Transcript Länk till pdf - Befälsföreningen Militärtolkar

HUGIN&MUNIN
Medlemstidning för Befälsföreningen Militärtolkar - 2/2012 - juni
Återblick Tolkskolan - tre jubilarer berättar
FLYGVAPENBESÖKET I KUBINKA 1972
Iran och Israel, krig eller kärlek
Redaktören har ordet
HUGIN&MUNIN
2/2012
–
juni
Hugin & Munin är Befälsföreningen
Militärtolkars medlemstidning. Tidningen distribueras i tryckt format
till föreningens medlemmar, men
finns också på www.militartolkar.
org.
Adress
Befälsföreningen Militärtolkar
Box 24130, 104 51 Stockholm
Chefredaktör
Karolina Lindén
[email protected]
Grafisk redaktör
Ylva Winsnes
Ansvarig utgivare
Erik Malmberg
[email protected]
Tryck
Wikströms Tryckeri, Uppsala
ISSN 1654-9937
Styrelsen i MT
Erik Malmberg, ordförande
Erik Andermo, vice ordförande
Peter Möller, sekreterare
Philip Reznik, kassör
Karolina Lindén,
chefredaktör Hugin & Munin
Victoria Lindberg, ansvarig
för kvinnligt nätverk
Edvard Wiman,
ansvarig för Tolkpoolen
Gustav Axelson, ansvarig
för mentorprogrammet
Olof Kollinius,
marknadsföringsansvarig
Anton Larsson, jubileumsansvarig
Postgiro 59 895-3
Orgnr 802402-4930
Annonsbokning
[email protected]
Adressändring
[email protected]
Anmälan till nyhetslista
[email protected]
Omslag
Foto: Owe Skoghagen
Redigering: Jesper Tempel
Drakengruppen under flygvapenbesöket i Kubinka 1972
Militärtolkföreningen, numera en vital 60-plussare, rymmer mycket mer
än vad som syns vid första anblicken. I föreningen samlas personer med de
mest skilda kunskapsområden, bostadsorter och livshistorier. Det som förenar oss är en militär språk- och förhörsledarutbildning utan motsvarighet
i det civila, som inte bara gett oss värdefulla kunskaper, utan också skapat
starka livslånga vänskapsband. Föreningen ser annorlunda ut idag jämfört
med vad den gjorde vid starten 1951 (Befälsföreningen Militärtolkar bildades sex år före Försvarets tolkskola). Sedan dess har ryskan fått sällskap av
både arabiska och dari, värnpliktiga har blivit försvarsmaktsanställda och
både kvinnliga och manliga tolkar utexaminerats med Tolkskolans korpar
på uniformen. Att som redaktör spegla denna utveckling är en spännande
utmaning. Min målsättning är att alla språkområden skall vara representerade, att det ska finnas både föreningsinternt och omvärldsanknutna
artiklar och att både juniora och seniora medlemmar ska ha glädje av tidningen. Som nytillträdd redaktör har jag haft ett värdefullt bollplank i våra
chefredaktörer emeriti, styrelseledamöterna och vår grafiska redaktör Ylva
Winsnes, som gör ett utmärkt arbete med att göra tidningen lika tilltalande
i bild som i skrift. Varmt tack för detta.
För att visa på den rika historia som finns i föreningen har vi i det här
numret av Hugin & Munin känt historiens vingslag. Representanter från
några av de jubilerande årskullarna (61/62, 71/72 och 01/02) berättar om
sin tid på Tolkskolan. Som mer nyexaminerad (08/09) kan jag konstatera
att mycket är sig likt och annat helt annorlunda. Vi har också glädjen att
få ta del av Jan Åke Johnssons skildring från flygvapenbesöket i Kubinka
1972, vilket efterlystes i föregående nummer av tidningen. Som grädde på
moset har vi fått tillgång till fotografier från major Göran Bjuremalm, något
vi är mycket tacksamma för. I mer nutida kontext skriver vår föregående
ordförande Emil Gelebo om vitryska konjunkturcykler, David Asker om
Usama bin Ladens dödsdag i en amerikansk kontext och Saga Holmgren
Leissner om relationen mellan Iran och Israel. Dessutom presenterar vi
den nya styrelsen och ger ett sammandrag från årsstämman.
Hör gärna av dig till redaktionen med artiklar, idéer och tankar på
[email protected] när andan faller på.
Glad sommar!
Karolina Lindén
Chefredaktör
I DETTA NUMMER
s 4 Presentation av nya styrelsen | s 5 Årsstämma 2012
s 6 Politiska konjuncturcykler i Vitryssland
s 8 Återblick Tolkskolan - tre jubilarer berättar | s 14 Iran och
Israel - krig eller kärlek | s 16 Flygvapenbesöket i Kubinka 1972
s 19 Återträff i Lund för GU 87/88
s 20 Att fira bin Ladens dödsdag - amerikanska perspektiv
MT-vänner!
Det är med ett stort ansvar på mina
axlar jag nu skriver mina första rader i Hugin & Munin som ny ordförande. Det är ett ansvar tillräckligt
för att skapa viss nervositet men jag
måste säga att jag känner mig otroligt trygg, framförallt på grund av
två anledningar:
För det första tack vare det föregående ordförandeskapet som på ett
strålande sätt har lett föreningen de
senaste två åren och utvecklat den
till den oerhört levande förening
vi kan se idag, med ett stort utbud
av aktiviteter för alla medlemmar.
Trots det tidigare nämnda beskedet
om indragna statsmedel så har föreningen en otrolig stabilitet att falla
tillbaka på. Under de två åren jag har
varit med i styrelsen har det varit en
fröjd att se med vilket engagemang
alla frågor har behandlats och jag är
fast besluten att fortsätta arbetet på
samma sätt.
För det andra tack vare den
nya styrelsen. För att använda fotbollstermer (vilket ju är synnerligen
aktuellt för MT under detta EM-år
i österled) är det en sammansvetsad
laguppställning av sällan skådad talangfullhet som har fått förtroendet
att hålla rodret i föreningen. Den nya
styrelsen markerar lite av en generationsväxling, och det är ett ungt och
hungrigt gäng som nu står beredda
att ta sig an de utmaningar som MT
står inför. Några har varit med i styrelsearbetet förr medan några är helt
nya, men jag vet att alla kommer att
bidra med unika kompetenser och
ett brinnande intresse för MT.
Allt detta gör att just nu känns
som ett oerhört inspirerande tillfälle
att ta över klubban. Apropå den förresten så kommer här en fråga till
alla er MT-medlemmar där ute:
På den vackra ordförandeklubban i trä sitter det en liten silverplakett. Där finns det en inskription om
att klubban skänktes till föreningen
1955 (fyra år efter grundandet) av
en viss Mischa Birnick. En fråga
som har snurrat runt i styrelsen ända
sedan förra ordförandeskapet är:
denne mystiske profil? Har han
månne någon koppling till den
lika gåtfulle Ilja Fomitj som har
haft en tendens att dyka upp i fredagsproven genom åren?
Om det är någon som kan bringa
klarhet i frågan får du gärna skicka
ett meddelande till min ordförandemail. Kanske det kan vara material
för en kommande artikel i Hugin &
Munin?
Till dess vill jag önska alla en
trevlig sommar och må det svenska
landslaget i fotboll uträtta stordåd
vid EM i Ukraina!
Erik Malmberg
Ordförande
Vem är egentligen denna Mischa
Birnick? Är det någon av er medlemmar som vet någonting om
MT:S KALENDARIUM
v.26 Tylebäck Repetitionskurser i arabiska, dari, ryska och militärfranska
v.27: Tylebäck Tillämpad övning i språk (arabiska, dari, ryska respektive 5 militärfranska)
Oktober/november Helgkurs i ryska/arabiska/dari.24–25 mars
5
Läs mer på www.militartolkar.org
HUGIN&MUNIN 2/2012
3
Presentation av nya styrelsen!
ORDINARIE LEDAMÖTER
Erik Malmberg, ordförande
Erik gjorde sin värnplikt på Tolkskolan
06/07, som tolk i ryska. Efter lumpen
bar det av till Kiev för vaktmannajobb
på ambassaden och därtill hörande
salsadansande. Numera håller Erik
till i Uppsala där juridikstudier varvas
med tolkuppdrag för Open Skies och
sportande i diverse former.
E-post: [email protected]
SUPPLEANTER
Olof Kollinius, marknadsföringsansvarig
Olof gjorde sin värnplikt på Tolkskolan
08/09. Han läste de persiska språken
farsi och dari och gjorde därefter utlandstjänst i Afghanistan som militärtolk. Numera studerar han ekonomi
vid Handelshögskolan i Stockholm och
tillbringar en stor del av sin tid med
politik, idrott och studier.
E-post: [email protected]
Erik Andermo, vice ordförande
Eriks främsta ambition är att vara med
och staka ut föreningens framtid och
han är särskilt angelägen om att stärka
MT:s roll som kamratförening. Han är
en förhållandevis aktiv militärtolk och
arbetar regelbundet som flygtolk inom
Open Skies.
