodde
i samma hus. De hette Gustav
och Josefina. Gustav råkade ut för
en olycka så att ena benet måste
amputeras. Eftersom han inte kunde
förvärvsarbeta var han tvungen att
försörja sig på att tillverka kvastar,
ämbar och matskedar. Ämbar måste
alla ha för att ge korna vatten. Gustav
var den förste i byn som köpte sig ett
mjärde som han började fiska med.
Han fick mycket fisk och då började
även de andra byborna att skaffa sig
mjärdar. På den tiden fanns det gott
om fisk. Man behövde bara sätta ut
mjärden vid storbryggan så fick man
mer än nog.
Vårt hemman var uppdelat på ett
större och ett mindre hemman. Jag
ägde själv Lillhemmanet en tid och
byggde där en gård. Nu har min bror
Georg tagit över hemmanet och bor
där. Han bedriver inte något jordbruk
men i viss mån skogsbruk.
Gården Handlar’s är min farbrors
gård som han byggde när han kom
hem från Amerika. Han drev där en
liten affär. Nuvarande ägare är Hilda
Lövholm.
Den sista gården i byn heter
Svärd. Den var belägen på södra
sidan av viken och ägdes av August
Emanuelsson och hustrun Kristina
(från Framigård). De fick fem barn
– Johan, Albin, Anna, Linus och
Selfrid. August var en mycket idog
man och hade ett välskött jordbruk.
Han var också händig när det gällde
snickerier.
För överblick över gårdarna i byn
hänvisas till nedanstående bilaga 1.
ÖVRIGA BYGGNADER
Det har även funnits en del andra
byggnader i byn. Min far brukade
berätta om sin uppväxttid och sina
kamrater. Han berättade oftast om
Lillstugen, förmodligen p g a att hans
bästa kamrater bodde där. Lillstugan
var belägen på Knektstorpet. I denna
stuga bodde en familj. De hade det
mycket trångt. När de kokat sin mat
så hade de inte plats för kokkärl och
andra saker så de måste bära ut dem
bakom väggen. Min far berättade
att några pojkar byggt den som
fritidsstuga. Mannen som bodde där
hette Isak, hustruns namn har jag
glömt. De hade två söner, Felix och
Emil. Isak var stuveriarbetare i Luleå
och skötte om ett förråd.
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 70, maj 2010
a
Det fanns även en stuga på
andra sidan viken som kallades
Sörigärdsstugan. Där bodde en
kvinna vid namn Albertina. Hon
hade nog haft en man men han var
död. Hon försörjde sig genom att
arbeta åt olika bönder.
Det fanns också en stuga,
Ståhlstugan,
bredvid
Johan
Emanuelsson. Det var en liten
avsöndring som var såld för en tid
av fyrtionio år. När denna tid hade
förflutit återgick stugan till hemmanet
varvid den revs. Jag är inte säker på
vem som bodde där, men jag tror
att det var Mathilda Johansson eller
hennes släkt.
I Otteli-stugan bodde Otteli. Hon
var syster till Gustav Lindström. När
Otteli skulle flytta ut från Västigård,
köpte man henne en markbit, troligen
av Inigård, och timrade upp en stuga
åt henne. Otteli var skicklig på att
blanda färger och utförde målning åt
byborna. Hon var även medicinskt
kunnig och kunde tillreda salvor, t
ex kådsalva. I slutet av sitt liv blev
hon blind Otteli-stugan köptes sedan
av Allan Marklund som byggde om
den till sommarstuga (uppgifter av
Torsten Hansson).
Hjämdalsstugan vet jag inte
mycket om. Jag tror att Johan och
Antons far hade gift sig med en skiva
som ägde Johan och Antons hem.
Stoltzstugan stod uppe i Heden.
Där bodde en kvinna som hette
Greta. Enligt min far var hon inte gift
men hade tre söner – Karl, Johan och
Vilhelm. Den sistnämnde utvandrade
till Amerika och vistades där några
år. När han kom hem så köpte han
ett hemman, f d Berglunds. Mannen
hette Wilhelm Engström.
Det fanns ytterligare en stuga
uppe på Heden, Mikalassestugan.
Där bodde en man vid namn Lasse
som var lapp. Han var getare, dvs
han vaktade korna sommartid.
Vintertid arbetade han åt bönderna.
Jag minns att vi småpojkar var rädda
för honom. Han hade en bror som
kallades Styv-Janne som brukade
hälsa på honom.
Den
sista
stugan
var
Blindnickestugan. Den man som
bodde där var backstugusittare.
Han hade ladugård och potatisland.
Fodret till kon slog han väl ute i
skogen samt odlade upp en del
mark. Stugan stod på vårt hemman
på inavägsgärdan. Denna gärda var
belägen vid kustlandsvägen.
Barndomen
Jag minns ett par händelser från min
tidiga barndom. Den första är när jag
gick vilse i skogen. Jag var då bara
tre år. Det var blåbärstid. Min äldre
bror Georg skulle se till mig och
det brukade gå bra. Vi gick upp till
svedjan för att plocka bär. Strax intill
fanns en stuga som vi brukade kalla
Lasstugan. I stugan bodde en gubbe
som vi kallade ”lassgubben”. Han
hade en kvinna som hette Maria.
Gubben brukade skoja med oss barn
så jag var rädd för honom. Jag ville
därför inte gå in med de andra barnen.
Jag gick i stället för att plocka bär och
gick vilse. Jag minns hur jag grät och
blev rädd när ”storfåglarna” flög upp.
När man upptäckte att jag saknades
så ordnade byborna skallgång. Efter
några timmar hittade de mig. Jag
minns vad jag sade när de hittade
mig, jag sa ”hin jer je pappe”, dvs
här är jag pappa! Glädjen var stor,
undra på det.
