Transcript Första intervjun med Bertil Ströberg

INTERVJU MED BERTIL STRÖBERG  Hur är det möjligt att detta kunde hända i vårt rättssamhälle ? Det kunde ju ha varit vem som helst av oss som ville vara en medmänniska behjälplig ! Jag har dock nu kunnat få göra en personlig intervju med honom och vars resultat framgår nedan. Folke Hellbom
2 Under många år brevväxlade jag och Bertil Ströberg flitligt med varandra. När den nya tekniken med mail fanns tillgänglig så intensifierades kontakterna avsevärt. Under hela denna tid behandlade vi aldrig den juridiska dom som han erhållit och det fängelsestraff han har avsuttit. Men när Göran Dufwa år 2008 kom med sin eminenta avhandling fick korrespondensen dock en helt annan inriktning. Det var då som jag efterhörde hur han kände för att återigen komma i ropet med sitt ärende. Han var till en början väldigt restriktiv och tveksam om han och hustrun Marianne skulle orka genomföra ännu en omgång i detta långvariga ärende. Han var då i en ålder av 76 år och krafterna började tryta. Han ville ligga lågt i men var naturligtvis glad om han eventuellt skulle kunna återfå en personlig upprättelse samt sin heder och ära. Han trodde dock att ingenting skulle hända. Det var då jag tillskrev TV 4 Kalla Fakta om de möjligen skulle vara oss kollegor till hjälp. Det var med stor glädje jag konstaterade att de tog upp ärendet. Lennart Peterson vid TV4 Kalla Fakta gjorde ett fantastiskt arbete genom att läsa in tusentals sidor och även hitta av SÄPO dolda handlingar. Kalla Faktas insatser och resultatet ser vi nu efter två år. Pär Jansson, boende i Thailand, har följt Bertil Ströbergs ärende från dag 1 och är mycket initierad i sakfrågorna. Han har skrivit ett flertal inlagor och är en stor tillgång för oss alla tillskyndare. Han avled hösten 2010 i canccer. Utan honom och tillskyndare som Göran Dufwa, Lennart Peterson, Sven-­Erik Alhem och Björn Hurtig hade vi inte varit där vi är idag. Hemsidan är nu den enda plats i Sverige där i princip alla nytillkomna handlingar är tillgängliga. Ett flertal f.d. kollegor och vänner har hört av sig, vissa med egna inlagor. Det bör tilläggas att deras reaktion är uppenbar: Den största rättsskandalen genom tiderna i Sverige! Som framgått på hemsidan har vi tidigare icke lyckats få Bertil Ströberg att uttala sig om sina personliga upplevelser och detaljer hur gripandet gick till. Inte en enda skrift finns tidigare publicerad av honom. 3 SNABBT MEN FEL. SÅ FÖRÄNDRADES EN LIVSSITUATION Bakgrund Jag har en tid ”jagat” Bertil Ströberg för att få svar på några frågor om de händelser, som föregick gripandet av honom och som senare avgjort domen mot honom i det så kallade ambassadbrevmålet. Vi enades slutligen om att Bertil skulle besvara några frågor skriftligt. Gällande hovrättsdom visar, att det inte finns någon bevisning, som gör att inte någon annan person i en växande skara kunde ligga bakom tillkomsten av ambassadbrevet. De händelser, som Bertil beskrivit och hans reaktioner i vissa situationer, ansågs dock inte trovärdiga, varför tingsrättsdomen från 1983 stod fast. Jurister, TV 4 och supportrar har sedan några år tillbaka granskat ärendet och ett genombrott gjordes i Kalla Fakta, där ny, tidigare undanhållen, bevisning från 1957 – 84 redovisades. Allt detta är detaljerat redovisat på min hemsida. Bertils personliga kommentarer vad gäller upprinnelsen till händelserna har jag dock saknat. Frågor och svar Folke: Vill du redogöra för dagen då du träffande Sven-­Roland Larsson. Bertil: Allt hände i slutet av en lång promenad den 20 mars 1983. Jag hade promenerat ner till Strandvägen, rundat Skansen