Edvard Wiman, ansvarig för tolkpoolen
E-post: [email protected]
E-post: [email protected]
Efter värnplikt på Tolkskolan 08/09 fortsatte Edvard att studera arabiska i Egypten och i Stockholm. Han har sedan dess
tjänstgjort som tolk och språklärare inom Försvarsmakten,
och har också haft uppdrag på UD. Idag läser Edvard juridik
i Uppsala, där han även är verksam som auktoriserad tolk.
Parallellt med studier och arbete är han aktiv i kyrkan.
Peter Möller, sekreterare
Gustav Axelson, mentorprogrammet
Efter värnplikt på Tolkskolan 20062007 arbetade Peter under två år som
försvarssekreterare i Moskva. Numera
är han en Uppsalastudent som ägnar
sina dagar åt statskunskap och förkovran i det ryska språket. Därutöver
bidrar matlagning och motion till att
fylla ut Peters dagar.
Efter att ha studerat arabiska på Tolkskolan 08/09 var Gustavs ambition att
se mer av Mellanöstern. Genom vidare
språkstudier i Syrien och arbete på EF
Education First i Saudiarabien infriades
detta och hemkommen till Sverige delar han sin tid mellan studier på Handelshögskolan i Stockholm, jobb och
umgänge med vänner.
E-post: [email protected]
E-post: [email protected]
Philip Reznik, kassör
Victoria Lindberg, Kvinnligt nätverk
Efter att ha avslutat sin värnplikt vid Televapen 06/07 fick Philip förmånen att
få arbeta för UD på generalkonsulatet
i Kaliningrad. Numera ägnar han sig
åt studier vid Stockholms universitet
där juridik kombineras med ekonomi.
Socialt umgänge och träning upptar
större delen av fritiden.
Victoria gjorde sin värnplikt på Tolkskolan 08/09. Därefter följde utlandstjänst
i Afghanistan och arbete i Iran, något
som satte de nya språkkunskaperna
på prov. Numera studerar hon juridik i
Uppsala och fyller sin fritid med vänner
och träning.
E-post: [email protected]
E-post: [email protected]
Karolina Lindén, redaktör Hugin och Munin
Anton Larsson, jubileumsansvarig
Karolina gjorde sin värnplikt på Tolkskolan 08/09 med arabiska som språk.
Efter MUCK fick hon förmånen att
arbeta ett år som tredjesekreterare på
ambassaden i Khartoum. Idag studerar
hon vid Lunds tekniska högskola och
ägnar fritiden åt sång, litteratur och
MT:s tidning Hugin & Munin.
Anton Larsson är killen som inte tycks
kunna slita sig från Tolkskolan. Efter
muck 2009 och utlandstjänst i Afghanistan arbetade han vidare i Försvarsmakten som lärare och instruktör. Till
hösten tar han nu studieuppehåll ifrån
juristprogrammet vid Stockholms universitet för att hoppa in som lärarvikarie på Tolkskolan.
E-post: [email protected]
4
E-post: [email protected]
HUGIN&MUNIN 2/2012
Årsstämman 2012
Skribent: Karolina Lindén, TolkS 08/09
Militärtolkföreningens
årsstämma
hölls traditionsenligt på Uppsala
garnison den 24 mars. Stämman hade
god uppslutning och inleddes med ett
anförande av Sveriges militärattaché
till Moskva Håkan Andersson om det
ryska valet och det ryska försvarets
omställning. Andersson
visade
bilder från Moskvas gator och de
demonstrationer som beskrevs i till
viss del överdrivna ordalag i svenska
medier. Han talade även om den
stora ryska försvarsomställningen
där Ryssland ska genomgå samma
omstöpning som Sverige har
genomgått. Det ryska försvaret ska
bli modernt utrustat och vi kommer
se mer övningar i Östersjön framöver.
Slutligen tipsade Andersson om
de kommande militära besök som
ske mellan Ryssland och Sverige
där det kommer behövas duktiga
militärtolkar. MT:s tolkpool kommer
sköta förmedlingen kring detta.
Själva
stämman
förlöpte
därefter och Emil Gelebo lämnade
över ordförandeklubban till Erik
Malmberg. Stämman valde en ny
styrelse, se presentationen här bredvid,
och kunde ta del av en gedigen
verksamhetsberättelse med kurser,
sociala aktiviteter och föredrag.
Trots de indragna statsanslagen
kunde det konstateras att föreningen
ändå har en god ekonomisk
situation till följd av goda annonsintäkter och företagspartnerskap.
Stämmiddagen bestod av en
god buffé som intogs under goda
samtal, skratt, tal och sånger.
Tolkskolans Magnus Dahnberg
ledde föreningsmedlemmarna i
den ryska översättningen av Helan
går och lektor Joseph Saouk ledde
arabisterna i Kanu ya-habibi, den
arabiska versionen av Poljosjko polje.
Under helgen hölls även en
helgkurs i ryska och arabiska
som var mycket uppskattad.
•
Ovan till höger: Kära kolleger och glada
återseenden. Det fanns som vanligt tillfälle för
mingel innan stämman tog vid
Till höger: Sveriges militärattaché
till Moskva Håkan Andersson håller föredrag
HUGIN&MUNIN 2/2012
5
Politiska konjunkturcykler i Vitryssland
Vitryssland, ibland kallad Europas sista diktatur, fortsätter att fascinera MT:s
medlemmar. Vår tidigare ordförande, Emil Gelebo, gör här en djupdykning i de
vitryska konjunkturcyklerna och dess koppling till Lukasjenkas politik.
Text: Emil Gelebo, TolkS 05/06
Varför funkar diktatur?
Ända sedan Niccolò Machiavelli
skrev sin välkända handbok i ämnet
har statsvetare av olika åskådningar
studerat vad som gör det möjligt för en
diktator att stanna vid makten. Under
senare år har ämnet också fångat
intresset hos ett flertal ekonomer i
den tvärvetenskapliga disciplin som
brukar benämnas Political Economy.
Merparten av de ekonomiska
teorier som har förts fram handlar
om hur diktatorn kan använda sin
kontroll över statens resurser för att
följa Machiavellis devis om att söndra
och härska. I korthet kan man med
spelteori utan större svårigheter visa
hur en diktatur kan fortleva genom
att diktatorn exproprierar resurserna
hos en delmängd av befolkningen
i syfte att gynna en (oftast betydligt
mindre) stödgrupp. Denna mekanism
kan också sägas vara en förutsättning
för den repression som i regel åtföljer
autokratiska stater, eftersom den gör
det möjligt för diktatorn att säkerställa
bödelns lojalitet. I detta ljus kan man
exempelvis se de särskilda privilegier
som den politiska nomenklaturan
och säkerhetstjänsten kom att åtnjuta
i Sovjetunionen.
Panem et circenses
Emellertid kan man också tänka sig
andra sätt att underbygga en diktatur
ekonomiskt. Ett ofta citerat fall
uppstår om staten i fråga är förlänad
med stora naturtillgångar, den så
kallade resursfällan. Detta fall – som
ofta används för att förklara diktaturer
6
Datakälla: IPM Research Center (2011). Economy of Belarus.
i Afrika och Mellanöstern – innebär
bland annat att överflödet av resurser
tillåter diktatorn att gynna samtliga
medborgare materiellt.
Men vad kan en diktator göra
om han inte har blivit välsignad med
översvallande naturtillgångar? Ett
svar på denna fråga gavs redan av den
romerske satirikern Juvenalis, som
anmärkte att de romerska kejsarna
tenderade att köpa sig stöd av
befolkningen vid tillfällen av särskild
politisk betydelse genom att bereda
dem med bröd och skådespel. Tanken
är inte så dum. Istället för att fördela
resurser mellan samhällsgrupper kan
diktatorn välja att fördela dem över
tid. På så sätt kan han sägas gå från
den första till den andra delen av
Abraham Lincolns kända postulat
”You can fool some of the people all
of the time, and all of the people some
of the time, but you cannot fool all of
the people all of the time”
Vitrysk berg-och-dalbana
Just denna senare mekanism har
varit tydlig i Vitryssland alltsedan
Alexander Lukasjenkas tillträde
som president. Dels kan man
med blotta ögat urskilja längre
politiska konjunkturcykler i viktiga
inkomstvariabler såsom reallöner och
reala pensioner, vilka tenderar att nå
sin topp i samband med presidentval
(se diagram). Därutöver finns det även
belägg för en kortare cykler direkt
i anknytning till vitryska val med
statistiskt signifikanta ökningar i real
inkomst under månaderna alldeles
intill valet. Anmärkningsvärt nog
tycks dessa inte drivas av nominella
löneförhöjningar utan snarast av att
den vitryska statsmakten utnyttjar
landets kommandoekonomi för
att införa ett prisstopp eller till och
med sänka priserna på framför allt
livsmedel i valmånaden, varpå man
släpper lös inflationen och raderar
ut alla reallöneökningar så snart
valdatumet har passerat.
HUGIN&MUNIN 2/2012
Men varför funkar det?
Det är inte svårt att förstå
bevekelsegrunderna
bakom
Lukasjenkas handlande. Så länge
som folks beslut att delta i – och
därmed legitimera – presidentvalen
påverkas av deras materiella status
torde beslutet vara självklart för en
autokrat med så pass stor kontroll över
ekonomin. Det är däremot svårare att
förklara varför befolkningen låter sig
påverkas. Borde man inte – efter sex
presidentval och folkomröstningar
på femton år – se mönstret och
förhålla sig väldigt misstänksam till
alla löneökningar som tycks hänga
samman med valkalendern?