Denna berättelse har, märkligt
nog, bekräftats många, många år
senare. Ing-Mari, min kusin Bernts
fru, låg på sjukhus år 1988. Där
träffade hon en gammal gumma
som härstammade från knektstorpet
i Mjöfjärden. Hon hade tjänstgjort
som piga hos min farfar Arvid.
Gumman berättade om när byborna
gick skallgång för att leta efter
Gottfrid. De hittade Gottfrid som
hade ramlat ner i ett dike. Han
hade sagt ovanstående ord och att
han tappat muggen som han skulle
plocka bär i.
Den andra upplevelsen från
barndomen inträffade vid fem års
ålder. Första världskriget rasade som
värst och det var svårt att få tag på
mat och andra förnödenheter, särskilt
socker och karameller. Jag kommer
ihåg ganska väl, när pappa kom
hem med en sockertopp och som
han ställde på köksbordet. Han sa
till mamma och oss barn, att detta är
den sista sockertoppen vi fick köpa.
Detta grep mig mycket för vi var
13
ju så vana att få karameller. När
man hade gjort inköp hos Jonas
Jonsson i Råneå, så brukade
han sända med en liten strut
karameller på köpet, åtminstone
till de familjer som hade barn.
Men pappa brukade ändå inte
komma tomhänt. Han brukade
köpa nejlikor, ty det fanns nog
ingen annan frukt, utom till julen
förstås. Då fick vi några äpplen.
Vissa av dem hängde vi i granen.
Vi fick även en del julklappar i
mån av pengar.
En gammal dikt om julen:
Stek och stök och bök och baka
Julgran, lutfisk, glögg och kaka
Äpplen, nötter, russin, mandel
Alla, alla ska ju ha sin andel
Hatt och kappa åt min gumma
Och åt barnen kask och trumma
Och presenter sen åt pigan
Åt portvakten och hela ligan
Stackars du familjefar
Hela levnadsräkningen står kvar
Författare okänd
Första världskriget
Under kriget var det goda tider för
bönderna. Det var mycket ont om mat,
särskilt i städerna. Detta medförde
att det förekom en omfattande
svarthandel. De som kunde gömma
undan mat för myndigheterna kunde
skaffa sig goda förtjänster. Det var
nämligen maximipriser på matvaror,
åtminstone de flesta, för att de som
hade små inkomster också skulle
kunna köpa mat. Det var ganska gott
om stora familjer. Sockenmännen
utsåg några män som skulle gå runt
till alla bönder och kontrollera deras
förråd av korn och potatis. Bönderna
fick ha ett visst antal tunnor av korn
och potatis beroende på familjernas
storlek. Jag minns ganska väl när
sockenmännen var hos oss. Min far
var påtagligt nervös när de måttade
kornet och potatisen men han var
mest rädd för att de skulle upptäcka
de kornsäckar som han gömt på
bagarstugevinden. Då hade han fått
böta och sälja överskottet till ett
mycket lågt pris.
a
14
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 70, maj 2010
Spanska sjukan
”Influensaepidemi
som
191819 drabbade ca 525 miljoner
människor. 25 miljoner dog, varav
34 374 i Sverige. Sjukdomen spred
sig från Kina och Japan via USA till
Europa och krävde fler liv än första
världskriget. Inget land skonades
helt”. Källa: Bra Böckers lexikon.
Spanska sjukan härjade i slutet
av första världskriget och skördade
många offer. Den drabbade alla i vår
familj men var rätt så lindrig. Värst
var det med kreaturen ty de måste
naturligtvis skötas om. Hö måste
köras hem och korna måste mjölkas.
De sjuka familjerna fick hjälp av
dem som var friska. Risken att bli
smittad var stor. Jag minns att Lydia
Lindström hjälpte oss med att mjölka
korna. Det inträffade några dödsfall
i byn. När en av byborna jordfästes
så var det sammanlagt arton stycken
som jordfästes den söndagen. Det
var en mycket svår tid för många. Jag
minns också att doktorn hade mycket
att göra. Han fick vara i farten både
dag och natt. På den tiden fanns det
inte några bilar så han fick åka häst
vid sjukbesöken. Telefon saknades
också. Den som skulle ha tag på
doktorn, fick därför sätta för hästen
och åka till läkarmottagningen
i Råneå. Om doktorn var ute på
sjukbesök så var det bara att vänta
på mottagningen tills han kunde
komma.
Min far sa att de som hade
spanska sjukan fick samma medicin.
Den bestod mest av konjak. Även
farfar fick en stor flaska men vi
barn fick inte smaka fastän vi också
var sjuka. Medicinen på den tiden
var gjord av örter och tillverkad av
apotekaren och hans anställda. Det
fanns inte så många sorters medicin.
Det fanns bl a droppar som kallades
nerv- och hjärtstyrkande, hoppmans
droppar och beskar. De sista var
nog för att berusa sig, enligt vad jag
hört av gubbarna. Dessutom fanns
huvudvärkspulver.
Skoltiden
Så var det dags at börja skolan. Jag
minns att vi gick två timmar per dag,
även lördagar. Vår lärarinna hette
Agda Rensfeldt och var från Råneå.
Hon undervisade alla sex klasserna,
så nog hade hon jobbigt. På den
tiden var det viktigaste att man hade
viljan att lära sig läsa och skriva,
men framförallt var det disciplinen.
På den tiden bodde mycket folk i
Mjöfjärden, omkring 85 personer,
varav 25 barn i skolåldern. Vi som
var från Framigård, hade nära till
skolan eftersom undervisningen
ägde rum i Johan Nordgrens gård.
