Transcript En fullträff i arenaformat

R E DA K TÖ R
Piteå-Tidningen · Lördag 16 augusti 2014
Karina Sundkvist · 0911-645 18 · [email protected]
21
“Elektra” sänds i både tv och radio
n Norrlandsoperans och det katalanska scenkollektivet La Fura dels Baus stora utomhusuppsättning av Richard Strauss tyska opera ”Elektra” spelas in av både radio och
tv. Lördag 6 september sänder Sveriges radio P2 sin inspelning klockan 19.00-22.00.
Senare i höst sänder SVT ett program som visar hela operaföreställningen.
Vy över spelplatsen på Umestan med Elektras ståljätte i bakgrunden. På marken Ingela
Brimberg (Elektra), Magnus Kyhle (Orestes) och Susanna Levonen (Chrysothemis).
FoTo: M aTS BäcKer
En fullträff i
arenaformat
OpERA
Elektra
pREmiäR: Norrlandsoperans och La Fura dels Baus
uppsättning, torsdag kväll.
musiK: Richard Strauss.
LibRETTO: Hugo von Hofmannsthal efter Sofokles
mytologiska tragedi.
sOLisTER: Ingela Brimberg
– Elektra, sopran. Susanna
Levonen – Chrysotemis,
sopran. Ingrid Tobiasson
– Klytaimnestra, mezzosopran. Thomas Lander –
Orestes, baryton. Magnus
Kyhle – Aigistos, tenor. Mfl.
ORKEsTER: Norrlandsoperans symfoniorkester med
27 gästmusiker under ledning av Rumon Gamba.
REgi: Carlus Padrissa.
KOsTym: Clara Sullá.
KOREOgRAfi: Mireia
Romero.
pLATs: Parkeringen på kaserngården, Umestan.
pubLiK: Nästan 2000 personer (inte riktigt fullsatt).
TiD: En timme, 40 minuter.
ÖvRigT: Sjungs på tyska,
översätts med textmaskin
till svenska och engelska.
med en konstnärlig ma-
nifestation i arenaformat
lockar 40-årsjubilerande
Norrlandsoperan ny publik
genom att sätta upp världens största operascen
utomhus.
Tillsammans med scenkonstkollektivet från Barcelona hyllar man samtidigt 150-årsminnet av
kompositörens födelse i
en föreställning som kall-
Ingela Brimberg (Elektra) sjungades i sin jätte. Framför henne på kungens grav en projicering av Norrlandsoperans symfoniorkester.
Thomas Lander (Orestes) spektakulära entré på sin brinnande ståljätte.
las kulturhuvudstadsårets
juvel.
Marknadsföringen av
och intresset för Umeås
”Elektra” har varit massivt.
Något som brukar skruva
upp förväntningarna så ansenligt att de blir svåra att
leva upp till. Regissören har
talat om ”operachock”, titelrollsinnehavaren som
sjunger sex meter upp i luften har sagt att hon skulle behöva snabbterapi för
att hon är höjdrädd, Norrlandsoperans vd och konstnärliga ledare Kjell Englund
har lovat publiken en oförglömlig upplevelse.
Bilder på jättedockor, hundratusentals liter ”blod” och annat, har
knappast undgått någon.
Partiturets utmaningar har
liknats vid ”det ultimata
kraftprovet”, och så vidare.
Efteråt talar publiken
mest om de imponerande tekniska lösningarna
på 200-meterscenen. Lite
sägs också om den kusliga
handlingen. Strauss enaktare bygger på den grekiska
myten om prinsessan som
inte ger sig förrän modern
Klytaimnestra och hennes
älskare Aigisthos är döda,
eftersom de har dödat kung
Agamemnon.
Chrysothemis försöker
få sin hämndlystna syster
på andra tankar, men båda
lider av ångest för att de är
fångna i palatset och av att
modern även önskar se deras bror Orestes död. Det är
han som till sist fullbordar
hämnden på fadern, fast då
förmår inte Elektra ta sig ur
sin galenskap utan beskriver glädjen som en börda.
Enligt Carlus Padrissa är
det iscensatta blodbadet
metafor för krigen i Europa.
Ett bestående intryck är
för mig hur de konstnärliga komponenterna hakar
i varandra för att förmedla
dramaturgin, med hjälp av
överraskande tekniska lösningar.
Känslosvallen bärs suve-
Ingrid Tobiasson övertygar som Klytaimnestra häftad vid sin offersvans.
ränt fram av orkestern och
sångarna. Var och en av solisterna är som gjorda för
sina respektive roller.
Trots att orkestern sitter
inne i ett hus och inte ser
scenen, händer det nästan
aldrig att dirigenten dränker sångarnas röster.
Rumon Gamba får ändå
fram de många uttrycken av vrede, sorg, smärta,
hämndlystnad, glädje, syskonkärlek, dödsångest och
jubel.
Att operan framförs på
originalspråket är ett stort
plus, eftersom musiken och
det orimmade versmåttets
Susanna Levonen (Chrysothemis) framför
sin ståljätte.
stavelser är den symbios
som allt annat ska fästa vid.
Trots fantasieggande
symbolik av ljud-, ljusfärg- och formfenomen
som oavbrutet förekommer på hela området, från
skogsbrynet till högst upp
på läktaren där jag sitter,
förundras jag mest över
hur säkert och uttrycksfullt sångarna framför sina
roller.
Valet av solister är en
fullträff och det mest drabbande skottet avfyras från
Ingela Brimberg, vars täta
iskyla enkelt smälter till en
något varmare klang när
det är motiverat.
Denna underhållande
megaversion av ”Elektra”
knyter an till såväl antiken
som det moderna samhället – både en livs levande
häst och en nedcabbad bil
förekommer till exempel
– men är i grunden trogen
originalet.
Finalen är ett litet men
hoppingivande undantag:
Elektra står upp. Hennes
alter ego, den stora dockan, är däremot livlös. Ett
aningen öppnare slut som
tilltalar mig.
Karina sundkvist