Transcript För ganska exakt två år sedan träffade jag för första gången Andreas

1
För ganska exakt två år sedan träffade
jag för första gången Andreas Bennwik.
Det var på Tobaks & Tändsticksmuseum
på Skansen, då de invigde sin utställning
Swedish Delight. Andreas hade med sig
några pipor som han visade för mig. De
var väl inte perfekta tekniskt sett, men man
såg att detta var en man med sinne för form
och harmoni, så jag såg fram emot att följa
hans fortsatta utveckling. Jag är tyvärr dålig
på att hänga med i allt som händer i olika
medier på nätet, men det dröjde inte länge
förrän jag från flera håll fick påstötningar
om, att jag borde titta på Andreas pipor.
De imponerade verkligen och jag och andra förstod att detta var en grabb vi måste
hålla ögonen på. När jag sedan fick höra att
han skulle besöka Tom Eltang några dagar
under påskveckan, kunde jag givetvis inte
missa detta gyllene tillfälle att träffa honom
igen. Det är betydligt enklare för mig att
åka till Köpenhamn än till Stockholm.
Ett intresse föds
Andreas är infödd stockholmare (*1979)
och har sedan förblivit staden trogen. Ända
sedan han slutade skolan har han jobbat
som illustratör, huvudsakligen med annonser men han har även gjort en hel del både
bok- och skivomslag. För ungefär tio år sedan började han så smått intressera sig för
pipor och den första pipan, en Vauen i prince-modell, inhandlades vid ett besök i Berlin. Men någon riktig höjdare tyckte inte
Andreas det var att röka pipa, så det blev
bara några enstaka stopp då och då. Kanske
berodde det på valet av tobak. Men trots att
denna första upplevelse av piprökning inte
var odelat positiv ökade intresset så småningom och han började leta efter information på nätet. Han upptäckte att där fanns
mycket att hämta, inte bara en massa bilder
på både vackra och ibland mindre vackra
pipor, utan även konkreta handledningar
i hur man med enkla verktyg kan göra en
pipa själv.
Ett första steg blev att han köpte en samling begagnade pipor från ett dödsbo och
började renovera dem. Upplevelsen att se
hur en väl använd pipa kan förvandlas till
att se nästan ny ut, stärkte Andreas i hans
önskan att göra egna pipor. Ambitionen då
var bara att göra några pipor för eget bruk.
Han köpte några förborrade klossar från
en firma i Tjeckien och satte igång. Sedan
2
inhandlades ytterligare några från P. H.
Hermann i Danmark. Men snart upptäckte
han att man fick större frihet att ta tillvara
ådringen och välja modell, om man använde klossar som inte var förborrade. Dock
hade han vid den tiden ingen svarv, så han
fick använda färdiga tappar av teflon.
Tom, och även denna gång varade besöket
i fyra dagar. Avslutningen blev på lördagen,
vilket faktiskt var påskafton, då Andreas
var i the Danish Pipe Shop på Strøget för
att visa upp sina pipor. Jag hade tillfälle att
se de pipor han hade färdiga (och även några som var på gång och skulle bli färdiga
Kontakter med andra pipmakare
Den första kontakten med andra pipmakare togs för två år sedan, då han per telefon
tog kontakt med Love och Sara Geiger och
fick en hel del goda råd. I samband med en
rundresa i Skåne avlade han också ett besök
hos dem. Samma år besökte han även Tom
Eltang. Dessa besök ledde till en önskan att
komma vidare inom pipmakeriet och Andreas förstod att först och främst måste han
inhandla en svarv, något som skedde ganska omgående.
Andreas lilla men välorganiserade verkstad
Andreas tillsammans med sin läromästare,
Tom Eltang.
Kontakten Andreas knutit med Tom Eltang vid sitt första besök ledde till, att han
förra året tillbringade fyra dagar hos honom
och fick lära sig det grundläggande inom
pipmakeriet. När jag nu träffade Andreas
var det alltså andra gången han jobbade hos
till lördagen) och är övertygad om att de
drog till sig stort intresse bland kunderna
på Ströget.
Andreas är lite lyrisk över att få arbeta
i Toms verkstad. Dels har han en mästare
att fråga om han är osäker på något, dels
är det gott om plats och här finns alla maskiner och verktyg man kan önska sig. Just
det här med gott om plats är lite av ett problem för Andreas. Hemma i lägenheten i
Saltsjöbaden utnyttjar han en garderob som
verkstad och det lilla utrymmet begränsar
möjligheterna att ha många maskiner. Det
han nu mest önskar sig är en bandslip, men
en sådan tar plats. Drömmen är givetvis att
i framtiden kunna flytta till en villa med ett
lämpligt utrymme för en pipverkstad.
De klassiska modellerna är förebild
De pipor jag sett av Andreas är små till
medium i storlek, alltså den storlek de flesta i vår del av världen föredrar. Det stora
flertalet består enbart av briar och ebonit
och saknar utsmyckningar. Dock använder
han ibland såväl bambu som horn, men inte
på särskilt många pipor. ”Ska jag använda
något sådant material ska det finnas ett syfte med det”, som Andreas så väl uttrycker
det hela. Och visst är det så. Utsmyckningar ska inte hängas på för sin egen skull, de
skall tillföra pipan något.
Samtliga pipor jag såg vid mitt besök var
släta och huvuddelen ligger nära de klassiska modellerna. Andreas berättar
att han har gjort ett fåtal rustikerade pipor, men sandblästring
har han ännu inte provat. Men
det kommer säkert i framtiden,
när han fått mer utrymme till
förfogande.
3
Briar – ett fascinerande material
Att Andreas har ett utpräglat sinne för form
är inte förvånande med tanke på det yrke
han har. Men han intygar att detta med att
arbeta i ett levande material som trä var
något nytt för honom, något han inte ägnat
sig åt sedan träslöjden i skolan. Men han är
fascinerad av de möjligheter detta material
ger, samtidigt som det är en utmaning att
övervinna de svårigheter det bjuder på.
Jag hoppas Andreas hade en fantastisk
dag inne på Strøget på lördagen och fick
tillfälle att visa sina pipor för ett stort antal
kunder. Det är de verkligen värda. Och jag
är övertygad om att vi inom en inte allt för
avlägsen framtid får anledning att återkomma till honom här i Rökringar.
Jan
4