Lindsberg eller Folkets Park

Lindsberg tillkom i mitten på 1770-talet på den tid då ett flertal av stadens borgare började anlägga sommarboställen på malmarna, utanför stadens vallar. En av de första att anlägga ett sådant ställe var borgmästaren Anders Lind, en originell och självmedveten herre, som för att framkalla värdighet, gick klädd i en knallröd kappa av engelskt snitt och eftersom han var den ende som bar ett sådant plagg så fick han den uppmärksamhet som han tänkte sig. När Lind tog vid var platsen ett för fäfot liggande område med stenrösen och ett oländigt kärr. Han lät röja och planera området och en byggnad uppfördes. Senare på 1800-talet ägdes stället av snusfabrikören Oscar Engström. Hans mor Charlotte Engström, dotter till en snusfabrikör, hade blivit änka efter en skeppsbruten sjökapten och där stod hon nu ensam med 4 minderåriga barn att försörja. Hon bestämde sig då för att 1836 starta en snus- och tobaksfabrik och sonen gick in som kompanjon i firman 1860 och blev ensam ägare 1870. Vid den tiden fanns i Kalmar inte mindre än 3 snus- och tobaksfabriker och av stadens dåvarande industrier hade dessa det största tillverkningsvärdet av alla dåvarande branscher, tätt följd av tändsticksindustrin. Tredje största branschen var cikorietillverkningen. Varvet kom först på fjärde plats. Ångkvarnen hade då nyligen övertagits av Johan Jeansson och var ännu i uppbyggnads skedet. Snusfabrikören Engström drev sedan firman till 1888 men dessförinnan hade han gjort sig odödlig i Kalmar genom att bygga det fantastiska lusthuset på höjden, den tidigare kvarnbacken, här i parken. Lusthuset döptes i folkmun till Snuskulan. Snusfabrikören Engström dog 1890 och riksbanksdirektören Ernst Ancker köpte då stället och var ägare till 1900 då han bestämde sig för att sälja sitt sommarställe ute på landsbygden. Köpare blev arbetarrörelsen i Kalmar som nu planerade för en rekreationsplats för sina medlemmar. Kalmar skulle få en Folkets Park.

Folkets Park invigdes i september 1900 och till en början var det bara en utefestplats och det lär ha varit 2 000 människor som bevistade öppningsfestlighet. Orkester leddes av smedmästaren Per Alfred Nilsson, och den hette från början Järnvägsmusiken, troligen hade den sin grund i järnvägsarbetare. PA Nilsson var just smed i järnvägsverkstaden. Senare ändrades namnet till Amatörsextetten. Denna orkester var under många år anlitad av såväl Sällskapet ÅM som Sällskapet SHT vid deras respektive sommarfester. Sedan Folkets Park öppnat ledde PA Nilsson under inte mindre än 15 somrar dansorkestern som bjöd upp till vals, foxtrot, schottis m.m. 1901 byggdes en permanent dansbana som sedan användes i 34 år 1906 anställdes Karl Magnusson som vaktmästare för denna anläggning med tillträde den 1 juli. Lönen var 800 kr per år och fri bostad, under vintern i Folkets Hus inne i stan och under sommaren här ute i Folkets park – 1 rum och kök. Familjen bestod av 8 personer! Karl Magnusson var mer känd under namnet Kalle Masse och det namnet finns idag bevarat i ett av stadens gatunamn – Kalle Masses väg, ute vid Röda grind. Kalle Masse blev en framgångsrik politiker och under flera år var han riksdags man. Det är intressant att se att i den bortre änden i detta kvarter har hans barnbarn Gilbert Magnusson byggt en stor grupp med bostäder. 1917 fick de sin sommarteater och många av de stora aktörerna har här framträtt på scenen, t ex Anders de Wahl och Gösta Ekman. Paviljongen tillkom på 1920-talet och de stora fondmålningarna med Kalmarmotiv har gjorts av dekorationmålaren Erik Lönnegren. Två av vårt lands folkkäraste personer – Vilhelm Moberg och Ingemar Johansson – har besökt Kalmar FP och båda har berättat om detta i egna böcker. Vilhelm Moberg har i sin självbiografiska bok Soldat med brutet gevär skrivit om en järnvägsresa till Kalmar med ett besök i Kalmar Folkets Park. Huvudpersonen är Valter Sträng och av detaljrikedomen i