och var på hemväg till Valhallavägen via Kaknäs -­ området. Där beslöt jag att gena över Gärdet direkt till min hemgata och korsade Djurgårdsbrunnsvägen vid en busskur ett par hundra meter öster om Kaknästornet. I blickfånget fick jag då se en svart bil vänd med bakänden mot mig. Jag såg en man som föreföll vara fasthållen och antingen vara på väg att dras in i bilen eller på väg att slita sig loss. Jag hörde skrapljud, eventuellt från grus. Jag hörde inga mänskliga ljud. Den vänstra bakdörren var, åtminstone delvis, öppen. Jag såg ingen annan person. Jag hade ingen tanke på att fysiskt ingripa utan i stället observera vad som hände. 4 Plötsligt, i detta korta tidsförlopp, kom mannen loss, bilen körde hastigt iväg och mannen och jag möttes i vägkorsningen, snabbt och spontant. Mannen föreföll rädd och chockad, nästan gråtfärdig. Jag ställde några enkla frågor om ”läget” utan att få svar. Jag hade en känsla av att han kanske varit hotad. Jag minns att jag frågade, om vi skulle gå och ringa – underförstått -­ till polisen. Han skakade på huvudet; jag minns inget muntligt svar. Jag sa att jag var på hemväg till stan och att han kunde slå följe, om han så ville. Han svarade då jakande och vi startade den, i början, onaturligt tystlåtna promenaden mot centrum -­ inte längs genvägen. Efter hand började vi småprata om alldagliga händelser utan att beröra vare sig hans eller mitt arbete. Jag presenterade mig och han svarade med namnet Sven Larsson. Från att ha varit helt under isen blev han mer och mer normal och samtalet flöt riktigt bra. Min första tanke när vi träffades var, att mannen var icke-­svensk på grund av hans mörka, kraftiga hår och mörka ögon. Han var betydligt yngre än jag och betydligt kortare, Han var prydligt sportklädd och gav ett vårdat intryck. Jag fick intrycket att han talade med brytning eller dialekt. Vi närmade oss centrum och jag frågade om han skulle ta T-­bana. Jakande svar. Strax före Hedvig Eleonora kyrka avsåg jag gå norrut mot bostaden. Jag sa att jag skulle gå till hemmet på Valhallavägen. Där skildes vi åt med ett ”hej då” och ett handslag. Han föreföll då helt normal i sitt beteende. Efteråt kände jag mig ganska tillfreds med förmiddagen, det utomordentligt vackra vädret och att jag, möjligen, gjort dagens goda gärning – gett trygghet åt en medmänniska. För mig kändes det som jag noterat föga uppseendeväckande, några frågor hade inte ställts till mig och jag hade inte anförtrotts någonting. Vårt samtal hade enbart rört ytliga saker. Jag berättade inte för någon om händelsen vid Kaknäs. Om vädret och den fina promenaden samtalade jag i telefon med en person senare under dagen. Det var den första gången jag vandrat i detta område. 5 Folke: Nu har du delvis fått ett facit om följderna av denna promenad och andra händelser. Har du då fler synpunkter ? Bertil: I efterhand konstaterade jag en speciell utveckling, som måste ha haft sin grund i Kaknäs-­händelsen, eftersom denna nämndes i ett brev, som jag mottog efter fem veckor. Händelserna därefter är givetvis det värsta som drabbat mig och min omgivning. Jag förstår fortfarande inte motiv, sammanhang och initiativ till allt jag orienterats om. Jag har heller inte träffat någon annan som kunnat nysta i härvan och reda ut denna på ett logiskt sätt. Jag var sannolikt eskorterad under promenaden. Vem eller vilka som utförde detta känner jag inte till. Minst två personer måste ha medverkat vid bilintermezzot -­ en bilförare och Larsson. Under lediga dagar tog jag alltid långpromenader, sällan exakt samma promenadvägar. Från mitt boende var det enkelt att följa upp mina rörelser. Det är