Transcript Lulebygdens Forskarförening presenterar

Lulebygdens
Forskarförening
MEDLEMSTIDNING - Nr 71, september 2010
Tisdagsträffar hösten 2010
Lokal: Föreningslokalen, V Varvsgatan 24 E (på gaveln)
Tisdag den 8 oktober kl 18.00
OLLE HÄGGLUND berättar om sina barndomskvarter i Luleå.
Tisdag den 2 november kl 18.00
INGRID WIKSTRÖM berättar om sin nyutgivna bok Måttsunds by.
Tisdag den 7 december kl 18.00
Program ej fastställt.
VÄLKOMMEN!
SMÅSKOLAN
i Orrbyn våren 1918
Läsåret 1917/1918. Lärarinna var Terése Sundström. Terése utbildade sig
till småskollärarinna vid seminariet i Råneå och gifte sig sommaren 1920
med hemmansägaren Fredrik Strand, Orrbyn.
Skollokalen utgjordes av högra delen av J F Mobergs bagarstuga med tillhörande kammare och lärarinnebostad.
Uppvärmning med vedeldad kamin för klassrum och bostad.
Belysning 1917 enbart med fotogenlampor och elbelysning installerades
1918.
l Ordföranden har ordet
Nya medlemmar Sid 3
l Minnen från Mjöfjärden
Del 2 (2)
Sid 4
l Korpelarörelsen Sid 11
l Kolonat vid malmbanan
Sid 13
l Blivande jordbrukares möte med gryende fackföreningar
Sid 18
l Efterlysning
Sid 19
l Sista sidan:
Anor på USB:
Nederluleå och Neder kalix.
Hedersbelöningar
ELEVER
Bakre raden: Gunnar Söderberg, Oskar Hansson, Hilding Larsson och
Gunnar Vikström.
Sittande: Lars Johansson, Lea och Lilly Sjöberg, Rut Almkvist, Astrid Forsberg, Alva Vikström och Josef Sjöberg.
År 1949 återupptogs KPS (Kungliga Patriotiska Sällskapet) silverkorset som belöning. Med inskriptionen ”Åt Alvina Ahlström för barns
vård och uppfostran” utdelades ett
kors att i kedja bäras om halsen
till fröken Alvina Ahlström, Alvik,
Nederluleå. Senare har ytterligare
silverkors utdelats framför allt för
”berömvärd fostrargärning”.
2
Lulebygdens Forskarförening – Nr 71, september 2010
Föreningens syfte
Lulebygdens
Forskarförening
Besöksadress:
Residensgatan 6 E, Luleå
Telefon: 070/299 54 24
Telefontid: Måndag: kl 9-11
”
Torsdag: kl 9-11
Övrig tid går bra att malia till
nedanstående e-mailadress
e-postadress:
[email protected]
Hemsida:
www.lulebygden se
Webbansvarig: Marita Lindell
e-post: [email protected]
Post skickas till adress:
Lulebygdens Forskarförening
Residensgatan 6 E
972 36 Luleå
Öppettider:
Ytterdörren öppen kl 07.00-20.00
alla dagar. Innerdörren låses som
tidigare med egen nyckel .
Annonspriser
Åttondels sida
100 kr
Kvartssida
200 kr
Halvsida
300 kr
Helsida
500 kr
Sista sidan, enstaka nr 1.500 kr
Sista sidan helår (4 nr) 5.000 kr
Medlemmar får kostnadsfritt marknadsföra sina alster i tidningen.
Detta är begränsat till 40 mm/1 sp
respektive 20 mm/2 sp. Detta under förutsättning att ett exemplar
av als-tret lämnas till föreningen.
Medlemsavgifter
Styrelsen 2010
Ordförande
Per Wänkkö
Tel 0920-22 62 76, 070/669 94 76
E-post: [email protected]
Vice ordförande
Gunnar Johansson
Tel 0920-22 75 93
Lulebygdens Forskarförening
grundades 1989 för att främja
och höja intresset för bygdeperson- och släktforskning
inom gamla Storlule socken
samt att arbeta för bättre betingelser för sådan forskning.
Manusstopp
för
novembernumret
Kassör
Vakant
Sekreterare
Carin Vallgren
Tel 0920-22 86 13
E-post: [email protected]
Övriga ledmöter
Eivor Nordqvist
Tel 0920-25 61 20
E-post: [email protected]
Sture Karlsson
Tel 0920-22 30 39
E-post; [email protected]
7 november
Påminner samtidigt om
behovet av korta notiser/
artiklar, och även intressanta fristående bilder.
Ge ett bidrag till
Kent-Åke Lundebring
Tel 0920-26 86 31
E-post: [email protected]
Julius Sundströms
Minnesfond
Suppleanter
Ingrid Vikström
Tel 0920-340 72
E-post: [email protected]
Förvaltas av
Lulebygdens Forskarförening.
BG 5862-5955
Stipendiegruppen/lulebygdens
Forskarförening
Gerd Olovsson, tel 0920-25 44 64,
e-post [email protected]
Sigvard Eriksson, tel 0920-22 25 24.
FONUS kan förmedla telegrammen.
Kjell Mäki
Tel 073-040 31 64
[email protected]
Vuxen 150 kr/år
Ungdom tom 25 år 40 kr/år
Familj (samma hushåll) 190 kr/år
Vid inbetalning uppge alltid namn, adress, födelsedag,
telefon, gärna mobil och e-post (inkl namn mm på familjemedlemmar som omfattas av familjeavgiften).
Avgiften betalas till PG 36 64 01-8
Vid internetbetalning: Komplettera dina
uppgifter genom att skicka dem med e-post
till medlemsansvarig
e-post: [email protected]
Kom ihåg att meddela adressändring!
3
Lulebygdens Forskarförening – Nr 71, september 2010
Ordföranden
har ordet
Hej
och välkomna till en ny och
förhoppningsvis lyckosam
forskarsäsong. Jag hälsar
också våra nya medlemmar
komna till föreningen.
Tråkigt nog har vår kassör
Kjell Nilsson valt att flytta
från Luleå till Uppsala och
därmed har han naturligtvis
måst lämna uppdraget som
styrelseledamot och kassör.
Flyttlasset har redan gått.
Vid senaste styrelsemötet avtackades Kjell men jag vill
även här i tidningen framföra ett varmt tack till Kjell
för hans engagemang och det
arbete han lagt ner som styrelseledamot och kassör. Tyvärr har valberedningen ännu
inte lyckats hitta någon som
är beredd att ersätta Kjell.
Vi har därför temporärt delat
upp kassörens arbetsuppgifter på övriga styrelsemed-
lemmar. Detta är ju något som
inte varken bör eller kan fortgå under någon längre tid. Jag
vill därför uppmana dig som
kan tänka dig att ta på dig ett
styrelseuppdrag att kontakta
valberedningen (Gerd Olovsson tel 25 44 64). Eller du
kanske känner till någon som
du tror skulle passa som kassör – kontakta valberedningen!
Så till något helt annat som
det brukar heta. Vi har ett
antal gamla fotografier från
olika sammankomster med
föreningen. Gerd Olovsson
har tagit på sig att ordna upp
bilderna och samla dem i en
fotopärm. Då har det visat
sig att vi saknar bilder från år
2004 och senare. Nackdelen
med digitalkameran? Om du
Manuskript
till tidningen
skickas till nedanstående helst via e-mail, och
glöm inte att skicka bilder i särskild fil (jpg).
Layout och produktion:
ÅKE ÖSTLING
Tel 0911-21 17 78
[email protected]
Åke Östling
Jakobs väg 7
941 64 Piteå
Tel 0911-21 17 78
e-mail: [email protected]
Sven-Ove Westberg
1423 Flintwood Ct
Martinez CA 94553
USA
Conny Börjesson
Docentvägen 517
977 52 Luleå
Tel 0920-28 88 16
Ethel Axheim
Västra Solgatan 19
972 53 LULEÅ
Tel 0920-194 62
har några bilder som du kan
avvara från de åren (även äldre) var snäll och överlämna
dem till Gerd.
Intresset för nybörjarkurser
i släktforskning tycks bestå.
Hittills har tre studieförbund
bokat tid i lokalen för sammanlagt fyra kurser. Vi får se
om man får tillräckligt många
deltagare för att genomföra
kurserna.
Som framgår av notis på
annan plats fortsätter vi med
våra tisdagsträffar. Jag tror att
vi kan se fram mot två mycket
intressanta föredrag och jag
hoppas på en god anslutning.
Tanken med träffarna är ju
att man förutom ett intressant
föredrag ska få tillfälle till en
trivsam samvaro med andra
föreningsmedlemmar vid den
efterföljande fikastunden.
Avslutningsvis vill jag
rikta en uppmaning till alla:
HJÄLP VALBEREDNINGEN HITTA EN NY
KASSÖR!
PER
4
Lulebygdens Forskarförening – Nr 71, september 2010
Minnen från Mjöfjärden
Av GOTTFRID HANSSON, sammanställt av LEIF HANSSON
Del 2 (2)
Del 1 i föregående nummer
FRAMIGÅRD
Framigård bestod av en stor
mangårdsbyggnad, ladugård, stall
med vedbod i samma byggnad, loge,
härbre samt ett timrat (!!) utedass.
Mangårdsbyggnaden var timrad och
hade måtten 8 x 17,5 meter. Timret
var grått och omålat. Köksdelen,
den mindre, var täckt av brädslag
med ribb. Även denna del var grå
och omålad. Taket bestod av grå
takstickor. Byggnaden hade två
skorstenar.
I slutet på 1940-talet uppgick
kreatursbesättningen till 6-8 kor,
kalvar samt tre hästar.
Vi hade det bra i vår familj. Det
var ändå ingen lyx på något sätt.
Vår bostad var kall. Den bestod av
ett mycket stort kök, det så kallade
sommarköket, som värmdes upp av
en öppenspis. När det var kallt så
frös vattnet i vattenhinken. Ingen
kunde ju vara uppe under natten
och elda. Men vi frös inte om natten
eftersom vi hade långullsfällar att
ligga i. För att tillverka en sådan fäll
gick det åt sex fårskinn. Vi hade 4-5
långullsfällar. Vi hade en lucksäng/
skåpsäng där vi sov. Min farbror
Wilhelm låg i en gustaviansk säng
som stod på golvet. Vidare så bestod
bostaden av en kökskammare och
innanför den fanns lillkammaren. I
Kökskammaren fanns en kakelugn
men den gick inte att elda i så
kökskammaren kunde bara användas
för att sova i under sommaren
och senhösten. Slutligen hade vi
farstukammaren som var ganska stor.
Den eldade vi upp ibland med hjälp
av en kakelugn, men vi tyckte att det
gick åt för mycket ved för detta. I den
andra ändan av byggnaden, som var
brädslagen, fanns vinterköket som
värmdes med hjälp av en järnspis.
Vårt hus var gammalt, ända sedan
1710, så det behövde renoveras.
Men renoveringen blev inte av
eftersom min far inte var så händig
och vi bröder var alltför unga. Joel,
som var äldst av oss, hade börjat
riva vår gamla bagarstuga för att få
timmer till sitt nya hem, som han
byggde strax intill hemgården. Joel
fick köpa halva gårdsskiftet av Gösta
, ty det var ju så att hemskiftet var
litet. Ur jordbrukssynpunkt var det
naturligtvis bättre att bo på det stora
skiftet eftersom det underlättade
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 71, september 2010
a
transporterna av hö och gödsel.
Han hade då träffat Maja som
han skulle gifta sig med. Eftersom
även de andra husen var gamla och
behövde repareras, så var det nog
bäst som skedde. Några år därefter
stakade brodern Georg ut en tomt
rakt ovanför hemgården, uppe på
berget, och byggde en ny gård där.
Med tiden så sålde han gården till
brorsonen Ture, men inte heller Ture
bosatte sig där. Hans hustru Clary
ville inte bo där huset fick stå tomt
några år. Så småningom gick Ture en
byggkurs i Sundsvall och bosatte sig
där. Han sålde huset till Leif Classon
som fortfarande bor där och driver
affärsrörelse.
Lillhemmanet
Min bror Gösta och jag övertog
hemmanet av vår far 1942.
Lyckligtvis var det redan delat i två
delar. Jag övertog lillhemmanet, som
det då kallades. Det var bara två
skälsland medan det stora var fem
skälsland(ett skälsland motsvarade
1/64 mantal, ett mantal betydde
ursprungligen ett helt hemman). Jag
byggde mig ett hus på lillhemmanet.
Jag började bygga 1943 eller 1944.
Kyrkstugebebyggelsen i Råneå
skulle saneras för att man skulle
kunna sätta upp nya byggnader.
Kyrkstugorna
stod
där
ICA
Handelsboden nu står. Jag ropade
in en av kyrkstugorna på auktion.
Priset var 165 kronor. Kyrkstugan
hade tillhört familjen Bohm i Vitå.