berättelsen framgår klart att Moberg i egen person hade varit i Kalmar och Folkets Park. Valter hade sommaren 1914 köpt sig en cykel men … Inte ens cykeln räckte för Valter längre. Han skulle så långt bort, att han behövde tågets hjul. En söndag blev det lustresa till Kalmar för halva biljettpriset, och han bjöd Karin på resan. Han besteg tåget med de lustresande i sin nya, ljusgrå kostym, sin nya flata halmhatt och i nya svarta chevreauskor. Han hade aldrig varit så snygg. De tittade runt i staden och begav sig sen till slottet. Moberg fortsätter: Efter förevisningen av slottet fortsatte de till dagens sommarfest i Folkets Park, anordnad av Kalmar arbetarkommun. Där dansade de för tio öre dansen, fem öre mer än priset vid hemortens dansbanor, men Valter sade ingenting om det. Han köpte flera dansbiljetter än han använde, och det gjorde ingenting, eftersom behållningen gick till hans kamrater i Kalmar. Så lyssnade de till ”Sveriges roligaste humoristtalare”, drack kaffe med bakelser och kände sommarfestens stämning. Så till den andre folkkäre svensken – Ingemar Johansson: Året var 1949, Ingo var då 17 år gammal och en uppåtgående boxarstjärna. Året innan hade han börjat sin boxarbana och nu närmade sig slutet av den andra säsongen. Ett intensivt slut. Efter 5 matcher i november och en i Göteborg den 9 december kom han till Kalmar och Folkets Park den 11 december för att möta Kalmar store boxare – polisen Lars Meurling. Han skriver om detta i sin självbiografiska bok Sekonderna lämnar ringen : Den sista boxningen var i Kalmar mot Lars Mörling. Det är en match, som jag kommer att minnas om jag blir hundra år. Mörling hade sysslat med tyngdlyftning och såg ut som en väldig muskelknut. Jag begrep att jag skulle märka om han träffade. Han gjorde tjurrusningar med hemska dubbelswings. Jag stötte min vänster, ledde kanske på poäng efter första ronden. Gonggongen gick för andra ronden. Han kom rusande som vanligt, jag gick mot honom, domaren bröt. I samma ögonblick slocknade ljuset i lokalen. Det blev becksvart. Jag tänkte – här vet ingen vad som kan hända, hukade mej om han skulle komma rusande genom

mörkret. Jag kunde höra hans andetag tätt in på mej, försökte hålla andan själv för att han inte skulle höra mej och slå en rårsop på måfå. Skillnaden för hans del var inte så stor, han hade ändå slagit i blindo hela tiden. Men för mej var det all skillnad i världen. Det var en liten ring, men hade inga möjligheter att gå helt undan en tjurrusare. Jag hade måst ta honom på mej en hel del och ryggen kändes halvflådd av friktionen mot repen. Ljuset kom tillbaka medan jag stod nerhukad – det måste ha verkat komiskt. Mörling fortsatte ögonblickligen där han blivit avbruten, kom galopperande mot mej med svängande armar, sprang på en högerkontring och döste i golvet. Domaren skulle räkna över honom – och så slocknade ljuset igen. Den gången tog det längre tid. Man tog honom till ringhörnet, friskade upp honom. Småningom hade man fart på ljuset igen. Mörling satt på sin stol och verkade rätt pigg. Domaren frågade om han ville fortsätta! Det ville han inte. Jag var segrare på poäng. Då hade matchen gått en och en halv rond. I Östra Småland löd rubriken dagen efter: L ASSE OCH LJUSET SLOCKNADE . Ja, det var lite om Lindsbergs och Folkets Parks historia. Sedan några år ägs parken av Kalmar stad och vad som ska hända här – ja det får framtiden utvisa! BB