Transcript Höger tankar i Sverige

Texter av Rütger Essén
1
Demokratiens övervinnande
av Rütger Essén
Artikel ur Svensk Tidskrift 1927
D
framtidsdrömmar hos kroppsarbetareklassen,
”proletariatet”, i vars sköte på något mystiskt sätt
skola dväljas nya skapande krafter, obefintliga
inom de övriga samhällsklassernas led.
Går man emellertid problemet närmare in på
livet, finner man att de demokratiens besvikna
beundrare, vilka så gärna tala om nödvändigheten av dess ”uppfostran”, därmed i själva verket
icke avse annat än dess begränsning, visserligen
tänkt såsom frivillig, såsom självbegränsning.
Tanken att demokratien skulle kunna begränsas
även utan dess eget medvetna samtycke våga sig
emellertid dessa i demokratien olyckligt förälskade icke på. Demokratiens oreflekterade anhängare däremot äro i regel icke nöjda med enbart politisk demokrati. De betrakta också denna
som endast en etapp på vägen mot den verkliga
demokratien, vilken framför allt även innebär
allmän ekonomisk jämlikhet.
Denna sistnämnda tendens till demokratiens
utvidgande erhåller en utomordentlig styrka därigenom att den på det närmaste överensstämmer
med demokratiens verkliga väsen. Demokratiens patos är nämligen icke frihet utan jämlikhet. Dess inriktning blir därför också på alla
områden negativ. Slutmålet: den allmänna jämlikheten i socialt, ekonomiskt, politiskt, kulturellt och sannolikt även intellektuellt hänseende
erbjuder enligt de övertygade demokraternas
mening den bästa och lyckligaste grunden för
mänsklighetens allmänna tillvaro. Enligt motståndarnas mening däremot är detta tillstånd lika
naturvidrigt som kulturfientligt.
Mellan dessa båda motsättningar är egentligen ingen utjämning möjlig. Demokratien, såsom begränsad till politisk demokrati, saknar i
verkligheten övertygade anhängare. Talet om
”demokratiens självuppfostran” är ingenting
annat än en övergångsform till öppen kritik.
Ingen lär heller på allvar tro att demokratien skall
en fulla politiska demokratien, som
ännu för en generation tillbaka i
mycket kunde betecknas som en
framtidsdröm, är nu en välbeprövad verklighet.
Den allmänna rösträttens tillämpning vid utseendet av folkrepresentationen eller en del därav
kan ju i och för sig icke anses konstituera den
fulla politiska demokratien. Härav kräves även
att demokratens ”folkvilja” utan mera betydelsefulla legala hinder eller dröjsmål får göra sig
helt och fritt gällande genom hela statslivet. I
denna egentliga bemärkelse är även den västeuropeiska demokratien en rätt färsk företeelse. I
England kan dess slutliga seger anses markeras
av åren 1911 och 1918 (Parliament Act och Representation of the People Act), i Frankrike får
demokratiens genombrott visserligen förläggas
ett par årtionden tidigare, men i Skandinavien
och framför allt i Centraleuropa infaller denna
etapps uppnående först under det stora kriget och
senare.
Av en äldre generations förgrundsfigurer i striden för demokratiens genombrott befinna sig
ännu många i full politisk aktivitet. Deras tidigare kamp för demokratiens seger hade varit
huvudsakligen negativt motiverad. Demokratien
skulle, hade man hoppats, visa sig fri från alla
fåtalsväldets brister, den skulle reagera mot varje
maktövergrepp samt framträda som upplyst, tolerant, frihetsälskande och fredlig.
Sedan den europeiska samtiden nu vunnit en
rätt omfattande erfarenhet av demokratiens verkliga väsen, höras mindre ofta uttryck för dessa
ljusa förhoppningar. Demokratien motiveras i
stället i allmänhet såsom ”det enda möjliga moderna regeringssättet”. Entusiasmen är i stort sett
försvunnen, även demokratiens ivrigaste apostlar
medgiva att den kräver ”uppfostran”, och de som
för sin sinnesjämvikt ovillkorligen behöva en
politisk Messiastro förankra numera sina oklara
2
komma att förändra sitt väsen, som är
nivelleringssträvandet.
Inför denna motsättning - den kanske mest
djupgående i samtidens politiska och kulturella
liv - blir en undersökning av särskilt intresse:
den nämligen, i vad mån demokratien verkligen,
och ej endast i formen, behärskar de samtida
regeringssystemen.
Detta är ett vidlyftigt spörsmål, som för sitt
besvarande skulle kräva de mest omfattande studier av statsrättslig, samtidspolitisk, social, ekonomisk och kulturell art. Här skola därför endast några antydningar göras. Dessa torde emellertid vara tillräckliga för att ådagalägga, att i de
av samtidens demokratiska statsskick, vilka i
allmänhet prisas såsom lysande exempel på
demokratiens förenlighet med högsta allmänna
kultur, det i regel är de icke-demokratiska elementen inom det såsom demokratiskt rubricerade författningslivet som förtjänsten av det
beprisade tillståndet tillkommer.
I England är sålunda den legalt tämligen obegränsade politiska demokratien faktiskt starkt
begränsad genom den starka sociala aristokratismen. Den ledande klassen betraktar sig själv som
bärare av - visserligen även särskilda företrädesrättigheter men - framför allt ett särskilt ansvar
för det allmänna, och denna åskådning godkännes implicite av majoriteten av de breda folklagren. Ända långt in i arbetarepartiets organisation är Englands regeringssätt ett ”government
by gentlemen”. I samma riktning verkar pressens koncentration i nära samband med de ledande finansintressena samt icke minst trycket
av den världsomfattande uppgift som ligger i imperiets upprätthållande, och vars principiella berättigande knappast bestrides av någon mera
betydande grupp. Skall ett samtida exempel ges
på möjligheten av demokratiens självbegränsning erbjuder därför England det tacksammaste illustrationsmaterialet.
Även i Frankrike, i genomsnitt ännu mer än i
England, är den sociala traditionalismen utomordentligt fast rotad. Det individuella frihetskravet är här också, även hos de klasser som
framför andra uppbära demokratien, i viss mån
starkare än jämlikhetskravet, och den därmed
nära sammanhängande privatäganderättens princip har därigenom även i Frankrike fått en fastare moralisk grundval än i kanske något annat
europeiskt land. Även den politiska demokratiens verksamhetsområde blir därigenom klart
begränsat.
I Tyskland har demokratien i psykologiskt och
socialt hänseende snarast större möjligheter än i
England och Frankrike att bli reell. I verkligheten är emellertid det samtida Tyskland ej heller
efter kriget ett demokratiskt land. Regleringen
ovanifrån av det offentliga livets företeelser är
nämligen alltför fastgrodd, och utövningen av
denna kontroll ligger alltför mycket i händerna
på en byråkrati av typisk ”överhets”-karaktär, för
att den tyska demokratien skulle bli annat än
skenbar. Den politiska demokratiens fria spelrum är därför också rent faktiskt synnerligen
begränsat, så mycket mer som landets hela ekonomi efter Dawesplanen och Locarno i så stor
utsträckning kontrolleras av utländsk storfinans.
I de skandinaviska länderna, och ej minst
Norge och Sverige, är däremot demokratien ganska reell. De sociala hämningsmomenten äro
föga fast rotade, de traditionellt-historiska ännu
svagare. Medvetandet om politiska uppgifter utåt
saknas. Den gynnsamma ekonomiska utvecklingen efter kriget har emellertid ännu så länge,
åtminstone i Sverige, möjliggjort för demokratien en ovanligt friktionsfri expansion. Gränsen
för denna kan emellertid snart vara uppnådd.
I Ryssland saknades efter 1917 års marsrevolution varje mera betydande motvikt mot den
fulla demokratien. Denna bröt därför också igenom med ödeläggande kraft och nådde i ett enda
lopp sin yttersta konsekvens: bolsjevismen.
Bolsjevismen är den teoretiska slutpunkten icke
blott för socialismen utan även för demokratien,
nämligen för dess jämlikhetssträvande - dess
egentliga patos. Den politiska demokratien uppoffras visserligen av bolsjevismen, men detta
sker endast för att på en genväg - via ”proletariatets diktatur” - nå fram till kommunistidealet
av den verkliga jämlikheten, som även är
demokratiens slutmål. Den omständigheten att
den ryska diktaturen i stället sannolikt kommer
att ge upphov till en ny härskande klass och därigenom så småningom helt upphäva demokratien,
får icke bortskymma det faktum att den ryska
revolutionen visserligen varit frihetsfientlig men
i princip otvivelaktigt demokratisk.
Fascismen - ofta betecknad som en parallellföreteelse till bolsjevismen - är i själva verket
3
av väsensskild natur. Den fascistiska rörelsen är
otvivelaktigt antidemokratisk, så till vida som
dess mål ingalunda är jämlikhet utan tvärtom
skapandet av en elitklass, som under sträng disciplin uppåt och nedåt framför andra skall uppbära samhälls- och statslivets högre uppgifter.
Fascismen är i viss mån, liksom bolsjevismen,
frihetsfientlig, men endast i meningen av ett temporärt nödvändigt krav på strängaste offentliga
disciplin för skapandet av den avsedda elitkulturen, icke, som bolsjevismens frihetsfientlighet, inriktad på att nedslå all individuell
överlägsenhet.
Även Förenta Staternas ”milliardism” framställdes understundom som en parallell till
bolsjevismen. Det gemensamma skulle härvid
ligga i det föregivet andefientliga, kvantitetens
övervikt över kvaliteten. Det är emellertid att
märka, att den selektion som begynner som
kvantitet, med tiden blir kvalitet, och den amerikanska ”milliardismen” kommer därför sannolikt - om icke alla historiska föredömen skulle
visa fel - med tiden att uppbära en verklig elitkultur.
I politiskt hänseende erbjuder ”den stora amerikanska demokratien” samtidens främsta exempel på demokratiens övervinnande inom
demokratiens egna former. Förenta Staterna av i
dag är i verkligheten världens mest fulländade
oligarki. Den politiska demokratien har indämts,
kanaliserats och oskadliggjorts genom de av
finansintressena helt behärskade, tekniskt utomordentligt fulländade partiorganisationerna, varjämte det hela moraliskt sammanhålles genom
pressens rikliga tillhandahållande av standardiserad massopinion och maskeras med reklamens
och det billiga nöjeslivets stimulantia.
Denna lilla skissframställning av den samtida
demokratiens karaktär ger otvivelaktigt en helt
annan bild än den tavla av ett upplyst folkvälde,
som föresvävade demokratiens äldre förkämpar.
Sanningen är, att demokratien överallt visar sig
inkompetent att handha ledningen av samtidens
alltmer komplicerade samhällen, och att dessa
därför av rent nödtvång genom mer eller mindre
synbara motinflytanden sätta den helt eller delvis ur spelet. Demokratien i funktion är visserligen i olika samhällen och hos olika folk av varierande natur, men så gott som alltid frihetsfientlig, oftast även kulturfientlig. Den kan dess-
utom ingalunda, såsom dess förkunnare ivrigt
framhålla, betraktas som någon fredsgaranti,
varken inåt eller utåt. Det förhåller sig i stället
så att demokratien mindre än något annat
regeringssätt erbjuder garantier mot av
masspassioner framkallade katastrofer. Demokratien är nämligen till sitt väsen närmast att förlikna vid en blind naturföreteelse, alltför omedveten för att kunna vinna politisk erfarenhet och
känna ansvar. Dess minne är kort, och även dess
begrepp om de egna intressena ytterligt osäkra.
Endast där demokratien psykologiskt behärskats
av densamma uppvägande ärvda inflytelser av
motsatt art har den hittills kunnat fungera utan
större skada.
Denna kritik mot demokratien går igen i så
gott som alla samtida stater. Skarpast har den
kanske utformats i Frankrike (Fauget, Maurras,
le Bon, Daudet m.fl.), men samma kritiska anmärkningar framställas i olika tonarter så gott
som överallt, där verklig erfarenhet förefinnes
av demokrati i funktion. Man har också på många
håll börjat få blicken öppen för den slående
parallellismen i den antika kulturens upplösningsprocess, vilken på alla områden bar prägeln av ett demokratiens långsamma genomträngande av de antika stats-, samhälls- och
kulturformerna, en tendens, som sedermera förde
fram över våld och upplösning till feodalism.
Den samtida kritiken mot demokratien har
emellertid hittills i stort sett varit negativ och
rent teoretiskt inriktad. Dess ton är också genomgående resignationens. Demokratiens kritiker äro
kulturskymningens förkunnare.
En negativ kritik saknar visserligen icke berättigande, och befogade anmärkningar mista intet av sin tyngd genom motfrågan: Vad skall man
sätta i stället? Den negativa kritiken är också den
nödvändiga vägröjaren för alla positiva uppslag.
I ovanstående framställning har emellertid påvisats, att demokratien så gott som ingenstädes
är helt och fullt gällande. Överallt fungera med
större eller mindre säkerhet motvikter, än härledande sig ur äldre samhällstillstånd, än av helt
ny art. Arbetet på demokratiens övervinnande
fortgår sålunda oavbrutet mitt under dess skenbara triumf. Den moderna samhällsvetenskapen,
som hittills knappas tillräckligt uppmärksammat
dessa företeelser, har här en lucka att fylla. Kritiken av demokratien kan nu övergå från nega4
tiv till positiv. Regeringsproblemet är i alla moderna stater av högsta aktualitet: Överallt kännes med större eller mindre intensitet behovet
av nya former för regeringsutövning. Nya lösningar av problemet pröva sig fram. En är den
italienska fascismens, en annan den amerikanska oligarkiens. Men många andra kunna tänkas.
Allt som allt framstår arbetet på demokratiens övervinnande som den samtida och kommande generationens främsta politiska uppgift en uppgift, som oförfärat måste angripas, om Europa skall undgå upplösning och katastrofer.
Demokratiens övervinnande i denna mening
betyder emellertid självfallet icke dess fullständiga avskaffande. Detta är varken möjligt eller
önskvärt. Samhälls- och kulturlivet kräver alltid
en viss inre spänning, en dragkamp mellan motsatser. Demokratien har sin givna plats.
Demokratiens övervinnande betyder sålunda icke
dess förintande utan övervinnandet av dess allmakt, dess reducerande till en faktor bland andra i den politiska och kulturella utvecklingen.
Om detta kan ske med bibehållande av de demokratiska formerna vore detta snarast önskvärt,
ehuru givetvis i sista hand hänsyn till dessa ej
kunna få vara avgörande. Men en samhällsgrupp,
som en gång nått fram till deltagande i det offentliga livet, kan ej utan egen eller det helas
skada åter därifrån utestängas. Demokratiens
övervinnande betyder därför icke någon viss
samhällsgrupps uteslutande från allt politiskt inflytande utan är liktydigt med ett återställande
och räddande av den samhällenas inre jämvikt,
som ödesdigert hotas genom demokratiens en-
sidiga hävdande av det numerära, av
masselementet. Lyckas det emellertid icke att i
denna mening övervinna demokratien, bli antagligen kulturskymningens mest pessimistiska
apostlar inom få generationer helt sannspådda.
En reaktion mot demokratiens allmakt blir därför den verkliga framstegslinjen. Därest insikten om det ofrånkomligt nödvändiga i denna reaktion mot demokratien vinna seger - d.v.s. vinner seger inom den betydelsefulla och avgörande
opinionen - förestår emellertid ett komplicerat
praktiskt-politiskt uppbyggnadsarbete, i vilket
man redan nu såsom bärande moment bland andra kan skönja återställande av regeringsmaktens självständighet och en höjning av
folkrepresentationens nivå. Den närmaste aktuella uppgiften blir emellertid sannolikt en motoffensiv mot demokratiens inträngande på de
icke-politiska kulturella och ekonomiska områdena. I stor utsträckning torde detta komma att
ske på internationell basis.
Det är även önskvärt att på detta område all
terminologisk oklarhet snart övervinnes. Alla
tendenser och företeelser, vilka motverka
demokratiens, d.v.s. det numeriska flertalets,
möjligheter att omedelbart och helt göra sin vilja
och sina instinkter gällande, verka till demokratiens övervinnande, och ingenting vinnes genom
att av skuggrädsla fortfarande benämna dylika
åtgärder demokratiska. Demokratiens övervinnande och dess ”uppfostran” bli i praktiken
identiska. Övervinnande är emellertid det rätta
ordet.
***
5
Det krossade Europa
Av Rütger Essén
Följande text utgör andra avdelningen i Demokratien och dess gärningar (Stockholm 1955),
”Det krossade Europa”.
Till offer föddes du, ty det skall vitas
för folks och gudars långa djupa schism.
Emellan solens upp- och nedgång skall du slitas:
i öster barbari, i väster miljardism.
Erik Axel Karlfeldt i Hösthorn. 1927.
Wir sind in diese Zeit geboren und müssen
tapfer den Weg zu Ende gehen, der uns
bestimmt ist. Es gibt keinen andern.
Oswald Spengler i Der Mensch und die
Technik. 1933.
av skiftande art. En trångt överspecialiserad historiker är ett oting. Hos de stora historieskrivarna kan denna förmåga av inlevelse stundom
stegras till genialitet. Deras skrifter öva inflytande på åskådningen hos släktled efter släktled
och bli därigenom själva historiens faktorer av
betydelse. Men innan dylika verk kunna skapas
kräves som regel en oändlig massa förarbeten.
När det gäller skeenden av sådan räckvidd
som utbrotten av de båda senaste världskrigen,
1914 och 1939, börja dessa förarbeten så gott
som omedelbart efter händelserna. Ofta ha de
karaktären av ett avsiktligt tillrättaläggande för
framtida historieforskning. Allt dylikt anammas
gärna av allmänheten, som helst av allt vill få
sina trosföreställningar befästa, men mötes med
berättigad misstro av den ärlige historiske forskaren, vars första uppgift ofta blir att rensa upp i
denna bråte. Sedan följer emellertid den allt svårare uppgiften att välja ut vad som verkligen varit
av betydelse. Tendensen är här given: den går
I. SÅ BÖRJADE DET: KRIGSUTBROTTET 1914
Det är inte historikerns sak att utforska världsskeendets yttersta grunder. Det får den numera
allmänt förkättrade historiefilosofin söka utreda.
Den vanlige historikern skall hålla sig till dokumenterade fakta och klargöra deras inbördes sammanhang. Men det inte likgiltigt vilka fakta han
härvid hämtar fram ur skeendets väldiga ström.
På hans forskargärning måste att börja med ställas det kravet att hans dokumentation är säker
och tillförlitlig. Detta anspråk, den ärliga och
skarpsynta källkritikens krav, får aldrig
efterskänkas. Men det är framför allt när det gäller att utvälja de relevanta fakta som anspråken
stiga utöver detta självklara grundkrav. Här krävas vidsyn och konkret fantasi, d. v. s. förmågan
att sätta sig in i vitt skilda medvetanden och
sinnesarter, överhuvud en rik mänsklig erfarenhets bakgrund jämte vittomfattande kunskaper
6
från det mindre till det större, från de ytliga och
trängre händelseförloppen till de djupare och
bredare. Men ändå måste det förhindras att tolkningen och framställningen flyter ut i det oöverskådliga.
De demokratiska politikerna, vid högtidligare tillfällen kallade statsmän, sysslade i allmänhet med allt annat än internationell politik. Striden stod för och emot inkomstbeskattning i progressiv skala, sociala reformer och lagändringar
i radikal riktning. Socialdemokratien var på frammarsch, och för dess trosvissa anhängare var det
en given sak att arbetarklassen med sin ”internationella solidaritet” med lätthet skulle kunna
bringa ”militaristernas” planer på fall, om dessa
vore dåraktiga nog att vilja låta vapnen tala. Och
det var ej endast i den skandinaviska Norden ehuru mest där
som försvarsfrågorna främst intresserade ur
synpunkten av vilka partipolitiska fördelar man
skulle kunna draga av agitation mot de ”olidliga
försvarsbördorna”.
För krigsutbrottet 1914 är naturligtvis mycket
mera röjningsarbete verkställt än för 1939. Men
det stora perspektivet har ännu ingalunda nåtts.
Och för övrigt är det ju så att senare händelser
kasta nytt och klarare ljus över tidigare. Krigsutbrottet 1914 förstås bättre mot bakgrunden av
motsvarande händelser 1939.
Dock är skillnaden mellan de ödesdigra
årtalens dramatiska utlösning ofantlig. Under
åren närmast före 1914 väntades kriget i vissa
starkt nationalistiskt sinnade kretsar i Frankrike
och började betraktas som en hotande möjlighet
i bättre informerade och politiskt inriktade miljöer världen runt. Men för den stora allmänheten i alla europeiska länder, både den bildade och
den obildade, tedde sig ett stormaktskrig i Europa som i det närmaste otänkbart. Alldeles särskilt utbredd var den tanketomma
fredsoptimismen i de skandinaviska länderna men även i England och Amerika.
Diplomaterna och militärerna voro dock förtrogna med tanken på ett kommande krig. Dess
möjlighet ingick ju i deras dagliga verksamhet.
1905, 1909 och 1911 hade varit krisår i storpolitiskt hänseende. 1912-13 års Balkankrig hade
i varje fall tangerat det egentliga Europa. Och
hösten 1911 hade Italien inlett ett kolonialkrig i
Nordafrika för att vinna Tripolitanien och skapa
emigrationsutrymme.
Men även de flesta av diplomaterna och militärerna trodde knappast på det krig, med vilket
de dock dagligen sysslade som en potentiell faktor i spelet. Krigseventualiteten hörde till det
stora spelet, men ytterst få tänkte sig att denna
tunga tärning verkligen skulle komma att kastas. Och när faran dock tycktes komma nära efter det serbiska mordet på Österrikes tronföljare
den 28 juni 1914 i Sarajevo, väntade sig de flesta
intet annat än en ny rent diplomatisk kris - visserligen särskilt besvärlig, därför att nationalistiska stämningar voro så starkt engagerade, och
särskilt obehaglig, därför att den nu inträffade
på semestertid, men som nog ej skulle bli värre
än en rad föregående.
”Massorna” i Europa voro intill de allra sista
dagarna helt ovetande om att en verklig krigsfara hotade. När den hängde över huvudena och
mobiliseringsplakaten klistrades upp i gathörnen,
blevo därför alla slagna med förlamning. Det
diplomatiska och militära förspel, som under ett
par juliveckor hastigt mognade till en fruktansvärd kris, hade utspelats helt över huvudena på
”massorna”. Men även de erkända ledarna för
dessa ”massor”, ja, de i främsta ledet figurerande demokratiska politikerna överhuvud taget,
togos med överraskning. De hade knappast haft
något med spelet att göra och stodo häpna,
skräckslagna och handlingsoförmögna inför vad
som skedde. För många tycktes den kända världen falla i spillror.
Krisen hade så gott som helt handlagts av
diplomater och militärer, av ambassadörer och
generalstabschefer, samt i någon mån av
monarker. Det var inom denna trånga krets, representerande de sedan århundraden traditionella
europeiska makthavare, som den okunniga allmänheten trott vara reducerade till betydelselöshet eller till rent ceremoniella uppgifter, som de
ödesdigra avgörandena i själva verket fälldes.
Kan nu detta oförnekliga sakförhållande berättiga till slutsatsen, att kungar, diplomater och
militärer buro hela skulden för det fyraåriga första världskrigets alla olyckor, och att sålunda
folken, de breda lagren, ”demokratien”, icke voro
annat än skuldlösa offer för fåtalsväldets brotts7
liga spel?
Ingalunda. I de samhälleligt och politiskt ledande kretsarna fanns det år 1914 knappast på
något håll någon verklig, medveten krigsvilja.
De tre stora europeiska monarkerna, de tre
kejsarna i Wien, Berlin och S:t Petersburg, voro
samtliga män av god vilja, visserligen representerande högst olika skiftningar av politisk insikt,
karaktär och omdömesförmåga, men ingen av
dem i stånd att besluta sig för att kalla sina folk
ut i krig, annat än som ett yttersta nödtvång under hotande nationell fara. De kommo visserligen alla till sist till den övertygelsen att denna
fara förelåg. Men detta dröjde länge. Deras aktiva insatser tjänade fredsmöjlighetens upprätthållande till det sista. Diplomaterna voro yrkesmän, arbetande efter fasta traditioner som ålade
dem vaksamhet och försiktighet samt visserligen även misstro. Det fanns bland dem ett fåtal
män av äventyrlig och dubiös läggning - främst
får till dessa räknas ryske ambassadören Izvolskij
i Paris - men det stora flertalet voro plikttrogna
tjänare av sitt lands hävdvunna intressen, och till
dessa hörde fredens bevarande så länge som
möjligt. De visste var stoppsignalerna funnos,
vilka de situationer voro, då de själva måste träda
tillbaka och regeringschefer och generalstabschefer taga vid - men de gjorde i stort sett allt
för att det ej skulle komma därhän.
Ej heller på de höga militära posterna bedrevs någon äventyrspolitik. Plikten bjöd att ej
låta sig överraskas, att vara beredd, och att varsko regeringarna om akut fara. Man var också
överallt inställd på att allmän mobilisering betydde krig. Men signalen väntade man från regeringen.
Talet om en diplomaternas och generalernas sammansvärjning för att få kriget till stånd
kan sålunda avvisas. Det finns ingen grund för
ett sådant påstående.
Man skulle alltså komma fram till den paradoxala slutsatsen att praktiskt taget ingen var personligt ansvarig för krigsutbrottet 1914. Kriget denna jättelika katastrofartade verklighet, som
plötslig ställde sig i de europeiska folkens väg,
trampande ned milliontals människors små fredliga privatexistenser - skulle således kommit
utifrån, som ett öde från ovan, vilket blixtlikt
urladdat sig över en fredligt sinnad, intet ont
anande mänsklighet! Det kan se så ut - och denna
uppfattning ligger i själva verket sanningen närmare än fablerna om den ena eller andra partens
brottsliga angreppskrig. Men naturligtvis är tesen om det opersonliga allmänna världskrigsödet
dock en orimlighet. Ansvaret fanns men det hade
mera prägeln av underlåtenhetssynder än av ond
vilja, mera av inkompetens och kortsynthet än
av maktvilja och hänsynslöshet.
Och naturligtvis kan ansvaret ej heller fördelas lika å ömse håll. Så enkelt kommer man ej
ifrån ett historiskt problem. Men den allmänna
bakgrunden till själva krigsutbrottet 1914 är den
som här skildrats. En blick på de särskilda faktorerna skall ytterligare klargöra detta. Det fanns
knappast någonstans på ledande håll någon öppen och klar krigs- och angreppsvilja. Men det
fanns i vida kretsar en eventuell krigsvilja, en
villkorlig beredskap att gripa till vapen för att
nå mål, som ej kunde nås med andra medel än
vapenmakt. Det fanns med andra ord en dolus
eventualis.Under åren 1914-18 utbasunerade den
västallierade krigspropagandan tesen om Tysklands allenaskuld till kriget. Den var alltigenom
falsk - och medvetet falsk. Detta har även senare erkänts
- men den har icke desto mindre försvarats.
Det har då skett med den argumenteringen att
allt som kunde stärka massornas kampvilja och
stegra hatet mot fienden var berättigat och riktigt i patriotismens namn. Osanningen om Tysklands allenaskuld tillmätes i detta hänseende
samma betydelse som osanningen om de tyska
grymheterna i Belgien och annorstädes. Bägge
dessa osanningar hade emellertid - liksom 193945 - den olycksdigra verkan, att de efter segern
mer eller mindre tvingade segrarnationernas ledare att mot bättre vetande behandla de besegrade, som om dessa medvetet falska påståenden varit riktiga. Därmed motiverades både kravet på dödsdom över Tysklands kejsare och det
orimligt tilltagna tyska krigsskadeståndet. Att
hänga kejsaren blev dess bättre icke av, förtjänsten härav var icke segerherrarnas utan den nederländska regeringens. 1945 visade ingen neutral regering samma moraliska mod. Och krigsskadeståndet utsträckte sin skadeverkan över
halvtannat årtionde, oaktat dess teoretiska ekonomiska fundament redan 1920 söndersprängdes
av Keynes’ undersökningar.
Den
moraliska
skadeverkan
av
8
krigspropagandalögnerna blev också långvarig
och vittgånde. Bl.a. tvang den till en falsk konstruktion av händelserna vid krigsutbrottet 1914
och till en feltolkning av dess förhistoria, med
andra ord till en historieförfalskning bakåt vars
skadeverkningar varit långt större än man ännu i
allmänhet fattat. Dessutom håller ej ens
propagandans kortsynt ”patriotiska” motiv. Det
är nämligen ej på något sätt troligt att vare sig
engelska eller franska soldater skulle kämpat
med mindre bravur, om det ej intrumfats hos
deras folk att tyskarna voro blodtörstiga barbarer
som börjat kriget i syfte att lägga världen under
tvångsvälde. Frontsoldaterna visste för övrigt
överallt bättre besked, åtminstone om hur det
förhöll sig med de påstådda grymheterna.
När Österike-Ungern en månad efter mordet
på tronföljaren Franz Ferdinand och hans gemål
i Sarajevo, eller den 29 juli 1914, förklarade krig
mot Serbien, kan man tryggt påstå att här förelåg ett verkligt tvångsläge. Mordet hade planerats på serbiskt område och under medverkan av
serbiska myndighetspersoner. Den serbiska verksamhet, för vilken mordet var ett av uttrycken,
hotade dubbelmonarkiens bestånd, och det hade
blivit uppenbart, att endast en med militära medel
genomförd tuktan kunde förmå Serbien att godtaga ett hållbart förhållande till sin stormaktsgranne. Detta hade ej betytt Serbiens undergång
- det hölls tillräckligt under armarna av sin store
slaviske vän i öster. Den österrikisk-ungerska
monarkien hade emellertid en stor europeisk
uppgift, både politiskt, ekonomiskt och kulturellt. Dess existens hotade inga berättigade intressen. Värdet av dess tillvaro har för övrigt aldrig erkänts mera uppriktigt och otvetydigt, än
sedan segermakterna i det första världskriget i
sin förblindelse krossade denna kulturstat. Dess
ledande män kunna därför ej klandras för att de
1914 trott på den flerhundraåriga dubbelmonarkiens uppgift och velat skydda dess existens som i stort sett godtogs av de i monarkien
ingående folkstammarna. Ej heller kunna de
klandras därför att de ej veko tillbaka inför hotet
om vad en annan stormakt - d. v. s. Ryssland
eventuellt skulle komma att göra, om ÖsterrikeUngern försvarade sin existens.
Om man överhuvud taget kan betrakta
krigsskuldsfrågan som ett moraliskt problem,
aktualiserat under juliveckorna 1914 - något som
här ej diskuteras - böra sålunda de ansvariga i
Wien och Budapest, kejsar Franz Joseph, utrikesminister Berchtold och ungerske ministerpresidenten greve Tisza, frikännas. De kunde som
ansvariga för sitt rike icke gärna handla annorlunda än de gjorde.
Detta må emellertid tillsvidare lämnas därhän.
Vad som här intresserar oss är det mer eller mindre hållbara verklighetsunderlaget för
krigsskuldspåståendena. Och därvid bör redan
från början sägas ifrån, att om ett krigsutbrott
betraktas ur skuldproblemets synpunkt, vilket är
mänskligt oundvikligt, så kan man ej slå bort frågeställningen genom att tala om allas lika skuld.
Skulden var icke lika, och det är naturligtvis
tänkbart, samt har förekommit att en regering
avsiktligt börjar ett krig av rent maktpolitiska
motiv, d.v.s. för att med våldsmedel underlägga
sig andra nationer. Även för ett dylikt handlingssätt kunna naturligtvis vissa moraliska argument
framhävas, liksom det ännu oftare efteråt har
kunnat konstateras, att vad som skedde hade
välsignelsebringande verkningar. Europa i nyare
tiders mening skulle förmodligen aldrig ha blivit till, om ej Gajus Julius Caesar under århundradet närmast Kristi födelse med våldsmedel lagt
Gallien under Roms välde, eller om ej tyska
krigsherrar under elva- och tolvhundratalen drivit den slaviska folkvågen en bit tillbaka mot
öster.
Men krigsutbrottet 1914 har intet med dylika spekulationer att göra. Ingen av de huvudagerande hade några planer på dylik maktutvidgning, utom möjligen i viss mån den tsarryska regeringen, för vilken Konstantinopels erövring otvivelaktigt framstod som ett verkligt
krigsmål, värt även risken av ett
stormaktskrig.Det är emellertid riktigast att betrakta var och en av de huvudagerande för sig.
Tysklands problem är svårare. Den absoluta
tyska krigsskulden i den västallierade
krigspropagandans mening kan emellertid utan
tvekan avvisas. Någon avsiktlig krigsvilja fanns
ej hos den tyska ledningen 1914, varken hos
Wilhelm II, rikskanslern von Bethmann-Hollweg
eller hos de militära cheferna. Legenden om
krigsrådet Potsdam den 5 juli, där ett krigiskt
9
angrepp skulle ha beslutats, är längesedan avfärdad. Och hade en tysk regering verkligen velat begagna sin förmodat överlägsna makt till att
”krossa Frankrike” så hade den både 1905 och
1906 och möjligen även 1911 låtit utomordentligt gynnsamma tillfällen härtill gå sig förbi. Då
skulle den av rysk-japanska kriget försvagade
makten i öster ej ha kunnat - kanske ej ens velat
- effektivt hjälpa franska republiken. Och England skulle - om det ställt sig vid Frankrikes sida,
vilket var mycket tvivelaktigt - säkerligen ej
kunnat hindra Frankrikes grundliga nederlag på
fastlandet. 1914 var situationen i alla hänseenden mycket sämre för Tyskland.
