Transcript Edvard Griegs (1843–1907) andra stråkkvartett är ofullbordad

Edvard Griegs (1843–1907) andra stråkkvartett är ofullbordad — han fick bara färdig de två
första satserna, de två sista finns enbart i skisser. Från Köpenhamn skriver han till en vän den
26 mars 1891: ”Jag har skrivit två satser på en stråkkvartett. Den skulle naturligtvis varit
färdig här nere. Men. Nu skall jag i april till Kristiania (Oslo) …”. Det ser emellertid ut som
att inspirationen, som Grieg var så beroende av, hade lämnat honom. Då han 1877
komponerade sin första stråkkvartett fick han jobba hårt, slet redan då med inspirationen. När
han nu 1891 skulle komponera sin andra kvartett stannade det helt enkelt upp för honom.
Brist på inspiration – och sjukdom – var orsaken. Att han inte fullgjorde F-dur kvartetten
plågade Grieg resten av livet. Även om det fattas två satser benämner man den ofullbordade
kvartetten som ”F-dur-kvartetten” och det är musik av vassaste Grieg-märke! Första satsen,
Allegro vivace e grazioso, har en mycket ljus grundton samtidigt som den flödar över av
musikalisk driv, flukt och intensitet. Andra satsen fortsätter i samma spår men med en
dramatisk nerv som tar andan ur en. I kvartetten vänder Grieg tillbaka till den optimistiska
lyriska stämningsvärlden från ungdomstiden, den tid då han skapade den första violinsonaten, också den i F-dur. Grieg lät naturligt nog aldrig de två satserna tryckas men när Nina,
Griegs fru, kort efter Griegs död överlämnade en del manuskript till Griegs gode musikervän
Julius Röntgen, utbrast han: ”Men varför har Edvard aldrig visat oss detta – då skulle vi nog
ha övertalat honom att göra verket färdig!” Nu blev det inte så men det som blev, blev musik
det slår gnistor om.
Wolfgang Amadeus Mozarts klarinettkvintett, fullbordad september 1789, hör till Mozarts
mest populära verk. Den har i fråga om klang och innehåll mycket gemensamt med
pianokonserten, nr. 23 i samma tonart (K 488). Folke Törnblom skriver om kvintetten:
”Klarinettkvintetten är den ädlaste och renaste skönhet för envar … en skönhet påtaglig och
samtidigt liksom oåtkomlig. I första satsen förs ett samtal mellan de fem instrumenten –
klarinetten är i detta verk ingen ledare, endast en likaberättigad medlem … ett alvarligt samtal
i älskvärd ton. Larghettosatsen är leende vishet och vemod. I menuetten skapas ingen
dramatik genom motsättningen mellan den första trion i moll för enbart stråkar och den andra
trion i dur med klarinettens ländlerartade melodi … Temat och de fyra variationerna i finalen
är alltsammans stillsam glädje och ljust allvar och liksom hela verket på en gång en inbjudan
till lyssnaren att deltaga – det är ju meningen med all musik.”
Robert Schumanns pianokvintett i Ess-dur op. 44 är komponerad under hans
”kammarmusikår” 1842 och tillägnades hans hustru Clara. Det lär ha varit Felix Mendelssohn
som spelade pianostämman vid uruppförandet efter att Clara plötsligt blivit sjuk. Verket anses
vara den första stora pianokvintetten även om Hummel och Schubert tidigare skrivit
pianokvintetter. Schumanns instrumentation med 2 violiner, viola och cello förutom piano
blev mall för senare kvintetter. Pianostämman i Ess-durkvintetten har fått stort utrymme, dock
utan att egentligen dominera. Första satsen, Allegro brillante, inleds unisont med ett tema fyllt
av glans och dramatik medan det lyriska sidotemat, som pendlar mellan glädje och vemod,
presenteras i växelspel mellan cellon och violan. Andra satsen är en sorge-marsch. Den är
närmast att betrakta som ett rondo med en cyklisk temaföljd. Tredje satsen, Scherzo: Molto
vivace, är femdelad med två trior enligt mönstret ABACA. Finalen, Allegro ma non troppo,
har en ovanlig form. Homer Ulrich menar att Schumann här har skapat en typ av dubbel
sonatform medan Melvin Berger skriver att satsen har en ovanligt lång coda. Det må vara hur
det vill med det — ett magnifikt verk avslutas med en magnifik final.