enkelt att sitta i en parkerad bil längs Valhallavägen och observera olika personer, speciellt sådana som har stabila rutiner. Ändå enklare skulle jag kunna observeras och avlyssnas från en grannlägenhet, ägd av ett sovjetiskt transportföretag, vida omtalat i militära kretsar. Via detta bolag fanns kopplingar till flygvapnet och till elektronik-­ och dataindustrin via styrelsemedlemskap. Hur och om möjligheterna kom att utnyttjas har inte redovisats. Beklagligt nog föreföll mitt känsliga boende vara okänt för säkerhetstjänsten, när det, 1983 -­ 84, uppdagades av Pär Jansson, då deltidsbrevbärare. Jag själv noterade aldrig något illegalt vare sig från grannskapet eller under mina promenader. Jag kände aldrig någon oro för att bli kontaktad, uppföljd eller utpressad. Det fanns inte något i min bakgrund, som skulle motivera sådana försök. Om händelsen ägt rum i dag, skulle jag ha agerat på precis samma sätt gentemot den pressade man, som jag kom i kontakt med.. I efterhand har det spekulerats om varför jag inte berättade om upplevelsen vid kaffebordet. Svaret är enkelt. Jag redovisar aldrig mitt privatliv officiellt och dessutom betraktade jag det inträffade som en icke-­händelse med ett mjukt avslut. 6 Folke: Men vad hände sedan ? Bertil: En månad efter händelsen blev en taxiförare vid Stockholms C ombedd att transportera ett kuvert till den polska beskickningen. En annan taxiförare var åsyna vittne. Taxiföraren fullgjorde uppdraget, men han mottogs och behandlades på ett onaturligt och ceremoniellt sätt av polackerna, som fem dagar senare överlämnade ett kuvert till UD tillsammans med ett påstått mottaget brev, senare omnämnt som ambassadbrevet. Dessutom en diplomatisk note där en del förhållanden ”förklarades”: Kuvertet hade lämnats till en taxiförare vid Stockholm C av tre personer och taxiföraren hade mot förskottsbetalning utfört uppdraget. Taxiföraren hade på beskickningen träffat en tjänsteman som enbart konverserade på engelska. Taxiföraren kunde ingen engelska och vittnade i rättegångarna under ed på att han inte nämnt Stockholms C, tre personer och förskottsbetalning. Innan han fick lämna beskickningen ombads han att skriva sitt namn och taxinummer på det kuvert, som han eventuellt hade transporterat. Han hade dessförinnan inte haft kuvertet under uppsikt hela tiden under vistelsen där. Ingen av taxiförarna hade observerat mer än en person i samband med köruppdraget! Hur polackerna blivit kunniga om detaljerade uppgifter vid Stockholms C, det må man spekulera över! Viktigt i sammanhanget är, att det signalement, som taxiförarna vittnade om, överensstämmer väl med det jag dessförinnan lämnat på Larsson vid Kaknäs. Polackerna kan givetvis också vara lurade och helt oskyldiga till allt som hänt. De tillställdes i maj 1983 ett kärvt brev från Rikspolisstyrelsen i vilket avsändaren näst intill beordrade en öststatsambassadör att företa åtgärder, samarbeta, för att lösa ett spionerimål. Reaktionen blev kraftig och uttrycktes skriftligt till UD. 7 Namnet Larsson har försetts med varierande förnamn. 1. H. A. Larsson undertecknade 1957 ett erbjudande till en sovjetisk myndighet om förräderi med utnyttjande av poste restante på Posten, Stockholm 1. 2. Jag promenerade tillsammans med Sven Larsson under en halvtimme den 20 mars 1983. 3. Ambassadbrevet, som överlämnades till UD den 27 april 1983, innehöll namnet Sven Roland Larsson, hemliga militära uppgifter, samt erbjudande om fortsatt om förräderi med utnyttjande av poste restante på Posten, Stockholm 1. 4. Jag mottog ett brev den 27 eller 28 april 1983 innehållande namnet Sven Roland Larsson med önskemål om svar -­ poste restante – till samma namn, Posten, Stockholm 1. 