Det finns ej heller numera någon allvarlig
historiker på västallierat håll som öppet vidhåller tesen om Tysklands allenakrigsskuld 1914,
sådan den sedan med maktspråk fastslogs i Versailles-traktaten av den 28 juni1919. Vad man
ännu på sina håll gör gällande är något annat,
nämligen att regeringen i Berlin, som blivit övertygad om att kriget nu måste tas, lät regeringen i
Wien utlösa kampen, genom att ej hindra dess
aktion mot Serbien, vilken aktion må draga in
Ryssland och därefter - ”par le jeu des alliances”
– även Frankrike.
Är denna beskyllning, om den nu är en beskyllning, hållbar?
Svaret måste bli nej.
detta kunde Tyska riket i sitt i övrigt isolerade
läge även i eget försvarsintresse ej låta ske.
En annan sak är att en bundsförvant i en kris
har rätt att kräva att bli fullständigt informerad
samt själv äger både rätt och plikt att utöva en
kontrollerande, vägledande och stödjande verkan. Det kan diskuteras om Wien bort informera
Berlin i högre grad än som skedde. Men spörsmålet saknar avgörande betydelse.
Utbrottet av själva stormaktskriget den 1 augusti 1914 utlöstes av Rysslands minst en vecka
tidigare inledda mobilisering mot Österrike och
dess allmänna mobilisering några dagar senare.
Dessa ryska åtgärder, till vilka tsaren pressades
att ge sin sanktion, voro medvetna krigsförberedelser och framgingo icke ur något
försvarspolitiskt tvångsläge. Ingen hotade det
ryska riket. Om man på någon punkt i händelseförloppet kan visa på ett medvetet krigsbeslut så
är det här.
Den 28 juli senast var den ryska mobiliseringens faktum känt i Berlin. Därmed trädde
självbevarelsen i första rummet, och det faktiska
krigsutbrottet hade därefter endast kunnat hindras genom en effektivt kontrollerad, ömsesidig
återgång av både den tyska och den ryska mobiliseringen. Att allmän mobilisering betydde krig,
var vid denna tidpunkt ett militäriskt axiom.
Ingen regering skulle gentemot den ansvariga
militära ledningen vågat taga risken av att stoppa
den givna säkerhetsåtgärden: mobilisering mot
mobilisering. Ömsesidig återgång av bägge
mobiliseringarna sattes aldrig på allvar i fråga.
Tyskland var sannolikt berett härtill, Ryssland
icke. Därmed var saken avgjord, och den tyska
krigsförklaringen i S:t Petersburg den 1 augusti
närmast en formalitet. Ett par årtionden senare
skulle den kanske utelämnats som överflödig.
Men 1914 ansågs denna åtgärd både folkrättsligt
och inrikespolitiskt som en nödvändighet, varför den också verkställdes i hävdvunnen form,
sedan kejsar Wilhelms sista vädjan till tsaren
avböjts.
Det är möjligt att regeringen i Berlin genom
att resolut motsätta sig Österrike-Ungerns berättigade och naturliga aktion mot Serbien kunnat
förmå, eller rättare sagt tvinga, regeringen i Wien
till att uppge sin fasta hållning mot Serbien. Men
det skulle betytt att trippelalliansen gjorts värdelös. Än mer: det skulle betytt att sanktionera
Österrike-Ungerns snart förestående sönderfallande. Motivet häri skulle varit fruktan för vad
Ryssland möjligen sku1le komma att företaga
sig, om aktionen mot Serbien hade sin gång. Men
Ryssland var icke på något sätt bundet att gripa
till vapen för Serbien. Ännu mindre voro de ryska
livsintressena hotade av den österrikisk-ungerska aktionen. Däremot var Österrike hotat till
livet. En ärlig och naturligt solidarisk bundsförvant kan icke rimligen med maktspråk väntas
hindra den andre bundsförvanten att försvara vad
denne på goda grunder bedömer som ett livsintresse. I så fall är bundsförvantskapet knäckt. Och
Här träder Frankrikes roll i förgrunden. När
den ryska mobiliseringsapparaten sattes i gång,
befunno sig president Poincaré och konseljpresidenten Viviani på officiellt besök vid tsarhovet
i S:t Petersburg. Viviani var en fransk parlamentarisk dussinpolitiker, för övrigt en man av även10
tyrlig läggning. Den verklige ledaren av Frankrikes politik var Poincaré, den ende president i
franska republiken under detta århundrade som
verkligen långa tider hållit utrikespolitikens trådar i sin hand. Efter att under ett år ha varit konseljpresident hade Poincaré i januari 1913 mot
kraftig vänsteropposition, bl. a. från Clemenceau
och Caillaux, valts till republikens president. Han
framträdde som inkarnationen av den nya franska nationalismen och revanche-tanken. Hans
vänstermotståndare kallade honom stundom
”Poincaré-la-guerre”. Medvetet och på egen
hand skulle han väl ej utlöst kriget mot Tyskland. Men om Ryssland i alla fall gick till krig,
var Poincaré icke i minsta mån villig att hålla
bundsförvanten tillbaka. Med den höga tanke
både han och franska generalstaben hade om
Rysslands krigiska slagkraft, nyligen förstärkt
genom nya franska krediter, och med den 1913
antagna treåriga värnplikten i Frankrike i full
funktion ansåg han den fransk-ryska alliansens
seger given, vilket för lothringaren Poincaré
också betydde Elsass-Lothringens återvändande
till det franska fosterlandet och revanche för
1870. Tsaren och hans rådgivare, framför allt
utrikesministern Sazonov, skulle kanske ej heller på egen hand ha vågat driva fram krigsutbrottet. Men genom ömsesidig, halvuttalad uppmuntran och i ömsesidig, om än likaledes från
början outtalad förvissning om Storbritanniens
kommande krigsdeltagande voro bägge parterna
i den fransk-ryska alliansen med på många ledande håll knappast dold förtjusning nu fullt
beredda att under hänvisning till den andre låta
minan springa. Och så skedde även.
Den ende man som vid sidan av den genom
pressförföljelser skandaliserade Caillaux kanske
ännu kunnat hindra Frankrikes medverkan till
krigsutbrottet, nämligen socialistledaren Jean
Jaurès, ställdes utom spelet. Den 31juli nedsköts
han på ett kafé i Paris av en ung nationalist. Ridån gick upp för det fyraåriga skådespelet, den
dittills blodigaste av Frankrikes talrika europeiska vapenmaktsuppgörelser.
Witte, ha motsatt sig kriget. Nu fingo de nya
nationaliststämningarna inom den till en kortvarig, partiell maktutövning kallade nya ryska
borgarklassen snart överhanden. De ingingo en
tillfällig utrikespolitisk allians med de sällsport
förblindade reaktionära ryska kretsar, vilka av
en seger på Europas slagfält väntade en renässans för tsardömet. Tillsammans drevo de den
vacklande och välmenande Nikolaj II in i ett
hörn, där hans senkomna fredsansträngningar
sedan i tysthet kunde kvävas. De breda folklagren
stodo helt utanför. Men de hade ej heller något
språkrör. Frankrikes bistånd var visst, Englands
synnerligen sannolikt, segern enligt allmän mening i varje fall inom kort given. När tsaren påverkad av Wilhelm II:s telegrafiska vädjanden
dock till sist ryggade tillbaka och ville återkalla
mobiliseringen, ägde de maktägande kretsarna
djärvhet nog att åsidosätta och undertrycka hans
order. Tsaren fann sig i sin vanmakt och gjorde
en dygd av nödvändigheten. Under den gamla
tsarhymnens majestätiska toner tog han mot
regementena på väg till fronten - med samma
milda resignation, varmed han tre år senare skulle
föras till fångenskap och martyrdöd i sibiriska
bolsjevikfängelser.
Slutsatsen kan ej bli mer än en. Aktiv - låt
vara betingad krigsvilja fanns på ledande håll
endast i Paris och S:t Petersburg. Detta avgjorde
saken.
Ännu återstår emellertid att belysa Storbritanniens dubbeltydiga roll.
Under juli1914 räknade man både i Paris och
S:t Petersburg med att om Frankrike och Ryssland gingo till krig med de båda centraleuropeiska stormakterna - ingen räknade längre med
Italien som aktiv medlem av trippelalliansen så skulle Storbritannien komma att sluta upp vid
deras sida i kampen mot Tyskland. Och de bägge
regeringarna voro förvissade härom, oberoende
av huruvida
deras länder framstodo som angripare eller
icke. Denna övertygelse om att alltid kunna räkna
på England var själva grundförutsättningen för
deras handlande. Det var därför de kände sig ha
det verkliga avgörandet om krig och fred i sina
händer. Varken Poincaré eller Sazonov eller
Izvolskij tvivlade någonsin på den saken. Men
de hade också fullt klart för sig att denna insikt
Rysslands roll är i det föregående belyst. Sedan Stolypin den 14 september 1911 fallit för en
kula inför tsarens ögon på teatersalongen i Kijev,
fanns ej längre någon fast hand vid tsarrysslands
roder. Stolypin skulle säkerligen, liksom även
11
aldrig fick öppet uttalas. Dels var det en fördel
att det på den punkten rådde ovisshet - ärlig
ovisshet - i Berlin. Och dels skulle varje sådant
offentligt uttalande ha satt regeringen i London i
mycket stora svårigheter. Denna regering spelade nämligen sedan flera år ett politiskt dubbelspel: gentemot parlamentet och den allmänna
opinionen stod den fullt fri och obunden inför
en väpnad konflikt på kontinenten, men inför de
bägge andra stormaktsregeringarna i
trippelenteten: den franska och den ryska, var
regeringen i London faktiskt bunden att vad som
än skedde stå på deras sida.
tigast voro de olika interna överläggningar, som
upprepade gånger ägde rum, och av dessa framför allt de överenskommelser, som med vederbörande ministers goda minne träffats mellan de
högsta militära myndigheterna på olika håll,
framför allt de franska och brittiska staberna
emellan. Bakom detta låg åter det förhållandet
att regeringens stora politik, framför allt utrikesoch militärpolitiken, helt behärskades av den
grupp, som med fullt fog kallats de liberala imperialisterna, varjämte de brittiska ambassadörerna i åratal arbetat under samma förutsättningar
och i samma anda som denna grupp. Till dessa
liberala imperialister inom regeringen hörde först
och främst marinministern Churchill, vidare utrikesministern Sir Edward Grey och finansministern Lloyd George samt med någon tvekan
även premiärministern Asquith. Dessa män
skulle sprängt partiet och därmed fört en konservativ regering till makten hellre än att uppgiva sin särpolitik. Att Lloyd George, den tidigare pacifistiske socialreformatoriske radikalen
och regeringens främsta agitatoriska kraft, nu
med bestämdhet kunde räknas till denna grupp,
var av avgörande betydelse.
Att Lloyd George hörde dit stod fast ända
sedan han under Marockokrisens höjdpunkt i
augusti 1911 framträtt med det skarpa och hotfulla tal mot den tyska politiken, som då påstods
ha drivit Berlinregeringen att överge sina aggressiva planer - med orätt, eftersom några sådana
planer ej existerade.
I den allmänna opinionen, både i England och
på kontinenten, rådde emellertid den meningen,
att England visserligen sedan några år med
trippelententen som uttrycksmedel och arbetsinstrument stod i vänskapsförhållande till Frankrike och Ryssland men därför ingalunda var bundet att träda i krig vid dess makters sida utan
bibehöll sin fulla handlingsfrihet vid varje tänkbar våldsam skärpning av situationen.
Om denna uppfattning hade överensstämt
med verkligheten, skulle den brittiska regeringen
kunnat antagas ha haft två utvägar att stoppa ett
europeiskt krigsutbrott sommaren 1914. Den
kunde sålunda antingen låtit Paris och S:t Petersburg förstå, att den ej ämnade ställa Englands
makt vid Frankrikes och Rysslands sida, om
dessa makter med utgångspunkt från den serbiska
krisen drevo fram ett krig mot centralmakterna.
Dubbelspelet var sålunda både av inrikespolitisk och utrikespolitisk natur. Den liberala,
fredsvänliga opinionen i England, som var starkt
företrädd inom det liberala partiet och så gott
som helt behärskade arbetarpartiet (i motsats till
1939, då det engelska arbetarpartiet var så
krigiskt någon kunde begära), skulle aldrig ha
godtagit att en brittisk regering förklarat sig
förhandsbunden att gå i krig mot Tyskland vid
Frankrikes och Rysslands sida. Ett regeringsuttalande i den riktningen skulle kanske rentav ha
väckt en så våldsam rörelse i fredsvänlig riktning att regeringens sammanhållning kunnat
hotas, och därmed möjligen hela entente-politiken, det stora verket från 1904, 1907 och 1911,
äventyras. Alltså var tvetydigheten inrikespolitiskt nödvändig. Men det ansågs ej heller gå
an att Tyskland ägde full visshet om att England
var oåterkalleligt bundet vid Frankrike och Ryssland. Därför var dubbeltydigheten också utrikespolitiskt motiverad.
Den frågan inställer sig då omedelbart: på
vad sätt var England bundet att till det yttersta
stå solidariskt vid Frankrikes och Rysslands sida,
när parlamentet som sådant uppenbarligen var
ovetande härom, liksom även den allmänna opinionen? Hur kunde ett sådant förhållande vara
förenligt med Englands parlamentariska statsskick?
Svaret blir då att börja med det att detta sakförhållande ingalunda var förenligt med det parlamentariska styrelsesättet, åtminstone ej med
dess andemening. Bundenheten hade nämligen
åstadkommits genom åtgärder, som lågo på sidan om den parlamentariska kontrollen, men som
därför reellt sett icke voro mindre bindande. Vik12
I så fall hade stormaktskriget ej brutit ut, eftersom det var ett fullständigt och medvetet falskt
påstående, att Ryssland ovillkorligen och under
alla omständigheter skulle komma att gripa till
vapen, om Österrike gav gangsterstaten Serbien
den tuktan, som Belgrad med sitt fleråriga illojala
förhållande framprovocerat. I de högre ryska
kretsarna rådde nämligen in i det sista rätt stor
tveksamhet om man ens med visshet om både
Frankrikes och Englands stöd skulle gå till krig
mot Tyskland. Det är lika säkert att tsarens regering 1914 i så fall skulle avstått från mobilisering och krig, som det är visst att Polen skulle
träffat en fredlig uppgörelse med Tyska riket år
1939, om regeringen i Warszawa ej i mars samma
år fått brittiska regeringens inblancofullmakt att
utlösa stormaktskriget. Och varje fransk regering skulle likaledes ha ryggat tillbaka för kriget
mot Tyskland, om den ej med visshet räknat med
engelskt stöd.
Hade London-regeringen intagit denna hållning, skulle sålunda krigsutbrottet 1914 ha förhindrats, och det är dessutom ej säkert, eller ens
troligt att trippelententen gått sönder på kuppen.
Frankrike och Ryssland skulle nämligen ändå
knappast haft annat val än att framdeles lita till
fortsatt brittiskt stöd, om än för mera begränsade mål.
Den andra möjligheten skulle ha bestått i att
den brittiska regeringen från krisens början bestämt förklarat för regeringarna i Wien och Berlin, att den icke ämnade tåla något ingripande
mot Serbien och därför komme att i vått och torrt
ge sitt stöd åt Frankrike-Ryssland, vilka konsekvenser detta än kunde medföra. Vi ha emellertid nyss påvisat att ett dylikt språk var inrikespolitiskt omöjligt för London-regeringen. Det
skulle dessutom knappast ha förekommit kriget.
Inför ett sådant hot, och med hänsyn till att inga
som helst brittiska intressen hotades av det för
Österrike-Ungern nu nödvändiga ingripandet
mot Serbien - snarare tvärtom - skulle nämligen
centralmakternas regeringar knappast ha kunnat
draga någon annan slutsats än den, att kriget mot
dem nu var en beslutad sak, och sett sig tvungna
att handla därefter.
regeringen av år 1914 ofta får uppbära klander
för att den ej genom en sådan orimlig och omöjlig hållning hindrade Tyskland från att ”börja”
det första världskriget! På sådant tal är det onödigt att spilla ord.
I själva verket voro ingendera av dessa alternativ aktuella för den brittiska regeringen i juli
1914. Den blev onekligen i viss mån tagen med
överraskning av händelsernas utveckling - just
då. Något verkligt initiativ kunde den för övrigt
ej taga på grund av sin ovan klarlagda tvetydiga
ställning både inåt och utåt. Men den kunde bestämma sig för åt vilket håll och hur långt den
ämnade låta sig drivas! Denna uppgift tillföll i
främsta rummet utrikesministern Sir Edward
Grey. Han stod i en nyckelposition, men han
hörde i själva verket från början till dem, som
under alla omständigheter hellre ville låta England drivas till krig än att på något sätt rubba
förhållandet till entente-makterna Frankrike och
Ryssland. Bakom sig hade han främst de liberala imperialisterna, vidare en rad imperialister
sans phrases, som redan under åratal ansett tiden kommen för att slå ned Tyska riket, och som
ansågo att tillfället nu borde begagnas. Men han
hade också att räkna med en betydelsefull fredsopinion, ännu tämligen oberörd av antitysk propaganda.
Under dessa omständigheter visste de ryska
och franska krigspådrivarna, att de alltid skulle
kunna pressa Grey och brittiska regeringen till
att ställa sig vid deras sida, i den sista, avgörande fasen av krisens utveckling. Det gällde
endast att under ständig pressning driva fram
denna kulmination. Och detta gjordes med största
skicklighet, under det den tyska diplomatien både
i London och Berlin utmärkte sig för stor klumpighet. Detta förhållande var dock ej avgörande.
Greys vacklan och initiativlöshet var för övrigt
en följd icke blott av situationen utan även av
hans personlighet, som var oklar, tveksam och
begränsad samt präglad av en rad mer eller mindre fromma självbedrägerier. Någon Machiavelli
var han icke - men sådana funnos bakom och
bredvid honom. Skickligast bland alla manövrerade franske London-ambassadören Paul
Cambon. Men det var nästan en överloppsgärning, då denne i sitt sista stora anlopp mot Greys
obeslutsamhet gick så långt som till att inför den
tänkta möjligheten av att England kunde backa
Det är emellertid betecknande för den ytlighet, varmed hithörande förhållanden alltjämt på
många håll bedömas, att än i dag den brittiska
13
ut, fälla orden: Det betyder sålunda att ordet heder strykes ur det fransk-brittiska lexikonet!
Segern i London var sålunda vunnen, redan
innan den ryska mobiliseringen ägt rum, och
Frankrikes oreserverade stöd åt denna gjorde
därefter stormaktskriget till en avgjord sak. Grey
var då som politisk faktor - icke motvilligt - förlamad både av ententebrödernas diplomater och
statsmän och av de klara krigspådrivarna i Foreign Office och annorstädes: Crewe, Nicholson,
Churchill etc.
Det problem, som ännu återstod, var att inför parlamentet, press och offentlighet tillfredsställande motivera det redan i den bestämmande
kretsen fattade brittiska krigsbeslutet. Hur pass
svårt detta problem dock var, visas av att regeringen sprängdes på kuppen. Den fredsvänliga
flygeln av det liberala regeringspartiet med lord
Morley i spetsen drog sig ur spelet, liksom även
ett stort antal ledare inom arbetarpartiet, bl. a.
den senare premiärministern MacDonald. Dock
fick regeringen avsevärd hjälp genom tyska regeringens uppträdande. Dess överflödiga, egentligen av formella korrekthetshänsyn motiverade
krigsförklaring till Frankrike två dagar efter den
till Ryssland - vid en tidpunkt, då man i Frankrike redan ansåg kriget vara ett faktum, och då
Poincaré - enligt vad Caillaux uppgiver - ministerrådet framkastade uppslaget om lämpligheten
av att provocera ett väpnat intermezzo, framställdes inför den brittiska allmänheten som bevis
på Tysklands ”angrepp”. Ännu lättare blev det
när Tyskland ett par dagar efter krigsutbrottet
marscherade in i Belgien. Härmed hade man både
i Paris och London med kännedom om det strategiska läget och den tyska krigföringsplanen
samt Belgiens bundenhet vid ententen räknat
som en given sak. Den alltför ärliga tyska motiveringen - ”en nödtvungen orätt, som senare skall
gottgöras!” - stred till den grad mot brittisk mellanfolklig praxis, att den med framgång kunde
utmålas som utmanande cynism, under det att
den snarare var motsatsen. Ur tysk inrikespolitisk synpunkt - som man väl ej heller helt kan
bortse från - var en sådan motivering nödvändig. Diplomatiskt var den självfallet olycklig.
Hade England funnit med sin fördel förenligt att
handla på samma sätt, skulle det hetat att Hans
Majestäts regering därmed ansåg sig fylla en tung
plikt mot den Högste, mot mellanfolklig moral
14
och mot belgiska folket etc. - och den stora brittiska allmänheten skulle fullt ut ha trott detta!
Tärningarna voro emellertid nu kastade.
Folködena gingo mot sin blodiga fullbordan. Det
gamla borgerliga Europa, världscentralen Europa, som ännu 1914 gjorde ett så solitt intryck,
gick därmed under för att ej mer återuppstå.
Frågan om de ledande männens beslut skulle
fallit på samma sätt om de kunnat förutse vad
komma skulle - och i vad mån de överhuvud
förutsågo någonting - faller utanför ramen för
denna undersökning.
mellanfolkliga förändringar - kanske även territoriella sådana - skulle kunna komma att bli nödvändiga. Med hänsyn härtill hade man i akten
för Nationernas Förbund - tillkommen som ett
annex till fredstraktaten i Versailles - insmugit
en timid artikel, den nittonde. I denna antyddes
möjligheten av att Nationernas Förbunds församling skulle kunna ”taga under omprövning fördrag, som blivit otilllämpliga, ävensom förhållanden av internationell betydelse, vilkas fortbestånd skulle kunna utgöra en fara för världsfreden”. Men det sattes aldrig på allvar ifråga att
tillämpa denna artikel varken efter ordalydelse
eller eventuell andemening. Under sin två
årtiondens tillvaro förblev Nationernas Förbund
- som dess upphovsman också utan tvivel avsett
- i främsta rummet en institution för bevarandet
av status quo, av det bestående tillståndet, alltså
av det europeiska läget av 1919, sådant det skapats av segermakterna i det första världskriget
och sådant dessa önskade att det skulle förbliva.
Den första frågan blir då denna:
Kan freden någonsin tryggas genom att status quo omgives med de starkast tänkbara garantier?
Historien hittills hade svarat nej. Men detta
erfarenhetssvar uttömmer naturligtvis icke problemet. Dock kan ingen i den senare erfarenhetens ljus gärna tveka om att Nationernas Förbundsideologien av 1919-20 byggde på en illusion.
Under hela 1920-talet, och delvis längre,
sökte man likväl upprätthålla denna illusion. Men
resultatet blev endast en världsuppdelning mellan vad man skulle kunna kalla ”mätta” och
”hungriga” stater. De förra hörde till
segermakternas läger. För dem var status quo ett
i allo tillfredsställande tillstånd. Själva kallade
de sig gärna de ”fredsälskande” nationerna, vilket betydde att de ansågo landförvärv med våld
och väld samt andra nationers underkuvande och
exploaterande böra hava upphört i och med inkasserandet av deras egna senaste vinster av denna
art- in concreto ungefär med år 1919. Några av
dem, i främsta rummet Frankrike, där man var
uppfylld av outtalad inre oro för möjligheten av
att i längden med egna medel kunna upprätthålla
den 1919 vunna positionen och kanske rentav
hyste ett inre tvivel på dess berättigande uppställde därutöver anspråk på att deras ”säkerhet”,
d.v.s. det ostörda besittandet av alla tidigare för-
II. SÅ FORTSATTE DET: SPELET OM
KRIG OCH FRED 1935-39
Cajus Pontius ad Samnites:
Iustum est bellum quibus necessarium, et pia arma quibus nulla nisi
in armis relinquitur spes.
Titi Livi Ab Urbe Condita lib. IX cap. 1.
Den stora europeiska allmänheten under
mellankrigstiden föreställde sig gärna att fredsproblemet främst innebar organiserandet av kollektiv säkerhet mot en ”angripare”. Med angripare förstods den som med maktmedel ville
ändra något bestående mellanfolkligt förhållande. Så hade visserligen historia gjorts tidigare,
d.v.s. ända till 1919. Men nu skulle det vara slut
med den saken. Det skulle inte bli några vidare
historiska förändringar berörande de europeiska
staternas områden, ty den absoluta rättvisan hade
förverkligats i Versailles-freden, varigenom den
tyske ”angriparen” av 1914 fått sitt välförtjänta
straff och bl. a. sin krigsmakt tvångsreducerad
och sitt landområde beskuret. Det instrument,
som hädanefter skulle garantera fredstillståndets
upprätthållande, d.v.s. det beståendes bevarande
och gemensam aktion mot var och en som ville
ändra detta, hette nu Nationernas Förbund och
hade från 1920 sitt säte i Genève. Visserligen
tänkte man sig teoretiskt möjligheten av att även
15
värv, nu skulle garanteras av en solidarisk världsorganisation. Detta krav presenterades ofta som
en ännu högre grad av fredskärlek än den så att
säga ordinarie, till vilken alla till Nationernas
Förbund anslutna stater redan avgivit sin bekännelse. Anspråket i fråga var emellertid bortsett
från alla andra synpunkter fullständigt
ohistoriskt. Ingen nation hade någonsin kunnat
räkna med en sådan trygghet, och under inga
omständigheter kunde den säkerställas endast för
en stat eller statsgrupp. Varje försök i den riktningen måste för de utomstående te sig som en
diskriminering. Ett fullföljande under avsevärd
tid av en dylik politik för ”fredens säkerställande”
måste till slut få den verkan att kriget så att säga
rehabiliterades. Vädjan till vapenkampen måste
ju för de tillbakasatta folken med tiden komma
att te sig som den stora befrielsedrömmens utlösning, den modiga handlingen, som bryter
fjättrarna och visar vägen till en friare och ljusare framtid.
Världsfredens upprätthållande genom samlade och övervägande maktmedels insättande
mot varje ”angripare”, d.v.s. mot var och en som
vill ändra status quo, har dock måhända varit en
tänkbar möjlighet och en riktig tanke - under två
förutsättningar. Den ena är den att den makt eller maktgrupp, som sluter upp kring detta förverkligande av den ”kollektiva säkerheten”,
också är den i fråga om maktmedel och resurser
absolut övervägande, att den alltså i sig innesluter alla maktfaktorer av första ordningen. Den
andra är den att det fredstillstånd, som denna
maktsamling skall trygga, i stort sett är tillfredsställande, eller åtminstone drägligt, för de folk
den berör.
Båda dessa förutsättningar realiserades något så när av det romerska riket under ett par
sekel vid vår tideräknings början. Sedan dess har
den aldrig förverkligats. Endast ofullgångna ansatser ha förekommit: det karolingiska riket och
högmedeltidens stora tanke om det andliga och
det världsliga svärdet: kyrkan, företrädd av
påvedömet, och den yttre statsmakten, företrädd
av de tysk-germanska kejsarna, i samverkan för
förverkligandet och upprätthållandet av Gudsriket på jorden - vidare Ludvig XIV:s och Napoleon I:s ansatser till universalmonarki, den heliga alliansen osv. Nationernas Förbunds försök
till säkerhetsorganisation på den konkreta grund-
valen av 1919 års Paris-freders Europa var dock
från början ett av de sämst planlagda och minst
lovande av dessa ansatser. Det byggde också på
den svagaste ideella grunden: formaldemokratiens.
I början av 1930-talet stod detta systems förolyckande också allt klarare för insiktsfulla element - och efter ytterligare några år även för de
mindre insiktsfulla. Inför detta påtagliga läge
grepos utopisterna av melankoli - i den mån de
inte frälstes till Moskvas kämpande världskommunistiska religion, ett nytt Islam. Andra
såsom den gamle cynikern Clemenceau, själv en
av Versailles-systemets tillskyndare - funno en
bitter tröst i att världen just aldrig varit annorlunda.
I nu gängse retrospektiv betraktelse är det mest
brukligt, att tillskriva ”diktaturerna”, främst Hitler-Tyskland, och framför allt nationalsocialismens maktövertagande i Berlin i januari 1933,
skulden för att ”Nationernas Förbunds fredsverk”
förolyckades. Efter 1945 förkunnas denna historietolkning som en nära nog självklar sanning.
Varje tvivel på den är uttryck för ”nazistisk” eller ”fascistisk” sinnesart och sålunda brottslig.
Men den historiska sanningen har åtminstone
hittills aldrig kunnat upprätthållas med andlig
terror och källförfalskning. Det är visserligen
möjligt att så kommer att ske framdeles. Den bild
som exempelvis George Orwell tecknat i sin
framtidsroman ”1984” är tyvärr ej enbart en
mardröm. Den bygger på starkt framträdande
tendenser i tiden och kan bli verklighet. För den,
som i likhet med författaren till denna bok anser
att detta andliga förslavande är den stora nutidsoch framtidsfaran, ter det sig därför som en desto mera angelägen uppgift att medan tid är efter
förmåga kämpa mot denna drift mot andlig massdöd och fysisk terrorism. Klargörandet av den
händelsekedja som lett till det andra världskrigets västerländska tragedi är ett viktigt led i detta
arbete. Något anspråk på ätt framlägga den slutliga och fullständiga sanningen göres härvid icke.
Ett sådant anspråk vore lika löjligt som förmätet,
desto mer, som källmaterialet ännu länge kommer att förbli ofullständigt, även där det ej
”sovrats” i förfalskningssyfte. Men däremot kan
ännu en insats göras för den fria debattens bevarande.
16
Enligt den uppfattning jag i denna bok framlägger föll det tragiska avgörandet i Europa under åren 1938-39. Det tredje rikets upprättande i
Tyskland på Weimar-republikens sönderfallande
grundval var i och för sig så långt ifrån ett
olycksöde för Europa att tvärtom först därigenom möjlighet skapades för den positiva lösningen av Europas fredsproblem.
Status-quo-linjen var nämligen från början
omöjlig. Det stela fasthållandet vid den kunde
endast leda till uppsamlande av ett sprängstoff,
som i längden ingen yttre maktapparat skulle
kunna hindra från att explodera. Återstod alltså
endast den andra linjen: den fredliga revisionens alternativ - eller kriget. Det demokratiska,
vagt västmaktssympatiserande Weimar-Tyskland
hade icke tillåtits uppnå några avgörande framgångar ifråga om revison av fredstraktaterna. De
ohemula skadeståndskraven från Versailles-freden fingo sålunda ända till 1932 fortsätta att desorganisera de mellanfolkliga ekonomiska förbindelserna - för övrigt till skada för västmakterna i
nästan lika hög grad som för Tyskland. Tanken
på gränsrevisioner i öster eller på återlämnande
till Tyska riket av någon afrikansk koloni avvisades blankt - a limine. Motvilligt och dröjande
medgavs visserligen Weimar-republikens formella folkrättsliga jämställdhet. Men denna ”eftergift” var enbart en nödvändighet för det internationella umgänget och ingalunda avsedd att bli
ett första steg till fredsrevision. Några uppenbara övergrepp, som den franska Rhenlandsockupationen, rättades också till, och Versaillesfördragets allmänna ockupationsbestämmelser
avvecklades fem år tidigare än fördraget avsett.
Men detta låg i själva verket i västmakternas intresse i lika hög grad som i Tysklands. Locarnofördragen av 1924 visade däremot vägen mot
förnuftigare former av europeiskt samarbete.
Men även detta innebar - som det sedermera visade sig icke någon ny inställning till frågan om
en verklig fredsrevision. Och den kortsynta
omedgörligheten från västmakternas sida blev
därmed en betydelsefull - men långt ifrån den
enda - anledningen till den nationalsocialistiska
rörelsens växande betydelse och slutliga seger i
Tyskland.
tid befäst sin ställning i Tyskland, inledde Hitler
och hans medhjälpare från våren 1935 det gradvisa genomförandet av nationalsocialismens utrikespolitiska program. Detta program kan sammanfattas som en fredlig revision av Versaillessystemet och därmed uppnående för Tyska rikets del av en naturlig central ställning i Europas politik, ekonomi och kultur, återigen jämbördig med de äldre stormakternas.
Var detta program i grund förkastligt? Innebar det - som alltjämt allmänt påstås - en ”världskonspiration”, ett alltifrån början avsiktligt planerat försök att med våldsmedel upprätta ett tyskt
tvångsherravälde över fria folk? Eller var det
verkliga syftet att genom återvinnande åt Tyska
riket av dess naturliga centrala ställning i Europa konsolidera världsdelen och sammanhålla
den i fri samverkan mot det ständigt växande
hotet österifrån? Tänkte sig den tyska ledningen
härvid krig eller krigshot som det främsta medlet, eller litade den på möjligheten att vinna de
europeiska västmakternas stöd för en fredlig revision av de bestämmelser i Paris-traktaterna av
1910-20 som stodo hindrande i vägen härför?
Innebar en sådan revision i och för sig skapandet av ett outhärdligt tyskt tryck över Europa,
eller var den tvärtom förutsättningen för en harmonisk och fri samverkan de europeiska folken
emellan, liksom även villkoret för Europas fortsatta världsinflytande? Var den nya tyska regimen - och den andligen besläktade italienska en regim av våld, väld och hot, byggd på låga
massinstinkter, eller var den med alla sina mänskliga och historiskt betingade ofullkomligheter en
hoppingivande nyskapelse, byggd på samma
andliga krafter, som sedan tusen år och mer uppburit de europeiska folkens skapande historiska
insats?