Håkan Dahlén, Rune Andersen
Medverkande
Karin Bjurman, cello, studerade åren 1990–93 på Kungliga musikhögskolan för Ola Karlsson. Från 1993
studerade hon för Frans Helmersson, senare även för Thorleif Thedeen på Edsbergs musikinstitut samt
kammarmusik för Mats Zetterqvist. Studierna avslutades med Kammarmusikdiplom våren 1997. Förutom en rad
kammarmusik-sammanhang och som fast anställd i Symfoniorkestern vid Norrlandsoperan från 2002 har hon
också gjort solistiska framträdanden, t. ex. som solist i Tjajkovskijs ” Rokokovariationer” med Umeå
musiksällskap 2006.
Andreas Olsson, violin, studerade för Gunnar Crantz i Falun och fyra år för prof. Sergej Azizian vid
Det Kongelige Danske Musikkonservatorium i Köpenhamn. Efter vikariat i Det Kongelige Kapel i Köpenhamn
och i Göteborgs symfoniker fick han 2003 anställning i Norrlandsoperans Symfoniorkester. I
konsertsammanhang har han medverkat både som solist och kammarmusiker samt som vikarie i Kgl.
Filharmoniska Orkestern, Stockholm.
Fredrik Syberg, violin föddes i Åre och började spela fiol vid fem års ålder. Efter
musikgymnasiet i Östersund följde studier vid Musikkonservatoriet Falun, Kungl. Musikhögskolan Sthlm och
masterutbildning i kammarmusik vid Edsbergs Slott. Fredrik arbetar för närvarande som stämledare i
Norrlandsoperan, men är även flitigt anlitad som studiomusiker och finns representerad på över 200
studioalbum.
Jonas Olsson Hakelind, klarinett, började spela tidigt uppvuxen som han är i Vargön, Västergötland
tillsammans med två fiolspelande syskon. Några år efter avslutade studier vid Musikhögskolan i Göteborg kom
han till Umeå där han nu arbetat femton år som klarinettist i Norrlandsoperans Symfoniorkester. I GBG
studerade Jonas för Sten Pettersson och Urban Claesson och i STHLM för Hermann Stefansson, Kungl. filharm.
ork.
Pär Lindqvist, altviol, arbetar sedan våren 2009 som stämledare i violasektionen i Norrlandsoperans
symfoniorkester. Han är uppvuxen i Oxelösund och började spela fiol som fyraåring, men bytte vid tolv års ålder
till violan. Till gymnasiet sökte sig Pär till Musikkonservatoriet i Falun, och därefter blev det fyra års studier vid
Kungl. Musikhögskolan i Stockholm. Han har studerat för bland annat Malin Broman, Pascal Siffert och Henrik
Frendin. Hösten 2008 påbörjade han sina masterstudier vid Edsberg slott i Sollentuna.
Rune Andersen, konsertpianist, kammarmusiker och ackompanjatör, utbildad i Oslo (Benny DahlHanssen, Kjell Bækkelund), Berlin (Rita Meinl Weise, Herrman Link vid Komische Oper) och Budapest.
Förutom en rad kammarmusik-konserter i Norge, har han arbetet som ackompanjatör för en rad av solisterna vid
Den Norska Opera. Med dessa har han turnerat i bl. a. Norge, Sverige, Schweiz, Polen, Belgien och USA och
gjort ett otal radioinspelningar.