Transcript Pipans skötsel - Svenska Pipklubben

Förord till första upplagan
Jan har i Rökringar då och då förmedlat valda
delar av sin enorma kunskap om pipor och hur
dessa bör skötas för att ge maximal njutning.
Den första artikeln fanns redan i nr 4 år 1992.
En hel del medlemmar har tillkommit sedan
dess och skulle säkert finna både ett och annat
guldkorn i dessa artiklar.
Jag minns själv, när jag som nyvorden medlem
läste artikeln Pipans skötsel och strax därefter
besökte Jan och fick se det hela omsättas i praktiken. Dagen efter
gick jag till järnhandlaren och köpte en bänkslip, ett antal polertrissor plus slipvax. En bit carnaubavax skaffade jag hos en piphandlare. Sedan dess har piporna sett ut som nya. De är både trevligare
att titta på och inte minst mycket godare att röka i så.
Eftersom jag har det mesta samlat i min dator, bestämde jag mig
därför för plocka fram artiklarna och sammanställa dem i ett litet
specialnummer i serien Svenska Pipklubbens skrifter. Eftersom Jan
redan har gjort en motsvarande sammanställning av all tillgänglig
pip- och tobakslitteratur, blir detta nr 2 i serien.
Lund november 1996
Bengt Carlson
Förord till andra upplagan
Det har gått mer än 15 år sedan första upplagan av denna skrift publicerades och mycket har hunnit hända. Vissa av artiklarna i denna
andra upplaga har därför uppdaterats för att bättre spegla läget idag.
Dessutom har ett antal artiklar lagts till för att göra den mer komplett. Vi hoppas den ska ge dig en god vägledning i konsten att ta
väl hand om dina kära pipor.
Matteröd mars 2012
Jan Andersson
Pipans delar
Benämningarna på pipans delar framgår
av ovanstående skiss. Några detaljer som
är viktiga för att pipan skall fungera tillfredsställande är följande:
Den del av rökkanalen som löper genom
halsen (från tapphålet till kammaren) skall
ha en diameter på 4 mm. Är den mindre
leder det till att pipan blir sur och draget
dåligt.
En annan detalj som det ofta slarvas
med från tillverkarnas sida är höjden på
bettet. Den idealiska höjden må vara individuell, men för de flesta ligger den på 3,5
- 4 mm. Ett för tjockt bett leder till att pipan känns obekväm i munnen och att man
får för stor salivavsöndring.
Kammarens utformning är också av
största betydelse. En cylindrisk kammare
som i skiss a är idealisk. Vissa pipmodeller kräver dock att kammaren är svagt
konisk. Ser den ut som i skiss b bör den
inte vålla några problem. Däremot är en
kraftigt konisk kammare som i skiss c helt
förkastlig. En sådan pipa är nästan omöjlig
att röka till botten. Efterhand som tobaken
förbränns, drivs fukten nedåt i den resterande tobaken. Den lilla mängden tobak i
botten och den lilla brandytan gör att det
bildas en fuktig klump, som nära nog är
omöjlig att förbränna, åtminstone med bibehållen njutning.
(Ur RR nr. 4/1992)
De klassiska pipmodellerna
De klassiska modellerna på pipor har alla
fått namn. De som jag tar upp här är de
vanligaste, och i de flesta fall är fabrikerna eniga om benämningarna när det gäller dessa. Sedan finns det en hel flora av
namn på andra modeller, mer eller mindre
knutna till en speciell tillverkare.
Den utan tvekan vanligaste pipmodellen är Billiard. Den kännetecknas av
det lätt rundade huvudet och att halsen är
kortare än spetsen.
Förlänger man halsen så att den blir
längre än spetsen får vi en Liverpool och
om vi byter den vanliga spetsen mot en sadelspets (se sid. 12) kallas den Lovat.Till
denna modell finns det en upphovsman,
hämtad ur den engelska adelsfamiljen Lo-
vat. Dock råder en viss oenighet om vem
inom familjen som skall få äran för detta,
men de flesta experter anser att det är Lord
Fraser Lovat, som levde under slutet av
1800-talet.
Samtliga nämnda modeller har rund
hals. Om vi tar en Liverpool eller Lovat
och gör halsen oval, får vi en Canadian.
Denna modell förekommer ibland med utpräglat lång hals, vilket kan vara mycket
elegant.
Nästa modell är Pot och det är inte
så svårt att gissa varför den fått sitt namn.
Den kännetecknas av de raka sidorna. För
att vara riktigt klassisk skall huvudets diameter vara större än dess höjd. Halsen är
vanligtvis rund.
Liksom med Pot är det inte så svårt
att gissa varför Apple har fått sitt namn.
Gör vi hals och spets lite längre och slankare får en Prince. En del fabrikanter anser att spetsen skall vara lite böjd för att
det skall vara en äkta Prince, men här går
uppfattningarna isär. Den som givit namn
åt modellen är prinsen av Wales (han med
Lily Langtree), som alltid rökte denna modell.
Bulldog är en annan av de genuint
klassiska. Den kännetecknas av kanten en
bit från huvudets ovansida. Oftast är här
en eller två ringar infrästa runt huvudet.
Det är svårt att säga var namnet kommer
ifrån, men som någon sade: ”Är det någon
pipmodell som skall kallas Bulldog, så
måste det vara denna”.
Gör vi huvudet lägre och bredare får
vi i stället en Rhodesian.
Cognac har ett huvud som påminner
om ett cognacsglas, medan Dublin kännetecknas av huvudets koniska form. Ofta är
det också lite framålutat.
En Zulu har ett huvud som en Dublin
men en svagt böjd spets, oftast med sadel.
Pipan skall vara ganska kort och kraftig.
Chimney (Skorsten) är en pipa med
smalt och högt huvud.
Poker eller Stand up Poker beskrivs
bäst av bilden. Mycket praktisk att ställa
ifrån sig. Den välter inte och spiller aska.
En böjd pipa kalls helt enkelt Bent.
Beroende på hur mycket böjd den är, benämnes den quarter-, half- eller fullbent. På bilden visas en half-bent. Men
den gamla svenska beteckningen Snugga
är kanske väl så trevlig.
(Ur RR nr. 4/1992)
Knottriga pipor
Den något vanvördiga rubriken ”Knottriga
pipor” har jag använt som beteckning för
pipor med ojämn yta. Det finns två olika
huvudgrupper bland dessa, de sandblästrade och de rustikerade. Tyvärr är dessa pipor mycket underskattade i Sverige vilket
är synd, för de har en skönhet som man lär
sig uppskatta alltmer ju längre man umgås
med dem. Dessutom har de vissa praktiska
fördelar. Men låt oss återkomma till detta
senare och först titta lite närmare på den
största gruppen, de sandblästrade.
Sanddblästring åstadkoms genom
att man besprutar pipan med sand under
högt tryck. De mjukare partierna av träet
avlägsnas härvid. Man kan undra hur man
från början kom på denna metod. Svaret
får man i en gammal katalog från början
av 20-talet, utgiven av Alfred Dunhill. Där
berättar han hur man 1914 hade importerat
ett lager algerisk briar som inte uppfyllde
de stränga kvalitetskrav man ställde. Den
blev undanstoppad i pannrummet i källaren, där det tydligen var mycket varmt. Då
någon råkade titta på klossarna flera månader senare visade det sig att dessa hade
bränts så att ådringen framstod i relief.
Hur det kunde bli så varmt i pannrummet
att detta fenomen inträffade är svårt att
förstå, men man får väl acceptera Alfred
Dunhills förklaring. Han tyckte emellertid att det var en originell och tilltalande
finish och man började inleda experiment
för att åstadkomma denna effekt med andra metoder. På så sätt kom man fram till
att sandblästring var den bästa och effektivaste.
Det är alltså Alfred Dunhill som bör
tillerkännas äran för att ha kommit på metoden med sandblästring. Visserligen har
vi bara hans egna ord på det, men å andra
sidan har de aldrig blivit emotsagda.
Från början användes två olika metoder för att framställa sandblästrade pipor.
Den ena var den tidigare nämnda, där man
sprutar sand under högt tryck på pipan.
Nackdelen med denna metod är dock att
den kräver investering i dyrbar utrustning.
Den andra metoden, som främst användes
av en del franska tillverkare, gick ut på
att man lade piporna i sand som upphettades mycket kraftigt. Denna metod var
tidsödande och vansklig och är i dag helt
försvunnen.
Man kan tydligt se en pipas ådring på
en sandblästrad pipa, dock kanske inte på
det sätt man väntar sig. Om man blästrar
en pipa med straight-grain-ådring (där ådringen löper lodrätt från toppen till botten),
får denna vågräta ringar runt piphuvudet.
Dessa ringar löper alltså vinkelrätt mot ådringen och följer årsringarna. Danskarna
kallar dessa ringar för ”ostegardiner”.
Personligen är jag mycket förtjust i
sandblästrade pipor och tycker det är lika
spännande att titta på dessa pipor som på
släta. De fördelar som brukar anges till
favör för de sandblästrade är lägre vikt,
svalare rök på grund av den större avkyl-
ningsytan, mindre känslighet för repor och
annan yttre påverkan. Alla dessa faktorer
är givetvis sanna, även om de två första snarast är av teoretiskt intresse. Den
sistnämnda är dock ett påtagligt faktum.
Sandblästrade pipor är pipor som man blir
DU med, som den numera avlidne danske
skribenten P. C. Olrik brukade uttrycka
det.
På rustikerade pipor har ytan gjorts
ojämn genom mekanisk påverkan. Dessa
pipor har länge haft ett dåligt rykte som
nog varit välförtjänt. Man såg förr ofta pipor av okänt ursprung, där man hade karvat ytan ojämn med kniv eller andra grova
verktyg för att därmed dölja grava fel och
brister. Dessa pipor är förvisso förkastliga
och bör undvikas.
Dock har rustikering i en förfinad
form fått en renässans under senare år.
Många välkända pipmakare och fabrikanter gör i dag rustikerade pipor. Här det
dock inte frågan om någon grovt tillyxad
yta, utan man använder betydligt finare
verktyg för ändamålet. Då det gäller enskilda pipmakare är det ofta ”tandläkarborrar” som kommer till användning och
man får en yta som påminner om sandblästring men ändå har sin egen stil. Fabrikanterna måste givetvis använda mer
rationella metoder. Jag kan intyga att metoden med s k tandläkarborr är tidsödande.
Jag har själv rustikerat ett antal pipor och
det är ett mycket roligt arbete — men visst
tar det tid.
Bland danska pipmakare som gör
rustikerade pipor kan nämnas Peter Hedegaard och Poul Winsløw, som båda gör
mycket fina rustikeringar. Engelska LJS
briars är också mycket framstående och irländska Peterson´s har en serie med mycket vackra och prisvärda rustikerade pipor.
Vilka pipor är det då man rustikerar
eller sandblästrar? Jo, det är pipor som har
små fel i ytan i form av så kallade sandspots. När sådana dyker upp, vilket det gör
på nästan alla pipor, har man två möjligheter. Man kan laga dem eller man kan blästra alternativt rustikera. Dessa små felaktigheter har ingen som helst betydelse för
pipans egenskaper eller livslängd, men på
en slät pipa sänker de priset avsevärt. Ju
fler lagningar desto billigare pipa.