Särskilt bra var det om vintrarna, ty
då hade vi små kälkar med vilka vi
rann i kälkbacken från Nordgrens
och ner till oss.
Vid sidan av skolan så var barnen
även tvungna att hjälpa till i hemmet
med diverse småsysslor. All utfördes
med handkraft så det fordrades att
barnen hjälpte till med vad de kunde
för att underlätta för föräldrarna.
Alla gårdar hade kor vilket var en
förutsättning för att kunna leva över
huvud taget. Korna skulle skötas
varför alla i hemmet fick hjälpas åt
på bästa sätt.
Ungdomen
Konfirmationen innebar att man
gick från barndom till ungdom eller
vuxen. På den tiden betraktades
konfirmationen som mycket viktig
ur religiös synpunkt varför nästan
alla konfirmerade sig. Det innebar
också att man kunde vara mera
tillsammans med det motsatta
könet. Vi ungdomar, både pojkar
och flickor, brukade gå till varandra
och prata. Flickorna hade som regel
någon egen kammare där vi kunde
vara tillsammans och ha kul. Detta
inträffade mestadels vintertid. Under
sommaren kunde vi ju vara i guds
fria natur och alltid hitta på något
kul att göra.
Längre fram i ungdomens dar så
blev det dåliga tider. Det var väldigt
svårt att tag på ett arbete. Fred hade
slutits efter första världskriget, men
alla inblandade i kriget var utblottade,
så det tog en tid innan industrin kom
igång i hela Europa. Värst var det i
Tyskland där nöden var störst. Till
detta kom det stora krigsskadestånd
de skulle betala men inte kunde.
Det var några av orsakerna till att
det även blev dåliga tider i Sverige.
En tid var det gott om pengar men
de försvann på något underligt sätt.
Troligen så drog staten in dem under
förevändning att det var krigsvaluta.
Vi bönder klarade oss ganska bra
ty vi hade i alla fall mat. Pengar till
kläder kunde vi få genom att utföra
något dagsverke hos bönder som
behövde hjälp. För övrigt arbetade vi
på vårt jordbruk och förbättrade det.
Vi odlade upp ca sex hektar vilket
gjorde att vi kunde skaffa oss fler kor
i ladugården och sälja mera mjölk
till producentföreningen. På så vis
ökade inkomsterna.
Det var ingen idé för oss
bondpojkar att anmäla oss som
arbetslösa eftersom vi inte fick
något arbete. De som var renodlade
arbetare, utan kor eller annan
inkomst, kunde få ett understöd med
ett par kronor per tvåveckorsperiod
efter behovsprövning. Konjunkturen
var som sämst 1932-33 men därefter
började industrin komma igång så
smått.
Värnplikten
Vid nitton års ålder var det tid att
mönstra och ett år senare ryckte
jag in i ”lumpen”. Detta var i maj
1933. Jag gjorde min tjänstgöring
vid 13 kompaniet (även kallat
”kulsprutekompaniet”) vid I 19 i
Boden. Vi utbildade oss 90 dagar
plus repmöte 25 dagar det första året.
De två följande åren var det också
repövningar.
DEPRESSION
OCH NYTT KRIG
Depressionen
Från att ha funnits gott om pengar
under första världskrigen, så började
det, inom några få år, att stabilisera
sig. Det blev mindre pengar i
omlopp och allt svårare att få arbete.
Detta ledde till depression i början
av trettiotalet. Troligen var det så
att den stora mängden pengar drogs
in till riksbanken för att stoppa
inflationen.
Konjunkturen vänder
När
Europas
länder,
främst
Frankrike, Tyskland och England,
började få råd att köpa virke för
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 70, maj 2010
a
uppbyggnaden efter kriget, så
kom sågverken igång. Vi hade två
sågverk i Råneå samt ett i Jämtön,
som hette Jämtösund. Dessutom
fanns ett sågverk vid älvmynningen
som kallades Grundfors. Detta gav
en hel del arbetstillfällen även om
det bara var säsongsarbeten. Min
äldste bror Joel fick arbete där. Allt
timmer flottades, så när isen lade sig
upphörde verksamheten. Båtarna
kunde då inte heller ta sig in till kajen
för att lasta och exportera virket.
Något senare växte det upp flera
skofabriker i Rånetrakten. Även
ett garveri startade. Där arbetade
jag själv i ett par år. Arbetet var
smutsigt men inte ohälsosamt, ty
det var naturliga ingredienser i
produktionen. I huvudsak användes
bark från sälg och gran för att
framställa naturgarvat läder. Lädret
användes för att tillverka näbbskor,
handskar och mycket annat.
Detta skapade möjligheter för oss
barn och ungdomar att tjäna pengar
genom att sälja sälgbark Även min
far brukade sälja bark – granbark.
Detta var ypperligt ty då torkade
granarna bra. Vi behövde ju både
ved och kontanter till hemmet. Vi
brukade ta bark och fylla en hel
skrinda, så nog arbetade vi mycket.
Det var mycket folk som bidrog till
att Lundins Garveri fick den bark de
behövde.
Barken måste torkas och malas i
barkmaskiner. Den torkades genom
att man lade upp den på hagar och
stenhagar längs vägarna i Råneå.
När barken var torr lades den in
i byggnader där den förvarades.
Den lokala produktionen av bark
räckte inte varför man även köpte
färdigmalen bark från södra Sverige.
Dessutom importerades bark från
Afrika och Australien. Denna
bark såg ut som en tjock tjära och
användes för att tillverka ”rulläder”
av stora buffelhudar.
Garveriet gjorde att det även växte
upp ett antal skofabriker i Råneå
med omnejd. Störst var Lundins
Skofabrik som sysselsatta ca 40 man.