Detta avgörande världsproblem skall ej nu
och på denna plats närmare utvecklas. Vare det
nog sagt, att författaren till denna bok ger ett jakande svar på de senare leden i dessa frågeställningar. Jag har i andra sammanhang i denna bok
tillräckligt motiverat denna min grundläggande
åskådning. Här gäller det dess tillämpning på den
tragiska dragkamp mellan freds- och krigsmöjligheter som pågick i Europa under åren
1935-39.
Detta förlopp skall här nedan i detta och följande kapitel i sina huvuddrag klarläggas. Min
Sedan den nya regimen efter sin
”Machtübernahme” i januari 1933 under två års
17
avsikt är härvid även den att påvisa, hur nära det
i själva verket var, att förnuftet, storsintheten och
vidsyntheten segrade, d.v.s. att ledarna för segermakterna från 1918-19 efter att ha nått insikt om
den ändrade världsbalansen gett sin medverkan
till en fredlig revision av Paris-fredernas ohållbara utgångsläge. Detta borde legat desto närmare till hands, som här för kanske första gången
fanns en tysk regering, vilken var beredd att i
god tro acceptera de europeiska gränser i väster,
som skapats av dessa Paris-freder, sålunda framför allt Frankrikes i och för sig svagt motiverade
behållande av Elsass-Lothringen. Därmed borde
varje rimlig anledning till upprätthållande av den
fransk-tyska fiendskapen, detta det moderna
Europas mest tragiska arv, ha försvunnit. Här
fanns även en tysk regering, som i viss motsats
till förhållandet på Wilhelm II:s tid hade full insikt om betydelsen för hela Västerlandet av att
det brittiska imperiet, som det ännu i allmänt
språkbruk benämndes, bevarades som en världsfaktor i kulturens och trygghetens tjänst, så länge
detta ännu var möjligt. Anspråken på återlämnande av någon av de med orätt bortrövade
tyska Afrika-kolonierna från före 1914 upprätthölls visserligen från tysk sida. Det hade varit
en akt av statsklokhet från den brittiska regeringens sida att tillmötesgå denna önskan, desto
mer som det blev ett alltmer uppenbart allmäneuropeiskt intresse att ansvaret för utformandet
av den europeiska kontrollen över Afrika uppbars av så många europeiska kulturfolk som
möjligt. Men detta tyska anspråk skulle aldrig
ha drivits fram till krisläge. Skapandet av ett
varaktigt gott förhållande och ett vänskapligt
samarbete med det brittiska riket var icke blott
viktigare än kolonialönskmålen utan grundtanken framför andra i den tyska
nationalsocialismens utrikespolitik. Den hade
bekräftats genom det tysk-brittiska flottavtalet
av 1935 jämte München-överenskommelsen av
1938, den tyvärr enda mera betydelsefulla akten
av mogen statskonst i 1930-talets Europa.
De europeiska västmakterna voro sålunda
icke hotade av den nationalsocialistiska regimen
i Tyskland. Ett motsatt påstående var på 1930talet ännu orimligare, än när det under åren 190514, då ententepolitiken gestaltades, fälldes om
det Wilhelminska Tyskland. Detta kan vad be-
träffar de internationella maktpolitiska förhållandena - den äldre utrikespolitikens objekt - anses
som ett fastslaget historiskt faktum. Det ”andliga hot”, som den nationalsocialistiska åskådningen påstods utgöra, kunde i varje fall icke
bekämpas med vapen. Många inbillade sig emellertid detta. Fanatismen från religionskrigens århundraden levde åter upp.
Men däremot tedde det sig möjligt, ja, sannolikt, att den världsomfattande motsättningen
mellan det kommunistiska väldet i Moskva och
den västerländska kulturvärlden överhuvud förr
eller senare skulle komma att utmynna i en krigisk uppgörelse. Här gällde det nämligen både
rnaktkampen och motsättning mellan oförenliga
världsåskådningar. Hitler-regimen räknade från
början härmed som en framtidsmöjlighet och
förberedde sig på att möta denna kris. Men i
denna förberedelse ingick just skapandet av tillförlitliga vänskapliga förbindelser västerut som
en väsentlig förutsättning.
Den nationalsocialistiska regeringen i Tyskland räknade sålunda med en kommande väpnad uppgörelse med kommunistväldet i öster
som en möjlighet, kanske som en sannolikhet.
Men västerut önskade den intet annat än ett tryggat fredstillstånd och var fullt villig att i detta
syfte en gång för alla avskriva alla
revancheplaner mot Frankrike och England samt
sålunda att, vad de västeuropeiska gränserna
beträffar, för all framtid godtaga segermakternas
uppgörelser från 1919. Däremot önskade den
genomföra en fredsrevision till Tysklands förmån österut, och detta icke enbart av lättförklarlig strävan efter nationell enighet - Danzig och
den polska korridoren, Tysk-Österrike och Sudetländerna - utan även för att bli i stånd att stå
som Europas värn mot det växande hotet från
kommunistväldet i öster.
Låg det nu i västmakternas intresse att förhindra dessa strävandens förverkligande?
Det förhöll sig tvärtom. Det hade varit till
de europeiska västfolkens, till hela Europas och
till hela den västerländska världens bästa, om
London och Paris godtagit dessa den tyska nationalsocialistiska regimens utrikespolitiska mål.
Så skedde emellertid icke, och därför blev det
andra världskriget oundvikligt.
Spörsmålet om varför händelseutvecklingen
tog denna tragiska vändning är kärnfrågan vid
18
bedömande av den europeiska politiken under
åren från 1935 fram till krigsutbrottet 1939. Allt
annat är i jämförelse härmed sekundärt.
Sedan kriget utbrutit och utvecklat sig till
ett världskrig med kända resultat, synes intet ha
varit mera angeläget för de krafter, som till den
västerländska världens fördärv med sådan framgång dirigerat ”världsopinionen”, än att dölja de
verkliga orsakerna till Västerlandets katastrof.
Genom att det andra världskriget - på kort sikt
sett - slutade med seger för västmakterna blev
det möjligt för dem att tillsvidare så att säga tekniskt genomföra den stora historieförfalskning,
varigenom krigspropagandatesen om Hitlers och
det nationalsocialistiska Tysklands allenaskuld
skulle fastslås som en oomkullrunkelig sanning.
I själva verket var detta dock icke en triumf utan
ödestragik, nemesis. De ledande männen på västmaktssidan kände nämligen blott alltför väl hela
falskheten i den allierade krigspropagandans
grundpåståenden. Men de hade från början identifierat sig själva, sin hela ställning, sin hela politik och krigsledning med dessa falska, i det
oändliga repeterade påståenden. De hade sått
vind och skördade nu en orkan, som de aldrig
mera blevo i stånd att hejda. Därför måste också
den allierade segern sluta med den hämndeakt i
Nürnberg, som är den moraliskt sett värsta av
detta krigs alla förbrytelser, därför att den betyder återgång till barbari, spolierandet av en mer
än tusenårig, med många släktleds möda
tillkämpad europeisk rättsåskådning. Därför
måste de ”segrande” statsmännen också för åtskillig tid avstå från möjligheten att för sina egna
nationers del föra en välförstådd intressepolitik
- främst därigenom att de som konsekvens av
egna gärningar och egen förkunnelse tvungos att
ge Västerlandets farligaste fiende, den kommunistiska makten i öster, ställningen som bundsförvant och medsegrare i en utsträckning, som
de från början aldrig tänkt sig som möjlig. Och
därigenom omöjliggjordes också varje utsikt till
att medan tid var söka förverkliga en försoningsfred. Den vanvettiga parollen om fiendens ”ovillkorliga underkastelse” fick fortsätta sin ödesdigra
verkan intill kampens slut - och verkar än. Det
är ännu en öppen fråga om den sunda andliga
reaktionen mot denna Europas största vanvettspsykos hinner tränga igenom och bryta fram i
dagen, innan dess verkningar helt tillintetgöra
den västerländska kulturens arvedel.
Inför hotet om undergången av den kulturvärld som är vår finnes det i dagens läge ingen
angelägnare andlig uppgift än att arbeta på
övervinnandet av den psykos, som fört de västerländska folken till det andra världskrigets tragiska drama. En väsentlig del av denna uppgift
är klarläggandet av bakgrunden och ursprunget
till kriget 1939-45. Uppgiften är oerhört svår, dels
på grund av den avsiktliga historieförfalskning i
jätteskala som pågått och pågår, dels på grund
av den andliga balansrubhning, för vilken även
flertalet av eljest omdömesgilla personer synes
ha fallit offer.
Den prövning, som här skall företagas, börjar
med en kritisk granskning av ett verk av en
svensk historiker, professor Sture Bolin, som i
ett redan år 1944 publicerat arbete ”Det ensidiga
våldet” med sin ansedda forskarställning borgat för att ”krigsskulden”, så vitt av denna skrift
kan utläsas, helt vilar på det nationalsocialistiska
Tyskland. Det finns intet som tyder på att professor Bolin sedan dess i något väsentligt hänseende ändrat mening. Därför är också den här följande kritiken (ursprungligen publicerad 1945) i
allt väsentligt alltjämt gällande.
Detta professor Bolins arbete hade bort presenteras för allmänbeten under sin undertitel:
Spelet om krig och fred, om det gällt att ge en så
långt möjligt objektiv framställning av händelseutvecklingen. Men redan genom den huvudtitel
professor Bolin gett sitt arbete: ”Det ensidiga
våldet”, är denna möjlighet avvisad. Ty professor Bolins grundtes är att den tyska regeringen
under krisåren 1938 - 39 och ända fram till krigsutbrottet företrädde ”det ensidiga våldet”, under
det att västmakterna icke blott enligt eget sätt att
karakterisera den egna politiken utan också i
verkligheten företrädde en ”fredsfront”, som slutligen i högsta grad mot sin vilja tvingades att
tillgripa vapenmakt för att värja sig mot det tyska
”ensidiga våldet”.
Om riktigheten av denna sin grundtes är professor Bolin av allt att döma till den grad övertygad, att han knappast ens anser det nödvändigt
att diskutera den. Han tager för givet att så är.
Tyskland må, menar han förmodligen, ha haft
rätt att eftersträva vissa revisioner av Versaillesfreden, vilken han själv på sid. 7 karakteriserar
19
som ett hårt diktat mot de besegrade. Det är också
antagligt, ehuru detta knappast öppet utsäges, att
han härvid icke blott menar formen för fördragets
avslutande, utan även dess sakliga innehåll. Men
denna strävan fick icke taga någon som helst
”maktpolitisk” form, och allra minst stödjas av
hänvisningar till en effektiv krigsmakt. I så fall
blev det ”ensidigt våld”, och därför var västmakternas beslut att även till priset av ett nytt
världskrigs utbrott motsätta sig fortsatt revision
av 1919-20 års fredstraktater till fullo berättigat.
Ty i motsats till vad som kan gälla för andra länder måste varje maktpolitisk aktivitet från tysk
sida anses vara ett hot mot världens fred och frihet.
Professor Bolin skulle häremot antagligen
invända att han icke alls uttalat sig härom. Han
har endast med stöd av det hittills tillgängliga
källmaterialet - om vars ofullständighet och på
många punkter otillförlitliga karaktär han är fullt
medveten - velat göra ett försök att så objektivt
som möjligt skildra själva det händelseförlopp
som ledde fram till krigsutbrottet.
Det skall också villigt medges att när uppgiften ställes på detta sätt måste professor Bolins
arbete tillerkännas många och stora förtjänster.
Som den skolade historiske forskare han är har
han i framställningen av krisförloppet under de
aderton månaderna från Österrikes Anschluss och
fram till de brittisk-franska krigsförklaringarna
gett en i allt väsentligt korrekt, klar och välproportionerad framställning av vad som hänt.
Skildringen saknar ej heller livfullhet och utmärker sig genomgående för stor pregnans i sammanfattningen av de olika ståndpunkterna. Desto beklagligare är det att bakom allt detta ständigt närvarande ligger den ovannämnda förutsättningen, vilken som sagt för Bolin ej ens synes behöva diskuteras, nämligen att Tysklands
strävanden dels saknade högre berättigande och
dels bedrevos med metoder, vilka han ansett sig
kunna beteckna som ett ensidigt våld, och som
på grund av sin utmanande karaktär måste sluta
med att mot sig resa ett allmänt motstånd och
därmed utmynna i krigets världskatastrof.
Det är visserligen sant att denna uppfattning
både har gammal hävd för sig och numera delas
av större delen av världen samt även av svenska
folkets överväldigande majoritet anses som givet riktig, men detta kan ju icke rimligen ha nå-
gon betydelse för en historisk vetenskapsman,
vilken ju om någon bör veta hur mycket gjorda
opinioner om historiska förlopp äro värda, och
hur historien ständigt omtolkas medvetet eller
omedvetet för att tjäna dagens makthavares intressen och gängse rnassfördomars tillfredsställande. Som historiker vet naturligtvis också professor Bolin särdeles väl att vad som ifråga om
insatser för ett eller flera sekler sedan i dag lovprisas som framsynt och storvulet icke nödvändigt i dagens läge måste bedömas helt ur formella synpunkter. Maktpolitiken upphörde icke
en gång för alla att sakna berättigande år 1919.
Även för vår egen tid är målens värdebedömande
ofrånkomligt.
För debattens skull kan det ju vara av ett
visst intresse att också klargöra mottesen till professor Bolins åskådning, en tes, som alltså går
ut på att den tyska nationen i Europas och världens intresse måste tillerkännas samma rätt som
exempelvis den brittiska, den franska eller den
ryska att eftersträva sin nations enhet och trygghet, även om det är självfallet att en sådan historisk eningsprocess rubbar många cirklar och utsätter den gamla jämviktsläran för hårda törnar.
Redan Bismarck erfor som bekant ”le
cauchemar des coalitions” koalitionernas mardröm, som ett ständigt tryck över sin politik, sedan han med en sällspord kombination av djärvhet, försiktig beräkning och slugt konjunkturutnyttjande med relativt ringa offer lyckats skapa
det Wilhelminska kejsardömet, som för ett par
generationer lade grunden till vad man kan kalla
en normal modern utveckling för den tyska nation, som under tidigare århundraden av olika
skäl, till stor del egna politiska brister, sackat
efter i den statliga utvecklingen jämfört med
nationerna i väster. Det Bismarckska rikets skapande var en gärning icke blott till tyska folkets
utan till hela Europas och hela den västerländska odlingens bästa. Men detta nya rikes definitiva inpassning i det europeiska statssystemet
hade krävt att de maktpolitiskt längre komna och
tidigare statligt enade folken hade accepterat
detta läge och därmed också de modifikationer
av de gamla jämviktsdoktrinerna som därav
måste följa. Under Bismarcks tid såg detta ut att
lyckas. Sedan gick det icke. En del - men en
mindre del - av ansvaret härför faller på kejsar
Wilhelm II:s ödesdigra blandning av bravader
20
och svaghet, som spred och förstärkte intrycket
att Tyskland var en osäker och otillförlitlig faktor i den europeiska politiken. Men det avgörande momentet låg i den tyska fredliga
dugligheten. Denna och dess resultat: en fortsatt
ekonomisk tyngdpunktsförskjutning till Tysklands förmån, accepterades icke av de besittande
makterna. Det är därför tvivelaktigt om ens en
Bismarcks statskonst hade kunnat bespara Tyska
riket krigsutbrottet 1914, eller 1915, eller 1916.
I det första världskriget besegrades i första
rummet Europa, men i andra rummet Tyskland.
Samtidigt skapade emellertid den hårda krigsupplevelsen den moraliska grundvalen för hela
tyska nationens enande, både nationellt och socialt. Den österrikiska tyska stammen fick samtidigt sin tidigare under sekler fyllda östeuropeiska statsuppgift i fruktansvärd kortsynthet
krossad av segrarna och ägde nu ingen annan
framtid än återföreningen med tyska nationen i
dess helhet. Den skulle skett långt före 1938, om
den ej hindrats med maktmedel.
Ingen tysk politik efter 1919 kunde ha någon annan yttre uppgift än nationens återställande, ingen annan livskraftig nations ledare
skulle i motsvarande läge ha handlat på annat
sätt eller satt andra mål för sin strävan. Denna
tyska enighet och denna tyska återupprättelse
lågo också nu som på Bismarcks tid i västerlandets och Europas samfällda intresse - eller rättare sagt i ännu högre grad än då, eftersom sedan dess en fara österifrån i ny form vuxit upp
och hotade hela den europeiska kulturvärlden,
samt när dessutom hela Europas ställning i
världsekonomin ropade efter samverkan på gemensam västeuropeisk bas.
Det blev nationalsocialismens ledning som
med folkets stöd upptog den nya eningsuppgiften. Ingen annan kunde göra det, och uppgiften måste lösas. Detta låg icke blott i tyska
folkets utan i alla europeiska folks intresse. 1930talets huvudproblem i den europeiska statskonsten blev därför icke - som Bolin tyckes vilja
göra gällande - ”fredsfront” mot ”ensidigt våld”,
utan frågan om hur den under alla omständigheter oundvikliga revisionen av Versaillessystemet
- frukten av ett övermäktigt våld - skulle genomföras, med fredliga eller med krigiska medel, med
eller mot de besittande europeiska folken. Avgörandet låg hos dem, framför allt i London. Det
national-socialistiska programmet innebar det
stortyska rikets skapande i samförstånd med
England och Frankrike, vilket förutsatte
stormaktspolitiskt och territoriellt status quo i
väster, men fria händer för Tyskland i öster. Den
kommande sammandrabbningen med det
bolsjevikiska Ryssland trodde man sig i den nationalsocialistiska ledningen icke äga möjlighet
att i längden undgå. Man ville därför skapa tysk
enighet och få ryggen fri i väster. Detta var huvudmålet för Hitlers politik in till krigsutbrottet
den 3 september 1939. Man ansåg i Berlin att
detta politiska mål icke borde strida varken mot
Frankrikes eller Englands välförstådda intressen.
Många engelsmän och fransmän, delvis med stort
inflytande, ansågo detsamma.
Historien om vad som skedde 1938-39 är
historien om hur dessa kretsar i västmakterna
besegrades av krigshetsarna med det andra
världskriget som oundviklig följd.
Detta är den ena tesen. Vi tro att den kommer att stå sig väl, för den händelse det i framtiden kommer att finnas någon europeisk historieforskning värd detta namn.
Här gäller det huvudlinjerna. Intet är därmed utsagt om hur det stora spelet sköttes, och
vilka eventuella fel som begingos. Här har Bolins
bok sitt intresse. Men den kan ej med fördel studeras om man icke utgår från att hela det här
ovan tecknade aspektet är författaren helt främmande. Han erkänner intet annat än en ”fredsfront” lika med försvararna av det territoriella och maktpolitiska status quo - och ”ensidigt våld”
- lika med företrädarna av den meningen att
Versaillessystemet ej var hållbart och måste övervinnas, i yttersta nödfall - men endast då - även
med maktpolitiska medel.
I den tragiska utvecklingen mot det andra
världskriget finnes det en bestämd vändpunkt,
då vännerna till europeisk försoning och samverkan besegrades och krigshetsarna fingo överhand. Denna tidpunkt förlägges emellertid helt
olika av dem som i likhet med professor Bolin
se den europeiska katastrofens hela orsak i ”ensidigt våld” från tysk sida och av dem som i enlighet med den här ovan skisserade uppfattningen
hålla före att en objektiv utjämningsmöjlighet
förelåg, nästan ända fram till det faktiska krigsutbrottet, men att den förspilldes därigenom att
21
anhängarna av krig till varje pris mot det nationalsocialistiska Tyskland fingo överhanden i
England nästan omedelbart efter förnuftets och
vidsynthetens efemära seger i München i september 1938.
Den förra uppfattningens anhängare, till
vilka professor Bolin i sin bok tydligt ansluter
sig, göra gällande att Tysklands onda vilja slutgiltigt uppenbarades genom våldsannexionen 1
mars 1939 av vad som återstod av Tjeckoslovakien, varefter den brittiska regeringen ej hade
annat att göra än att - med yttersta motvilja bereda sig på att motstå den våldsmakt som ville
lägga Europa under sina fötter, och som av intet
lät sig hejda utan fortsatte med sitt ”ensidiga
våld”, intill dess måttet rågades genom anfallet
på Polen den 4 september 1939. Enligt denna
åskådning inträffar sålunda vändpunkten i mars
1939, den ödesdigra Idus Martiae, då våldsmakten inför Europa avslöjade sin verkliga karaktär.
Enligt den andra uppfattningen, till vilken
författaren av denna bok helt ansluter sig, är det
verkliga sammanhanget det rakt motsatta. Den
seger för det sakliga förnuftet, det stora steg till
europeisk försoning, som togs genom att ett av
de
värsta
missförhållandena
från
fredsuppgörelserna 1919 genom samverkan mellan Europas stora folk övervanns i München,
väckte ett sådant raseri hos de krafter, vilka sedan åratal arbetade på att förbereda det stora
koalitionskriget mot det nationalsocialistiska
Tyska riket, att de samlade sig till en jättepropagandaansträngning, som med stöd från
Roosevelt i väster och under förtjust skadeglädje
från Stalin i öster nu också nådde sitt mål: att
kasta fredsvännerna över ända. Detta skedde redan i oktober-november 1938. Därefter var saken avgjord. Chamberlain hade kapitulerat,
fredsvännerna nedtystats och den judiska krigshetsen världen runt tog ledningen. De övriga
akterna fram till krigsutbrottet följde med logisk
nödvändighet. Ingenting, som det nationalsocialistiska Tysklands ledning hade kunnat företaga
sig efter hösten 1938, hade kunnat bespara det
tyska folket dess fruktansvärda förnyade ödeskamp - ingenting, utom fullständig kapitulation
och uppgivande av alla egna nationella och sociala mål. Och i det läget valde man att förbereda sig på kampen - dock intill det sista hållande alla försoningsmöjligheter i väster öppna.
Hur ter sig nu detta förlopp i Bolins framställning?
I fråga om München-uppgörelsen vill professor Bolin göra gällande att Chamberlain just icke
menade någonting med sitt tal om ”fred i vår
tid”. Han tycks sålunda ansluta sig till den efteråt uppgjorda tesen att Chamberlain i München
endast ville vinna tid för upprustning till det även
av honom som oundvikligt ansedda kriget. Några
verkliga belägg härför har han dock icke kunnat
uppvisa och gör ej heller detta gällande. Man
skulle kunna tillägga att ingen annan heller funnit några dylika. Talet om att Chamberlain ej
menat ärligt med sitt tal vid hemkomsten till
London, där han hälsades med jubel, är av allt
att döma uppgjort i den konservativa partiledningen året därpå, 1940, då det gällde att rehabilitera premiärminstern inför de kretsar, som senare bröstade sig av att alltid ha varit motståndare till ”skammen i München”.
Just på denna punkt bör man i framtiden sätta
in den skarpaste dokumentariska kritik, ty det är
förmodligen just här som det moment är att finna
då en historielegend - eller enklare uttryckt en
förfalskning i visst syfte av verkligheten - med
framgång skapats och genomtrumfats.
Professor Bolin tyckes i stället ansluta sig
till den populärt godtagna ståndpunkten att den
verkliga vändpunkten nedåt var Idus Martiae
påföljande år 1939, då protektoratet BöhmenMähren åvägabragtes. Professor Bolin, vars ärlighet och goda tro icke på någon punkt kan betvivlas, och som även behandlat det mycket ofullständiga materialet med all nödig kritik, vet sannolikt dock icke hur ofullständigt detta material
är. Det ligger emellertid frånsett detta utomordentligt nära att jämföra Böhmens ockupation
med den tyska inmarschen i Belgien augusti
1914. Det är väl icke sannolikt, att varken professor Bolin eller någon annan samtidshistorisk
forskare numera på allvar tror att detta tyska steg
var den verkliga orsaken till Englands krigsförklaring den 5 augusti 1914. Knappast från något
håll bestrides det längre att denna tyska
neutralitetskränkning i stället gav den bekväma
pretext till det engelska krigsingripande, som i
realiten redan förut var en avgjord sak, ehuru
folkopinionen, som 1914 var betydligt mera allsidigt informerad och allmänt omdömesgillare
än 1939, sannolikt hade vållat krigspolitiken
22
större svårigheter, om ej denna utmärkta pretext
tillhandahållits av fienden.
Så var det även med Böhmen-Mährens ockupation. I bägge fallen voro de tyska motiven huvudsakligen strategiska och av mycket tvingande
natur. Tyskland befann sig i bägge fallen i en
beträngd försvarsposition och måste gå strategiskt offensivt till väga för att överhuvud ha någon chans till sitt försvar.
ket avgjort redan på våren 1939. Det är icke troligt att ens den fullständigaste tyska reträtt - utom
total självuppgivelse - därefter hade kunnat hindra utbrottet. Stalin hade därmed nått sitt viktigaste mål. Europas peloponnesiska krig stod för
dörren. Sovjetunionen hade fått sin stora chans
till upprättandet av ett ryskt Europa-välde.
Tysklands politik under de återstående fem
à sex månaderna fram till stormaktskrigets utbrott följde två linjer. Den ena var krigsförberedelse, militärisk och diplomatisk. Den
politiska huvudlinjen var dock intill den 3 september trots allt den andra: utjämning med England. Men eftersom det från början stod klart
hur utomordentligt svårt det var att nå samförstånd med en brittisk regering, vars politik kontrollerades av krigshetsare på bägge sidor Atlanten, med förankring i det judiska världsinflytandet och i judendomens trekvartsgenomförda världsopinionsmonopol, måste
också krigsförberedelsen bedrivas med största
energi. Det fanns överhuvud ingen annan räddning.
Professor Bolin gör mot detta fortfarande
gällande att det endast var Tysklands ”aggressiva” uppträdande mot Polen som föranledde
krigsutbrottet, samt att den brittiska politiken
endast syftade till att genom garantien till Polen
avskräcka den tyska ledningen från denna aggressivitet. De brittiska påståendena härom synes honom tydligen vara bevis nog. Och dock
vittnar väl all brittisk historia om att England
aldrig ”dragits” in i ett krig. De brittiska krigen
ha förts i bestämda syften, länge förberetts och
därefter, hittills i varje fall, planmässigt och framgångsrikt genomförts. Så var även fallet 1939.
Det kunde se ut som om England lagt avgörandet i polska händer. Den som vill tro det må behålla denna sin tro. Den ”polska handlingsfriheten” vållade ingen oro i London. Man visste väl hur de polska ledarna voro bundna. Och
för övrigt vet varje även ytlig kännare av brittiska politiska traditioner att åberopandet av altruistiska motiv alltid varit A och O i brittisk
krigsförberedelse. Krimkriget börjades för att
skydda Turkiet, det första världskriget för att
skydda Belgien och det andra för att skydda Polen, har det hetat. Och det ser faktiskt ut som om
detta även vore professor Bolins mening, åtminstone vad det sistnämnda fallet beträffar.
Den engelska krigsförklaringen kom också
1939. Denna gång tog den formen av en ovillkorlig allians med Polen, i vars händer det lades
att som brittisk allierad när som helst utlösa kriget genom den in blanco-fullmakt som Warszawa fick av London att framtvinga en brittisk
krigsförklaring mot Tyskland genom att förklara
sig hotat och tillgripa militära försvarsåtgärder.
Det kunde ske på grundvalen av vilken bagatellartad tvist som helst, exempelvis i Danzig. Och
detta var av allt att döma just avsikten.
En källa som professor Bolin i detta sammanhang icke synes ha utnyttjat så som möjligt
varit är debatterna i brittiska underhuset, och
även överhuset, enligt Times-referaten från mars
1939 till krigsutbrottet. De ge en långt mera nyanserad bild av opinionsläget än det officiella
trycket och vissa agerande huvudpersoners senare publicerade minnen. De äro, dessa debatter, särskilt givande just därför att de låta förstå
hur mycket som utlämnats och för eftervärlden
friserats i det officiella och officiösa trycket. Och
detta i trots av att även debattreferaten i Times
säkerligen långt ifrån ge en uttömmande bild av
vad som sagts i de stundom rätt häpnadsväckande öppenhjärtiga debatterna.
Den ensidiga brittiska garantien till Polen,
given och kungjord den 30 mars 1939, var i själva
verket det avgörande momentet i det andra
världskrigets utbrott. Beslutet i fråga betydde
bildandet av en brittisk-polsk krigsallians mot
Tyskland. Frankrike släpades motvilligt med.
Alla ansträngningar sattes samtidigt in på att
förmå Ryssland till deltagande. Men när, som
det sedan visade sig, Stalin på goda grunder tvekade att från början engagera sig i kamp med
den tyska krigsmakten, var kriget särskilt
opinionsmässigt redan så förberett från brittisk
sida - med Roosevelt i bakgrunden - att krigsutbrottet ej stod att hejda. Kriget var i själva ver23
Genom saboterandet av München-uppgörelsen, Chamberlains kapitulation för krigshetsarna och slutligen den engelska garantien till Polen den 30 mars 1939 hade sovjetregeringen
kommit i det läge, vars uppnående sedan tjugu
år utgjort det ständigt efterträdda målet för den
bolsjevikiska Europa-politiken. Moskva hade nu
givits lösenyckeln till krig och fred i Europa.
Sovjetunionens regering kunde genom att ansluta
sig till västmakternas ”fredsfront” - som deras
krigsallians benämndes - göra krigsutbrottet till
en given sak, men den kunde också tillmötesgå
Tysklands naturliga önskan att få ryggen fri, om
kampen i väster icke kunde undgås. I bägge fallen kunde den vänta att få inkassera betydande
vinster som lön för sitt tillmötesgående. Baltikum
och Östpolen voro i varje fall prisgivna åt sovjetisering - vilken väg som än valdes. Det nya
europeiska inbördeskriget betydde därför utan
minsta tvivel att sovjet nu fick sin stora chans.
Det betydde också bankrutt för den nationalsocialistiska tyska utrikespolitikens ledande strävan: fred och avspänning i väster och europeisk
enighet i vaksam hållning mot öster.
Det var emellertid ej många som på våren
1939 hade klart för sig att Sovjet också hade ett
tredje val. Det togs för givet att rysk anslutning
till ”fredsfronten” betydde koalitionskrigets öppnande mot Tyskland och Italien. Men det antogs
också som lika givet att om Sovjetunionen garanterade Tyskland sin neutralitet, så skulle västmakterna åtminstone tills vidare icke gå till angrepp mot axelmaktema. Att dessa senare skulle
göra det, var uteslutet. Deras aktiva utrikespolitiska mål lågo samtliga i öster.
Det blev emellertid Stalins slughet förbehållet att förverkliga denna tredje linje, den som
mest av alla motsvarade de verkliga ryska önskemålen, nämligen att genom tillmötesgående
intill en viss gräns locka västmaktsregeringarna
så långt ut, att de icke längre under några omständigheter kunde retirera utan måste gå till krig,
även utan ryskt stöd. Därmed nåddes förverkligandet av den ryska önskedrömmen: icke endast
utbrott av det stora europeiska inbördeskriget,
utan också möjlighet för Ryssland att bida sin
tid och låta den ömsesidiga nötningen fortgå,
ända till den gräns då det ryska angrepp mot väster, som i Moskva alltid tänkts som slutfasen,
skulle få sin kraftigaste och mest förödande ver-
kan.
Det är detta ryska spel, vars huvudlinjer stå
klara för var och en som något känner de verkliga drivfjädrarna bakom Moskva-politiken, som
bör vara den kommande historiska forskningens
främsta uppgift, när det gäller att klargöra vad
som skedde från april, då de brittiska
hänvändelserna till Sovjet om krigsallians mot
Tyskland (= anslutning till ”fredsfronten”) togo
sin början, och till slutet av augusti, då Stalin
ansåg sig ha lockat London-regeringen tillräckligt långt ut för att utan risk för det europeiska
stormaktskrigets uteblivande kunna draga sig
själv tillbaka, sluta en nonaggressionstraktat med
Berlin och i godan ro bida sin egen tidpunkt.
Det är nogsamt bekant att de officiella dokumenten och de officiösa publikationerna just
för denna fas av det andra världskrigets
tillblivelseperiod äro både fåtaligare och mera
missvisande än någonsin. Ur sovjetdiplomatiens
arkiv läcker ej så värst mycket. Hela denna fas
blir därför fullständigt felaktigt bedömd om man
- även under medgivande av materialets torftighet - söker på denna vacklande och groteskt otillräckliga dokumentariska grund konstruera fram
vad som verkligen hänt. Där finns tillsvidare och
ännu lång tid framåt ingen annan möjlighet än
att ur den bolsjevikiska utrikespolitikens allmänna, sedan länge följda principer och med stöd
av senare vid olika tillfällen undsluppna erkännanden från initierat håll samt den senare faktiska händelseutvecklingen söka sig fram till vad
som måste ha skett. I så fall kan man ej komma
till någon annan rysk huvudlinje för Moskva-förhandlingarna april-augusti 1939 än den som här
ovan uppdragits.
Det är givet att någon full bevisning i överensstämmelse med forskningens allmänna anspråk för detta förlopp icke står att få och förmodligen icke kan tänkas bli möjlig ännu på årtionden. Men däremot kan det nog redan nu
bevisas att de framställningar och hypoteser, som
byggs på hittills officiellt tillgängligt allierat
material, på grund av sin inneboende omöjlighet redan fallit samman.
Hur ställer sig nu professor Bolin i sin framställning till denna avgörande fas av utvecklingen
mot stormaktskrigets utbrott den 3 september
1939?