En möjlig förklaring är att logiken
bakomdepolitiskakonjunkturcyklerna
har skiftat över tid. I samband med
folkomröstningarna 1995 och 1996
är det mycket möjligt att gemene
man uppfattade löneökningarna
inför valet som genuina tecken på att
Lukasjenka förde landet i rätt riktning.
På ekonomiska kan man uttrycka det
som att de hade adaptive expectations,
det vill säga levde i föreställningen att
det förflutna ger den bästa möjliga
förutsägelsen om framtiden. I
samband med senare val kan man
dock förmoda att befolkningen
genomskådat Lukasjenkas politik
och lärt sig att reala löneökningar
inför ett val medför lika stora reala
lönesänkningar efter valet. En sådan
utveckling är i linje med teorin om
rational expectations, där ekonomiska
agenter använder all tillgänglig
information för att förutsäga framtida
skeenden. Men om så är fallet, varför
fortsätter Lukasjenka manipulera
ekonomin när det är dags för val?
Kanske ligger svaret i att
löneökningarna
signalerar
presidentens kompetens. Man kan
tänka sig att de fungerar som ett
mått på Lukasjenkas förmåga att
bedriva en framgångsrik ekonomisk
politik genom att visa att han trots
de kostnader som uppstår har råd att
ställa till med bröd och skådespel
inför ett val. Genom spelteori
HUGIN&MUNIN 2/2012
kan man visa att förekomsten av
asymmetrisk information – det vill
säga att diktatorn har större insikt
i sin egen framtida ekonomiska
förmåga än vad medborgarna har –
kan ge upphov till ett jämviktsläge
där en sådan signal blir trovärdig
och kan hjälpa diktatorn att sitta kvar
vid makten. I det vitryska fallet kan
man således argumentera för att folk
har kommit att förvänta sig att få
löneökningar inför ett val – det kanske
rentav ingår i samhällskontraktet
– varför uteblivna ökningar skulle
tolkas som en signal på svaghet och
uppmuntra till ifrågasättande av den
sittande regimen. Det återstår att se
om något sådant resonemang förs
fram i samband med höstens vitryska
parlamentsval, särskilt eftersom Putins
återkomst som rysk president gör att
Lukasjenkas förmåga att utverka ryska
koncessioner alltmer sätts under lupp
till följd av det personliga agg som
de två ledarna sägs hysa gentemot
varandra.
Что делать?
Avslutningsvis kan man resonera
kring vad denna analys innebär för
omvärldens möjligheter att främja
demokrati i Vitryssland. Spontant kan
man tänka sig att breda ekonomiska
sanktioner skulle kunna sättas in i
samband med val för att minska det
ekonomiska utrymmet för politiska
cykler. Problemet är att Lukasjenka
klarar sig ändå. Enligt Jesper Roine,
docent vid Östekonomiska institutet
(SITE) och MT:s höstföredragshållare
2011, har den vitryska regimen
fortfarande möjlighet att skaffa fram
pengar:
– Den vitryska staten äger
fortfarande företag av betydande
värden och omfattande privatiseringar
verkar planeras. Det är förstås inte
en långsiktigt hållbar strategi men
kortsiktigt kan försäljningar finansiera
även stora underskott. Ytterligare
en viktig faktor för Lukasjenka är
gaspriset som sedan 2007 gradvis
höjdes fram till 2011 för att nu 201213 nästan halveras till följd av nya
kraftiga subventioner från Gazprom.
Bara statiskt sett är det en besparing
på flera procent av BNP.
Slutligen kan man förstås hävda att de
politiska cyklerna med stor sannolikhet
enbart har en marginell effekt jämfört
med den omfattande repression som
utövas av den vitryska polisstaten.
För att återgå till teorierna om att
söndra och härska ger det måhända
större effekt att fortsätta med riktade
sanktioner mot vitryska politiker
och regimnära näringslivstoppar
(inreseförbud till EU, frusna konton
utomlands etc.) för att göra stöd till
makten mindre lukrativt. Denna
politik har också fördelen att den inte
drabbar gemene man. Det är trots allt
den vitryska regimen och inte den
vitryska befolkningen som står i vägen
för ett helt demokratiskt Europa.
•
Vill du veta mer om Vitrysslands ekonomi?
Stockholm Institute of Transition Economics (SITE) ger ut artiklar och
anordnar regelbundet seminarier om Vitryssland (http://www.hhs.se/
SITE/)
IPM Research Center är en ekonomisk tankesmedja baserad i Minsk
som regelbundet publicerar analyser och policyrekommendationer
(http://www.research.by/)
Belarusian Economic Research and Outreach Center (Beroc) är ett vitryskt forskningsinstitut som drivs i samarbete med SITE (http://www.
beroc.by/)
7
Återblick Tolkskolan - tre jubilarer berättar
Militärtolkföreningens jubileumsverksamhet är ett sätt för tidigare års kullar att hålla
kontakten med varandra, Militärtolkföreningen och Tolkskolan. I det här numret av
Hugin&Munin berättar tre av årets jubilarer om deras minnen från tiden i kronans
tjänst. Först ut är 10-årsjubilaren Erik Hjelm, som minns en vinterövning i Lappland.
01/02: Snökor och Vita blixten i lappländska Hemavan
Text och foto: Erik Hjelm, TolkS 01/02
Att tiden går fort lär vara en av våra allra
mest slitna klyschor, men icke desto
mindre är det sant. Extra påtagligt blir
detta när händelser uppmärksammas
med jubileumsfiranden. Således var
det med en stark känsla av att tiden
rusar fram som jag mottog inbjudan
till MT:s jubileumsarrangemang för
tioårsjubilerande GU 01/02. Tio år
sedan MUCK, alltså. En inte obetydlig
tidsrymd. Många nya upplevelser
har följt året på TolkS, många nya
erfarenheter har inhämtats och många
nya minnen har tillkommit. Icke desto
mindre lever terminerna på TolkS
kvar som ett väldigt speciellt år. Att
under så kort tid lära känna så många
nya människor, hamna i så många helt
nya situationer och dessutom under
intensiva former få (tvingas, kanske
är ett bättre ord) lära sig ett helt nytt
språk sätter sin prägel på en 20-åring.
Om året i GU 01/02 finns
egentligen mycket mer att berätta än
vad som ryms i en Hugin & Muninartikel; vi har BRAK vid Vätterns
strand tidiga sommarmorgnar i juli
2001, argsinta löjtnanter i Karlsborg,
overklighetskänslan
den
11
september 2001, vinterpromenader
till frukosten med mössan i läge
3, vildsint utloppsidrottande efter
otaliga fredagsprov, Axis & Allies
på vårkanten och allmänna hyss i
förläggningen. Vart och ett av dessa
minnen skulle vara värt en egen artikel,
8
Tolkarna förbereder sig för skidfärd
och därför låter jag bara antyda dem i
detta alster. Vad jag i stället tänker gå
in lite djupare på är mina upplevelser
under den vinterutbildning som GU
01/02 fick genomgå i lappländska
Hemavan.
Vinterutbildningen
skulle
genomföras i mars månad, och hela
GU skulle då, tillsammans med
våra eviga följeslagare flygvapenoch arméunderrättelseassistenterna,
omgruppera till Hemavans kursgård.
Med denna plats som utgångspunkt
skulle sedan tre olika aktiviteter
genomföras: En övningsmarsch
på skidor; då även så kallade
snökor (snökantsbivacker) skulle
övningsbyggas, en skarp vintermarsch
med övernattning i snöka samt slutligen
en rekreationsdag med utförsåkning
på Hemavans skidanläggning. Det var
med viss förväntan som åtminstone
undertecknad såg fram emot detta
välkomna avbrott i den vid den
tidpunkten redan alltför välbekanta
cykel som veckorna på TolkS
utgör: Glosor, grammatik, övning,
fredagsprov och så vidare.
Resan började på plattan på
flygflottiljen, där hela styrkan klev
ombord på ett av Försvarsmaktens
TP 84 Hercules. Efter en kort men för
en skrivbordssoldat ändå spännande
flygresa upp till Hemavan anlände man
så till ortens kursgård. Här fick varje
soldat bekanta sig med sin följeslagare
HUGIN&MUNIN 2/2012
för veckan: Försvarsmaktens skida
Vita blixten. Dessa träskidor utan
beläggning på glidytan var en ny
företeelse för tolkarna, och det var
med både viss förnöjsamhet och möda
som plutonen förberedde sig inför
marschen genom att enligt beprövad
metod behandla glidytan på sina vita
blixten med tjära.
Nästa dag skulle så övningsmarschen på skidor genomföras.
Plutonen vaknade upp till en
gnistrande lappländsk vinterdag.
Solen sken från en klarblå himmel,
luften var helt stilla och termometern
visade ett par minusgrader. Med
tanke på alla förmaningar som
uttalats
under
förberedelserna
inför
vinterutbildningen
med
olycksbådande ord som kylfot
och frostskador var den scen som
plutonen gav sig ut i rena propagandan
från
Svenska
fjällklubben.