Bröderna Edfasts skofabrik hade ca
30 anställda. Vikströms skofabrik
dominerades av den egna släkten
. Dessutom fanns en skofabrik i
Jämtöavan som hade ett tjugotal
anställda. Det fanns sålunda mycket
mera industri förr än vad det finns
nu.
Jag var mest intresserad av
jordbruk och annat utomhusarbete.
Min mor ville att jag skulle bli
skräddare men jag kunde inte tänka
mig att ha inomhusarbete. Det var
inte vanligt att man studerade och
dessutom var ju möjligheterna så
små för detta.
Andra världskriget
Krigsutbrottet gjorde att jag åter
blev inkallad hösten 1939. Jag låg i
beredskap i Boden fram till i februari
1940. Därefter fick vi åka upp till
Haapakylä vid finska gränsen. Det
var kallt när vi lämnade Boden och
ännu kallare när vi kom fram till
Haapakylä. Termometern visade
på 37 minusgrader. Vi fick åka tåg
inhysta i godsfinkor. Golvet var täckt
av halm och det fanns en kamin för
uppvärmning, annars hade vi väl
frusit ihjäl. Jag var placerad som
kusk och fick därför åka tillsammans
med hästarna. De höll värmen
till en del, men det var farligt åka
tillsammans med dem. Om någon
häst kom loss så var det risk för
olyckshändelse under tågets gång,
men allt gick bra. När vi kom fram
så fick vi sätta in hästarna i en loge
och kunde därefter andas ut. Vi fick
inkvartering i en bagarstuga som de
hade eldat upp och byggt britsar. Vi
fick ligga på halm som var instoppad
i pappersmadrasser. Det gick bra
trots den starka kylan. Maten var bra
och vi hade nära till kokvagnen. Det
stora problemet var att vi fick renkött
varje dag. Vi fick knappt något
matfett, frånsett margarin då och
då. Detta medförde att vi var nära
att få skörbjugg p. g. a. den ensidiga
kosten. Vi hade ett dåligt befäl som
skulle sköta våra matinköp. Han var
kirunabo och hade en matvaruaffär
hemma i Kiruna. En del av den mat
som vi skulle ha gick till den affären.
Befälet blev så småningom avslöjat
och allt blev genast annorlunda när
vi fick vad vi var berättigade till.
Vi ställdes inför en annan svår
situation när befälet ville att hela
kompaniet skulle gå över gränsen
15
till Finland och kriga mot tyskarna.
”Finlands sak är vår” hette det, men
det var endast några av soldaterna
som ställde upp. Dessa soldater
hade emellertid inte någon större
framgång. De kom aldrig fram till
den riktiga fronten. Det var nog bra
för då kunde någon av dem ha blivit
dödad.
Under beredskapen var vi placerade
på flera ställen i Tornedalen, ända ner
till Karikojärvi vid Haparanda. Det
var en både spännande och orolig tid.
Vi var också placerade i Kiruna i sex
månader. Det var en bra placering
eftersom vi blev förlagda mitt i
stan. Det var enkelt att gå och köpa
sig kaffe och annat man behövde.
Nackdelen var att man inte hade så
mycket pengar. Under vistelsen i
Kiruna var det mycket nära att vi hade
blivit indragna i kriget. Det var strax
efter det att tyskarna hade invaderat
Norge. Jag minns särskilt en dag
när tyskarna skulle bomba Kiruna.
De hade hunnit flyga halvvägs från
Norge när de fick order att vända.
Men krigsrisken var därmed inte
undanröjd. Vi visste att tyskarna ville
åt vårt land. Huvudorsaken var att de
ville förstöra gruvorna så att Sverige
inte kunde sälja järnmalm till deras
fiender. Detta skulle kunna förlänga
kriget.
Efterkrigstiden
När kriget tagit slut hade många
dålig ekonomi, särskilt de som var
familjeförsörjare oh hade skulder
att reglera. De fick visserligen
familjebidrag men detta räckte bara
till det nödvändigaste, såsom mat
och lite kläder. Många hade därför
en svår tid framför sig. Själv hade
jag det inte värst. Jag var ju inte gift
så jag hade ingen försörjningsplikt.
Vi som ryckte ut från det militära
hade en värnskattesedel på nittio
kronor att betala. Till detta kom
andra skatter som man hade från
föregående år. Lönerna var inte så
höga på den tiden. Dagpenningen var
omkring fem kronor när man hade
arbete. Kommunalskatten kunde
uppgå till ca etthundra kronor per år.
Dessutom var det kronskattesedeln
som visserligen var lägre. Om man
inte hade något arbete var den bara
a
16
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 70, maj 2010
nittiotre öre per år. Det kallades för
folkpengar. När vi inte hade arbete
så arbetade vi på hemgården så att vi
hade något att leva av. Ibland fick vi
något dagsverke hos bönderna och
detta behövde vi inte skatta för.
Prisnivån på den tiden var låg.
Som exempel kan jag nämna att en
biobiljett kostade 1,20 kr. Om man
kulle gå på dans kostade inträdet 1
kr. En ”blåbyxa” kostade 4,50 kr och
en rejäl kostym, av märket Collins,
kostade 30 kr på rea. Som exempel
på matpriserna kan nämnas att fläsk
kostade 2 kr/kg, mjöl 40 öre/kg,
socker 45 öre/kg, bröd 60 öre/kg,
mjölk 20 öre/liter och salt 10 öre/kg.
Eftersom vi var bönder behövde vi
inte köpa vad vi själva producerade
genom vårt arbete. Vi hade både
kött och fläsk själva liksom mjölk,
bröd och potatis. Fläsket ordnade vi
genom att köpa en griskulting varje
vår i april. Den kostade 30-40 kr.