24
Tyvärr är det svårt att undgå den slutsatsen
att framställningen här är den svagaste i hans
arbete. Bolin tyckes ännu - visserligen före Jaltakonferensens avträdande av Östpolen, Baltikum
m. m. till
Ryssland - vilja göra gällande, och rent av tro
på, att det varit engelska betänkligheter i fråga
om Finland, Baltikum och Polen som hindrade
Rysslands anslutning till ”fredsfronten” redan på
sommaren 1939. Så framställdes visserligen saken officiellt i London under det första krigsåret.
Men nu är denna attityd såsom både överflödig
och föråldrad helt uppgiven. Den lever ännu endast i framställningar av den art professor Bolin
i sin bok givit till den svenska publikens uppbyggelse.
Bolin skildrar visserligen så långt hans källor medgiva huru västmakterna under förhandlingarna gjorde den ena eftergiften efter den andra för Sovjets krav. Den avgörande synpunkten
att ett europeiskt krig - i synnerhet utan Sovjetunionens deltagande i dess första faser - var ett
önskvärt mål i och för sig för Moskva, förbigår
han emellertid med tystnad, oaktat den är i mångfaldig mån dokumenterad. Utan att direkt utsäga
det synes han också vilja göra gällande att västmakterna väl kunnat få Sovjetunionens stöd från
början, om de endast gått Stalin litet längre till
mötes i fråga om Finland, Baltikum och Polen.
Han tror alltså att makthavarna i London (och
Washington), av hänsyn till polackernas utomordentligt begripliga önskemål att ej få ryska
trupper, som ”skydd” eller annorledes, allt för
långt in i landet, skulle avstått från en allians
med Sovjetunionen, som eljest stått till buds.
Skulle han verkligen fortfarande hysa denna
åsikt, kan en hänvisning lämpligen ske till tvenne
underhusdebatter i fråga om den brittiska utrikespolitiken, vilka höllos i maj och juni 1939,
och som på sin tid rätt omfattande refererades i
Times.
Som det nu är måste den kritiske läsaren,
vilken ståndpunkt han än intager i huvudfrågorna, bli på ett egendomligt sätt otillfredsställd av professor Bolins framställning just rörande dessa avgörande förhandlingar västmakterna-Ryssland. I hans framställning hänga de
liksom i luften. Författaren har ej fått något grepp
på dem - ej att undra på, då han lämnar utan beaktande alla de verkliga grundtendenserna i
Moskvas utrikespolitik - och stundom tyckes han
rentav vara generad över ämnet. Det låter ju ej
heller så lätt inpassa sig i hans huvudtes, den om
det ”ensidiga (tyska) våldet” som bärande ansvaret för världskatastrofen. I hans framställning
blir hela denna Moskva-fas närmast ett störande
och irriterande intermezzo, dunkelt, men dess
bättre ej av avgörande betydelse.
Med desto större iver störtar han sig i sin
framställning in på slutkrisen i slutet av augusti.
Här låter han sig ej på något sätt rubba. Här ser
han å den ena sidan endast den tyska våldsmakten och erövringssträvandena och å den andra
endast de allierades slutligt fruktlösa ansträngningar att rädda freden.
I sin boks slutkapitel ”Mot katastrofen” samt
”Hitler tvekar och slår till” har professor Bolin
behandlat den slutkris, som utlöste det andra
världskriget, alltså händelserna mellan den 23
augusti, då den Ribbentrop-Molotovska
nonaggressionspakten avslöts i Moskva, och den
3 september, då Storbritannien och Frankrike
förklarade Tyskland krig.
I trots av sina allmänna reservationer mot det
hittills kända materialets tillförlitlighet och fullständighet följer professor Bolin beträffande
dessa händelser alltjämt den officiella allierade
tolkningen. Han synes sålunda mena att det upprepade tyska talet om terrorn mot den tyska befolkningen i Polen i allt väsentligt var bluff och
en pretext för inledande av ett redan beslutat
angreppskrig. Han synes också vilja stödja den
officiella engelska versionen att det tyska förslaget till krisens lösning av den 30 augusti icke
var allvarligt menat, samtidigt som han gör gällande att den brittiska regeringen endast ytterst
motvilligt gått till krigsförklaring, enbart driven
av sin moraliska förpliktelse till Polen. Om Tyskland underlåtit att den 1 september låta sina trupper överskrida polska gränsen, så skulle, menar
han, den brittiska regeringen aldrig ha reflekterat på en krigsförklaring. Dess syfte var ju enligt
egna förklaringar, vilka Bolin synes godtaga,
endast att bevara freden genom att motsätta sig
alla angreppshandlingar. Och vad slutligen beträffar Hitlers stora uppgörelse- och alliansanbud
till England av den 25 augusti så synes han betrakta detta endast som ett löst hugskott, vilket
visserligen icke blev utan genklang i England,
men som dock aldrig hade skymten av utsikt att
25
leda till ett resultat.
Vi tro icke att denna professor Bolins version, lika litet som den därmed sammanfallande
officiella engelska versionen, kommer att stå sig
i en framtida objektiv historieforsknings belysning - om nu en sådan överhuvud blir möjlig
inom överskådlig tid. Det finnes redan nu så
många kända fakta som tala för att man genom
att låta den officiella notväxlingen ensam bli
huvudlinjen kommer betänkligt på sidan om det
verkliga dramat. Vi skola här söka peka på några
av dessa sammanhang.
Den polska terrorn mot tyskarna i gränsprovinserna var dessvärre ingen bluff. Versailles-fredens gränsdragning hade ju medfört att det
praktiskt taget icke fanns några polacker på den
tyska sidan om gränsen. Man kan sålunda omöjligt påstå att ”bägge parterna voro lika goda”. I
Polen rasade under de båda sista augustiveckorna
en fruktansvärd pöbelterror mot den tyska befolkningen. Myndigheterna sågo genom fingrarna härmed. Den populära uppfattningen var
den att mord på tyskar så att säga legaliserats
genom den engelska garantien. Som vittnesbörd
från neutralt håll kan exempelvis anföras Stockholms-Tidningens korrespondent Jäderlunds
skildringar från Bromberg m. fl. orter, publicerade i Stockholms-Tidningen i september 1939.
Ej heller kan man mot bakgrunden av senare
världen runt begångna grymheter av mycket
större omfattning bortse från hur tyska folket och vilket folk som helst måste reagera om dess
genom en tvångsfred tjugu år tidigare från hemlandet skilda landsmän saklöst förföljas och
mördas i ett angränsande land.
Det är därför sannerligen icke möjligt att beteckna den tyska upprördheten över dessa förhållanden varken som bluffartad eller som ett led
i en angreppspolitik.
Det avgörande kriteriet för bedömandet av
frågan om västmaktregeringarnas reella intresse
för freden måste bli spörsmålet om från brittiskt
håll några verkliga ansträngningar gjordes för att
få till stånd en fredlig lösning av sådan art att
den skäligen kunde godtagas av bägge parterna.
Och avgörande härvidlag måste bli den brittiska
hållningen till det tyska slutförslaget, framlagt
den 30 augusti.
Beträffande dessa förslags sakinnehåll måste
även den brittiske ambassadören Henderson
medge att de ”på det hela taget ej voro alldeles
orimliga”. De gingo som bekant ut på Danzigs
förening med Tyskland och Gdynias förblivande
hos Polen under alla omständigheter. I korridoren skulle en internationell kommission övertaga
förvaltningen, varefter ett år senare en likaledes
internationellt kontrollerad fri folkomröstning
skulle avgöra om området skulle gå till Tyska
riket eller förbliva hos Polen. Den part, som härvid förlorade, skulle tillerkännas rätt till en
extraterritoriell egen bil- och järnvägsförbindelse
genom området, sammanbindande de avskilda
statsområdena med huvudlandet.
Detta förslag torde icke gärna av någon
kunna betecknas som annat än moderat och rimligt. Hade den brittiska regeringen satt freden i
främsta rummet, skulle också utan tvivel en fredlig uppgörelse ha kommit till stånd. I stället
gjorde man allt för att detta förslag icke skulle
komma till allmän kännedom - i tydlig vetskap
om att även den brittiska allmänheten i så fall
skulle reagerat mot att av denna anledning låta
krisen gå till krig. Förslaget kungjordes i den
tyska radion med stor officiell apparat; i England omnämndes det icke. En tidning som råkat
publicera det indrogs. England vägrade att tillråda Polen att upptaga förhandlingar om saken.
Den polska regeringen kunde dock icke neka till
att den mottagit förslagen. Bolin tyckes visserligen vilja antyda att detta är tvivelaktigt, men det
är ett faktum att den polska radion den 31 augusti officiellt meddelade, att nya tyska förslag
mottagits, men att dessa omedelbart avvisats av
regeringen. Vari förslagen bestodo meddelas
självfallet icke.
Det torde sålunda få anses fastslaget att tyska
regeringen, innan dess trupper den 1 september
ryckte in i Polen, fått sitt utomordentligt moderata förslag klart och tydligt avvisat så väl från
brittiskt som från polskt håll. Hade det accepterats, skulle inmarschen säkerligen icke ha ägt
rum. I motsats till de polska och engelska folken erhöll det tyska folket full officiell upplysning om arten av det förslag som motparten avvisat.
Det torde väl knappast finnas någon mera
orimlig och tendentiös förfalskning av verkligheten än den officiella engelska version som gör
gällande att England aldrig fick någon chans att
försöka medling. Om man tager del av debatten
26
i brittiska underhuset den 31 augusti på kvällen
- en av de mest intresseväckande som där någonsin hållits - finner man hos alla majoritetens
talare samma påtagliga ängslan: men icke ängslan för kriget, utan ängslan för att kriget trots
allt icke skulle bli av. Man kände de tyska förslagen och fruktade därför ingenting mera än att
den brittiska allmänheten skulle få kännedom om
dem, innan krigsutbrottet redan var ett faktum!
På den polska regeringens hållning i detta
slutstadium lönar det sig ej att spilla många ord.
Den hade helt försvurit sig till den brittiska krigspolitiken och var stolt över den roll som krigsutösande part i alliansen som tilldelats den från
London. Allmänhet och press i Warszawa talade
dessa dagar ingalunda - som de
konvenansmässigt bort göra - i brösttoner om det
brittiska stödet åt en hotad fredlig stat av mindre
tyngd som maktfaktor, utan om hur man nu med
brittisk och fransk hjälp skulle erövra Östpreussen, Schlesien och Pommern från den tyske arvfienden. Det självständiga Polens sista dagar förlöpte i tragisk överensstämmelse med de mest
monumentala dårskaperna i dess på dylikt så rika
historia!
Det är också troligt att den framtida forskningen icke kommer att gå förbi Hitlers allianserbjudande till England av den 25 augusti som en
tom och betydelselös gest. Här ställdes verkligen det historiska avgörandet på sin spets. Fred
och vänskap med både England och Frankrike,
men fria händer för Europas försvar österut: detta
var själva grundtanken i den nationalsocialistiska
utrikespolitiken. Den saknade ej resonans i England. Det är icke uteslutet att det brittiska
avböjandet av denna tanke i framtiden kommer
att betraktas som ett av de ödesdigraste besluten
i både England och hela den vita rasens historia.
Krigshetsarna hade bråttom. De visste att deras
chans var av kort varaktighet. Därför måste också
denna odiplomatiskt klara och fasta Hitler-vädjan gå så obemärkt som möjligt förbi. Det lyckades.
tillfällighet. Det är åtminstone ända från den 30
september Paris och icke London som tvekar i
vändningen. Man får icke förleda sig av att den
brittiske Berlinambassadören Henderson kanske
förstod skeendets tragik, under det hans franska
kollega Coulondre var helt försvuren till krigspartiet. I Paris rådde däremot den största ängslan. Endast med yttersta möda lyckades den brittiska regeringen pressa den franska till solidariskt avvisande av Cianos och Mussolinis medlingsförslag, vars antagande ännu den 2 september kunnat rädda världsfreden. Om dessa händelser har den då fungerande franske utrikesministern Bonnet år 1942 gjort en del offentliggjorda uttalanden, vilka visserligen varit mycket
ovälkomna i London, men som icke borde förbigått en historisk forskares uppmärksamhet.
Och ändå äro dessa Bonnets avslöjanden av
det verkliga spelet endast en försmak av vad som
är att vänta - icke minst från brittiskt håll - när
de vilseförda folken en gång stå ansikte mot ansikte med konsekvenserna av krigshetsarnas seger i London och Washington 1938-39!
Den historien kan ännu ej skrivas. Men den
börjar skönjas. Professor Bolins bok är ett ärligt
menat men ofullständigt och ur saklig synpunkt
i hög grad missvisande bidrag till utrönandet av
de verkliga sammanhangen under de ödesdigra
månader då England beslöt sig för att gå i krig
mot den nydanade tyska nationalstaten - i tro
att därmed befästa det Brittiska imperiets
monopolpositioner men i verkligheten för att
lägga Europa under sovjetmaktens lydno.
Sedan ovanstående kritik nedskrevs ha å ena
sidan ansträngningarna att upprätthålla den allierade krigspropagandans lögnbyggnad stegrats
och drivits upp med en frenesi, som överträffat
allt vad man i den vägen kunnat vänta - men å
andra sidan har också det ärliga
sanningssträvandets lågmälda men i längden
oemotståndligt genomträngande röst börjat göra
sig märkbar.
Det förra strävandet kulminerade i
Nürnberg-processen över det besegrade Tyska
rikets åtkomliga ledare. Det närmaste motstycket
i europeisk historia till denna vidrigt barbariska
hämndeakt är inkvisitionens autodaféer - troshandlingar” - där talrika kättare under mängdens
jubel brändes på bål. Men den judiska hämnde-
Men världskriget var icke avgjort den 1 september. Krigshetsarna i London och Washington och New York hade trots allt icke sitt spel
helt vunnet förrän den 3 september, då Englands
krigsförklaring avgavs i Berlin. Sex timmar senare kom den franska. Denna försening var ingen
27
akten i Nürnberg är samtidigt också ett gigantiskt
försök att genom systematisk historieförfalskning med hjälp av friserat aktmaterial,
skrämda eller köpta vittnen och en för fullt spelande propagandaorkester binda framtidens dom.
Trots det tekniskt fulländade i förfaringssättet
kommer detta icke att lyckas - annat än om den
demokratiska utvecklingens massfördummelse
och andliga terrorism i framtiden överhuvud
kommer att omöjliggöra kritisk historieforskning
- en ännu öppen fråga.
För forskningen på nuvarande stadium är
emellertid Nürnbergmaterialet, trots sin
massdokumentation, mycket litet givande, främst
på grund av sin allmänna otillförlitlighet och brist
på objektiva urvalsmetoder. Dess största intresse
ligger i det ljus den kastar över processen själv
och mentaliteten bakom denna. De senaste tio
åren ha emellertid därutöver bragt åtskilligt material i dagen för en klarare belysning av de andra världskrigets förhistoria och inre förlopp. En
god översikt av detta material lämnas av professor Nils Ahnlund i hans 1950 utgivna skrift ”Dokument och vittnesbörd till vår tids historia”.
(K.F:s Bokförlag). Det är emellertid betecknande för den ännu rådande andliga tidsatmosfären, att även en forskare av Ahnlunds
rang härvid anser sig i förbifarten - som om det
gällde en självklar sak - böra fälla omdömet att
”de redan i stort antal tillgängliga akterna rörande
krigets ursprung tala i fråga om krigsskulden ett
alltför tydligt språk för att kunna missförstås. De
ställa oss inför en serie bevisligt förberedda
angreppshandlingar från den nationalsocialistiska tyska regimens sida. Skuldfrågan i äldre
mening ter sig härigenom denna gång fullt klar
och torde näppeligen i en framtid tillåta någon
revision i normal ordning, alltså med ledning och
stöd av det historiska bevismaterialet.” (Sid. 10)
Den enda reservationen i detta eljest kategoriska uttalande är förmodligen att söka i uttrycket ”skuldfrågan i äldre mening”. Orden äro
dunkla. Avses härmed en reservation för allmän
historisk determinism, eller innebär ”skuldfrågan
i äldre mening” en problemställning förenklad
därhän att man helt bortser från historisk bakgrund och parternas syftemål?
Därmed må vara hur som helst. Var och en
må själv döma. Materialet är i varje fall oerhört
rikt, och knappast någon kan ha haft möjlighet
att undgå att få den allierade krigspropagandans
teser behörigt inpräntade. Det må därför vara skäl
att här endast omnämna några av de märkligare
bland de för den svenska allmänheten merendels
okända verk av författare som sett sin uppgift i
att återställa den sunda balansen i bedömandet
av samtidens stora världstragedi.
För den som alltid hyst beundran för det lågmälda sanningssträvande och det sinne för fair
play, som trots en i mycket fördomsfylld kulturmiljö likväl utmärkt så många brittiska författare och historiker, är det en källa till glädje, att
finna att just flera engelska författare med kända
namn härvid gått i spetsen - och detta redan innan
den från 1948 öppet erkända motsättningen mellan sovjetmakt och västmaktsblock givit även
andra och tredje rangens skribenter mod att uttala sig kritiskt mot den stora bundsförvant i öster, utan vars hjälp det Tyska rikets makt icke
skulle ha krossats och dess folk tvungits till ovillkorlig kapitulation enligt den RooseveltChurchillska formuleringen av 1943 från Casablanca.
Främst bland dessa böra nämnas krigshistorikerna och militärförfattarna generalmajoren J.F.C. Fuller och Captain B.H. Liddell
Hart. Men vid sidan av dessa må icke förbises
ett verk av en annan, nyligen avliden brittisk
militärförfattare: Captain Russel Grenfell, Royal
Navy, vars 1953 publicerade verk
”Unconditional Hatred. German War Guilt and
the Future of Europe”, icke kommer att gå verkningslöst förbi. Att en sådan skrift kunnat publiceras i England under Churchill-apoteosens årtionde kommer att i framtiden räknas som en
betydande post på Storbritanniens andliga kreditkonto.
Detsamma gäller skrifter av fransmännen
Bardèche och Fabre-Luce - för att nu endast
nämna dessa båda bland en grupp lysande skribenter som överlevat macquis-terrorn och alltjämt våga bekämpa den ”allmänna Opinionens”
tusenhövdade hydra. Uppmärksamheten bör vidare även riktas på den växande amerikanska litteratur som är sysselsatt med att göra upp räkningen med Roosevelt-myten.
Den självprövningslitteratur om det andra
världskriget, som växer fram i det besegrade
Tyskland, är redan så rik att den knappt låter sig
överskåda. Jag nöjer mig här att hänvisa till två
28
gripande, fängslande, inspirerande och klarläggande verk av Hans Grimm: ”Die
Erzbischofsschrift” - ett svar till ärkebiskopen
av Canterbury - och ”Warum, woher, aber
wohin?’, en uppgörelse i annan anda än
Nürnberg-processernas med ”die geschichtliche
Erscheinung Hitler”.
Då själva tillvaron av verk av denna art systematiskt undanhålles den svenska allmänheten
har jag ansett nödvändigt att här omnämna dem.
Och det må till sist även tillåtas mig att omnämna
ett svenskt verk i samma anda: A. H-g (AlbertHenning), ”I världstragediens år”, Stockholm,
Svea Rikes Förlag, 1949.
Eljest har det under kriget neutrala kulturlandet Sverige i betänklig mån lyst med sin frånvaro från den världsdebatt, där klarhet sökes över
ursprung och innebörd av den världstragedi, vari
även vårt öde ingår. Det finnes i vårt land ännu
de som tro, att neutralitet betyder att först gömma
sig i dunklet och hålla tyst men sedan efter förmåga deltaga i den segrande partens jubelskrän.
Mot denna mentalitet svarar en uppfattning om
objektivitet som liktydig med att ställa sig precis i mitten mellan tvenne motsatta påståenden.
Ingendera mentaliteten gör vårt land någon större
heder. Den förra röjer bristande självaktning. Den
senare förhävelsefull enfald.
därutöver även göres ett försök att femton år efter krigsutbrottet 1939 teckna dettas omedelbara
bakgrund och förlopp med hänsyn tagen till alla
fakta, som blivit kända först efter 1945, och med
främsta syfte att ge en sammanhängande bild av
det verkliga förloppet, när fredsförtöjningarna
slutligt brusto under den växande orkanens fruktansvärda tryck.
Skeendets räckvidd och dess fortsatta efterverkningar må också ursäkta det förhållandet att
ett och annat upprepande av vad som redan i föregående kapitel framhållits härvid ej kunnat
undvikas.
1.
För den stora allmänheten i de europeiska länderna - Frankrike möjligen undantaget - kom
krigsutbrottet 1914 som en blixt från klar himmel. Mycket få visste vad kriget verkligen var.
Minnena från det sista stora rent europeiska kriget, det fransk-tyska kriget 1870-71, hade bleknat bort. Här och var levde föreställningar om
krigets heroiska dramatik. Ett större antal väntade sig ett själlöst masslaktande. Men knappast
någon visste riktigt hur det skulle bli. Plikten
kallade, tvånget likaså. Det fanns intet att göra.
Krigets enorma faktum ställde sig tvärs över alla
de enskilda livsvägarna.
Tjugofem år senare, sommaren 1939, hade
allmänheten sedan åratal gjorts förtrogen med
att det stora kriget stod för dörren. Litteratur och
press hade i ett par årtionden fullmatats med
krigsskildringar. På ett årtionde av ytlig fredsoptimism och återväckt framstegstro hade följt
ett annat årtionde uppfyllt av dystra krigsprofetior. Bolsjevikmakten i öster predikade sedan sin begynnelse kommunismens kommande
världsseger i de blodiga omstörtningarnas tecken,
varjämte dess resurser mer och mer militariserades. Men detta påtagliga hot tog den allmänna
opinionen i det demokratiska Europa med påfallande ro. I stället predikades det desto mer om
en annan krigsfara: den som kom från ”diktaturerna”. Den första av dessa var Mussolinis fascistdiktatur i Italien, gradvis uppbyggd från hösten 1922. Men den skrämde inte många. Det
gjorde däremot Hitlers regemente i Tyskland.
Från nationalsocialismens maktövertagande i
januari 1933 hördes i crescendo en presskör, som
III.
HUR FÖRTÖJNINGARNA
BRUSTO: KRIGSUTBROTTET 1939
I föregående kapitel ha vi sökt teckna det andra världskrigets bakgrund och hela det ödesdigra spel om krig och fred som bedrevs under
åren efter 1935. Det har skett huvudsakligen med
utgångspunkt i en kritik, riktad mot den omedvetna psykos och den medvetna historieförfalskning som utgått från den västallierade
krigspropagandan. Huvuddelen av detta kapitel
var nedskrivet 1945 och är här återgivet med
endast obetydliga förändringar. Innehållet synes
oss nämligen lika aktuellt i dag som då det
författades, desto mera som tecknen på den andliga sjukdomens övervinnande ännu äro få och
svaga och den medvetna förfalskningsverksamheten ingalunda upphört.
Den oöverskådliga betydelsen av det andra
världskriget och dess följdverkningar må vara
förklaring nog till att här nedan i ett nytt kapitel
29
ständigt predikade: där, och endast där, hotar
faran! Hitler-väldet, hette det var en diktatur,
vilande på rasförtryck och undertryckande av alla
frihetsvänliga rörelser samt syftande till ett med
våldsmedel upprättat nazistiskt världsherravälde.
Dessa påståenden predikades med sådan intensitet att de utan tvivel nådde fram till alla. Om
syftet kunde intet tvivel råda. Oberoende av om
skildringen av det tyska naziväldets karaktär var
riktig eller icke, gällde det här en påtaglig krigsförberedelse. Kriget, hette det, var oundvikligt.
Det skulle under alla omständigheter komma att
påtvingas världen av Hitler-väldet. Alla fria folk
måste väpna sig för att stå emot denna fara. Och
i denna antinaziska världsfront utgjorde även det
kommunistiska Ryssland - som ju, påstods det,
egentligen bara var en slags egenartad demokrati,
och som framdrivits av idealitet - en stor tillgång.
Bakom denna moraliska krigsförberedelse
låg mycket litet verklig kunskap om den nationalsocialistiska regimens faktiska karaktär. De
autentiska vittnesmålen pekade merendels i en
helt annan riktning än propagandan. Man konstaterade en växande folkanslutning, arbetslöshetens övervinnande, social nyordning och omfattande socialhjälp kring familjestödet som
kärna, ökad produktion samt med tiden även
stegrat välstånd. Men missnöjet kom från två
speciella grupper, som blivit lidande på förändringen: den äldre partipolitiska, speciellt socialdemokratiska personalen, vilken förlorat sin
maktställning, samt judarna, vilka likaledes nu
förlorade det stora inflytande över ekonomi och
kultur de tidigare utövat samt även den delvis
monopolistiska kontroll de under Weimartiden
vunnit över pressen och över flera intellektuella
yrken, och som dessutom snart blevo föremål
för en diskriminerande speciallagstiftning. Att
denna intill 1939 icke tillnärmelsevis i hårdhet
kunde jämföras med vad den tidigare över- och
medelklassen utsatts för i Ryssland spelade ingen
roll. De ryska emigranterna efter 1917 hade mött
ett mycket förstrött intresse för sina klagomål.
Den tysk-judiska emigrationen från 1930-talet
gav däremot genljud världen över.
”Världsopinionen” var sålunda mobiliserad
mot Tyskland redan flera år före 1939. Häri låg
den väsentliga krigsförberedelsen. 1914 -18 hade
en högljudd och onyanserad propaganda länge
haft ganska stor möda att övertyga världen om
Tysklands ”allenaskuld”. 1939 var detta arbete
redan undangjort. Med häpnadsväckande ringa
motstånd hade det lyckats att bibringa den stora
allmänheten i de demokratiska länderna icke
blott den uppfattningen att Tyskland nu blivit en
barbarstat, utan även att det hyste världserövrarplaner som gjorde den tyska makten till ett hot
för hela den s. k. fria världen.
I vad mån kan det nu sägas att Hitler-Tysklands faktiska utrikespolitik gav belägg för denna
propagandas påståenden?
Det öppet proklamerade målet för den nationalsocialistiska regimens utrikespolitik var
revision av Versailles-freden och skapandet av
ett enhetligt tyskt rike. Det förra innebar återställandet av naturliga gränser i öster, främst en
revision av uppgörelsen beträffande Danzig och
den västpreussiska korridoren. Däremot
godtogos Nordslesvigs återförening med Danmark och Elsass-Lothringens förening med
Frankrike.
Det senare målet: det enhetliga tyska riket,
betydde först och främst Österrikes anslutning.
Redan från 1930 hade Versailles-fredens diskriminerande bestämmelser i fråga om rustningsbegränsning m. m. gradvis övervunnits. 1935
återgick Saar-området i överensstämmelse med
resultatet av en internationellt kontrollerad folkomröstning till det tyska moderlandet. 1938
följde Österrikes Anschluss. Ingen ärlig bedömare kan förneka att även denna händelse var
uttryck för den långt övervägande uppfattningen
hos befolkningen i det land som nu ingick i det
stortyska riket. Ända sedan 1918 hade tanken
på anslutning till det stambefrändade tyska folket utan tvivel behärskat det österrikiska folkets
åskådning - till stor del som en följd av att det
första världskrigets segrare i sin förblindelse
berövat den gamla österrikisk-ungerska staten
både dess välgörande europeiska jämviktsuppgift
och dess ekonomiska livsmöjligheter på längre
sikt.
Sommaren 1938 stod sålunda det nya stortyska riket färdigt med undantag av gränsdragningen mot Polen.
I München-uppgörelsen av september 1938
överenskoms efter en häftig kris de sudettyska
områdenas införlivande med riket. Vid konfe30
rensen i München hade detta resultat uppnåtts
genom fransk-brittisk eftergift. Denna hade föregåtts av en undersökning, utförd på brittiska
regeringens uppdrag av liberalen lord Runciman.
Hans slutsats hade gått klart emot bibehållandet
av det tjeckiska överväldet över de rent tyska
områdena i Böhmen och Mähren.
bar intet akut krisförhållande. Och även denna
givna spänning i öster borde i väster ha betraktats snarast som en trygghetsgaranti för det egentliga Europa. Den innebar ju att det stortyska rikets strategiska front nu var vänd mot öster. Detta
faktum måste ju betyda ett värn för Europa - just
det Europa-försvar, som senare i västerns huvudstäder för många skulle komma att te sig som en
nåd att stilla bedja om.
Om detta Europa i de gamla huvudstäderna
regerats av statsmän med vidsynt och sunt förnuft - mera krävdes ej - borde alltså denna situation ha hälsats med största tillfredsställelse därför att den innebar det all europeisk försoning uteslutande Versailles-systemets övervinnande utan blodsutgjutelse och utan ny bitterhet. För första gången sedan 1914 hade Europa av hösten 1938 möjligheten att från harmoniska utgångspunkter bygga vidare på sin framtid i samförstånd och tillit.
Att detta förhållande alltjämt blint förnekas,
att propagandan fått världen att tro att läget 1938
var ungefär motsatsen till vad här sagts, förändrar icke denna verklighet. De krafter som arbetade för det andra världskriget, alltså för Tysklands krossande, världskommunismens herravälde och den västerländska världens obotliga
splittring, voro visserligen även 1938 synnerligen aktiva, men de behärskade ännu ej läget. Det
fanns möjlighet att utan varje utopisk framtidstro hoppas på att de skulle trängas i bakgrunden.
Istället fingo dessa ödesdigra makter under
loppet av endast några månader helt överhanden, i London, i New York och i Washington.
Och därmed var det andra världskriget en avgjord sak.
Hur gick detta till?
Och vem bär därmed ansvaret för den omätliga olycka som från 1939 drabbade den västerländska kulturvärlden?
På vad sätt stred upprättandet av det stortyska riket mot Europas - eller enbart mot västmakternas - verkliga intressen?
Icke på något sätt. England, Frankrike och
Belgien hade allt att vinna av ett stabiliserat fredsförhållande till Tyskland, vilket var svårt, om icke
omöjligt att uppnå, så länge Versailles-fredens
orimligaste territoriella och andra tvångsbestämmelser ännu upprätthöllos. Antingen
skulle Tyskland hållas i bur som en missdådare
eller hälsas välkommen som en jämlik medarbetare i europeiskt samförstånd. Redan före Hitler hade den senare linjen, tycktes det, segrat.
Den hade anslutning av den långt övervägande
opinionen i både England och Frankrike och erkändes allmänt som ett framsteg. Status quo i
väster, med Elsass-Lothringen franskt och Storbritannien som världens ledande kolonialmakt,
blev härigenom endast ytterligare befästat. Det
var som sagt ett antingen eller. Någonting däremellan var uteslutet. Den logiska konsekvensen av detta läge borde då ha blivit att västmakterna gett sitt stöd även åt en rimlig revision av
Tysklands östra gränser. Allt tydde också på att
så skulle bli fallet. Därefter skulle ett samlat tyskt
rike med en territoriellt tillfredsställd och äntligen som jämlike erkänd tysk nation ha utgjort
ett bestående bålverk för Europa mot det världskommunistiska hotet i öster, om vars existens
och ökade farlighet alla insiktsfulla i själva verket dock voro ense. Den nationalsocialistiska
regimen i och för sig hade aldrig behövt utgöra
något hinder för ett sådant förtroendefullt europeiskt samarbete. Dess sociala nydaningar
efterapades, dess rasåskådning betydde icke något avbräck för andra än för den tidigare privilegierade tyska judendomen, dess åskådning var i
grunden fientlig mot nationellt förtryck, och dess
ekonomiska grundsatser inriktade sig främst på
tysk - och europeisk - autarki. Endast gentemot
bolsjevikväldet i öster bestod en inre, principiellt oövervinnelig motsättning. Men den inne-
2.
Objektiv historieforskning är möjlig beträffande krigsutbrottet 1914. För krigsutbrottet tjugufem år senare är dylik forskning naturligtvis
också möjlig - men oerhört försvårad. Här har
nämligen att börja med en omfattande förstörelse
av källmaterialet ägt rum. Delvis har den varit
slumpmässig. Åtskilliga arkiv ha brunnit upp
31
under bombräderna. Men till större delen har
den varit avsiktlig. Den besegrade partens arkivmateriel har fallit i motpartens händer, och denna
motpart har haft det största intresse av att få allt
sådant bevismaterial att försvinna som talade
emot dess egen krigspropagandas på förhand
fastslagna teser. Det står fast att mycket dylikt
material förstörts. Alltså har även förfalskning
ägt rum, ty tendentiöst källundertryckande innebär förfalskning. Till yttermera visso har det för
första gången i modern historia inträffat att den
ena parten i kvasijuridiska former satt sig till
doms över den andra och därtill av egen maktfullkomlighet - i Nürnberg-domarna - fastslagit
sina påståenden som ”domslut”, vilkas riktighet
ej får betvivlas.
Detta betyder att varje objektiv forskning, som
kommer att på någon punkt ställa sig kritisk till
dessa domslut - och det måste med visshet all
objektiv forskning göra - blir ett crimen laesae
maiestatis, ett majestätsbrott mot ”mänsklighetens domstol”. Och detta kommer att vara högst
riskfyllt så länge samma intressen sitta vid makten, som avkunnat ”domarna”.
Ett grövre och till sina konsekvenser mera
ödesdigert brott mot forskningens frihet, alltså
mot den västerländska kulturens väsen, känner
Europas moderna historia icke till. Det är icke
för mycket sagt om man påstår att här gäller det
själva den andliga livsnerven i europeisk kultur.
De från äldre kulturepoker kända, teologiskt
motiverade inskränkningarna i forskningsfriheten voro åtminstone uppburna av en religiös
tro, vars grundtankar stodo i samklang med den
västerländska odlingens växande växt- och livsbetingelser. Men det 1945 sanktionerande tanketvånget har endast haft till syfte att skydda en
övermodig och hämndlysten maktkombination.
