Transcript MUSEIBLADET - Vänföreningen Judiska Museet i Stockholm

MUSEIBLADET
2/2013
Medlemstidning för Judiska Museets Vänförening
Det kom ett kort!
En skön och vilsam sommar
önskas alla medlemmar i
Judiska Museets Vänförening
2
Museibladet 2/2013
Vänföreningens
ordförande har
ordet
MUSEIBLADET
Nyhetstidning för
Judiska Museets Vänförening
Box 6299
102 34 Stockholm
Besöksadress: Hälsingegatan 2
telefon: 08-557 735 64
e-post: [email protected]
hemsida: www.jmv.se
Redaktör: Annika Ehnwall
Redaktionsgrupp: Ragnar Fridman
(ansvarig utgivare), Yvonne Jacobsson och Rut Milchner
Vänföreningens styrelse:
Ragnar Fridman, ordförande
Ralph Jacobsson, kassör
Rut Milchner, sekreterare
Krystyna Asarnoj
Thomas Bloch
Carl Henrik Carlsson
Hanna Feist-Wechselblatt
Britt-Marie Herdevall
Bo Hyttner
Lennart Wolff
Birgit Blideman, suppleant
Hans Kraitsik, suppleant
Annonser i Museibladet
Annonsstorlek Kostnad /nr
1/8 - sida
1.000 kr
1/4 - sida
1.800 kr
1/2 - sida
3.000 kr
1/1 - sida
6.000 kr
Museibladet utkommer med 4 nr/år
För bokning av annonser kontakta
Annika Ehnwall: museibladet@
judiska-museet.se
Vänföreningens medlemsavgift:
Enskild medlem
250 kr/år
Par
400 kr/år
Ungdomar (upp till 30 år)
70 kr/år
Ständig medlem enskild 3.500 kr
Ständig medlem par
5.000 kr
PlusGiro: 436 47 57-7
Betalningsmottagare: Judiska Museets Vänförening
Judiska Museet i Stockholm
e-postadress:
[email protected]
hemsida: www.judiska-museet.se
Telefon: 08-557 735 60
PlusGiro: 5 52 53-9
Tryck: Gracia Repro Stockholm AB
Manusstopp nästa nummer 2 augusti
Vänföreningens
årsmöte den
17 mars
Jag har återvalts
som ordförande för
Vänföreningen och
har förhoppningsvis
blivit varm i kläderna. Det har varit
ett intressant år,
där jag förutom
att få tillfälle att
återuppta kontakter
med gamla vänner
och även göra nya
bekantskaper är full av beundran
för det arbete som museets anställda
såväl som frivilliga lägger ner på att
genomföra utställningar och program
av utomordentligt hög kvalitet.
Styrelsen har vid nyval ändrats varvid
styrelsen minskas något och där
Britt-Marie Herdevall nu ingår som
ordinarie ledamot och Ossie Rohman,
suppleant, lämnat oss. Denna relativt
lilla ändring av styrelsen borgar för att
de goda och uppskattade aktiviteterna
även kommer att fortsätta under
kommande verksamhetsår. Man kan
tycka att Vänföreningen numerärt har
en stor styrelse men man bör då beakta
att de olika arbetsgrupperna behöver
besättas med medarbetare som även
kan delta i styrelsearbetet.
Vid förra årsmötet föreslog jag
i en motion som bejakades att
man i stadgarna skulle förtydliga
Vänföreningens uppgift som stöd och
support till Judiska Museet. Detta är i
och för sig ingen nyhet, men den bör
vara tydligt definierad. Denna ändring
är nu införd i de nya stadgarna av
2012-08-21.
Framtiden
De uppskattade aktiviteterna som
Vänföreningens olika arbetsgrupper
håller i under året skall självfallet
fortsätta med samma ambition som
tidigare - att hålla en hög kvalitet
och därmed ett stort intresse för
deltagande. De program som hållits
under våren har hittills varit välbesökta
och uppskattade – ett gott betyg för
Programgruppen.
En satsning på nya medlemmar i form
av både gamla och framförallt yngre
ligger i vårt aktivitetsprogram för
året. En förening med ett program för
medlemsutveckling är ett måste.
Föreningen är även en viktig finansiär
av museets budget och skall självfallet
så förbli. Ett högt medlemsantal och
välbesökta aktiviteter bidrar till detta.
Förutom överföring av rena kontanter
så har Vänföreningen finansierat
fönsterinstallationen och ett nytt och
bättre fungerande högtalarsystem.
Vänföreningen har beslutat att under
året stödja utveckling av hemsidan och
även omtryckning av några viktiga
böcker såsom The Jews of Sweden,
Antonie Freys - Judiskt krigsbarn i
Sverige och Hugo Valentins kända
bok – Judarna i Sverige.
Med önskan om en behaglig sommar
och välkomna till höstens aktiviteter.
Ragnar Fridman
3
Museibladet 2/2013
Innehåll Museibladet 2/2013
Museet har
utvecklats till
ett folkbildningsinstitut
2 Vänföreningens ordförande har ordet
3 Museet har utvecklats till ett folkbild
ningsinstitut
5 Nyheter och meddelanden
8 Han kom ut som jude när han var 40 år
7 David Lazars föreläsning: ”Att vandra
med Jesus under 2000-talet
8 Kärlek och kärnfysik
12 Programmet för den tidiga hösten
Trots det kalla och tidvis olidliga
vädret i vinter har Judiska Museet
fyllts av mycket värme, liv och rörelse!
Sällan, om ens någonsin, har vi haft
så många besökare. Förutom ett stort
antal ströbesökare har vi tagit emot
grupper, både skol- och övriga, och
våra programkvällar har varit fullsatta!
Det har varit en glädjande och intensiv
period och vi hoppas att tendensen
fortsätter i höst!
Utställningen och dess tema har
lett till flera intressanta samtal och
reflektioner. Besökare har känt sig
förflyttade till en annan plats och
tid. Publiken har hittills varit delvis
ny. Många kommer till museet för
första gången och det är fler män! En
del kommer på rekommendation av
bekanta, ett gott tecken.
Problemet med att visa en intressant
utställning, som blir en succé, är ju
att allt annat som skapas därefter
kommer att jämföras med denna
lyckade satsning. Men som all annan
verksamhet har man toppar och dalar
och vi får försöka surfa på vågen och
ta ut alla svängarna medan denna
framgång varar.
Vi, Vänföreningen och Museet,
har arrangerat otroligt intressanta
programkvällar denna vår. Dessa har
varit både lärorika och spännande.
Museet har verkligen blivit en oas för
människor som vill lyssna på intressanta
och personliga samtal, föredrag
och diskussioner. Vårt museum har
utvecklats till ett folkbildningsinstitut.
Viktiga frågor lyfts fram, många med
universella och allmänmänskliga
perspektiv.
Vi på museet uppskattar alla glada
tillrop och allt personligt engagemang
från Vänföreningens medlemmar.
Flera ställer upp för museet under
programkvällar. Vi hjälps åt med
drickan, med stolarna och med att hålla
upp dörren när tekniken kraschar då
många trycker på samtidigt. Tack för
att ni finns i vår krets!
Sist, men inte minst, vill jag lyfta fram
Vänföreningens styrelse, som är ett
otroligt fint stöd för mig personligen och
för museet i synnerhet. Här ställer en
grupp människor upp på sin fritid! Från
idé till förverkligande går det snabbt
och mycket blir gjort! Med andra ord
har vi en arbetande styrelse bestående
av riktiga ”doers”! Jag imponeras av
styrelsens enastående arbete och känner
att de olika ledamöterna verkligen bryr
sig om museet, dess verksamhet och
dess utveckling! Tack till alla och en
var! I Ragnar Fridmans ledare kan
ni läsa om några av de senaste årens
fantastiska insatser för museet!
15 Sverige och de överlevande
16 Kurderna och judarna
18 Judiska helgdagar i musik
19 Vilka kunskaper krävs för att tolka
Bibelns språk
20 Göran Larsson på Museet
23 En osannolik kärlekshistoria
24 Redaktörens funderingar
Program på Museet
under tidig höst
(utförlig information finns på
mittuppslaget och hemsidorna)
Tisdag20/8 kl 19.00
Eli Göndör om ”Religionen i demokratin”
Söndag 1/9 kl 14.45
Utflykt till Waldemarsudde och ”Eva Bonnier - konstnär och mecenat”
Tisdag 10/9 kl 18.30-21.00
Panelsamtal med Bengt Wadensjö, Eva
Ekselius, Mohammad Sayed Fazlashemi
och Thomas Kazen om ”Vad betyder Jesus idag för judar, kristna och muslimer?
Sommaren nalkas, även om den känns
väldigt avlägsen för närvarande! På
senhösten kommer vi att inviga en ny
utställning. Jag berättar mer om detta
i nästa Museiblad.