Sandblästrade och rustikerade pipor är billigare än sin släta syskon. Som
ett kuriosum kan dock nämnas att så inte
alltid har varit fallet. I Dunhills prislista
från 1923 ser man att deras Shell Briar
(sandblästrade) är dyrare än de släta. Detta
beror sannolikt på det tidsödande arbete
sandblästring innebar på den tiden.
Om Du inte har någon sandblästrad
pipa är mitt råd att skaffa en sådan av bra
kvalitet. Jag tror att Du kommer att bli förtjust. Dessutom vill jag hävda (med risk
för att bli emotsagd) att de finaste sandblästringarna utförs av Stanwell. Titta på
deras sandblästrade pipor nästa gång Du
får tillfälle, så kan Du själv bedöma.
Då det gäller rustikerade pipor bör
man vara mer försiktig med vad man kö
per. Det är onekligen så, att man kan dölja
stora brister med hjälp av rustikering. Man
bör därför enbart köpa sådana pipor om de
är tillverkade av någon välkänd fabrik eller pipmakare. Dessa riskerar inte sitt goda
rykte genom att sälja något undermåligt.
Med detta kan jag bara önska Dig
mycket nöje med dina ”knottriga” pipor.
Medan jag har skrivit detta har jag rökt
en av mina sandblästrade Stanwell som är
vidunderligt vacker, tycker åtminstone jag
själv.
Från vännen Knut Hagen i Larvik fick jag
följande brev:
Er det noen nyttige tips om hvilke
pipe som passer til de forskjellige skjæringer av tobakk. Flake, mixture m.m. i forhold til pipens fasong, størrelse, tykkelse
på kammerets vegger o.s.v.
Med enkle ord sakt er artiklene både
om piper og tobakk svært interessante,
men for meg ville det vært til stor hjelp
om jeg hadde noen tips om hvordan jeg
kan omsette kunnskapen disse gir til min
daglige opplevelse av å røke en god pipe.
Kan du, Jan, gi oss noen tips om ”Hvilken
pipe skal jeg velge til den tobakk jeg nå
vil røke”?
Å prøve seg på nye tobakker er vel for oss
alle veldig spennende. Når flere personer
har deltatt i prøverøking, kommer det ofte
til uttrykk forskjellige oppfatninger. Kan
dette ganske enkelt henge sammen med
at man, kanskje naturlig nok, har valgt
forskjellig pipe. I artikkelen om pipens
deler tar du for deg kammerets utforming,
og nevner det sylindriske som det ideelle.
(Nesten synd for oss som har en svakhet
for den så klassiske Dublin, hvor kammeret blir konisk)
Det jeg konkret savner er litt kunnskap om hvilke pipe jeg bør velge når jeg
skal prøve min nye tobakk, og føler den
spente forventning etter å ha åpnet boksen. Blir det en god opplevelse, eller går
det ”rett i dass”. Og, om det går rett dit,
var det i tilfelle min egen feil.
(Ur RR nr. 6/1992)
Det är ett intressant ämne Knud tar upp,
men samtidigt ett ämne där det inte går att
ge några raka svar. Dessutom finns det en
del mer eller mindre oförklarliga fenomen,
vilka gör det än svårare – men kanske också intressantare. De synpunkter jag ger är
rent personliga och i bästa fall kan de kan-
ske leda till att man själv spinner vidare
på ämnet.
Den idealiska pipmodellen för alla
typer av tobak är enligt min mening en
Pot eller Billiard med ett lagom stort tobakshål, ungefär 19 mm. Så ville man vara
riktigt säker, skulle man egentligen bara
hålla sig till sådana pipor. Men då blev det
å andra sidan ganska tråkigt och visst finns
det många andra pipor som är lika bra att
röka i, det enda är att man inte kan vara
riktigt säker.
Den gamle redaktören P. C. Olrik,
som jag ofta refererar till, skrev en gång
att man bör röka en flake i en kraftig pipa
med tjocka väggar, som har möjlighet att
ta hand om den kraftiga värmeutveckligen. Däremot bör en nyansrik mixture
rökas i en tunnväggig pipa, eftersom de
olika smaknyanserna då bättre kommer till
sin rätt. Jag delar inte helt den gode Olriks
uppfattning i detta avseende. Enligt min
uppfattning smakar alla tobaker bäst i en
pipa med tjocka väggar. Då Olrik skriver
om den kraftiga värmeutvecklingen hos
en flake-tobak bör man känna till, att han
rökte flake på det traditionella sättet. Han
gnuggade alltså inte sönder skivorna utan
bröt dem på mitten och stoppade dem i pipan med spetsarna nedåt. Jag skulle inte
tro att många i dag tillämpar den metoden,
särskilt som de flesta flake-tobaker numera är så hårt pressade, att det blir svårt att
hålla eld i pipan.
Tobakshålets utformning har givetvis stor betydelse. I artikeln om Pipans
delar (se sid. 3) skrev jag att ett cylindriskt
tobakshål är idealiskt. Detta skall dock inte
tolkas som att alla koniska tobakshål är
förkastliga. Äldre piprökare minns säkert
de gamla Ratos-piporna som slutade i en
spets längst ner. De var omöjliga att röka
till botten och var verkligen förkastliga.
Men ett måttligt koniskt tobakshål bör inte
vålla några problem och är en nödvändighet i vissa pipmodeller. Jag tror nämligen
det är ytterst väsentligt att väggarna inte
blir tunnare längre ner på piphuvudet. Att
borra exempelvis en Dublin cylindriskt är
rent förödande. Pipan på vinjettbilden är
ett exempel på det - en W. Ø. Larsen från
70-talet. Visst är det en vacker pipa - men
omöjlig att röka. Orsaken är att man borrat
det koniskt formade huvudet cylindriskt,
så väggarna blir tunnare nedtill. Hade man
istället valt en konisk borrning, hade den
kanske fungerat.
Men det finns också en del oförklarliga fenomen som kan förbrylla, men samtidigt är lite av charmen med det hela. Jag
har vid flera tillfällen varit med om att en
pipa är helt omöjlig att röka, den blir glödande varm redan efter en kort stund. Men
en annan pipa i exakt samma modell kan
vara hur bra som helst. Vad beror det på?
Det är svårt att förklara och jag kan bara
komma med gissningar. En förklaring kan
vara träet - en kloss kan ha bättre förmåga
än en annan att avleda värme. Kanske kan
det också bero på turbulens. Jag vet inte!
Det är svårt att hitta en rationell förklaring.
Så för att sammanfatta dessa spridda
tankegångar och åtminstone försöka besvara Knuds fråga, vill jag säga så här:
Då jag provar en ny tobak och vill
ge den en så objektiv bedömning som
möjligt, väljer jag en traditionell klassisk
pipa, helst en Billiard eller Pot, med ett
tobakshål på ungefär 19 mm. Är tobaken
finskuren, kan ett något smalare tobakshål
vara att föredra, kanske 17 mm. Då har
jag gjort min grundläggande bedömning.
Sedan kanske jag med tiden upptäcker att
just den tobaken smakar ännu bättre i en
annan typ av pipa. Men det är en helt annan historia, som Kipling sade.
(Ur RR nr. 77/2010)
Spetsar, spetsar, spetsar
Spetsen (skaftet, munstycket) är en mycket väsentlig del av pipan. Visserligen är det
kanske inte i första hand spetsen vi betraktar, när vi står i begrepp att införskaffa en
ny pipa, men om inte spetsen harmonierar med piphuvud och hals blir helhetsintrycket inte tillfredsställande. Dessutom är
det ju den vi stoppar i munnen och som vi
alltså har mest intim kontakt med, när vi
röker vår pipa.
De vanligaste materialen till spetsar är ebonit (ett hårdgummimaterial som
också benämnes vulkanit), akryl, cumberland och konstbärnsten. De tre sistnämnda
är olika typer av syntetiska material. Horn
och bärnsten förekommer mest på antika
pipor.
Ebonit eller akryl
Fram till i slutet på 90-talet var ebonit det
vanligaste materialet, men idag har nästan
alla fabrikstillverkade pipor en spets av
akryl. Då det gäller pipmakarpipor är dock
fortfarande eboniten vanligast.
Till fabrikstillverkade pipor görs
spetsen från ett stöpt råämne – ett ämne
med ungefär den form som spetsen ska ha
i färdigt skick. Tidigare tillverkades sådana råämnen av ebonit, men numera görs
de uteslutande i akryl. I början var motståndet mot akryl kompakt, men kvaliteten har efterhand förbättrats avsevärt och
idag kan det ibland vara svårt att skilja en
akryl- och en ebonitspets åt. Detta visade
Stanwell med all önskvärd tydlighet vid
Danska Mästerskapet 1991, då man utan
att tala om det utrustade tävlingspipan
med en spets av akryl. I likhet med mig
märkte de flesta ingenting. Fördelen med
akrylspetsar är att de inte missfärgas lika
lätt som ebonit.
10
En och annan pipmakare använder
akryl, men majoriteten fördrar fortfarande
ebonit. Åtminstone gäller detta pipor i de
högre prisklasserna, där spetsarna görs
helt för hand. Man utgår då från en massiv stång (eller en platta) som är oerhört
hårt pressad. Att göra en spets på det sättet är både svårt och tidsödande och kan
ibland ta lika lång tid som att göra resten
av pipan. Numera förekommer även helt
handgjorda spetsar av akryl.
Tappen
Detta är den detalj på en pipa som oftast
orsakar problem och trasiga tappar står för
huvuddelen av alla pipreparationer. För att
i någon mån råda bot på detta använder
man ibland ett annat material i tappen än
i resten av spetsen. Det vanligaste är delrin, ett material som är mer ”förlåtande”
om man till exempel tappar en pipa. Det
förekommer delrintappar både på spetsar
av akryl och ebonit.
Världen skulle dock inte vara så full
av knäckta tappar om man var lite mer
försiktig. Att man råkar tappa en pipa kan
hända vem som helst, men att hålla pipan i
spetsen och knacka ur den mot ett hårt underlag är ren misshandel. Ett annat vanligt
och felaktigt förfarande är att ta spetsen ur
pipan när den är varm. Detta kan leda till att
inte bara tappen utan även halsen knäcks.
Orsaken är att träet och eboniten utvidgar
sig olika mycket vid uppvärmning. Detta
kan man märka om man har en pipa, där
spetsen sitter lite löst. Så snart pipan blivit
varm sitter den oftast stenhårt.
Om en spets är för trög, kan detta i
de flesta fall åtgärdas enkelt. Ta lite vanlig
tvål och gnid på tappen. Vanligtvis räcker
detta. Skulle så inte vara fallet, får man ta
ett fint sandpapper, rulla det runt tappen
och vrida några gånger. Men ta det försiktigt! Slippapperet tar fort och blir tappen
för lös, är detta mycket svårare att åtgärda. Börja inte slipa förrän du försökt flera
gånger med tvål och är säker på att denna
metod inte hjälper.