Med reservation sålunda för den ofullkomlighet i källmaterialet, för vilken det allmänt gällande andliga tvånget är ansvarigt, måste likväl
försöket göras att ge en klar och rättvisande bild
av det andra världskrigets verkliga bakgrund och
orsaker. Detta är en av samtidens viktigaste andliga uppgifter. Dess lösning är en nödvändig förutsättning för Europas återvinnande av andlig
och politisk hälsa.
peiska stormakterna icke skulle kunna leva i fred
och samförstånd med det stortyska rike, som tillkommit genom Österrikes Anschluss, och varigenom sålunda huvuddelen av den tyska nationen nu samlats i ett rike. Hitler-styret hotade icke
Västeuropa militärt eller politiskt. Dess strategiska front byggdes upp mot öster. 1935 hade
regeringarna i Berlin och London avslutat ett
flottavtal, som innebar brittiskt godkännande av
en måttlig tysk upprustning till sjöss. De anglosaxiska makternas marina herravälde rubbades
icke därav. Tyskland upprätthöll visserligen
anspråket på återlämnandet av de under kriget
1914-18 erövrade tyska Afrika-kolonierna, men
anspråket var platoniskt och framfördes endast i
förhoppning om att den brittiska opinionen med
tiden skulle komma till insikt om att en tysk insats i den afrikanska kolonialpolitiken vid sidan
av den brittiska och franska i själva verket var
ett samfällt västerländskt intresse. De tyska gränserna i väster, sådana de fastställts 1919-20 och
1935 (Saar), accepterades av Hitler-Tyskland.
Visserligen upprätthöll Tyskland sina krav på
gränskorrigeringar i öster, mot Tjeckoslovakien
och Polen samt Litauen (Memel), men det var
svårt att förstå, hur västmakterna skulle kunna
på något vitalt sätt känna sig hotade härav.
Återstår då frågan om den nationalsocialistiska regimens allmänna karaktär var sådan, att
fredlig sammanlevnad mellan Hitler-Tyskland
och västdemokratierna var utesluten.
Efter krigsutbrottet 1939, och alltjämt, påstås visserligen allmänt att så var fallet. Men
vittnesbörden från 1930-talet, ända fram till
själva krigsutbrottet, tala ett helt annat språk. Och
objektiv historisk forskning måste här som eljest följa sin grundregel att avstå från efterhandskonstruktioner.
Ingen ansvarig statsman i England, Frankrike eller ens i USA skulle under tiden 1933-38
ha vågat offentligt höja sin röst för ett krigiskt
korståg mot Nazi-Tyskland. Det skrevs visserligen mycket om judeförföljelserna, dock mest
från judiskt håll. Här talades det också öppet om
att Hitler skulle tvingas till krig, även om han
själv ville fred. Det gavs också en oerhörd offentlighet åt de övergrepp mot judar som
förekommo i Hitler-Tyskland. Till nio tiondelar
voro dessa dock inga övergrepp i egentlig mening utan bestodo i upphävandet av en faktiskt
Vi ha förut framhållit, att det år 1938 icke fanns
något objektivt hållbart skäl, varför de västeuro32
privilegierad ställning och kunde i varje fall på
intet sätt jämföras med vad som opåtalt - och till
stor del under judisk ledning - skedde inom sovjetväldet, vilket senare utan tvekan godkändes
som en fullgod bundsförvant i ”världsfredens
organiserande”. Detta är intet försvar för övergrepp, endast ett konstaterande av faktum. Judendomen saknade ännu åtminstone fram till
1938 makt att driva världen i kamp mot HitlerTyskland, även om det ej fanns minsta tvivel om
att den önskade det och med alla medel, som
stodo till dess förfogande, arbetade härför.
icke längre var Storbritannien eller ännu mindre
Frankrike utan världsmakten på andra sidan Atlanten, där presidenten Franklin D. Roosevelt
mer och mer framträdde som centralgestalten i
denna medvetna förberedelse till det andra
världskriget. Som utgångspunkt kan här tagas
året 1937, sedan Roosevelt hösten 1936 återvalts
för en ny fyraårsperiod.
Men först 1938-39, efter Münchenkrisen i
september, lyckades det slutligen att mobilisera
Storbritannien och Frankrike för Tysklands krossande med maktmedel.
Den stora planen nådde sitt förverkligande genom tre kriser, vilka successivt kulminerade i
september 1938, i mars 1939 och slutligen i augusti-september 1939.
Vad som slutligt satte den demokratiska världen obönhörligt i harnesk mot Tredje riket, var
icke dettas svagheter, ej heller de orättmätiga
gärningar, som där på vissa punkter och i vissa
hänseenden kunde förövas. Dessa hade långt
mindre omfång och voro långt mindre skrämmande än vad som förekommit under Frankrikes eller Rysslands - eller tidigare även Englands - revolutionära omstörtningar. De brittiska och franska folken skulle aldrig kunnat förmås att gå till krig mot Tyskland för
koncentrationslägrens
eller
judebutiksplundringarnas skull. Något annat
måste komma till.
Det var i själva verket ej den nationalsocialistiska regimens avigsidor, som satte den demokratiska världen i harnesk mot den. Icke regimens fel, svagheter och övergrepp utan dess
styrka och framgångar - samt dess moraliska förtjänster - kändes som ett hot. Framför allt gäller
detta på det ekonomiska och sociala området.
Lösningen av arbetslöshetsproblemet, den sociala och andliga nydaningen, produktionsstegringen, överhuvud det framgångsrika försöket att fota tillvaron på det skapande arbetet i
stället för på penningmakten som grundval och
värdemätare, var vad som till sist blev ödesdigert för Hitler-Tyskland och gjorde det omöjligt
för regimen att som den önskade nå fram till en
utjämning och avspänning med de västeuropeiska stormakterna.
Det skulle föra för långt att på denna plats
närmare utveckla detta. Men här är bakgrunden,
från vilken man aldrig får bortse, när skeendet
1938-39 skall förklaras. Och likaså bör man
härvid ha i minnet att huvudskådeplatsen för
världsmobiliseringen mot Tyskland denna gång
*
Den första var sålunda Münchenkrisen. Det
är i hög grad skäl att observera denna kris och
dess bedömande av den samtidiga opinionen.
Den långvariga krisen hade på sommaren aktualiserats genom det tyska kravet på de sudettyska
områdenas införlivande med riket. Dessa voro
geografiskt tämligen klart avgränsade, och om
den där boende tyska befolkningens önskan att
förenas med sina tyska stamfränder kunde intet
tvivel råda. Den brittiska regeringens utsände
rapportör, liberalen lord Runciman, hade också
kommit till den uppfattningen att de sudettyska
kraven voro väl grundade. Frågan gällde om västmakterna jämte Sovjetunionen med vapenmakt
skulle stödja den tjeckoslovakiska regeringens
vägran att samtycka till de tyska områdenas frånskiljande. I München i september 1938 beslöto
brittiske premiärministern Neville Chamberlain
och franske konseljpresidenten Daladier efter
förmedling av Mussolini att icke stödja den tjeckiska regeringens motstånd. Därmed var frågan
avgjord, eftersom isolerat tjeckiskt motstånd var
otänkbart. Sudetområdena införlivades med riket.
Denna uppgörelse bedömdes då på så gott
som alla håll som en stor seger för freden. Ser
man på uppgörelsens sakliga innebörd är det
också svårt att inse annat än att lösningen skapade lugn och tillfredsstä1lse, där först rått spänning och förlamande motsättning. Den enda förlorande parten var den i demokratiska former
33
förklädda tjeckiska diktatur över den tyskspråkiga tredjedelen av den omöjliga tjeckoslovakiska stat, som tillskapats 1918-19, och som långt
ifrån var någon rättsstat i europeisk mening.
I själva verket var München-uppgörelsen en
klok och statsmannamässig uppgörelse i det europeiska samförståndets tecken, i detta hänseende jämförlig med Saar-uppgörelsen 1935. Den
innebar avlägsnandet av en permanent friktionshärd och hade bort kunnat bliva utgångspunkten
för en centraleuropeisk konsolidering. Den var
därmed en av de få verkligt positiva gärningarna i europeisk politik efter 1914 och gör sina
upphovsmän all heder.
och mottagande blevo signaler för ett verkligt
stormanlopp av krigsivrarna. Nu eller aldrig!
En opinionens världsmobilisering ägde rum. I
England framträdde nu Winston Churchill mer
och mer som krigspartiets utåt främst synlige
ledare, samme Churchill, som ännu i ”Great
Contemporaries” 1935 hyllat Hitler som sin nations återupprättare. En punkt, som i detta sammanhang är värd en specialundersökning, är hans
tvära frontförändring 1936 och händelserna kring
Edward VIII:s abdikation samma år. Men det
numera världsomfattande krigspartiets verklige
ledare - eller främsta redskap - var dock icke
Churchill utan Franklin D. Roosevelt, och bakom
honom stod judendomen världen runt.
Som ännu ett bevis på riktigheten av den här
givna versionen vill jag hänvisa till den sydafrikanske försvarsministern Pirows berättelse om
sin av Chamberlain stödda förmedlingsaktion
mellan London och Berlin 1938. (Se härom bl.
a. Grimms ovannämnda verk ”Warum, woher,
aber wohin” s. 189. ff.)
Under de närmast följande månaderna kullkastades också fredsverket från München. Efter
ett judiskt attentat mot en tysk diplomat i Paris
följde i november en del antisemitiska våldsdåd
här och var i Tyskland - skarpt ogillade bl. a. av
Göring. De skadade Tysklands sak både inom
och utomlands. Men någon som helst avgörande
betydelse hade dessa gärningar i och för sig icke,
och deras omfång överdrevs måttlöst i propagandan. Även då kunde ”världsopinionen” med en
axelryckning gå förbi vilka terrordåd som helst,
som ej voro tjänliga att utnyttja i propagandasyfte, men lätt hetsas upp till vitglödgat raseri,
om så av något intresseskäl ansågs lämpligt.
Sedan dess har denna konst liksom maskineriet
för dess användning ytterligare fullkomnats.
Under vintern 1938-39 skapades i
västdemokratierna en ohelig allians mellan världsjudendomen, den gamla brittiska kolonial-, finans- och handelsimperialismen samt den internationella från Moskva ledda kommunismen.
Opinionsmässigt var dessa makters seger vunnen redan till nyåret 1939. Tyskland var isolerat
och kunde endast räkna med ett osäkert stöd hos
Italien och Japan. Hitler och Tyskland kunde ej
längre undgå kriget - annat än genom fullständig kapitulation, försvinnande från arenan och
den nationalsocialistiska statens upplösning - om
*
Hur kommer det sig då att ”München” redan
före krigsutbrottet 1939 gjordes liktydigt med
feghet och förräderi, och att detta namn alltjämt
citeras som skolexemplet på ”appeasement” dvs.
kompromissande med våldsmakt för att vinna
ögonblicklig ro men på framtidens bekostnad?
Allt tyder på att åtminstone Neville Chamberlain, som i september 1938 ännu icke hade
kapitulerat för krigshetsarna, då menade allvar
med sitt försvar för uppgörelsen. Men när hans
ståndpunkt sedan kastades över ända och han
visade sig sakna moraliskt mod att stå och falla
med sin europeiska fredspolitik, framfödes en
annan förklaring. En partiledare måste ju vara
ofelbar, desto mera, ju mindre det personliga
formatet är. En Bismarck och en Salisbury - den
gamle viktorianske statsmannen - kunde stå för
att lära sig ett nytt sätt att se och därefter ändra
mening. Ej så en parlamentariker. Därför uppfanns och spreds nu följande version: München
var endast en slags krigslist i syfte att vinna tid;
England var ännu ej färdigrustat, därav denna
historiskt sett momentana eftergift. Men nu
skulle alla klutar sättas till. Nu skulle det rustas
tills Storbritannien var färdigt att föra krig. Och
då skulle det inte bli några fler ”München”.
Att detta var och är en efterhandskonstruktion är uppenbart för var och en som går till det
samtliga källmaterialet. På det sättet genomföres
ingen krigslist. Den långt övervägande brittiska
opinionen, liksom den franska, stod ännu i september 1938 bakom Chamberlains fredsgärning.
Men icke länge. Chamberlains hemkomst
34
ens då.
Under år 1939 drogos de politiska konsekvenserna av det sålunda skapade läget. Den
första prövostenen blev krisen nr två, Pragkrisen
i mars 1939.
ningen i fallet Prag stod inför ett dilemma. Å
ena sidan fick man ej ge Västerns
krigspropagandister något på hand. Å andra sidan måste man i det läge som nu uppstått tänka
på självförsvar. Och Prag under fientlig kontroll
betydde för Tyskland en större fara än det skulle
varit för England om exempelvis en mot England fientlig makt ställt Irländska Fristaten under sin kontroll. Men vem kan tvivla på att vilken som helst regering i London i senare fallet
omedelbart skulle ingripit med maktspråk eller
maktmedel i Dublin?
Förhöll det sig så, att det tyska protektoratet
över Böhmen~Mähren förekom upprättandet av
ett mot Tyskland fientligt välde i Prag? Ja, allt
tyder på att så var fallet. Bevismedlen ha visserligen senare till stor del avsiktligt förstörts, men
denna förklaring är den enda som täcker alla
kända fakta. Samtiden inbillade sig ännu år 1939
i allmänhet att Tjeckoslovakien var en demokratisk rättsstat. Det var denna stat ingalunda. Både
demokratien och ännu mera den västerländska
rättsordningen voro där endast skenföreteelser
Efter erfarenheterna från det kommunistiska
maktövertagandet i Prag 1948 är den allmänna
opinionen kanske för övrigt mera beredd att inse
att detta även i mars 1939 var alternativet till det
tyska protektoratets upprättande.
Prag-krisen var sålunda ett fall där för den
tyska ledningen försvarssynpunkten hade och
måste ha försteget framför önskvärdheten av att
ej ge krigshetsarna nytt material.
I varje fall utnyttjade dessa det skedda med
yttersta hastighet och intensitet. Prag-kuppen
blev också det åberopade motivet till det brittiska steg, som senare visade sig ha varit det verkligt avgörande för andra världskrigets utbrott,
nämligen den okvalificerade brittiska garantien
till Polen.
3.
Redan vid ingången av det ödesdigra året 1939
stod det för den tyska ledningen klart att krigspartierna nu vunnit överhanden i väster. Detta
innebar dock ännu icke att man räknade med
kriget som oundvikligt. Ännu mindre önskade
man det. Men krigsfaran bedömdes dock med
full rätt som så överhängande att försvarsberedskapen fick försteget framför allt annat.
Huvudsyftet var dock att undgå kriget, som hur
det än förlöpte måste äventyra allt vad den nationalsocialistiska regimen under sex års tid lyckats uppbygga. Kriget kunde dock ej längre undvikas med reträtt. Enda möjligheten var att hålla
en stark krigsberedskap, ordna drägliga förhållanden till grannländerna i öster och i övrigt sätta
sin lit till att de dock alltjämt starka, besinningsfulla krafterna i England och Frankrike skulle få
andrum. För Tyskland gällde det att vinna tid.
Krigsivrarna i väster måste däremot driva fram
kriget nu - eller aldrig! Propagandahetsen var
upplagd i en sådan takt att den ej alltför länge
kunde hållas, innan besinningen skulle vakna.
Och detta var vad man på det hållet mest fruktade: alltså icke kriget - utan att krigschansen
trots allt skulle gå förbi. Man kunde ej heller
räkna med att en Franklin D. Roosevelt alltid
skulle sitta vid makten i Washington.
Mot denna bakgrund kan det tyckas som om
den tyska regeringen handlade stick i stäv mot
sina egna intressen, då den i mars 1939 genom
en brysk aktion ställde återstoden av Tjeckoslovakien under tyskt protektorat. Detta om något
måste ju ge krigspropagandisterna vatten på deras kvarnar: nu är det allom uppenbart, att Hitler
vill erövringar, att han icke tolererar någon självständig mindre nation vid Tysklands sida, att hans
avsikt är att med våld och våldshot upprätta ett
tyskt Europa-välde under nazi-regim! Mot detta
måste alla fria folk värja sig! Så skulle det
komma att heta - och så lydde också förkunnelsen världen runt.
Sanningen torde vara den att den tyska led-
Genom denna enastående åtgärd lades det formellt i den polska regeringens händer att öppna
ett stormaktskrig mot Tyskland, när helst denna
polska regering ansåg sig hotad av Tyskland.
Steget var enastående. Polen skulle sålunda nu
bestämma när England skulle gå i krig! London
hade endast att följa signalen från Warszawa!
I verkligheten förhöll det sig naturligtvis icke
på detta sätt. Chamberlains garanti till Polen i
mars 1939 betydde i själva verket att England
35
redan nu bestämt sig icke blott för kriget mot
Tyskland utan också för vilken krigsanledning
som skulle åberopas, och varifrån signalen till
fientligheternas öppnande skulle givas. Denna
roll tilldelades Polen, och i Warszawa fanns en
regering, ansvarslös och äventyrlig nog att villigt låna sig till rollen att på brittisk order sätta
luntan till krutdurken.
Det var dock från början långt ifrån självklart att en polsk regering skulle velat åtaga sig
detta uppdrag, som ju, efter vad de maktägande
i Warszawa åtminstone bort inse, även innebar
Polens uppoffrande. Det skulle sålunda icke varit möjligt under Pilsudskis regemente. Hade han
levat skulle Polen icke åtagit sig krigsutlösarens
roll, utan denna hade då måst ges annan innehavare. För denne beprövade polske patriot stod
det sedan länge klart att hans land icke kunde
stå i frontställning både mot öster och väster.
Man måste välja, och för Pilsudski var Ryssland
den farligare fienden. Det visade han både 1920
genom sitt avvärjande av den ryska offensiven
mot Warszawa och 1934 genom sitt vänskapsavtal med Hitler-Tyskland. Detta senare var dock
som bekant icke förestavat av några tyska sympatier och hade föregåtts av en undersökning om
möjligheterna att genom en snabb kupp med
västmakternas hjälp hindra Hitlerregimens konsolidering. Men epigonregeringen 1939 tog enklare på tingen. Den var ej svårlockad.
Tiden från mars 1939 till krigsutbrottet den
1-3 september kom i allmänhetens ögon att domineras av den polsk-tyska konflikten. Men
denna var dock i verkligheten av sekundär natur. En gränsuppgörelse Polen-Tyskland skulle
också utan tvivel ha kommit till stånd på för
Polen fullt acceptabla villkor, om detta icke hindrats av den brittiska regeringen. Men Polen var
som sagt icke längre huvudsaken. Tyngdpunkten var nu förflyttad till Moskva och till de förhandlingar, som våren och sommaren 1939 fördes där mellan brittiska ombud och sovjetregeringen.
Den brittiska regeringen hade beslutat sig
för krig. Den räknade från början med amerikanskt stöd. Detta garanterade Franklin D. Roosevelt. Men den räknade också med sovjetmakten
som en given bundsförvant. Det enda man härvid i London betraktade som en besvärlig komplikation var Moskva-kravet på att få ”beskydda”
de baltiska staterna och Öst-Polen genom ockupation av sovjettrupper. På den punkten stretade
man tillsvidare emot, men avsikten var otvivelaktigt att senare ge vika. Det gällde endast att
finna en passande motivering och få tid att öva
press i Reval, Riga, Kovno och Warszawa. Men
däremot tvivlade man icke ett ögonblick i London på att Sovjetunionen, sedan kriget en gång
öppnats västerifrån, var att räkna på som bundsförvant i kampen. Detta var dock ett fundamentalt misstag: Stalin och Molotov önskade visserligen krigsutbrott mellan Tyskland och Västmakterna men ämnade aldrig låta Ryssland självt ingripa, förrän det europeiska inbördeskriget tillräckligt försvagat bägge parterna. Men samtidigt
gällde det att hålla de brittiska krigsivrarna på
gott humör och framför allt att ej ge den brittiska fredsoppositionen någon uppmuntran. Det
hade kanske kunnat hindra krigets utbrott och
därmed beröva Moskva möjligheten att se sin
tjuguåriga önskedröm förverkligad: ett nytt krig
till det yttersta mellan de ledande västeuropeiska kulturfolken!
Detta svåra spel sköttes i Moskva så skickligt, att sovjetregeringen dels genom sina
förespeglingar lyckades göra krigsutbrottet oundvikligt, då England nu ej längre kunde backa ut,
även om Sovjetunionen fölle ifrån - och dels faktiskt genomföra denna lurpassning genom ickeangreppsavtalet med Hitler-Tyskland av den 20
augusti. Men även då lät man under hand de brittiska underhandlarna förstå att situationen i framtiden nog skulle kunna bli en annan.
Hitler-Tyskland slöt sitt icke-angrepps-avtal i
Moskva utan några som helst illusioner. Uppgörelsen var en försvarspolitisk nödvändighet.
Ingen tysk regering av vilken som helst färg hade
kunnat underlåta att begagna denna möjlighet att
inför ett oundvikligt krig i väster för någon tid
få ryggen fri i öster. Om de verkliga ryska motiven hade man i Berlin full klarhet. Ingen trodde
att detta avtal på något sätt innebar det slutliga
övervinnandet av den kommunistiska faran österifrån - även om en och annan optimist dock
hoppades på att missräkningen i Moskva skulle
hålla den brittiska krigsutlösningen tillbaka.
Men England hade redan gått för långt. Vad
man nu förlorat i Moskva betraktades dessutom
icke som slutgiltigt förlorat. Och för övrigt upp36
vägdes missräkningen i öster av de ledande
kretsarnas absoluta förvisning om att ha Roosevelt och USA:s stöd bakom sig samt att vid behov kunna falla tillbaka på detta. Och Frankrike
ansågs fast bundet. Men det gällde att handla
snabbt.
Så följde då inför öppen ridå slutspelet om
Polen. Ett sista djärvt försök från Hitlers sida att
erbjuda England allians och ömsesidiga garantier fördes så obemärkt som möjligt åt sidan. I
Warszawa spelades i stället krigshetsen nu upp
för fullt. Tyskland erbjöd slutligen folkomröstning under internationell garanti om den västpreussiska korridorens statsanhörighet och
Gdynias ovillkorliga förblivande hos Polen med
för alla fall garanterad fri förbindelse, mot
Danzigs återgång till Tyskland. Under vanliga
förhållanden hade detta högst moderata förslag
icke kunnat avvisas. Nu togs det aldrig upp på
allvar, och man gjorde till och med försök att
hindra dess offentliggörande. I Warszawa~radion
meddelades endast att man blankt avvisat det och
beordrat mobilisering. Från London gjordes ingenting. Kriget inleddes nu av sig självt.
Massakrer på tysk befolkning ägde rum vid de
polska gränserna. Fredagen den 1 september
ryckte tyska stridskrafter in i Polen. Kriget Tyskland-Polen var ett faktum.
snabbt segertåg till Berlin, för att där med britter
och fransmän dela upp det snart besegrade Tyskland. En härmed jämförlig dårskapskulmination
har världen sällan skådat.
Men detta utåt synbara skeende, som ledde
fram till stormaktskrigets utbrott den 3 september 1939, var icke den enda - kanske ej ens den
betydelsefullaste - av världshändelsernas strömfåror. Så lätt som det såg ut hade dock
betänksamheten på brittiskt och franskt håll icke
övervunnits. Krigshetsarna i väster segrade slutligen - men ej så lätt som det föreföll. Det hade
bakom kulisserna pågått en dragkamp på en annan front. Den är svårare att belysa, men ett försök härtill måste dock göras, om de verkliga sammanhangen bakom krigsutbrottet 1939 skola
kunna tecknas i sina väsentliga drag.
4.
År 1914 åberopades den tyska inmarschen i
Belgien som Englands krigsanledning. Det var i
det väsentliga en förevändning, eftersom England skulle gått till krig mot Tyskland, även om
denna inmarsch uteblivit. Nu var man emellertid i England 1914 på förhand fullt medveten om
att det tyska neutralitetsbrottet mot Belgien förestod inom ett par dagar efter krigsutbrott i väster och kunde därför tryggt bida med det formella
krigsbeslutet tills detta neutralitetsbrott var ett
faktum. Emellertid var dock de tyska truppernas genommarsch i Belgien mycket mera av en
verklig krigsanledning för England 1914 än
Tysklands inmarsch i Polen var det 1939. För
den brittiska regeringen vid den senare tidpunkten var Polens öde ett mycket underordnat intresse. Man gjorde sig knappast ens någon möda
att dölja hur underordnat det var. Polen blev
militärt krossat under några veckors fälttåg, utan
att den brittiska makten på något nämnvärt sätt
ingrep till dess hjälp - ens skenbart. Och när
Sovjetunionen därefter marscherade in i det
olyckliga landet österifrån samt införlivade en
väsentlig del av dess område, blev det icke ens
någon brittisk protest. Detta motiverades med att
brittiska regeringen garanterat Polens trygghet
och integritet endast mot väster, mot Tyskland.
Detta var formellt riktigt - men visar också tydligt och klart hur litet Polens räddning betydde
Det är möjligt att det varit klokare ur tysk synpunkt att låta de polska trupperna skrida till öppen aggression. Det skulle ovillkorligen skett och
hade ej gjort någon skillnad i det följande händelseförloppet. Men nu som 1914 resonerade
man på tyskt håll så att sedan diplomatiens och
politikens resurser en gång voro uttömda, måste
de militära synpunkterna ensamma fälla utslaget. Dock gick man denna gång ej så långt i folkrättsligt-logisk observans att man själv utfärdade
krigsförklaringarna till västmakterna. Det lät man
dessa göra. De följde också två dagar senare,
söndagen den 3 september - men voro kanske
dock ej så automatiska som de föreföllo.
Man skulle väntat att stämningen i Polens huvudstad den 1 september 1939 skulle varit präglad av ödestyngd och allvarlig beslutsamhet,
ungefär som hos Finlands folk inför vinterkriget.
Men så var det icke. Man tänkte icke på ett sammanbitet försvar av hem och härd utan på ett
37
ur brittisk synpunkt. Ännu klarare ådagalades
detta i ett senare stadium av kriget, då Polens
bolsjevisering och faktiska underkuvande österifrån från brittiskt håll endast avfärdades med
undanflykter. Man hade icke en tanke på att irritera Stalin för Polens skull. Och den brittiska
opinionen sådan den kom till uttryck i press och
annorledes reagerade ej heller till Polens förmån.
Polen var helt enkelt bortglömt.
Detta faktum, att den brittiska krigsförklaringen sålunda avlämnades under åberopande av ett motiv, som knappast någon i och
för sig betraktade som ett brittiskt livsintresse,
visar tydligt och klart att opinionen redan ansågs vunnen för krig mot Tyskland. De verkliga
motiven till att den brittiska ledningen under vintern 1938-1939 beslöt sig för att gå till krig
mot Tyskland snart sagt under alla omständigheter - lågo också på ett helt annat plan. De viktigaste av dem ha tidigare klarlagts. Men när ledningen fattat sitt krigsbeslut - vilket skedde vid
en tidpunkt, som icke med nu tillgängligt källmaterial kan exakt dateras, men som i varje fall
låg mellan oktober 1938 och medio mars 1939 var därför icke opinionen i dess helhet vunnen,
eller ens vunnen inom den säkerhetsmarginal
som ansågs krävas för krigsförklarings utfärdande och för effektiv krigföring. Denna andliga
krigsoffensiv genomfördes sedan under de åtta
månaderna fram till september 1939. Och detta
skeende var det historiskt viktigaste, det avgörande för det andra världskrigets utbrott.
blivit av. Folkmeningen i USA var mycket svårvunnen för krig. Även senare lyckades det endast genom provokation och bedrägeri att vinna
den härför. Och det är troligt att även i England
besinningen skulle fått överhand, om det ej lyckats krigspartiet att just nu, under första halvåret
1939, få kriget mot Tyskland accepterat av den
ledande opinionen i England som en oundviklig
och given sak.
Det är visserligen sant att även om kriget i väster sålunda väl kunnat undgås, så gäller ej detsamma om kriget i öster. Kampen Tyskland-Sovjetunionen hade förmodligen ej kunnat uppskjutas alltför många år, men Västeuropa hade kunnat bevara freden och utgången i öster hade förmodligen blivit en annan.
Det är ingen lätt sak att driva en modern kulturnation till krig, när den icke själv är direkt
hotad. Indirekt hotade äro däremot alla nationer
så gott som alltid. Men det är en annan sak. Ett
indirekt hot är ej någon varken politiskt eller
moraliskt försvarbar krigsanledning i modern tid.
Och dock står man inför det häpnadsväckande
faktum, att det lyckades i England 1938~39 att
driva ett kulturfolk i krig utan att det var hotat.
Hur blev detta möjligt?
De så att säga positiva krigsanledningarna
mot Hitlers Tyskland ha tidigare berörts. Detta
gäller alltså de sidor hos detta tyska rike som
utomlands, och främst i England, väckte ovilja,
fruktan och avund. Dessa stämningar drevos nu
upp till det yttersta genom en presspropaganda
av dittills okänd intensitet, präglad lika mycket
av aggressivitet som av verklighetsförfalskning.
Den lyckades väcka krigshysteri i vida kretsar.
Men detta var ändå icke nog. Det gällde också
att övervinna den sunda betänksamheten,
självbevarelsedriften. Ingen stor modern nation
börjar ju krig av rent moraliska eller osjälviska
motiv. Och man kan väl fråga sig, om någon brittisk statsledning år 1939 verkligen skulle ha vågat släppa kriget löst om den med visshet kunnat förutse, att det skulle komma att förlöpa på
sätt som skett och få de följder, som nu te sig
uppenbara för alla. Svaras det nej på den frågan
- och hur kan något annat svar vara möjligt? - så
följer nästa oundvikliga slutsats: denna brittiska
ledning var felaktigt informerad om motstånda-
Det var också i England, som detta avgörande
ägde rum. Förenta Staternas regeringschef,
presidenten Roosevelt, drev bakom kulisserna
på krigsbeslutet så långt hans förmåga sträckte
sig. Men det var vid denna tidpunkt ännu otänkbart att driva fram en verklig krigsopinion i Förenta Staterna. Därtill skulle ännu krävas år av
skrupelfri demagogi. Frankrike hade efter
folkfrontsgenombrottet 1936 och åtföljande kronisk finans- och parlamentarisk anarki förlorat
förmågan att föra självständig politik utåt. Alltså
var England den främsta andliga krigsskådeplatsen. Här måste krigsivrarna vinna spelet, om det
alls skulle bli något krig mot Tyskland 1939.
Hade de ej lyckats härmed, skulle nästa andliga
krigsskådeplats blivit Förenta Staterna. Men troligt är att det andra världskriget i så fall alls icke
38
rens förmåga att föra krig.
Redan 1914 hade den brittiska regeringen
knappast en fullt korrekt uppfattning varken om
Tysklands eller om de egna bundsförvanternas
krigföringsresurser. Dylik försämrad information
och överblick hos ledningen är för övrigt historiskt sett alltid ett av de både första och säkraste
tecknen på en stormakts begynnande dekadans.
Men regeringen i London 1914 var dock ett föredöme i fråga om kunskaper och klarsynthet
jämfört med samma regering 1939. Kortsyntheten och okunnigheten sutto vid den senare tidpunkten i högsätet både politiskt, ekonomiskt och
militärt sett. Och i Frankrike trodde man att alla
allvarligare militära risker voro avvärjda genom
Maginot-linjen, på vilken så oerhörda belopp
nedlagts. Men framför allt underskattade man
motståndaren på ett hart när oförklarligt sätt.
Eller fanns det en förklaring?
Det talades efter 1918 mycket om den s. k.
tyska dolkstötslegenden. Härmed menades att de
”gamla” makthavarna i Tyskland sökte komma
ifrån sitt ansvar för det militära nederlaget genom att skylla på nederlagspropaganda bakom
fronten. En kämpande armé, hette det, fick en
dolkstöt i ryggen.
Nu är det emellertid så att ”dolkstöten” 1918
icke är en legend utan ett faktum. I Lloyd-Georges England och Clemenceaus Frankrike ställdes defaitist- och myteripropagandans ledare
inför arkebuseringsplutoner. I Tyskland insattes
de i regeringen. Det är ett historiskt faktum att
den tyska armén 1914-18 höll mycket längre än
etappen, och när statsauktoriteten slutligen kullkastades, skedde det genom pöbelupplopp och
myterier i Berlin och örlogshamnarna. Hade detta
ej skett, hade disciplinen hållit provet och ledningen bevarat sin auktoritet, så hade måhända
det militära nederlaget dock ej undgåtts, men det
hade ej behövt bli kapitulation utan förhandling
- och framför allt hade Tysklands fredsvillkor
säkerligen blivit både drägligare och förnuftigare.
Och som så skett, hade måhända det andra
världskriget, vars upphov ju är att söka i Versailles 1919, icke blivit av.
Under det andra världskrigets Tyskland
ingreps det in i det sista med kraft mot defaitister.
Motståndet mot övermakten var starkare och
höll längre än 1914-18. Men dock gavs det en
”dolkstöt” även i det andra världskriget. Men till
skillnad från 1918 icke först i krigets slutskede.
Det andra världskrigets tyska förräderi gjorde i
stället sin ödesdigraste insats före krigsutbrottet. Detta vittutgrenade och planmässigt organiserade förräderi bidrog nämligen framför allt till
att framkalla krigsutbrottet i väster - genom att
felinformera i synnerhet den brittiska regeringen
om den tyska hållfastheten.