Utbildningsdagen förlöpte också
mycket väl. I de goda förhållandena
gled de tjärbehandlade träskidorna
förvånansvärt väl över snön, och
byggandet av snöka medförde inte
heller det några större bekymmer. Efter
att ha skidat omkring en mil och byggt
snökor var humöret på topp när tolkar
och underrättelseassistenter under
”
Den klarblå himlen
var ersatt av stålgrå,
hotfullt genommulna
skyar och termometern
visade plus tre grader.
En envis vind blåste,
vilken gjorde att det
snöblandade regnet föll
i sidled.”
njutningsfyllda former utspisade lunch
sittande i snön i strålande solsken.
Därefter avmarscherade man tillbaka
mot förläggningen. Sålunda slutade
den förberedande övningsmarschen.
Allt väl så långt.
Dagen därpå möttes Hemavan
av en något annorlunda scen jämfört
med föregående dag. Den klarblå
HUGIN&MUNIN 2/2012
himlen var ersatt av stålgrå, hotfullt
genommulna skyar och termometern
visade plus tre grader. En envis vind
blåste,vilkengjordeattdetsnöblandade
regnet föll i sidled. Kort sagt hade
förhållandena minst sagt ändrats
jämfört med övningsmarschen, och
idag skulle plutonen alltså genomföra
en längre marsch med övernattning i
snöka…
Iklädda
snödräkter,
med
fullpackade ryggsäckar och pulkor
lämnade man förläggningen och åkte
bandvagn upp till utgångspunkten på
fjället. Redan från början var det tydligt
att gårdagens behagliga upplevelse
inte skulle upprepas. Det snöblandade
regnet gjorde att det mesta av
utrustningen blev genomblöt och den
varma snön gjorde att de värnpliktiga
fick lära känna ytterligare en sida av
Vita blixten. Den har nämligen en
egendomlig förmåga att ansamla snö
på sin undersida tills det byggts upp
ett ungefär decimetertjockt lager,
vilket ordentligt försvårar åkarens
framfart. Efter de första frustrerande
kilometrarna lärde man sig dock att
ständig rörelse och tryck nedåt kunde
motverka denna effekt, och styrkan
kunde till slut komma fram till platsen
där snökorna skulle uppföras. Nu
vidtog ett mödosamt arbete med att
gräva i snön, som vid det här laget var
betydligt mera kompakt och därmed
mera svårjobbad än under gårdagen.
Byggandet tog flera ordentligt blöta
timmar i anspråk, och när snökan
var färdig för inflyttning var det inte
många uniformsdetaljer som var
torra. Trots detta var det en befrielse
att få krypa in i den relativa värmen
i snögrottan och krypa ner i den lätt
fuktiga sovsäcken. En natts tung
sömn följde, varpå det var dags att
bege sig tillbaka till förläggningen.
Vädret under denna dag var i princip
detsamma som föregående dag,
och problemen med vita blixten
kvarstod. Det var en bruten skara som
hankade sig hemåt, men drivna av
förhoppningen om torra ombyten och
varma duschar tog sig samtliga hem
till slut. Belöningen kom följande dag
i form av utförsåkning på snowboard
Ovan: Byggande av snökantsbivack (snöka)
Nedan: Transporten till Hemavan skedde med
TP 84 Hercules
och skidor, varefter vinterutbildningen
avslutades och styrkan återbördades
till Uppsala.
Undertecknad har aldrig varit
särskilt fjällintresserad, och fick flera
kubikmeter vatten på sin kvarn efter
denna första upplevelse. Faktum
är att trots ivriga påhejanden från
familjemedlemmar
och
andra
närstående var den kvarstående
lärdomen från vinterutbildningen
vid TolkS 2001/2002 för min del
följande: Håll dig borta från fjällen!
Denna ståndpunkt vidhölls fram
till sommaren 2011, då en långhelg
på fjället i närheten av Strömsund
nyanserade min bild av fjällvandringar
och jag misstänker att den kommer
följas av fler besök i det fascinerande
och fantasieggande lanskap som är de
svenska fjällen. Skulle jag någon gång
dessutom hamna i trångmål i fjällen
vintertid så vet jag i alla fall hur man
bygger en snöka.
•
9
Återblick Tolkskolan - tre jubilarer berättar
Tolkkullen 71/72 firar i år 40-årsjubileum. Militärtolken Bror Gårdelöf minns tiden
på Tolkskolan och konstaterar att språkkunskaper kan komma väl till pass, även
utanför den strikt militära sfären.
71/72: Kanske inte vad Försvarsmakten tänkte sig?
Skribent: Bror Gårdelöf, TolkS 71/72
Foto: Stefan Bengtsson, TolkS 71/72
Inför gymnasiestudierna hade jag
någonstans hört, att 80 % av alla
naturvetenskapliga och tekniska
vetenskapliga arbeten publicerades
i original på antingen engelska eller
ryska. Frågan är, om det var sant ens
då, men det fick mig att välja ryska
som tredje språk i stället för franska,
och under det sista läsåret tipsade vår
mycket omtyckte lärare – i engelska
och ryska – om Tolkskolan.
Sommaren
1971
med
grundläggande
soldatutbildning
framstår 40 år efteråt som mycket
idyllisk (Väddö!) – med oftast
vackert väder. Fanjunkare Allan
Dalman kunde av ovana nykomlingar
uppfattas som en bandhund, men
bakom den barska ytan uppfattade
åtminstone jag en omtänksam
människa, som månade om oss. (Som
son till en infanteriunderofficer på I
17 i Uddevalla hade jag väl i och för
sig rimligen lättare att finna mig till
rätta i denna miljö än de flesta i kullen
– men ändå.)
Så kom hösten, som obarmhärtigt
visade, att tre års gymnasieryska
motsvarade sådär tre veckor på
Tolkskolan. Betygen under de första
fem veckorna var 10, 10, 10, 5, 3 – och
förblev därefter låga. Sammantaget
gjorde alltså vår gymnasielärare
Försvarsmakten en otjänst, för hade
jag inte läst ryska i gymnasiet, skulle
jag ha blivit utkonkurrerad tämligen
omgående. I stället blev jag nu kvar
året ut – men aldrig någon tillgång som
tolk. Av nedan lätt insedda skäl blev
inriktningen i stället så småningom
arméläkare och reservofficer.
Oavsett detta är det självklart,
att ett år i närheten av en person
som Sigge satte livsvariga spår i
mig. Tillsammans med Frans G
Bengtsson, Fritiof Nilsson Piraten
och Peter Englund exemplifierade
han på ett lysande sätt begreppet
formuleringsförmåga.
Hösten efter muck började
medicinstudierna – i Uppsala, ett
par stenkast från Tolkskolan (så jag
kunde faktiskt ta en promenad och
hälsa på). Första dagen – på anatomen
– påpekade vår kursledare, att alla var
bysnillen hemifrån, vana vid att vara
bäst i klassen – men nu kunde bara en
Vänster: Walters språklabb var en motvikt till Sigges fyrverkerier. Närmast kameran Lars-Erik Lundin och Jan Nyberg. I bakgrunden Sven Rudstam
och Kaj Hobér.
Mitten: Inget tillfälle försummades att förkovra sig i ryska språket. Åke Natt och Dag försjunken i ”Pravda” under en paus i övningen.
Höger: När kapten är borta dansar tolkarna jenka.
10
HUGIN&MUNIN 2/2012
av oss vara bäst, och den positionen
var måhända inte så eftersträvansvärd,
som en del av oss kunde tro. Åtskilliga
kurskamrater blev förgrymmade över
epitetet ”bysnillen”, men jag log
igenkännande – för på Tolkskolan
hade det funnits studiebegåvningar,
som låg skyhögt över min egen
kapacitet.
Jag kom aldrig så långt som till
att kunna föra ett egentligt samtal
på ryska, och nu hamnade språket
av förklarliga skäl i träda – men helt
försvann det inte, och det kommer
stundtals väl till pass. Praktexemplet
var nog, en blivande mamma på
förlossningen som var tjetjensk
flykting och inte kunde ett ord svenska.
Då kunde jag i alla fall så mycket
ryska, att jag hjälpligt kan förklara
för henne, vad en ryggbedövning
innebar. Man kan filosofera kring, om
en plötsligt uppdykande, rysktalande
narkosläkare innebär, att mammans
stress ökar eller minskar (”Varför
kan han ryska? Finns fienden här
också?”), men mitt intryck är, att vår
stappliga kommunikation som regel
lugnar mer, än den stressar.
Även i andra sammanhang
kan ryska vara ett språk, som både
patienten och jag begriper lite av,
och det hjälper oss stundtals att nå
åtminstone en viss grad av gemensam
förståelse – och därmed en sänkt
stressnivå i akuta situationer, när
tolk(sic!) saknas – samtidigt som ett
antal arbetskamrater stirrar häpet på
mig.
Men den var kanske inte riktigt
detta, som Försvarsmakten tänkte sig
för 40 år sedan.