Den var ca sex meter lång och ca
fem meter bred. Den var skadad så
jag var tvungen att timra om den. Jag
göt en grund på vilken jag satte upp
den och spontade i stugan så att den
blev elva meter lång. Jag fick hjälp
av Alfred Lindström med timringen
och spontningen. Fönster, dörrar
och andra snickerier beställde jag
av Emil Åberg som hade verkstad i
Råneå.
Jag träffade Lisa när jag arbetade
på flygfältet i Unbyn. Vi gifte oss i
november 1944. Lisa flyttade inte
till Mjöfjärden förrän i januari
1945. Vi bodde där fram till den
första oktober. Jag hade då sålt mitt
hemman på våren. Det började bli
olönsamt att vara bonde så efter
några år så slutade vi ha kor. Det var
mera lönsamt att ta ett förvärvsarbete,
vilket som helst, såsom dikning, vägeller skogsarbete.
Jag sålde mitt hemman till Gösta.
Efter något år fick Georg tillstånd
att bygga en liten stuga på samma
område. Han hade då sålt sin gård
på berget till Ture. Ture byggde,
i sin tur, en liten stuga åt Georg på
lillhemmanet. Anledningen till att
vårt hemman var delat i två delar, var
att min far köpte brodern Gustavs
och systern Kristinas delar. De två
syskonen Wilhelm och Hilma kunde
inte försörja sig själva. Min far gav
dem därför ”hemkollen” för deras
delar. Det innebar att han förband
sig att föda och kläda dem resten av
livet. Detta arrangemang var ganska
vanligt på den tiden. Systern Maria
behöll däremot sin andel, ty hon var
ju gift med Hjalmar Johansson, d.v.s.
Helge Johanssons far. Hilma gifte
sig senare med Arthur Johansson. De
fick barnen Arvid och Edit.
Min far tog Wilhelm och Hilma
på hemkollen därför att han köpt
hemmanet av sin far och skulle få
överta hemmanet på dessa villkor.
Köpeskillingen var 2000 kr vilket
var mycket pengar på den tiden.
Enligt vad jag minns så hade min
mor ett arv efter sina föräldrar, vilket
gjorde att han blev skuldfri.
Min farfar
Hans-Petter Hansson
Farfar var änkeman sedan många år
tillbaka, så han blev nog trött på att
vara ensam. Han gifte sig därför med
Mathilda Johansson och flyttade till
henne. Det fanns då ingen annan i
släkten än han som kunde ta över
hemmanet. Gustav for till Amerika
1905 och Wilhelm var inte kapabel
att sköta hemmanet eftersom han var
förståndshandikappad.
Min farfar var en ”riktig”
jordbrukare. Han odlade upp hela
”Inaåkern” som vi kallade skiftet.
Det är beläget där Georg bodde.
Farfar timrade upp lador, sammanlagt
femton stycken, att förvara hö i.
Husen hemma lät han däremot
förfalla. Den enda nya timringen var
ladugården. Det var i och för sig inte
dåligt, för det var nog mycket arbete
5
med den. Jag förmodar att han tänkte
sätta upp nya hus men att tiden inte
räckte till.
Farbror Wilhelm brukade säga att
farfar inte var så bra inom hemmet.
Han var fordrande med husfolket
och dessutom svag för sprit. Pappa
berättade att farfar var med om en
olycka i Gammelstad. Han var nära
att omkomma när han körde med
häst och schäs. När han passerade
en järnvägsövergång, så kom tåget.
Loket klippte av skaklarna alldeles
bakom hästen. Hästen omkom men
farfar klarade sig. Han kom hem med
hållskjuts, vilket var den tidens taxi.
ÖVRIGT
Hästskjutsar och
gästgiverier
På den tiden fanns ett system med
gästgivargårdar och hästskjutsar.
Gästgivargårdarna låg med 1,5 – 2
mils mellanrum. De fanns t ex i
Gammelstad, Persön, Råneå, Töre
osv. Varje gästgivargård hade ett
antal hästar som stod till resenärernas
förfogande.
Gästgivargårdarna
fungerade även som hotell för de som
ville övernatta. Resenärerna kunde
även få mat och dryck där. Gårdarna
var kvar fram till 1930-talet då bilarna
började komma. Man började med
plogning med bil för att biltrafiken
skulle fungera tillfredsställande. Jag
minns postbilen som vi kallade den.
Det var en buss som hade mattor på
bakhjulen och medar på framhjulen
för att kunna ta sig fram i djup och
lös snö.
Backstusittarna
Bönderna behövde tidvis extra
arbetskraft på sina gårdar.
De
anlitade ofta backstusittare för detta
ändamål. Backstusittarna byggde sig
små stugor och arbetade åt bönderna
för att tjäna sitt levebröd. På den
tiden ansågs skogen vara utan värde.
Byns skog var som ett storskifte så
att alla som bodde i byn kunde hugga
var dom ville och sätta upp sina små
stugor. Backstusittarna fiskade också
för att få sig mat. På den tiden fanns
det gott om fisk. Detsamma gällde
skogsfågel och hare. Det var lovligt
att snara hare och skogsfågel i min
barndom, men på tjugotalet blev det
a
6
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 71, september 2010
förbjudet. Folk hade svårt att ställa
om sig så det tog lång tid innan
snarningen upphörde. Jag minns en
backstusittare som kallades MikaLasse. Vi barn var rädda för honom.
Han brukade vara hos Gustav
Johansson, alltså Helge Johanssons
farfar. Jag tror han var lapp. Han
brukade vakta korna, sade byborna.
När bönderna skulle skaffa sig ny
åkermark, var det manuellt arbete
med spade och hacka som gällde.
Min far berättade att de två lindorna
som ligger nedanför där Georg
bodde. Spadades upp för hand av
gubben och gumman från Stoltzstugan.
Min far och farbror Wille brukade
tala om en gubbe som hette Lante
och troligen var dräng hos dem.
Lante började bli gammal. Vid et
tillfälle slog han med lie på ängen,
men han slog illa. Min farfar var
missnöjd och sade till Lante: ”Lägg
dig ner och gnag”!
skuta och tjänade bra med pengar.
Kaptenens släkt ebbade emellertid
ut. Den siste i släkten donerade då
hemmanet till två tvillingbröder
som bodde i en torparstuga på
hemmanet. Torparstugan låg rakt
ovanför gården. Den fanns kvar
ända fram till fyrtiotalet. Den revs då
och John Hjemdahl sålde den som
sommarstuga. Den andre brodern,
Anton, blev byns soldat. Han reste
senare till Amerika där han stannade
i tio år. Hans dotter Agnes var även
hon i Amerika för att söka lyckan,
som det var vanligt på den tiden.
Enligt vad Vendla, dottern i huset,
berättat för mig så skulle kvinnan i
huset ha dräpt sin man p.g.a att han
var mycket ”besvärlig”. Hustrun
blev befriad från straff. När hon dog
så begravdes hon i Gammelstad. På
hennes grav så planterades en buske
som stod grön året runt, Detta skulle
ha hänt innan sjökaptenen blev
husbonde på gården,
mängder under årens lopp.
Transporterna av kvarts och
fältspat utfördes huvudsakligen
vintertid. De transporterades med
häst ut på Junkgrundet för att
sedan lastas på ångbåtar som gick
till Frankrike och Tyskland. Varje
år måste man bygga en kaj eller
reparera, eftersom isen förstörde
kajen varje vinter. Sommartid var
transporterna besvärligare eftersom
vägarna var dåliga. Även sommartid
utfördes transporterna med häst.
Massorna transporterades då till
Uhrn och lastades av. Därefter
transporterades
massorna
med
pråmar ut till Junkgrundet.
En man vid namn Karlsson stod
för det mesta av brytningen, men det
fanns även andra.. Provsprängningar
förekom i Gränisviksberget av ägarna
John Hjemdahl och Anton Bäckman,
men det var nog inte så lönsamma.
Där fanns mest pegmatit av vilket
man kunde göra konstgödsel.
GAMLA SÄGNER
Svensk-ryska kriget
fram till 1809
När ryssarna drog förbi Mjöfjärden,
gick de in i byn och gjorde Norgrens
gård till högkvarter. De slaktade korna
och plundrade vad de kom över. Jag
vet inte hur många gårdar det fanns
i byn på den tiden men det var nog
bara bönder som kunde livnära sig
på jorden och fisket. Farfar berättade
att när ryssarna var i Gammelstad så
slog de läger och använde kyrkan
som stall för hästarna.
Kyrkklockan
Det fanns en man i byn som hette
Lövholm. Han uppges ha haft mycket
att göra med tinget, dvs domstolen.
Han ska bl.a. ha räddat byn från
att få betala en kyrkklocka. Någon
eller några hade ringt i klockan. En
av byborna hade då lagt en mössa
mellan klockan och kläppen. Detta
gjorde att klockan sprack och blev
oduglig.
Sågverk
Det fanns även sågverksrörelse och
skogsavverkning under några år.
Rörelsen drevs av Arthur Eriksson
från Börjelslandet. Timret sågades
till plank och brädor. Det klenare
virket sågades till ”propps” som bl a
användes i gruvor i England. Även
det sågade virket exporterades.
Denna rörelse gav arbete åt några
man, såväl vinter som sommar.
Sågen låg på södra sidan av viken,
troligen nedanför Svärds.
Hjemdals
Östigård, även kallad Hjemdahls,
är en mycket gammal bongård. Det
är något speciellt när man kommer
in i byggnaden. Trösklarna är ca
20-25 cm höga. Detta var nog bra
eftersom det inte kom in så mycket
kalldrag utifrån när man öppnade
dörren. Själva dörren var bred och
låg så man fick böja sig när man
skulle gå in. Man kom in i en stor sal
med brudhimmel, som det kallades,
vilket ansågs tyda på att det varit ett
rikemanshus.
Enligt sägnen så var det en
sjökapten från Åland som hade
ägt gården. Han hade en egen
NÄRINGSLIVET
Gruvbrytning
Vi hade ett flertal fältspatgruvor
i närheten av byn. De fanns vid
Sörihällan, Högheden, mellangruvan
vid Toberget, Tjärnbergsgruvan
och Gränisviksberget. Brytningen
ägde rum främst vid Sörihällan
och Högheden där det fanns kvarts
och fältspat. Jag minns en del om
brytningen vid Sörihällan. Den
gruvan hade utfört så de använde
sig av små vagnar som gick på räls.
På så sätt gick det bra att få ut det
som sprängdes loss. Man tippade
massorna i olika högar – gråberg,
kvarts och fältspat. På högheden var
man tvungen att ta upp ett gruvhål.
Massorna måste då vinschas upp.
I detta gruvhål tog man upp stora
Jordbruk och självhushållning
Jag ska nu berätta hur vi hade det på
tjugo- och trettiotalet. Vi försörjde
oss nästan uteslutande på jordbruket.
Eftersom vi var bönder behövde
vi inte köpa var vi själva kunde
producera genom vårt arbete. Vi
hade kött och fläsk själva, liksom
mjölk, bröd och potatis.
Från korn till bröd
På våren gällde det att bearbeta och få
ner kornet i jorden vid rätt tid för att
skörden skulle bli så bra som möjligt.
När sådden var undanstökad var det
dags att börja med förberedande
arbeten inför slåttern. Höbärgningen
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 71, september 2010
a
startade med lieslåttern för den mark
som inte var uppodlad. Det gällde t
ex myrarna och områden där skogen
hade röjts bort. Där kunde det växa
bra ty det gamla lövet var som gödsel.
Vi slog med lie upp till två veckor.
Det var tungt arbete i solskenet. Vi
var tvungna att stiga upp tidigt på
morgonen och slå medan daggen
fanns kvar. Därefter var det tid
att slå lindorna. Denna skörd gick
bättre eftersom vi hade häst och
slåttermaskin. Den brukade ta två
veckor. En tid så saknade vi hjulräfsa
och då fick vi räfsa för hand.
Därefter dröjde det ca 1-2 veckor
innan det var dags att skörda kornet
som nu var moget. Säden skulle
skördas före den 24 augusti för,
om det kom en frostnatt, så var
det risk för att säden inte grodde i
jorden nästa år. Om kornet inte var
tillräckligt moget blev mjölet mörkt,
vilket kunde hända ogynnsamma
somrar. Under en tidsperiod brukade
vi skörda kornet knästående med
hjälp av skära. Det var mycket
ansträngande att stå krokig hela
dagen. Så småningom började vi slå
kornet med lie. För detta ändamål
fordrades en anordning, längst ner
på liens skaft, som kallades ”svip”.