Omdömesgilla brittiska politiker och erfarna
statsmän voro visserligen icke så lättlurade, att
de togo för kontant allt vad judiska emigranter
från Hitler-Tyskland berättade om folkstämningen i Tredje riket. De trodde ej att tyska
folket i gemen älskade judar, terroriserades av
SS-män och avskydde Hitler. Sådant kunde gå
an för den stora allmänheten, som hade trott på
historien om de avhuggna belgiska barnahänderna 1914, och som skulle komma att tro
på den därmed jämförliga legenden om sex miljoner ihjälgasade judar. Men de trodde på vad
högt uppsatta tyska militärer och ämbetsmän
genom väl skyddade kanaler meddelade dem om
att det endast skulle behövas en krigsförklaring
västerifrån för att utlösa en tysk statskupp, som
skulle störta Hitler och leda till en snar uppgörelse med avskrivande av det Tredje rikets alla
stormaktspretentioner. Det skulle alltså inte behöva bli några hekatomber av blodsoffer som
1914 -18. Det garanterade Canaris och Halder
och kretsarna kring dem, vilka genom sina auktoriserade förtroendemän - bröderna Kordt och
andra - stodo i förbindelse med Vansittart, Halifax m. fl. hela vintern 1938 -39 och senare.
Dessa historiskt utomordentligt betydelsefulla fakta förändras icke det minsta genom vad
svaret blir på den underordnade frågan, om dessa
förrädiska tyska kretsar, vilka sedan slutförde sin
dårskap fram till 20-juli-attentatet 1944, personligen handlade av låga eller av moraliskt försvarbara motiv. Deras monumentala omdömeslöshet
står i varje fall lika klar som de fruktansvärt
olyckliga verkningar deras insatser framkallade.
För svensk publik kan det - utan jämförelse
för övrigt - räcka med att nämna namnet Anjala
och årtalet 1788. Det var icke Anjalamännens
förtjänst att det icke blev Polens öde som då blev
Sveriges.
Alla välinformerade veta att det ännu sommaren 1939 trots allt fanns ett mycket starkare
39
rent brittiskt motstånd mot krig med Tyskland
än vad allmänheten visste. Här kan bl. a. den
svenske direktören Birger Dahlerus intresseväckande vittnesbörd åberopas (B. Dahlerus, Sista
försöket. Stockholm. 1945). Dess innehåll har
nyligen bekräftats och kompletterats av en officiell brittisk publikation.
Det förekom alltså en ”dolkstöt” även 1939.
Men icke ens den räcker som förklaring till
att den brittiska oppositionen mot krigsförklaringen mot Tyskland kunde övervinnas av
krigspartiet i London. Här finns mycket mer att
utreda än vad som hittills tillåtits komma fram.
Hur dessa sant patriotiska och delvis mycket inflytelserika kretsar slutligt övermannades, isolerades och lamslogos, är därför ett problem, som
ännu väntar på sin historiska utforskning.
Vad låg bakom de tydliga farhågor, som
kommo till utbrott i den hetsiga brittiska
underhusdebatten på kvällen torsdagen den 31
augusti 1939 - farhågor, icke för att kriget mot
Tyskland skulle bryta ut, utan att någonting skulle
inträffa som hindrade det att bryta ut? Och varför fördröjdes den franska krigsförklaringen söndagen den 3 september till åtskilliga timmar efter den brittiska?
Detta är blott några marginalspörsmål. Men
belysandet av verkligheten bakom är ett historiskt kardinalspörsmål, ännu olöst men som
framtiden måste lösa i trots av en avsiktlig och
omfattande källförstöring.
Krigspartiet fick emellertid sin vilja fram.
På förmiddagen söndagen den 3 september 1939
förkunnades den brittiska krigsförklaringen till
Tyskland, och premiärminister Chamberlains
korta panikkommentar fördes genom etervågorna jordklotet runt.
När detta oåterkalleliga skett, fanns det för
Tysklands del endast ett: att kämpa till det yttersta för sitt bestånd mot en långt överlägsen
världskoalition. I bästa fall kunde motståndet bli
så starkt att planen på Tysklands krossande måste
överges och riket kunde bestå. I allra bästa fall
kunde hos Europas folk genom ett segerrikt tyskt
försvar insikten väckas om att Europas verkliga
fara hotade i öster. Det högsta Tyskland kunde
hoppas på var emellertid att bestå. Talet om ett
hotande tyskt världsvälde var från början nonsens. Även ett tyskt med maktmedel upprätthållet
Europa-välde var uteslutet. Men en vaknande
insikt efter prövningar skulle - kanske - kunna
leda fram till ett fritt enat Europa med Tyskland
i dess givna centralställning.
För Brittiska riket funnos efter krigsförklaringen endast två alternativ: klart militäriskt nederlag mot Tyskland med imperiets omedelbara sammanstörtande som följd och amerikansk lydnadsställning i framtiden - eller ”seger”, också med förlorat imperium, amerikanskt
beroende och ett nytt, långt värre hot i öster än
det tyska varit.
Möjligheten till seger med bibehållande av
Englands världsställning 1939 var däremot redan från början utesluten.
Det var i sanning ej att undra på att premiärminister Churchill våren 1941 var så ytterligt
angelägen om att Rudolf Hess budskap, när han
landat med fallskärm på engelsk mark, ej skulle
bli känt för den brittiska allmänheten. Det har
lyckats att säkerställa hemlighållandet ännu intill denna dag. Hess är alltjämt inspärrad för livstiden som ”krigsförbrytare” i Spandau.
”Quos Deus perdere vult, dementat” - ”den
Gud vill fördärva slår han först med blindhet” heter ett gammalt ordspråk. Tyskland kunde krossas endast till priset av det brittiska rikets egen
undergång som världsmakt och kanske rentav
som stormakt. Både målet och förutsättningen
för dess uppnående voro i och för sig världsolyckor av första ordningen.
Så skulle det andra världskriget oundvikligt
komma att förstöra vad som efter det första ännu
återstod av Europas fyrahundraåriga ställning
som världscentrum.
Frågan om ansvaret härför utreddes icke i
Nürnberg-processen. Vad man där eftersträvade
var motsatsen.
IV. SÅ BLEV DET: EUROPA 1945
I maj 1945 lågo Europas centralländer i ruiner. Öster om linjen Berlin -Trieste voro vägarna
fyllda av miljontals flyktingar, som med våld
fördrivits från sina hem eller lämnat dem i panisk skräck. Den kvarblivna befolkningen i
Östtyskland terroriserades av lössläppta ryska
trupper, vilka förde krig mot de värnlösa
inbyggarna på samma sätt som Ivan den
förskräckliges horder på 1500-talet, eller - nästan ännu värre - av polska och tjeckiska band.
40
Adel, godsägare, ”nazister” och deras familjer
mördades i tiotusental. I Rumänien, Jugoslavien,
Ungern och Tjeckien hade tyska män, kvinnor
och barn nu blivit lovligt villebråd för sadistiska
mordlustars tillfredsställande. Få germanska
kvinnor öster om den fruktansvärda europeiska
tvärlinjen undgingo de massvåldtäkter, vilka
länge utlovats som belöning åt horderna från
öster. I Prag och Sudetlandets städer övergötos
tyska män och kvinnor, soldater och sjuksystrar,
med bensin och tändes som facklor på torgen.
Så såg det ut i öster och sydöst. I väster
inträngde korstågsarmén från USA. Nio tiondelar av de amerikanska soldaterna - men knappast en på tio i de brittiska och franska arméerna
- trodde på fullt allvar på alla de till nittio procent lögnaktiga historierna om tyska grymheter
och voro därför övertygade om att särskilt SSförbanden ej voro värda annan behandling än
som brukar komma skurkarna till del i amerikanska serier. Denna slutsats praktiserades också
under veckor och månader, tills man lärt bättre.
Sedan dröjde det dock ej alltför länge, innan
”omskolarna” från USA själva omskolats, varefter de i flertalet fall återvände hem med den
uppfattningen att tyskarna i gemen voro Europas bästa folk.
Kort efter vapenstilleståndet den 7 maj gav
emellertid den amerikanska militärledningen
order till sina stridskrafter i Tyskland att vika
tillbaka
bakom
den
nuvarande
demarkationslinjen, alltså till ställningar väster
om Thüringen, Sachsen, Brandenburg och Mecklenburg. Därmed ökades de tyska flyktingarnas
antal med ännu ett par miljoner. Detta skedde
efter anvisning till general Eisenhower av presidenten Roosevelt, som i Teheran och Jalta gjort
upp motsvarande avtal med Stalin. Själv hade
Roosevelt avlidit den 12 april, mitt i
korstågstriumfen. Han undgick därigenom att
liksom Churchill bli ”puni par la longévité”
(”straffad genom att leva länge”) (A.Fabre-Luce).
Att börja med hejdades även flyktingarna
österifrån av de amerikanska trupperna vid den
nya demarkationslinjen och drevos sålunda tillbaka i armarna på dem, för vilka de flydde, med
givet resultat åtminstone för alla dem, vilka ej
kunde gälla som proletärer.
undertecknat kapitulationen den 7 maj, hade sitt
sista säte i Flensburg och arbetade därifrån icke
utan framgång på att rädda flyktingar österifrån
via Östersjöhamnarna. Den 23 maj blevo emellertid dess medlemmar under pågående session
arresterade av brittiska trupper, till stor del bestående av i brittiska uniformer klädda judiska
flyktingar, varvid de örfilades, avkläddes, berövades armbandsur och ringar och slängdes upp
på lastbilar för instuvande i koncentrationsläger.
Därmed ansågs Tyska riket nu ha blivit ”herrelöst land”.
Därefter sattes ”upprensningen” och ”omskolningen” i gång på fullt allvar, varvid vid sidan
av ett fåtal världsfrämmande idealister också den
moraliska dräggen av det tyska folket fick en
länge åtrådd chans. Every dog has his day.
I det neutrala Sverige skyndade sig de makthavande - tydligen gripna av dåligt samvete över
att ej med vapen ha deltagit i världskorståget och
väl även i förhoppning att därmed vinna segrarnas välvilja - att utsätta axelmakternas tidigare
fjäsade diplomater för en så förödmjukande behandling som möjligt. Samtidigt utlämnades på
svenskt område folksrättsligt internerade tyska
trupper
till ryssarna. Detsamma skedde senare även
med baltiska flyktingar Tysk egendom - med
vidsträcktast möjliga tolkning av begreppet tysk
- beslagtogs och likviderades. Det skedde allt
utan nämnvärd hänsyn till Hugo Grotius, de
gamla europeiska fredskongressernas och Haagkonventionernas folkrätt. Den svenska regeringen ställde sig i stället på samma rättsståndpunkt, som den Anatole France en gång en
passant formulerat i novellen Crainquebille: ”On
ne doit rien à un homme qui vient d’étre arrêté
par la police”. (”Man är icke skyldig något till
en man som just häktats av polisen”.)
Mycket av allt det fruktansvärda som skedde
i Europa under dessa majveckor var okänt för
den stora allmänheten, som icke kunde tänka sig
de vita korsfararfanorna fläckade av smuts och
oskyldigt blod. De välinformerade visste bättre
men vågade ej annat än tiga. Senare, när åtskilligt började uppdagas, orkade allmänheten ej
längre reagera. Den var andligen tröttkörd och
en aning skamsen över att ha låtit sig luras. En-
Amiral Dönitz tyska riksregering, den som
41
ligt känd psykologisk regel undanträngdes därför den pinsamma insikten ur medvetandet.
Vid tidpunkten i fråga rådde vidare en allmän framtidsoptimism. De ”tre stora demokratierna”: USA, Sovjetunionen och Storbritannien,
hade ju segrat. Världen skulle hädanefter styras
genom samarbete mellan dessa, utövat genom
den nya världsorganisation, Förenta Nationerna
(United Nations Organisation, UNO), som skapats av Roosevelt med föregångaren Wilsons
Nationernas Förbund som ett delvis korrigerat
föredöme. Om ett och annat i dagens läge ännu
icke var tillfredsställande, och om här och var
övervåld kunde förekomma, så var detta dock
endast företeelser av snabbt övergående natur,
för övrigt fullt ursäktliga som reaktion mot de
tyska illgärningar, för vilkas fördömande inga
språkets superlativer ansågos tillräckliga.
Sedan hela den fruktansvärda okunnigheten
och naiviteten bakom dessa föreställningar blivit klarlagda genom vad som faktiskt skett efter
1945, har man visserligen icke kunnat förneka
att man det året och åren närmast därefter verkligen hängav sig åt illusionen om Sovjetunionen
som en fredsfaktor, en vanföreställning, lika
komprometterande för omdömet som för
kunskapsnivån hos alla de mer eller mindre professionella bedömare av det politiska världsskeendet, till vilka allmänheten vanemässigt satte
sin lit. Det är överflödigt med citat. Var och en
vet att det var dessa toner, som ständigt
återkommo - och att alla kritiska röster nedtystades, så vida de ej, som oftast var fallet redan förut
förstummats av ängslan.
När sedan det kalla krigets verklighet med
dess massödeläggelse av alla de spirande förhoppningarna tvungit samma skribenter att åtminstone indirekt medgiva att deras bedömningar för tio år sedan voro grundfalska, har det
ständigt hetat att ingen rimligtvis kunnat förutse
den tragiska utvecklingen. Det var sålunda självklart, menar man, att alla år 1945 trodde på hållbarheten av det välsignelserika framtida samarbetet mellan ”de tre stora demokratierna”, detta
samarbete, som kort därefter i augusti 1945 i
Potsdam-avtalet mellan USA, Storbritannien,
Frankrike och Sovjetunionen avsatte sin sista
frukt i och med uppgörelsen om Tysklands delning, dess ockupation för obestämd tid, dess ledares bestraffande, dess styrande av utländska för-
myndare, dess folks omskolning till demokrati
och dess permanenta avväpning både rent militärt och industripotentiellt.
Detta påstående om att ingen kunde förutse
att denna, för övrigt ingalunda vackra dröm, så
snart skulle krossas, är i de flesta fall oärligt. När
påståendet är uppriktigt, vittnar det om en historisk och politisk okunnighet av stora mått och
om en flaxig omdömeslöshet, som från början
bort diskvalificera vederbörande som bedömare
av allvarliga ting.
Här nedan återger jag min egen dåtida uppfattning av det europeiska läget, sådan jag uttryckt den i tvenne artiklar i den då utkommande
tidningen Dagsposten.
Att jag här ånyo publicerar dessa artiklar beror icke på någon lust att briljera med billig efterklokhet. Syftet är endast att framlägga ett oemotsägligt bevis på ohållbarheten av det gängse
påståendet om att den senare faktiska utvecklingen var omöjlig att förutse för tio år sedan.
Jag gör ej heller anspråk på någon ovanlig framsynthet. Varje välinformerad och normalt omdömesgill iakttagare borde då ha kommit till i
huvudsak samma slutsatser.
De bägge artiklarna återges här fullständigt
och utan varje förändring, ord för ord sådana de
publicerades under mitt namn i Dagsposten den
30 maj och den 2 juni 1945.
1.
Sedan Tysklands sammanbrott har mycket
triumferande tal hörts om hur självfallen och
oundviklig denna krigsutgång var. På nästan alla
håll, till och med bland personer som alltid förhånat principiellt etiska synpunkter på världsutvecklingen, hemfaller man samtidigt ånyo åt den
gamla kära föreställningen om det andra världskriget som ett moraliskt skuldproblem. Det är,
menar man, helt och hållet en fråga om brott och
straff. Om endast de s. k. nazisterna och krigsförbrytarna, d.v.s. de som kämpat på Tysklands
sida mot barbariet i öster och miljardismen i väster, nu helt ”förintas”, krossas eller åtminstone
effektivt bojkottas, bör allt bli gott och väl. All
skuld är på ena sidan, allt gott på den andra. Allt
målas i svart och vitt - som massorna alltid älskat - och den tanklösa enfaldens jubel ekar över
världen.
42
Detta blir icke långvarigt. Denna niggerdans
kommer i framtiden att betraktas enbart med ett
medlidsamt löje i fråga om de vilseförda och
tanklösa massorna, med avsmak i fråga om
lögnpropagandans organisatörer och med skräck
inför de mordorgier, som nu gå över världen, och
som väl komma att fortsätta ännu någon tid,
innan besinningen vaknar.
I stället kommer man att sätta andra spörsmål under debatt. Det andra världskrigets problematik kan överhuvud väntas komma att locka
till studier under långa tider - så vida nu icke
källorna metodiskt förstöras och den objektiva
forskningen för århundraden förkväves, vilket är
fullt möjligt. Men sker ej detta, eller sker det ej
överallt, kommer man i stället mer och mer att
ställa frågan: förstodo då icke de europeiska folken under tiden 1933-45 i minsta mån innebörden av den gigantiskt skrämmande händelseutvecklingen?
När den frågan ställes kommer det att visa
sig, att de som till sina krafters yttersta mått bekämpat det vanvettiga kravet på Tysklands krossande ha sett fullkomligt klart i fråga om vad
detta krigsmåls uppnående skulle visa sig innebära. Negativt sett ha de sålunda fått rätt ifråga
om följderna av en sådan krigsutgång. Tysklands
nu fullbordade maktpolitiska förintelse innebär
upphörandet - åtminstone tillsvidare - av Europas existens som självständig världsdel, som
maktcentrum, som ekonomiskt centrum och kanske även som kulturcentrum. Och det finnes intet europeiskt folk - ej ens det engelska - som
icke genom detta fullbordade dåd kommer att få
sin framtid försämrad. Vad som måste emotses
är både en katastrofalt minskad trygghet, en sänkt
levnadsstandard och en sällsynt ogynnsam jordmån för kulturlivets fortsatta vård och blomstring.
Krigets resultat är nämligen i stort sett det
att endast tvenne världsmakter nu monopoliserat maktfaktorn i sin tjänst. De båda äro USA
och Sovjetunionen. Och ingendera av dem äger
förutsättningarna att till Europas och världens
bästa uppbära denna världsmaktsställning med
dess enorma räckvidd. Ej heller torde de äga förutsättningarna för ett varaktigt och fruktbringande samarbete inom fredens ram. Det tredje
världskriget framgår därför ur det andra med
långt större sannolikhet, ja, visshet, än det andra
världskriget på sin tid framgick ur det första. Då
hade statskonsten länge en - visserligen oförsvarligt förspilld, men dock länge levande - chans
att leda in den europeiska utvecklingen på sunda
linjer. Nu synes något dylikt knappt tänkbart.
Man tror ännu på många håll i Sverige och
kanske även annorstädes att det Brittiska riket i
det andra världskriget vunnit en seger som för
överskådlig framtid befäster dess ställning som
ledande världsmakt. Det finns till och med ett
icke ringa antal dåraktiga människor som i detta
inbillade förhållande finna tröst och trygghet inför anblicken av de faror, för vilka de icke helt
kunna sluta sina ögon. England, heter det, är dock
en ledande västerländsk kulturmakt. Det kommer icke att tillåta varken en barbarisering av
världen eller ett varaktigt förslavande av Europa.
Dessa godtrogna personer kunna möjligen
ha rätt i att den brittiska riksledningen vid närmare eftersinnande över Europas ruinhögar med
dess förvildade och proletariserade horder numera säger sig att den icke önskat och icke önskar detta. Men de bortse fullkomligt från det tyvärr avgörande faktum att Storbritannien numera
saknar makt att avgörande påverka den europeiska utvecklingen. Ty England har i själva verket förlorat detta krig, förlorat det i kanske högre grad än någon nu föreställer sig. Det Brittiska Riket är numera endast skenbart en världsmakt. I själva verket har det förvandlats till ett
amerikanskt brohuvud mot Europa, eller om man
så vill mot sovjetmakten.
Detta tal anses förmodligen behöva en närmare förklaring. Den är lätt att giva. Det Brittiska rikets, Englands och Churchills, seger kan
ej kallas en pyrrhusseger, ty detta uttryck innebär att man visserligen betalat ett mycket högt
pris - eller till och med ett pris högre än värdet
av det vunna - men dock vunnit ett avsett syfte,
vunnit en verklig seger. Men England under det
andra världskriget har förlorat själva huvudsyftet
med sin krigsinsats. Den brittiska regeringen
började kriget för att genom Tysklands besegrande befästa sin egen världsmaktsställning och
upprätthålla ”den europeiska jämvikten”, d.v.s.
möjligheten för regeringen i London att spela ut
den ena fastlandseuropeiska makten mot den
andra och därigenom säkerställa det utslagsgivande europeiska inflytandet i brittiska händer.
Men i stället för världsmaktsställningens befäs43
tande har kontrollen över större delen av dominions och kolonierna gått över till USA. I stället
för ställningen som finans- och handelscentrum
vid New Yorks sida har den engelska huvudstaden sjunkit ned till en New York-filial och en
lokal handels- och sjöfartscentral. I stället för
mottagandet av avkastning från lukrativa investeringar världen runt har trätt en universell skuldsättning med statsbankrutten som ett damoklessvärd och med en allmänt sänkt levnadsstandard
som ett absolut oundvikligt framtidsperspektiv.
I stället för kontrollen över Fastlandseuropas diplomati och politik har trätt ett växande hat från
en samlad kontinental maktfaktor av mycket farligare art än Tyska riket någonsin varit. Om detta
skall kallas seger har ordet förlorat sin mening!
Segrare i verklig mening är däremot Sovjetunionen. Dess land må vara partiellt ödelagt och
dess folkförluster oerhörda, men intetdera betyder särdeles mycket ens på ett årtiondes sikt i ett
land med Rysslands läkkött och hos ett folk med
det ryskas fortplantningsgrodd. Sovjet har nått
det första av sina sedan över ett kvarts sekel segt
fasthållna mål: det maktpolitiska herraväldet
över ett splittrat, ödelagt och försvagat Europa!
Och detta mål har nåtts främst genom den västerländska kulturvärldens splittring och hatfyllda
förblindelse. Enbart detta är en framgång för
Moskva av oerhörda mått. Det första steget till
världsherravälde har tagits. Som rival kvarstår
endast den makt i väster, vars bombeskadrar över
Europa skänkt Sovjet den makt över Europas
kulturfolk, som det med egna vapen allena aldrig hade kunnat erövra! Här har ordet seger sin
ursprungliga, massivt primitiva mening: maktens
fullhet!
halva segern. Krossandet och förintandet av den
japanska makten i Fjärran Östern - Asiens protagonist liksom Tyskland varit Europas - återstår ännu. Det målet nås knappast i en handvändning, desto mindre som det är föga troligt att
Sovjetunionen verkligen önskar Japans krossande. De ledande i Moskva ha i fråga om Fjärran Östern-kriget att välja på två vägar: antingen
deltaga i kriget mot Japan och därefter beröva
USA hälften minst av den gemensamma segerns
frukter - eller också se till att Japan når en förhandlingsuppgörelse, som lämnar det slutliga
maktproblemet i Fjärran Östern olöst. Mycket
talar för att sovjetregeringen föredrager det senare alternativet. I vilketdera fallet blir den amerikanska segern i Östasien endast relativ.
USA-ledningens stora krigsmål står emellertid klart: ett behärskande med monopolställning av världens främsta handelsprodukter, särskilt de tropiska, jämte oljan (denna dock delad
med Sovjetunionen), samt vidare en monopolställning i fråga om flygkontrollen världen runt
(fortfarande med undantag av Sovjetområdet),
det hela stött med ett system av strategiska baser (”för världens trygghet”) och inkluderande
det nominellt upprättstående Brittiska riket. På
denna världsomfattande maktgrundval av
produktionsmässig, teknisk och flygmilitär art
skall därefter den amerikanska industrien ges en
världsmonopolställning på alla de områden den
önskar dominera. Härigenom skola kriser sådana
som den, vilken från 1920-30 och fram till det
andra världskriget satte sin prägel på USA, för
framtiden undvikas. New York-finansen skall
skattelägga världen, och detta världsmonopols
ställning skall aldrig mer kunna hotas av nationernas frihets- och självständighetsbegär varken
i Asien eller i Kontinental-Europa.
Men - i denna av makt och rikedom lysande
ställning finnes det ett men, som saknas ifråga
om Sovjetunionen. Det är ej säkert att folket i
USA i framtiden varken kan eller vill bära upp
detta välde. Det kan få formen av en utsugning
även för stora massor i Amerika, och det emotionella draget hos nationen ger ej skydd mot
tvära opinionskast. Att effektivt säkerställa sig
häremot överstiger säkert Roosevelt-epigonernas
förmåga. Den nya amerikanska isolationismen
kan komma att betyda det amerikanska
världsmonopolets förlust.
Kan detsamma sägas om den andra stora segermakten, Amerika under USA:s ledning?
Att segern i det andra världskriget vid sidan
av Sovjetunionen tillhör USA är självklart. Men
målet är här ej lika entydigt, och därför saknas
också på den amerikanska sidan möjligheterna
att med samma konsekvens och skrupelfrihet
utnyttja den vunna maktställningen. USA kan även med godtagande från hemmaopinionens
sida - tänkas komma att uppgiva maktpositioner
som det nu innehar. I fråga om Sovjetunionen är
detta otänkbart.
Härtill kommer att USA ännu endast nått den
44
För det arma Europas del står emellertid resultat klart för avsevärd tid framåt. Vår världsdel är utslagen. Dess öde har lagts i främmande
händer. Det blir ej heller någon samregering av
segrarna över Europa. Det blir en demarkationslinje tvärs över världsdelen mellan tvenne främmande världsvälden! Denna demarkationslinje
blir den enda verkligt viktiga gränslinjen i det f.
d. Europa. I själva verket blir det en världsfrontlinje. På bägge sidor om denna linje kommer tillvaron att gestalta sig helt olika. Två olika
utsugnings- och slaverisystem komma att konfronteras längs en vapenspäckad strategisk linje.
Det är knappast sannolikt att en öppen konflikt mellan de båda segrande världsmaktssystemen utbryter nu. Men förr eller senare är
den att vänta. Den kan betyda Europas slutliga
undergång, men möjligen också dess upprättelse.
Saknar emellertid Europa varje annan
chans? Äro de nu levande släktena definitivt
dömda till hopplöshet och förtvivlan?
Vi skola i en andra artikel återkomma till
detta livsavgörande spörsmål.
blir medveten om sig själv.
Det är emellertid redan klart att denna ljusblå
demokratiska optimism denna gång icke kommer att leva ens en tiondel av den tid som motsvarande företeelse hölls vid liv efter förra kriget. Då bestod den illusionistiska optimismen
långt in på 1930-talet. Nu är den redan död så
gott som överallt och frestar knappt ens en skuggtillvaro i svensk partiofficiell retorik, eljest det
sista fridlysta området för andliga reliktföreteelser.
Den demokratiska efterkrigsoptimismen är
sålunda så död att det redan nu kan anses överflödigt att vidare polemisera mot den. Ingen
omdömesgill person tror längre ens på en allierad samregering över världen. Det står klart - och
erkännes öppet - att vi redan nu ha att göra med
en uppdelning i två stora maktsfärer. I Europa är
gränsdragningen dem emellan i det närmaste klar.
I världen i övrigt är uppdelningen ännu dunkel
på många håll. Men detta förändrar ej Europas
position.
Det bestående resultatet i vår världsdel är
sålunda bolsjevikiskt sovjetvälde över östra och
större delen av centrala Europa, angloamerikansk
utsugarregim över den andra. Det är - som vi i
föregående artikel karakteriserade situationen två olika slags slaverisystem vars gränser sålunda
mötas i Europas äldsta kulturbygder. Och det
förefaller som om för överskådlig tid ingen utsikt skulle förefinnas att ändra detta läge. Den
ryska makten kommer att vara på sin vakt, Den
kommer icke att tolerera uppkomsten av någon
möjlighet till självständigt tryggad tillvaro för
de underkuvade folken öster om Nordatlanten,
Östersjön, Elbe, Alperna och Adria. Lika litet
komma de världsekonomiska herrarna i New
York att tolerera en självständig europeisk ekonomi med oberoende försörjningsmöjligheter på
något område.
Slutsatsen skulle alltså bli den, att en sammanstötning mellan de båda segrande och tillsvidare världshärskande maktblocken är den enda
möjligheten för Europas förslavade folk att i
framtiden kunna avskudda sig det från öster och
väster sålunda pålagda dubbeloket.
Men dock finnes det måhända även andra
möjligheter. De stå tillsammans med det faktum
att denna krigsutgång är onaturlig. Det ryska
2.
Det finnes alltjämt personer vilka trots allt hysa
tilltro till Atlantdeklarationens grundsatser, och
som i San Franciscokonferensen se ett auktoritativt uttryck för de allierades vilja att trygga en
samregering över världen på basis av dessa
grundsatser. Det första och viktigaste praktiska
provet på denna samförstånds-, trygghets- och
frihetsvilja bör då - mena dessa - bli behandlingen
av det besegrade Tyskland. Den oundvikliga
ockupationen av Tyska rikets åt alla väderstreck
kraftigt reducerade territorier blir då endast ett
medel för dessa grundsatsers förverkligande i den
praktiska tillvaron. Tyska folkets ”omskolning”
med ett demokratiskt tyskt rike som slutmål blir
också enligt denna åskådning själva den avgörande prövostenen för segermakternas förmåga
att uppfylla sina löften. Och på denna kan och
får man ej tvivla - ty i så fall finnes intet att hoppas för framtiden, och detta är enligt demokratisk uppfattning en orimlighet. Det enda mänskligheten behöver är ju att skyddas mot banditer
och frigöras från traditionernas bojor. Det förra
målet är nått med nazismens krossande; det andra ligger i demokratiens egen natur så snart den
45
Europa-väldet av i dag är icke resultatet av en
allt motstånd nedslående rysk kraftutveckling.
Tvärtom har krigets förlopp gjort det fullkomligt klart att Sovjetunionen aldrig av egen kraft
skulle kunnat erövra och underkuva Europa.
Möjligen hade den ryska styrkan räckt till det
egna maktsystemets försvar, men absolut icke
längre. Det ryska Europa-väldet är en skänk till
Moskva av de västallierade, som från sitt håll
metodiskt slagit sönder Europas motståndskraft
och fördärvat dess livsmöjligheter - väl icke för
alltid, men säkert för lång tid.
Detta ovederläggliga förhållande kan mana
till pessimism eller optimism. Antingen kan man
häri se det slutliga beviset på att Västerlandets
tid är ute. En värld, som i blindo slår sönder sig
själv, och som därefter visar en pervers belåtenhet häröver, förtjänar ej bättre öde. Men man kan
också utgå från att det fruktansvärda missgreppet
snart kommer att stå klart för de folk vilka bära
ansvaret för dådet. Och i så fall kan framtiden
ännu ge andra möjligheter.
Att insikten om vad Roosevelt-Churchillpolitiken verkligen inneburit och vad dess seger
betytt, snart skall tränga igenom i Englands och
Amerikas icke-judiska kretsar är nog inget tvivel underkastat. Tecknen härpå framträda redan.
När denna insikt vunnit allmännare anslutning,
kan man i dessa länder, speciellt Amerika,
emotse en våg av antisemitism, mot vilken kanske Hitler-rikets kommer att te sig mild. Det egna
ansvaret kommer man att söka undgå genom att
kasta skulden på judarna och det judiska inflytandet. Och visserligen äro dessa hundraprocentigt skyldiga, i den mån man kan tala om skuld i
världshistoriska skeenden, men ännu hårdare
drabbar ansvaret de icke-judiska kretsar som läto
driva sig att verka som redskap för den judiska
hatpolitiken. En självprövning av denna art blir
dock aldrig en hela folket omfattande upplevelse.
Det dåliga samvetet kommer i stället att söka sin
kompensation i antisemitism, och eftersom det i
Amerika är fråga om ett mycket råare folk än i
Tyskland, komma också yttringarna att bli därefter. Långvarig blir den judiska triumfen icke,
och klokare judar önska kanske redan i dag att
den ej blivit så fullständig.
För den tyska nationens del gäller det framför allt att överleva Detta blir icke lätt. I den ryska
maktsfären komma de kulturbärande och natio-
nellt medvetna skikten att systematiskt utrotas,
och masskolonisationer av diverse östfolk
komma att genomföras med våldsmedel. I den
västra zonen komma de materiella levnadsmöjligheterna att nedskäras till den grad att en
befolkningsminskning av stora mått sannolikt
blir oundviklig. Den är fullt medvetet avsedd från
segrarhåll. Men frågan är om dessa segrarfolk
länge komma att äga kraft och vilja nog att genomföra sina avsikter. ”Omskolningen” kan i
varje fall tagas med ro. Den nationalsocialistiska åskådningen blir för framtiden mer än någonsin ett nödvändigt uttryck för tyskt väsen, det
tecken, i vilket den tyska nationens både fysiska
och andliga liv kommer att upprätthållas. De allierade ha gjort allt för dess andliga rehabilitering. De ha givit ett praktiskt bevis av den mest
fruktansvärda art för riktigheten av den nationalsocialistiska tolkningen av den tyska nationens livsvillkor. Försök sedan med omskolningen!
För den tyska nationens framtid blir det alltså
avgörande om den i denna den yttersta och hårdaste prövning, som något europeiskt kulturfolk
någonsin genomgått, kan äga kraft att rädda sitt
väsen, sin enhet, sin själ. Det blir nödvändigt att
på bägge sidorna om den nya världsfrontlinjen
hålla levande kontakt mellan tyska västslavar och
tyska östslavar. Ingen vet hur länge
övervintringen kommer att taga. Men förr eller
senare faller våldsväldet sönder. Kan tyska nationen till dess bevara sitt väsen, kommer det
åter att gå en stor framtid till mötes. I motsatt
fall återstår endast att konstatera att det medvetna
mordet på den europeiska centralnationen lyckats. Därmed torde också Europas historia ha nått
sitt slut.