5. En mansperson frågade efter post till Sven Roland Larsson, poste restante, Solna 1 vecka 21 1983, då jag vistades isolerad på Kronobergshäktet och innan namnet Sven Roland Larsson blivit känt utanför Säpo. Jag hade inte nämnt namnet förrän vid gripandet den 20 maj 1983. Det kan noteras, att kvalificerade utredare på Säpos kontraspionage i yttrande till RÅ skrivit, att ovan nämnda omständigheter är så snarlika, att de borde ha beaktats tidigare och framför allt i Riksåklagarens förklaring till HD om resningsansökan. Så blev inte fallet! Folke: I slutet av april 1983 mottog du ett brev från Sven – Roland Larsson. Kan du redogöra för dina minnesbilder om detta? Bertil: När jag kom hem till min bostad den 27 eller 28 april, låg ett maskinskrivet brev i hallen. Jag öppnade och läste brevet, som jag direkt ansåg vara underligt och oönskat. Brevet var väldisponerat men innehållet gjorde mig konfunderad. Två hundralappar bifogades och det var flera kopplingar i texten till Kaknäs – händelsen. Denna händelse tonades ner. Jag tackades för mitt ”ingripande”. 8 Jag blev förvånad över innehållet som i vissa delar verkade tokigt. Inga krav ställdes utan skriften var mer av ”vill Du, kan Du” etc. Larsson ville ha hjälp med att hämta ut en försändelse adresserad till Sven Roland Larsson och med poste restante -­ adress Stockholm 1. Han bad om besked i början av maj om jag kunde hjälpa honom. De bifogade pengarna tolkade jag som ett resebidrag vid uthämtning, som angavs till den 18 maj vid 17 – tiden. Försändelsen önskade han lämnad på ett närliggande hotell, men han angav inte om han själv skulle vara där eller om någon annan skulle möta. Han angav hur jag skulle promenera för att komma dit. Brevet kan Du väl kasta bort. Ungefär så löd en slutmening. Jag vill minnas, att brevet var undertecknat med initialer Jag hade vid tillfället en hård arbetsbelastning, eftersom jag efter månadsskiftet skulle delta i en speciell dygnetruntövning fem mil från Stockholm. Jag förberedde mig och avdelningen för arbetet under min bortavaro, som var planerad sedan flera månader tillbaka med mer-­ och förberedelsearbete. Jag blev negativt överraskad över ytterligare en belastning, som dock skulle komma efter hemkomsten. Mitt intryck av Larsson från vår promenad var dock att han inte var någon kvalificerad eller listig person. Min första fundering var vad som nu hänt mannen. Att han betygade sin tilltro till mig framgick tydligt av texten. Jag kände inget som helst hot mot mig eller mitt arbete. Larsson kände inte till detta och jag skulle inte utföra någon illegal gärning. Det enda hot jag kunde tänka mig var att mannen möjligen agerade inom narkotikabranschen och att Kaknäs-­händelsen var en följd därav. Jag kände en viss nyfikenhet också, dock utan någon avsikt att få djupare insikter i denna för mig helt främmande bransch. Den slumpmässiga träffen, de problem han kanske ville redovisa, behov av hjälp mm ville jag inte negligera. Jag beslöt att skriva kortfattat till mannen och tala om att jag skulle försöka hjälpa honom. Jag vilade dock på hanen, skrev ner några rader som stöd för att besvara hans brev efter hemkomsten i maj. 9 Därefter rev jag sönder brevet. I efterhand har jag kritiserats för detta. Anledningen var inte enbart, att jag ombads att göra detta utan även att jag ansåg detta var ett obehagligt brev, som inte skulle finnas bland mina tillhörigheter och kunna leda till missuppfattningar. Den 2 maj åkte jag iväg på planerad övning. En begynnande influensa blommade upp direkt till sjukdomen asiaten, jag tvingades