Den hade till uppgift att samla ihop
säden så att axen kom åt ett håll och
roten åt det andra hållet. När vi hade
skördat och bundit kornet i kärvar,
så satte vi upp ”skylar” för att kornet
skulle torka. Vi stampade sedan ner
”sneisar” i jorden. Dessa sneisar var
spetsiga i båda ändar, ca 4-5 meter
långa, och tillverkade av gran. De
var väl hyvlade så att man kunde
trä på kärvarna. Detta utfördes med
hjälp av ”skylkrokcn”. Kärvarna
sattes på kroken, hissades upp och
spetsades på snejsen. Axen vreds
så att de pekade mot söder för att
torka bättre. När skylarna var torra
så tog man skyllyften och hissade
upp dem ur jorden. Skyllyften var en
kraftig stång med en krok på mitten.
Därefter kördes skylarna in på logen
för tröskning. Detta brukade ske
efter det att vi tagit upp potatisen ur
jorden.
Tröskningen gjordes med hjälp
av
”stiftmaskin”.
Kornbanden
stoppades i maskinen. Ett skakverk
skakade kornet från halmen och
hamnade under skakverket. Kornet
måste emellertid tröskas ännu en
gång för att bli bra. Sedan hade vi en
”vandring” och hästar(?) som drog
och gick runt, runt. Därefter skulle
kornet ”vallas”. Till detta användes
en maskin (valla) som drogs
manuellt. I maskinen fanns en fläkt
som blåste bort agnarna från kornet.
Sedan körde vi till kvarnen, som
fanns i Råneå, för att få kornet malet.
Största ”rusningen” till kvarnen var
på hösten. Man kunde då få ligga
över i kvarnkammaren eller också
lämna säden till en viss dag för att få
den malen och sedan hämta den.
Nästan varenda bonde och torpare
hade en bagarstuga på gården.
Bakningen ägde rum två gånger
om året, höst och vår. Bagarstugan
bestod av en stor mur placerad i
ett hörn. Muren var ca två meter i
fyrkant. Muren var valvad, ca en
meter lång och 50 cm hög. Det fanns
även en öppen spis där man, vid
behov, kunde elda om man bakade
sent på hösten. Bagarstugorna var
mycket viktiga så till vida att de även
fungerade som sommarstugor. Varje
vår flyttade man ut till bagarstugan
och hade mangårdsbyggnaden som
finrum. Man skurade, fejade och
rustade upp mangårdsbyggnaden
inför vintern.
I bagarstugan började man
om våren med att baka bröd för
sommaren. Bakningen utfördes av
två kvinnor. Vi var en stor familj
om mamma och pappa, fyra bröden
och farbror Wilhelm. Hos oss var
det mamma och pappa som bakade,
ty det var svårt att få tag på en
”bakukvinna”. För det mesta så
anlitade vi Agnes Johansson, när
hon hade tillfälle. Brödet förvarades
i häbbaret som fungerade som
matbod. Vi brukade även baka kakor
av råg- oc kornmjöl. Därefter gjorde
vi hål i kakorna och satte upp dem
på ett s k brödspett. Detta placerades
vanligen bakom muren för där var
det torrt.
Vintern
När vintern kom så kunde man ta
det lite lugnare. Männen skaffade
ved och körde hem hö åt djuren och
7
mycket annat t ex. köra ut gödsel
på åkrarna. Kvinnorna hade det nog
ganska arbetsamt även under vintern.
Fåren skulle klippas på hösten.
Därefter skulle ullen kardas och
skrubbas till vantar och strumpor.
Familjerna var som regel stora så det
gick åt mycket tyg i en familj. Därför
måste kvinnorna väva omkring
fyra vävar per vinter. Dessutom
tillkom någon mattväv, så varken
männen eller kvinnorna hade några
fritidsproblem. En arbetsdag kunde
vara 10 – 12 timmar, eller mera, på
den tiden.
Slaktdjuren
Om hösten slaktades kalvar och får
för husbehov. Då började det bli så
kallt väder att man kunde behålla
köttet färskt. Till jul så skulle grisen
slaktas så att man fick julskinka.
På våren brukade man lufttorka
fårköttet. Nötköttet saltades ner
i kärl så att man kunde ta in och
koka efter behov. Vi hade utekällare
och denna var till stor hjälp för att
behålla maten.
Vad beträffar jordbruket så
gällde det att odla upp så mycket
som möjligt för att kunna sätta in
fler kor i ladugården. Nästan alla
Mjöfjärdsängarna var uppodlade.
Där hämtades mycket hö och där
såddes även säd. Nästan överallt
var det utdikat och torrlagt och inte
en buske i dikena. Bönderna skötte
sålunda miljön på ett mycket bra sätt
och detta bidrag till den goda trivseln
på landet.
Kontanter
Kontanter fick bönderna genom att
sälja mjölk till Producentföreningen
i Luleå. Det hade då börjat gå s k
turbilar och senare bussar till Luleå.
Vi kärnade också smör som vi sålde
till affärer och andra kunder. En tid
levererade vi även grädde. Vi hade
en moster i Luleå som hette Kristina
och drev en mjölkaffär. Där fick vi
avsättning för grädden.
På den tiden hade man inte så stort
behov av kontanter. De användes i
huvudsak till att köpa kaffe, socker
och vetemjöl. Kläder vävde man
själv och det fanns sömmerskor
att anlita. Om man behövde en
a
8
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 71, september 2010
helgdagskostym eller hatt, så kunde
man åka in till Luleå och göra inköp.
På den tiden var det inte så att man
kunde ha vilka kläder som helst.
Skulle man åka bort var det brukligt
att klä sig i kostym, hatt och rock.
Trots att det var ont om kontanter så
hade vi helgdagskläder. Den första
kostymen fick man av föräldrarna
när man konfirmerades men sedan
var man tvungen att förtjäna egna
pengar till nästa kostym. Pengar
kunde man skaffa sig genom att
arbeta åt bönder, t ex gräva diken
eller hugga kastved.
Fisket
Vi brukade fiska i viken genom att
meta, pulsa och stödja. Pulsa innebar
att lägga ut nät och sedan pulsa i
vattnet för att driva fisken på näten.
Stödja gjorde vi när det blev
mörkt. Vi hade ett speciellt galler
fäst vid båten/ekans bakstam. När vi
eldade lockades fisken till båten av
ljuset. Vi kunde då ljustra fisken.
Fångsten brukade vi förvara i
fjärdingar. En fjärding var ett träkärl
som rymde ca 20-25 kilo. Vintertid
brukade vi slå lake. Vi tillverkade
en klubba och åkte ut på isrn så
snart den bar. Det gick att se genom
isen när den nyss hade lagt och var
relativt tunn. När vi såg någon lake
eller gädda, slog vi till med klubban
på isen. Fisken domnade av trycket,
så det var bara att göra hål i isen och
hämta upp fisken. På den tiden var
viken mycket bredare och djupare.
Vid storbryggan var det ungefär tre
alnar djupt, d.v.s. 180 cm.
Jakten
Som jag tidigare berättar så var
det gott om fågel och hare på byns
marker. Jag kommer ihåg från det
jag var pojke, att jägarna gick till
skogs på söndagsmorgonen. De
brukade skjuta någon tjäder eller
hare till söndagsmiddag, så det var
ganska enkelt att skaffa sig färsk och
god mat. Jakten brukade bli lovlig
den första september. Då brukade
Ludvig Lindström och Fritz Olsson,
den legendariske affärsmannen
från Luleå, dra iväg ut i skogen.
De brukade komma hem med
ryggsäckarna fulla med fågel och
hare.
Energiförsörjningen
På den tiden fanns ingen elektricitet.
Det nödvändigaste området var
energi för belysningen. Vi använde
fotogenlampor och det gick relativt
bra, även om ljuset var svagt. Det
gick inte att utföra något arbete som
krävde bra ljus. Under kriget fick vi
inte köpa fotogen, så vi blev tvungna
övergå till karbidlampor. Dessa
lampor var, till en början, besvärliga
att sköta, men det gick bra när man
blev inlärd. De lyste också bättre än
fotogenlampor.
Det började så småningom
komma ut motorer på marknaden.
Den första motorn jag minns var en
utombordsmotor om 2,5 hästkrafter.
Den köptes in av Johan Berglund.
Jag minns också att det fanns en
”spelk” i byn. Denna användes för att
göra takspån till yttertak. Takspånen
skulle vara utsökt rätkluvet virke
av nyhuggna, speciellt fina tallar.
Spelken drogs av en vindmaskin.
Detta innebar att maskinen bara
kunde användas när det blåste
ordentligt. Så småningom köpte
Gustav och Ludvig Lindström in en
råoljemotor för detta ändamål samt
tillverkade en spelkbänk. Maskinen
var uppmonterad på Gustavs mark,
rakt ovanför hans hus.
Min far brukade säga att det hade
funnits en kvarn där man kunde
mala sin säd. Kvarnen skulle ha varit
belägen någonstans utanför Utanäs
vid en kvarnbäck.
När byborna var i behov av plank
och bräder fick de åka till Sundom.
Där fanns en cirkelsåg som drevs
med vattenkraft. Den var i bruk ända
fram till fyrtiotalet och fungerade
bra så länge det fanns tillgång till
vatten.
Väder och vind
Jag vill också teckna ner några gamla
tankar om väder och vind, som de
gamla brukade säga. De saknade
väderleksprognoser att gå efter.
De hade i stället sina ”märken” i
naturen att använda som vägledning.
Under våren skulle man så sitt korn
och sin råg. Efter den artonde maj
började man harva jorden för att få
ner kornet. Man använde sandiga
marker eftersom det var torrast där.
Ett gammalt ordstäv lydde: ” Så i
päls och skörda i särk”.
Några veckor efter sådden var det
dags att börja med slåttern. Detta
skulle ske senast efter böndagen,
eller gammelmidsommar, som den
också kallades. Den inföll två veckor
efter midsommar. Då gällde det att
hugg i och arbeta nästan dag och natt.
Det var särskilt viktigt att det då var
bra väder och att man kunde bearbeta
höet på ett riktigt och praktiskt sätt.
Man ”sprang” mellan regnskurarna
för att få in höet i ladorna i rätt tid.
En gammal tanke om vädret, var
att om solen sken på molnväggen
i väster på morgonen, så skulle
det komma regn före klockan tolv
på dagen. En kritisk tidpunkt var
fruntimmersveckan. På grund av det
myckna regnandet var man rädd för
att slå ut för mycket hö.
Fram till Bartolomeusdagen
skulle man ha skurit säden för nästa
års sådd, för om det kom en frostnatt
så påstod de gamla att kornet inte
sprack ut. Då hade man sått förgäves.
På Bartolomeusdagen skulle man
också titta efter hur hösten skulle bli.
Det såg man på vattenståndet i viken.
Om vattnet steg så blev det en varm
höst, men om vattnet sjönk så kom
det snö fort och viken frös igen.
Ett annat märke var att om det
började regna under predikan, så
skulle det regna hela veckan, alltså
i ”öppen bok” som de gamla kallade
det. Om det slaskade på Andersdagen, så skulle det bli kallt på julen.
Ifall det var blida under trettondagen
skulle det också bli blida omkring
kyndelsmässodagen. De hade även
ett märke som de bedömde efter
första takdroppet som solen kunde
åstadkomma. Detta visade om våren
skulle bli tidig eller sen.
Det sociala livet
Livet i byn var mycket bra. Hela
byn var som en enda stor familj. Vi
var alla lika. Ingen klagade över att
han eller hon var fattig. Det rådde
en stark samhörighet. Om någon
drabbades av sjukdom eller dödsfall
i hemmet, så ställde byns befolkning
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 71, september 2010
a
upp och hjälpte till utan lön. På den
tiden fanns ingen socialvård utan
bönderna hade själva ansvaret för
detta. Min far brukade berätta att
under hans tid, tog roten hand om de
som var fattiga. De fick mat, kläder
och husrum, en månad i taget av
varje bonde, så länge de levde.
När det gällde nöjen så var det
mest sådant som vi själva kunde
ordna. Vi brukade dansa på logarna
i byn till en grammofon. Vi kunde
även fara till Råneå för att dansa. Där
fanns två dansställen, Rånegården
och Folkets Hus. På båda ställena
kunde man också se film.
I övrigt så var det de kristna
mötena som bidrog till den fina
gemenskapen. Man gick nästan man
ur huse när prästen eller predikanten
kom till byn. Det mesta arrangerades
av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen
(EFS).
Folkhumorn
Som framgår ovan så fanns det
inte så många nöjen i byn. Min far
Gottfrid brukade ofta framhålla att
på den tiden fanns ingen television.
Byborna fick därför roa sig själva.
Det var mycket vanligare, på den
tiden, att man besökte varandra
i hemmen och umgicks. Det var
ofta roliga händelser och historier
som berättades. Min far brukade
säga att ibland var det nästan som
teaterföreställningar när de berättade
för varandra. Han brukade berätta
historier och roliga händelser från
livet i byn. Jag har valt ut några som
jag nu återger.
