Om vänsterförböjning

Jag har under mångårig tid försökt förklara och förstå det nya problemet i sulkysporten över hela världen: vänsterförböjningen. Hästarna försöker springa åt höger och kusken måste därför med kraft ta i vänstertömmen för att hästen ska hålla sitt spår. För det första är det viktigt att förstå, att hästens vilja att springa till höger, inte beror på någon skada eller är ett resultat av något okänt som hästen råkat ut för. Detta är en genetiskt betingad egenhet som faktiskt människorna har orsakat. Enkelt förklarat, är det ett försök att öka hästens möjlighet att klara kurvorna bättre. Man har alltså avlat på ”vänsterhänta” individer. Problemet blir att den inte följer banans riktning efter kurvorna och ut på banans raksidor. Hästen följer alltså kurvan med hela kroppen förböjd och har då anpassat gångarten fel när den går in på rakorna och måste då koordinera om sitt system för bakbenen. Vänster bakben hamnar mitt bakom vänster framben och blir på så sätt bombarderad med slag på vänster bakhov och bakkota, men oftast mycket lågt. Det hinner bli många smällar på varje varv och om vi inte uppmärksammar detta tidigt, tvingar vi hästen att lösa detta själv. Den enda led hästar kan böja i sidled är bakknäet – men bara 3 grader – vilket inte räcker för att hjälpa koordinationen, så hästen måste flytta hela bakdelen och hamnar så i en tveksam position som tvingar fram fel muskelrytmik. Det här frestar framförallt ischiasmuskeln mellan höften och knäet. Långt gånget, även gaffelbandets övre del. Hästen blir halt. De palperbara ställena, och även de synliga ställena, går naturligtvis att bota för stunden, men grundproblemet är egentligen att hästen måste lära sig att koordinera sin kropp i övergångarna till och från raksträckor och kurvor - utan att tappa tempot. (Se bara på hopphästarna. Om dom inte kommer exakt rätt på ett hinder, så klarar dom inte heller hoppet.) Vi som är arbetande och involverade i denna sport, måste förstå att i framtiden måste varje hov balanseras för sig och framförallt – varje hov måste anpassas till nya naturregler. Vi måste först veta var hästens tyngdpunkt ligger. Både från långsidan och kortsidan. Titta på ett hederligt Bessman hur tyngdpunkten fungerar och överför denna tanke till hästen. Den naturliga tyngdpunkten på en häst ligger ca en decimeter bakom selens plats och ca två decimeter under ryggraden. Om man betraktar detta ur ett Bessman perspektiv, kan man förstå att huvudet blir avgörande för hur tyngdpunkten kan flyttas på hästen. T.ex. en häst med lång käk, kan länga sitt huvud framåt och därmed flytta sin tyngdpunkt framåt, vilket gör att den lättare kan klara av att hålla balansen. Man får dock passa sig för att hästen doppar huvudet för långt ner, eller går bakom hand, som man också kan kalla det för. I ett lopp kan detta vara förödande, eftersom hästen då kraftigt flyttar sin tyngdpunkt och tappar balansen. Det är därför bättre att fixera huvudet med en lång käk i lopp, än att köra utan. En häst med lång käk slår sig många gånger mycket lågt på bakbenen, så den måste få iväg frambenet i en snabbare rörelse för att över huvudtaget inte krocka med bakbenet. Detta är lättast att göra med en tåöppen sko på en naturligt vinklad framhov. Många gånger räcker det med att bara byta på vänster framhov och använda en extremt lätt sko. Om man är modig, vänder man även vänster bak och använder en sko som är längre bakom trakten för att få ökad bromseffekt i

nedtrampningsmomentet. Jag tycker om att göra denna udda balansering så tidigt som möjligt för att lära unghästar en naturlig rytmik. Den här balanseringen med tåöppna skor, gäller alltså motorn på hästen, men även den hjärnbaserade mekaniken måste justeras. De vänsterställda hästarna är oftast bedrövliga i munnen. Hästen måste i första hand utrustas med ett snällt anpassat bett. Jag tjatar jämt om det tunna bett som alla bondhästar hade förr. Jag kan villigt erkänna att det tagit över 30 år att förstå att hästar inte vill ha tjocka, eller klädda bett. Det bett som jag förordar idag kallas bridong, som också efter många års tjat finns att köpa i mindre bredd mellan ringarna, än vad som hela tiden funnits för stora halvblod. Idag finns storlekar från 10,5 och uppåt. Bettet skall vara lite bredare än munnen och ej vara uppdraget i mungiporna. Sitter det här bettet perfekt i munnen, skall det inte behövas något tungband. Det fungerar faktiskt så, att om bettet sitter perfekt, så att hästen tuggar normalt på det, så korrigerar den själv tungan om det skulle bli fel. (Vid tävling, om hästen är lite spänd och nervös, kan det vara befogat att binda tungan ur säkerhetssynpunkt därför att många hästar har blivit inkörda och vana vid det.) När hästen är selad och klar – ge den något att tugga på eller tag lite askorbinsyra, vitamin C, på tungan innan hästen går ut, så eliminerar vi många tungproblem. Hästen kommer att hålla tungan under bettet. Undvik det så kallade travbettet. För många hästar ställer sig ”travbettet” på högkant i munnen och skapar onödigt tryck på lanerna. Detta i sin tur kan tvinga fram användandet av tungband. Hästen skall må bra när den går till start. Själva körtekniken ligger sedan i att ständigt jobba vänster – höger i hästens rytm, men med ”ta och ge” principen med lite överdrift på ”ge” på vänstersidan och samtidigt ställa om bettet till högertömmen med en snabb kontring på ”ta”. Om nu hästen reagerar på detta med att svara genom en eftergift på vänstern, måste kusken snabbt berömma hästen verbalt. Icke förstörda hästar kan svara mycket snabbt och man måste vara beredd på att motta detta besked. Viktigt, viktigt, viktigt: detta munarbete börjar redan på stallgången och fortsätter hela arbetspasset. Jag garanterar att det ger resultat. Att köra häst är ingen hobbyverksamhet – det är ett superprofessionellt arbete som kräver precision och att man är konsekvent under hela arbetspasset!