Tisdag 17/9 kl 19.00
Anders Björnsson om författaren Joseph
Roths noveller
Jag önskar alla en skön och avkopplande
sommar!
Tisdag 1/10 kl 19.00
Henry Larsson om judiska operasångare
Yvonne Jacobsson
Tisdag 24/9 kl 19.00
Multireligiöst panelsamtal onm ”Församlingar i förvandling”
Tisdag 8/10 kl 19.00
Bertil Oppenheimer och Anne-Charlotte
Stam Rosenberg om ”Att hitta sina rötter”
(med reservation för ändringar)
4
Museibladet 2/2013
5
Museibladet 2/2013
Nyheter och meddelanden
Vi tackar för generösa
insamlingar i samband med:
Carl Wahrens 80-årsdag
Bernhard Fischbeins 75-årsdag
Eva Sallmanders 70-årsdag
Nya priser
Från höstterminens början
kommer priserna för Museets och
Vänföreningens föreläsningar
vara 60 kronor för JMVs
medlemmar och 80 kronor för
övriga, om annat ej framgår.
Missa
inte viktig
information!
Ibland sker ändringar i
programmen, tiden ändras, det
blir inställt, eller föredragshållare
insjuknar. Det är mycket som kan
hända mellan att programmen
publiceras och det är dags att gå
av stapeln.
Alla ändringar finns på våra
hemsidor, Vänföreningens
www.jmv.se och Museets www.
judiska-museet.se. Alla som har
anmält sig till programmen får
meddelande per e-post och i de
fall som inte e-postadress finns
försöker vi meddela per telefon.
Har ni e-post och ännu inte
meddelat Vänföreningen denna,
vore vi tacksamma om ni gör det
på adress:
[email protected].
Efterlysning
Judiska Museet planerar en
utställning om judisk mat och
kokkonst till hösten.
Till vår kommande utställning
efterlyser vi nu privata fotografier
som visar personer som lagar
traditionellt mat, bakar challe eller
dylikt, ett dukat bord med familjen
samlad (sabbats- eller helgbord)
eller andra bilder med anknytning
till temat. Fotografierna får gärna
vara gamla och svart-vita. De kan
således illustrera en annan tid i
ett annat land innan familjen kom
till Sverige.
Vi kommer att göra kopior på
de utvalda fotografierna så att
ägarna får behålla originalen.
Vänligen kontakta någon av
undertecknade ifall ni har dylika
fotografier!
Yvonne Jacobsson
08/557 735 61
[email protected]
Yael Fried
08/557 735 63
[email protected]
Utställning om
minneskonst
Bonniers konsthall öppnar i höst en
utställning om minneskonst, som
involverar flertalet museer och andra
institutioner i Vasastan, däribland
Judiska Museet.
Minneskonst är en serie utställningar på
Bonniers konsthall och kringliggande
museer som diskuterar vår tids
föreställningar om minne och historia.
Utställningen som också innehåller
föreläsningar, performance och en
publikation vill erbjuda parallella
berättelser om det förflutna. Berättelser
som ställer frågor om hur minnen,
individuella
och
gemensamma,
verkliga eller skapade, bygger både
vårt förflutna och vår framtid.
I konsthallen visas tre parallella
separatutställningar där varje konstnär
får möjlighet att visa en samlad serie
verk med den nya inramning och
klangbotten de övriga konstnärskapen
ger. Till det läggs en ring av verk på
Observatoriemuseet, Judiska Museet,
Strindbergmuseet, Musik- och teaterbiblioteket, Stadsbiblioteket och Spökslottet (Schefflerska palatset) där de
medverkande konstnärerna fritt kan
förhålla sig till samlingarna. Dessa
museer, samlingar och arkiv är i sig
bärare av det förflutna och deltar i att
skapa vår bild av historien. En ljudsatt
vandring mellan institutionerna binder
samman platserna och associerar
till den roll platsen spelade i forna
tiders minneskonst och öppnar för en
diskussion om minnets teknologier i
den digitala tidsåldern.
En del av höstens föreläsningsprogram
med konstnärer, författare och
forskare genomförs i samarbete
med
forskningsprogrammet
tid,
minne, representation, www.histcon.
se (Riksbankens Jubileumsfond) på
Södertörns högskola.
Deltagande konstnärer är Tarek Atoui,
Gerard Byrne, Ann Böttcher, Jonas
Dahlberg, Cecilia Edefalk, Raqs Media
Collective, Hans Rosenström och Alina
Szapocznikow. Utställningen pågår 4
september t.o.m 24 november 2013.
Yael Fried
6
Museibladet 2/2013
Förintelsen
På Museet den 21 april
Han kom ut som jude när han var 40 år
Museet var överfullt när Henrik Frenkel,
näringslivsjournalist och ordförande för
Stiftelsen Judisk Krönika, samtalade
med Ingrid Lomfors, historiker och
tillträdande generalsekreterare för
Judiska församlingen i Stockholm om
ämnet ”Vi barn till överlevande - vad
hände med våra liv?”
Henrik började med att läsa första
meningen ur Helen Epsteins bok
”De överlevandes barn” som kom ut
1979.
”I åratal låg det i en järnlåda som
var så djupt begravd inom mig att jag
inte var riktigt säker på vad det var
för något”.
- Jag läste boken första gången 1996,
berättade han. Texten träffade mig rätt
i magen. Järnlådan har förföljt mig.
Han läste ännu ett stycke som påverkat
honom starkt.
…”Ett liv som inte bara är en ´gåva´
utan nästan betraktas om en skänk
från ovan, kan framstå som ett liv
som inte skall levas utan som ett
uppdrag… som om föräldrarna, i ett
försök att rättfärdiga att de överlevt,
krävde egenskaper av barnen som
skulle motsvara alla förväntningar
de haft på alla som blev mördade…
alla förhoppningar knöts till barnen,
som förväntades erbjuda den
tillfredsställelse som normalt kom från
mödrar, fäder, bröder, systrar, kusiner,
fastrar, farbröder, mostrar, morbröder
och under en livstid skulle barnen
förverkliga deras stympade liv”
kom till Sverige år 1946. De
fick tre söner och barnen skulle
totalassimileras. Äldste sonen
fick namnet Sven. I hemmet
fanns två regler. De skulle
aldrig tala om Förintelsen och
aldrig tala om att de var judar.
Föräldrarna pratade polska för
att sönerna inte skulle förstå,
men ibland hörde Henrik
fragment som fick honom att
undra. Familjen firade jul, men
inga judiska helger.
Fadern dog när han var 17 år och
modern när han var 29. Det blev aldrig
tillfälle att fråga dem om Förintelsen
eller om det judiska arvet.
- Pappa ansåg att det judiska var inget
att ta med. Inget gott kunde komma av
det. Vi skulle inte drabbas. Vi skulle
överleva och gå smärtfria in i det
nya livet. Jag ifrågasatte aldrig mina
föräldrars beslut.
Henrik var ofta rädd att folk skulle
fråga var hans föräldrar kom ifrån och
brukade svara att de kom från Polen.
Han ville inte berätta mer. Men han
anade något, en hemlighet. Senare
blev han journalist för att slippa svara
på frågor. Det var bättre att ställa dem
själv. Vad ska man svara när man ej har
något riktigt svar?
- I mitt hem var det viktigt att vara
snäll och duktig. Det var det minsta
man kunde göra. Om man inte var
duktig, framgångsrik och snäll hade
föräldrarna överlevt förgäves. Jag har
skämts när jag har misslyckats.
Han var tolv år när han första gången
förstod att hans familj var judar eller
mosaiska trosbekännare som det hette
på den tiden. Men det tog tid innan han
hittade sin judiska identitet.
- När mamma avled blev jag tvungen
att berätta för min dåvarande fru att
hon skulle begravas på den judiska
begravningsplatsen. Det visste hon
redan. Alla i min omgivning förstod att
jag var jude, men ingen sa något.
Henrik växte upp i Farsta. Föräldrarna,
Alfred och Fredrika Frenkel, var
överlevande från arbetsläger i Polen och
Vändpunkten kom när sonen David
ville göra ett familjeträd och Henrik
bara kunde skriva ner sina föräldrars
namn. – Då insåg jag att jag behövde
veta mera, ringde mina föräldrars
vänner och började fråga. Jag läste
böcker som de överlevande skrivit.
Jag besökte Riksarkivet där jag fann
mycket information, bland annat min
mammas ansökan om uppehållstillstånd
i Sverige. När jag såg den kände jag
mig nära henne.
Något som varit viktigt för Henriks
judiska identitet var att besöka Israel
och Polen.
- Jag besökte Israel första gången med
min 11-åriga dotter. I Israel hoppades
jag på ett fint välkomnande som jude,
men jag fick en armbåge i ryggen i
passkön på flygplatsen. Till Polen reste
jag med Mirjam Kellermans gruppresa
för Andra generationen. Vi besökte
koncentrationslägren. Antisemitismen
kändes i luften, folk skrek slagord åt
oss. Detta var mina föräldrars land.