Är tappen för lös blir det genast mer
komplicerat. Har pipan stått oanvänd länge
är det normalt att den sitter lite löst. Gör
ingenting förrän du har rökt 5-10 stopp
i pipan. Oftast har då problemet lösts av
sig självt. Men sitter spetsen ändå för löst,
kanske till och med så löst att det är risk
att du tappar piphuvudet, måste givetvis
något göras. Har tappen suttit bra från
början och du inte har slipat den, kan det
vara enkelt åtgärdat. Orsaken kan vara att
tappen på något sätt blivit deformerad, exempelvis genom att man har tagit ur den
medan pipan ännu är varm. Eftersom spetsen eftersträvar att återta sin ursprungliga
form kan det räcka med att värma den försiktigt. Detta gör man lämpligen över ett
stearinljus, spritlåga eller med varmluftspistol. Var noga med att inte hålla tappen
så nära att den bränns och vrid den hela
tiden. Vänta tills den svalnat ordentligt
(har du bråttom, kan du spola den i kallt
vatten) innan du provar. Det är då mycket
möjligt att den sitter bra igen. Tyvärr kan
även motsatsen inträffa, att den sitter ännu
lösare. Då är förklaringen att tappen från
början varit för liten och vid något tillfälle
tryckts ihop för att sitta ordentligt.
Det finns en metod att åtgärda även
detta, men den är synnerligen vansklig.
Man kan värma tappen och sedan trycka
den försiktigt mot en plan yta, så att den
trycks ihop en aning. Man får sedan hålla
den i detta läge tills den har svalnat. Risken är dock mycket stor, att man antingen
trycker lite snett eller för hårt, så att tappen
blir skev. Dessutom har metoden ytterli-
gare en nackdel som hänger samman med
vad vi konstaterade tidigare, nämligen
att eboniten strävar efter att återta sin ursprungliga form. Efter en tids användning,
då spetsen blivit varm några gånger, kan
den sitta löst igen.
Det finns ytterligare ett sätt, som är
enkelt och riskfritt men får upprepas då
och då. Man tar nagellack (helst ofärgat)
och sätter en liten sträng längs tappen.
Måla inte runt hela, det blir alldeles för
tjockt. Detta får tappen att sitta fast, men
nagellacken slits bort efter en tid, och då
får man upprepa proceduren. Kanske en
lite udda metod, men den fungerar och är
riskfri.
Men det bästa man kan göra med en
lös tapp är givetvis att byta den. Det är inte
särskilt kostsamt men måste överlåtas åt
en fackman.
Böjning av spetsar
Säkert har du någon gång stött på en pipa,
där du inte varit helt nöjd med spetsens
böjning. Detta är mycket lätt att åtgärda
och innebär inga större risker, åtminstone
inte om man är försiktig.
Alla spetsar är från början raka och
spetsen till en krokig pipa har gjorts helt
färdig, innan den böjts. Värmer man därför en krokig spets, kommer den att räta ut
sig. Vill man öka eller minska böjningen
på en spets, värmer man den försiktigt på
samma sätt som beskrevs då det gäller tappar. Akta bara så att spetsen inte bränns,
då kan det vara omöjligt att få den snygg
igen. Rör den hela tiden, så att hela området som ska böjas blir jämnvarmt. Den ska
kunna böjas utan att man använder någon
kraft alls. Håll sedan spetsen i önskat läge
tills den svalnat eller spola med kallt vatten. För säkerhets skull kan det vara klokt
att trä en piprensare genom spetsen så att
rökkanalen inte blir skadad.
11
Insticksspetsar
På instickspipor undviker man alla problem med den känsliga tappen, eftersom
det helt enkelt inte finns någon. Denna typ
av pipor kallas på engelska Military eller
Army, beroende på att de ansågs lämpliga
för militärer genom sin robusta konstruktion. Änden på en sådan spets är svagt konisk, så att den kilas fast i halsen. Halsen
förstärks då oftast med en metallring. På
en instickspipa kan man ta ur spetsen utan
risk, även när pipan är varm.
Ett pipmärke (Charatan) har som specialitet att göra dubbel sadel på sina spetsar. De
har då en vanlig sadel nära halsen och en
mindre nära bettet.
Är spetsen jämnbred (sedda ovanifrån),
kallas den parallellspets.
Olika typer av spetsar
En normal spets avsmalnar ungefär jämnt
från halsen till bettet. Avsmalnar den kraftigt under en begränsad del, kallas den på
engelska tapered och på danska køllespids.
Någon svensk benämning finns inte, och
jag har inte kunna komma på någon bra.
Kom gärna med förslag. Så här ser den i
alla fall ut.
Fishtail innebär att spetsen blir bredare
mot bettet, så att den ser ut som stjärtfenan
på en fisk.
En sadelspets har en ”sadel”, där den smalnar av kraftigt för att sedan vara ungefär
jämntjock fram till bettet.
Sedan finns det förstås mängder av fancyspetsar och olika kombinationer av ovanstående. Så när det kommer till kritan,
finns det nästan ingen begränsning på hur
en spets kan se ut.
Det förekommer även spetsar med ensidig sadel, dvs hela avsmalningen sker på
ovan- eller undersidan av spetsen.
(Den ursprungliga artikeln om spetsar publicerades i RR nr. 4/1992. Sedan dess har
dock så mycket hänt då det gäller material
att artikeln här omarbetats kraftigt).
Pipa med insticksspets
s. k. Army-mounted.
12
Pipans inre mått
av Bengt Carlson
En gång när jag satt hos Bo Nordh i hans
verkstad hade han just fått en försändelse
från en av sina amerikanska pipkunder,
Rick Newcombe. Den innehöll några borr,
som skulle användas på de pipor Bo gjorde
åt honom. I stället för att göra rökkanalen
4 mm som de flesta (inklusive Bo) brukar
göra, ville Rick ha den 4,3 eller 4,6 mm,
beroende på hur stor pipan var. Vi skakade
båda på huvudet, men Bo använde borren
på Ricks pipor. Kunden har ju alltid rätt.
Häromdagen kom jag att bläddra i
Rick Newcombes bok, In Search of Pipe
Dreams igen. Där finns ett helt kapitel om
detta med pipans innermått, och Rick berättar där att han ”öppnar upp” alla pipor
han köper, även dyrgripar från våra bästa
pipmakare. Det gäller såväl rökkanalen i
piphalsen som den genom skaftet. Det senare vill han ha 3,5 mm i början för att sedan smalna av till 3 mm 2 mm genom bettet. Han har försökt få många pipmakare
att göra piporna på detta sätt och en del
gör så på pipor som de vet ska gå till honom. Men inte på några andra pipor. Dels
är man kanske skeptiska till Ricks idé, dels
(och framför allt) vet de att de skulle få in
många reklamationer efter att mera hårdbitande pipkunder än Rick ganska snart
skulle bita igenom skaftet. För om man ska
göra rökkanalen 2 mm och samtidigt hålla
bettet bekvämt på utsidan, dvs högst 4 mm
tjockt, så blir väggarna ju tämligen tunna.
Ligger det någonting i vad Rick säger?
Rökkanalen
När jag provade ett antal av mina pipor
fann jag att det var viss skillnad på hur
bra draget var. Jag plockade ut de 3-4 pipor som kändes ”trögast” och började med
att borra ur rökkanalen i piphalsen till 4,5
mm. Det blev ingen som helst förbättring!
Boven i dramat måste alltså ligga i skaftet.
Så jag vidgade kanalen från 3 till 3,5 mm
genom ca hälften av skaftet på ett par pipor. Ingen effekt!
Men det visste jag egentligen redan
sedan tidigare. Nej, det som är helt avgörande är hur det ser ut de sista två-tre
centimetrarna, dvs passagen genom själva
bettet. Och det väsentliga är vilken volym
denna passage har, inte nödvändigtvis diametern på borret. Så först tog jag fram ett
koniskt borr för att få en jämn övergång
från mina 3,5 mm till ca 2 mm fram till
den sista centimetern. Sedan kommer själva slitsen. Trots att höjden på denna bara
är 1,6-1,8 mm så ska det kunna ”svälja”
minst samma volym luft (rök) som 3-millimetershålet längre in i skaftet. Det gäller
alltså att vidga det tillräckligt mycket åt
sidorna. I genomskärning, sett ovanifrån,
ser rökkanalen ut som ett ’Y’, som det alltså gäller att göra tillräckligt ”bredbent”.
Själv använder jag 1,7 mm-borr för detta
och ”snyggar” sedan till det hela med små
nålfilar så att det i slutändan blir kanske
högst 1,8 mm i höjdled.
På de av mina pipor där draget var
trögare än önskvärt kunde jag notera att
vidgningen i sidled bara var ca 4-5 mm.
Den Cornelius-pipa som jag beskrev i nr
65 av Rökringar har ett alldeles fantastiskt
bra drag, har en mynning i bettet på ca 1,7
mm hög men är ca 8 mm bred. Igenom
detta kan man utan problem dra en fluffig
piprensare! Så jag gav mig på ett par-tre av
mina pipor och vidgade mynningen i bettet ett par tre millimeter. Och si, plötsligt
blev det nästan Cornelius-drag i dessa pipor. Så numera borrar jag förstås alla skaft
på detta sätt.
13
Hur gör man?
Nu frågar ni er förstås hur man åstadkommer en sådan förändring om man inte är
pipmakare. För jag utgår ifrån att de flesta av er har åtminstone någon pipa som
”trilskas” och aldrig blir en älsklingspipa
för att draget är dåligt. Själv har jag som
sagt gjort det på frihand med ett 1,7-mmborr.Men det tar sin tid innan man lär sig
att vidga hål på det sättet. Mina första 25
försök resulterade i något som mera såg ut
som åttor än som raka streck (borren drar
ju åt ena hållet). Men skaffa ett par små
nålfilar, en rund och en platt (ca 1,5 mm
tjocka). Ta av det mesta av ”överskottet”
med dessa filar och gå helst kanske 1,5 cm
in i skaftet. Vik sedan ett fint sandpapper
(600 korn) 4- eller 8-dubbelt och snygga
till ytor och kanter med detta. Om ni har
en Bengt-pipa med otillfredsställande drag
kan jag ställa upp och göra jobbet. Kostnadsfritt.
Men innan ni köper nästa pipa rekommenderar jag att prova draget i den
och inte bara falla för en tilltalande yttre
form. Det brukar inte vara populärt att
sticka pipan i munnen innan man köpt
den, så ta med en tjock piprensare och kör
den fram och tillbaka i pipan. Den ska lätt
gå igenom bettet och den ska inte möta
motstånd någonstans på vägen fram till tobakshålet. En gammal sanning som alltså
visar sig vara riktig.
(Ur RR nr. 75/2009)
Pipans skötsel
Att sköta sina pipor är ingen omfattande
operation om man gör det regelbundet, så
att pipan inte hinner gro igen. Jag skall
först ta upp några saker som gör, att en
pipa inte fungerar bra och därför inte skänker dig det nöje den rätteligen borde göra.