Grisen var slaktfärdig i november.
Då började det bli så kallt att man
kunde slakta och frysa in fläsket.
Samma var det med köttet. Om det
blev varmt var det ingenting annat
att göra än att salta fläsket och köttet
eftersom det inte fanns kyl eller frys.
Allt detta var nog bra men det låg
mycken svett och möda bakom. Allt
arbete på gården måste gå som efter
en klocka. Höet måste bärgas i rätt
tid. Detsamma gällde kornet för att
det inte skulle bli frostskadat. Om
säden fick frysa var den obrukbar
för nästa års sådd. Det gällde också
för bakning av bröd. Bakkvinnorna
som bakade brödet, sade att det gick
sämre att kavla ut. Om kornet inte
var tillräckligt moget så blev mjölet
mörkt, vilket kunde hända under
ogynnsamma omständigheter.
Fortsättning och avslutning i
nästa nummer.
Norrbottens Kuriren
Då var det 1882
Frågan om en färja mellan Bergnäset och staden
förekom hos hrr stadsfullmäktige i
onsdags. Den kommitté som skulle
utreda hwilketdera wore fördelaktigare: en ångfärja eller dubbel uppsättning af färjstugor, materiel och
personal, hade ansett att frågan om
ångfärjans anskaffande borde anstå
till dess den nya, rakare wägen mellan staden och Persön blefwe färdig.
En ångfärjas anskaffande skulle
kräfwa 15 à 20 tusen kronor och
dess underhåll och skötsel sedan
2.000 kr om året, hwadan det nu
wore fördelaktigare att snart anskaffa dubbel uppsättning af färjor och
båtar och anställa en färjkarl till, för
hwars räkning ny färjstuga uppfördes på östra sidan af färjleden eller
å stadens område. Stadsfullmäktige
biföllo detta förslag.
______
Slaget vid Poltava
För de som är intresserad av slaget vid Poltava finns en utmärkt
hemsida att titta på enl följande:
www.battle.poltava.ua
välj ”svenska”. Och se gärna på
”Vi tackar”. Ett mycket omfattande material med mängder av
fakta om och kring kriget.
Tipset har kommit från Bengt
Juselius, Esbo i Finland.
LEIF LARSSON, medarbetare i Luleå Forskarförenings medlemstidning, har gett ut två nya böcker i april. Den ena är
en novellsamling som delvis tilldrar sig i Råneåtrakten, den
andra är en diktsamling.
Novellerna heter ”Jag fick heta Anders” och diktboken heter ”Klotter är som hundskit” efter en av dikterna i samlingen.
Novellboken, som innehåller 24 noveller, kostar 200:– och
diktboken kostar 160:–. Den är illustrerad med cirka 40 illustrationer.
Dikterna kan endast köpas direkt av författaren eller förlaget
LUMIO i Hedenäset, eftersom upplagan är liten.
Leif Larsson, Fredsgatan 1, 972 39 Luleå, tel 070/683 40 47
E-post: [email protected]
Lulebygdens Forskarförening – Nr 70, maj 2010
17
Gran 1809, efter teckning från 1809 av Oscar von Knorring
JOHAN BERGENSTRÅHLE
Hans dotter och ryssana
…
– en historisk bagatell
Text och teckningar av LEIF LARSSON
JOHAN BERGENSTRÅHLE
efter bild i Wikipedia.
1808–1809 var Sverige i krig med
vår närmaste granne i öster, Ryssland. Det gick dåligt. Det slutade
med kapitulationen i Kalix och
hela nuvarande Finland gick förlorat. Följderna av detta misslyckade
krig har uppmärksammats i den ena
minnesartikeln efter den andra i alla
tidningar och tidskrifter som har någon som helst historisk anknytning.
Kungahuset har deltagit i något som
kan likna firande, av vår 200-åriga
fred hoppas jag, inte i för att vi förlorade Finland. Kungahuset genom
kung Gustaf IV Adolf hade stor del
i det miserabla resultatet, liksom en
stor del av adeln och officerskåren.
Det här ska handla bara lite om
truppers rörelser och strider mellan
svenska soldater och ryska. Det ska
istället handla om krig och kärlek,
inte att i krig och kärlek är allt tillåtet
som talesättet säger, utan mer om att
kärlek kunde bli en följd av kriget.
Det historiska källmaterialet är nog
lite tunt i det här referatet av en del
av skildrade händelser i Västerbottens regementes historia.
JOHAN
BERGENSTRÅHLE
bodde på överstebostället Gran i
Öjebyn. Han kallades allmänt för general, därför att han varit generaladjutant, och när han avgick gjorde han
det med generalmajors grad. Johan
Bergenstråle föddes 13.5.1756 och
kom i krigstjänst redan som 20-åring
1776. Han var gift två gånger. Först
12.10.1785 med Carolina Margareta
von Christiersson. Hon dog 1799 på
hemgården Carlsdal i Nyland, Finland. Andra äktenskapet 23.9.1800,
var med Ulrika Gustava Riddersvärd, död 1849. Med första hustrun
hade Johan Bergenstråle 7 barn (3
döttrar, 4 söner), med den andra
tio barn. Av barnen var tio söner och
samtliga tio blev militärer. Men det
här ska mer handla om en av döttrarna, Carolina. Hon var en av Johan
Bergenstråhles döttrar från första
äktenskapet med Carolina Margareta
von Christiersson.
Johan Bergenstråhle dog den
7.3.1840 i Stockholm. Efter att ha
avgått från aktiv tjänst 1813 bodde
familjen på den inköpta egendomen
Thorsta i Lossa socken.