- Nu känns den judiska identiteten bra
och trygg, avslutade Henrik. Jag hör
hemma någonstans. Sökandet efter
en judisk identitet har varit en resa
som tog tid, det var svårt att bryta mot
min uppfostran. Nu känns det som en
frigörelse från mina föräldrar.
Alla barn till överlevande har sitt
personliga sätt att hantera kunskapen
om föräldrarnas öde. Att ta till sig sitt
judiska arv, hitta en judisk identitet.
Det var mycket intressant att höra
Henrik Frenkels historia.
Rut Milchner
7
Museibladet 2/2013
Juden Jesus
På Museet den 9 april
David Lazars föreläsning: ”Att vandra med Jesus under 2000-talet. Reflektioner över evangelierna och interreligiös dialog efter den 11 september” Föreläsningen hölls på engelska
Denna afton skulle Rabbin David
Lazar berätta om sina erfarenheter
av interreligiös dialog och sina
reflektioner över evangelierna. Detta
med anledning av vår pågående
utställning om Juden Jesus.
en och att alla skulle be tillsammans
i gemenskap och därigenom leva ut
evangelierna gemensamt. En sådan
gemenskap skulle på ett naturligt
sätt bli försonande och överbrygga
kyrkans splittring i olika riktningar.
David Lazar inledde med att berätta
om sin bakgrund och att han studerat
rabbinska texter sedan 80-talet. Hans
avsikt var att bli lärare, men av olika
anledningar valde han till slut den
rabbinska vägen.
David Lazar hade planerat att stanna
i Taizé två veckor för att skriva klart.
Han såg framför sig lugna dagar med
arbetsro. När han anlände dit var
emellertid platsen fylld av ungdomar
från hela världen med olika kristna
bakgrunder. Omedelbart insåg vår
rabbin att detta var en unik chans att få
diskutera med ungdomarna. Det blev
rabbin Lazars första konkreta steg in
i aktiv religionsdialog. Hans verkliga
engagemang för religionsdialog kom
i slutet av vistelsen i Frankrike, efter
den 11 september. Därefter kunde
han helt enkelt inte låta bli att bli
involverad på ett djupare plan.
På 1990-talet i Israel kom han i
kontakt med HIV-positiva personer.
Detta ledde till att han engagerade
sig för homosexuella och andra
som samhället stötte ut, men han
intresserade sig också mycket för
miljöfrågor. Visserligen tyckte han
att religionsdialog var viktig, men vid
den tidpunkten i livet hann han inte
engagera sig, eftersom han hade fullt
upp.
Från hebreiska universitet i Jerusalem,
där han studerade, kom sommaren
2001 en påminnelse om att han skulle
behöva lämna in sin doktorsavhandling
i ämnet ”rabbinsk midrash” (rabbinska
tolkningar) så fort som möjligt.
Broder Roger och kommuniteten i
Taizé
För att verkligen kunna koncentrera
sig på sitt arbete reste David Lazar,
efter överenskommelse med sin
hustru Sasha, till södra Frankrike,
Taizé, där broder Roger hade bildat
en kommunitet på 1940-talet. Broder
Roger var fram till 2005, då han tragiskt
blev mördad under en gudstjänst,
högste prior i samfundet. Han hade en
idé om enighet – att kyrkan skulle vara
David Lazar lät oss följa sina tankar
om Treenigheten: Fadern, sonen och
den heliga anden. Han hade funderat
kring var i allt detta som Jesus finns.
Sedan pekade vår rabbin på de rituella
objekten i vitrinerna i museisalen där
vi satt och han förklarade att dessa var
abstrakta föremål som måste tolkas
och levandegöras för att vi skall
kunna känna Guds närvaro genom
dem i denna värld. ”Jag och Gud
är en” sa Jesus. ”Jag är ett uttryck för
Gud. Vi alla är det”, kommenterade
vår rabbin. Och därefter talade David
om Martin Buber, vars texter han
studerat noga, och hur vi kan se Gud i
vår medmänniska, i den andra.
Fader Frans
Nästa person som David Lazar beskrev
var fader Frans, som är katolsk munk.
Han tillhör inte någon orden. Klostret,
där han verkar, ligger på en av
kullarna på väg till Jerusalem från Tel
Aviv. Alla i klostret måste studera och
kunna läsa hebreiska. På fredag kväll
anordnas kabbalat shabat i klostret.
Munkarna är på alla andra sätt mycket
katolska, men det är intressant med
ovanstående judiska inslag i deras
rutiner. David Lazar berättade att fader
Frans sedan 2002 alltid tillbringar en
Sederkväll hos dem. Munkarna från
klostret vandrar mycket, vilket blir
en andlig upplevelse. Även David har
deltagit i dylik vandring till Jerusalem
från klostret. Han berättade vidare att
han och fader Frans både diskuterar
texter och ber tillsammans. Att be
tillsammans och parallellt med en
kristen är något väldigt positivt, ansåg
David. Det är berikande, men också
en stor utmaning. Och så underströk
han att både fader Frans och han själv
är trygga i sin egen tro. Många kristna
kommer också till vår synagoga
för att be tillsammans med judar,
poängterade David.
8
Syster Rebecka
Nästa person som David Lazar lyfte
fram var syster Rebecka, som han
känner stor gemenskap med trots att
hon är en mycket fåordig kvinna.
Rebecka hyser en ren kärlek till
Jesus och är säkert inspirerad av
”Men jag säger er att varje onyttigt
som människorna yttrar skall de få
svara för på domens dag” (Matteus
12:36). Men, underströk David, syster
Rebecka talar med sitt hjärta och sina
ögon.
Broder Zacharias
Därefter beskrev David Lazar sina
möten med broder Zacharias, som
på sina kläder låtit sy in de hebreiska
bokstäverna för ”Veahavta” (du
skall älska), Matteus 22:37-40*.
I Kristendomen är kärleksbudet
centralt, i judendomen handlar det
inte alltid om kärleken, förklarade
David Lazar. Med broder Zacharias
hade David haft många bönestunder
och samtal.
Övriga möten med kristna företrädare
Slutligen berättade David Lazar om
några möten med kristna företrädare
Museibladet 2/2013
och kyrkor i Texas. Han beskrev
intressanta religionsdialoger med
Pastor Bobby, där han t o m en gång
fick lov att lägga Toran på ett altare,
eftersom inget annat lämpligt bord
fanns i kyrkan.
Ibland blir det nödvändigt att bryta
regler för att få igång en dialog, menade
David Lazar. Man måste ha förmågan
att vara flexibel och skjuta reglerna åt
sidan om det blir nödvändigt för att
kunna föra en dialog. Vår kärlek till
lärandet är en pågående dialog med
bibliska källtexter. Kan vi språket kan
vi själva studera texten direkt.
sina erfarenheter i religionsdialogens
tecken, att det måste ha varit otroligt
spännande att möta alla dessa
människor som precis som vår egen
rabbin har så djup kunskap om bibliska
och andra texter. Tänk vilka livliga,
lärorika och inspirerande samtal
som måste ha förts! En sak är säker,
religionsdialog behövs verkligen i vår
polariserade, farliga och komplexa
värld!
Vi måste försöka hjälpa till att
förbättra/fixa världen, avslutade
David Lazar.
Slutligen framhöll rabbin David
Lazar att han lärt sig otroligt mycket
under de 12 år som han aktivt deltagit
i religionsdialog, men att han också
trodde han själv bidragit till och
inspirerat de kristna samfund och
personer som han samtalat med.
Det var svårare att finna muslimska
partners för religionsdialog, men
han hade även haft en del sådana
kontakter.
*Matteus 22:37-40: ”Han svarade
honom: du skall älska Herren, din
Gud, med hela ditt hjärta och hela
din själ och med hela ditt förstånd.
Sedan kommer ett av samma slag:
Du ska älska din nästa som dig själv.
På dessa två lagar vilar hela lagen
och profeterna.” I 5 Mos 6:5 står:
”Och du skall älska Herren, din Gud,
av hela ditt hjärta och av hela din själ
och av hela din kraft”. Matteustexten
ovan (sista meningen) är i princip
densamma som Hillels förklaring om
vad Toran innehåller.
Min personliga reflektion var, efter
att ha hört David Lazar berätta om
Yvonne Jacobsson
Författare
På Museet den 17 mars
Kärlek och kärnfysik
Hedvig Hedqvist, journalist och
författare, kom till museet för att berätta
om sin bok ”Kärlek och kärnfysik”.
Boken handlar om den österrikiska
atomfysikern Lise Meitner, hennes
revolutionerande upptäckt av hur
en kärnklyvning går till och hennes
livslånga vänskap med Eva von Bahr,
som var Hedvig Hedqvists mormors
syster.