avbryta deltagandet och efter något dygn skjutsades jag till Stockholm för läkarbesök och nerbäddning. Cirka en vecka in i maj skrev jag önskat brev till Larsson och utlovade min hjälp. Jag ville egentligen inte misstro honom, men för att gardera mig mot eventuella dumheter skrev jag i brevet några rader till eget skydd och uttryckte min förvåning över hans brev, förfarande, pengarna mm. Jag visade min prioritering av mitt arbete genom att lämna alternativdagar för uthämtning , om jag skulle bli engagerad i något annat. Folke: Du har ett grymt facit av följderna av ditt agerande med anledning av ditt brevsvar. Kan du kommentera ditt handlande än mer? Bertil: I efterhand vet jag, att Larsson var en kvalificerad skådespelare och lurendrejare. Oavsett detta skulle jag inte bli belastad av hans agerande, för mitt löfte att hjälpa honom liksom mitt besök på posten i samma ärende kan inte ses som och var inte en illegal handling. När jag läst brevet i april såg jag två handlingsalternativ. Att omgående skriva till Larsson, bifoga mottagna pengar och med en nödlögn informera om att jag inte ville ställa upp. Ärendet skulle vara avslutat. Detta alternativ passade illa till min människosyn. Han skulle kunna behöva ett stöd även om han uttryckt detta klumpigt. Mitt andra alternativ var det jag sedan följde. Vart detta ledde till är allom bekant. En i ärendet viktig sak, som förtjänar omtjat, är att jag, i maj 1983, som den ende personen i en omgivande krets med säkerhetspersonal och polacker – förmodligen även andra WP-­representanter – INTE kände till, att ”ambassadbrevet” existerade och att polackerna överlämnat detta till UD den 27 april 1983. 10 Om detta orienterades jag först flera timmar efter gripandet och var således ovetande dessförinnan. Det framgår av förhörsprotokoll, min utsaga och en av de ”gripande” polisernas vittnesmål i domstolarna ”Han verkade tro att vi var narkotikapoliser”. Denna typ av polismän arbetar nog inte med problem rörande spioneri och rikets säkerhet! Svårligen kunde jag tänka mig att jag kommit i kontakt med säkerhetspoliser. Ej heller presenterade de sig som annat än POLISER. Ett tredje alternativ för mitt handlande hade varit att själviskt kasta det underliga brevet i papperskorgen och stoppa pengarna i fickan. Ett sådant handlande skulle jag aldrig inlåta mig på. Ett fjärde alternativ, som omhuldas av alla med kännedom om hela ambassadbrevhistorien, är att med efterklokhet hävda, att jag skulle ha lämnat det mottagna brevet till säkerhetstjänsten för vidare handläggning. Trots det som hänt mig hävdar jag, att med den information jag fått i Larssons brev samt en viss kännedom om denne, är alternativet aktuellt först när man fått den kunskap, som jag erhöll den 20 maj på kvällen. Först då orienterades jag om att det fanns en koppling mellan Larsson och ett brev med ett spionerierbjudande som polackerna den 27 april 1983 överlämnat till UD. Ett brev med en oerhört värdefull information som en WP-­
stat påstår sig ha mottagit, GRATIS. Oavsett vilket alternativ jag valt, hade jag blivit förknippad med namnet Sven Roland Larsson. Givetvis hade jag omgående vid poliskontakt berättat om alla de händelser jag upplevt. Ambassadbrevet hade förr eller senare kommit till Säpo. Jag ansågs inledningsvis tillhöra en krets på ca 10 personer som hade förmåga att skriva ambassadbrevet på grund av innehavd befattning och kunskaper.. I rättegångarna reducerades denna krets till att omfatta 1 – 2 personer. Den ene var jag. Kretsen på 10 personer är gravt felaktig. Jag listade därför utifrån minneskunskaper 60 personer, som hade minst samma informationskapacitet som jag. Försvarets säkerhetschef godtog listan, som överensstämde väl med hans egen ! ! ! 