Transcript Flexibla arbetsformer: ”mycket ovanliga” avtalsformer

Flexibla arbetsformer:
”mycket ovanliga” avtalsformer
Sammanfattning
Inledning
Under de senaste åren har förekomsten av så kallade
flexiblare
arbetsformer,
som
avviker
från
anställningsavtalens standardform, ökat på de europeiska
arbetsmarknaderna.
Behovet
av
flexibla
anställningsformer har betonats vid ett flertal tillfällen. En
utveckling av dessa arbetsformer anses vara nödvändig
för att vi ska kunna uppnå ekonomisk tillväxt genom att
anpassa affärsstrategier och produktivitet till globaliserade
marknader och ekonomier. Arbetsformer som avviker från
normen kan vidare delas in i ”ovanliga” och ”mycket
ovanliga” arbetsformer. De förstnämnda avser vanligare
typer av avvikande arbetsformer, som t.ex. tidsbegränsat
arbete,
deltidsarbete
och
anställning
via
bemanningsföretag. De sistnämnda – ”mycket ovanliga”
arbetsformer – avser väldigt korta tidsbegränsade avtal på
mindre än sex månader, deltidsarbete på mindre än 10
timmar per vecka, oskrivna avtal och jourarbete.
Syftet med denna rapport är att undersöka fenomenet
”mycket ovanliga” arbetsformer genom att undersöka
förekomsten av och egenskaperna hos denna arbetsform
i de 27 EU medlemsstaterna (EU 27) och Norge. Syftet är
också att försöka bedöma arbetsvillkoren för dessa
”mycket ovanliga” arbetsformer, däribland om sådana
arbeten utgör en språngbräda till en mer normal
anställningsform eller om de innebär en risk för social
utslagning. Rapporten är också tänkt att omfatta en
undersökning av arbetsmarknadsparternas åsikter och
åtgärder när det gäller de utvalda ovanliga
arbetsformerna.
Politisk kontext
Förekomsten och ökningen av arbetsformer som avviker
från normen har bekräftats av gemenskapsinstitutionerna
vid ett flertal tillfällen. Som exempel kan nämnas att
Europeiska kommissionen noterar i ”Grönbok – En
modern arbetsrätt för att möta 2000-talets utmaningar”
(KOM(2006) 708 slutlig) från 2006 att arbetsformer som
avviker från normen, exempelvis tidsbegränsade avtal,
deltidsarbete, jourarbete, arbetsavtal där antalet
arbetstimmar ej avtalats, tillfälliga anställningar via
bemanningsföretag och frilanskontrakt, har blivit ”ett
vedertaget
inslag
på
den
europeiska
arbetsmarknaden och utgör 25 procent av
arbetskraften”. I Lissabonstrategin erkänns vidare
betydelsen av ovanliga arbetsarrangemang och
arbetsarrangemang som avviker från normen för att
möjliggöra större flexibilitet – i synnerhet på det sätt
de möjliggör ”anpassning av arbetstiden, organisation
av arbetstiden och hur arbetet påverkas av
fluktuationer i efterfrågan på produktion och tjänster”.
Trots en ökande förekomst av arbetsformer som
avviker från normen råder allt större oro över skyddet
av de arbetstagare som har denna typ av anställning,
med tanke på att huvudparten av arbetstagarnas
rättigheter och skydd har utvecklats runt så kallade
normala anställningsförhållanden. Samtidigt som en
”mycket ovanlig” arbetsform innebär betydligt större
flexibilitet än andra arbetsformer så är den oerhört
otrygg. En viktig uppgift i samband med utvecklingen
av arbetsformer är följaktligen, som Europeiska
kommissionen erkänner, att skapa en balans mellan
flexibilitet och trygghet – som begreppet ”flexicurity”
antyder – för att uppnå en optimal balans mellan en
flexibel arbetsmarknad och ett skydd för
arbetstagarna mot risker på arbetsmarknaden.
Nyckelresultat
Mycket ovanliga arbetsformer – förekomst och
egenskaper
Samtidigt som förekomsten av arbetsformer som
avviker från normen anses öka framgår det tydligt att
det råder stora skillnader i Europa i fråga om
användningen av de olika typerna av avtal för ”mycket
ovanliga” arbetsformer, som huvudsakligen bestäms
av de enskilda ländernas ekonomiska historia. Till
följd av bristen på konsekventa uppgifter är det
dessutom svårt att fastställa den exakta omfattningen
av ”mycket ovanliga arbetsformer”. Vissa trender är
emellertid tydliga. De typer av arbetstagare som är
anställda under mycket ovanliga former skiljer sig
oerhört mycket åt och består av alltifrån
lågkvalificerade arbetstagare med avtal om
säsongsanställning till högkvalificerade personer med
korta projektanställningar. Arbetssituationen skiljer sig
naturligtvis radikalt åt mellan dessa två kategorier.
Vissa sektorsbundna särdrag framgår också: inom
sektorer som jordbruk och turism/hotell dominerar
säsongsarbete, vilket innebär korta tidsbegränsade
avtal, medan arbetsavtal där antalet arbetstimmar ej
avtalats brukar vara vanligt förekommande inom
detaljhandeln och inom vissa delar av den offentliga
sektorn och hälso- och sjukvårdssektorn.