- Julafton 1938 i Kungälv är känd i
hela den vetenskapliga världen utom i
Sverige. Lise Meitner anlände dit dagen
innan och det gjorde också hennes
systerson fysikern Otto Robert Frisch
från Köpenhamn. De skulle båda fira
jul hos Eva, och inledde julafton hos
henne med en bastant julfrukost. Efter
den gav de sig ut i strålande vinterväder
på kombinerad skidtur/promenad. Han
åkte skidor och hon gick raskt, hela
tiden ivrigt diskuterande uppgifter
från hennes forskningsteam i Berlin,
från Otto Hahn. Där någonstans i
omgivningen sätter de sig ner på en
trädstam. Lise har förstått att nu är
man något oerhört på spåren, hon fiskar
upp en papperslapp och en penna och
gör de slutliga uträkningarna för hur
en atomkärna kan klyvas, berättade
Hedvig.
Man kan ju tänka sig vilka diskussioner
som sedan ägde rum hemma hos Eva
von Bahr denna ”världsberömda
afton”. Egentligen skulle Lise ha firat
julafton tillsammans med Otto Robert
i Köpenhamn hos den framstående
fysikern Niels Bohr, men eftersom
Lise var statslös, kunde hon inte
längre resa till Danmark från Sverige.
Därför åkte Lise till Kungälv till sin
kära väninna och kollega.
När Lise gjort upptäckten och sett att
teorin höll delgav hon Otto Hahn, sin
forskningskollega sedan många år, vad
hon kommit fram till. Sex år senare
skulle Otto Hahn få Nobelpriset i fysik
för upptäckten, men eftersom Lise
gjorde den genombrytande uträkningen
och arbetet skulle det varit hon som
skulle mottagit priset. Och i själva verket
förstod inte Otto Hahn riktigt, även om
han hann publicera före henne så hade
han inte hela förloppet klart för sig.
Hedvig inledde med att berätta om
ovanstående dramatiska händelse.
9
Museibladet 2/2013
Därefter vred hon klockan tillbaka
några varv och fortsatte….
- Lise hade kommit som flykting
till Sverige några månader tidigare, i
augusti 1938 – i sista minuten. Hon
hade inget jobb och inga släktingar i
vårt land, men hon hade goda vänner
och speciellt Eva von Bahr. Att Lise
över huvud taget beslutade sig för
att ägna sig åt fysik berodde på att
hon som kvinna var intresserad av
naturvetenskap, som många var
under 1900-talets första decennium.
Radioaktivitet var ett nytt område som
var lämpligt och tillåtet att
forska kring. Dock inte
för kvinnor. Men Stephan
Meyer i Wien lät henne
ändå använda laboratoriet
på kvällarna. Och hon
kunde snart publicera en
artikel som väckte stor
uppmärksamhet, hon
blev därigenom känd i
forskarvärlden. Eftersom
det ändå inte fanns någon
framtid vid universitetet
i Wien bestämde sig Lise
att ta sig till Berlin och
Max Planck, som fanns
där. I Tyskland fanns idéen
att vara forskningens
centrum. Planck tillhörde
de engagerade teoretiska
fysiker som gärna ville slå
världen med häpnad. Han
kände till Lises forskning
och gjorde ett undantag;
trots att hon var kvinna tilläts
hon att följa föreläsningar
och seminarier i mån av
plats. Atomfysik var det
som allt kretsade kring i
början av seklet. Lise träffade Otto von
Bahr och de kom att arbeta tillsammans
i många år.
att forska vid Berlins universitet. Och
hon träffade Lise. De uppskattade
omedelbart varandra. Från Lises
sida kan man tala om förälskelse.
Eva förstod också att Lise hade det
mycket bekymmersamt ekonomiskt
och bestämde sig för att understödja
henne. Eva hade, fick vi veta, i princip
blivit ekonomiskt oberoende när
hennes pappa dog.
Vidare förklarade Hedvig för oss
åhörare att hon haft tillgång till
fantastiskt intressanta brev. Dels de
brev Lise skrev till Eva på 1910- och
vännerna och kollegorna skall nu ägna
sig åt forskning, musik och filosofi!
Den 28 juni 1914 när de är på utflykt till
Wannsee faller skotten i Sarajevo. Då
kan inte Eva bli kvar. Fysikinstitutionen
på universitetet töms för fysikerna, som
kan röntgen, måste hjälpa till praktiskt
under kriget.
Och Hedvig fortsatte:
- Vad skall Eva göra när hon kommer
hem till Sverige? Hon söker arbete
på Brunnsviks Folkhögskola. Nu
inser Eva att forskningen för hennes
del är förlorad. Kriget
pågår och vid svenskt
universitet finns det inte
utrymme för kvinnlig
forskning.
Hon tycker om att
undervisa och bygger
sig ett hus och skaffar
sig en hyresgäst, Niklas
Bergius, som hon så
småningom gifter sig
med. 1918 stänger
Brunnsviks folkhögskola
för att det inte finns någon
mat att tillgå.
Eva och Niklas flyttar
då till Danmark för där
är det bättre ställt på den
fronten. Eva konverterar
till katolicismen, hennes
man är katolik.
Hedvig fortsatte sedan att berätta om
hur Eva von Bahr och Lise Meitners
vänskap växte fram.
20-talen som nu finns KB, dels Evas
brev till mamman i Uppsala. Det visade
sig att Eva ofta skrev brev hem till
sin mamma från Berlin. Eva lyckades
snabbt med sin forskning i Berlin och
kunde publicera resultatet i tidskriften
”Naturwissenschaften”.
- Eva, som var Sveriges första
kvinnliga docent i fysik fick inte
heller fortsätta att forska i Sverige.
Hon bestämde sig för att åka till Berlin
där hon togs emot ”kungligt”, enligt
henne själv beroende på att hon kom
från Nobelprisets land. Hon erbjöds
- Evas och Lises nära relation fortsätter.
På våren 1924 tvingades Eva åka hem
för att ta hand om sin mamma. Det var
självklart på den tiden, att den ogifta
systern i syskonskaran fick ta på sig
det ansvaret. Mamman dör och Eva
kan återvända till Berlin. De två kära
Även Lise hade tidigt
konverterat fastän till
protestantismen. Hedvig
antog att anledningen var
att det eventuellt skulle
ge henne möjlighet att få en statlig
tjänst vid universitetet i Wien.
Efter freden 1918 föreläste Lise om
radioaktivitet i Lund. Hon var nu
professor vid Kaiser Wilhelm Institut
och studenterna i Lund var tacksamma.
Hon fick blommor efter varje
föreläsning. De två vännerna fortsätter
att hålla kontakt. Den galopperande
tyska inflationen fick Eva att fortsätta
att skicka pengar till Lise, i takt med att
den ekonomiska situationen i Tyskland
under mellankrigstiden blev alltmer
katastrofal.
10
Museibladet 2/2013
- Lise är en av världens ledande fysiker.
När Hitler kommer till makten 1933
tror hon att han bara kommer att regera
under en begränsad tid, precis som
så många andra trodde i Tyskland. 1
april 1933 då lagen kom om den ariska
ämbetsmannakåren fick 30% av alla
tyska naturvetenskapliga professorer
lämna institutionerna för att de var
judar eller hade judiska rötter. Lise,
som är född judinna från Österrike,
stannar kvar. Hon kommenterar inte
vad som händer i brevväxlingen med
Eva. Nästan alla professorer som
lämnade Tyskland 1933 – 1934 fick
tjänster utomlands, speciellt i USA och
England. Efter Tysklands annektering
av Österrike förstår Eva att loppet
är kört för Lise. Hon måste lämna
Tyskland. Frågan är vart hon ska ta
vägen???, forsatte Hedvig.
1938 är Sverige mycket restriktivt mot
judar som inte har släktingar här eller
en tjänst. Eva engagerar sig i saken
och får Nobelkommittén för fysik att
agera. Deras plan är att Lise ska få
en tjänst hos Manne Siegbahn i hans
nyöppnade Nobelinstitut i Frescati.
En idé som Siegbahn själv inte gillade,
men han vågade inte gå emot övriga
ledamöter i kommittén, utan tänkte
uppenbarligen reglera saken genom att
inte begära något inresetillstånd. Saken
ordnade sig genom att Evas svåger
justitierådet Nils Alexanderson själv
gick till UD och Socialdepartementet
för att se till att alla papper var i
sin ordning. De första sex veckorna
bodde Lise hos Eva. Därefter flyttade
hon till Årsta Damhotell i hörnet
Norrlandsgatan/Norrmalmstorg. Hon
hade fått ett arbetsbord på Manne
Siegbahns Institut.
Hedvig berättade vidare att Lise var
frustrerad för att hon inte fick några
forskningsresurser i Sverige. Hon fick
tidigt höra vad som hände i Tyskland
och hon var orolig för att tyskarna
skulle skaffa sig atombomb. Lise var
pacifist.