Storkatta
Det var en dräng i byn som brukade
vara och ”fria” hos en piga i en av
granngårdarna. Drängen brukade få
komma till pigan varje lördag, men
så småningom tyckte han att det var
alltför sällan. Han bad pigan om att
även få komma på onsdagar, men
hon sa nej. Drängen funderade hur
han skulle göra för att få träffa henne
oftare, och så småningom fick han en
idé.
Han visste att pigan hade en stor
svart kattgubbe. När kattgubben
ville bli insläppt brukade han jama
och klösa på ytterdörren och pigan
brukade då komma och släppa in
honom.
Sagt och gjort!
En mörk
onsdagskväll så smög sig drängen
fram till pigans hus. Han jamade
så högt han kunde och klöste med
naglarna på ytterdörren. Sedan
gömde han sig bakom dörren. Efter
en stund kom pigan och öppnade
ytterdörren. Eftersom hon inte
såg någon, så ropade hon ”vem är
det?” Då svarade drängen: ”He jer
staorkätta”(Det är storkatten)!!??
Dåligt sparkföre
Enligt min far var det mer tillåtet
förr, att skämta med gammalt folk.
Här följer en historia där man kan
tycka pojken var lite väl elak.
Gamle gubben Bäckman var
ute och sparkade en vinterdag och
besökte Framigård-Lillhemmanet.
Under tiden Beckman satt och
pratade, så började det snöa kraftigt.
En av pojkarna i huset fick då en
idé att han skulle skämta med den
gamle soldaten. Han smög sig ut till
Bäckmans spark och lindade järntråd
runt sparkmedarna.
När Bäckman, sent omsider, skulle
gå hem så hade det fallit mycket snö.
Gubben hade kraftigt nedsatt syn så
han hade svårt att urskilja konturerna
i den vita snön. Han bad därför en
av pojkarna att följa honom hem.
Georg erbjöd sig att följa honom.
Pojken gick före på vägen och efter,
med sparken, kom Bäckman. Han
klagade högljutt över att sparken
gick så tungt i snön. Då sa Georg
att ”här är det bättre före”, varvid
han gick ner i diket (!!?) . Det var
ett ovanligt djupt dike där snön var
ännu djupare. Bäckman såg ju dåligt
så han följde efter ner i diket med
sparken. Han plumsade i djupsnön
och pustade och undrade hur det
hade kunnat komma så mycket snö
på så kort tid. Så fortsatte det ända
fram till Östigård (ca 1 km) där han
bodde - Ja det måste ha varit en syn
för gudarna när de kämpade sig fram
i djupsnön.
Från bondska till svenska
Det var nog inte så lätt att vara
lärare när min far gick i byaskolan
i Mjöfjärden. Bondungarna i gemen
9
kunde knappt någon svenska, utan
alla pratade bondska. För att ändra
på detta brukade lärarinnan skriva på
svarta tavlan. Hon skrev ett ord som
ungarna skulle bokstavera och sedan
uttala på rikssvenska. Det hela kunde
i stället bli så här:
H ä s t - ”fåla”(bondska)
K a l f - ”prokk”
G r i s - ”swyyn” ”
Lärarinnan måste ha slitit sitt hår
i förtvivlan!!
Farfar och tuppen
Min farfar var en man med
synnerligen kort stubin. Jag minns
honom som rätt liten och mager.
Han hade örnnäsa och en kraftig
mustasch. Han led av svår astma
hela livet. Kanske var det därför han
var tvungen att samla alla krafter till
ett ”utbrott” när något upprörande
inträffade.
Det var på den tiden min far
och hans bröder bodde med farfar
i gammelgården. Tidigt en morgon
hade någon glömt att stänga
farstudörren. Det var i och för sig
inte ovanligt att dörren stod öppen
så hönsen brukade komma in och
promenera runt i köket. Men den här
tidiga morgonen var det tuppen, i egen
hög person, som kom spatserande
in i köket. Där inne låg farfar och
sov. Tuppen galade ”kukeliku” för
full hals. Farfar vaknade förvånat
och undrade vad som stod på. När
han fick se tuppen blev det fart på
gubben. Han hoppade upp ur sängen
och sprang efter tuppen och gav
honom en ordentlig spark i aschlet
under det att han skrek: ” ”Iot ve
de, alating (ungefär:Ut med dig din
odåga). Tuppen flydde ut flaxande
och kacklande. Han hade fått erfara
hur det kunde gå när man väckte
farfars vrede.
Sand i grädden
Farfar hade mjölk i farstun. Han
brukade ta grädde från mjölken och
sätta i s k gräddhämtare som var på
0,5 eller 1 liter i volym. Farfar var
rädd om grädden eftersom han sålde
den vidare till byborna och fick en
del inkomster. Ture och Torsten, vid
en tiden 10 resp 8 år gamla, hade
en del rackartyg för sig. Av någon
a
10
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 71, september 2010
anledning kom de på att fylla sand(?!)
i farfars gräddhämtare. Detta hände
vid ett par tillfällen. En gång när de
kom in i farstun och fyllde i sand,
stod farfar på pass och tog dem på
bar gärning. Han blev väldigt arg och
skrek ”Giodskållsångan hä hett säätn
ini gräddhemtaran” (tokungarna har
hällt sand i gräddhämtarna)!!! Han
tog kontakt med pojkarnas mamma
och sa att det var det värsta nidingsdåd
han varit med om. Pojkarna fick en
ordentlig tillrättavisning av mor
och fick inte gå utanför huset på två
dagar.
Trappern jagar tjuvfiskare
Min bror Georg och Trappern
brukare fiska gädda med saxar
vintertid. De hade över etthundra
saxar som de satte ut i viken och bort
mot Grangrundet. Det var en hel del
arbete med detta. De måste fiska agn
för att få bete till saxarna. Agnen
fångades i mörtstugor. De kokade
gröt som placerades i mörtstugorna
för att locka in fisken. Saxarna skulle
därefter agnas och sedan vittjas.
Det fanns även andra som också
ville vittja. Kråkor och korpar är
intelligenta så de drog i snörena och
fick upp agnen eller fisken på isen
och åt upp dem. Men det värsta
var när Trappern såg att någon
tjuvvittjade mörtstugorna. Han blev
väldigt arg och svor att han skulle ge
tjuvfiskarna en näsbränna. Han la sig
därför uppe i skogen för att vänta ut
tjuvarna och ta dem på bar gärning.
Han tog med sig sitt mausergevär!?
Det sägs att han fick vänta nästan ett
dygn innan tjuvarna kom. Han såg
hur tjuvarna vittjade mörtstugorna..
En av tjuvfiskarna gick och svängde
glatt på plåthinken. Detta blev för
mycket för trappern. Han sköt med
mausern och träffade så att kulan
gick rakt igenom plåthinken. Detta
skrämde upp tjuvarna ordentligt.
De slängde vad de hade för händer
och flydde hals över huvud bortöver
isen.
Det var inte utan att man kunde
känna en fläkt av ”Vilda Västern”
dra fram över Mjöfjärdsviken!!?
Idrott
Idrott var en nästan okänd företeelse
på den tiden. De flesta var ju bönder
och fick all den motion de behövde
genom att arbeta på åkern, i skogen
eller i ladugården. De som idrottade
för nöjets skull stod inte högt i kurs.
Det ansågs vara rena ”tokeriet”. Ett
exempel var när en av pojkarna på
Utanäs hade bestämt sig för att bli
skidlöpare. För att få träning under
sommaren hade han kommit på en
orginell metod. Han rodde ut med
båten till en påle ute på fjärden. Sedan
knöt han fast ett rep i bakändan i
båten. Repet fäste han i pålen. Sedan
satte han sig och rodde allt vad han
förmådde. Folket i byn såg det hela
och undrade vad i hela världen han
sysslade med. De kom fram till att
”hè hä kioske om för päjken” (Det
har snurrat om för pojken).
Det kommunala styret
Kommunalmännen hade ansvar för
styret. I kommunalstämman kunde
befolkningen kritisera de beslut som
fattats. Där kunde det bli hårda tag
ibland. En man vid namn Oskar
Holmkvist
skötte
kommunens
räkenskaper. Vidare fanns det en
fjärdingsman som höll ordning och
reda samt drev in skatter. Han hade
en landfiskal som överordnad. Några
fler tjänstemän fanns inte.
Sommarstugan
Jag ska nu berätta om hur och varför
jag byggde en sommarstuga i min
hemby.
Under 1940-talet blev det inte
längre lönsamt att bedriva jordbruk.
Jag sålde därför mitt hemman till min
broder Gösta. Jag var då redan gift.
Jag sökte mig ut i förvärvslivet och
fick arbete lite varstans .Jag köpte ett
hus på norra byn i Råneå år 1946 och
där bodde vi i många år.
Men när man flyttar så har man
sina tankar i sin födelseby. Jag ville
därför äga någonting i hembyn och
få avkoppling när jag så önskade.
Jag beslutade därför att bygga en
stuga på släktens mark. Vi hade
ett skogsskifte som var beläget på
vikens södra strand.
På hösten 1954 gick jag ut efter
vikens strand för att rekognosera.
Jag stannade på det första ställe
som stranden blev högre och där
man kunde lägga till med en båt.
Jag upptäckte en liten öppen plats i
skogen där jag kunde sätta upp en
stuga. Jag började ordna för grunden
redan samma höst. När vintern kom
så körde jag dit lite virke för att jag
skulle kunna börja bygga kommande
sommar.
Jag byggde en stuga som hade
måtten 5,5 x 5,5 meter. Jag fick hjälp
av min brorson Ture efter som jag
sedermera insjuknade i polio. Min
stuga var en av de absolut första som
byggdes på södra sidan av viken.
Allt efter som åren gick tyckte
jag att stugan blev för liten. Jag
ville ha ett större rum när vi fick
främmande, och även för egen del,
så att vi fick plats för lite möbler
och annat som vi behövde. Jag
gjorde utbyggnaden 1975 med hjälp
av sonen Leif. Stugan blev därvid
dubbelt så stor, dvs. 5,5 x 10,5 meter.
Det fanns även en annan orsak till
utbyggnaden. Jag blev pensionerad
och ville ha något att syssla med.
Det föll sig så naturligt eftersom jag
var så frisk och hade energi i stort
mått. Kostnaderna för byggandet
blev inte så stora eftersom jag högg
timmer på min brors skifte. Timret
transporterade vi till en såg i Sundom
där det förädlades till virke. Vi
avverkade och sågade ett traktorlass
varje år, så det gick bra. Vi anlitade
aldrig någon utan jag och Leif gjorde
allting själva. Snickerierna gjorde jag
själv eftersom jag, sedan många år
tillbaka, varit anställd vid Bröderna
Johanssons snickerifabrik i Råneå.
Min son Leif växte upp och
kunde hjälpa mig mer och mer.
Så småningom överlät jag stugan
till honom, för jag tyckte att han
behövde ha något att ansvara för. Jag
tyckte att jag hade nog med mitt hus
i Råneå.
Nästa projekt blev att bryta en väg
genom skogen till stugan. Det fanns
redan en väg ut på Sörnäsudden
som byggts av försvaret. Vi fick
därigenom bilväg de första etthundra
meterna. Sträckan genom skogen
var fock ytterligare 700-800 meter.
Vi började orientera oss för att dra
vägen genom bästa möjliga terräng.
a
11
Lulebygdens Forskarförening – Nr 71, september 2010
a
Därefter avverkade vi träden och bröt
vägen manuellt. För att det skulle gå
fortare, så anlitade vi Holger Larsson
från Råneå. Han bröt resten av vägen
med sin traktor. Den 7.7 1977 var
vägen färdig så att vi kunde köra ner
med bil.
Redan den sommaren så började
vi planera för en gäststuga så att vi
kunde ta emot långväga gäster och
bereda dem möjlighet att övernatta.
Vi behövde även en redskapsbod för
att skydda diverse redskap mot regn
och snö. Leif ”ivrade” även för en
bastu som nu är färdig att använda.
Allt har gått ”så småningom” och
det är ju det bästa. Om man inte har
något att göra i en sommarstuga så
blir det inte att vara där så ofta. Det
behövs något som ”driver på”. Det
är samtidigt stimulerande att kunna
skaffa saker och ting som är nyttiga
och bra ur kulturell synpunkt.
Avslutning
Efter det att Lisa och jag bott i
Mjöfjärden i ca två år, beslutade vi
oss för att flytta till Råneå där det
fanns större möjligheter att få arbete.
Jag sålde mitt hus och jorden och
köpte mig en gård på norra byn. I
juni 1946 fick vi tillökning i familjen
när sonen Leif föddes.
Jag fick anställning vid Lundins
Garveri och arbetade där fram till i
september 1950 då jag drabbades
av polio, efter att ha rensat en
avloppsbrunn. Detta blev en stor
broms på framåtskridandet. Jag fick
vård på vanföreanstalten i Härnösand
och kunde inte arbeta på två år. Vi fick
det mycket svårt ekonomiskt och var
tvungna att få hjälp från det sociala
en tid, men så fick Lisa en städning
på Edfasts Skofabrik och även ett par
timmars arbete på apoteket, så det
ordnade sig. Jag fick även hjälp av
mina bröder med att betala räntorna
på huset, så även detta gick bra.