År 1808 fick överste Bergenstråle, som chef (1805 – 1811) för landets nordligaste regemente, Västerbottens regemente, krigsledningens
uppgift att anfalla de ryska trupperna
i ryggen och på så sätt underlätta
den svenska arméns tillbakamarsch
mot Haparanda-Torneå. I juni 1808
skickades Johan Bergenstråhle med
1000 man och 4 kanoner över Bottenviken för att återta staden Vasa.
Det misslyckades kapitalt och Johan Bergenstråhle togs tillfånga
den 25 juni 1808 tillsammans med
bl.a. Oscar von Knorring och fän-
a
18
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 70, maj 2010
rik Bergenstråhle, en av Johan Bergenstråhles söner och sammanlagt
140-180 soldater. Ett okänt antal soldater dödades i striderna. Von Knorring har efter sig lämnat noggranna
och livfulla skildringar av striderna
i Vasa och av fångenskapen i Ryssland och han har också tecknat hur
överstebostället Gran såg ut 1809.
Efter de misslyckade striderna i
Vasa var både Johan Bergenstråhle
och hans närmaste man von Knorring sårade. Även Bergenstråhles
son var skadad, ett finger bortskjutet. De svenska officerarna förhördes
till en början ganska bryskt, men då
tillfångatagandet senare innebar förflyttning till Ryssland under högsommaren 1808 skedde det med ganska
stor bekvämlighet och många besök
hos kända ryska officerare. Bl.a. gästade fångtransporten, då den kom till
Lappo, överste Kulneff och i början
av juli generalen Buxhöwden i Åbo.
I början av augusti hade man nått
Sankt Petersburg och därifrån skulle
man vidare till Romanow.
Rysk skyddsvakt för Gran
I mars 1809 kapitulerade den svenska Norra armén och hela Norrbotten
kom under rysk kontroll. Den ryske
greven och generalen Kamensky blev
vad man kan kalla den ryska ockupationsmaktens regent i Norra Sverige.
Kamensky ansågs åtminstone i efterhand ha varit rättvis och belevad i
umgänget med de besegrade svenskarna, medan han samtidigt kunde
vara mycket hård gentemot de egna
trupperna. Kanske var det därför han
såg till att högre svenska officerares
boställen fick rysk skyddsvakt (mot
kringströvande ryska soldater).
En sådan skyddsvakt inrättades
på Kamensky order för överstebostället Gran, generalen Johan Bergenstrålhes hem i Öjebyn. Generalen själv satt ju fången i Ryssland.
Kvar på Gran var generalskan Ulrika
Gustafva Riddersvärd och hennes
minderåriga barn och Johan Bergenstråhles tonårsdöttrar från första
äktenskapet.
Vid ett tillfälle kom ett par av de
mindre barnen inspringande från
lek på gården och ropade ”Ryssarna
kommer!” Mycket riktigt, en avdel-
ning kosacker närmade sig. De var
åtföljda av en infanteritrupp på tio
till tolv personer ledda av en underofficer. Rättaren (tillsyningsman,
gårdsfogde) på Gran var den gamle
korpralen Svärdsudd. Han tänkte,
berättas det, ensam se till att ingenting hände generalskan och hennes
barn. Han fattade posto i förstugan
och tänkte inte släppa in någon. Men
kosacker och infanterister ställde
upp (och kopplade) sina gevär utanför grindarna till Gran och stannade
där. En officer i rysk generalstabsuniform åtföljd av en ordonnans galopperade fram till huset och steg av
hästarna.
Korpralen i dörröppningen ropade
att ”Generalen är inte hemma!” och
fastän de ryska militärerna knappast
förstod svenska, så lär de av tonen ha
uppfattat att budskapet var ”Ryk och
dra dit, varifrån ni kommer!”
I Bergenstråhles hem hade man
guvernant, dvs. privatlärare för barnen. Guvernanten kunde franska och
franska var språket på modet i Europa och kanske särskilt bland ryska
officerare och adelsmän. Guvernanten bjöd på franska in den unge ryske
officeren. Det var den ryske generalstabskapten Johan Nassokin. Han lär
helt förbluffad ha stannat innanför
dörrarna på grund av all den kvinnliga skönhet som han fick se. Särskilt
förtjust blev han från första sekund i
den äldsta av döttrarna, Carolina.
Skyddsvakten fungerade mycket
bra och efter bara en kort tid började
barnen leka med kosackerna och infanterisoldaterna som stationerats
på gården. Generalstabskaptenen
Nassokin utbad sig ändå tillåtelse att
få inspektera skyddsvakten på Gran
de gånger han hade vägarna förbi på
väg till och från sin chef Kamensky,
som en tid befann sig i Västerbotten. Förmodligen hade Nassokin
många ärenden att uträtta för besöken på Gran blev många. Han till
och med gjorde båtturer på Piteälven
med generalskan och hennes döttrar
och sågs ofta promenera med dem i
Grans omgivningarna.
Så småningom förstod alla att
kapten Nassokin var djupt förälskad
i Carolina, men som von Knorring
uttrycker det ”han hade sådant väl-
de över sig själv att han under hela
denna tid inte med ett ord förrådde
sina känslor”.
Den 2 september 1809 avslutade
greven Kamensky och den svenske
generalen friherre Sandelns den förberedande fredskonventionen. Den
ryska hären låg kvar i Norrbotten
och inte förrän i oktober drog den
sig tillbaka norrut och då lämnade
den ryska skyddsvakten också Gran.
Kapten Nassokin hann göra en avskedsvisit innan alla ryska militärer
lämnade landet över den nya gränsen
vid Haparanda-Torneå.
En av de första dagarna i december 1809 frisläpptes de svenska officerarna från sin fångenskap och Johan Bergenstråhle kunde återvända
till Gran.