Hedvig Hedqvist berättade sedan
att Lise troligen var informant till
England. Hon erhöll kodade böcker
som hon vidarebefordrade till engelska
legationen i Stockholm.
- Lise beslutar sig för att flytta till
Cambridge 1960. Där återfinns
hennes arkiv tillsammans med Winston
Churchills. Det märkliga var att hon inte
fick Nobelpriset. För att få Nobelpriset
måste man vara först med sin upptäckt,
poängterade Hedvig, vilket hon ju
faktiskt var.
Lise Meitner hade dock blivit föreslagen
för att få Nobelpriset i fysik 14 gånger
sedan 1920-talet! Nu var Siegbahn och
även The Svedberg emot att Lise skulle
få Nobelpriset. Hedvig förklarade
att Vetenskapsakademin, som var
protysk under andra världskriget, ville
hålla alla kanaler öppna till Berlin.
Dessutom ville man troligen inte att
en kvinna skulle få priset, än mindre
en judinna! Forskningsbidragen kunde
vara i fara i sådana fall, dvs Siegbahn
Museet har öppet
hela sommaren
söndag - fredag
12.00 - 16.00
och Svedberg skulle tvingas dela med
ännu en person.
- Den 6 augusti, 1945 då bomben faller
är Lise på pensionat i Dalarna. I det
första radioprogrammet som länkas
över Atlanten intervjuas Eleonor
Roosevelt. Lise blir årets kvinna i USA
Hon blir hyllad där, men inte i Sverige,
men Tage Erlander såg i alla fall till att
Lise fick svenskt medborgarskap.
Lise Meitner avlider 1968 berättade
Hedvig och fortsatte att konstatera
att Eva von Bahrs och Lise Meitners
varma vänskap bestod livet ut. De var
båda framstående forskare i en tid när
kvinnor var sällsynta och inte särskilt
välkomna i en mansdominerad värld.
Trots det lyckades de bättre än många
kollegor!
Det är sorgligt att tänka på att
Manne Siegbahn förhindrade Lise
att få det välförtjänta Nobelpriset.
Vi kan bara ana hans personliga
bevekelsegrunder…… Skulle sådant
egenmäktigt och dominant handlande
vara möjligt i våra dagar?
Hedvig Hedqvist var en mycket
god föreläsare! Hon fängslade oss i
publiken med sitt personligt hållna
och intressanta ämne om vänskapen
mellan två starka kvinnor Eva von Bahr
och Lise Meitner. Efter sitt anförande
signerade Hedvig böcker. Hennes bok
”Kärlek och kärnfysik” finns att köpa
i vår bokhandel!
Yvonne Jacobsson
11
Museibladet 2/2013
betald
annonsplats
BEHÖVER NI FOTOGRAF
vid bröllop, jubileum och andra viktiga
fester, porträtt eller reklam?
Kontakta Jan Herdevall
Sound & Music Studio
Telefon: 021-35 79 18
Mobil: 070-738 66 22
E-post: [email protected]
Hemsida: www.soundmusic.se
Sound & Music Studio arbetar med
foto, film och musik.
DET NATURLIGA SÄTTET ATT ISOLERA
www.eurokork.se
www.eurotak.se
www.takanalys.se
12
Museibladet 2/2013
PROGRAM TIDIG HÖST 2013
AUGUSTI
Tisdag 20 augusti kl 19.00
Religionen i demokratin
Långt in på 1900-talet förutspådde forskare att religion skulle försvinna helt i takt med att
utbildningsnivån höjdes och levnadsstandarden förbättrades. Men religionen försvann inte. Den
levde vidare och finns ännu kvar som en naturlig del i miljontals människors vardag samtidigt som
det religiösa utbudet ökat markant genom invandring. Eli Göndor, filosofie doktor i religionshistoria
med inriktning mot islamologi och mellanösternkännare, talar med utgångspunkt i den nyutkomna
antologin på temat.
Obligatorisk föranmälan: e-post [email protected] eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64.
SEPTEMBER
Söndag 1 september kl 14.45
Utflykt till Waldermasudde
Vi åker till Waldemarsudde och ser utställningen ”Eva Bonnier - konstnär och mecenat”
Begränsat antal platser! Anmäl er nu!
Kostnad: 100 kronor betalas efter att ni har fått bekräftelse på att ni får plats.
Spårvagn 7 går från Sergels Torg
Arrangör: Judiska Museets Vänförening
Obligatorisk föranmälan: e-post [email protected] eller
mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64.
Tisdag 10 september kl 18.30-21.00 (OBS tiden!) med paus
Vad betyder Jesus idag för judar, kristna och muslimer?
Panelsamtal med samtalsledare Bengt Wadensjö, biskop emeritus och verksam vid Centrum
för samtidsanalys, Eva Ekselius, journalist och fil dr i litteraturhistoria, Mohammad Sayed
Fazlashemi, professor i idé- och lärdomshistoria samt Thomas Kazen, professor i Nya Testamentets
exegetik.
Entré: 100 kronor
Arrangör Centrum för samtidsanalys, Judiska Museet och Immanuelskyrkan i samarbete med
Sensus och Bilda.
Obligatorisk föranmälan: e-post [email protected] eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64.
Tisdag 17 september kl 19.00
Det stora i det lilla: om Joseph Roth
Anders Björnsson som just utkommit med översättningar till Joseph Roths noveller berättar
om översättningsarbetena och den berömde författaren med sin hemvist i Wien kring föregående
sekelskifte.
Arrangör: Judiska Museets Vänförening
Obligatorisk föranmälan: e-post [email protected] eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64.
13
Museibladet 2/2013
Tisdag 24 september kl 19.00
Församlingar i förvandling
Multireligiöst panelsamtal lett av Natalie Lantz. Mer information kommer.
Obligatorisk föranmälan: e-post [email protected] eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64.
OKTOBER
Tisdag 1 oktober kl 19.00
Ur judiska strupar
Flera sångare i världsklass har varit judar, Robert Merrill, Richard Tucker... En tillfällighet?
Åter en musikkväll med Henry Larsson, som har sitt förflutet på Sveriges Radio.
Arrangör: Judiska Museets Vänförening
Obligatorisk föranmälan: e-post [email protected] eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64.
Tisdag 8 oktober kl 19.00
Att hitta sina rötter
Om att finna sin familjs historia. Med Bertil Oppenheimer och Anne-Charlotte Stam Rosenberg.
Obligatorisk föranmälan: e-post [email protected] eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64.
Tisdag 4 juni 19,00
Eva Bonnier – liv och verk
Professor Görel Cavalli-Björkman, som nyligen utkommit med boken ”Eva Bonnier - ett konstnärsliv”, berättar.
Obligatorisk föranmälan: e-post [email protected] eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64.
För allas trevnad bör bokade platser vara intagna 5 minuter före programpunktens början!
Vi bjuder på förfriskningar
Programavgift: 80 kr Medlemmar i Museets Vänförening: 60 kr
Vid förhinder meddela per telefon: 08-557 735 64 eller e-post: [email protected]
Med reservation för ändringar i programmet
Programmet kommer att uppdateras på hemsidorna www.judiska-museet.se och www.jmv.se
Om ej annat uppges äger arrangemangen rum på Judiska Museet, Hälsingegatan 2
Vi öppnar 45 minuter före programstart
Varmt
välkomna!
I samarbete med
14
Museibladet 2/2013
15
Museibladet 2/2013
Författare
På Museet den 10 mars
Sverige och de överlevande
Månaderna efter krigsslutet tog Sverige
emot 10.000 judiska överlevande från
tyska koncentrationsläger. Hur tog
Sverige emot dem? Vad hände med
dem? Ett mycket intressant samtal om
detta ägde rum på museet söndagen
den 10 mars mellan författaren Göran
Rosenberg och Lars M Andersson,
universitetslektor vid Uppsala Universitet.
Göran Rosenberg förklarade att hans
bok ”Ett kort uppehåll på vägen från
Auschwitz” inte är någon roman utan
en barndomsmemoar, en bok om
Göran och hans far. Det som drivit
Göran i skrivandet var hans önskan
att komma i kontakt med sin far som
han såg honom som barn.
Och för att kunna göra detta
var han tvungen att komma
tillbaka till barndomen. Han
hade tänkt att det skulle bli
ett möte mellan två världar,
men så blev det inte.
man den 15 september 1945 för att
låta de polska judarna stanna.
Och då finns där ett slags erkännande
om vad de överlevande varit med om.
- Den humanitära rädd-ningsaktionen
av Sverige är värd att hedras, men det
var ett stort arbete att sålla ut vilka
som skulle få stanna. Rädslan hos de
överlevande släppte aldrig! Man kände
sig otrygg och osäker, underströk
Göran. Svenskarna i gemen tycke att
de själva hade det besvärligt. Man
drack surrogatkaffe bland annat.
- Men när världen vänder dem ryggen
är det flera som inte klarar det, fortsatte
Göran.