Sjukdomen gjorde att jag
blev handikappad i höger arm.
Jag fick därför omskolning till
maskinsnickare
vid
Bröderna
Johanssons Snickerifabrik. Detta
var ju mycket lämpligt eftersom
arbetsplatsen bara låg ca etthundra
meter från min gård. Jag arbetade vid
snickerifabriken fram till omkring
1975 då jag fick förtidspension.
Slutord
Min far Gottfrid var en man av
den gamla stammen. Han var djupt
religiös och älskade kroppsarbete ute
i Guds fria natur. Han var inte någon
vän av boklig bildning, utan tyckte att
det räckte med att läsa dagstidningen
och bibeln. Han hade ett mycket
bra minne och var en god berättare.
Han brukade ofta berätta om gamla
tider och om förhållandena i hembyn
Mjöfjärden.
Vid något tillfälle föreslog jag att
han skulle skriva ner sina minnen för
att släkt, bybor och andra intresserade
skulle kunna ta del av dem. Till min
förvåning följde han mitt råd och
började skriva. Detta fortsatte han
med under en period på cirka tio år
fram till sin död 1993.
Hans stora fritidsintressen var
kyrkan och sommarstugan. Han
tjänstgjorde som kyrkvärd i över
trettio år och var mycket aktiv inom
kyrkopolitiken. Dessutom var han
med och sjöng i kyrkokören.
Kärleken till hembyn och dess
människor var obruten under hela
hans liv. Jag minns att det var stor
glädje när vi fick besök av släkt
och vänner. Då fick han prata om
händelser och minnen på byns eget
tungomål, bondskan. Det var många
skratt och muntrationer vid dessa
tillfällen.
Sommarstugan låg honom mycket
varmt om hjärtat. Så fort han fick
tillfälle så cyklade han eller körde
moped till stugan, ca en mil enkel
väg. Favoritsysselsättningen var
snickeriarbeten, skogsröjning och
vedhuggning. Han tyckte också om
att fiska, mestadels med mjärde.
Min far avled i februari 1993 i en
ålder av åttio år.
Frid över hans minne.
Luleå i mars 2010
LEIF HANSSON
l
KORPELARÖRELSEN
Av LEIF LARSSON
Den här lokala och extrema väckelserörelsen bland
laestadianer i Pajala och
Kiruna fick sitt namn efter
predikanten Toivo Korpela.
Korpelarörelsen genomgick
flera olika faser och de extrema delarna med den himmelska arken och med sexualorgierna och supandet och
svärandet har ingenting med
Toivo Korpela att göra. Då
hade denne finske predikant
för länge sedan återvänt till
Finland.
Korpelarörelsen med sina mycket
egna tolkningar av Bibeln och av
Guds budskap ligger långt ifrån
Laestadianismen.
Toivo Korpela var född år 1900,
död 1963. Han var från byn Ähtäri,
som ligger 15 mil österut från Vasa
TOIVO KORPELA
på väg mot Jyväskylä. Där hade han
tillsammans med en bror ett litet jordbruk, men under många år livnärde
han sig som predikant. 1929 blev han
utesluten från sin laestadianska församling, men det var inte på grund
av några extrema nyheter av den typ
som senare karakteriserade korpelarörelsen. Istället berodde det på att
han fortsatte att predika ensam, mot
församlingens regler, som fastställt
a
12
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 71, september 2010
att en ung predikant alltid skulle ha
en äldre (och vägledande) predikant
med på alla möten. Ungefär samtidigt åkte han till Sverige och började
predika i byarna runt Pajala.
Toivo Korpela var mycket bibelkunnig och drog mycket folk till sina
möten. 1934 reste han plötsligt hem
till Finland. 1935 återvände han en
kort tid, men han kunde inte acceptera profetiorna om den himmelska
arken och andra ytterlighetstankar.
Då han för andra gången åkte tillbaka till Finland återkom han inte mer
till Tornedalen.
Istället var det andra som tog över
ledningen. De kallades Första profeten och Andra profeten och under
en kort tid ända ner till 5:e och 6:e
profeten. 3:e profeten kallades Moses, kanske för hans yviga skägg.
På slutet hade Förste profeten utmanövrerat de andra och utsett sig
själv som den som ”verkade i stället
för Jesus”. Även en kvinna som kallades Profetissan hade stor del i det
som kom att hända och som slutade
i en rättegång 1939 med att flera av
de ledande personerna dömdes till
fängelsestraff, medan andra sattes in
på sinnessjukhuset i Piteå. Som mest
hade rörelsen åtminstone 300 medlemmar. Mest var det omkring Pajala, men korpelarörelsen hade även
ett mindre antal anhängare i Kiruna
och i Karesuando. En enda fanns i
Finland nära svenska gränsen.
Det mesta som berättas om korpelarörelsen bygger på anekdoter och
på versioner i andra hand (i bästa
fall) men oftare i tredje, fjärde eller
femte hand. En enda vetenskaplig
undersökning av korpelarörelsen
har gjorts. Lennart Lundmark vid
Historiska institutionen vid Umeå
universitet har i avhandlingen Prost
och profetia (1985) undersökt hur
det verkligen förhöll sig. Han har
dels använt sig av rättegångsprotokollen från 1939, men också många
utlåtanden av provinsialläkarna och
läkarna vid sinnessjukhuset i Piteå.
Dessutom många polisrapporter.
Han har också läst igenom dagstidningarnas rapporter, men många artiklar visade sig vara okritiska och
sanningen bakom påståendena hade
inte undersökts.
Jag har för dessa rader läst Lundmarks bok och den artikelserie som
Lennart Eldebrink skrev i NSD
1978. Jag har också läst igenom
Henning och Ernst Sjöströms bok
”Silverarken”. Den är lättläst men
enligt Lundmark vidarebefordrar den
okritiskt de allra grövsta skrönorna.
Boken anses vara spektakulär. Samtidigt var det för både journalister
och forskare svårt att intervjua före
detta anhängare till rörelsen.
Det folk (genom anekdoterna
och ”folks prat”) mest känner till
är historien om ”silverarken”, som
Gud skulle skicka ner till de troende
och hämta upp dem till himlen. Det
andra var de sexuella orgierna som
lär ha förekommit.
Dessa båda inslag i rörelsen har
alltså ingenting med predikanten
Korpela att göra. Han deltog vid ett
möte med rörelsens senare ledare där
frågan diskuterades. Korpela kunde
inte acceptera tankegångarna och
bröt definitivt med sina tidigare anhängare.
Allt detta började egentligen med
en ny bibelöversättning till finska,
som gällde från 1/1 1934. Bokstavstroende kan sällan förlika sig med en
ny översättning. Där översättningarna skiljer sig åt måste antingen den
gamla eller den nya versionen vara
fel. Oftast menade man att den nya
var fel. Många laestadianer var bokstavstroende och många var mycket
bibelkunniga.
Korpelarörelsens dåvarande ledare sade sig ha haft en drömsyn som
kallade den nya finska bibelöversättningen ”förödelsens styggelse”. Det
är ett citat från Daniels bok i Gamla
testamentet, som anger att domedagen skulle komma 1335 dagar därefter. Eftersom bibelöversättningen
kom ut 1 januari 1934 skulle domedagen inträffa den 24 juli 1937.
De bibelkunniga profeterna inom
korpelarörelsen fann citat till nästan
allt de ville. I Uppenbarelseboken
nämns att ”när tiden är inne ska
Guds röst höras från himlen och
han ska säga: Kommen hit upp! Och
Guds tempel i himlen ska öppnas och
hans förbundsark ska bli synlig…”
Nu kanske profeterna i alla fall
tolkades fel, eftersom ordet ark inte
bara avser en stor båt, som Noaks
ark, utan i Bibel är ”förbundsarken”
ett skrin, en låda, där heliga ting förvaras. Under t.ex. den tid på 40 år, då
Moses vandrade genom Sinaiöknen
med israelerna på flykt undan egyptierna, bars förbundsarken hela tiden
med och den förvarades då de stannade i ett särskilt tält.
Men talet om ark kopplades ihop
med hämtningen på domedagen. Datum ändrades flera gånger. Då den
himmelska arken inte kom på utsatt
datum flyttades ankomstdagen fram.
I rörelsens slutskede förklarade
Förste profeten att han ensam var
ledare. Han var Kristus för anhängarna. Han kunde bestämma allt. I Bibeln läste han att Jesus förvandlade
vatten till vin. Därför skulle hembränning vara tillåtet.
Människor gjorde sig beredda att
följa arken. Samanlagt 666 personer
skulle (enligt Bibeln) få följa med.
Många sålde eller gav bort sina gårdar och sina djur. Bankböcker och
annan egendom gavs också bort. En
del brydde sig inte om att så, eftersom de skulle åka till himlen med
arken. Men arken kom inte. Förste
profetens ställning försvagades. I
takt med det blev hans alkoholkonsumtion allt större.
Han fick nya uppenbarelser. Det
var den ”fria samlevnaden”. Det sexuella samlivet inom rörelsen skulle
vara helt fritt, men inte gentemot någon utanför rörelsen. Det var förbjudet. Bibelställen för fri samlevnad
fanns att referera till. Bl.a. månggifte
som förekom. Enligt Lennart Lundmark är denna del den kanske mest
överdrivna i tidningsrapporter och i
enskildas berättelser. Men otukt förekom och minderåriga flickor blev
gravida. 5 män åtalades för otukt,
däribland Förste profeten. Han påstod vid rättegången 1939 att han under det sista året haft samlag med 30
kvinnor, mest unga kvinnor. Sin egen
hustru ville han dock behålla för sig
själv. Han var dock Förste profeten
och bestämde. Hon var förmodligen
i så all den enda inom sekten som
inte fick välja den fria samlevnaden.
Våldsamma mötessammankomster med mycket sprit, en del sexuella övergrepp och det som kallades
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 71, september 2010
a
kamningsakter (det var könshåren,
som kammades), hoppande och skrikande och ständigt svärande väckte
stor anstöt hos den del av befolkningen som inte anslöt sig till korpelarörelsen. Man svor bort allt ont och
skickade det till Djävulen, och de
som inte tillhörde sekten ansågs tillhöra Djävulen. Polis och läkare och
barnavårdsmyndigheterna fick rycka
ut allt oftare efter 1937. Många barn
omhändertogs av myndigheterna för
att skyddas.
Korpelarörelsen hade ganska säkert åtminstone 300 medlemmar,
troligen fler. Vid rättegångarna, som
följde 1939 förhördes 118 personer,
ungefär lika många män som kvinnor. 45 dömdes till dagsböter. Förste
profeten straffriförklarades på grund
av alkoholrelaterad sinnessjukdom.
Han vistades många år på sinnessjukhuset i Piteå. Många andra fördes
också dit under olika skeden, mest i
slutet. Läkarna bedömde en del som
sjuka men de flesta friskförklarades
efter undersökning. En del blev kvar
en tid för att lugna ner stämningarna
i byarna.
Hur kunde då en laestadiansk
rörelse utvecklas till en sådan ytterlighetsrörelse som korpelarörelsen blev? Varken religiösa eller
politiska rörelser uppstår i tomma
intet. Laestadianismen som dominerat bygden var i princip opolitisk.
Nu hotades den starkt av den snabbt
framväxande kommunismen. Det
ekonomiska läget i landet och på
landsbygden var mycket svårt under
1930-talet. Arbetslösheten var stor
liksom fattigdomen och hopplösheten. Krig hotade ute i världen. Hela
den invanda världen höll på att falla
sönder. Korpelarörelsens anhängare knöt hela sin tillvaro till hoppet
att en gudomlig makt skulle krossa
det hotfulla och eländiga tillståndet
i världen och skapa en stabil och
evig ordning. Det är en förklaring till
att de lät sig ledas av förkunnarnas
märkliga uppenbarelser.
(Tidigare publicerad i Morajärvar´n
juni 2008)
l
13
Kolonat på Rönnlidens kronopark. Statsbygge. Foto: A Holmgrenden 5/10
1921. Ur Nordiska museet/Riksarkivet.
KOLONAT
vid malmbanan
Av ARNOLD LAGERFJÄRD
Under tidigt 1900-tal ville staten
bereda försörjning för de många arbetslösa och samtidigt få nya marker
uppodlade. Ett sätt var att tilldela familjer s k kolonat, där kolonisterna
skulle odla upp jorden och uppföra
byggnader. En statens kolonisationsnämnd skötte kontraktsskrivning.
Kontrakten innehöll en mängd punkter om hur byggnader skulle uppföras och hur mycket jord som skulle
odlas upp. Viss väg skulle underhållas. Virke kunde man få ta och några
tusen kronor i bidrag kunde man få.
Arrende skulle betalas.