Förlovning och giftermål.
Så gick bara ett par veckor, innan en
släde dragen av två hästar och med
starkt pinglande bjällor körde in på
gården. Det var bistert kallt ute och
generalen Bergenstråhle såg från
fönstret en herre i elegant pälskappa
och uniformsmössa hoppa ur släden.
Johan Bergenstråhle såg till att gästen genast fördes in i värmen, men
han lär ha rynkat pappan i djupa
veck, då han upptäckte att besökaren
var en rysk officer. Hans hustru och
döttrarna berättade då att kaptenen
varit deras beskyddare under ockupationstiden.
Innan sin avresa från Gran under
någon av de första dagarna 1810 hade
kapten Nassokin hunnit bli förlovad
med Carolina. Två månader senare
gifte de sig den 3 mars på Gran. Några dagar efter bröllopet åkte Carolina
med sin make till Ryssland.
Kapten Johan Nassokin avancerade inom den ryska hären till general. Under 1830 års polska krig
fick han båda benen avskjutna, men
dog inte förrän året därpå, 1831. Redan 1821 hade hans hustru Caroline
Bergenstråhle avlidit, och Nassokin
hade då gift sig med en annan Bergenstråhle, kusin till första hustrun
Carolina.
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 70, maj 2010
KARLSVIK/KARLSHÄLL
– en gammal industribygd
Av MARGARETA OJA , född Söderström
Idag förknippas nog Karlsvik/
Karlshäll främst med Arcushallen och campingen. Jag har mött
många,som inte känner till att där
funnits både sågverk, järnverk och
trämassafabrik.Jag vill här ge min
bild av det samhälle där jag växte
upp
Karlsvik och Karlshäll var typiska industrisamhällen med en strikt
hierarki. Det var stor skillnad mellan arbetare och tjänstemän. Där var
ingenjören i sin fina villa, kassören,
förmännen o s v. När jag nu ser tillbaka förstår jag inte hur det kunde
vara så. I mina ögon var familjernas
standard ganska lika, men det är
klart, att några var litet fattigare än
andra. Gott om barn fanns det och
alla lekte med alla. Det fanns alltid
någon vuxen, som höll ett vakande
öga på oss.
Massafabriken,som
startade
1912,var den stora arbetsgivaren.
Arbetskraft kom från både Norroch Västerbotten.Mina farföräldrar
kom från Afvan, Brännfors, vid
Åbyälven.
Vi bodde i Konsums fastighet
(1938-1946). Där var alltid liv och
rörelse. Bussen passerade och hade
ofta varor till affären. En liten bit
bort var ändhållplatsen ”Svängen”
kallad. Det var den verkliga samlingsplatsen för byns barn och ungdomar. I närheten fanns också en
privat affär och posten. En koopera-
a
KÄLLA
Källa till denna artikel är ”Kungliga
Västerbottens regemntes krigshidtoria”, av Carl Gillis Alexander Bergenstråhle. Boken tryckt 1917.
I bilagor har Johan Bergenstråhle
närmaste man Oscar von Knorring
fört dagbok och denna återfinns i
bilagorna, liksom hans berättelse
om Gran. Han var också en skicklig
tecknare och har bl a ritat hur Gran
såg ut 1809.
l
tiv mjölkförening fanns också . Där
köpte man mjölk,grädde och andra
mjölkprodukter i lös vikt. Pappa var
kassör i föreningen. Varje eftermiddag kom föreståndaren, Maria Englund, och redovisade kassan och
beställde nästa dags varor.
I Karlsvik var de flesta husen
privatägda. Övriga ägdes av Munksundsbolaget, som drev trämassafabriken. Lägenheterna var förbehållna de anställda.
Ett barn- och mödrahem låg i
slutet av bygatan. Det var en stor,
vacker, gul byggnad med stor tomt
och trädgård. Allt kringgärdat av
staket. Hemmet var i första hand för
ogifta mödrar och deras barn. Där
rådde stor diskretion och dit gick
man inte utan ärende. Det hände
att vi barn fick springa dit med telefonbud och då gick man till köksingången och lämnade meddelandet
till husmor
En flitigt använd tvättstuga fanns
mitt i byn. Den är idag samlingslokal och drivs av Karlsviks intresseförening.
Skolan låg mellan Karlsvik och
Karlshäll. Det var en s k B-skola.
Där gick barn från Karlsvik, Karlshäll och Norra Gäddvik. Byggnaden
är i tre våningar, ett gult, vackert
hus med vita snickerier. Idag är den
ombyggd till bostäder.
Ett arbetarsamhälle som vårt
gjorde oss tidigt politiskt medvetna.
Antingen var man socialdemokrat
eller kommunist. Föreningsverksamheten var livlig. Förutom de politiska föreningarna fanns Folkets
Hus-föreningen, idrottsföreningen
LIRA BK, Karlsviks Manskör samt
Filadelfiaförsamlingen. NTO hade
också en liten avdelning. Studiecirklar var ständigt igång. Manskören uppträdde vid möten och fester
samt vid Valborgsmässofirandet
nere vid älvstranden. De olika föreningarna brukade ordna julfester
med inslag av teater och naturligt-
19
vis de populära julgransplundringarna. Allt gjordes tillsammans i de
båda tvillingsamhällena. Folkets
Hus låg strategiskt mellan skolan
och Karlshäll. Många är de orkestrar, som spelade upp till dans under
1950-1960-talet.
Karlshäll var uppbyggt i anslutning till fabriken. En bygata med
röda timmerhus på ömse sidor och
kantad med björkar. Varje lägenhet
var avskiljd med staket och man
delade uthusbyggnaden med grannen. I uthuset fanns förråd, vedbod
och torrdass. I samhället fanns också tvättstuga och bagarstuga. Fabriksområdet var inhägnat och vid
Notviksstranden var kajen.Det var
ganska stora fartyg som lade tilldär.