Av samtalet mellan Lars M Andersson
och Göran Rosenberg framgick att det
i Sverige fanns en ovilja att lyssna på
de överlevande och att man inte ville
ta till sig deras berättelser.
Göran Rosenbergs föräldrar
var överlevande och de var
tvungna att börja om sitt liv.
- De får en son som försöker
göra världen till sin. Boken
handlar om ett icke möte
mellan far och son. Alla
vägar från Auschwitz är ett
mirakel, förklarade Göran.
Det blev en berättelse om
Sverige och hur Sverige tog emot de
överlevande.
- Vad slags Sverige var det, som de
10.000 överlevande judarna av de
ca 30.000 kom till? undrade Lars M
Andersson. Du skriver att det var
Auschwitz som dödade din far! Kan
du utveckla den tanken?
Göran Rosenberg svarade att hans
bok just är ett försök att förstå vad det
innebar att överleva Auschwitz. Det är
två Sverige som möts. Man ville inte
ha främlingar i vårt land. I DN varnar
- Detta hade varit nödvändigt för att
de överlevande bättre skulle kunna
gå från överlevnad till fortlevnad!
De överlevandes tidigare liv var
bokstavligt talat utplånat. De var
hemslösa och rotlösa – allt var
borta. Och värst av allt. Deras nära
och kära hade blivit mördade under
Förintelsen. De överlevande bar på
något mer än ett trauma. Det bar på
det totala utplånandet av det som hade
varit deras värld, förtydligade Göran.
Under ett par år efter kriget, fick vi
veta, visste alla vad som hade hänt.
- Finns det någon svensk förklaring
till vad som hände? frågade Lars M
Andersson.
Göran nämnde bl a Sandlerkommissionen, som tillsattes efter
andra världskriget för att undersöka
Säkerhetstjänstens
förehavanden
samt Sveriges flyktingärenden under
kriget.
- Det fanns en
föreställning om
att Sverige är ett
bättre samhälle.
När kriget är
slut
fortsätter
Folkhemsbygget
som om ingenting
har hänt. Det
överlevandes
trauman får inte
plats i den svenska
föreställningsvärlden.
Samhället
genomsyras av en
framtidsoptimism.
Sverige och svenskarna engagerade
sig inte. Krigstidens mentalitet hade trängt in i
folksjälen.
I Sverige fanns inga spår efter den
dåvarande svenska lägerarkipelagen.
De överlevande placerades nämligen
på olika institutioner och i olika läger
när de anlände till Sverige. Först
efter kalla krigets slut och murens
fall kom minnesplaketter upp. Väldigt
få har vetat var de fanns sådana
uppsamlingsplatser i vårt land, till och
med de som bodde tätt intill.
16
Museibladet 2/2013
- Här flyttar ”Auschwitz” in bakom
Konsum och inget finns skrivet om
detta, sa Göran.
Både Lars M Andersson och Göran
Rosenberg var överens om att en
samlad bild av lägren skulle behövas.
Och vad hände när de kom till olika
samhällen efter den första placeringen
i läger?
- Sverige var för väldigt många
överlevanden inte det land som de ville
leva i. Ca 3.000 personer stannade,
de andra sökte sig till Palestina bl a
och förenade sig med släktingar som
överlevt och nu bodde i annat land.
Sverige var ett främlingsovilligt land.
Flyktingar som vid krigsslutet kom
till Sverige som transitland fick inte
stanna här. Därför blir Sverige inte ett
attraktivt alternativ för transmigranter,
sa Göran.
- Kan det bero på att man har
föreställningen att Sverige inte
är ett invandringsland utan ett
utvandringsland? reflekterade Lars.
Judar fick inte bo i storstäder. Inte
Görans föräldrar heller. De som
stannade kvar hade redan etablerat
sig.
- Hade Sverige börjat ompröva sin
självbild kanske många hade tyckt
att Sverige var ett underbart land
som man vill vara med och bygga
tillsammans med ”vikingar”. Detta
kom inte förrän med Göran Persson
och när Maria Pia Boethius skrev om
det, menade Göran.
- Är det så att man pressar ut judarna i
Sverige till industrin där man behövde
arbetskraft? undrade Lars.
- Man sökte sig till kretsar där man
kunde känna sig hemma. Min pappa
fick ett brutalt nej när han försökte
avancera på Scania. Starta eget
företag eller få jobb via en judisk vän
var chansen, konstaterade Göran.
- Men det fanns en längtan efter
att tillhöra och få hjälp. De gamla
judarna, de tidiga familjerna ”de
svenska judarna”, kunde ha varit mer
inkluderande och gjort mer, fortsatte
Göran.
Lars M Andersson informerade om
att Pontus Rudberg f n håller på att
skriva en avhandling om ”Vikingarna
på Wahrendorffsgatan”.
- Läser man Inga Gottfarb etc får man
ändå känslan av det gjordes mycket
och att Mosaiska Församlingen var
generösa. Det finns ett eftermäle i USA
som inte är positivt. Församlingen i
Stockholm blir ett slagträ, förklarade
Lars.
Men församlingen har inget politiskt
inflytande.
- Man anar att det fanns en rädsla
i den judiska gruppen. Konflikten
mellan självbevarelsedrift och önskan att hjälpa påverkar agerandet,
kommenterade Göran.
Avslutningsvis berättade Göran att
boken fått ett stort genomslag. Att
han får rörande brev. Att de som läst
hans bok sagt att de för första gången
förstått vad som hände.
Göran Rosenberg hoppades vidare
att man även i den judiska världen
skall sätta Förintelsen i ett universellt
perspektiv.
- Auschwitz är en erfarenhet som borde
beröra varenda kotte; förövare, offer
och åskådare. Det är en förödmjukelse
för människan att det hände.
Göran Rosenbergs bok ”Ett kort
uppehåll på vägen från Auschwitz”
har, som de flesta vet, belönats
med Augustpriset. Kvällens samtal
kompletterade hans barndomsmemoar
på ett förträffligt sätt och vi i den
fullsatta salen kände att vi verkligen
fick en större förståelse för de
livsvillkor de överlevande mötte i
Sverige när de kom för att kunna
påbörja ett nytt liv, men framför
allt fortsätta sitt liv. Till sist tog de
traumatiska personliga upplevelserna
och förlusterna överhanden för
många..
Yvonne Jacobsson
Minoriteter
På Museet den 5 mars
Kurderna och judarna
Den 5 mars talade Fredrik Malm,
som 2006 blev invald i Riksdagen
och omvald 2010, om två folk i
Mellanöstern med mycket gemensamt,
kurderna och judarna.
Det finns något ödesmättat över Israel
och Kurdistan, sa Fredrik och började
sin powerpoint-presentation.
- De är pariastater och nationer i
regionen. De ligger i konflikt med
grannarna. Otaliga krig har utkämpats
emot dem. Israels existens och
kurdernas existens har förnekats.
Kurderna och judarnas liv är
sammanflätat. Det judiska folket har
bott i Kurdistan i 2.500 år. Landet
är ungefär lika stort som Frankrike.
För ca 5000 år sedan sökte sig
indoeuropeiska stammar till området
och även semitiska stammar (assyrier).
Kurderna är ursprungsbefolkningen.
- Den judiska nationen föddes tidigt,
drömmen om att återvända till
Palestina har funnits i århundraden.
Den kurdiska nationen är däremot ung.
Efter andra världskriget har identiteten
kring nationen Kurdistan blivit
starkare på grund av förföljelserna
mot kurderna. I modern tid har bandet
mellan Israel och Kurdistan stärkts.
Israel stödde kurdernas uppror i Irak
och kurderna hjälpte judar att lämna
för Israel.
Fredrik berättade därefter om
olika imperier som förslavade och
17
Museibladet 2/2013
underkuvade ett antal folk. År 721 f v
t krossades Israels rike av assyrierna.
Vad hände med de tio stammarna?
Det finns en rad legender och teorier,
varav en handlar om att dessa fördes
till Assyrien, området kring Mosul och
dagens västra Iran eller som kurderna
säger östra Kurdistan ( 2a Kon 17:6).
Fredrik Malm nämnde några judiska
äventyrare på 1100- och 1200-talet
Det finns inga andra källor, så Fredriks
teori är att det är större sannolikhet att
de förlorade stammarna assimilerades
med grannfolken.
Senare på 600-talet f v t besegras
assyrierna av babylonierna. De siktade
in sig på det som var kvar, Juda och
Israel. Nebudkadnessar krossade som
bekant Juda rike år 587 f v t, förstörde
templet och förde ut judarna till
Babylonien i fångenskap. Sannolikt
är att det judiska folket därefter
sökte sig norrut upp i de kurdiska
bergen. Folken har beblandat sig med
varandra och man konverterade till
olika religioner.
Judarna i Kurdistan levde inte som
andra klassens medborgare.