En kolonist berättar
Arvid Nyström i Svartlå har i en
uppsats år 1973 berättat om kolonisationsområdet på kronoparken
Ljusåtrakten vid Gransjö i Edefors
socken. Gransjö var en hållplats vid
malmbanan norr om Boden. Han
nämner att man förutom att dua
varandra bara använde efternamn.
Förnamn brukades bara i närmaste
bekantskapskretsen.
Arvids far N A Nyström sökte kolonat 1 för att där låg en tjärn. I andra
hand sökte han nr 11. Dock var nr 1
upptaget, och det var tur för dem,
ty det var helt odugligt. De bodde
i Tväråberget inom Jörns socken. I
februari 1921 reste fadern upp till
Gransjö, där han begärde stämpling
av skog till byggnadsvirke. Han anställde några till hjälp för att ta ut virket, och de byggde sedan en koja och
ett stall. När det var klart åkte han
hem. Egentligen skulle han inte ha
fått något kolonat eftersom han var
invalid efter en olycka 1915. Men
han hade flera söner i lämplig ålder.
Tredjedag påsk åkte fadern, de
två äldsta sönerna och äldsta dottern
upp med häst och ko samt järnspis
och redskap m m. Resan gick via
Fällfors till Myrheden och sedan
med järnväg till Gransjö. Mer virke
togs fram, nu med egen häst.
Arvid fortsätter: Fadern var född
1865 0ch modern 1872. Vi var elva
syskon, fyra redan utflugna. Vi flyttade i tre etapper. En vecka efter
midsommar kom mor med tre småsyskon. Hon hade med sig möbler
och redskap samt två kor. Gården var
inte färdig utan vi bodde i kojan som
byggts under vintern. Med oss kom
en västerbottning, Gustav Lundkvist.
Golvytan var cirka 30 kvadratmeter
och vi var tio som bodde där fram till
hösten. Jag minns inte att det kändes
trångt ändå.
a
14
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 71, september 2010
Den 5 maj 1921 kom jag som trettonåring till Gransjö. Vid stationen
stod en pojke, som var något större.
Han hade på sig ett par sjöstövlar,
som var alldeles för stora. Han hade
fått dem av en linjearbetare. Sen
hade han en gammal stor kavaj, och
det var hans klädsel. Han var äldsta
barnet i en barnrik och mycket fattig
banvaktsfamilj.
Utom järnvägshuset fanns bara ett
hus. Det hade uppförts hösten 1920
av Hjalmar Lundmark, som hade diversehandel där.
Resan var en stor upplevelse.
Det var första gången jag åkte tåg.
Mitt första arbete på kolonatet var
att bära och stapla rester från bilandet av hustimmer. När tjälen gått ur
jorden började vi odla den första
tegen. Den besåddes med havre, och
där kom den första kolonistskörden
i Gransjö.
Skola
På hösten var gården färdig och den
hade två rum och kök. Nu hade Edefors församling fått bekymmer: under sommaren hade flera barnrika familjer flyttat in. Man frågade min far
om han kunde lösa lokalfrågan. Och
vi avstod ett rum på nedre planet.
Far fick tag på en snickare SpaalAugust från Havsträsk. Han inredde
ett vindsrum för lärarinnan. Det var
många skolbarn och det blev trångt.
Folkskolan läste på förmiddan och
småskolan på eftermiddan. Skolan
var här t o m vårterminen 1922.
Under sommaren byggde vi ett
nytt hus, och det användes som skola
från hösten 1922 t o m höstterminen
1923. Edefors församling byggde en
skola som togs i bruk vårterminen
1924 och användes till 1948, då skolan i Gransjö drogs in.
Stora svårigheter
I kolonisationsnämndens broschyrer uppgavs, att färdig väg fanns till
samtliga kolonat. När kolonisten Junelius kom våren 1921 fann han, att
det var fem kilometer väglöst land
till hans ställe. Han började i alla fall
med en del arbeten och byggen. Under tiden var han inneboende i Tvärberg. Vägen byggdes först 1923. Då
självbyggarna Sundberg och hans
blivande granne Tallbergs-Anders
kom fanns ingen väg från Gransjö de
sju km till Jaxberg (trol Jacksberget
på kartan, öster om Malmbanan). Deras kolonat var stakade i vinkel från
järnvägen med byggplatserna 600
meter från denna och odlingsmyrarna däremellan. De byggde var sin
koja av timmer från skog i närheten.
På järnvägsvagn i Gransjö lastades
plank, bräder tegel, snickerier m m.
Vagnen kördes sedan till kolonaten,
där man lastade av. Den blöta myren måste först spångas, och sedan
skulle allt bäras den dryga halvkilometern till byggplatserna. Med detta
tunga arbete så tog förstås byggandet
lång tid. Kolonisationsnämnden var
inte snabb med vägbyggena, särskilt
inte för självbyggarna.
Då Smålands-Johan till midsommar 1922 kom till sitt kolonat vid
Degervattenstjärn var vägen från
Gransjö 3 km inte påbörjad. Två kolonat låg på östra sidan av tjärnen.
Vid sekelskiftet hade en ovanligt
stor skogsbrand härjat, så nu fanns
bara småbjörk. Hustimret måste tas
från västra sidan. Markerna runt tjärnen var odikat gungfly. Först gjorde
Småland strutformade tält av papp,
där familjen på nio personer kunde
sova första sommaren. Han kallade
dem pappersstrutar. Det var nästan
omöjligt att sova för en massa små,
små änglar sjöng hela nätterna. Småland var en av de få med egen häst,
och det var en ovanligt bra häst.
Småland högg ner de närmaste och
största myrtallarna och la ut dem på
tvären i myren på avstånd lika med
hästens steglängd. Så övades hästen
att gå på stockarna, varefter hustimret kördes fram utan större missöden.
Lagårn var färdig till hösten, och familjen bodde där första vintern. Vägen från Gransjö kom först nästa år.
Odla i blötmyr
Man började med laggdikningen.
Den avgränsar odlad mark från annan och hindrar vatten utifrån att
komma in på odlingen. Därefter
grävdes diken för att avdela lagom
breda tegar. Med vassa hackor delades och jämnades ut moss- och starrbankar. Nästa år bereddes marken för
sådd. De första åren var myrodling-
arna så blöta, att marken inte höll för
en häst. Därför måste harvning och
sådd ske medan tjälen fanns kvar i
marken. Man måste förse hästens
hovar med trampor 25 x 25 cm och
av järnbeslaget trä. Ändå sjönk hästen rätt ofta genom. Inte många hade
häst, varför man måste hjälpa andra.
Därför var det svårt hinna med sådden medan tjälen var kvar. Utsädet
var alltid havre till grönfoder. Med
rätt konstgödselblandning blev det
goda skördar. Allt såddes för hand
och slogs med lie. Det tog många år
innan tegarna bar häst och slåttermaskin.
Det fanns inte mjölk att köpa och
familjerna var barnrika. Därför var
det nödvändigt att redan från början
skaffa sig en ko, helst två. Att skaffa
foder till dessa var rena mardrömmen.
Behov att anställas
Det var en hård kamp att överleva
de första åren, varför man behövde
arbetsförtjänster. Domänverket ville
helst ha sina tidigare anställda från
Luleå och Råneå älvdalar. Det hände
rätt ofta, att de nya invånarna blev
kallade tomkolonister. Men de var
otroligt eniga och hjälpsamma mot
varandra men mycket stridbara när
det gällde att slå vakt om de arbetstillfällen som fanns. Konflikter förekom
med arbetsgivarna. Kolonisterna fick
det bättre och bättre. Från början av
1930-talet till slutet av 40-talet hade
man tillsammans cirka 200 kor och
20 hästar. Kolonisterna producerade
själva 95 procent av fodret till djuren. Folkmängden översteg 200. Sedan kom avfolkningen med tomma
hus och överväxta husgrunder.
FÖRTECKNING
PÅ KOLONATEN
Kolonat nr 1 Tvärberg
Anton Johansson f 1885 var änkeman sedan hustrun avlidit i Brasilien. Han kom med två barn och sina
åldriga föräldrar. Marken var oduglig. Han flyttade till Gotland medan
föräldrarna flyttade till sin hemtrakt
Alträsk. Byggnaderna revs 1930.
Kolonat nr 2 Tvärberg
J A Cederlund f 1880 och hustrun
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 71, september 2010
a
Amanda f 1882 kom i juni 1921 med
fyra pojkar. Hustrun avled vintern
1922 och de fick lämna. Cederlund
blev Svartlåbo och han var en mycket skicklig stenhuggare. Han kom
från Porjus. Efterträdare blev Knut
Jansson från Havsträsk (det måste
vara han som gifte sig med skrivarens moster Ingeborg på bolagstorpet Styfs i Forsträsk, och de stannade
där). Gården stod kvar i Tvärberg
och hyrdes ut av Domänverket till
fritidshus.
Kolonat nr 3 Tvärberg
Axel Vestman f 1885 med hustrun
Emelia f 1876 kom vid midsommar
1921. De kom från Svartlå och hade
fem barn. De bodde första månaderna i en kolarkoja då huset som staten
skulle bygga inte var klart. Vestman
hade gått lantbruksskola på Åminne
(tidigare kungsgård vid Lule älv) och
var den ende kolonist som var skolad
i jordbruk. I slutet av 1940-talet flyttade de till ett centralare kolonat. Det
blev minst tre efterträdare, kanske
för att Vestman odlat mycket. Byggnaderna har senare rivits.
Kolonat nr 4 Tvärberg
Jämtlänningen Erik Eriksson f 1874
med hustrun Beda f 1888 hade fyra
barn och kom från Svartlå. Mannen gick bort och Beda återvände
till Svartlå. Efterträdare blev Birger och Elina Johansson, som kom
från Svartlå och stannade några år.
Domänverket har senare hyrt ut bostadshuset till fritidshus.
Kolonat nr 5 Risbergsmyren
Frans Junelius f 1881 med hustrun
Elma f 1891 och ett barn kom från
Porjus 1921. Efter en tid hade de odlat så det räckte till två kor. Vid pensioneringen 1948 flyttade man till
Lakaträsk. Byggnaderna revs.
Kolonat nr 6 Risbergsmyren
Hilding Lundmark f 1881 med hustrun Anna f 1885 och fyra barn kom
1921. Kolonatet var dåligt, men ändå
kunde man ha tre kor och häst. De
flyttade till Luleå i slutet av 1940-talet. Byggnaderna revs.
15
Kolonat nr 7 Risbergsmyren
blev aldrig bebyggt.
till Boden och behöll gården som
fritidshus.
Kolonat nr 8 Jaxberg
Verner Sundberg f 1891 med fru
Vilma f 1888 kom 1921 från Malmberget med sina två små flickor och
Sundbergs åldriga svärmor. Svårigheterna som mötte dem har förut
beskrivits. Hustrun var sjuklig –
kanske därför flyttade de bort 1926.
Först 1932 kom ny innehavare, Joel
Mattsson, kallad Eli. Han var född
1903 och hustrun Ingeborg 1905. De
hade ett barn. 1937 flyttade de till
Dragträsk. Byggnaderna är rivna.
Kolonat nr 12 Svartlåvägen
Ludvig Åkerlund f 1884 med fru
Svea f 1892 anlände hösten 1921
med fem barn. De byggde den s k
Åkerlundakåken, där de bodde första tiden. Åkerlund kom från Svartbjörsbyn. Efter makens bortgång i
slutet av fyrtiotalet flyttade Svea dit.
Husen revs senare.
Kolonat nr 9 Jaxberg
Evert Isaksson f 1885 och hustrun Sofia f 1888 samt åtta barn
kom 1925 från Degerselet. Han var
skicklig byggnadsarbetare, men det
var ont om arbete. Vintern 1935
fick Isaksson och de två äldre pojkarna skogsarbete två mil bortom
Lakaträsk. På fettisdagen omkom
Isaksson i en mycket tragisk olyckshändelse. Det kan jag intyga som
var närmaste granne, skriver Arvid
Nyström. Kvarvarande familj fick
senare flytta till kolonat nr 10. Byggnaderna revs.
Kolonat nr 10 Jaxberg
Först var Tallbergs-Anders, A A Andersson, f 1877. Han var från Tallberg i Ångermanland, därav namnet.
Frun hette Margareta f 1883, och de
hade fyra barn. De kom 1921 från
Gällivare och återvände dit 1928.
Deras svåra kamp har beskrivits
förut. 1932 kom upptecknaren Arvid
Nyström dit ”i brist på bättre”. Han
var ju son till kolonisten på nr 11. År
1936 flyttade Arvid till Svartlå vid
Lule älv. Därefter kom änkan Isaksson från nr 9 men 1950 flyttade den
familjen till Svartbjörsbyn. Byggnaderna revs och flyttades till nr 19.