11 I höst har jag läst om ett antal för mig okända personer, som förhörts och som inte var upptagna på min lista. Än värre är att det fanns och finns några datasystem, som innehöll och, sannolikt, innehåller aktuell information och dessa system hanteras utanför försvarsmakten. Detta understryks i ett förhör mer än ett år efter det domen mot mig vunnit laga kraft. Förhörsledaren LÖÖW säger 1984-­04-­14 till en hörd hallänning: ”Kretsen som har riksomfattande kunskaper så att säga att ösa i, bara växer”(Sid 2293). I alternativ 1 – skicka tillbaka de 200 kronorna, hade knytningen till mig varit lika uppenbar som den blev i alternativ 2. Mitt handskrivna brev, poste restante fanns ju att läsa på Posten, Stockholm 1. Jag är nu helt medveten att agerande enligt alternativ 4 kunde ha varit mest positiv för mig. Men – det finns andra inkörsportar, som lett till samma bedömning, om gripandet ersatts med övervakning. Mer om detta nedan. Folke: Kan Du berätta om händelserna på Posten den 20 maj 1983. Bertil: Efter en välfylld arbetsdag före pingstafton, där de personer, som då besökte mig i tjänsteärende, vittnat om att jag var precis som vanligt, promenerade jag till bostaden. Jag hade i mitt brev till Larsson nämnt tre alternativa uthämtningsdagar och nu var jag inne på den sista. Efter klädbyte i bostaden promenerade jag till T – banan för att snarast besöka Posten, Stockholm 1. Jag redovisar först min minnesbild av händelserna och därefter motpartens versioner. Det fanns många kunder i lokalen, där endast ett par kassor var öppna. Jag köade och läste i min kvällstidning om pågående ubåtsproblematik i skärgården. När jag kom fram till kassörskan, framförde jag mitt ärende, och hon gick för att hämta försändelsen. Jag fick den i handen, tackade, vände om och trängde mig igenom köerna mot den närliggande utgången. Innan jag öppnade dörren till vestibulen, noterade jag, att det var mitt eget brev till Larsson som jag fått i handen. 12 Samtidigt, i vestibulen, blev jag tilltalad av en man, som höll fram en polisbricka och bad mig följa med in i rummet bredvid. Jag sade – enligt polisen – ”gäller det brevet” eller något liknande. Inne i det kala rummet med ett antal bord, jag tror inte det fanns några stolar -­ åtminstone erbjöds jag ingen, fanns tre till fyra personer. Jag ombads att legitimera mig och då noterade jag en viss upphetsning. De började ringa och snart började frågorna hagla om Larsson, varför jag hämtade hans post, var vi träffats, vad jag skulle göra nu osv. På ett bord i den bakre bordsraden fanns minst en kpist och någon gjorde ”patron ur”, måhända en styrkedemonstration. Jag var övertygad om att Larsson hamnat i en ny knipa. Mina tankar gick till knarkhantering och det kändes inte bra. Jag fick berätta om mina upplevelser flera gånger och för varje nytillkommande polis. Att jag tydligen berättade samma sak vid varje förfrågan tolkades inte som om jag hade bevarade minnen i mitt huvud utan som att jag rabblade en inlärd läxa! Detta uttrycktes dock inte i rummet. Denna typ av bedömningar försvann sedermera i hanteringen. Mina funderingar berörde Larsson, vad som hänt – han hade ju inte hämtat ut brevet – och hur det skulle beröra mig. Jag kände mig pressad och matt – hade jag suttit på en stol, hade jag kurerat mig genom att böja huvudet mot knäna. Nu stod jag lutad mot ett bord. Jag frågade om jag kunde lägga mig på bordet. De ansåg tydligen att det behövdes och erbjöd mig en kopp kaffe, vilket jag uppskattade. Det var en kortvarig nergång och