- De levde ett liv likt kurderna –
många var bönder och herdar – vilket
är ovanligt bland judar. Vanligt var
också att de var försäljare av tyg
och varor. De uppfattade sig själva
som judar och som kurder. De talade
Targum, en dialekt av nyaremeiska,
snarlik assyriska. De var religiösa,
men inte nödvändigtvis ortodoxa.
De drabbades inte av förföljelser i
Kurdistan. De sökte inte politisk makt.
Hälften av Iraks judar levde i Mosul,
berättade Fredrik
- Dagens judar med rötter i Kurdistan
kan alltså vara ättlingar till judarna
från den babyloniska fångenskapen,
men också kurder, assyrier och andra
folkslag. Och, de skulle kunna tillhöra
de förlorade stammarna, förklarade
Fredrik vidare.
Mot slutet av den utmärkta
presentationen och föredraget om
kurder och judar berättade Fredrik
Malm att det arameiska språket i stort
sett utplånades under 700 e v t. I takt
med att muslimska arméer spred islam
spred de också det arabiska språket.
Trots detta överlevde arameiskan i
ytterligare 1300 år då det talades av
judar och assyrier.
- Idag finns uppskattningsvis 50 000
människor, assyrier och syrianer som
har arameiska som modersmål.
som förmodligen sökte de tio förlorade
stammarna. Och han fortsatte att
berätta:
- Från Palestina kom senare sändebud
för att samla in pengar och ge
vägledning till judarna i en del rättsliga
frågor. Några av de missionärer
som kom på 1800-talet bedrev
missionsverksamhet bland judarna
i Kurdistan, men verksamheten var
inte särskilt framgångsrik, deras
huvudkontor i Bagdad stängdes
1866. I början av 1900-talet kom de
större judiska organisationerna till
Kurdistan för att bistå judarna där.
Av ursprungligen ca 125.000 judar
i Kurdistan, i den äldsta judiska
diasporan, evakuerades resterande
25.000 till Israel 1950-51.
Eftersom judarna från Kurdistan,
som kom till Israel, var ”illitterata,
osofistikerade, efterblivna mm” var
förmodligen dessa kurdiska judar de
lägst stående av alla grupper i Israel
på 1950-talet.
Sist, men inte minst, beskrev
Fredrik Malm kurdernas kamp för
självständighet och visade bilder på
Mustafa Barzani (1903-1979), som
betytt mycket för kurdernas kamp för
erkännande. Kurderna har varit och
är förtryckta och förföljda. Bland de
värsta förövarna var Sadam Hussein,
som använde gas mot kurderna.
- Israel var lierat med Shahen och
Turkiet, som var skoningslösa mot
kurderna. Samtidigt stöttade Israel det
kurdiska upproret.
Idag har kurderna federal autonomi
i Irak. Man har börjat med
oljeutvinning. Nu väller investeringar
in de senaste 5-10 åren. Området har
blivit geopolitiskt intressant.
Fredrik Malm rekommenderade två
böcker om judarna och kurderna:
”My father´s Paradise” av Ariel Sabar
och ”The Jews of Kurdistan”, av Erich
Brauer, båda mycket läsvärda!
Fredrik Malm är mycket kunnig och
professionell. Det blev en otroligt
givande kväll och synnerligen
lärorik!
Yvonne Jacobsson
18
Museibladet 2/2013
Musik
På Museet den 19 februari
Judiska helgdagar i musik
Denna tisdagskväll var det dags
för vacker musik på Museet. Bosse
Hyttner, känd från JMVs styrelse, andra
judiska aktiviteter och skivaffären och
skivbolaget Sterling var på plats för att
berätta om hur tonsättare, både judiska
och icke-judiska, har inspirerats av
judiska helgdagar och den synagogala
musiken från dessa.
Det blev en tidsresa från 1000-talet
till 1900-tal, inte helt rätlinjigt, och
med väldigt varierande toner.
Vi inledde med sabbaten och fick
höra Rabbi Shlomo Alkabetz ”Lekha
Dodi”. Han var en stor kabbalist och
föddes i Saloniki 1505 och flyttade
till Safed där han dog cirka 1584. Det
framfördes av Dr Enzio Nizani med
klara spår av medeltida kyrkomusik
då stycket framfördes a cappella, alla
instrument, utom orgeln, var bannlysta
i kyrkan under medeltiden.
Resan gick sedan tillbaka i tiden
cirka femhundra år västerut, under
den tid Spanien blomstrade av både
kristen, judisk och muslimsk kultur.
Shlomo ben Yehuda ibn Gabriol var
en andalusisk poet och judisk filosof
som föddes i Málaga c:a 1021 och dog
i Valencia c:a 1058. Han var också
lärare i nyplatonism, en av de första i
Europa. Hans ”Shokant basade” som
används under Simchat Torah sjöngs
a cappella av Hana Rot.
Till allmänna helgdagar och tillbaka
till 1500-talet och ett typiskt stycke
från sen renässans/tidig barock.
Salomone Rossi, italiensk, judisk
tonsättare, samtida med Claudio
Monteverdi, skrev både sånger och
madrigaler på italienska, instrumental
musik och en stor mängd biblisk
hebreisk vokal musik som skilde sig
totalt från den synagogala musiken.
Vi fick lyssna på Adon olam framförd
av Boston Camerata, en
amerikansk ensemble med
inriktning på medeltids-,
renässans- och barockmusik.
Rossi var också violinist och
konsertmästare vid hovet i
Mantua. Han var så omtyckt
att han inte behövde bära
den gula stjärnan. Han levde
mellan cirka 1570 och 1630:
Han dog endera i samband med
att de österrikiska trupperna
intog Mantua, besegrade
hertigen och förstörde ghettot
eller i samband med den
efterföljande pestepidemin.
Framåt i tiden till Pesach och 1800talet. Den fransk-judiske tonsättaren
Jacques Fromenthal Halévys opera
La Juive (Judinnan) med ett originallibretto av Eugène Scribe. Scribe
skrev många teaterstycken och dessutom texter till operor (libretto) bl
a Meyerbeers Hugenotterna, Afrikanskan och Profeten men också
Verdis
Sicilianska
aftonsången.
Halévy skrev många operor men de
flesta är bortglömda, delvis tror jag
att det beror på den ganska pompösa
franska operastilen under denna tid
när det i princip var lag på att det
skulle vara fem akter varav en skulle
vara balett för att Parisoperan skulle
kunna utnyttja sina dansare.
Handlingen är som så ofta i operor
något krånglig. Det man i Judinnans
fall behöver komma ihåg är Eléazar,
tenor, och hans dotter Rachel, sopran,
det är huvudrollerna. Det är lite
ovanligt att tenoren i huvudrollen är
en äldre man, tenoren brukar oftast
vara den unge älskaren.
Det stycke vi fick höra var från andra
aktens pesachfirande, en bön som
leds av Eléazar. Bo Hyttner spelade
dessutom den inspelning som finns
med José Carreras, den katalanske
tenoren som också är min favorittenor.
Jag trodde aldrig att jag skulle skriva
något om honom i Museibladet, men
det kom en sådan dag i alla fall.
Denna opera tillhör i och för sig inte
mina favoriter och jag måste också
medge att det var ganska längesedan
jag lyssnade på den så jag hade
totalt glömt bort de otroligt vackra
pianissimi som fanns med i denna aria
och som faktiskt ingen annan i världen
klarar av lika bra som José Carreras.
Jag ska inte uppehålla mig alltför
mycket med denne sångare även om
jag skulle kunna fylla hela Museibladet
med information om honom.
Under hela nittiotalet och början på
tjugohundratalet så var jag ordförande
i José Carreras Skandinaviska Klubb,
som jag också startade och som var en
av många av hans vänföreningar runt
om i världen.
19
Museibladet 2/2013
Ännu lite framåt i tiden till 1881
och Max Bruchs Kol Nidre, ett
välkänt stycke för cello och orkester
som framfördes av cellisten Curdin
Coray. Ett typiskt romantiskt stycke
som bygger på bönen som inleder
gudstjänsten på Erev Jom Kippur. Om
Bruch kan sägas att han inte var jude
men på grund av framför allt detta
stycke blev han bannlyst och spelades
inte under tiden för Tredje Riket.
Därefter följde Ernest Blochs Avodath
Hakodesh. Nu är vi på 1900-talet och
jag är inte speciellt förtjust i hans
musik och jag lämnar den därhän.
Bloch föddes i Schweiz men flyttade
till USA 1916.
Bo Hyttner avslutade med att spela
ett stycke av den danske tonsättaren
Asger Hamerik och då gick vi tillbaka
i tiden. Hamerik och Bruch var
samtida, alltså nationalromantiker.
Hamerik var 1871-1898 rektor för
Peabody Institute i Baltimore, en
musikhögskola som sedan 1985 är
inkorporerad med Johns Hopkins
universitetet. Vi fick höra andra satsen
Andante penitente ur hans symfoni
nummer två ”Den tragiska”, som
bygger på Jom Kippur. Det fanns en
liten rolig knorr i samband med denna
tonsättare, en svensk familjegren som
också var närvarande denna kväll.