Då jag beskrev pipans olika delar, nämnde jag att den del av rökkanalen som går
genom halsen skall vara 4 mm. Jag skall
uppehålla mig en del vid det, eftersom det
enligt min erfarenhet är den vanligaste orsaken till att en pipa inte smakar optimalt
och lätt blir sur.
I normala pipor skall diametern alltså vara 4 mm. I vissa mycket slanka pipor
kan man ha tvingats att minska den till 3,5
mm. Detta är acceptabelt, men klenare än
så får den inte bli. Tyvärr slarvar fabrikanterna ibland med detta, och jag har träffat
på pipor av välkända märken som bara har
en rökkanal på 3 mm. Dessa pipor har oftast fungerat bra de första stoppen, men så
snart det har blivit lite beläggning i rökka14
nalen har de blivit alldeles hopplösa.
Det finns olika hjälpmedel för att
hålla rökkanalen i form. Ett är den halvcirkelformade stålskena med skarp framkant
som finns i vissa pipverktyg. Ett annat är
en handborr. Använder man ett sådant bör
detta hålla 3,5 mm. Då går man inte helt
in till träet och för man det lite fram och
tillbaka så att det löper lätt, blir öppningen
fullt tillräcklig. I nödfall kan man använda
en bit ståltråd i samma dimension, men det
är mer tidsödande och betydligt besvärligare.
Upptäcker man att rökkanalen är för
trångt borrad, bör man få det åtgärdat. Är
man händig och har en handborrmaskin
(helst med steglöst varvtal), kan man fixa
det själv, åtminstone när det gäller raka pipor. Krökta pipor är lite vanskligare och
här kan det vara lätt att borra fel. Vill Du
inte göra det själv, får Du kontakta din tobakshandlare. Om han inte har möjlighet
att hjälpa dig, kan Du ta kontakt med nå-
gon av de pipmakare som finns listade på
Svenska Pipklubbens hemsida (se Pipor &
Pipvård - Vem reparerar din pipa).
Efter detta bör man köra igenom en
piprensare med någon rengöringsvätska
på. Det finns olika sorter hos välsorterade
tobakshandlare, som alla brukar fungera
bra. Skulle Du inte få tag på någon, får Du
gå till Systembolaget i stället. Sprit fungerar också alldeles utmärkt.
Är rökkanalen i form skall Du kunna köra igenom en dubbelvikt piprensare
utan problem. Hela den här operationen
låter kanske krånglig, men om man kontinuerligt underhåller sina pipor är den inte
särskilt tidsödande.
Ett par små påpekanden är kanske på
sin plats.Var försiktig med rengöringsvätskan, så att Du inte får droppar av den på
utsidan av pipan. Det kan bli matta, fula
fläckar. Du har säkert också märkt att piprensare luddar, mer eller mindre beroende
på kvalitet. Det är givetvis inte bra om de
släpper ludd inne i pipan. Du kan undvika
detta genom att dra piprensaren ett par
gånger mellan tummen och pekfingret innan Du använder den. Och köp piprensare
av bra kvalitet!
När jag under min gymnasietid tog
mina första trevande steg som piprökare,
blev man inte accepterad bland de ”stora
pojkarna” förrän man hade rökt in pipan.
Med detta menades att det bara skulle finnas ett litet, litet hål, där man kunde pressa
ner några få tobaksstrå. Mycket tobaksnjutning blev det inte och eländigt sur blev
pipan, men det var viktigt att hänga med
och göra som alla andra.
Beläggningen i en pipa skall inte
vara mer än 1-2 mm. Det är tillräckligt för
att skydda träet och det orsakar inte för
stora spänningar när pipan blir varm. Och
dessutom blir det plats för tobaken!
För att hålla beläggningen lagom
tjock, finns ett antal olika verktyg i marknaden. De vanligaste är nog de stålbrotschar som finns i olika dimensioner och
utföranden. Dessa fungerar utmärkt, men
man måste givetvis ha dem i rätt storlek.
Sedan finns det ställbara brotschar.
En variant är tvåbladig och dimensionen
ställes med hjälp av en skruv. Bland annat Dunhill tillverkar en sådan. Denna typ
tycker jag är svår att använda.
Vill man ha en steglöst ställbar
brotsch så finns en trebladig sådan, som
är alldeles utmärkt. Den fungerar till alla
pipor och är mycket lätt att använda.
Dessutom innehåller den ett handborr för
rökkanalen. Tyvärr är detta lite för klent
(3 mm), men i brist på bättre kan man använda det.
För mindre urskrapningar är en pipkniv det bästa. Observera dock att det måste vara en pipkniv som är rundad längst
fram. Använder Du en vanlig spetsig kniv,
skadar Du botten i pipan. Pipknivar finns i
en mängd utföranden.
Innan jag lämnar ämnet om skötseln
av pipans inre, vill jag bara nämna en sak.
I många pipor (speciellt franska) finns en
metallsak längst fram på pipspetsen. Avsikten med denna är att hindra kondens att
komma in i munnen. Enligt mitt tycke är
sådana fullständigt meningslösa. De försämrar draget och skulle man behöva köra
in en piprensare medan man röker, så går
inte det. Kasta bort den!
Pipans yttre vård
Hittills har vi ägnat oss åt pipans inre vård,
men vi vill ju också att den ska se vacker
ut, något som i högsta grad förhöjer njutningen av piprökning.
Då det gäller piphuvudet är detta
mycket enkelt. Den blanka finishen på
en slät pipa har åstadkommits genom att
den polerats med carnaubavax. Detta vax
15
försvinner emellertid ganska fort. Pipan
blir matt och om den inte tillförs nytt vax,
kommer den så småningom att se matt och
tråkig ut. Det är mycket enkelt att vaxa en
pipa. Man tar bara en bit tyg eller sämskskinn och gnider vaxbiten mot denna så att
man får ett tunt lager, sedan är det bara att
gnida in vaxet. Om man gör det när pipan
är varm, går det lättare. Sedan polerar man
av pipan med en annan duk. Har man gnidit in vaxet medan pipan är varm, bör man
vänta med poleringen tills den har kallnat.
Vill man ha pipan högglansig, får
man gnida mycket intensivt, men de flesta
är nöjda med att den blir blank och ser
fräsch ut. Regelbundna vaxningar medför
att träet suger upp så mycket vax det behöver och ytan blir vackrare ju äldre pipan
blir. Den åldras alltså i skönhet. Denna
behandling gäller släta pipor. Sandbläst-
rade och rustikerade piphuvududen kräver
ingen speciell yttre vård.
Det finns små klossar med carnaubavax att köpa hos välsorterade tobakshandlare. Det är inga stora mängder som går
åt, och även en mycket liten bit räcker i
åtskilliga år.
Vill man göra det enkelt för sig, finns
ett lättare sätt. Det finns nämligen putsdukar som är vaxbehandlade på ena sidan
och obehandlade på den andra. Sidorna på
putsduken har olika färg, så att man inte
förväxlar dem.
En metod som inte kräver någon utrustning alls, är den s k näsfettsmetoden.
På vår hud samlas fett, och vid näsryggen finns alltid en liten ansamling. Om du
gnider pipan mot näsryggen, kan du se att
den blir alldeles blank. Sedan är det bara
att polera med en torr duk. Det finns de
som anser, att denna
metod är överlägsen alla andra och att
speciellt jungfrupipor
(ofärgade pipor) blir
vackrare med denna
metod än med någon
annan. Den är i alla
fall enkel, eftersom
man alltid har vaxet
med sig.
Tyvärr
förekommer det i handeln
en del pipor, även av
kända märken, som
är lackerade. Detta
är beklagligt och förkastligt. Lacken hindrar träet att andas,
och dessutom blir en
sådan pipa fulare ju
äldre den blir i motÖverst till vänster syns en traditionell brotsch som finns i
sats till andra pipor.
olika storlekar. Det stora verktyget är en ställbar brotsch.
Det händer att lacken
Kostar en del pengar men fungerar väldigt bra.
16
blir repig och slits av fläckvis. Det bästa
man då kan göra är att slipa av lacken och
sedan polera och vaxa den, eventuellt efter
infärgning. Detta bör man dock inte ge sig
på själv, såvida man inte har en polermaskin hemma.
Ebonitspetsar
De flesta pipmakarpipor och även de flesta
äldre fabrikstillverkade pipor har spetsar
(skaft) av ebonit (kallas även vulkanit).
Detta är ett hårdgummimaterial som är
alldeles utmärkt för detta ändamål - det är
lagom hårt för att vara bekvämt att bita i
och lätt att forma i varmt tillstånd, om man
till exempel vill böja en spets. Nackdelen
är dock att det tål ljus och vatten dåligt och
då lätt missfärgas. En missfärgad spets inte
bara misspryder pipan, den smakar också
illa. De flesta av oss har väl råkat ut för att
köpa en pipa som legat länge i lager hos en
tobakshandlare, kanske t o m i skyltfönstret, och kunnat konstatera att den smakar
vidrigt. Att återställa en sådan, kraftigt
missfärgad spets är inte lätt, om man inte
har tillgång till en polermaskin. Det finns
ett antal medel i handeln som är avsedda
för ändamålet och jag har provat åtskilliga,
men dessvärre funnit dem värdelösa. Åtminstone om man inte besitter en oändlig
tålmodighet och massor av energi.
Har man däremot lite hobbymaskiner hemma är det lättare ordnat. Bäst går
det med en slipmaskin, men en borrmaskin som man kan göra fast i ett stativ eller
skruvstäd duger också. På slipmaskinen
plockar man bort smärgelskivorna och
ersätter dem med polertrissor av tyg, som
finns att köpa i järnhandeln. Hos samme
handlare köper man också ett polermaterial som är mörkt vinrött eller brunt till färgen och brukar betecknas som polermassa.
När man tagit detta på trissan, kan beläggningarna poleras bort om de inte är alltför
kraftiga. Skulle detta vara fallet, får man
först slipa med ett mycket fint sandpapper.
De små repor som uppstår tar polermedlet
bort. Spetsen blir då svart, men inte särskilt blank. För att få den blank krävs ett
vitt vaxpolermedel som heter Alba och
som också brukar finnas i järnaffärerna.
Detta gör spetsen högglansigt svart, och
den kommer att se ut som då den var helt
ny. Helst bör man ha två tygtrissor, en för
vardera medlet. Man avslutar sedan det
hela med att polera spetsen med carnaubavax.
Nämnas bör också att Alba är det
medel som pipmakare använder för den
sista poleringen av pipan innan den vaxas.
Om du därför har några lite nedgångna
piphuvuden, kan du polera dem med Alba
innan du vaxar dem.
Kan man inte polera spetsarna med
maskin, gör man nog klokast i att överlåta arbetet till en fackman. Kan inte din
tobakshandlare ombesörja det, så tag kontakt med någon av de pipmakare som finns
listade på vår hemsida.
Det enda som kan förebygga missfärgning av pipspetsarna är att man torkar
av dem efter att de använts. Även en pipa
som har blivit stående en längre tid mår
bra av att tas fram då och då för en avtorkning av spetsen, åtminstone om den förvaras i dagsljus. Har man dem i lådor eller
på andra mörka ställen klarar de sig bra,
men i allmänhet föredrar vi väl att förvara
piporna så att vi kan se dem. Se dock till
att de aldrig står i direkt solljus. Detta kan
på kort tid göra spetsen helt missfärgad.