Arbetskvalitet
Arbetskvaliteten utgör en särskild utmaning för
arbetstagare som är anställda under ”mycket
ovanliga” former eller under former som avviker från
normen – till exempel när det gäller en känsla av
sämre arbetstrygghet, avsaknad av en fast
karriärutvecklingsplan, färre möjligheter i fråga om
utbildning och karriärutveckling och större svårigheter
att förena yrkesliv och fritid till följd av den ovanliga
arbetsformens egenskaper.
Vad
gäller
inkomst
förknippas
vanligen
anställningsformer som avviker från normen med en
låg inkomst. Detta är emellertid inte alltid fallet – till
exempel när det gäller frilansande egenföretagare
med en lön som motsvarar, eller till och med är högre
än, de anställda kollegernas lön. I allmänhet brukar
dock ovanliga anställningsformer förknippas med
lägre lönenivåer, eftersom många arbetstagare inom
denna kategori har relativt lågkvalificerade arbeten.
Sådana arbetsformer kan också få en negativ
inverkan på erhållande av bonus och på
arbetstagarens sociala trygghetsförmåner och
rättigheter.
Vad gäller hälsa och säkerhet tyder vissa av
uppgifterna på att arbetstagare med mycket ovanliga
anställningsavtal ofta har mer riskabla arbeten och
arbetsförhållanden än kolleger med anställningsavtal
som i högre grad följer normen. I vissa länder
förefaller risken för arbetsrelaterade olyckor och
skador vara högre för vissa typer av arbetstagare med
anställningsformer som avviker från normen,
exempelvis arbetstagare med tidsbegränsade avtal,
och för vissa sektorer, exempelvis jordbruksnäringen
och byggbranschen. Samtidigt kan vissa inslag i de
mycket ovanliga avtalsformerna – till exempel en
väldigt kort anställningsperiod eller en känsla av
större otrygghet – få negativa följder för
arbetstagarnas hälsa.
Arbetsmarknadsparternas åsikter och åtgärder
Arbetsgivare tenderar att eftersträva större flexibilitet
medan fackföreningarna tenderar att eftersträva ett
ökat skydd för utsatta arbetstagare samt restriktioner
för vissa typer av arbetsformer som avviker från
normen. Regeringarna försöker i allmänhet finna en
balans mellan arbetsgivarnas och fackföreningarnas
åsikter och krav i frågan.
Under de senaste åren har fackföreningar och
beslutsfattare vidtagit en rad åtgärder för att försöka
förbättra rättigheterna för arbetstagare med en
anställningsform som avviker från normen som helhet
–
till
exempel
lagändringar
och
fackföreningskampanjer mot vissa former av, eller
praxis inom, ovanliga arbetsformer. Arbetsgivarna har
vidtagit färre åtgärder, men många gemensamma
åtgärder har vidtagits på trepartsbasis och involverat
företrädare för arbetsgivarna.
Vad gäller lagstiftningen om arbetsformer som avviker
från normen har lagstiftning och/eller kollektivavtal
antagits för reglering av olika avvikande arbetsformer,
beroende på ländernas lagstiftningsinstitutioner och
förfaranden. I vissa länder kombineras till och med
kollektivavtal med lagstiftning, medan komplicerade
frågor i andra länder när det gäller ovanliga
anställningsformer
regleras
med
hjälp
av
kollektivavtalsförhandlingar på trepartsnivå.
Åtgärder och politik för hantering av behovet av
flexibilitet å ena sidan och ett ökat skydd för
arbetstagare å andra sidan har i högre grad utarbetats
för att hantera ovanliga arbetsformer i allmänhet. Det
är fortfarande sällsynt med en särskild lagstiftning för
mycket ovanliga arbetsformer.
Politiska indikatorer
Med tanke på att ”mycket ovanliga”
anställningsformer är så förgängliga och skiljer
sig så pass mycket åt krävs en mer samordnad
respons för att gemensamt hantera både
arbetstagarnas och arbetsgivarnas behov.
Det måste vidtas förebyggande åtgärder med
avseende på hälsa och säkerhet för arbetstagare
med ovanliga anställningsformer för att öka
medvetenheten hos alla berörda parter om
behovet av ett riktat tillvägagångssätt.
Det är viktigt att understryka att det råder en
potentiellt högre risk för fattigdom bland personer
med en mycket ovanlig arbetsform, som tenderar
att förknippas med lågavlönat arbete som utförs
av lågkvalificerade arbetstagare.
Beslutsfattarna bör ta hänsyn till att svart arbete
är ett åtföljande problem i många länder,
eftersom den informella ekonomin återfinns i
periferin av ovanliga arbetsformer.
En verklig politik för flexicurity skulle kunna vara
en lämplig strategi. I detta avseende har
arbetsmarknadsparterna en betydelsefull roll när
det gäller att bedöma och skapa rätt balans
mellan flexibiliteten på arbetsmarknaden och
arbetstagarnas trygghet.
Ytterligare information
Eurofounds rapport, Very atypical forms of work [Mycket ovanliga
arbetsformer], finns tillgänglig på Internet på
http://www.eurofound.europa.eu/publications/htmlfiles/ef10091.htm
Sara Riso, forskare
[email protected]
EF/10/09/SV 1