•
Utdelning av dagpenning under fältmässiga
förhållanden. Fanjunkare Wettervik och
värnpliktig medhjälpare ser till att ingen får för
lite. De väntande tolkarna är Magnus Uggla,
Klas Eklund, Håkan Samuelsson samt (delvis
skymd) Håkan Gomér.
Ovan vänster: Dessa tillfångatagna fiendesoldater hade som synes inte begripit allvaret i sin situation. Allan Gustafsson, Sixten Olovsson, Lennart
Sundén, Sven Jonsson och Klas Eklund pluggar in Genève-konventionen på ryska inför de kommande fångförhören.
Ovan höger: Sigge gavs ibland en match av klassens primus, Håkan Samuelsson.
Nedan vänster: Håkan Samuelsson, Håkan Gomér, Pontus Järborg, Åke Peterson, Klas Eklund, Allan Gustafsson och Jan Garnert diskuterar militär
taktik.
Nedan höger: Våren hälsades på Slottsbacken under oordnade civila former. Från vänster Lars Falk, Magnus Uggla, Erik Cervén, Martin Lundgren,
Klas Eklund, Sven Rudstam, Bo Källstrand, Lennart Sundén, Allan Gustafsson (under Allans haka kan skymtas Göran Pershagens dito), Jan
Garnert, samt två svåridentifierade tolkar varav den med ryggen mot kameran troligtvis är Lars-Olof Hellqvist.
HUGIN&MUNIN 2/2012
11
Återblick Tolkskolan - tre jubilarer berättar
Tolkkullen 61/62 firar i år 50-årsjubileum sedan inryck på Tolkskolan. Här
nedan återges ett sammandrag av militärtolken Lars Olssons skildring av
tiden i kronans tjänst. Skildringen i sin helhet finns att läsa i boken ”Sigge
och hans 1000 elever” av Frank Orton och Sven-Ivan Sundqvist (red.).
Glimtar från Tolkskolan 1961-1962
Text: Lars Olsson, TolkS 61/62
Foto: Frank Orton, TolkS 61/62
Över 50 år har gått sedan vår årgång
ryckte in vid Arméns Tolkskola. Begrepp som ålning medelst hasning,
vapenfett, patron ur, enskild ställning, Handbok Stormakten, överläsning, inre tjänst, tältspis känns
trivsamt avlägsna. Jag minns....
Inryckningsdagen, den 5 juni, då vi
hämtade ut den gröna fältuniformen
m/59, de charmlösa kalsongerna,
fotlappar, överdragskläder (”grötmunderingen”) och det blårutiga
sänglinnet. 37 rekryter, nummer 501
till 537, födda 1937-1943, inhystes
i fyra logement i en kasernbyggnad
vid Stockholmsvägen tillhörande
Arméns Underofficersskola, AUS.
Den första exercisen på kaserngården, då fanjunkare Lindhs stentorsstämma måste ha hörts bort till domkyrkan. Han gick runt, gav order om
armbågs lucka och mätte avståndet
mellan oss mannar med sin 1,25
cm långa käpp. Då gillade vi honom inte! Snart förvandlades Lindh
emellertid från en rytande furie till
en stor, varm björn älskad av alla.
Det första fys-passet på Artillerigärdet. Fanjunkaren, klädd i en åtsittande, blå träningsoverall, deltog
mycket aktivt i övningarna, rytande
som ett lejon. Efter denna gång var
han aldrig mera med vid dessa tillfällen! Det stod länge Fysisk träning
som första programpunkt på schemat
12
på måndagsmorgnarna. Vi kördes då
ofta ut med buss någon mil utanför
Uppsala och fick verkligen pinna på
ordentligt för att hinna till nästa lektionspass. Några fick rida i stället för
att delta i långa terränglöpningar.
Den första städvisitationen på
logementet. Vi trodde, att vi hade
rengjort överallt. Fanjunkaren tog
ett enda steg in i rummet och förde
pekfingret över listen ovanför dörren. Fingret blev givetvis svart av
smuts.
Den första permissionsdagen, en
fredag, då alla stod uppställda i korridoren i den gråa permissionsuniformen, m/52. Fanjunkaren började
studera skoputsningen på nr 501 och
Boken Sigge och hans 1000 elever finns
att köpa genom MT. Kontakta kassoren@
militartolkar.org för mer information
fällde sedan överallt omdömet: Icke
tillfyllest! Icke tillfyllest! - utom vid
ett skopar: Nästan tillfyllest!
Fotbollsturneringen. Tolkskolans
lag hade dittills inte vunnit en enda
match i 10:e kompaniets årliga sommarmästerskap i fotboll. Inför vår
första match bad lagkaptenen SvenIvan Sundqvist att vi skulle få spela
på tjänstetid. Den strame skolchefen
svarade med ett maliciöst leende
”Jo, varje match efter den första!”
och åkte iväg på kurs. Med samma
maliciösa leende frågade han vid sin
återkomst hur det gått i turneringen
och fick det häpnadsväckande svaret
”Jo, i morgon spelar vi final!”. Vårt
lag var våldsamt nederlagstippat
men vann med 2-1 efter kvitteringsmål av Frank Orton och segermål på
frispark fem minuter före full tid av
Sven-Ivan.
Den första språklektionen den 25
juli 1961. Läraren Sigvard Lindqvist
hade grundligt lärt in våra namn i
förväg. Vi startade med alfabetet
som bara några få kunde. På fredagen samma vecka var det dags för
den första skrivningen, ett långt
transkriptionsprov.
Archangelsk,
Kujbysjev och Tjajkovskij skulle
skrivas med det kyrilliska alfabetet.
Sigge var då 37 år. Vi minns
alla hans handfasta undervisningsmetoder. Krita och svarta tavlan var
hans enda pedagogiska hjälpmedel.
Bandspelare användes aldrig. Sigges
uttal blev även vårt. Svaga resultat på
HUGIN&MUNIN 2/2012
Vänster: Tolkelever och personal våren 1962
Höger: Lars Olsson, Jüri Waldin och Sven-Ivan Sundqvist
proven i ryska hänfördes till ”brister
i överläsningen”. Själv vill jag bäst
minnas honom som den gode berättaren som livfullt skildrade sina resor
i österled. Man måste också storligen
imponeras av hans kunskaper i alla
möjliga språk. Hans ”siggismer” har
gått till tolkhistorien: -Kommer det
fler kväkanden från okunnighetens
träsk?.
När språkundervisningen startade, började det eviga pluggandet
under all vaken tid. Vi fick då bo
mindre trångt, två-fyra man tillsammans. Några hyrde rum på stan. Tolkeleverna hade som förmån kvällspermis ända till kl 23!
Dagsprogrammet. Det utgjordes
efter de sex första veckorna av ett
militärt pass och ett pass ”Språk”,
7.30 till 11.20 eller 12.30 till 16.30.
Den militära halvan av dagen upptog
fysisk träning, militärövningar i terrängen, cykeltolkning (livsfarligt!),
skjutövningar med pistol och k-pist,
lektioner i stabstjänst, underrättelsetjänst och taktik. Ett viktigt ämne
var Förhörstjänst, då hälften av oss
skulle spela krigsfångar och förhöras av en kamrat. Sigge suckade
djupt över språklig osäkerhet och
bristande realism. Kurschefen kapten Egerstad såg bister ut.
Därutöver förväntades vi ibland
ingå i beredskapsstyrkan och fick då
inte lämna området. Några gånger
HUGIN&MUNIN 2/2012
under året beordrades vi att gå vakt
mellan 18.00 och 6.00. Efter en natt
med usel sömn var det bara att sätta
sig i lektionssalen kl 7.30.
Morgonstädningen som utfördes
av två man med uppgift att sopa
korridoren. Enligt överenskommelse skulle de, om fara hotade, dvs
dagofficeren, ropa: Magnus, kom ut
och städa! Man hann då stiga upp,
det vill säga sätta båda fötterna i golvet. Överheten upptäckte snart detta
aningslösa knep.
Bestraffningen kompaniförbud,
som utdelades av kompanichefen,
kapten Larsson. Det innebar att man
företrädesvis under en helg inte fick
lämna kasernområdet och skulle anmäla sig regelbundet. Man kunde få
detta straff om dagofficeren ertappat
någon som inte stigit upp. En av oss
kvalificerade sig faktiskt för straffet arrest. Han hade kört in med bil
genom vakten med en flicka gömd
under en filt. Sympatiskt, tyckte vi,
för det rörde sig om flickvännen till
en kamrat på sjukan.
Skrivningarna i ryska ägde på
sommaren 1961 rum varje fredag
och förlades efter sexdagarsveckans
början den 1 september till lördagar.
De första månaderna utgjordes proven av 40 meningar på svenska, senare bestod översättningsuppgiften
av en sammanhängande text. Sigge
rättade med reservoarpenna med
blått bläck: bock, två eller ett streck.
Mer än åtta bockar gav betyget 4
och lägre. Resultatet tillkännagavs
på anslagstavlan jämte genomsnittet
på dittillsvarande skrivningar, presenterat med tre decimaler. I listans
nedre kvartil förekom ett vågrätt rött
streck.