Dessutom kan det bleka piphuvudet.
Syntetiska spetsar
Numera har i stort sett alla fabrikstillverkade pipor och även en del pipmakarpipor
spetsar av syntetiska material. De vanligaste materialen är akryl, cumberland och
17
konstbärnsten. Dessa spetsar
missfärgas i regel inte om man
bara torkar av dem någon gång
då och då. Skulle en sådan spets
trots allt få en viss beläggning
är det oftast lätt att åtgärda, till
och med utan maskiner.
Gamla
traditionalister
som jag har givetvis en viss
förkärlek för ebonitspetsar eftersom vi är uppfödda med
dem. Men utvecklingen har
gått framåt då det gäller syntetmaterial och idag kan det till
och med vara svårt att skilja en
ebonitspets från en av akryl.
(Ur RR nr. 6/1992 och 8/1993)
Pipstoppare finns i alla tänkbara utföranden
Salt-alkohol-metoden
av Anders Nilsson
I senaste numret av Rökringar såg jag en
fråga angående rengöring av pipor med
alkohol och salt. Därom kan jag ge besked, ty jag var med... Jag har med stor
framgång rengjort åtminstone några dussin pipor på det här viset. Det har kommit
att bli ett standardförfarande när det gäller att restaurera begagnade pipor, för inte
bara försvinner den ”räliga” smaken i sura
pipor, men även de flesta kvardröjande
smakelement från aromatiska tobaker som
kanske tidigare ägare avnjutit...
Själva förfarandet går till så här: Pipan görs ren med vanliga metoder så gott
det går, samt brotschas ur. Munstycket tas
ur och tapphålet täpps med någon slags
kork. Pipan fylls med salt, på så sätt att
såväl rökkanal som tobakshål blir helt
fyllda. Det är lämpligare att använda fin18
kornigt salt i stället för grovt, eftersom det
dels fyller ut bättre i pipan och dels har en
större yta. Det brukar poängteras att man
ska använda ett salt utan jod, eftersom jod
har en inte vidare behaglig smak som man
kanske inte ska riskera att få i pipan. Jag
har dock vid något tillfälle provat med
vanligt jodsalt utan att märka någon bismak, men varför chansa?
Den saltade pipan ställs på sådant sätt
att saltet inte rinner ut. Med en pipett droppas alkohol på saltet, tills att det förefaller
helt genomfuktat, men inte vått. I de flesta
fall brukar det röra sig om kanske 10-15
droppar. Det går dessvärre inte att använda
vanligt brännvin eller annan sprit avsedd
för mänsklig konsumtion, eftersom den
innehåller alltför mycket vatten och sålunda skulle ha löst upp saltet. Idealiskt vore
finsprit (apotekssprit) men de flesta av oss
har väl inte tillgång till sådan. Istället får
det duga med rödsprit - dock inte vanlig
T-Röd, som ju innehåller ett fruktansvärt
bittert kräkmedel. Det vill man nog inte
ha i sina pipor... Det finns dock nuförtiden andra fabrikat av rödsprit, som istället
innehåller några procent isopropanol. Det
är det ämne man brukar ha att göra rent
bandspelare och grammofonnålar med, är
helt smaklöst och avdunstar helt. Man bör
däremot nog inte dricka det... Karburatorsprit går också bra - Det är väl den som
heter T-Grön? - såvitt jag minns innehåller
den också isopropanol men inget bittermedel. Det gäller att leta på hyllorna på bensinmacken och läsa etiketterna noga... För
säkerhets skull kan man ju doppa ett finger
i spriten och smaka - Smaken av bittermedel i rödsprit tar man inte fel på...
Nu är det bara att låta pipan stå tills
all alkohol har avdunstat, vilket brukar ta
minst ett dygn. Vid det laget har saltets yta
i tobakshålet blivit till en hård skorpa av
något som ser ut som farinsocker, fast be-
tydligt mindre aptitligt... När man skrapat
bort detta hårda skal brukar det gå att hälla
ut resten av saltet. De sista kornen dras ur
med piprensare.
Det måste poängteras att de finns de
som påstår att deras pipor tagit skada av
den här behandlingen, att träet på något
sätt blivit uttorkat och till och med spruckit. Jag har aldrig märkt några sådana effekter, dock, och jag tror nog att de flesta som
har försökt metoden blivit nöjda. Det finns
de som menar att enda gången ett pipstopp
smakar riktigt bra är första stoppet efter
en saltbehandling! Det är kanske att gå till
överdrift, men inget annat jag provat kan
så effektivt ta bort den unkna smaken i en
riktigt sur pipa. Är man orolig för eventuella bieffekter kanske man inte i första hand
ska prova på sina finaste pipmakarpipor,
utan hellre på något loppmarknadsfynd.
En viss försiktighet är också att anbefalla,
så att ingen sprit hamnar på utsidan av pipan. Som bekant löser spriten vaxet och i
värsta fall även betsen...
(Ur RR nr. 60/2006)
Bilden hämtad ur P. C. Olkiks
Bogen om Piber og Tobak
(1978)
19
Alltsedan vi här i Europa började röka pipa
på 1500-talet, har man provat snart sagt
alla tänkbara material för att tillverka pipor. Trots detta har man bara hittat tre material som egentligen är lämpade att göra
pipor av. Först var det lera, på 1700-talet
kom man underfund med sjöskummets
goda egenskaper och hundra år senare fick
briarroten sitt genombrott.
De pipor vi benämner kritpipor är
alltså tillverkade av lera. Den felaktiga
beteckningen kritpipa har tillkommit, eftersom leran som används är vit och påminner om krita. Jag ska här och nu inte
uppehålla mig vid kritpipans långa och intressanta historia utan istället ägna mig åt
de kritpipor som finns i dag och vad de kan
skänka oss, moderna tiders piprökare.
De kritpipor som finns i handeln tillverkas i Gouda, Holland eller i England.
Det finns också en mindre tillverkning i
USA, men pipor därifrån har jag aldrig sett
på denna sidan Atlanten.
De vanligaste modellerna är antingen
den mycket långa pipan med lätt böjd hals
(churchwarden) eller de små korta raka
piporna. Den förstnämnda varianten har
vanligen stort huvud som rymmer åtskilligt med tobak. Genom sin längd — ofta
35-40 cm — är den mycket bräcklig. Den
är dessutom svår att göra ren eftersom det
är svårt, om inte omöjligt, att hitta så långa
piprensare. Den är därför inte idealisk att
röka i.
De kortare varianterna, som dessutom har ett betydligt mindre tobakshål, är
20
däremot mycket okomplicerade att röka.
De finns i en mängd olika utföranden, ofta
med figurer på huvudet eller halsen. Längden är 12-15 cm, och därigenom är de förhållandevis hållbara. Dock, tappar man en
sådan pipa på ett hårt golv, är det bättre att
hämta en sopskyffel än att böja sig ner för
att ta upp den. Man ska givetvis heller inte
hålla den i halsen och knacka ur den mot
ett hårt föremål, men det gör du väl inte
med dina briarpipor heller.
Behandla kritpipan väl, så har den
lång livslängd. Jag har ett 15-tal kritpipor,
flitigt använda, och de är alla mer än tio år
gamla. Inte en enda har gått sönder.
Varför ska man då röka kritpipa när
vi har våra både vackra och goda briarpipor? Ja, givetvis vill jag inte anbefalla att
man ska gå över till kritpipa istället för briarpipa. Men vid enstaka tillfällen kan det
vara trevligt att känna sig förflyttad tillbaka
i tiden. För man känner onekligen historiens vingslag när man stoppar en kritpipa i
munnen. Dessutom ger kritpipan en renare
tobakssmak än någon annan pipa, möjligen med undantag för sjöskumspipan. Den
är alltså idealisk då man vill testa en ny
tobak. Leran sätter ingen som helst smak
på tobaken.
De kritpipor i traditionellt utförande
som saluföres i dag är nästan uteslutande
oglaserad. Detta var också den vanligaste
varianten under dess storhetstid, även om
glacerade pipor förekom redan på ett tidigt
stadium.
En kritpipa är billig i inköp. När vi
räknar 100-lappar för att köpa en briarpipa, kan vi här räkna tior. Men även om
pipan är billig, ska den givetvis fungera
oklanderligt. Stick igenom en piprensare
så att du ser att rökkanalen är fri. Det är
inte ovanligt att det sitter en lerklump där
kanalen mynnar i tobakshålet. De brukar vara lätta att avlägsna, men man kan
ju överlåta detta åt tobakshandlaren, så
slipper man råka ut för tråkigheter när
man kommer hem. Vid bettet och ett par
centimeter upp på halsen är många pipor
lackade. Om så inte är fallet bör man göra
det själv innan man stoppar den i munnen.
Annars klistrar leran fast vid läpparna på
ett obehagligt sätt. Det kan givetvis göras
med lackfärg, men enklast är att låna lite
av hustruns nagellack. Sätt en bit tejp runt
halsen ett par centimeter ovanför bettet, så
att du får en jämn kant. Nagellacket torkar
fort, efterlämnar ingen smak sedan lösningsmedlet avdunstat och håller bra. När
det är avslitet är det lätt att återställa.
Vården av en kritpipa är enkel. En
piprensare då och då genom halsen räcker
bra. Märker man att rökkanalen börjar bli
för trång, kan man använda lite rengöringsmedel eller sprit på piprensaren. Skulle
inte heller det vara tillräckligt, får man använda ståltråd av lagom grovlek. Om man
inte låter dem gro igen alltför mycket, är
det inte sannolikt att man behöver ta till
ståltråden. Jag har faktiskt aldrig gjort det
i mina pipor.
Inrökningen ska vara så minimal som
möjligt. Så fort det börjar byggas upp en
beläggning i huvudet, skrapar man ur den
med en pipkniv. Observera att det ska vara
en pipkniv, alltså en med rundad framkant.
Brotschar är inte lämpliga att använda i en
kritpipa. Det går enklast att avlägsna beläggningen om man skrapar medan pipan
fortfarande är varm.
Kritpipan är okänslig för hur man röker den. Jag är själv smått fanatisk med att
alltid röka mina briarpipor i botten. Ibland
tycker jag själv att jag går till överdrift
— om man syndar någon gång spelar ju
ingen roll. Med en kritpipa kan man synda
hur mycket som helst och dessutom göra
det med gott samvete. Det gör ingenting
om man bara röker halva stoppet. Får den
bara torka efteråt, vilket den gör snabbt,
så kommer nästa stopp inte att smaka det
minsta beskt. Av den anledningen använder jag ofta mina kritpipor på kvällen då
jag vill ha en godnattrök, men tycker att ett
helt stopp blir för mycket.
En kritpipa mörknar i färgen efterhand som den röks. Det är dock en process
som går mycket långsamt, betydligt långsammare än med en sjöskumspipa. En väl
använd kritpipa får en härlig patina, även
om den inte blir lika vacker som en sjöskumspipa.