utfrågningen fortsatte. Polisintendenten Alf Karlsson anlände och vi samtalade. Han ledde det fortsatta agerandet. Jag tillfrågades om jag ville gå den planerade promenaden till hotellet med diskret eskort för att notera eventuellt mottagande och var givetvis positiv till detta. ”Om Du blir kontaktad, så kasta Dig över personen så får Du omgående stöd”, var den enda instruktion jag fick. Vi väntade efter promenaden vid ingången till hotellet och även i foajén. Ingen kontaktperson hörde av sig. Därefter skjutsades jag i Karlssons bil mot Fridhemsplan för att ta bakvägen till polishuset. Där förhördes jag på samma sätt som tidigare och senare blev jag orienterad om att händelsen var kopplad till en spionerihändelse på Polens beskickning. 13 Föst då förstod jag eller blev orienterad om att jag samtalat med säkerhetspoliser. Därefter snabbtransport till en förvaringscell ett par mil norr om Stockholm. Den natten sov jag inte. Folke: Du nämnde flera versioner. Ska Du fortsätta med nästa. Bertil: Inför rättegångarna delgavs jag ”de gripande” polisernas versioner av händelserna. Dessa skrevs ner i två PM de följande dagarna av NJ och LR. De beskriver planeringen av spaningsarbetet och hur de sedan agerat. I huvudsak överensstämmer polisernas PM med den verklighet jag upplevt. Min reaktion på Posten förstärks – han började svettas, han verkade svimfärdig, han var tvungen att lägga sig på ett bord. Ett par direkta fel rörande tidigare händelser kunde noteras. Jag påstods exempelvis ha sagt, att jag fick mottaga 200 kronor redan under promenaden. Folke: Vad hände sedan? Bertil: I rättegången fick jag höra den tredje versionen. NJ och LR var kallade som vittnen. Nu, cirka en månad senare verkade nya minnesbilder ha tillkommit. Händelserna blev avsevärt dramatiserade och förstorade. ”Ströberg började svettas oerhört, han var väldigt blek och verkade svimfärdig, jag, LR, funderade på att ringa efter läkare eller ambulans, han lade sig på ett bord (ev. fick läggas på ett bord) ”. Trots det beskrivna, bedrövliga, tillståndet medger vittnena, att jag på deras initiativ strax därpå fick fullgöra promenaden till hotellet för att där möta en eventuell kontaktperson. Varför denna upptrappning? Är det normalt att förstärka tidigare uppgifter, om det anses vara lämpligt för att belasta en part? Handlar det om ren glömska? Än värre blir det med helt nya uppgifter, fjärran från verkligheten. Bevisbrist? Ambulans?? Förvisso saknar jag facit, men frågorna är och har varit många. Jag vill inte tro, att detta har haft någon betydelse för domsluten. Däremot har det varit en irritationsfaktor bland många andra. 14 Nu, hösten 2010, har jag delgetts utskrifter från ett 25 – tal förhör, som genomfördes 1984. Mer än 2000 sidor har blivit tillgängliga för studium efter ett regeringsbeslut. Förhören ligger på en nivå högre än den jag tidigare tvingats uppleva. Många trådändar finns att nysta i – kanske det nystats också. En standardfråga till alla de förhörda är dock inkorrekt. Frågan verkar vara nerskriven på förhand och gäller mitt beteende på Posten den 20 maj 1984. Först redovisas mitt påstådda beteende: Han stoppades av säkerhetspoliser. Han fick andningssvårigheter. Han måste läggas på ett golv. Man hällde i honom kaffe. Därefter frågan: ”Med Din kännedom om honom, kunde han reagera på det sättet?” De förhörda arbetskamraterna delgavs överdrifter och osanningar som endast kan ha haft till syfte att ställa mig i en dålig/misstänkt dager. En del svar blev, trots detta, inte entydigt NEJ. ”Han verkade tro att vi var narkotikapoliser” av en säkerhetspolis på plats. Andningssvårigheter har