Slutproven i maj 1962. Våra kunskaper mättes i ett prov i stabskunskap och i fyra olika prov i taktik,
underrättelsetjänst och ”Stormaktens” organisation, förutom att vi
fick ett svårare översättningsprov
från svenska till ryska, ett prov i
”allmänna realia” (historia, geografi,
samhällsförhållanden, litteratur), ett
i ”militära realia” och ett muntligt
slutförhör genomfört av den nästan
80-årige Jurij Semjonov.
Den efterlängtade utryckningsdagen, den 1 juni, efter 360 dagar
med först 2,75, senare 3,75 och som
korpraler 4,75 om dagen i lön. 26 av
ursprungligen 37 gick ut. Två blad
med betyg i samtliga ämnen och alla
rangordnade, de fyra första med Med
beröm godkänd, delades ut. Sigge
kom in på logementet och lade bort
titlarna.
Ett lärorikt år var slut.
•
13
Iran och Israel, krig eller kärlek
Relationen mellan Iran och Israel är ett ständigt pågående samtalsämne
bland experter såväl som lekmän i och utanför Mellanöstern.
Militärtolken Saga Holmgren Leissner tittar närmare på två länder
vars relation rymmer mer kärlek än vad som syns vid första anblicken.
Skribent: Saga Holmgren Leissner, TolkS
09/10
Relationen Iran-Israel är som en
mycket komplicerad kärlekshistoria.
De är de två starkaste geostrategiska
spelarna i Mellanöstern och deras
förhållningssätt till varandra visar
en ständig maktkamp. Få förstår sig
på vilken typ av relation länderna
egentligen har haft. I sin bok
”Treacherous Alliance” beskriver Trita
Parsi historien ungefär såhär: Under
1950-tal och 60-tal var de fiender utåt
medan de i praktiken hade ett intimt
samförstånd och utbyte. När Iran
istället var som svagast, efter kriget
mot Irak, utmålade Israel landet som
sitt största hot. Efter 1991 motarbetade
Iran fredsprocessen för att de ansåg
att fred mellan palestinier och israeler
gick emot deras stormaktsintressen.
Samtidigt försökte Israel förhindra att
USA och Iran skulle komma närmare
varandra, av rädsla för att själva bli
svikna.
Nu, år 2012, håller Iran fast vid
sitt atomprogram, trots omvärldens
protester. Israel har under våren öppet
uttalat hot om militärt anfall – hot som
aldrig förr hörts offentligt. Samtidigt
som president Ahmadinejaad håller
eldiga tal och israeliska militärstrateger
diskuterar anfallstaktik förs andra
samtal mellan Irans och Israels folk;
samtal som innehåller andra budskap.
I februari i år gick Oscar-priset för
bästa utländska film till iranska ”Nader
14
Bildkälla: http://www.facebook.com/israellovesiran
och Simin – en separation”, en film
regisserad av Asghar Farhadi. Det är
första gången priset går till en iransk
film. Nominerad i samma kategori
var israeliska filmen ”Footnote”.
I tidningen Haaretz kommenteras
detta i en artikel med följande rubrik:
”Iranian film beats Israeli ’Footnotes’
at Academy Awards”.
I sitt tal tackade regissören Asghar
Farhadi det iranska folket, ”the
”
’Dear Israeli Friends
and World! Iranians
love peace and we
hate hate!...and we
don’t need any Nuclear
Power to show it!’”
people who respects all cultures and
civilizations and despise hostility and
resentment”. Det var dessa människor
som skulle ha äran för priset.
”Nader och Simin – en separation”
är en film som berör. Den handlar
om relationen mellan en man och
en kvinna, huvudpersonerna Nader
och Simin, och deras olika sätt att ta
itu med svårigheter. Den handlar om
kvinnans möjligheter i ett land som
Iran, om klasskillnader, om ärlighet
och skuld, och om en pappas försök
att lära sin dotter att stå upp för det
som är rätt. Handlingen vecklar ut
sig långsamt, men för varje steg blir
historien mer och mer komplex.
Ingenting är vad det först verkar vara.
Den som talar sanning ljuger och den
som ljuger talar sanning. Vem bär
skulden för det som händer? Vem är
fri från skuld?
HUGIN&MUNIN 2/2012
Regissören Farhadi är lite ovanlig
i det att hans filmer både blir populära
utomlands och i hemlandet. Något
annat som är ovanligt är att han fått
tillåtelse att producera filmen i Iran
trots att den öppet tar upp problem i
landet (många internationellt erkända
iranska regissörer verkar inte längre i
Iran). Farhadi har öppet uttryckt stöd
för en av sina kollegor, Jafar Panahi,
som dömts till sex års fängelse på
grund av sin kritik av regimen. Inte
heller detta ställningstagande har satt
stopp för filmen ”Nader och Simin
– en separation”. Kulturministeriet
drog tillfälligt in visningstillståndet,
men gav sen tillbaks det igen. Efter
mottagandet av Oscarstatyetten har
bara lovord och stolthet hörts från
iransk stats-tv.
Filmen om Nader och Simins
skilsmässa har, förutom att ha
mottagit en Oscar, blivit firad runt
om i världen. Den ges fyra stjärnor
i Washington Post, har valts ut som
”Critics’ Pick” i New York Times,
utsetts till bästa utländska film på
den 44:e turkiska filmfestivalen samt
belönats med Guldbjörnen i Berlin.
Intressantast är kanske mottagandet
i Israel. När Sveriges Radio:s Negar
Josephi talar med människor som gått
ut från biografen i Tel Aviv efter att
ha sett filmen är många förvånade
och glada. En biobesökare, Yoav Gal,
säger ”Filmen påminner mig om att
folk här och där är så lika. Livet där
”
’Filmen påminner
mig om att folk här
och där är så lika.
Livet där påminner om
livet här i Israel. Alla
familjeproblem är som
de vi har här. Den här
filmen är så mänsklig
så att den talar till alla’”
HUGIN&MUNIN 2/2012
påminner om livet här i Israel. Alla
familjeproblem är som de vi har här.
Den här filmen är så mänsklig så att
den talar till alla”.
Det konkurrerande bidraget på
Oscarsgalan, den israeliska filmen
”Footnote”, handlar om konflikten
mellan far och son och utspelar sig i
akademisk miljö, i talmudstudiernas
värld på Hebrew University i
Jerusalem. Enligt New York Times
recensent A.O Scott är filmen på
Amerikansk poster till ”Nader och Simin - en
separation”
samma gång en satir, ett starkt
familjedrama och en beskrivning
av balansgången mellan ärlighet,
lojalitet, ambition och kärlek.
Ingen av dessa två filmer är
uttalat politiska. Ingen av dem
berör
internationella
konflikter
eller överhängande krigshot. Båda
handlar istället om djupa mänskliga
relationer, och om konflikter som är
igenkännbara för människor runt om i
världen. Ändå ingår dessa filmer som
en del av dynamiken mellan Israel
och Iran, som en del i balansakten
vars utgång avgör om det blir krig
eller inte.
I Israel ville paret Michal Tamir
”
Ändå ingår dessa
filmer som en del av
dynamiken mellan
Israel och Iran, som en
del i balansakten vars
utgång avgör om det
blir krig eller inte”
och Ronny Edry göra sitt för att
förhindra att ett krig bryter ut. De drog
igång Facebook-kampanjen ”Israelloves-Iran” där israeler uppmuntras
att lägga ut bilder med kärleksfulla
budskap och texter som ”Iranians we
will never bomb your country. We ♥
You”. Snart kom svar från det iranska
folket. På Facebook-sidan har flera
iranier laddat upp bilder på sig själva
och meddelanden som detta: “Dear
Israeli Friends and World! Iranians
love peace and we hate hate!...and
we don’t need any Nuclear Power to
show it!”.
Ett annat kärleksuttryck som
fått stor uppmärksamhet, och många
”likes”, är den iransk-israeliska
kyssen. Facebook-användaren Daniel
Anisfeld la upp ett foto på en iransk
kvinna och en israelisk man som
kysser varandra, samtidigt som deras
pass hålls upp i bildens förgrund
för att bevisa Capulet/Montaguemotsättningen.
För år 2012 sammanflätas Oscarstävlingar och Facebook-dialoger med
hotelser och vapenskrammel mellan
Tehran och Tel Aviv. Dessa samtal förs
samtidigt, på samma internationella
mediala scen. Å ena sidan används
framgångar i Hollywood när politiska
ledare slår sig för bröstet. Å andra
sidan bidrar kulturellt utbyte till att
folken på olika sidor om en gräns
känner igen sig i varandra. När
fiendens mänsklighet blir tydlig blir
det allt svårare att få fiendebilden att
fästa.
•
15
Flygvapenbesöket i Kubinka 1972
I förra numret av Hugin&Munin publicerades en artikel av överstelöjtnant Anatolij
Isajenko om det svenska flygvapenbesöket i Kubinka 1972. Militärtolken Jan Åke
Johnsson deltog vid besöket från svenskt håll och delar här med sig av sina erfarenheter.
Major Göran Bjuremalm har generöst försett oss med fotografier från tillfället.
Skribent: Jan Åke Jonsson, TolkS
flygvapenlinje 68/69
Foto: Owe Skoghagen
Med intresse läste jag artikeln om
F16-besöket 1972 i Hugin&Munin
nr 1/2012 av Anatolij Isajenko.