Om man av någon anledning skulle
vilja återställa en väl använd kritpipa till
dess ursprungliga kritvita utseende, är det
lätt ordnat. Man lägger den i en öppen eld! När elden har brunnit ner och
pipan har svalnat, kan man plocka ut
en kritvit pipa som ser ut som ny. Jag
skulle dock inte vilja utsätta någon av
mina gamla kritpipor för detta. Inte
för att jag tror att de skulle bli skadade, utan för att jag uppskattar den patina de fått genom flitig användning.
Det finns även tvådelade
21
kritpipor med spets av
ebonit. Bland annat den
engelske
kritpipsspecialisten
och tillverkaren Eric G. Ayto gör pipor
av denna typ. De flesta kritpipor med lös
spets är dock av en modernare variant,
dubbelväggiga. Dessa pipor är nästan undantagslöst glaserade och de kommer från
Holland. Fördelen med en dubbelväggig
pipa är, att den inte blir så varm och därför
är behagligare att hålla i handen. Det finns
många vackra pipor av denna typ, inte
minst de handmålade piporna från Delft.
En variant av dessa salufördes av den holländska tobaksfirman Troost. På 70-talet
kunde man samla kuponger i tobakspaket,
och så fick man köpa en sådan pipa till
reducerat pris. Denna form av försäljning
var redan då förbjuden här i landet, men
jag lyckades genom att skriva direkt till
firman få köpa ett par av dessa pipor. De
är placerade i ett charmfullt ställ, men det
trevligaste med dem är motivet på huvudet. Det föreställer en man i skamstocken,
22
som blir bjuden på en pipa rök av en fryntlig, passerande medborgare.
En nackdel har dock de holländska,
dubbelväggiga piporna. Det är att öppningen från tobakshålet mynnar i en kammare längst ner i huvudet. Det innebär att
om det skulle komma en tobaksflaga i hålet, kan den inte avlägsnas med en piprensare. Man får helt enkelt kratsa ur pipan
och börja om från början.
Rengöringen av dubbelväggiga,
glacerade pipor sker genom
— diskning. Man lägger
dem helt enkelt i lite ljummet vatten och låter detta
lösa beläggningarna. Medan
pipan är blöt blir den mörkt
gråaktig men återtar sitt ursprungliga utseende sedan
den fått torka.
De glaserade kritpiporna benämnes ofta felaktigt för
porslinspipor och utseendemässigt kan
dessa två typer av pipor vara svåra att skilja åt, men kritpiporna är betydligt lättare
än porslinspiporna.
På Tobaks- & Tändsticksmuseum på
Skansen tillverkar Arne Åkerhagen kritpipor enligt de gamla klassiska metoderna.
Dessa pipor finns också att köpa i tobaksboden på museet.
(Ur RR nr. 11/1993)
Sjöskum är ett magnesiumsilikat som förekommer lite varstans på jorden men bara
bryts på ett fåtal ställen. Fyndigheterna på
andra håll är antingen för små eller kvaliteten för dålig. Det finaste sjöskummet
kommer från Turkiet, en mindre kostsam
variant bryts i Afrika.
Upprinnelsen till att man började
göra pipor av detta ovanliga och dyrbara
material är följande:
År 1723 återvände Greve Gyula Andrássy
till Budapest efter en resa på Balkan. I Turkiet hade han fått en klump av ett vitt material, som var så lätt att det kunde flyta på
vatten. Greven visade klumpen för Karel
Kovács, en skomakare som även var känd
som en skicklig skulptör, och frågade om
denne kunde göra något vackert av den.
Kovács föreslog då att han skulle skära en
pipa, eftersom han visste att greven var en
inbiten piprökare. Greven tyckte det var
ett utmärkt förslag och skomakaren satte
genast igång. Han skar dock inte en utan
två pipor och den ena behöll han för eget
bruk. Greven blev förtjust i Kovács vackra
arbete - men än mer hänförd blev han, då
han upptäckte hur gott pipan smakade.
Efter en tid såg Kovács att hans pipa
började färgas gulbrun, men bara på de
ställen där han höll i pipan. Han antog att
detta berodde på det bivax han fått på händerna då han smorde in läder, så han gned
in hela pipan med vax. Efter ett tag började
pipan anta en vacker bärnstensaktig färg,
så Kovács föreslog greven att han skulle
göra samma sak med dennes pipa. Resultatet blev lika lyckat och därefter väckte
greve Andrássys pipa berättigad uppmärksamhet i de förnäma salongerna i Budapest
och Wien.
Ryktet om sjöskumspipans skönhet
och utmärkta egenskaper spreds snabbt
och det blev snart högsta mode bland överklassen att röka sjöskumspipa. Lättheten
att skulptera i det mjuka materialet gjorde
att piporna ofta utformades till fantastiska
konstverk.
Det tar lång tid att få en sjöskumspipa vackert infärgad, men om man - som
den engelske officeren i nedanstående berättelse - har de rätta kontakterna, kan det
gå betydligt snabbare:
Denne officer tog sin nyinköpta sjöskumspipa till drottningens livgardister
23
och lovade att hålla soldaterna med tobak
av yppersta kvalitet, om de i sin tur lovade
att hålla pipan brinnande dygnet runt. Soldaterna gick villigt med på detta och ett
par månader senare kunde officeren hämta
sin pipa, ta av sämskskinnet han klätt in
den med och konstatera att den färgats
vackert bärnstensbrun. Så återstod bara
att betala tobakshandlaren som levererat
tobaken och den räkningen lär ha gått på
över hundra pund, en svindlande summa i
mitten på 1800-talet.
De flesta av dessa gamla sjöskumspipor finns i dag på museum eller hänger
som prydnader i hemmen. För dagens piprökare är de huvudsakligen skådebröd. Vår
tid kräver en annan typ av pipor.
Moderna sjöskumspipor
Dagens sjöskumspipor har mer eller mindre anpassats till de klassiska modeller
som används till träpipor. Visst kan en sjöskumspipa vara smyckad med figurer av
olika slag, men oftast fjärmar den sig ändå
inte alltför långt från någon av de klassiska
förebilderna.
24
Det finaste sjöskummet kommer från
Turkiet, en billigare variant bryts i Afrika.
Pipor gjorda av afrikanskt sjöskum är alltid färgade och kalcinerade, en process
som gör sjöskummet hårdare och mer
tåligt. Dessa pipor är utmärkta att röka i,
nackdelen är att de blir något tyngre än sin
turkiska motsvarighet.
En pipa av turkiskt sjöskum färgas efterhand som den röks, först blir den gulaktig och så småningom antar den en vacker
bärnstensfärgad nyans. Denna infärgning
sker inte jämnt över hela pipan och konstigt nog är det de partier som blir minst
varma som först tar färg. Infärgningen
orsakas av att pipan under tillverkningen
doppats i flytande bivax. Håller man pipan
i handen då den är varm kommer bivaxet
så småningom att försvinna, vilket har lett
till en massa mer eller mindre konstiga
uppfattningar om hur en sjöskumspipa
skall hanteras. Förr var det vanligt att man
sydde ett fodral av sämskskinn runt piphuvudet och detta fodral togs inte bort förrän
pipan var inrökt och vackert infärgad. Men
att röka in en sjöskumspipa tar flera år och
vem vill ha sin nyinköpta pipa dold bakom
en bit sämskskinn under så lång tid? Nej,
då är det bättre att hantera den som vilken
annan pipa som helst, men att någon gång
emellanåt smörja in den med bivax. En
pipa av turkiskt sjöskum bör dock alltid
behandlas med försiktighet, materialet är
mjukt och får lätt repor. Av denna anledning levereras de oftast i ett hårt fodral.
Då det turkiska sjöskummet togs i
bruk i mitten på 1700-talet blev ÖsterrikeUngern centrum för piptillverkningen. I
dag görs dock alla pipor i Turkiet, även om
slutfinishen kanske sker i något annat land.
Orsaken är att turkarna redan på 1930-talet
införde förbud mot att föra ut obearbetad
sjöskum. I början efterlevdes detta förbud
dåligt, men i dag har det stramats upp betydligt. Detta kan vara klokt att tänka på,
om man vid ett besök i Turkiet kommer
över en bit sjöskum. Ta inte med den hem,
det är knappast värt risken! Jag kan tänka
mig trevligare sätt att avsluta en semester
på än att hamna i finkan i Turkiet.
En sjöskumspipa har onekligen en
image av exklusivitet. Kanske ser man
framför sig en distingerad gentleman som
djupt nedsjunken i en fåtölj stoppar sin
vita skönhet med tobak av bästa sort, medan en betjänt häller upp ett glas portvin.
En trevlig bild, men den bör inte avhålla
oss vanliga dödliga från nöjet att äga en
sjöskumspipa. Sjöskumspipan är utomordentligt fin att röka i och även om den
genom sin bräcklighet bäst lämpar sig för
hemmabruk, finns det ingen anledning att
behandla den med överdriven respekt.
(Ur RR nr. 29/1998 m. flera artklar)
25
Calebashen
En verkligt exotisk pipa, men ändå en pipa
som är utmärkt att röka i, är Calebashen.
Av folk som inte känner till så mycket om
pipor, kallas den i allmänhet Sherlock Holmes-pipa. Alla som kan sin Conan Doyle
vet givetvis att detta är felaktigt. Den store
detektiven rökte inte Calebash i någon av
berättelserna. Orsaken till att den ändå
förknippas med Holmes är att Basil Rathbone, när han gestaltade detektiven på vita
duken, rökte en sådan pipa. Orsaken lär ha
varit att han tyckte den var bekväm att ha
i munnen.
Calebashen har annars sitt ursprung
i Afrika bland primitiva infödingspipor.
Holländarna har fått äran av att ha fört idén
till Europa och sedan utvecklat pipan till
ett, även för moderna männi­skor, utmärkt
rökinstrument. Några säkra belägg för att
det var just holländarna finns inte, men de
kan väl gärna få ta åt sig äran av det.
Calebashens konstruktion
Calebashen tillverkas av en tropisk frukt,
flaskkurbitz eller kalebashpumpa (Langenaria vulga­ris), som är släkt med vår vanliga gurka. Den odlas i Afrika och historiskt
sett är det logiskt att materialet till piporna
fortfarande kommer från denna kontinent.
26
Den böjda formen uppnås genom att
man med hjälp av pinnar tvingar frukten
att böja sig, medan den ännu är mjuk och
formbar. När den därefter får soltorka blir
den hård. Nästa steg är att såga av ändarna, gräva ur det mjuka innehållet och låta
frukten soltorka ännu en gång. Sedan är
den klar för polering.
På insidan, runt den stora öppningen,
fästs en korkring och på den mindre öppningen ett fäste, där sedan spetsen skall
inpassas.
Calebashens kopp tillverkas vanligen av sjöskum
— blocksjöskum eller pressad sjöskum. Det sistnämnda är bitar av sjöskum som
malts och pressats samman
med bindemedel. Denna
typ av sjöskum är inte rekommendabel i vanliga sjöskumspipor, men i en Calebash fungerar den allde­les
utmärkt. Du kan inte märka
någon skillnad i smak mellan en pipa med
kopp i blocksjöskum och en med sådan i
pressad massa.