inte förekommit eller omnämnts tidigare, vad jag vet. Han måste läggas på ett golv. Fabulering. Hällde i honom kaffe! Fabulering. Folke: Något mer och intressant? Bertil: Jag har från första kvällen varit konfunderad över det till synes oöverlagda och snabba ingripandet av poliserna på Posten . Detta har jag genom åren tagit upp i många sammanhang. Det borde vara viktigt inför ett, sedan lång tid planerat polisingripande, att säkra fortsatt spaning och spår och efter hand rulla upp hela affären eller avskriva den. Vad borde då ha gjorts? Av mitt brev till Larsson, som fanns på Posten och som öppnats och lästs av Säpo framgick tydligt, att de kunde förvänta sig att ett bud skulle uthämta försändelsen. Det framgick också, att den uthämtade försändelsen skulle överlämnas till någon annan person. 15 Därmed ansåg och anser jag, att ett gripande är förkastligt, för då kan man missa huvudpersonen. Varför inte fotografera uthämtaren, Varför inte låta postkassörskan begära legitimation och notera reaktionen. Varför inte skugga uthämtaren och notera eventuella registreringsnummer på bil eller motorcykel. Varför inte notera färdväg och kontakter. I det aktuella fallet: Hur skulle den 50-­årige brevuthämtaren hantera det uthämtade, egna brevet. Vart gick hans färd. Vem var han. Genom fortsatt skuggning, telefonavlyssning och analys kunde mannen (jag) uppföljas i detalj -­ sig själv ovetandes. Efter åratals uppföljning under vilka en spaning efter en verklig gärningsman borde genomförts, skulle ”fallet ”Ströberg kunnat avskrivas. Inga illegala kontakter eller obehörigt agerande skulle någonsin noteras. Varför agerade inte Säkerhetstjänsten enligt dessa principer i ett bedömt viktigt ärende, när de hade så god tid till förfogande. Svaret står delvis att finna i de handlingar, som blivit offentliga under det senaste året. I allt väsentligt hade Säpo planerat för en omfattande skuggningsoperation av brevuthämtaren. Personal och fordon var lämpligt utplacerade, fotografer bevakade in-­ och utpassering från posten från dolt ställe, poste restante -­ kassan bevakades och rutiner för att peka ut en brevuthämtare fanns. Men: Den 18 maj, det vill säga två dagar före slutdatum för uthämtande av poste restante – brevet ändrade man planeringen. Som skäl anges att det uppstått något problem med en bil – en underlig prioritering. I stället övergick man nu till ett direkt gripande. Konsekvenserna kan noteras för mig och för lösandet av ett spionerimål. Det bör tilläggas, att chefsåklagare K G Svensson ”gick i taket”, när han i efterhand orienterades om förändringen i spaningen. En polisföreträdare på mycket hög nivå har i efterhand uttryckt sin tillfredsställelse över hur polisarbetet sköttes och hänför hanteringen av Ströberg-­ärendet som en av hans största framgångar i poliskarriären. 16 Ovanstående händelser, vittnesmål och reaktioner ligger till grund för nu gällande dom. Min berättelse om kontakten med Larsson, som agerade redan 1957, var således inte känd inför domen. Han ansågs i utredningarna vara min ”fantasifigur”. Avslutningsvis vill jag nämna, att minnesbilder kan marginellt ha brister och att citat inte nödvändigtvis är fullständigt korrekta. Jag har endast tillgång till icke sekretessbelagt underlag. Folke Hellbom: Detta är en intervju som troligen ger många en helt annan bild av hur våra myndigheter och dess personal kan påverka SNABBT MEN FEL. SÅ FÖRÄNDRADES EN LIVSSITUATION. Ansvarig utgivare av denna Internettidning Jml RTV bestämmelser. Folke Hellbom Gärdesvägen 17 756 51 Uppsala Tel 018-­32 47 65 Det jag publicerat på nätet är skyddat av yttrandefrihetsgrundlagen!