Vid det beskrivna besöket var jag
med som tolk tillsammans med Per
Strangert. Själv var jag också med vid
rekognosceringsbesöket ett par veckor
innan. Av det Isajenko skriver har jag
inget minne alls. Han fanns nog inte
i vår närhet. Från besöken har jag
emellertid åtskilliga andra anekdoter,
här är ett axplock.
Flygvapnet besökte Kubinka som
återbesök efter Sovjets flygbesök i
Uppsala 1967. Det svenska återbesöket
skulle egentligen ha ägt rum redan
1968, men blev på grund av tjeckkrisen
inte av förrän i maj 1972.
Rekognosceringsbesöket
Rek-flygningen gick från F8 Barkarby,
i dag frejdad handelsplats, till i första
hand Riga med flygvapnets DC-3. På
den tiden var det noga med saker och
ting vid utlandsfärder – jag undrar hur
många som i sitt pass har stämpeln
”Utrest, Polisen i Jakobsberg”? Det
passet vårdar jag ännu ömt.
När vi närmade oss luftrumsgränsen
till Sovjet hade besättningen många
gånger anropat Riga Control på
engelska. Inget svar. Befälhavaren sa
över InterCom ”Nä, nu får vi fan kalla
fram tolken, eller också vänder vi!” Han
mindes väl fortfarande en viss annan
16
Från vänster: Major Bjuremalm, major Lalajev och hjälten kosmonauten Vladimir Sjatalov.
svensk DC-3 som blivit nedskjuten av
ryssarna över just de farvattnen … Jag
rusade fram, men då hördes plötsligt
rösten från den rara damen i Riga, som
kunde lite engelska. Hon hade enligt
en senare uppgift hojat till tornet på
tjänstecykel. Vi höll ju högre fart. Så
”
’Nä, nu får vi fan kalla
fram tolken, eller också
vänder vi!’ Han mindes
väl fortfarande en viss
annan svensk DC-3
som blivit nedskjuten
av ryssarna över just de
farvattnen”
fick vi då färdtillstånd till den första
anhalten, flygbasen Riga-Rumbula.
Den första som klev ombord
efter landningen var en dam från
Jordbruksdepartementet. Olyckligtvis
hade en svensk militärattaché, som var
med ombord, en apelsin med sig som
färdkost. Det var inte tal om att föra den
ut ur flygplanet och ned på sovjetiskt
territorium. Han fick lov att äta upp
apelsinen innan han tilläts gå i land.
En svensk mekaniker lämnades
kvar vid flygplanet i sällskap med en
sovjetisk kollega för att tanka, medan vi
övriga åt en god lunch på officersmässen.
Ovanför manskapsmatsalen såg vi en
skylt där det stod ”Soldater! Iakttag
renlighet och ordning!”. Förvisso inte
dumt, men lite svårt med tanke på att
även officersmässens enda toalett var
HUGIN&MUNIN 2/2012
ett skrank bakom huset med en välfylld
dynghög.
När vi kom ut till flygplanet igen
frågade vi mekanikerna: Jaha, tankat
och klart? Nej nej, sa ryssen, jag har
inte fått ordern än! Tankbilen stod där,
redo, med motorn igång. Men att tanka
var omöjligt innan någon chef kommit
dit och sagt ”tanka!”. Så typiskt ryskt.
Utan direkt order, ingen åtgärd. Så var
det då. För oss helt ofattbart. Emellertid
hade de två kollegorna haft en angenäm
pratstund på tyska under tiden, sittande
på vingen i solskenet, men utan mat.
En till militär nödtorftigt utklädd
gammal student i svenska språket tog
mig åt sidan. Hans svenska var bra,
men han hade aldrig sett någon svensk
förut, än mindre varit i Sverige. Jag
har undrat och undrat, sa han, men
det finns ett ord som jag inte förstår:
Personalpolitik. Vad betyder det? Det
har inte med politik att göra, sa jag,
men det blev i övrigt tämligen svårt
att förklara begreppet. Frågan är om
det inte var lika svårt att få fram den
svenska betydelsen …
Så kom vi till den andra anhalten,
Vitebsk, där en transportflottilj med
30 transportflygplan Antonov An12 fanns. Efter förnyad lunch skulle
banan inspekteras. Den var gjord
av cementklumpar med betänkliga
spalter emellan. Flygchefen, major
Skoghagen, senare CTolkS, sa att det
här kanske går bra för era An-12, men
våra J35 kommer att få punka, när
vi anländer. Ni måste fylla igen alla
sprickor. Vid huvudbesöket tre veckor
senare var banan helt jämn! Ryssarna
är nog ännu tacksamma för påpekandet
och åtgärden – ett gigantiskt arbete.
Vid målet Kubinka, 7 mil sydväst
om Moskva, ”representationsflottiljen”,
befanns allt vara tillfyllest, och
tolkningen gick bra. Emellertid
måste även en tolk efterhand besöka
kabinettet, men det gick inte för
sig utan en överstelöjtnants stränga
övervakning. Ordning och reda, och
säkerheten främst …
Under återfärden med DC-3 var
det dimma vid Riga-Rumbula. Med
i förarrummet fanns då två gravt
överåriga ex-piloter. De hade nog i
tidernas begynnelse flugit Li-2, den
”
Jag har undrat
och undrat, sa han,
men det finns ett ord
som jag inte förstår:
Personalpolitik. Vad
betyder det?”
ryska kopian av DC-3, men med gamla
ryska instrument. När vi närmade
oss beslutshöjd utan sikt började de
att vinka frenetiskt åt vänster och
tyckte att befälhavaren borde svänga
däråt. Jag insåg att de gamle inte alls
förstod ett nutida västerländskt ILSinstrument. Det blev farligt! Med
hjärtat i halsgropen betraktade jag
höjdmätaren. Men då sa befälhavaren
”nä, nu ligger vi åt helvete fel”, drog
snabbt på gas, steg, och gjorde ett
nytt inflygningsvarv, struntade i de
generade geronterna och genomförde
en ny perfekt instrumentinflygning. Så
blev det tankat, och äntligen en säker
ankomst hem.
De båda uppvisningsgruppernas förare efter flyguppvisningen. Svenska gruppen från vänster: Göran Bjuremalm, Lage Zachrisson, Rutger
Nordling och Lars Nordlander.
HUGIN&MUNIN 2/2012
17
Draken-besöket i Kubinka
Efter tre veckor var det dags för
J35-besöket med CF16 Öv Olson,
sedermera CFV, som själv flög en
av de tio 35:orna. Vi rekare flög hela
tiden i förväg med en DC-3 och en
C-130 Hercules och fanns på plats. När
de exotiska J35 skymtades vid första
anhalten Riga, gallskrek alla ryssarna
exalterat: idut! idut!! (där kommer
de!!). Vädret var gott, och vår egen
unge lugne trafikledare från F16, som
bemannat den antika radion, behövde
bara säga sina lågmälda fåordiga
fraser för att meddela Klart Landa.
Men bakom vår unge TL stod ett helt
koppel av ryska kollegor och gastade
och skrek för att onödigtvis försöka
”
Ryssarna kastade sig
bokstavligen på marken
och skrek: Nizko,
strazhno!”
hjälpa svensken. När alla 35:or taxat
in och parkerat var den unge mannen
något av en celebritet. Låter det alltid
så där lugnt och sansat hos er i radion?
En sovjetisk officer drog honom också
i skägget och sa: Märkligt, så ung man,
och ändå skägg?!
I Vitebsk, den andra anhalten,
var som sagt banan slät och fin, och
inget av de reservhjul som medbragts
behövde användas. Herculesen var
eljest fullastad med alla tänkbara delar
till 35:orna.
Efter lunchen med översten råkade
svenskarna nämna att Hercules har
tryckkabin och att den också kan backa
på marken med reversering. Med viss
syrlighet sa ryssarna att det där kunde
då inte vara sant. Det återstod bara för
hela sällskapet att bli bussade ner till
rampen och få en demonstration. Jodå,
dörrarna hade tätningslister, alltså
tryckkabin. Och Herculesen backades
med eftertryck. En något surmulen
medvetenhet om skillnaden mellan
18
Från vänster: Major Bjuremalm och major Zacharov.
öst och väst var pinsamt skönjbar. An12:an hade ju inte alls dessa nyttiga och
praktiska egenskaper.
Så kom vi alla till Moskva-Kubinka,
och ett par dagar av ceremonier följde.
Vid huvudbanketten inledde CF16
med Helan går, vari alla svenskarna
instämde unisont och fortissimo.
Min bordsgranne sa: Vad konstiga ni
svenskar är, vi ryssar brukar sjunga
sedan vi druckit ett tag. Nykterheten
blev också till ytterlighet begränsad,
såsom seden var och artigheten
absolut fordrade på den tiden. Värden,
generalen och flygvapnets chef
inom Moskvas Milo, vajade mycket
betänkligt, när han i sitt tal erinrade oss
om att vi nu kommit till Lenins land,
och att vi borde betänka det.
Ett genomlidet hövligt turistbesök
inne i Moskva behöver ingen
beskrivning. Jo, vi skulle förstås gå
på Bolsjoj och se Figaros Bröllop
(som råkar vara min favoritopera).