Vår slutsats av vad ovan anförts måste bli
den, att återupprättelsens möjlighet för Europa
kan komma tidigare än den i längden oundvikliga sammandrabbningen mellan de segrande
världsmakterna i öster och i väster.
Förtryckarkraften kan sina i väster. Amerikanska folket kan kasta om till isolationism, varefter England ensamt ej blir i stånd att hålla Tyskland nere, desto mindre som det endast är en tidsfråga när både de franska och italienska folken
inse sin europeiska solidaritet med de nu förtrampade. Av stor betydelse blir det också på
46
vilken sida, i Moskva eller i New York, som den
judiska makten först kommer att brytas. Det
kommer utan tvivel att ske på bägge hållen, men
det historiska händelseförloppet blir helt olika
om det sker först i väster eller först i öster.
Slutligen behöver ej heller sovjetmakten betraktas som en orubblig maktfaktor, en monolit
av erövrings- och förtryckarvilja. Bakom järnridån i öster pågar i själva verket en dragkamp
mellan olika, delvis motsatta element, som kan
komma att bli avgörande icke endast för Ryssland utan för världens öde. Dessa båda element
äro å ena sidan den judiskt kontrollerade
bolsjevikbyråkratien och å andra sidan de
nationalryska element, som ha sin tyngdpunkt i
officerskåren samt i de nya tekniska och ekonomiska kadrerna, vilkas inflytande vuxit starkt
genom kriget. Ännu kontrolleras denna motsättning av Stalin, som vetat att spela ut bägge mot
varandra i ständig växling sedan tjugu år. Men
han blir icke evig. Kontakten med europeisk
kultur kan efter någon tid komma att i hög grad
stärka det nationalryska elementet. Det är också
därför de kulturbärande skikten nu hänsynslöst
likvideras från Warszawa och Budapest till Rostock, Berlin, Wien och Trieste. Men det kanske
inte hjälper. Världen står inför ett jätteprov av
spörsmålet om ande kan dödas med våld. Och
våldet har icke en obegränsad tid på sig, ty det
rena våldsväldets dagar äro räknade även i Ryssland.
Dock vore det en oförlåtlig optimism att tro
på de nya ryska krafternas snara herravälde. Det
kan dröja länge än innan den ryska nationen når
den mognad och kultur som är förutsättningen
för en dräglig samlevnad med Europas hittills
kulturbärande folk. Innan dess kan den råa våldsmakten från öster och den blinda judiska hat
och utsugningsviljan från väster väl hinna slutligt ödelägga alla möjligheter till Europas återupprättande. I så fall ha vi upplevt sista akten av
Västerlandets stora tragiska drama. I motsatt fall
är det vi nu genomleva att anse som en visserligen mörk men dock övergående mellanakt.
Det är gott att icke veta vilket alternativ som
kommer att förverkligas. Tillsvidare är det också
viktigare att känna ledstjärnan. Det är till och
med det enda nödvändiga. Ledstjärnan heter
Europas befriande och återupprättelse. Detta mål
kan ännu mindre nu än tidigare nås utan den tyska
nationens befriande och återupprättelse.
För Sveriges del gäller det i den mörka tid
som förestår att leva, arbeta och hålla modet uppe
i trots av ständig nationell livsfara. Det gäller
därvid mer än någonsin att stå på egen mark och
behålla tyngdpunkten inom oss själva. Varje tendens att låna oss till redskap i det ena
världsmaktsblockets krigsförberedelser mot det
andra bleve Sveriges undergång. Att leva farligt
komma vi icke ifrån. Men det är att hoppas att
den anspänning vi sålunda icke kunna undgå
också skall visa sig i stånd att väcka krafter som
kunna bära trycket. En klar syn på Europas läge
och på villkoren för dess möjliga återupprättande
är härvid en oundgänglig förutsättning. En andra är att nationens bästa krafter också taga sitt
ansvar för statsledningen och ej som hittills böja
sig för masspassionernas förblindelse.
***
47
EUROPA SER PÅ RYSSLAND
Av Rütger Essén
Le jugement de chacun est déterminé par
les termes de comparaison qui lui sont donnés.
Éternel malentendu de la Russie et de l’Occident!
Alfred Fabre-Luce.
H
ur Europa historiskt och politiskt sett
på Ryssland under de senast gångna
århundradena har i det föregående
delvis berörts. Det har konstaterats att denna
europeiska uppfattning om vad Ryssland är i
högsta grad skiftat från den ena perioden till den
andra. Endast i ett hänseende har den varit sig
lik: den har alltid varit felaktig.
Under ett par århundraden bestod felet framför allt i underskattning. Ryssland ansågs sedan
mongoltiden som en utpost av Asien. Detta var i
mycket riktigt. I varje fall hade Ryssland föga
eller intet gemensamt med Europa. Men man var
icke tillräckligt uppmärksam. Man märkte helt
enkelt icke att här borta ur de östliga träskmarkerna ett rike växte fram, som redan från det sextonde århundradet genom sin expansiva kraft
utgjorde en latent fara. Vakthållningen försummades. I det svensk-finska Fenno-Skandia-riket
lät man länge Finland ensamt taga emot stötarna,
i stället för att genom en kraftansträngning skapa
den naturliga geografiska gräns Finska viken Ladoga -Vita havet, som då säkert blivit strategiskt hållbar, och vartill Stolbovafreden 1617
endast gav begynnelsen. Även Polen försummade i samma eller ännu högre grad sin naturliga skyddsuppgift mot öster. Bakom dessa försummelser lågo ringaktning och bristande intresse för den ryska verkligheten.
Försummelserna fortsattes ända till och med
Stora nordiska kriget 1700 - 1721, varefter
underskattningen slog om i överskattning.
Det europeiska 1700-talets i och för sig sympatiska beundran för Kina var icke mera verklighetsfrämmande än den samtida ”upplysning-
ens” idéer om Ryssland. Voltaire hade ställt Peter I mot Karl XII som realisten mot den heroiske fantasten, som ”filosofen” i 1700-talsmening
mot krigshjälten. Denna tankegång blottar ett hav
av oförstående. Enbart föreställningen att tsarerna och tsarinnorna före Katarina II den stora heleller halvasiatiska despotien i öster skulle kunna
jämföras med ”upplysta despoter” som Fredrik
II, Josef II, Gustaf III m. fl. är grotesk. Så lätt var
det alltså att dupera detta snusförnuftiga Europa!
I kabinettspolitikens tidevarv fingo baltiska äventyrare i ryska diplomatdräkter lysande möjligheter att till egen båtnad och till sina suveräners
behag spela med i alla europeiska intriger. Ingen
tvivlade ju egentligen på att Ryssland numera
var en europeisk makt. Även bojarättlingarna
talade fulländad franska och passade utmärkt i
ensemblen, desto mera som de bibehöllo hela
sin slaviska charm. De utskrivna
muzjiksoldaterna kläddes i preussiska uniformer
och skickades vid behov i döden av sina särdeles ofta tysk-baltiska officerare. Den originelle
tsar Paul med sina glimtar av ryckig genialitet
och sitt sant ryska väsen passerade förbi som en
mörk skugga. Europas Rysslandsillusion rubbades ej.
Vem vet vad det eljest kunnat betyda om en
man med genialisk skarpblick - en Goethe, en
Burke, en Karl Ludwig von Haller, en Joseph de
Maistre - vid denna tid kommit i tillfälle att för
Europa tolka det verkliga Rysslands väsen? De
Maistre i varje fall torde ha genomskådat det.
Men det skedde aldrig. Den fasad mot Europa,
som tsarerna från Peter I byggt upp, stod orubbad och fyllde sin döljande funktion. På sin höjd
48
fick sanningen blänka fram i en eller annan aforism, som M:me de Staëls ”Grattez le russe, vous
verrez le tatare!” Men allt detta blev endast bons
mots.
Den stora missuppfattningen om Ryssland
fick åtminstone en historiskt mycket betydelsefull följd för Europa. Denna missuppfattning låg
nämligen bakom Napoleons ryska katastrof:
1812 års fälttåg, marschen till Moskva och la
Grande Armées undergång. Napoleon genomskådade visserligen det mesta av vad han sett
och mycket av vad han icke sett. Men i fråga om
Ryssland delade han - före 1812 - sin samtids
okunnighet. Det var därför han ansåg sig nödsakad företaga det fälttåg in i Rysslands centrum,
som i sina konsekvenser blev hans undergång.
Hade Napoleon vetat och förstått att Ryssland ej
var en europeisk stat, skulle han besparat sig detta
misstag. Han skulle då i stället ha återupprättat
ett livsdugligt Polen, bevarat Finland i den
svensk-finska monarkien, eventuellt frånskilt de
baltiska provinserna samt överhuvud skapat en
barriär mot Östern - men han skulle ej gått till
Moskva, vilket då för övrigt varit överflödigt.
Det hade nämligen räckt med att sålunda ställa
Ryssland utanför det Europa han möjligen kunnat varaktigt dominera. Men nu gick det som det
gick. Det är knappast något tvivel om att den
lille korsikanaren, när han i tung päls pulsade i
rysk decembersnö på vägarna tillbaka mot
Smolensk, med ödet hängande över den mörka
horisonten, fullt insåg sitt misstag. Men han formulerade icke denna insikt i ord. Det hade endast kunnat skada framtidslegenden.
Så blev illusionen om Ryssland alltjämt bestående. 1800-talet blev till och med dess
kulminationsperiod. Wien-kongressen 1814 1815 tedde sig som en rysk diplomatisk glansprestation, där den smidige - och mycket litet
ryske - Nesselrode firade triumfer. Nu vågade i
varje fall ingen längre hysa några tvivel om att
Ryssland var en europeisk stat. Polen, som ständigt haft behov av Ryssland som en barbarisk
bakgrund, var nu borta. Den slaviska språkforskningen låg ännu i sin linda. Det verkliga
Ryssland var mer okänt än någonsin. Vad som
presenterades som rysk historia för den europeiska samtiden var ett uppkok på hovintriger och
anekdoter. Barriären hade uppslukats av Ryssland, från Ishavet i norr, över Finland, Baltikum,
Polen och ned till hotande närhet av riktpunkten
Konstantinopel och Medelhavets ljumma kuster. Vad som låg bakom barriären var från Europa sett ett terra incognita. Sextonhundratalets
svenskar hade vetat mera därom än den nya västeuropeiska bourgeoisien.
I stort sett varade detta tillstånd ända till
1917. När 1800-tals-Europa såg mot Ryssland,
skönjde man där ett stort rike, där det visserligen i många hänseenden gick annorlunda till än
i de gamla staterna, men ett rike, som otvivelaktigt framstod som en del av Europa. Och i den
”europeiska konserten”, ett uttryck, som just
daterar sig från den heliga alliansens dagar, spelade Ryssland alltid en första fiol.
Geografiskt sett hade man låtit hypnotisera
sig av den Uralska bergskedja, som äldre
geografer upptäckt, och vars roll de väsentligt
överdrivit. Hitom Ural: Europa; bortom Ural:
Asien - en indelning, som hade föga mer med
verkligheten att göra än om man exempelvis
velat låta de tretton ursprungliga amerikanska
staterna längs Atlanten höra till en annan världsdel än U. S. A:s Central- och Middle-Weststater.
Sibirien - i själva verket en integrerande del av
det ryska riket - uppfattades därför också som
en ”koloni”.
Man kan icke göra gällande, att detta endast
var ett teoretiskt, ur praktisk synpunkt tämligen
likgiltigt misstag. De europeiska statsmännens
hela hållning till Ryssland bestämdes nämligen
av denna feluppfattning. De trodde ju alla - eller
så gott som alla - att skillnaden mellan det egentliga Europa och Ryssland endast var en grad och
temposkillnad. Ryssland var ett femtiotal år ”efter” Europa. Därmed var allt förklarat. Endast
en genialisk betraktare, såsom Otto von Bismarck, fattade då och då i en glimt de verkliga
sammanhangen. I sina ”Gedanken und
Erinnerungen” antyder Bismarck också mer än
en gång, att Rysslands huvudintressen pekade
mot öster, samt att det var till Tysklands fördel
att så var fallet.
Det är ett egendomligt faktum att ingen europeisk 1800-tals-historiker eller kulturforskare
fattat Rysslands verkliga väsen klarare och skarpare än svensken Harald Hjärne. Hos Hjärne var
det utan tvivel hans fördjupade syn på det
svenska väldets historiska livsbetingelser, jämte
hans ingående forskningar i detta väldes
49
österledsproblem, som - jämte en relativt kortvarig men intensivt utnyttjad personlig erfarenhet av rysk verklighet - ledde honom fram till
hans genialiska klarsyn på spörsmålet RysslandEuropa. Men denna Hjärnes syn kom i stort sett
att stanna inom hans egen lärjungekrets och var
även där omstridd.
Som förut skildrats blev det egentligen först
genom de stora ryska ”borgerliga” romanförfattarna från 1800-talet som det samtida Europa trädde i närmare beröring med ryskt andligt liv. Förmedlarna hette Turgenjev, Dostojevskij och Tolstoj. Men ej heller denna nya källa
öppnade i någon högre grad blicken för rysk
verklighet. Dels voro nämligen dessa diktare med undantag för Dostojevskij (som också var
mest missförstådd) - knappast typiska för ryskt
andeliv i djupare och bredare mening utan representerade i främsta rummet den halvt eller helt
rotlösa ryska intelligentsians reaktion inför Europas kulturinflytande. Dels betraktades dessa
diktskapelser, med deras många sönderbrutna
drag, såsom helt individuella fall. Den europeiska 1800-talsromanen i allmänhet är ju också
som bekant våldsamt ”individualistisk”, men
samtidigt äro dess ”individualiteter” lika typiska
och ofta slätstrukna som husen vid en 1800-talsgata i en västeuropeisk storstad. Detta kunde man
nu åtminstone icke säga om de stora ryska diktarna.
Alltnog: den ensidiga och ofullständiga arten av de västeuropeisk-ryska kulturförbindelserna bidrog att förlänga det stora
missförståndet. Den slaviska forskningen på
språkens, kulturens och historiens områden började visserligen gå på djupet, men den berörde
en alltför liten och exklusiv krets för att kunna
nämnvärt påverka den allmänna uppfattningen.
Det rysk-japanska kriget 1904 -05 betraktades i
Europa som ett misslyckat och dyrbart kolonialäventyr, och den ryska ”för-revo1utionen” 1905
betraktades icke som ett ryskt anarki-utbrott, utan
närmast som ett motstycke till 1848 års demokratiska revolutionsrörelser i Europa.
Den europeiska stormaktspolitiken byggde
också vidare på den ödesdigert felkonstruerade
grunden, och detta fortfor ända fram till den
världskamp, som utbröt 1914, och som för det
tsaristiska Ryssland blev slutkatastrofen. Det
ryska folket fick - till ingen egen nytta - betala
västmakternas seger med offer av tre millioner
ryska människoliv på slagfälten samt - sedan
fördämningarna sprungit - med
hela
intelligentsians uppslukande och förintande i den
ryska uranarkiens malström.
1917 års ryska revolution, med dess snart
framträdande nationalasiatiska väsen, blev äntligen utgångspunkten för ett nyktrare europeiskt
bedömande av vad Ryssland verkligen är - och
alltid varit. Men det skedde ej på en gång. Långt
därifrån. Bolsjevikernas maktövertagande gav till
och med anledning till en ny västerländsk
Rysslandsillusion av på sitt sätt ännu farligare
art än den gamla. Men denna gång blev det ej
den europeiska borgarklassen, utan den europeiska arbetarklassen, som föll offer för illusionen.
De ”radikala” riktningarna i europeisk arbetarrörelse sågo nämligen i den ryska bolsjevikrevolutionen ett förverkligande av Karl Marx’,
Engels, Sorel
m.fl.:s myter om proletariatets revolution och
diktatur. Och den sluga och skrupelfria grupp,
som så småningom lyckades bygga upp en ny
rysk statsmakt efter anarkiens översvämning,
underlät ingalunda att till det yttersta draga fördel av denna underliga villfarelse.
Även på ”borgerligt” håll i Europa frodades
den nya vanföreställningen. Den kuriösa företeelse, som i Sverige benämndes ”salongsbolsjevism” och på andra håll i Europa framträdde under diverse ”radikala” skyltar - och som
för övrigt oftare var präglad av naivitet än av
perversitet eller demonism - var framför allt
imponerad av den nya ryska regimens hänsynslöshet. Den kände vällustiga rysningar inför blodsorgierna och förklarade sig häri se ett förnyelseferment för en utsliten världsordning. Föga anade
dessa estetiserande kulturbolsjeviker, att den
äktryska boljevikiska hämningslösheten inför
terror och blodsutgjutelse i och för sig ej var
märkvärdigare än det förhållandet att den som
aldrig sett en näsduk brukar snyta sig i fingrarna.
Detta den ryska bolsjevikledningens länge
så framgångsrika dubbelspel med den europeiska och amerikanska arbetarradikalismen är som
prestation något beundransvärt, en sällan överträffad politisk Köpenickiad. Det hade varit
otänkbart utan det till sin psykiska natur religiösa
element, som länge utmärkte europeisk socialistisk arbetarrörelse. Bakom den låg kiliasmen,
50
tron på det tusenåriga riket i marxistisk upplaga.
Denna tro dövade all kritik och förblindade all
iakttagelseförmåga, när det gällde det bolsjevikiska Ryssland. Därutöver bidrogo okunnigheten
och avspärrningen. 1920-talets ”studieresor” av
arbetarpolitiker och fackföreningsdelegater till
Moskva fingo karaktären av de troendes vallfärder till Mecka. Väldresserade G.P.U. -guider
och skrupelfria tolkar förmedlade de utländska
”studerandenas” förbindelser med valda exemplar av det frigjorda och lyckliga ”arbetande folket” i Sovjetunionen. Tsartidens arkitektoniska
mästerverk, ofta byggda av europeiska arkitekter, fingo ej sällan gälla som konstnärliga uttryck
för det befriade ryska folkets skaparkraft. De
något djupare blickande tyckte sig inte utan skäl
i den ryska tillvaron finna drag av fördomsfrihet
och andlig friskhet, som de självfallet tillskrevo
sovjetsocialismens livgivande anda. De skulle
endast ha sett i huru mycket högre grad denna
fördomsfrihet och denna friskhet voro framträdande drag i tsartidens trots allt långt lyckligare
ryska tillvaro. De skulle då kanske även ha märkt
att denna sant ryska fördomsfrihet gent emot invanda västerländska föreställningar ej sällan var
av samma art som den handelsresanden från
Birmingham eller metodistpastorns fru från
Glasgow anlägger gent emot det indiska
kastväsendet.
Alltnog: gäller det de breda folklagren i Europa, ha de västerländska föreställningarna om
Ryssland sällan eller aldrig varit oriktigare än
under bolsjeviktiden, enkannerligen under dess
förra del, intill dess Stalins despoti på 1930-talet stod färdig i sin något skrämmande gestalt.
Det var under denna tid som Västeuropas marxister i Ryssland sågo det socialistiska föregångslandet, som allting kunde förlåtas. Det var under
samma tid, som Europas borgare gärna inbillade
sig att Sovjetryssland var bilden av ett samhälle,
sådant en segrande europeisk socialism skulle
komma att förverkliga det. Bägge parterna borde
ha kunnat taga det litet lugnare. Avspärrningen i
Sovjet var knappast heller tillräcklig grund för
att ursäkta en så fundamental okunnighet som
den som här affischerades. Europas övertygade
marxister, eller socialister överhuvud, borde,
synes det, kunna ha insett, att de sannerligen icke
hade något att vinna på att låta det kulturellt och
rättsligt asiatiska och ekonomiskt kaotiska
sovjetlandet framstå som ett ideal att uppvisa.
Och Europas borgare borde, synes det, ha insett,
att socialismen som samhällsidé icke stod och
föll med sovjetverkligheten.
Bägge parterna - och framför allt Europas
ansvariga statsmän - borde, synes det, ha genomskådat det diplomatiska och politiska dubbelspel,
vari Moskva excellerade. Arbetarentusiasmen
och den naiva tron på Ryssland som socialismens föregångsland utnyttjades ju ganska öppet
till att förvandla de Moskva-troende grupperna i
utlandet till ryska hjälptrupper, samt till att bland
dem placera provokatörer, spioner och diverse
andra skumma figurer, varigenom det blev möjligt att utnyttja dessa hjälptrupper snart sagt till
vilket ändamål som helst. Mot borgarnas värld
och mot de ”kapitalistiska” regeringarna vände
sovjet sitt andra ansikte: den korrekta diplomatiens.
Polpred´erna,
de
politiska
utlandsrepresentanterna, d. v. s. sovjetdiplomatema, hade - hette det - intet att göra med Komintern. De hälsade ej ens på dess agenter - men
togo ofta och gärna emot dem i legationernas
baktrappor. Komedien var ett hänsynslöst och
på sätt och vis som satir rätt roande utnyttjande
av de borgerligt-liberala europeiska samhällenas
för ryssarna alltid lika löjliga vördnad för fiktioner.
Allt detta gick ganska bra ungefär till början av 1930-talet. Men sedan tog det så småningom slut. Hungersnöden, kulak-massakrerna
och framför allt Stalins likvidationsprocesser mot
de gamla revolutionärer, som de europeiska
marxisterna vant sig att vörda som kyrkofäder,
rev
med tiden sönder slöjorna och skingrade dimmorna. Tillkomsten av politiskt mera realistiska
regimer i en rad europeiska länder gjorde också
sitt till. Från 1936 ungefär framträder Ryssland
naket. Och därför har Europa nu en större möjlighet än på trehundra år att förstå det verkliga
Ryssland och därmed också bättre utsikt att nå
fram till de ur praktisk-politisk synpunkt riktiga
slutsatserna ifråga om förhållandet till det ryska
Eurasien.
***
51
Vad som verkligen hänt i
Tyskland.
Av Rütger Essén
Emellertid innehålla Hitlers båda ovannämnda yttranden den historiska sanningen. Det
var så. Den kommunistiska revolten stod verkligen för dörren i Tyskland. Hela Weimarutvecklingen hade under femton år arbetat den i
händerna. Historiens visare darrade ett kort ögonblick i ett ytterst labilt jämviktsläge. Den eljest
något väl rubrikklatschige amerikanske journalisten Knickerbocker hade redan ett år tidigare
karakteriserat läget fullt riktigt när han satt som
överskrift på sin tyska artikelserie: Tyskland, så
eller så? Rött eller nazi?
Men då var läget dock ännu ej till det yttersta tillspetsat. Nu, på nyåret 1933, var emellertid detta ögonblick inne. En aning mera handlingskraft, raskare beslutsamhet, klarare beräkning på den röda sidan - och en aning mindre av
dessa egenskaper hos den segrande nationella revolutionens ledare — och Tyskland hade med
största sannolikhet nu varit kommunistiskt i stället för nazistiskt. Och vem tror att denna röda
våg då skulle ha kunnat hejdas vid Tysklands
gränser?
Hur tedde sig i själva verket Tyskland på nyåret 1933?
Det var i juli året förut som von Papen med
Hindenburgs fullmakt och riksvärnets tysta stöd
avsatt den marxistiska regeringen i Preussen,
vilken eljest haft för avsikt att hålla sig kvar
medelst upprättandet av en mot flertalets vilja
riktad, men icke desto mindre självfallet ”demokratisk och parlamentarisk” diktatur. Marxismens borg i Preussen, befäst sedan ett årtionde
och mer, icke minst genom polismetoder (”systemet Isidor” - efter den marxistiske polispresidenten i Berlin Isidor Weiss), var emellertid därför ingalunda brutet. Man rustade sig endast å ömse sidor till den verkligt avgörande
kampen.
1.
Den nationella uppmarschen.
” Det fanns i början av detta år veckor, under vilka vi endast på en hårsmån när lyckades
komma förbi den avgrund, som det bolsjevikiska kaos skulle öppnat.”
”Om det röda upproret gått fram som en eldbrand över Tyskland, så skulle man väl även i
Europas västliga kulturländer ha kommit att
inse, att det icke kan vara likgiltigt, om ett revolutionärt och expansivt asiatiskt rikes förposter
stå vid Rhen och Nordsjökusten, eller om man
där möter fredliga tyska bönder och arbetare, som
i uppriktig gemenskap med vår europeiska kulturs övriga folk vilja förtjäna sitt bröd med redligt arbete.”
Dessa båda under senare delen av år 1933
fällda uttalanden av Adolf Hitler äro utom Tyskland, som var man vet, ännu ingalunda
oomstridda. Väl förnekar man väl knappast det
senare uttalandets slutsats om det förras förutsättning godtages. Men det är just på denna punkt
det hakar upp sig. På de flesta håll i Sverige och
på många håll i Västerlandet i övrigt vägrar man
ännu att tro, att en kommunistisk revolt verkligen i början av 1933 stod för dörren i Tyskland.
Man vill ofta i allt dylikt tal icke se annat än en
förevändning för upprättandet med terroristiska
medel av den nationalsocialistiska diktaturen i
Tyskland, vilken även rnången god borgare synes anse föga mindre förkastlig än den kommunistiska. Äro icke dessa båda - enligt vad historiefilosofiska och politiska auktoriteter av olika
valör i de skandinaviska länderna upprepade
gånger förkunnat – ”samma andas barn”?
52
Genom Lausanneuppgörelsen på sommaren
1932 hade von Papen också lyckats få skadeståndet praktiskt taget avskrivet, och vid riksdagsvalet i november samma år hade han vunnit
en mindre valframgång. Men med all sin skicklighet, djärvhet, intelligens och internationella
erfarenhet var von Papen dock i mycket en man
utan politiskt fotfäste. En ny nationell regim
kunde icke byggas upp enbart på hans namn. I
november ansåg sig von Papen också tills vidare
böra avträda från det främsta offentliga ansvaret. Han efterträddes av den politiske generalen
von Schleicher, vilken tidigare i åratal manövrerat i skymundan - ingen visste rätt hur. Även
Schleicher vann en yttre framgång: det ”principiella” erkännande av Tysklands likaberättigande, som samtliga stormakter avgåvo i början
av december 1932. Men i övrigt visade det sig som det ofta gör - att den politiske generalen och
ämbetsmannen ville vara mera parlamentarisk
politiker än de parlamentariska politikerna själva.
Och sedan von Schleicher under några veckors
tid med finurlig överslughet laborerat med partikombinationer och personuppgörelser, var han i
själva verket redan själv utmanövrerad, ty situationen krävde ej detta utan handling och enhetlig ledning. Och i slutet av januari 1933 var
Schleichers chans att bli denne ledare redan försutten: han hade mist både nationens,
Hindenburgs och till och med parlamentarikernas
förtroende.
Samtidigt genomled Tysklands folk sin hårdaste nödvinter sedan 1918-19.
Kommunisterna vädrade morgonluft. De
hade en lösning, en väg ut. Det parlamentariska
statsmaskineriet hade ohjälpligt kört fast i träsket. Men de röda hade sitt maskineri klart och i
beredskap. Rotfrontförbanden och cellerna
stodo beredda. Här fanns både framtidstro och
handlingsvilja.
De röda hade dessutom ännu en tillgång att
peka på; Rysslandsalliansen. En kommunistisk
seger skulle betytt att Ryssland och Tyskland
kommit att stå rygg mot rygg med samlad front
emot den splittrade och i full krisupplösning
befintliga ”kapitalistiska” världen. Det hade varit en position av rätt imponerande styrka. Det
hade sannolikt också betytt det verkliga röda
högkvarterets överflyttande från Moskva till
Berlin (inom parentes sagt en av anledningarna
till att den röda tyska revolutionen icke på alla
håll i Moskva betraktades med entusiasm). Men
vem tror att Polen, Österrike, Tjeckoslovakien,
Baltikum, Rumänien - att börja med endast dessa
efter Rysslands-Tysklands enande till ett
världsrevolutionärt block länge kunnat motstå
Rotfront- och Heil Moskau-ropen?
I slutet av januari 1933 kunde i själva verket vad som helst hända i Tyskland, det vill säga
vad som helst utom ett: Weimarsystemets återupprättande och stärkande.
Men vad som verkligen hände blev icke en
naturkatastrofliknande urladdning av länge återhållna krafter utan en befriande handling, ett
beslutsamt ingripande från högsta ort, ett kraftigt grepp i statsrodret, som kom kursen plötsligt att vända mot den nationella revolutionen i
stället för mot den röda. Måndagen den 30 januari 1933 var denna Tysklands och Europas
ödesdag. Lördagen den 28 hade von Schleicher
av Hindenburg vägrats fullmakt att upplösa riksdagen och därefter självfallet måst begära sitt
avsked. Söndagen den 29 förhandlades det, och
på måndagen bildades den nationella regeringen
med Hitler som rikskansler, von Papen som vicekansler, Neurath som utrikesminister och i
övrigt med Göbbels, Göring, Hugenberg och
Frick som bärande namn.
Vad som egentligen tilldragit sig dessa historiska dagar mellan de fyra huvudpersonerna,
det vill säga Hindenburg med sina personliga rådgivare (framför allt sonen), von Blomberg (riksvärnschefen), Hitler och von Papen, komma
framtidens historiker eventuellt att få avslöja. I
varje fall var det ett världshistoriskt avgörande
som hade skett. Samtliga mera betydande företrädare för den autoritärt nationella regeringsprincipen hade samlats i den nya regeringen. De
hade alla förstått - och detta torde främst ha varit von Papens förtjänst - att en nationell seger
var omöjlig utan att den starkaste folkliga kraften på denna sida - Hitlerrörelsen och S. A. formationerna - fingo övertaga ledningen. Hitler var symbolen för och den främste skaparen
av den nya nationalsocialistiska världsåskådning
som på tio års tid gett det tyska livet ett nytt andligt innehåll. Ingen annan kunde i detta läge framträda utåt som ledare inför allt folket. Han måste
alltså bli rikskansler. Men vid hans sida stod en
grupp av mycket beslutsamma och delvis mycket
53
vägrat allians med socialdemokraterna ”för
demokratiens försvar”. Nu hade också socialdemokraterna i sin nöd och ängslan blivit färdiga
med demokratien. Flertalet socialdemokratiska
underledare gingo också med på att stryka parlamentarism och demokrati och taga upp en avgörande kamp för proletariatets diktatur. Även
den nya röda enhetsfrontens nominelle ledare var
redan designerad: denna ställning skulle komma
att intagas av förre riksdagspresidenten Löbe en som det ansågs mera utvecklingsduglig man
än de gamla Weimarpolitiker, som hittills låtit
sig duperas av Brüning och von Schleicher.
Det taktiska tillvägagångssättet skulle enligt
planen bli detta.
Omedelbart före riksdagsvalet den 5 mars
framträder den nya röda enhetsfronten med ett
upprop till folket. Men det skulle icke vara ett
valupprop utan en revolutionsappell. Här skulle
allt lovas, och en vädjan till de proletära enighetskänslorna ske i skarpare form än någonsin förr
under Weimarrepubliken. Här skulle storm och
kamptonerna fritt få ljuda. Nu eller aldrig! Slå
tillbaka reaktionen! Krossa nazismen! Nazi
verrecke! Samtidigt skulle hela Rotfront och alla
stridande celler mobiliseras samt i största utsträckning beväpnas. Vid behov skulle våld
snabbt och utan tvekan tillgripas. För denna
eventualitet funnos över hela riket listor uppgjorda på notabla personer, vilka omedelbart
skulle tagas i förvar som gisslan. Man hoppades
dock på den röda sidan - alldeles som i Finland
1918 - att kunna slippa ifrån den alltid riskabla
väpnade kampen. Man räknade nämligen i främsta rummet med att den entusiasm, som den röda
enhetsfrontens bildande och Rotfrontmobiliseringen väntades framkalla, skulle möjliggöra vinnandet av en majoritet för det röda
blocket vid riksdagsvalet den 5 mars. Om detta
lyckats, skulle därefter omedelbart krav
framställts till Hindenburg att på grundval av
valutgången låta en röd regering träda till. Om
den gamle fältmarskalken vägrat, skulle våldet
däremot ögonblickligen satts in. Man räknade
emellertid med att Hindenburg skulle foga sig eller eventuellt abdikera - vilket kunde komma
på ett ut.
Om den röda regeringen väl var bildad ansåg man saken klar Då skulle nämligen proletariatets diktatur så gott som omedelbart upprät-
skickliga män. Hans order följdes utan minsta
tvekan och med högspänd entusiasm av hundratusende S. A. -män - blomman av Tysklands
ungdom. Avgörandets stund var inne. Nu eller
aldrig.
Med den nationella regeringens bildande var
segern visserligen långtifrån vunnen. Men förutsättningarna för den kommande segern hade
skapats genom alla nationella krafters enande
under den gamle fältmarskalkens egid och med
Hitler som aktiv ledare. Detta förhållande utlöste
omedelbart en entusiasm, en seger- och kampvilja, som redan på regeringsbildandets dag, den
30 januari, kommo till imponerande uttryck. De
som denna mörka vinterkväll i Berlin åsågo
stormavdelningarnas fackeltåg genom Brandenburger Tor och åhörde Hitlers tal till folket från
rikskanslerspalatsets fönster vid Wilhelmsstrasse, ha alla vittnat om sin bestämda känsla
av att uppleva ett av historiens stora ögonblick.
2.
Den nationella segern.
Kommunisterna voro emellertid även efter
den nationella regeringens bildande den 30 januari mycket långt ifrån att ge spelet förlorat. Ur
sina utgångspunkter hade de ej heller någon anledning att göra det. De stodo helt främmande
för de nya krafter som Hitler, Göbbels med flera
frambesvurit ur folkdjupen. De förstodo dem ej
De räknade ej med moraliska faktorer. De räknade som marxister med socialstatistik och som
leninister med det väpnade upprorets teknik. Den
anda som besjälade S. A.-rörelsen var för dem
ingenting annat än ett sista uppflammande av
förlegad borgerlig ideologi – ”en medelklass
psykos”.
