Transcript Skogsbränder i Värmland - Värmlands Brandhistoriska Klubb

Skogsbränder i Värmland
Svedje- och hyggesbränning var tidiga orsaker till stora bränder i Värmland liksom blixtnedslag. Den äldsta skogsbranden i våra listor är från Stöpsjöskogen 1688. Även kolning och
slarv med bevakning tycks varit vanlig orsak till bränder. Ånglok har orsakat några bl.a. vid
1904 vid Kil station och hotade Nedre Apertin.
1914 års skogsbrandlag föreskrev att landskommunerna måste ha skogsbrandrotar. Städer
med landsbygd skulle också ha sådana rotar. 1944 års brandlag krävde ett brandförsvar i alla
kommuner och inkluderade hädanefter skogsbrandskydd.
Ca 100 bevakningstorn byggdes på 30-talet av skogsförsäkringsbolag och i början av andra
världskriget beslutade staten att bekosta ytterligare 225 torn. Syftet var till stor del att upptäcka bränder orsakade av krigshandlingar. Efter kriget avvecklades tornen söder om linjen
Karlstad – Gävle ty antalet upptäckta bränder i södra Sverige var mycket lågt. Under 60-talet
avvecklades all tornbevakning. 1943 fanns här 18 torn. 1955 genomfördes försök med flygbevakning. Resultatet blev så bra att verksamheten utvecklades och introducerades i Värmland
1958.
En skogsbrand i Gustaf Adolf socken, Hagfors, ödelade flera gårdar och väldiga skogsområden sommaren 1933. Det slogs värmerekord och torkan hade varit svår en lång tid innan
branden som blev den värsta som drabbat Värmland. Det började lördagen den 8 juli. Tusentals man från Hagfors, Ekshärad, Munkfors, Sunnemo och militär från Karlstad och Dalregementet bekämpade elden. Driften vid Hagfors bruk och andra bruk stoppades och arbetarna
skickades ut till bränderna. Med extratåg, bussar och bilar fördes massor av manskap till de
brinnande skogarna. Det samlades så mycket folk att det blev matbrist i affärerna och ett par
lastbilar avgick från Hakonbolagen i Karlstad till norra Värmland med flera ton matvaror.
Alla närliggande bryggerier körde dricka till manskapet. På söndagskvällen deltog ca 2000
personer i släckningen vilket hade ökat till ca 3000 senare under natten. Fronten var närmare
en mil bred. Det var risk att Gustafsfors samhälle skulle stryka med men genom att hugga upp
en bred brandgata lyckades man rädda samhället. Framkomligheten stördes av att bron vid
Uvån brändes och bilvägarna blev spärrade av bränder. Elden fortsatte in i Dalarna och i samband med blåst på söndagsmorgonen gick den över i toppeld. 1000 hektar brann.
En militär sprängning orsakade en mycket stor brand i Örnäs den 7 juli 1973. Branden berörde 300 hektar. Brandstyrkor från Deje, Forshaga, Kil och Karlstad deltog. Dessutom medverkade 350 militärer. Släckningen var stundom dramatisk då branden på ett område i den
hårda vinden övergick till toppbrand efter att en tromb bildats. Flera brandmän fick då fly för
livet. Uddeholmsbolaget hade försökt avstyra sprängningarna men inte fått tag i någon ansvarig. Det brann i flera dagar. I slutet av juni 1992 fann man fyra olika brandhärdar på
Brattforsheden. Bränderna spred sig snabbt i de torra markerna. Totalt blev 18 stationer var
inblandade på den ca 300 hektar stora branden. Dessutom deltog personal från A9 samt
mellan 200 - 300 frivilliga efter att radio Värmland gått ut med begäran om hjälp. Ett par
helikoptrar deltog. En person blev hämtad till förhör av polisen men släpptes i brist på bevis.
Numera kan man begränsa spridning med vattenbombning som visades i Värmland första
gången 1979. Men det är nog svårt att samla så mycket folk numera. Antalet militär är försumbart och färre är sysselsatta i skogen. Maskiner kan kompensera en del av personalbehovet.