Kolonat nr 11 Svartlåvägen
Nils-August Nyström f 1865 kom våren 1921 med hustrun Maria f 1872
och sju barn. Efter faderns bortgång
1935 övertog äldste sonen Axel och
köpte senare kolonatet av Domänverket. Det blev ett hemman på cirka
100 hektar. Han flyttade med tiden
Kolonat nr 13 Svartlåvägen
Arvid Lind f 1893 med fru Hanna f
1896 och tre barn kom 1923. De var
rånebor och hade sedan något år bott
i en stuga på andra sidan järnvägen.
Den stugan blev den första kooperativa butiken i Gransjö. Efter makens
bortgång i mitten av 1960-talet flyttade Hanna till Luleå. Gården blev
fritidshus och hyrs ut av Domänverket.
Kolonat nr 14 Svartlåvägen
J F Vretholm f 1879 med hustrun
Sofia f 1870 och åtta barn kom från
Överkalix. De hade inte någon bostad då deras ”statsbygge” inte ens
påbörjats. Med fattiga grannars bistånd fick de tak över huvudet första
vintern. Fattigdomen var ohyggligt
stor, kanske för att fadern hade en
periodisk sjukdom. Hösten 1923 flyttade de till Anukaski nära Polcirkeln.
Efterträdare blev svenskamerikanen
Knut Olsson f 1887 med hustrun
Lydia f 1896, men de återvände till
Amerika 1926. Nu kom Harads-borna John Borggren och hans fru Tyra
(Hon hade någon tid bott hos Petter
och Sofia Boström i Västra Bovallen). Efter något år flyttade de tillbaka till Harads. ( Skrivaren minns
att de bodde på Edeborg i Harads).
Kolonatets hus revs.
Kolonat nr 15 Svartlåvägen
Första kolonisten hette Karlström
men kom aldrig. Arvids bror Axel
Nyström sökte och fick kolonatet.
Vi odlade två hektar samt förde fram
tillräckligt med byggnadstimmer,
som bilades och sågades. Det fanns
ingen lämplig plats att bygga på. Domänverket sålde virket. Den odlade
marken brukades några år tillsam-
a
16
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 71, september 2010
mans med nr 11. Nr 15 bebyggdes
aldrig.
Kolonat nr 16 Svartlåvägen
Erik Andersson f 1885 och hustrun
Kornelia f 1887 med fyra barn kom
sommaren 1922 från Porjus. De flyttade till Svartbjörsbyn 1927. Från
Nedre Flåsjön kom 1927 K G Zerpe
f 1887 och fru Hanna f 1890 med sju
barn. De köpte stället till fritidshus
och flyttade till Harads. Skrivaren
minns att en Zerpe var tolk när de
finska flyktingarna hösten 1944 kom
till Harads.
Kolonat nr 17 Svartlåvägen
J A Lövqvist f 1875 med fru Johanna
f 1874 och fyra döttrar kom midsommar 1921 från Harads. Efter makens
bortgång i slutet av 1930-talet flyttade familjen till Harads. Efterträdare
blev Axel Vestman från nr 4. I slutet
av 1940-talet flyttade han till Vuollerim. Kolonatet blev kronotorp och
sedan skogsarbetarbostad.
Kolonat nr 18 Svartlåvägen
Anton Pettersson f 1882 med hustrun Kristina f 1883 och fyra barn
kom sommaren 1921 från Kiruna.
Det var ont om arbete. Hösten 1922
övertog Pettersson svärfaderns åboställe i Pardimjaur mellan Murjek
och Polcirkeln. Konrad Hansson
kom från Mjesjön, men på grund av
dåliga markförhållanden måste gården rivas. Se nr 19!
Kolonat nr 19 Svartlåvägen
Gottfrid Öhman f 1893 m fru Edla f
1892 och tre barn kom hösten 1921
från Rågraven. De flyttade till Porjus 1922. Sedan kom Einar Ullberg
f 1900 med fru Eva f 1899 år 1923
från Boden. De flyttade söderut
1926. Byggnaderna revs. År 1954
togs byggnaderna från nr 10 och
uppfördes här. Konrad Hansson f
1901 med fru Ebba f 1899 kom från
nr 18. När Arvid skrev sin berättelse
bodde de kvar.
Kolonat nr 20 Svartlåvägen
Karl Johansson f 1880 med fru Hilda f 1882 och tre döttrar kom 1922.
Karl behöll sitt arbete i Kiruna. År
1927 flyttade de bort. Sedan kom O
G Johansson f 1887 med fru Hilma
f 1890 och sex barn. De flyttade till
Boden i början av 60-talet. Domänverket hyrde ut byggnaderna till förråd.
Kolonat nr 21 Svartlåvägen
Artur Lundkvist f 1894 och hustrun
Albertina f 1894 kom 1921. Hustrun
gick bort 1923. Artur gifte sig några
år senare med Henny f 1903 från
Gunnarsbyn. Han köpte byggnader
med tomt av Domänverket för att bo
kvar.
Kolonat nr 22 Degervattenstjärn
Albert Gabrielsson f 1897 med fru
Anna f 1899 kom 1922 från Åträsk.
Vägen var inte färdig, och avloppsdiken saknades. Gabrielsson pensionerades 1959 och flyttade till Sandträsk. Mangårdsbyggnaden och en
stor stilig ekonomibyggnad uthyrdes
av Domänverket till förråd.
Kolonat nr 23 Degervattenstjärn
Albert ”Småland” Johansson f 1876
och frun Anna f 1879 samt sex barn
kom midsommar 1921. Deras besvärligheter har beskrivits tidigare.
Han lämnade kolonatet 1932 och
övertog svärfaderns torp i Småland.
Sedan kom Sven Enberg f 1903 och
hustrun Eva f 1904 från Åträsk. De
återvände till Åträsk 1945. Efterträdare blev Sven Lund. Domänverket
ändrade stället till kronotorp. Lunds
bodde kvar.
Kolonat nr 24 Degervattenstjärn
Verner Hansson f 1895 och hustrun
Hulda f 1899 kom 1923 från Mjesjön. De byggde och odlade. Efter
föräldrarnas bortgång köpte sönerna
kolonatet, som blev hemman. De bor
kvar, skriver Arvid.
Kolonat nr 25 Sandträskvägen
C A Larsson f 1884 och hustrun
Frida f 1879 med en pojke och två
flickor kom från Svensbyn veckan
före påsk 1921. Pojken avled redan
första veckan. I början av 1940-talet
avträdde man kolonatet och flyttade
till Boden. Efterträdare blev en Kalixbo, som hette Nilsson. År 1973
bodde Göte Fredriksson där.
Kolonat nr 26 Sandträskvägen
Oskar Eliasson f 1883 och hustrun
Ida f 1889 kom våren 1921. Efter
Idas bortgång 1935 återvände Oskar
till Sjulnäs, varifrån de kommit. En
halvbror till Abel Nilsson på nr 27
övertog. Han hette Andersson. Efter
makens frånfälle köpte hustrun Signe
byggnaderna med tomt och fortsatte
att bo där.
Kolonat nr 27 Sandträskvägen
Abel Nilsson f 1879 med hustrun Tekla f 1877 och sex barn kom 1922
från Hundsjö. Efter Abels bortgång
1934 fortsatte Tekla på kolonatet. I
slutet av 1940-talet döpte Domänverket om det till kronotorp. Nilssons blev kvar till mitten av femtitalet. Sedan blev Helge Halvardsson
torpare. Torpet var skogsarbetarbostad 1973, men Helge bodde kvar.
Kolonat nr 28 Sandträskvägen
Anders Markstedt f 1891 med fru
Emma f 1902 kom 1922 från Strandfors vid Byske älv. De odlade samt
byggde bl a en stor lagård, som senare revs. De köpte gård och tomt av
Domänverket.
Kolonat nr 29 Sandträskvägen
Clara Landström f 1874, änka med
fyra söner, kom år 1922 från Svartlå
och de odlade. I början av 40-talet
flyttade Clara till en av sönerna. Gården hyrdes senare ut av Domänverket till flera hyresgäster.
Kolonat nr 30 Mörtträskvägen
Leander Engström f 1894 och hustrun Elin f 1896 kom från Boden
1924. Engström övergav det 1926
men förblev Gransjöbo. Byggnaderna revs genast.
Kolonat nr 31 Mörtträskvägen
J A Söderman f 1889 och hustrun
Anna f 1888 kom från Kiruna 1921.
Efter hustruns bortgång i mitten av
fyrtiotalet flyttade Söderman ner till
Gransjö. Han bodde i Harads 1973.
Kolonat nr 32 Degervattensvägen
Jonas Fors f 1884 och hustrun Anna
f 1881 kom från Malmberget 1921.
Hustrun avled 1922, men Jonas
fortsatte att bruka kolonatet. Han
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 71, september 2010
a
pensionerades 1940 och flyttade till
sin barndoms trakter i Pajala. Domänverket gjorde byggnaderna till
skogsarbetarbostad.
Kolonat nr 33 Degervattensvägen
A P Selberg f 1886 med hustrun
Maria f 1870 kom 1921 men återvände 1927 till Harads. August Lind
med hustrun Lea och fyra barn kom
1927 från Lappmotjärn. I mitten av
1960-talet flyttade de till Boden.
Byggnaderna var kvar 1973.
Kolonat nr 34 Degervattensvägen
Våren 1921 kom en lustig filur. Han
var dalmas och född 1875. Han
byggde en koja, som var till hälften nedgrävd i jorden. Kojan var
ovanligt liten. Han gjorde ett försök
att bila timmer – det blev en stock.
Den såg ut som en slingrande orm,
och han gav upp. Sommaren 1921
var det många arbetare som bodde i
järnvägsvagnar – elektrifieringen pågick. Masen gjorde resor till Boden
och järnvägsvagnarna två gånger i
veckan. Han bar på en kont, tungt
lastad. Då det kylde till mot hösten
försvann masen. Det påstods, att han
kokade brännvin. Sommaren efteråt
hittades en hel fabrik vid en kallkälla
några hundra meter från hans koja.
Ingen visste vart masen tagit vägen.
Västerbottningen Gustav Lundkvist
f 1895 sökte och fick kolonatet. Han
började bygga 1923. Hösten 1924
hemförde han sin unga brud Frida f
1905. Lundkvist flyttade 1928 och
bosatte sig i hustruns hemtrakt nära
Koler. En man vid namn Jonsson
hade kolonatet till 1938. Arvid berättar, att Göte och Signe Söderman
för femton år sedan köpte byggnader
och tomt för att bo där under anställning vid Sandträskgården.
Kolonat nr 35 Degervattensvägen
En gård timrades men fick inte tak.
Kolonatet var mycket dåligt. Det påbörjade huset flyttades till nr 36.
Kolonat nr 36 Degervattensvägen
Arvid Vikström från Bredåker fick
kolonatet och byggde med virket från
nr 35 men bosatte sig inte där. Bror
Larsson f 1901 och hustrun Hilma f
1913 kom från Södra Bredåker. De
flyttade till Boden 1963. 1965 kom
Birger Johansson f 1908 med fru Elina f 1913 och elva barn. De kom från
nr 4 Tvärberg och bodde kvar 1973.
Kolonat nr 37 Sandträskvägen
han Isaksson f 1885 med fru Tekla f
1883 kom från Överluleå 1928 och
lämnade 1931. Sedan kom Reinhold
och Anna Ruuth från Sandträsk, och
de flyttade till Luleå 1947. Domänverket hyrde ut byggnaderna.
De följande kolonaten ligger på norra sidan av Mörtträsket. Sedan den
nya vägen byggts till Sandträsk fick
följande kolonat sin utfart dit. Den
gamla vägen växte igen.
Kolonat nr 38 Sandträsk
Axel Lövgren d 1889 och hustrun
Fredrika f 1897 kom 1921 från
Malmberget. De flyttade till Luleå
i slutet av 1940-talet. Domänverket
sålde byggnaderna för rivning.
Kolonat nr 39 Mörtträsk
Hjalmar Fredriksson f 1888 och
hustrun Julia f 1891 kom 1921 från
Svartlå. De flyttade till Dragträsk
1932. Nu kom Evert och Lilly Söderman, vilka i mitten av sextitalet
flyttade till Boden. Domänverket
hyrde ut gården till fritidshus.
Kolonat nr 40 Mörtträsk
Änklingen Janne Olsson f 1877 kom
från 1921 från Svartlå, dit han återvände i mitten av fyrtiotalet. Domänverket sålde byggnaderna till
rivning.
Kolonat nr 41 Mörtträsk
ev inte bebyggt.
Kolonat nr 42 Mörtträsk
Johan Halvarsson f 1887 och hustrun
Hilda f 1893 hade tre barn och kom
sommaren 1921 från Gällivare. Det
blev mycket besvärligt utan väg. De
flyttade bort 1946 på grund av ålderdom. Husen revs.
Skrivaren undrar om det blivande
järnverket lockade en del mot kusten? F ö är jag förtrogen med hur
arbetet gick till. Mina föräldrar hade
lika hårt arbete som kolonisterna,
dock på egen torva.