I de stora magasinen lagrades massabalarna tills det var tid för export.
Det var främst till England som den
gick.Under andra världskriget användes magasinen av tyskarna för
sitt transitlager. Därifrån skickades
förnödenheter ut till de tyska arméerna i Nordnorge och Finland. Efter
kriget passerade också ryska krigsfångar på väg hem.
Idag är hela Karlshäll utraderat.
Fabrikslokalerna användes av flera
företag innan de till slut revs. Folkets Hus brann ned i januari 1969.
Ett par villor, som byggdes under
1960-talet, står ännu kvar. Det är
sorgligt att se hur ett samhälle, som
byggts med stora visioner kan raseras på drygt 50 år. Min farfar var
med och byggde fabriken, som var
klar 1912. Min pappa arbetade där
i 41 år. Han slutade på hösten 1953.
I april 1962 var det dags för nedläggning och i september samma
år sprängdes den höga skorstenen.
De gamla massamagasinen är det
enda som finns kvar. De används av
Malmbanans vänner.
Det här är min bild av det samhälle jag växte upp i och när jag
numera gör en tur till Karlsvik,
gläds jag åt alla nya hus och de omsorgsfullt renoverade gamla husen.
Jag tycker fortfarande att det var
en idyll, lugnt och tryggt och jag är
glad att jag fick växa upp där. l
20
Lulebygdens Forskarförening – Nr 70, maj 2010
Vem känner till var golvuret tillverkats?
Uppgiftena nedan är tagna ur
släktforskning.
Golvuret på bilden fick brudparet
Johan August Granström, f 188903-22, Unbyn, Boden, Överluleå
fs och Ellen Maria Högström, f
1896-01-11, Luleå stad. De vigdes
1915-11-13 av borgmästare Axel
Efraim Fagerlin. Äktenskapet var
barnlöst. Ellen Maria, som insjuknade i Tubercus Pulmon, avled
1917-07-05 i Luleå.
Hennes föräldrar var Erik Johan Högström, f 1860-10-18, Nederluleå fs och avled 1916-12-27,
Nederluleå fs. Anna Maria Hermansson, f 1870-02-12, Nederluleå fs avled 1896-05-18, Nederluleå fs.
Erik Johans föräldrar bodde i
Kallax, Nederluleå fs och drev
jordbruk. Anna Marias föräldrar
härstammade från Måttsund, och
även de var bönder.
Johan August Granström gifte
om sig 1923 med Ingrid Murén,
Ockelbo. Efter sin pensionering
flyttade de till Ockelbo, varvid golvuret följde med. Han gav senare uret
som gåva till sin bror i Björkelund,
Boden.
Vid restaurering av golvuret under 1980-talet, som gjordes av målarmästare Lindberg, Töre, omtalade denne att han vid samma tillfälle
restaurerat ett golvur av samma typ
till ett par från en by utanför Luleå.
Enligt uppgift trodde han att
dessa fodral kunde vara tillverkade
av en båtbyggare i Trundön. Inom
släkten Granström talades det även
om att uret kunde vara tillverkat i
Brändön, Luleå.
Om någon känner till var uret
tillverkats, vänligen kontakta nedanstående.
JAN GRANSTRÖM
Skördestigen 7, Gammelstad
Tel 0920-25 11 53
Vårminnen
Jag föddes i Börjelslandet, ”Nedi
Kroken” och levde mina första år
hos mammas underbara föräldrar
Ruben och Adina Eriksson.
Efter en del turer hamnade familjen så småningom år 1938 i Kaptenlöjtnantsbostället i Gammelstad och
skolgången blev i Sandåkerskolan
där Magda Engström, Hildur Thurfjell och Julius Sundström regerade.
Minnen från vårarna i Gammelstad var naturligtvis många, men
för oss barn var det alltid spännande att så tidigt som möjligt bl a
kunna spela kula, spela brännboll,
leka mellan kyrkstugorna och idka
den omtyckta brevleken.
Så snart barmarken skymtade
vid kyrktornet, spelades kula på
barmarksfläcken vid tornet och på
gatan mellan gamla skolan/kantorsbostaden och kronomagasinet spelades brännboll. Dessutom en del
vilda lekar med ”krig” med slangbella mellan kyrkstugusmågen.
I skolan längtade vi naturligtvis
att skolan skulle ta slut någon gång
och Julius Sundström (Julle), som
var vår magister i årskurserna 5, 6
och 7 läste mer än en gång upp den
fina vårdikten av Sten Selander om
pojkarna som spelade kula. Och det
var inte sällan man kunde skymta
tårar på Julles kinder när han läste
dikten.
Och visst förmedlade han på sitt
enkla sätt ett livsmönster som sitter i ännu efter omkring 65 år – var
rädda om varandra.
SPELA KULA
Av Sten Selander
Vi spelade kula i torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.
Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.
Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.
Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port
och tyckte det var något fult jag gjort.
Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var grabben fanns.
Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.
Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben glad.
Men nu är han säkert en stor, grov karl,
som släpar och sliter – jag vet inte var.
Och visste jag det, förslog det ej stort.
Man kan aldrig ändra det fula man gjort
Man kan inte lämna kulor igen,
och trösta pojkar, som stelnat till män.
Så önskar jag att alla medlemmar
och läsare av tidningen får en skön
vår och sommar.
Vi ses igen med septembernumret. Och glöm inte att skicka in
bidrag – allt är välkommet, såväl
smått som stort, och varför inte en
bild på något som kan vara allmänt
intresse.
ÅKE ÖSTLING l