Det förekommer också Calebasher
med porslinskopp, vilket är mindre bra,
huvudsakligen därför att porslinet blir så
varmt. Överhuvudtaget är porslin inget bra
material för pipor.
Fästet mellan frukten och spetsen är
vanligen gjort av briar, men här förekommer en mängd andra material, alltifrån
plast till silver. Vad detta fäste är gjort av
är en ren utseende- och kostnadsfråga och
därmed något som helt kan överlämnas till
den personliga smaken.
Efterhand som Calebashen röks
mörknar frukten och får en varm brun-gul
nyans. Riktigt gamla och mycket använda
Calebasher kan bli mörkt bruna.
Att röka en Calebash
Calebashen är inte särskilt väl lämpad att
använda utanför hemmet. Att gå omkring
på stan och röka Calebash skulle sannolikt
väcka en del uppmärksamhet. Däremot
är den en utmärkt hemmapipa, när man
exempelvis vill tillbringa en stilla kväll i
fåtöljen tillsammans med en god bok och
en pipa.
Man bör dock vara noggrann i valet
av den tobak man röker i sin Calebash. Om
Du fyller en nyinköpt Ca­lebashpipa med
en mild tobak får Du nog se efter om det
ryker ur pipan för att veta om att Du röker. Detta beror på att en ny Calebashfrukt
är mjuk invändigt och därför absorberar
kraftigt, så kraftigt att mycket av tobakens
smak går förlorad. Denna effekt kommer
efter hand att dämpas, då väggarna sugit
åt sig den mängd de kan absorbera och en
beläggning bildats invän­digt.
Dock kommer alltid en tobak att
smaka mildare i en Calebash än i en vanlig briarpipa. Detta be­ror på avkylningen,
orsakad av den stora volymen inne i själva
frukten. Du kan alltså röka ganska starka
tobaker i din Calebash, kanske även sådana som Du i vanliga fall anser vara alltför
starka. Min uppfattning är att Calebashen
lämpar sig bäst för kraftiga Virginias. Att
röka en kryddad mixturer med ett fyrverkeri av olika smaknyanser är lite bortkastat, eftersom många
av de subtila nyanser som utmärker en
förnämlig mixture
går förlorade.
Och när Du
rökt färdigt — håll i
koppen när Du kratsar ur askan. Annars
är det stor risk att den
trillar ur och i värsta
fall går sönder.
Huvuddelen kommer från Österrike
De flesta Calebashpipor kommer från
Österrike, där An27
dreas Bauer och Strambach är de största och
mest kända piptillverkarna.
Vissa engelska piptillverkare har Calebasher i sitt sortiment, men
jag vågar påstå att de
inte till­verkar dem själva.
Sannolikt kommer även
dessa från Österrike, där
de har framställts efter
res­pektive firmas specifikationer.
I USA har Pioneer
en ganska omfattande
tillverkning.
Calebashens spännande form har inspirerat många pipmakare att göra denna modell i briar. Pipan ovan är gjord av
Bo Nordh. Koppen är i buxbom med en insats av briar.
Så skall en Calebash skötas
Liksom alla pipor skall en Calebash hållas ren för att fungera bra och smaka gott.
Dock behöver man inte ha någon daglig
rengöring av en Calebash, även om man
röker den flitigt.
Röks den varje dag, bör den göras
ren ungefär en gång i veckan. Man gör då
på följande sätt:
Ta ur koppen ur frukten och lossa spetsen.
Inne i frukten har det avsatt sig en kladdig beläggning. Häll lite rengöringsvätska
(avsedd för briarpipor) eller sprit i frukten.
Vagga den sedan runt ungefär som Du
gör med en konjakskupa med god konjak
i. Och var lika försiktig som Du är med
konjaken, så att Du inte spiller. Ställ sedan
frukten upprätt och låt den stå så i 5-10 minuter. Vätskan hinner då lösa den kladdiga
beläggningen på väggarna. Töm sedan ut
vätskan genom den tunna ändan, dvs den
där spetsen fästs (annars kladdar Du ner
korken). Torka ur invändigt med en tygtrasa som inte luddar. Sedan pipan fått stå
och torka är den klar att användas igen.
I koppen behöver Du bara kontrol28
lera att inte beläggningen har blivit för
tjock. Slipa den i så fall med sandpapper
eller smärjelduk. Beläggningen i en Calebash skall, liksom i en sjöskumspipa, hållas så tunn som möjligt.
En effekt som uppstår efter en tids
användning är att sjöskummet blir mjukt
och poröst runt hålet på undersidan av koppen. Om inte detta åtgärdas, kommer hålet
att vidgas och koppen blir så småningom
obrukbar. Detta är dock lätt att förebygga.
Ta en gaständare (lågan från en tändsticka
är inte tillräckligt varm) och värm toppen
tills den börjar brinna själv med en svagt
blå låga. Sjö­skummet blir då hårt. Inträffar
det igen är det bara att upprepa procedu­
ren
En pipa för mysiga hemmakvällar
Det är trivsamt att röka en Calebash. Den
är på något sätt förknip­pad med en varm,
skön hemmakväll, mjuka filttofflor och en
behaglig stämning.
Jag tror inte att Calebashen är en typ
av pipa som skaffar sig särskilt många av,
men att äga åt­minstone en, bör varje piprökare unna sig.
(Ur RR nr. 14/1994)
Porslinspipor
Pipor i porslin började
tillverkas redan på 1700talet, men dess storhetstid
inföll under det kommande seklet. Populärast blev
de nere på kontinenten i
länder som Tyskland, Holland och Österrike-Ungern.
Porslinspiporna utvecklades i en helt egen stil och
kom att bestå av tre delar,
huvud, skaft och en y-formad
del som förbinder dessa båda.
Huvudet är ofta rikt dekorerat,
målningar av djur och natur är
vanligast men även skämtsamma
eller frivola motiv förekommer inte så sällan. Vanligtvis är huvudet försett med ett
lock och i bästa fall kan detta vara gjort i
någon ädel metall och ett litet konstverk i
sig. På enklare pipor är skaftet av trä (körsbär är vanligast), men på dyrbarare och
mer konstnärligt utformade pipor kan det
bestå av ett flertal delar i olika material.
Horn, ebenholts och andra ädla träslag är
vanligt förekommande och de olika delarna gängas ihop, så att det ofta mycket
långa skaftet blir delbart.
Det finns än i dag en relativt omfattande tillverkning av porslinspipor och på
kontinenten är de allmänt förekommande
i tobaksaffärer och souvenirbutiker. Men
även hos oss är intresset ganska stort, och
orsaken är givetvis att de är så
dekorativa. Det är nog sällsynt att någon röker i en
porslinspipa av den här
typen, men på väggen
hemma i vardagsrummet pryder den sin plats
– en vackert utformad
porslinspipa skänker en
atmosfär av hemtrevnad
samtidigt som den minner om svunna tider.
Kungliga poslinspipor
Året var 1969 och den
danske regenten Kung
Frederik IX skulle fylla
70 år. Till de många gratulanterna sällade sig givetvis en av Danmarks äldsta
industrier, Den Kongelige
Porcelainsfabrik, grundad
1775. Eftersom kungen
var en välkänd piprökare
bestämde man sig för att
göra två porslinspipor till
honom. Viss erfarenhet på
området fanns, även om
den låg långt tillbaka i
tiden. Redan då fabriken
grundades tillverkade
man huvuden till de
långpipor som då var
högsta mode, en tillverkning som fortgick i
nästan 100 år, tills långpipornas tid var förbi. Trots
denna historiska erfarenhet
visade det sig dock inte helt enkelt att göra pipor som uppfyllde
de krav som ställs på en modern
rökpipa.
Alla som någon gång rökt en
29
långpipa med porslinshuvud vet att huvudet blir glödande hett. På en sådan pipa spelar det inte så stor roll, eftersom man aldrig
håller i huvudet, men när man nu skulle
göra en modern
pipa dög inte
detta. Lösningen
blev att göra pipan dubbelväggig, en teknik
som inte var helt
ny, eftersom den
redan användes
av flera holländska tillverkare.
Därmed trodde
man sig ha löst
alla
problem,
men riktigt så
enkelt var det
inte.
Problemen hopar sig
Piporna försågs
med skaft av
30
ebonit. Som bekant utvidgar sig ebonit vid
uppvärmning, något som träet i en briarpipa tål. Men porslinet visade sig inte ha
samma följsamhet utan sprack. Man provade då att göra ett inlägg av teflon i halsen och för att hålla detta på plats försågs
halsen med en ring av silver. Nu borde det
väl fungera - men så väl var det inte. Porslinet blev väldigt varmt invändigt, värmen
fortplantade sig till teflonet och vidare till
eboniten, vilket gjorde att tappen brast.
Dags för ytterligare en modifiering – man
infogade en tapp av aluminium. Därmed
fungerade pipan rent tekniskt, men problemen var trots det inte till ända.
En tävling utlyses
Man framställde två unika pipor i födelsedagspresent till kungen och åtta modeller som salufördes till allmänheten. Av de
modeller som släpptes ut på marknaden
visade sig vissa vara för bräckliga och ett
stort antal pipor reklamerades. Fabriken
förstod att man måste få sakkunnig hjälp
för att skapa modeller, som inte bara var
vackra utan även funktionella. Man fick
då idén att anordna en tävling. Ett antal av
de mest framstående pipmakarna inbjöds
att komma med förslag på modeller och
en jury fick i uppgift att välja ut de bästa
bidragen. I denna jury satt bland andra direktör H. Dan Christensen (grundare av
Pibe-Dan’s välkända affär) och författaren
och pipskribenten P. C. Olrik.
I januari 1972 anordnades en reception i ”Det Kongeliges” lokaler vid Amagertorv och de modeller juryn valt ut presenterades. Juryn hade givetvis inte vetat
vem som gjort respektive pipa, så det var
med spänning kuverten med pipmakarnas
namn öppnades. Förstapriset gick till Jørn
Micke, medan en modell av Ib Loran kom
på andra plats. Sedan var det tre modeller som juryn inte kunde särskilja, så tred-
jepriset delades mellan Anne Julie, Lars
Ivarsson och Jørn Micke. Den sistnämnde
fick alltså två av sina pipor prisbelönta.
En försäljningssuccé
Försäljningen gick strålande, inte bara i
Danmark utan även ute i världen. Piporna
tillverkades i en lång rad modeller och
kunde fås med eller utan dekor. Efter den
tidigare nämnda tävlingen hade man en hel
del att välja bland, eftersom inte mindre än
49 förslag hade lämnats in av de 11 designers som deltog. Tillverkningen fortsatte
till i mitten på 80-talet och i dag är dessa
pipor mycket eftertraktade.
sjöskumspipa. Blir
det avlagringar runt
tobakshålet kan de
lätt tas bort genom att
pipan diskas, precis
som annat porslin. Är
den dekorerad är det
ingen risk att dekoren
förstörs, eftersom den
ligger under glasyren.