17
Arvid Nyström fortsätter:
I början av juli 1936 besöktes i det
närmaste alla kolonat av landshövding Gärde, som var ordförande i
Statens kolonisationsnämnd.Med honom var major Hjärpe som sekreterare samt överjägmästare Elgstrand,
revirförvaltare Utterström och några
lägre revirtjänstemän. Eftersom mitt
kolonat nr 10 var längst ned efter den
nybyggda vägen mot Boden fick jag
första besöket.
Några dagar därefter visste tidningarna berätta, att kronprins Gustav Adolf och kronprinsessan Louise
under deras resa i Norrbotten skulle
besöka Sandträsk Sanatorium och äta
middag där den 20 juli. Då vägmästare Lövgren fick veta detta satte man
igång med att snygga upp den knappt
färdigbyggda vägen mellan Gransjö
och Överluleå sockengräns. Men
vad väggubbar och Gransjöbor inte
visste var att kronprinsparet kom att
besöka Erik Erikssons kolonat nr 4 i
Tvärberg och det efter Svartlåvägen
belägna nr 11. Anders Markstedts nr
28 efter Sandträskvägen fick också
besök. Då kronprinsparet gjorde två
avvikelser från journalisternas beräkningar tappade dessa bort dem
och återfann dem först när de skulle
lämna nr 11. Det kan tilläggas, att
vägmästare Lövgren blev förskräckt
då han fick höra, att kronprinsparet
hade passerat den säkert sämsta vägbiten i distriktet. Nämligen den från
järnvägsstationen till kolonat nr 11.
Kolonisationen har kritiserats av
många, inte minst tidskrifterna Sunt
Förnuft och Skattebetalarnas Förening samt Domänverkets tjänstemän
och många fler. Vi som blivit något
äldre, fortsätter Arvid, minns hur
det var första årtiondena efter första
världskriget. Maten började då finnas, men många arbetslösa, en del
också bostadslösa, saknade pengar
till att köpa mat. De flesta kolonisterna var alldeles utblottade när de
kom. Det var det enda som stod till
buds.
När kolonisterna kom var hela
området försumpad granskog. Det
fanns inte en gran som kunde duga
till julgran. Deras odlarmöda och
dikningar har gjort underverk. På de
åkrar som lagts ned växer den finaste
a
18
Lulebygdens Forskarförening – Nr 71, september 2010
Blivande jordbrukares möte
med gryende fackförening
Rodrik Larsson i Bovallen, Edefors socken i Lule älvdal, har berättat om tidiga fackföreningar.
Han var själv bondson och skulle
från våren 1931 tillsammans med
sin fru Stens bli självägande bonde
i Bovallen.
Dom bilda ju LS (Lokala samorganisationen, d v s syndikalisterna) i slutet av första världskriget. Spikberg
LS var en mycket aktiv fackorganisation. Det var väl dom som orsaka
flottningsstrejken 1920 i Lule älv.
Jag var ju inte intresserad av fackföreningar. Jag minns bara, att sommaren 1920 var det ingen flottning
i Lule älv. Då var det strejk. Dom
var ju väldigt aktiva, LS-arna. En
del tyckte ju inte om dom. Vintern
1921 kunde man ju inte köra fram
mer timmer. Det var då vi for till
Kalix. Sommaren 1920 flotta vi ved
åt Nordinarna på Åminne, dom regera ju där då. Det var jag och Viktor
Augustsén samt bröderna Johan och
Bror Öhman (som bott i Harads).
Öhmans kom från Bredåker.
Man hörde inte om nån annan
fackförening då. Så börja dom ju
bilda Skogs- och Flott. Åren 1928
– 1931 högg jag timmer åt ”Stöivän” (Styf) i Forsträsk, min svärfar
Johannes Larsson Styf. Redan 1929
a
ungskog. Domänverket har inkomster av de gårdar som är kvar, elva
är uthyrda. Fjorton har sålts för att
rivas. Sex kolonat har blivit torp eller jordbrukslägenhet och hyrs ut.
Två har sålts och blivit hemman.
Kolonisterna var i fyrtio år god arbetskraft åt Domänverket.
Arvids slutkläm i april 1973 är
att han har svårt att föreställa sig att
svenska staten skulle ha gjort någon
förlust på kolonaten i Gransjö. Han
tror också, att många torpare och
småbönder nog inte hade det stort
bättre.
l
Av ARNOLD LAGERFJÄRD
RODERIK LARSSON, f den 2 juni
1901 i Östra Bovallen, Edefors församling, BD. Son till Johan Julius
Larsson och Kristina f Fahlman.
Roderik gifte sig med STENS
Helvigia Larsson Styf, kusin till
”Forsträskpojkarna” Emil och
Leonard Enberg.
var dom på mej, det var nog Edefors
LS, där Forsträskpojkarna, Green
och Norrsandspojkarna var med.
Men jag gick inte med. Det fick jag
mycket skällning för. Forsträskpojkarna var ju med - Stens´ kusiner
Leonard och Emil Enberg. Stöivän
var inte heller organiserad. Jag flytta
ju därifrån 1931.
I kyrkbyn Harads fanns ju en LS.
Dom börja prissätta, och man skulle
inte få arbete om man inte var med.
Dom var ju väldigt aktiva, dom där
LS-arna. Herbert Hansén var ju
tvungen gå med. Han var gift med
min syster Jenny, och hon sa: ”No hä
män ållti hört att LS-an jera världns värsta folk! O no jer do LS-ar!”
(Nog har man alltid hört att LS-arna
är världens värsta folk! Å nu är du
LS-are!)
Hösten 1931 fick jag brev från
Edefors LS, Isak Johansson sekreterare, att dom bestämt vilka som skulle hugga åt mej. Det var Isak Johansson och August Lind från Bastuvallen (vid Forsträsket). Och det gjorde
EMIL LEANDER ENBERG, f den
5 november 1906 i Sörviksudden,
Edefors församling. Son till Nils
Petter Enberg och Anna Justina f
Eriksdotter.Petter Enberg.
Petter Enberg var son till Lars
Enberg. På den här tiden talade
man bara vad vi kallar bondmål.
Jag kallar det gärna ”rikti schwänschk”.
.Lars var med sonen i skogen
och de hade nån sorts ryggsäck
med. Lars förmanade sonen att inte
fälla tallarna på den. Men det misslyckades. Lars: ”Bosch full furo no,
Pete?” ”Ja at helvete at steot’n,
Läbbe”.
En av dem hade en dotter, som
fick en friare från Boden. Gubben
prata på och friaren såg mest frågande ut. Till slut brast det för gubben: ”Känn do åt schwänschk, din
teosande jävel?”.
detsamma; dom var ju väldigt riktiga
(=duktiga) huggare. Stöivän låg ju
sjuk (han dog den 10 mars 1932) och
svärmor Forsträsk-Brita ville ha mej
som körare. Det var Stöiväns häst.
Arbetet räckte ju bara 7 – 8 veckor.
Jag hade ju två riktiga huggare, och
jag körde som en dåre. Jag hade en
riktig häst. Jag bodde på Bastuvallen medan jag körde den där stämplingen. Den låg mellan Notsel och
Bastuvallen, så vi körde ner virket
a
19
Lulebygdens Forskarförening – Nr 71, september 2010
a
på Flarkån nedanför Notselforsen.
Enar Lind, son åt Båstavål-Johan
(Bastuvall-Johan) sa en gång när jag
kom med lasset: ”Herre Gud! He är
ju som ett lokomotiv!”
Nu bodde jag i Västra Bovallen.
Svanö AB hade sommarhugget virke
ovanför landsvägen där. Då skulle
man inte få ta på sej jobb om man
inte var organiserad. Gideon Nilsson
bodde i närheten och var drivande
i att bilda fackförening. Det blev
Skogs- och Flottningsarbetarförbundet i Harads (jag tror inte föreningen
blev så långlivad). Jag var med, och
Gideon ville ha mej i styrelsen, men
jag ville inte.
I LS-föreningen i Harads var
Bernhard Boström och Axel Engström drivande. Axel Larsson i Södra
Harads var också med. Det sades, att
LS-arna gick och prissatte, och sen
tog dom själva bästa skiftena.
RLF bildas
Men böndrna bildade RLF, deras
fackliga organisation. Då fanns
Skogs- och Flottningsarbetarförbundet, och vi i RLF skulle inte få
vara med och förhandla. Så det blev
strejk. Det var väl egentligen vi som
strejka för att få förhandlingsrätt.
Skogs- och Flott var inte alls solidariska, dom högg och körde fritt. Jag
var med till Luleå och förhandlade
med förvaltare Wallmark på Svanö
AB på andra sidan (min fru Stens
hade varit piga hos Alarik Wallmark
och hans fru i Harads). Wallmark
var spydig åt mej efteråt. Vi fick i
alla fall förhandlingsrätt. Skogs- och
Flott hade Winroth som förhandlare,
och han aktade visst inte oss i RLF
så högt. Jag gilla ju inte alls det där
bråket.
Vi som tagit på oss körning före
strejken, vi fick ju lite strejkunderstöd. Sven Andersson i Östra Bovallen gick med för att få understöd.
Men så fort strejken sluta så gick
han ur.
Rodrik Larsson fortsatte sedan att
vara verksam inom RLF under lång
tid. Förhållandet till förvaltaren på
Svanö verkade vara gott i fortsättningen. Det sades, att Rodrik och
hans bror John Larsson i Östra Bo-
Efterlyser var och med vem min
pappa Erik Östling, född 1906 i
Börjelslandet, arbetade med under
sin tid i USA mellan 1927-1931.
Vet att han arbetade i Chicago
åren 1927-1929 och sedan tiden till
hemresan 1931 vid ett dammbygge
i Californien. Men var var dammbygget, och vad hette det?
Vid ankomsten till New York den
29 mars 1927 blev han enligt S/S
Stockholms passagerarlista mottagen av ”Friend Johan Sundström
i Chicago”. Känner någon till vem
han var?
När han senare kom till Californien arbetade han bl a tillsammans
med Hugo Öqvist från Niemisel och
troligtvis även med Emil Hallén,
Sacramento.
Mina frågor är alltså:
Känner någon till vilket dammbygge Hugo Öqvist och Emil Hallén arbetade vid tiden 1927 och senare?
Tacksam för svar (bortrest till 1 oktober).
Åke Östling
Tel 0911-21 17 78
[email protected]
Är den till höger om Erik hans arbetskamrat Emil Hallén?
Måttsund
Gårdarna och
dess människor
Från vänster Erik Östling, Hugo Ökvist från Niemisel och en
okänd.
vallen brukade vara dom första att
få timmerkörning därför att dom var
så duktiga. Stens och Rodrik byggde
nytt hus bredvid det gamla år 1934.
Gideon Nilsson, som hjälpt till med
sågningen av virket till huset 1932,
blev den förste att jämte hustrun Viola hyra in sig på övre botten av det
nya huset. Dagslönen på den tiden
var sex eller sju kronor. l
Boken är inbunden, innehåller 400
sidor och kostar 250 kr.
INGRID VIKSTRÖM
Måttsunds byaväg 296
975 95 Luleå
Tel 0920-340 72 el. 070-677 80 71
[email protected]
a
20
Lulebygdens Forskarförening – Nr 71, september 2010
Avsändare:
Lulebygdens Forskarförening
Residensgatan 6 E
972 36 LULEÅ
SVERIGE
PORTO
BETALT
Vid obeställbarhet
återsänd till ovanstående adress!
Lulebygdens Forskarförening presenterar
Anor på USB: Nederluleå och Nederkalix
Medlemmar i Lulebygdens Forskarförening har med gemensamma ansträngningar tagit
fram en avskrift av
Nederluleå:
Bonus
Födda 1765-1937
Nederkalix: Födda 1656-1840
Vigda 1706-1937
Vigda 1656-1841
Döda 1707-1937
Döda 1656-1816
Avskrift av Julles Födda 1706-1730
Databaserna ligger på var sitt USB-minne och presenteras i programmet Excel.
Priset per enhet är 300 kr för medlem och 400 kr för icke medlem.
Om du som icke medlem löser medlemskap i föreningen (150 kr/år) betalar du 2x300 kr
för båda enheterna.
För postförsändelse tillkommer 20 kr i porto och expeditionsavgift.
Du kan köpa dem i lokalen om Kjell, Gunnar, Göran eller Birger finns på plats.
Du kan beställa via e-mail: [email protected].
Brevledes under adress: Lulebygdens Forskarförening, Residensgatan 6 E, 972 36 Luleå
Vi har även en brevlåda i lokalen som kan utnyttjas.
Vid beställning gäller:
Förskottsbetalning till Lulebygdens Forskarförening, Plusgirokonto 36 64 01-8
Ange namn, avsändare och postadress. Ange även din e-postadress i händelse av
uppdatering.