Transcript Kierkegaard (1813-1855, Köpenhamn) Kierkegaards tankar är starkt

Kierkegaard (1813-1855, Köpenhamn)
Kierkegaards tankar är starkt färgade av hans strikt religiösa uppfostran. Uttolkare har också starkt
betonat den betydelse hans uppväxt fick för hans tankar och i det sammanhanget verkar fadern ha
spelat en stor roll. Under sin ungdom var Kierkegaard förlovad, men han insåg sin oförmåga att leva
samman med någon annan människa och bröt därför förlovningen och förorsakade en mindre
skandal i dåtidens Köpenhamn, som närmast kan beskrivas som en fördomsfull småstad. Genom sina
skriverier stötte sig Kierkegaard framgent ständigt med de officiella åsikterna.
Kierkegaards stora betydelse för filosofin ligger i att han anses som grundaren av den
existentialistiska tankeströmningen, som också inspirerats av bl.a Sartre och Nietzsche.
Kierkegaards filosofi kallas för en "kristen existentialism" till skillnad från Sarte eller Nietzsche som
har en mer ateistisk syn på existentialism.
Søren Kierkegaard (1813 - 1855) koncentrerar sin filosofi på vad det innebär att leva som människa.
Han skiljer på olika slags existenser - nödvändighet och möjlighet.
Nödvändig existens kännetecknas av rumslighet och tidslighet och är djurens sätt att befinna sig
oreflekterat i en helt och hållet kausal värld.
Möjlighet exemplifieras hos Kierkegaard i hur Gud existerar i oändlig frihet "bortom"/"gränslöst",
bortom tid och rum och kausalitet.
Människan är en syntes av dessa ytterligheter i sitt sätt att existera. Hon existerar i rummet och
tiden och är delvis ett resultat av arv och miljö, men framtiden representerar det möjliga för henne
eftersom hon är förmögen att välja delvis oberoende av arv och miljö. Detta kan man tydligt se att
Sartre influerats av, Sartre kommer senare att säga att arv och miljö är fakticiteter som hon kan
överskrida.
Kierkegaard använder sig av två sanningsbegrepp. Det ena syftar på den "objektiva" sanningen som
rör påståenden om faktiska förhållanden (sakförhållanden), vars sanningshalt avgöres genom att
man jämför utsagorna med den empiriska verkligheten med hjälp av korrespondenskriteriet.
Det andra, den "subjektiva" gäller vårt förhållningssätt till dessa faktiska omständigheter: när vi är
äkta och innerliga i vårt förhållande är vi i sanning. När man t ex talar om "sann kärlek" menar man
inte att den i faktisk bemärkelse är sann (i motsats till falsk) utan man yttrar sig om kärlekens kvalitet
(styrka, intensitet, äkthet).
Kierkegaards "Stadier"
Det som Kierkegaard intresserar sig för är vårt förhållningssätt till det sakförhållande som är livet.
Kierkegaards verk ger exempel på olika sådana förhållningssätt.
Dussinmänniskan reflekterar inte och förhåller sig således inte självständigt till sitt liv. Hon gör som
alla andra och flyr därigenom undan sitt val. Alla små barn och många vuxna är dussinmänniskor.
Modehandlaren är ett exempel på en sådan dussinmänniska, eftersom han för sin utkomst är
beroende av den allmänna smaken eller modet och därför följer det utan att själv ta ställning.
Dussinmänniskan lever inte i nuet, som rymmer det ögonblick då det individuella valet sker, utan
drömmer sig gärna tillbaka: "det var bättre förr", eller längtar efter framtiden: "då ska det bli
bättre".
Genom att på detta sätt låta andra välja åt sig deltar inte dussinmänniskan i livet, vilket gör att hon
har tråkigt. Tråkigheten föder emellertid "demoner" som kan få henne att våga språnget ut i livet
och välja ett av tre möjliga stadier.
1. Det estetiska stadiet.
Den människa som befinner sig i detta stadium förhåller sig till livet genom sina sinnen
(estetik = läran om det förnimbara),
hon är en njutningsmänniska som lever i nuet,
framtiden finns inte för henne och det förflutna är en sophög.
Hon vill inte binda sig, hon vill undvika ansvar och är alltid på jakt efter njutningar.
Estetikern menar att alla världsliga val i grunden är likgiltiga,
inga värden är viktigare än andra, det finns inga objektiva värden
Osorterade anteckningar sidan 1
inga värden är viktigare än andra, det finns inga objektiva värden
estetikern är därmed värdesubjektivist.
Tänkbara roller är förförarens, konstälskarens, gastronomens etc.
Ironikern ser ihåligheten i detta sätt att leva och raljerar över sig själv men finner inget
alternativ.
2. Det etiska stadiet.
Här tar människan ansvar för sitt liv genom att välja ett livsprojekt
och upplever därmed livet som meningsfullt.
Sådana livsprojekt kan vara arbete, vänskap och äktenskap.
Hon knyter ihop nuet med framtiden och det förflutna.
De plikter hon väljer och det ansvar hon lägger på sig är inte betungande
eftersom de är hennes eget val.
Moralen upplever hon som objektiv. Bryter hon mot denna objektiva moral
känner hon skuld och meningslöshet,
men ångern försonar och återupprättar det förlorade sammanhanget.
Humoristen erkänner etikerns kritik av det estetiska stadiet som ytligt och meningslöst men
misstror ångerns möjlighet att återupprätta sammanhanget och finner de storslagna
projekttankarna löjliga. Han finner behov att ett gudomligt ingripande men vågar inte tro på
möjligheten.
Han gör sig alltså lustig över vad han anser är etikerns tilltro till de egna projekten.
3. Det religiösa stadiet.
I detta stadium inser människan att ångern inte helt försonar
och instämmer därmed i humoristens skepticism.
Synden är den skuld som ångern inte försonar,
den kan endast hävas av en förlåtande Gud.
(Här blir Kierkegaards "kristna variant" tydlig.
Tron på denna förlåtande Gud framstår för den religiöse som ett existentiellt behov: "någon vill
något med mitt liv".
"Kasta sig ut på 70 000 famnars djup"
(Ett exempel som Kierkegaard ger för att förklara det religiösa stadiet)
"att tro mot förnuftet, denna livsfara existerar ju:
att befinna sig på de 70.000 famnarnas djup och först där finna Gud."
Man kan säga att förnuftet är "fegt" och att förnuftet helst vill ta den tryggaste "den statistiskt säkra,
beprövade vägen". Förnuftet säger att ångest (som människan får i situationer där valmöjligheter
står till buds) inte är bra, och vill därför fly från ångesten.
Kierkegaard menar att förnuftet inte alltid är för människans bästa, ibland måste man ställa
förnuftet
Vid sidan om för att kunna göra val som man egentligen är rädd att göra. Man vet inte utgången av
ett sådant svårt val, man kan bara tro något. Att inte veta, men ändå välja, är i Kierkegaards termer
"att kasta sig ut på 70 000 famnars djup". Här kommer Kierkegaards kristna perspektiv också in i
bilden, det hjälper om man vågar förlita sig på att det finns "något" (en Gud el. motsv.) som fångar
upp när man kastat sig ut.
Osorterade anteckningar sidan 2