Om man tycker dessa
egenskaper är bra eller att de gör pipan
opersonlig och charmlös, är helt och hållet
en smakfråga.
En sak fick dock Den Kongl. Porcelainsfabrik reda på av självaste kung
Frederik. Kungen hade tydligen inte sina
födelsedagspipor bara som utställningsföremål utan rökte även i dem. Han hade då
konstaterat att de lätt blev sura, vilket han
talade om för fabrikens direktör. Och tänker man efter, är det inte så konstigt. Porslinet suger inte till sig någon fukt, så man
får nog använda en och annan piprensare
då man röker en porslinspipa.
(Ur RR nr. 80/2011)
En neutral pipa
Hur är det då att
röka en porslinspipa? Vissa fakta kan
vi fastslå: En porslinspipa sätter ingen
som helst smak på
tobaken och påminner i det avseendet
om sin äldre släkting, kritpipan. Så
för att göra en objektiv
bedömning
av en tobak är den
idealisk. Den färgas
inte in efter flitigt
nyttjande såsom en
31
Jag har en känsla av att majskolvspipor
är en typ av pipa som hör sommaren till,
en som man köper för att använda vid
trädgårdsarbete, på stranden eller på fisketuren, tillfällen då man kanske inte har
möjlighet att ta så väl hand om sin pipa.
Billigare pipor än majskolvspipor kan man
knappast heller få tag på, så visst är de
lämpliga vid aktiviteter av det här slaget.
Just under sommaren ser man dem också
ganska allmänt i tobaksaffärers och kioskers skyltfönster, så det är nog fler än jag
som betraktar dem som just sommarpipor.
Majskolvarna är onekligen bra att
röka och det enda beklagliga är att man
huvudsakligen ser de enklaste varianterna, de som är så billiga att man inte haft
råd med ett riktigt ebonitskaft utan ett av
plast, som är synnerligen obekvämt i munnen. Med en sådan pipa kan man genast
glömma den gyllene regel för piprökare:
Rök alltid en pipa helt till botten. Detta är
oftast omöjligt eftersom rökkanalen mynnar en bra bit ovanför botten på tobakshålet. Så en del tobak får man räkna med att
offra, vilket är synd om det är en god sort.
Man skulle önska att fler tobakshandlare och kiosker även tog hem majskolvspipor av högre kvalitet, de som är
försedda med ett riktigt skaft och en träplugg i botten, som ser till att rökkanalen
mynnar i nivå med botten på tobakshålet.
Då får man en pipa som är bra att röka
32
och som ändå inte är särskilt dyr. Man
måste dock ta med i beräkningen att alla
majskolvspipor har en mycket begränsad
livslängd. Kolven är så pass porös att den
suger till sig mycket fukt och då den blir
mättad smakar pipan ofelbart surt, vilket
inte är något att göra åt.
Den första majskolvspipan blir till
Precis som i fråga om sjöskum och briar
finns det en berättelse om hur den första
majskolvspipan kom till - hur sanna detaljerna i historien är vill jag inte sia om men
grunddragen stämmer säkert. Året var
1869 och i Washington, Missouri fanns
en möbelsnickare vid namn Henry Tibbe.
Tibbe kom ursprungligen från Holland
men emigrerade till USA då hans verkstad
(där han tillverkade möbler) och större delen av hemstaden Enschede ödelades vid
en brand. I Washington fortsatte han med
samma yrke som i hemlandet och öppnade
en verkstad och butik för snickeriarbeten.
En dag kom en farmare från trakten med
en majskolv, som han nödtorftigt fått att
fungera som pipa. Han undrade om Tibbe
kunde göra några pipor åt honom av just
majskolvar, som det fanns gott om i området. Tibbe funderade en stund och lovade
sedan att försöka. Farmaren blev mycket
nöjd med piporna och Tibbe gjorde några
extra som han placerade i fönstret till sin
verkstad. Dessa blev snabbt sålda och det
tog inte lång tid förrän Tibbe upptäckte
att han inte längre hade tid att göra några
möbler, nu var han istället pipfabrikant
och företaget fick namnet H. Tibbe & Son.
Dessa första majskolvspipor hade
vissa brister. Majskolvar är porösa och
suger upp mycket fukt, dessutom visade
det sig svårt att få utsidan jämn och snygg.
Tibbe vände sig till apotekaren på orten,
som var en duktig kemist, och förklarade
problemet för denne. Apotekaren lyssnade
intresserat och blandade sedan till en lack,
som kolvarna kunde doppades i. Detta
fungerade utmärkt, kolvarna absorberade
inte så mycket fukt och de kunde dessutom
slipas jämna på utsidan, så att de blev behagliga att hålla i. Därmed var majskolvspipan född och några större förändringar
har den sedan inte genomgått.
Missouri Meerschaum
Ordet Meerschaum betyder som bekant
sjöskum, och lustigt nog har detta tyska
ord blivit så internationellt accepterat att
det används i de flesta språk - det är nästan
bara här i Sverige vi översatt det till vårt
eget språk. Men sjöskum är ju ett magnesiumsilikat som används till dyrbara pipor
från huvudsakligen Turkiet! Vad har det
med majskolvspipor att göra? Ja, det enda
svar jag kan ge är att Tibbe förmodligen
tyckte att majskolvens egenskaper i stor
utsträckning överensstämmer med sjöskummets, båda är lätta och båda har bra
absorptionsförmåga. Så 1872 döpte han
om sitt företag och kallade det Missouri
Meerschaum Co.
Tibbe förstod att han inte själv skulle
klara att marknadsföra sin produkt över
hela landet, så han tog kontakt med en
firma i St. Louis, Hirschl & Blendheim,
som fick i uppdrag att stå för försäljningen. Mycket snart blev detta bolag mer eller
mindre dränkt i order om majskolvspipor
och förmodligen tyckte man det var synd
att inte få hela förtjänsten själv. Så man
grundade en egen fabrik med namnet Irvin
S. Cobb. Detta bolag grundades 1871 och
den slogan man använde om sina pipor
var Toasted and Broken In. Exakt vad man
menade med detta eller vilka fabrikshemligheter som ligger bakom, vet jag inte.
Nu blev inte dessa två fabriker ensamma på marknaden. Nya fabriker växte
upp nästan som svampar ur jorden och i
början på detta sekel fanns det ett dussintal
tillverkare av majskolvspipor i Washington. Sedan dog den ena efter den andra och
1991 försvann även Irvin S. Cobb. Så idag
återstår endast en enda tillverkare, Missouri Meerschaum Co.
Staden Washingtons stolthet
Staden Washington i Missouri är en helt
liten stad även efter svenska mått, den har
bara 12000 invånare. Mitt i staden ligger
fabriken där Missouri Meerschaum Co
håller till och där den har legat sedan starten för 130 år sedan. Det finns en stolthet
i staden över att man framställer något
man är ensam om i hela världen och att
denna produkt överlevt alla förändringar
under så lång tid. Varför all tillverkning
av majskolvpipor alltid varit förlagd till
just denna del av USA kan givetvis till en
del bero på tillfälligheter, men också på att
jorden här är speciellt lämpad för majsodling. Den enda stora fienden är floden, som
vissa år svämmar över sina bräddar och tar
med sig större delen av skörden. Detta har
skett två gånger bara under 90-talet.
Så framställs en majskolvpipa
På 60-talet utvecklades en sorts hybridvariant av majs, som nu uteslutande används
vid tillverkningen av majskolvpipor. Av
varje kolv får man 2 –5 pipor, beroende
på storlek. De maskiner som normalt ut33
nyttjas för att skörda majsen kan i detta
fall inte användas, utan varje kolv plockas
för hand. Normalt lagras kolvarna i 2 år
innan de används, men då behov uppstår
på grund av misslyckade skördar, kan man
genom att blåsa in varmluft minska denna
tid till så lite som 2 veckor.
Första ledet i tillverkningen är att
såga kolvarna i lagom stora bitar. Sedan
läggs de i en trumla, där de får rotera så att
hår och ojämnheter på utsidan försvinner.
Därefter borras kolvarna, doppas i lack,
slipas samt förses med hals och skaft. Om
det rör sig om pipor i de högsta kvaliteterna görs lacknings- och slipningsproceduren 2 gånger. Det lär i allt vara 50 olika
moment för att färdigställa en Missouri
Meerschaum-pipa.
En besökare på fabriken ställde en
gång följande fråga till en arbetare som
jobbat där i mer än 40 år: ”Hur har arbetet förändrats under den tid Du arbetat
här?”. ”Inte mycket”, svarade arbetaren
och så verkar det vara. Modern teknologi
har inte fått något genomslag utan här sker
tillverkningen enligt gamla beprövade metoder. Visst är det skönt att det kan vara på
det sättet inom åtminstone någon industri
i dag.
Missouri Meerschaum byter ägare
Fabriken stannade i familjen Tibbes ägo
fram till 1912, då den såldes till familjen
Otto som var goda vänner till Tibbes. Företaget stannade hos denna familj fram till
1978, då det övertogs av ett konsortium av
affärsmän i området.
Vid sekelskiftet sysselsatte fabriken
ett 100-tal arbetare, idag är det knappt
hälften. Man tillverkar ca 2 miljoner pipor
om året som huvudsakligen säljs i USA
och Europa, där Tyskland, Holland och de
skandinaviska länderna är de största kunderna.
34
Många berömda personer röker Missouri Meerschaum
Vissa kända gestalter, uppdiktade eller
verkliga, har skapat sig en image genom
att alltid visa sig med en majskolvpipa.
Den man först tänker på är kanske KarlAlfred – det är svår att föreställa sig honom
utan en majskolv i mungipan. En annan
person, hämtad från verkliga livet, är General MacArthur. Denne mycket imagemedvetne krigare rökte många olika pipor
men var mycket noga med att alltid ha en
stor majskolvpipa i munnen då han fotograferades. Två varianter av denna pipa,
båda med osedvanligt högt huvud, finns
fortfarande med i fabrikens sortiment och
de kallas följdriktigt ”Mac”.
Delstaten Missouris kanske mest
kände författare, Mark Twain, är en annan person som ofta ses avbildad rökande
majskolvspipa. Om honom och den engelske författaren Rudyard Kipling berättas
följande:
Kipling besökte en gång Mark Twain på
dennes lantställe. Kipling blev mycket
förtjust i huset och dess omgivningar och
gav sin värd många lovord för detta, men
samtidigt kunde han inte låta bli att klaga
på att Mark Twain stoppade förnämlig turkisk tobak i en billig majskolvspipa. ”Ja,
jag förstår vad Du menar” sa Mark Twain,
”men den här tobaken går inte till spillo,
för detta är inte en majskolv, detta är en
Missouri Meerschaum”. Han sade det så
självklart och naturligt att det inte framstod som vare sig ett skämt eller en sarkasm, bara ett konstaterande av fakta.
Så om Du ännu inte har provat att
röka en majskolv är Du i gott sällskap
om Du gör ett försök. Och som Reginald
Whiff säger i boken Smokes: ”If it´s good
enough for Popeye…then it´s good enough
for me.”
(Ur RR nr. 34/1999)