Som bekant slutar tredje akten med
en bröllopsscen. Då trodde flertalet
svenskar att det var slut och släntrade
uttråkade iväg mot de breda trapporna.
Men den förvirrande sista akten återstod
ju! Det var märkvärdigt att se hur
Bolsjoj plötsligt svärmade av vakter,
Gud vet av vilken sort, som handfast
skickade tillbaka de vilsekomna in
igen.
Nästa dag i Kubinka blev det
flyguppvisning! En hedersläktare hade
byggts upp på flygfältet för Sovjets
vice flygvapenchef Jefimov, vår egen
flygvapenchef generallöjtnant Stig
Norén, höga sovjetiska flygofficerare,
astronauter med flera. Fyrgrupp
Draken, F16:s och flygvapnets
”
En något surmulen
medvetenhet om
skillnaden mellan öst
och väst var pinsamt
skönjbar. An-12:an
hade ju inte alls dessa
nyttiga och praktiska
egenskaper”
uppvisningsgrupp, började under
ledning av major Göran Bjuremalm.
Jag var kommenderad till banänden
för att tolka åt officerarna där. Det
var disigt och fuktigt i luften men
gruppen genomförde ändå hela
höghöjdsprogrammet
(molnhöjden
ska då vara högre än 1800 meter) med
bland annat en looping i toppen av
molnen i rutformation. Avslutningen
var storslagen. Svenskarna flög på
sannolikt 15 meters höjd strax under
ljudfart rakt mot hedersläktaren.
Ryssarna kastade sig bokstavligen på
HUGIN&MUNIN 2/2012
marken och skrek: Nizko, strazhno!
(lågt, förfärligt!). Ryssarnas MiG 21
fick inte flyga lägre än 100 meter.
Dessutom visade 35-förarna hur
man kan vända på en femöring och
återkomma i högsta fart för att få
nytt skottläge. MiG 21:orna behövde
halva Ryssland för att fullborda ett
motsvarande andra varv. Att man från
sovjetiskt håll var imponerad gick inte
att ta miste på.
Under en vilopaus satt jag i
Herculesen och väntade. En ung
värnpliktig dök upp och frågade
om han kunde få äran att tanka vår
Hercules. Själv hade han tankning
som enda uppgift, och hans pappa
var lastbilschaufför på en kolchos,
meddelade han stolt. Jag sa att Hercules
har bränsle nog för tur och retur. Han
blev besviken. Men så frågade han: Är
det sant att ni har en kung i Sverige?
Javisst, sa jag, vill du se honom? Och
gav honom en enkrona. Får jag behålla
den? Javisst, sa jag. Han blev mycket
lycklig och bevarar den kanske ännu.
MiG-gruppen
Men hans ögon tindrar nog inte längre,
som då.
Efter utväxling av gåvor och
artigheter gick slutligen hemfärden
samma väg tillbaka utan missöden.
Herculesen
kunde
fickparkera
baklänges på F16 i Uppsala för
urlastning.
Om någon av er unga händelsevis
läser detta, förstår ni ju att det var ett
annat Ryssland vi besökte då. Det var
Kalla krigets dagar, och ömsesidig
misstänksamhet
blandades
med
ömsesidig stel artighet. Trots det fanns
ändå en känsla av kamratlig hjärtlighet
bakom, flygare emellan.
•
Återträff i Lund för TolkS GU 87/88
Text och bild: Tomas Rosén, TolkS 87/88
I ett kylslaget Lund i början av
juni firade GU 87/88 att det har
gått ett kvartssekel sedan man
ryckte in på TolkS.
Festligheterna
inleddes
på kvällen den 1 juni med en
gemensam middag på Grand
Hotel.
Lördagen
bjöd
på
ytterligare en middag samt flera
intressanta aktiviteter, däribland
en uppskattad föreläsning av
lundaprofessorn i psykolingvistik,
Marianne Gullberg.
Organisatörer för jubileet
var Erik Axel Hofvendahl och
Jonas Nyrén. Som fotot visar var
uppslutningen god.
•
HUGIN&MUNIN 2/2012
Bakre raden, fr. v: Fredrik Engströmer, Thomas Rosén, Göran Tholander, Peter Rabe, Erik
Hällström, Patric Stafshede, Mats Edberg, Joachim Palmé, Thomas Blomquist, Gustaf
Ullenhag, Johan Hultner, Joacim Einvall, Michael Rosenthal, Karl-Åke Persson.
Främre raden, fr. v: Andreas Berggren, Hans Levin, Staffan Cederstrand, Ragnar Agnell,
Jonas Nyrén, Marcus Hamberg, Erik Axel Hofvendahl, Martin Nilsson, Fredrik Linde, Petter
Sternby, Peter Hedling, Erik Sprängare.
19
Att fira bin Ladens dödsdag:
Amerikanska perpektiv
Lite mer än ett år har gått sedan Usama bin Laden sköts av amerikanska
specialtrupper i Abbottabad, Pakistan. Militärtolken David Asker, tillika student på
Princeton University i USA, reflekterar här kring dödsdagen i en amerikansk kontext.
Skribent: David Asker, TolkS 08/09
På mitt studentrum på Princetonuniversitet hörde jag sent på kvällen den
2 maj 2011 Barak Obamas typiska
tonfall. På TV:n sågs en president
som i sparsamma ordalag annonserade att världens mest efterjagade
man, Usama bin Laden, just hade
dödats av amerikanska specialtrupper. Därefter följde ett ohämmat
glädjeutbrott. Campus exploderade
i en slags gatufest. Studenter sjöng
USA:s nationalsång och SMS-inbjudningar till firanden av den glada
nyheten på den ena eller andra platsen strömmande in. Några pratade
om att bege sig till Ground Zero i
New York och andra ville hoppa
på tåget hela vägen till Vita Huset
i Washington. Stämningen kan bara
kallas euforisk.
I sällskap med mina rumskompisar och andra studenter begav jag
mig ut i en varm, fuktig New Jerseynatt. Utanför Princetons institution
för utrikespolitik, The Woodrow
Wilson School of Public and International Affairs dansade studenter
i fontänen och andra firade nyheten
med champagne. En stor grupp killar - fotbollslaget, tror jag - skrek
slagord hämtade från fotbollsarenan: ”I believe that we have won!”
och ”Score board! Score board!”
”Score board” är en talande
symbol för hur många amerikaner
kände den natten. Uttrycket är vanligt i sportsammanhang och innebär
att överdrivna glåpord och hejarop
20
är överflödiga eftersom slutresultatet står så tydligt. Den känslan
hade lyst med sin frånvaro under
hela USA:s decennielånga krig mot
terrorismen så långt. Motgångarna
hade varit många och framgångarna
få. Många verkade känna att de äntligen betalade tillbaka, med tio års
ränta, för en nationell förnedring.
Ingen, eller få, reflekterade den
natten över de etiska aspekterna
av att fira bin Ladens död, euforin
var alltför övermäktig för sådana
funderingar. Men när jag på årsdagen, sittande i biblioteket, nämnde
att det redan gått ett år sedan bin
Ladens död lade hela rummet strax
ifrån sig böckerna och inledde en
het diskussion. Några menade att
det var pinsamt och oacceptabelt av
ett civiliserat folk att fira en människas död. Detta upprörde många.
En av mina vänner invände att det
man hade firat inte hade varit att en
människa dött, utan att en symbol
hade förstörts, att USA för första
gången i kriget mot terrorismen
uppnått någon slags seger. USA:s
utrikespolitik i decenniet sedan 11
september hade allt mer setts av folk
som ett nederlag och en källa till
förnedring, vars mest smärtsamma
tillkortakommande var att mannen
som orkestrerat det hela fortfarande
gick fri. Att fira bin Ladens död,
menade hon, var ett slags nationell
katarsis som inte kunde beklagas av
någon. Men när vi firar, blev mot-
argumentet, sjunker vi till samma
nivå som terroristerna. Anledningen
till att vi har rätt och de har fel är
just det att vi respekterar individer
och människoliv. Att firandet varit
förståeligt betyder inte att det varit
acceptabelt.
Åsikterna bland mina vänner
förblev delade - och förblir delade
i det amerikanska samhället i stort.
Den kortlivade solidaritet bland
amerikanerna som bin Ladens död
framkallade understryker bara den
polarisering som decenniet därefter,
genom två krig och ett djupt skifte
av balansen mellan säkerhet och
medborgerliga rättigheter, har skapat. Det blåser vindar i USA som
klart kan ses som odemokratiska.
Diskriminering mot muslimer blir
allt vanligare och en professor på
Princeton förfasade sig nyligen
över hur den generation som nu
växer upp i USA fått sin världsbild
formad av en tid där individens friheter prioriteras lägre än nationens
säkerhet. Jag är dock inte lika pessimistisk. USA har fortfarande sin
styrka i befolkningens pluralism
och förkärlek för att kritisera och
ifrågasätta. Samtalet med mina vänner på bin Ladens dödsdag visar på
att debatten om vart USA är på väg
vad gäller terrorism och mänskliga
rättigheter är långt ifrån avslutad. I
världens kanske mest individualistiska land är framtiden allt annat än
förutbestämd.
•
HUGIN&MUNIN 2/2012