Den röda plan, som under de första februariveckorna av det nyss tilländalupna året, så småningom nådde fram till mognad, var följande:
De gamla parlamentariska socialdemokratiska ledarna skulle utan vidare tvingas att avträda från skådebanan. Något mera förbrukat
fanns för övrigt icke. Braun, Severing et
consortes dögo ej för den kamp som nu förestod. Året förut, år 1932, hade kommunisterna
54
tats. Den nyvalda riksdagen hade då fått besluta
en fullmaktslag - alldeles som senare skedde
för den nationella regeringens räkning. Därefter
hade riksdagen satts ur spelet, och en
”Gleichschaltung” genomförts - alldeles som
Hitlerregeringen sedan verkställt den - endast
åt den röda sidan i stället för åt den nationella.
Alla icke-röda partier skulle upphävts, alla samhällsinstitutioner besatts med pålitliga röda funktionärer, alla S. S.-, S. A.- och
Stalhelmformationer upplösts och alla de
nationellas ledare stoppats in i koncentrationsläger. Endast det röda enhetspartiet och Rotfront
hade fått stå kvar för att representera samhällsmakten. Därrefter skulle banker, industri och
jordbruk socialiserats och Moskva-Berlin-regeringarna i allians bjudit den kapitalistiska världen spetsen.
Och om motstånd försökts? Om Hindenburg
vägrat både regeringsutnämning och abdikation?
Om riksvärnets ledning satt sig på tvären?
Alla dessa eventualiteter vore förutsedda.
Och mot dem alla fanns ett och samma universalmedel till hands: den röda revolutionen. För
detta djärva steg hade man nämligen nu äntligen
i januari-februari 1933 beslutat sig på den röda
sidan. Den tyska marxistarmén stod samlad och
färdig vid sitt Rubicon. Det var därför Rotfrontförbanden voro mobiliserade, det var därför de
borgerliga notabellistorna på gisslan voro uppgjorda och dessas personer noga skuggade av
detacherade rotfrontmän. Vid första akt av allvarlig kontrarevo1ution skulle de ställts framför
gevärsmynningarna, alla dessa direktörer, ämbetsmän, krigsofficerare, borgerliga intellektuella, aristokrater och godsägare - alldeles som
skedde i München i mars 1919.
Den preussiska polisen räknade man dessutom fortfarande med på den röda sidan som en
sannolik bundsförvant. von Papen hade visserligen på sin tid avsatt den högsta marxistiska ledningen vid Alexanderplatz, men i lägre befälsställningar sutto ännu många pålitliga röda insprängda bland Berlins schupos. Och för övrigt
- så resonerade man - voro ju dessa preussiska
poliser dock i främsta rummet tjänstemän. De
måste tänka på sitt levebröd hålla sig väl med
den segrande sidan.
Detsamma gällde också i stor utsträckning
om riksvärnet. Hade den röda regeringen ”lagli-
gen” kommit till makten, skulle väl knappast en
fåtalig yrkesarmé på egen hand vågat börja ett
inbördeskrig. Och om den dock gjort det - även
med stöd av vissa samhällselement - hade det
icke varit lätt för en i främsta rummet till kamp
mot yttre fiender utbi1dad armé att erövra en
millionstad, tränga in i storstädernas djungler,
och i minsta industrisamhälle tvingas att värja
sig mot sabotage och gerillakrig under röda
celledare. Och i sista hand fanns ju alltid Moskva:
några röda divisioner från öster och riksvärnet
var taget i ryggen
Nej, sanningen var den, att den röda segern,
upprättandet av kommunistpartiets diktatur i
Europas centrum, var svindlande nära. Folkflertalet - utlett på Weimar, parlamentarism, demokrati och partiprat - stod berett att kasta sig i
armarna på segraren, de röda eller de nationella
- bara landet åter fick en regering med makt och
myndighet.
Vad som avgjorde den nationella revolutionens seger var framför allt den beslutsamhet,
varmed i detta läge S. S.- och S. A. -formationerna sattes in. Det var de som vunno slaget. S. A.
stod mot Rotfront längs ett vertikalt samhällssnitt: den gamla marxistdogmen om de bruna
bataljonernas ursprung enbart ur en beträngd
medelklass är fullständigt stridande mot verkligheten. Rotfront- och S. A.-männen tillhörde i
största utsträckning samma sociala skikt: de
bodde i samma kvarter, i samma hus, i samma
trappuppgångar, ej sällan i samma hushåll. I åratal hade de sett varandra hätskt i ögonen och lurat på varandra i portgångar och gathörn. Varje
S. A.-man visste vem som var den röde celledaren i hans hus – och vice versa.
Vad som nu skedde - i slutet av februari och
början av mars 1933 - var det att denna S. A.armé fick order att genomföra den kampaktion,
för vilken dess medlemmar i åratal förberetts.
Del var i elfte timmen, ty samma order hade redan givits till Rotfront, men S. A. kom dock före
- eller handlade i varje fall raskare. Hela aktionen blev härigenom ett förkvävt inbördeskrig,
eller, rättare sagt: det utkämpades verkligen ett
inbördeskrig, men ett inbördeskrig, som avgjordes därigenom att den ena armén dekapiterades,
innan den hunnit formera sig till kamp. Innan
den röda revolutionsarmén hunnit samlas, voro
nämligen så gott som alla dess officerare,
55
underofficerare och underbefäl ned till de minsta
celledarna arresterade genom S. A. –grupperna,
deras vapenlager upptäckta och konfiskerade,
överhuvud kärnan av dess aktiva trupper fången
i koncentrationsläger, det vill säga i krigsfångeläger. Därigenom var hela den stora röda aktionen kvävd i sin linda. Inbördeskrigets tunga moln
hade lättat. Det tyska folket hade besparats icke
blott den röda regimen utan även ett långvarigt
och blodigt inbördeskrig med oviss utgång.
Den främsta förtjänsten av denna kraftfullt
och skickligt genomförda operation, varigenom
ej blott Tyskland utan även Europa räddades från
en serie röda revolutioners fasor och barbari,
tillkommer bland de nationella tyska ledarna
den förkättrade Göring. Historien kommer att
bedöma denne mans roll rättvisare än samtiden.
Den förtjänst om den europeiska kulturens räddning som han inlagt genom sin ledning av S. A.
-aktionen i februari-mars 1933 torde få överväga
många bristfälligheter.
Det är självfallet att en operation av denna
art - ett verkligt, om än endast mera sällan med
vapen utkämpat inbördeskrig - icke kunde genomföras utan åtskilliga brutala scener och säkerligen även ett eller annat verkligt övergrepp.
Detta ligger i inbördeskrigets natur. Vem som
vill kan inbilla sig att en segrande röd
revolutionsarmé skulle gått skonsammare fram.
Här, i Tyskland 1933, ha i alla fall inga
hekatomber ställts framför kulsprutorna - som i
Finland 1918 - eller hundratusenden av landets
kulturellt högststående befolkning torterats och
mördats - som i Ryssland 1918 – 20. Som inbördeskrig betraktat - och det är det enda rätta
betraktelsesättet - var ”Hitlerterrorn” med dess
koncentrationsläger en relativt mycket human
affär.
I Tyskland veta alla detta. Däremot är i utlandet okunnigheten alltjämt mycket stor om
den verkliga innebörden av vårhändelserna
Tyskland år 1933. Detta har i hög grad skadat
Tysklands sak och beror också tyvärr i icke ringa
utsträckning på brister i den tyska diplomatien
och utlandspropagandan. Om den europeiska
opinionen fått fullt klart för sig, hur överhängande faran för en röd revolution verkligen var i
Tyskland under vintern 1932 -33, skulle Hitlerregimen både i England, Amerika och Skandinavien bedömts på ett helt annat sätt. Den i
många hänseenden olyckligt genomförda antisemitiska aktionen har ytterligare hårt belastat
den nya tyska regimens konto. En engelsk regering i motsvarande läge skulle icke underlåtit
att för världsoffentligheten avslöja belysande
delar av det rika och absolut bindande material
rörande den röda revolutionen, som den tyska
regeringen faktiskt förfogar över. Den brittiska
regeringen publicerade är 1927, i ett långt mindre utsatt läge, en dylik blå bok vid dess då genomförda brytning med Ryssland. Vad som hindrat den tyska regeringen att följa detta exempel
är dels vissheten om att för opinionsläget i Tyskland är en dylik publikation fullkomligt överflödig och dels farhågan för extra diplomatiska svårigheter med Moskva. Detta resonemang torde
emellertid vila på ett omdömesfel. I den
ouppklarade utlandsopinionen ha sådana alster
som den ”Bruna boken om Hitlerterrorn” och
andra dylika tillåtits spela en roll, som i framtiden kommer att te sig genant, och vad ryssarna
beträffar, så äro Moskvadiplomaterna ej särskilt
sensitiva och behöva ej bekymra sig om någon
hemmaopinion.
En annan felaktig utlandsföreställning är den
allmänt spridda uppfattningen att den famösa
riksdagsbranden i Berlin den 27 februari spelat
en avgörande roll för den nationella frontens erövring av röstmajoriteten - 52 % - vid valet den
5 mars till tyska riksdagen. 99 % av tyska folket
visste nämligen mer än väl att man endast hade
att välja mellan en röd eller en nationell regim.
* Vad som gav nazi deras övertag över de röda i
denna opinionsmätning var icke riksdagsbranden
utan den på massorna imponerande kraft som den
nya regeringen redan hunnit ådagalägga, och den
nya folkentusiasm, som vaknat efter år av förtvivlan. Om riksdagsbranden gjort en eller par
procent till röstfördelningen, eller om de nationella ej fått över 50 % av rösterna, skulle den
senare utvecklingen ej därför ha blivit nämnvärt
annorlunda. Riksdagen hade ändå kommit att besluta en fullmaktslag, och den erforderliga majoriteten skulle i värsta fall alltid ha kunnat skaffas senare. Folkomröstningen den 12 november
1933 bevisar hur lätt detta varit möjligt.
* Det är betecknande för graden av objektivitet – eller förstånd - i den svenska pressens
genomsnittliga utlandsinformation, att - under
56
det Leipzig-riksrättens frikännande av Torgler m.
fl. anklagade i riksdagsbrandsprocessen givits
största möjliga offentlighet och domstolen på
grund av detta utslag högt prisats för opartiskhet
och omdömesgillhet - så har man knappast ens
omnämnt samma domstolsutslags uttalande att
enligt domstolens mening fullt bindande bevisning förebragts för förhandenvaron av den stora
röda revolutionsplanen på föråret 1933.
***
57
Nekrolog över Weimar
Av Rütger Essén
D
en tyska Weimarrepubliken hör nu
mera till det förflutna. Vid dess födelse i november 1918 uppbars den
av tvenne faktorer. Den ena av dessa, den långt
starkare, var negativ. Den bestod av nederlagsstämning, trötthet, missmod, demoralisation,
pöbelutbrott och småsint partikonkurrens. Den
andra var positiv - men mycket lös och mycket
svag. Den bestod av en politiskt-naivistisk tro
på demokrati, socialisering och folkens broderskap. Den förra faktorn blev länge bestående och
satte den egentliga prägeln på Weimarrepubliken.
Den andra däremot förflyktigades snabbt. Redan
efter tre, fyra år var den i stort sett konsumerad ihjälslagen
av
Versaillesfreden,
skadeståndsutpressningen, schieberdömet och
inflationen. Därefter saknade Weimarregimen all
moralisk hållning och all verklig livskraft. Så föll
den långsamt sönder inifrån, ända tills den slutligen efter en flerårig dödskamp fördes till graven under en flodvåg av folkentusiasm i mars
1933.
Weimarepoken har sålunda nu blivit historia, och om denna historia än ligger mycket nära
i tiden, så ter sig dock denna epok redan nu som
mycket grundligt död. Dess politiker äro som
uppslukade av jorden, dess lösensord har en tom
klang, och dess svart-vit-gula fana finnes ej ens
på något museum. Det kan synas berättigat att
göra ett försök till en nekrolog.
I politik och historia gäller ej satsen: ”De
mortuis nihil nisi bene” – ”Om de döda intet
annat än gott”. En ständigt fortgående pejling av
det förflutna, en ständigt ur nya utgångslägen och
nya synpunkter förnyad prövning, förnyad förståelse av vad som skett i det som synts ske, är
en andlig livsnödvändighet för varje sunt folk.
Här gäller det dock icke i främsta rummet att
göra ”rättvisa”. Det är ett ouppnåeligt ideal. Till
den gudomliga upphöjdhetens visa domslut nå
vi aldrig fram, och även historieuppfattningen
är ett uttryck för levande och kämpande mänsk-
lighet. Men vi äro alla skyldiga att så gott vi
kunna söka förstå den tid, i vilken vi satts att
verka. Härtill hör framför allt förståelse av de
närmast föregående epokernas innebörd. Och
eftersom Tysklands senaste utveckling varit av
för Europa i dess helhet avgörande betydelse är
tolkningen av Weimar-epoken även för Sveriges del en ingalunda betydelselös sak.
Liksorn alla nya politiska regimer gjorde
även Weimarrepubliken. på sin tid ett försök till
legendbildning beträffande sin tillkomst. Den
skulle handlat om hur det utpinade och bedragna
folket rest sig i sitt majestät, i förtvivlan och heroism, och skakat av sig sitt påhäng av furstligheter, militarister och byråkrater. Detta gick
ernellertid mycket illa ihop med en av alltför
många väl känd och ännu icke glömd verklighet. Legenden hann heller aldrig bli riktigt färdig. Härtill bidrog även den omständigheten, att
den motverkades av en annan legend, mindre lätt
kontrollerbar, och som därför också långsamt
men säkert vann terräng. Det var legenden om
”novemberförbrytarna” och om ”dolkstöten i
ryggen”. Den senare legenden hade visserligen
betydligt mera verklighetsinnehåll än den förra:
de landsförrädiska marxistiska intrigerna bakom
fronten hade verkligen väsentligt bidragit att försvåra den tyska arméns sista försvarskamp, även
om nederlaget på grund av den fruktansvärda
övermakten sannolikt ändock icke kunnat undgås. Det skulle däremot faktiskt ha varit en lätt
sak att i november 1918 med tillgängliga polisresurser och pålitliga fronttrupper stoppa de
myteristiska matroser i Kiel, Berlin och annorstädes, som nu fingo figurera som revolutionshjältar - om man på bestämmande håll verkligen
velat detta. Och när den stortalige, men förskrämde, obetydlige och fåfänge Scheidemann
utropade republiken från riksdagshuset i Berlin,
så skedde detta också helt visst med mera fruktan och bävan än revolutionär hänförelse i hjärtat. Vad han närmast tänkte på var att förekomma
58
kommunisterna.
Nej, sanningen var helt enkelt den att de som
regerade Tyskland och kommenderade dess arméer själva genom presidenten Wilsons och de
allierades proklamationer blivit övertygade om
att deras personer stodo i vägen för en dräglig
tysk fred. De drogo sig därför frivilligt tillbaka.
Bakom detta lågo de bästa avsikter - men också
den olycksdigra tyska egenskap som heter politisk naivitet. Uttalandena från fiendesidan om att
man ej ville sluta fred annat än med ett demokratiskt Tyskland voro nämligen i verkligheten
intet annat än ett trick, avsett att ytterligare
splittra den tyska folkfronten. Detta trick lyckades över förväntan. De gamla tyska makthavarna
höllo, bildlikt talat, till de häpna och skrämda
parlamentariska marxistledarna ett tal av ungefär följande innehåll: Vi gå, eftersom det är fiendens villkor för en dräglig fred. Gå ni fram och
figurera på arenan. Vi garantera i det gemensamma fosterlandets intresse statsapparatens lojalitet. Gör det bästa möjliga!
Naturligtvis blev freden efter denna abdikation ej bättre än eljest skulle blivit fallet, snarare
tvärtom. Fredsdiktatet i Versailles blev därför
också en bitter läxa för de tyskar som inbillat sig
att demokratiseringen skulle ge Tyskland en
bättre fred. De voro då ganska många.
Hade däremot den tyska republikanska statsledningen i juni 1919 ägt beslutsamhet nog att
avvisa fredsvillkoren, skulle den efter vad man
numera har sig bekant förmodligen ha uppnått
en för Tyskland bättre fred. Ententefredsstiftarnas
enhetsfront stod nämligen vid den tidpunkten
inför sin sprängning. Och en bättre fred för Tyskland år 1919 skulle också ha betytt en bättre fred
för hela Europa och för hela världen - ingalunda
minst för Tysklands segerrika fiender själva.
Men ödet hade sin gång. Weimar-Tysklands
huvudsakligen endast i parlamentarisk knipslughet tränade statsmän ägde varken denna beslutsamhet eller denna klarsyn och underskrevo därför freden av den 28 juni 1919. Dessförinnan
hade emellertid det gamla Tysklands män i spetsen för de plikttrogna resterna av frontarmén med
vapen i hand och under stora blodsoffer avvärjt
de från november till maj i en enda serie fortlöpande kommunistiska anloppen. Denna kamp
med förtvivlan i hjärtat var verkligt heroisk. Det
skördade ingen direkt lön. Men den räddade
Europa från en kommunistisk revolution - första gången. Andra gången skedde räddningen
också i Tyskland. Det var i februari-mars 1933.
Sedan Weimarförsamlingens politiker sålunda bevarats från att undansopas av den
verk1iga revolutionen, och sedan de underskrivit freden i Versailles, kunde de med en suck av
lättnad börja inrätta Tyskland som de ville ha
det - givetvis inom de gränser, som gåvo sig
själva på grund av det verkliga maktläget i landet. Detta läge karaktäriserades dels därav att det
gamla Tysklands män - sedan de slagit tillbaka
kommunistanloppet - alltjämt stodo i reserv
Reichswehr och statsförvaltning, på lantgårdar,
i handelshus och fabriksledningar, samt dels
därav att storfinansen, som de republikanska regeringarna på goda grunder ej gjorde något allvarligt försök att kontrollera, beredde sig på nya
oanade möjligheter och en väldig expansion.
Men vad kunde då Weimarmännen göra?
Och vad gjorde de?
De gjorde följande: De införde att börja med
den svart-vit-gula fanan från 1848, därigenom
skapande ett nytt och onödigt splittringsmoment
i folket. De skrevo vidare färdig en ultrademokratisk och teoretiskt sett tämligen logiskt
uppbyggd riksförfattning, varefter de läto årsdagen för författningens proklamerande - den 11
augusti - bli en offentlig högtidsdag - ett firande,
som inom parentes sagt fortfor ända till dess det
blev alltför genant att jämföra författningen med
den föreliggande politiska verkligheten. De besatte vidare tillgängliga tjänster och ämbeten med
sitt partifolk, så långt detta praktiskt och utan
alltför stor skandal lät sig göra.
Därutöver kunde emellertid Weimarmännen
faktiskt ej göra så värst mycket. Sannolikt önskade de det ej heller, i varje fall icke med någon
starkare viljeintensitet. De hade ju nu blivit de
”besittande” partierna.
Det tyska folket - alltid politiskt lättroget trodde ännu kort efter kriget - såsom särskilt
valen år 1920 utvisade - i mycket stor utsträckning på demokrati och socialism, socialism i
begrepp av socialisering. Det trodde för övrigt
både på demokrati och socialism, ja, även på det
socialdemokratiska partiet, vilket jämte Centrum
och den under regimens senare år snabbt bortdöende så kallade borgerliga vänstern var den
egentliga politiska bäraren av Weimarregimen.
59
Demokrati i fullaste mått hade ju också tyska
folket fått i Weimarförfattningen. Till belåtenhet för somliga och till sorg för andra visade
denna demokrati sig vara synnnerligen lätt manövrerbar av storfinans, press och politiker samt
därför också länge alldeles ofarlig för de verkliga makthavarna i landet.
Socialism i betydelse av socialisering kunde
däremot icke på allvar få komma i fråga - detta
dels därför att storkapitalet - särskilt det utländska - var för mäktigt, och dels därför att allvarliga försök i den riktningen skulle kunnat väcka
det gamla Tysklands makter till ett för Weimarregimen ödesdigert motstånd.
Det återstod därför för regimens män till sist
föga annat än att sätta sig fast i statstjänster, riksdagsmandat, fackförenings- och socialbyråkrati,
samt draga de fördelar som härav följde och i
övrigt försvara ”demokratin”, det vill säga detta
monopol, samt se ut som om man regerade landet.
Så fortsatte det till regimens fall. Klientelet
blev härunder allt större och intressegemenskapen mellan dem som profiterade av
regimen allt fastare. Samtidigt blev emellertid
hela Weimarstatens isolering från den levande
folkkänslan alltmera utpräglad.
Men, frågar man kanske, gjordes det då verkligen under Weimarrepublikens tid inga
statsmannamässiga insatser i det offentliga livet,
genomfördes inga nyskapelser av bestående
värde genom regimens män?
Det kan synas vara ett hårt tal, men det är
verkligen mycket svårt att besvara dessa frågor
annat än med nej. Den utåt synliga statsledningen
spelade nämligen under så gott som hela denna
tid endast en skenroll. De verkligt betydelsefulla
avgörandena träffades över riksdagspartiers och
även regeringsledamöters huvuden. Vad stort
skedde i Tyskland under Weimartiden skedde
icke blott tyst, utan det skedde också snarare med
Tyskland än i Tyskland, det vill säga den
betydelsefullaste utvecklingen förlöpte på det
utrikespolitiska området och här voro både tyska
staten och tyska folket snarare objekt än subjekt.
De naiva bland socialdemokraterna trodde länge
att skadeståndsskulden kunde betalas av de rika
och hade ur denna synpunkt ingenting alls emot
”Erfüllungspolitik”. De vaknade emellertid så
småningom till en annan insikt.
Erfüllungspolitiken ledde i sitt första stadium till
inflation och - när denna ej hjälpte längre - till
Ruhrockupationen.
I sitt andra och något slugare stadium ledde
denna politik - efter Locarnoavtal och Dawesplan
- till Tysklands skuldsättande över öronen till
Amerika, England med flera länder - allt skulder, som tills vidare finansierade både skadestånd
och en dyrbar socialpolitik, men som med visshet aldrig kunna inlösas efter den räntefot som
kontrakterats. Att skadeståndet slutligen helt försvann, var knappast tysk statsmannakonsts förtjänst utan berodde främst på den världen runt
till sist oemotståndligt verkande insikten att dessa
internationella likvider utan ekonomiska motprestationer voro ett fördärv för alla - i sista hand
även för det främsta mottagarlandet, Frankrike.
Weimar-Tyskland har dock haft en statsman,
Gustav Stresemann. Visserligen hörde han icke
till de stora historiska gestalterna, men han var
dock en god patriot både för Tysklands och för
Europas del, vidare en man med verklighetssinne
och en skicklig diplomat, som gjorde både Tyskland och Europa betydelsefulla tjänster genom
att under en svår period mildra motsättningen
till Frankrike, påskynda slutandet av det öppna
sår i Europa, som Rhenlandsockupationen utgjorde, samt vinna nya krediter och nytt förtroende för Tyskland i England och Amerika - allt
saker, som i dåvarande läge svarade mot situationens krav. Men någon verklig ledare för folk
och stat kunde Stresemann aldrig bliva. Och om
de övriga av Weimartidens parlamentariska politiker lönar det sig knappt att tala. Somliga
komma att få skylta som tvetydiga konjunkturmän, men över flertalet kommer historien att
hölja den barmhärtiga glömskans mantel.
Den tyska parlamentariska demokratien från
1919 till 1930 - under vilket sistnämnda år den
praktiskt taget upphörde att fungera - har i själva
verket aldrig gjort någon glad. Systemet kunde
aldrig skapa en fast statsledning. Det gick icke
ens iland med uppgiften att skapa former för att
taga itu med de betydelsefullare av de löpande
spörsmålen. Den politiska personal, som sysslade med det så kallade ansvariga regerandet - i
verkligheten en av de oansvarigaste av verksamheter - utvecklade härunder en i vissa hänseenden verkligt framstående förmåga att gå runt om
alla allvarligare problem och att ej låtsas om de
60
livsviktiga avgöranden, som skedde över deras
huvuden. Hela konsten bestod i att till synes gå
upp i den politiska apparatens detaljer och att
hålla partierna vid liv genom att tvista om oväsentliga ting. Med sedvanlig tysk pliktkänsla
gingo medborgarna i tiomilliontal upprepade
gånger till valurnorna - men allt flera gjorde detta
just i syfte att protestera mot det regeringssystem,
vars symbol dessa valurnor utgjorde. I varje fall
befann sig intresset för det småviktiga parlamentariska figurerandet i ohjälpligt sjunkande. Och
när från 1930 verklig nöd ånyo gjorde sig gällande i Tyskland greps snart nästan hela folket
av verklig avsmak för detta sterila system, som i
dagligt tal merendels benämndes med i tryck
olämpliga uttryck.
Alla de ideologiska värden, den fanatism,
den länge inpräntade tro hos de breda lagren,
varöver marxismen ännu förfogade, gingo härunder så småningom allt mer och mer över till
de antiparlamentariska, det vill säga till de verkligt revolutionära marxisterna, till kommunisterna. Alla de, som ej sågo socialdemokratiens
mål i en väldig tillväxt av antalet partianslutna
små stats- och kommuntjänstemän eller i en ansvällning av fackföreningsbyråkratien, blevo
kommunister - desto mera som partimonopolet
på alla dessa tjänster ingalunda hindrade att storkapitalet behärskade stat och samhälle mera fullständigt än någonsin förr. De före detta arbetare
som sutto som gallionsfigurer i det offentliga livet gjorde i detta hänseende ingenting till eller
ifrån. Under detta tillstånd blev knappast någon
ung arbetare längre socialdemokrat. Och när sedan därutöver den stora arbetslösheten kom, med
dess förtvivlan bland massorna och dess hopplöshet för de unga kroppsarbetarna, växte kommunistpartiets leder hastigt. Om ej samtidigt
nationalsocialismen kämpat om det tyska folkets
framtidstro, skulle väl knappast någonting ha
kunnat hindra kommunismens seger. Men även
som det nu var ansåg sig Rotfronts ledning i början av år 1933 stark nog att bereda sig på sitt
stora slag: det väpnade upproret och den våldsamma revolutionens genomförande. Förutsättningar för seger saknades icke. Även utanför
kroppsarbetarnas leder sågo många i kommunismen den enda vägande andliga framtidskraften i
Tyskland.
Men när denna kritiska tidpunkt var inne
hade redan trenne nya faktorer trängt fram till
väsentlig betydelse i Tyskland. Tillsammans betydde dessa tre faktorer i själva verket ett
söndersprängande av Weimarsystemet. Tillsammans bjödo de också kommunismen spetsen.
Dessa tre faktorer voro: rikspresidenten,
riksvärnet och den nationalsocialistiska folkrörelsen.
Rikspresidentämbetets förste innehavare, Friedrich Ebert, var socialdemokrat. Han var dock
icke en vanlig socialdemokrat, såsom Scheidemann eller Müller. Han satt icke fast i partidogmatik, och hans synvidd sträckte sig utanför
de parlamentariska kombinationernas fält. Dessutom växte han under sitt ämbete. Vilken roll
han skulle kommit att spela, därest han levat
längre är icke lätt att säga. Sannolikt hade han
väl dock isolerats såväl från de marxistiska arbetarna som från den nya nationella rörelsen,
vilken i honom såg en av ”novemberförbrytarna”. Eberts dödsfall i mars 1925 inträffade därför måhända i rätta ögonblicket. Han efterträddes som bekant av den gamle fältmarskalken
Hindenburg.
Med Hindenburg blev rikspresidentämbetet
vad monarkien varit före Wilhelm II, det vill säga
en symbol för folk- och statsenheten. Först nu
fick också den lösa Weimarstaten en fast punkt.
När sedan det parlamentariska systemet från
1929-30 ohjälpligt körde fast, blev det därför en
självfallen sak, att statsverksamheten i stället
uppbars av rikspresidentens auktoritet.
Författningsmässigt täcktes denna utveckling
med den ryktbara § 48. Denna ger föreskrifter
angående rikspresidentens provisoriska nödförordningsrätt. Men aldrig hade väl författningens demokratiskt fromma upphovsmän tänkt sig
att denna paragraf - som de betraktade som en
ren undantagsbestämmelse - skulle visa sig bliva
den mest bärande och livsdugliga i hela Weimarverket. Och dock blev det så. Från 1929-30 regerades Tyskland diktatoriskt med rikspresidentens nödförordningar. Något annat
regeringssätt kunde ej fungera. I två är stod denna
diktatorsmakt till den ”demokratiska”
Brüningska regeringens förfogande. Därefter
vägrade emellertid den gamle rikspresidenten att
längre vara med på denna halsbrytande
minoritets-”demokrati”. Statsmakten lades därför i stället i händerna på von Papen, en djärv
61
och klarsynt, men föga folklig statsman. Dennes främsta insats bestod i brytandet av det marxistiska väldet i Preussen. När hårt sattes mot hårt
föllo Braun-Severing i Preussen till föga, och den
marxistiska borgen i Nordtyskland föll samman
som ett korthus. Denna von Papens aktion var
ett avgörande moment i händelseutvecklingen.
Vägen var därmed faktiskt jämnad för ”den nationella revolutionen”.
Men utan den andra nya och fasta faktorn riksvärnet - hade väl detta knappast kunnat ske.
I varje fall hade en dylik utveckling då icke varit
möjlig utan svåra och blodiga inre skakningar.
Riksvärnet har därför besparat Tyskland ett, kanske två, inbördeskrig Det satte genom sin blotta
tillvaro en spärr för vissa utvägar, vilka eljest
med största sanno1ikhet skulle ha försökts. När
år 1923 - Ruhrockupationens, inflationens och
den Hitler-Ludendorffska Münchenkuppens år riksvärnets dåvarande överbefälhavare general
von Seeckt på Eberts oroliga fråga om vem
riksvärnet komme att följa, svarade med orden:
”Die Reichswehr steht zu mir, Herr
Reichspräsident”, så var det därmed klart att
ingen revolution åt någondera hållet då skulle
äga rum. Och när von Papen i juli 1932 fördrev
marxisterna ur Preussens regering och högre
förvaltningsledning, var det återigen riksvärnets
tyst verkande makt som höllo Braun och
Severing tillbaka från att sätta den marxistiskt
genomsyrade preussiska polisen i aktion. Men
denna deras verkliga eller förmenta feghet drev
också alla verkligt övertygade och revolutionärt
handlingsdugliga marxister över till kommunisternas läger. Och på nyåret 1933 hade sannolikt
ej riksvärnets tillvaro allena varit tillräcklig för
att hindra iscensättandet av det länge förberedda
röda revolutionsförsöket.
Då trädde emellertid den tredje nya faktorn,
den nationella folkrörelsen, fram i sin fulla kraft.
Plötsligt blev det då för alla klart hur andligen
undergrävd Weimarregimen blivit. Ingen trodde
längre på Weimarförfattningens principer, demokrati och parlamentarism. De intresserade ej
längre ens som spörsmål. Striden stod ej om dem.
Ingen drog sin lans för dessa. ”Även vi alla, som
i många hänseenden se kritiskt på Hitlerregimen,
äro i alla fall glada över att det är definitivt slut
med parlamentarismen”, yttrade helt nyligen en
internationellt känd tysk vetenskapsman till mig.
Och ingen som känner Tysklands inre liv tvivlar
på riktigheten av det uttalandet. Ej ens socialdemokraterna höllo längre på demokratien - åtminstone ej av princip. Ty den politiska demokratien
var för dem numera endast en konjunkturmässigt lämplig form för ”klasskampens” fullföljande, det vill säga för de vunna partimonopolens försvarande.
Men mellan vilka makter stod då egentligen den strid som avgjordes i Tyskland på föråret 1933? Jo, mellan klasskampens marxistiska
linje och folkgemenskapens nationalsocialistiska
linje. Dessa båda voro de enda reella andliga
makterna i tyska folkets liv Den avgörande slutkampen dem emellan hade under åratal närmat
sig. Utgången hade länge synts oviss. ”Det tyska
undret” består egentligen däri, att när denna slutkamp kom, vann folkgemenskapstanken en så
snabb och överväldigande seger över klasskampstanken, att hela djupet och räckvidden av den
andliga revolution i tyska folkets inre, som föregått och förberett den politiska revolutionen,
tedde sig som en plötslig uppenbarelse.
Hur det egentligen gick till att denna seger
vanns utan det inbördeskrig, vars utbrott man haft
all anledning att befara, är ett spörsmål som
måste behandlas för sig.
Weimarregimen är emellertid oåterkalleligt
fallen. Den period i tyska folkets liv som fått sitt
namn efter Goethes och 1919 års nationalförsamlings stad är därmed slut. Den erbjuder icke
någon vacker bild. Weimarperiodens statskonst
saknar icke blott all storhet och genialitet utan
har även mycket litet av ärlig strävan att uppvisa. Det offentliga livet var under denna period
genomsyrat av korruption i både direkt och indirekt form. Folkets verkliga livsviktiga intressen spelade i Weimartidens parlamentariska politik endast en undanskymd roll. Den självfallna
följden härav blev den att dessa livsviktiga intressen sökte sig andra vägar till offentligheten
och andra former för sitt organisatoriska hävdande - ända tills hela Weimarregimen en dag föll
samman som en sprucken ballong.
Den må ligga ogill.
***
62