Det var en fantastisk resa i tid och
ton som Bosse tog oss med på. Han
var mycket väl förberedd och hade
till och med en lista, till var och en
i publiken, över de spelade verken.
Annika Ehnwall
jUDEN jESUS
På Museet den 12 februari
Vilka kunskaper krävs för att
tolka Bibelns språk?
Finns det ursprunglig sanning i
texterna som bara går att förstå genom
grundspråket? Och vad händer med
bibeltolkningen då religiösa ledare
inte längre behärskar källspråken utan
enbart förlitar sig på översättningar?
Initiativtagare i samarbete med
museet och samtalsledare var denna
kväll Natalie Lantz. Panelen bestod
av Anne-Louise Eriksson, docent och
forskningschef i Svenska Kyrkan,
Jonas Holmstrand, docent i Nya
Testamentets Exegetik, Uppsala
Universitet, samt Karin Tillberg,
Pastorsadjunkt och doktorand i Gamla
Testamentets Exegetik, Uppsala
Universitet.
Natalie inledde med att berätta att
processen kring att skriva judiska
religiösa dokument är noga reglerad.
Med anledning av Anne-Louise
Erikssons bok ”Att predika en
tradition. Om tro och teologisk
literacy”, som ifrågasätter de
obligatoriska grundspråksstudierna i
prästutbildningen och skapat debatt,
ställde Natalie följande frågor:
- Måste en församlingsledare förstå den
hebreiska texten på pergamentet eller
räcker det att förstå textens relevans
för traditionen? Vilken kunskap krävs
egentligen för att förstå ordet, texten
och skriften?
- Det viktigaste är att man måste
kunna läsa berättelsen. Man måste
förstå och förmedla traditionen som
har sitt ursprung i en berättelse som
ingår i en annan berättelse. Det gäller
som präst att kunna kommunicera
och tänka i en tradition, i detta fall
svenska kyrkans och att inte förändra
berättelsen. I texterna, som man läser
och analyserar, söker man Kristus,
som man vill lära känna bättre. Jag
möter Kristus när jag kan förstå
texten, förklarade Anne-Louise.
Karin svarade att man som präst eller
uttolkare måste underlätta för andra
att lära känna texten och fortsatte:
- Det bästa sättet att lära känna Jesus
är att läsa Nya Testamentet. I den
lutherska kyrkan är texten central
och även den mest basala kunskap
i grundspråken öppnar för ny
förståelse. På grundspråket kan man
se vad det egentligen står. Frågan är
ju hur vi kan få Bibeln att leva vidare
även idag? Syftet med studier av
originaltext är inte att göra en bättre
översättning. Meningen är däremot
att vi skall få verktyg att tolka texten.
Alla översättningar är subjektiva.
Bibeln har således blivit tolkad och
misstolkad på ett subjektivt sätt. Man
Anne-Louise utvecklade sitt svar
vidare med att hon anser att de
som vill skall kunna läsa källtexter
på originalspråk och fördjupa sig
i traditionen, men att en termin av
språkstudier i prästutbildningen inte
är mycket. Man hinner helt enkelt
inte lära sig tillräckligt.
Natalie ställde sedan en fråga till Karin,
som tillsammans med några kollegor
skrivit en debattartikel ”Rädda bibliska
grundspråk” i Kyrkans Tidning, om
hon kunde förklara på vilket sätt basala
kunskaper i grundspråken öppnar för
en ny förståelse.
måste därför kunna gå till texten själv.
Svenskkyrkliga präster måste ha
tillgång till originalspråket. Eftersom
det här är min tros viktigaste skrift
handlar det om att förstå den. Därför
är språkstudiet ytterst relevant!
Därefter frågade Natalie Jonas om
vad en eller två terminers studier ger
20
Museibladet 2/2013
prästkandidater som översättningar
eller kommentarer inte kan ge dem.
- När det gäller präststudier är 5%
språkstudier. Om man studerar exegetik
(läran om tolkning) är språkstudierna
25%. Är det meningsfullt att läsa
språk? Det viktigaste är att man får
kontakt. Och det är en stor skillnad
att studera på originalspråket. Orden
har andra konnotationer. Den stora
vinsten med att läsa språk är att
detta ger en medvetenhet och ökar
förståelse för textens historicitet
och tolkning. Alla vet att det här är
gamla texter, men det är först när man
kommer i kontakt med originaltexten
som man förstår dimensionerna. För
att läsa kommentarerna måste man
ha språkkunskaper. Språkstudiet ger
också en allmänspråklig förståelse.
Har man läst grekiska kan man
upptäcka svenska språket.
Anne-Louise kommenterade:
- Kyrkans uppgift är att göra
människor förtrogna med berättelser.
Men jag håller med både Karin och
Jonas. Dock är det endast en av tjugo
som använder sig av grundspråket. Så
ser verkligheten ut! Prästutbildningen
borde vara ett år längre. Vad är
uppgiften? Att göra berättelsen
levande! Bristen i kompetensen är
inte enbart språket utan bristen av
förståelse för berättelsen, underströk
Anne-Louise. Men man kanske
skall ha kunskap i språken innan
man börjar studera.
Karin ansåg att det vore en
katastrof om inte prästerna, som
skall predika, kan vår främsta
skriftsamling.
- En prästinvigd har ett ansvar. Teologi
är en vetenskap och vi behöver inte
ägna oss åt andra vetenskaper!
Jonas inflikade att han håller med
om problembilden som diskuterats,
men kunde inte förstå varför man
är så snabb på att rikta in sig på
språkstudiedelen i utbildningen.
Anne-Louise
replikerade
att
språkstudier är bra, men att det stora
bekymret är att berättelserna inte
används!
Ovanstående diskussion var mycket
intressant med tanke på att man just
i dessa dagar arbetar fram en ny
prästutbildning. Sedan kom samtalet
in på prästers vidareutbildning och på
vilket sätt man kunde lära sig mer.
Överrabbin Emeritus Morton Narrowe,
som satt i publiken kommenterade
diskussionen med att man inom
judendomen har en tradition att studera
varje dag. Att det gäller att hitta ett sätt
att öka sin inre kompetens. Han själv
läser därför varje dag och den dagen
har inte lärt sig något anser han vara
bortkastad.
Jag måste säga att kvällen blev
lite surrealistisk. Här var salen
till brädden fylld av präster och
teologiestuderanden,
en
rabbin,
sakkunniga och övriga intresserade.
I panelen satt docenter i Nya
Testamentets exegetik och Svenska
Kyrkan samt en pastorsadjunkt!
Platsen för samtalet var Judiska
Museet i Stockholm och ämnet var
vilka kunskaper som krävs för att
kunna tolka Bibelns språk. Men en
bättre plats för det angelägna samtalet
kan jag inte tänka mig –en sal fylld
av laddade rituella objekt, toran och
dess tillbehör, som lyste som skatter
i den nedtonade salen. Och mitt i
all oenighet, trots varierande syn på
vad som var nödvändigt för att tolka
texterna, en rörande enighet!! Natalie
Lantz var, som vanligt, ytterst påläst
och en mycket duktig frågeställare
och moderator.
Yvonne Jacobsson
jUDEN jESUS
På Museet den 5 februari
Göran Larsson på Museet
När Göran Larsson föreläste på museet
var salen fylld till sista plats. Göran
är en spirituell talare och omtyckt i
vida kretsar. Denna kväll hade därför
många entusiastiska åhörare kommit
till museet och ännu fler hade önskat
att de fått plats. Väntelistan var lång.
Eftersom Göran varit med och gjort
utställningen hade han planerat in ett
besök till dess invigning och då passade
vi på museet på att bjuda in honom
som föreläsare. Som säkert många vet
är Göran bosatt i Jerusalem.
- Judiska Museet utställning Juden
Jesus är den första som gjorts i vårt land
på detta tema! Varför dröjde det ända
till 2013 innan en sådan utställning
kom till? Inte heller på kristen mark
har någon utställning på det temat
gjorts, konstaterade Göran Larsson i
inledningen av sin föreläsning.
Han berättade därefter hur hans bild
av Jesus kommit att påverkas i mötet
mellan judar och kristna. Han la till
att han nu firade 41-årsjubileum från
första mötet med judar, vilket skedde
1972 på en flight till Israel. Han
hade mött Jesus i söndagsskolan och
hade en bild av honom, men aldrig
i sitt liv träffat en jude. Under hela
sin barndom mötte han heller aldrig
något antijudiskt. För Göran var judar
Bibelns folk... ända tills han 1972
beslöt sig för att flyga till Israel.
Det fanns ett tydligt före och efter detta
första möte med judar för Göran. Det
var mer än ett äventyr att flyga med El
Al till Israel då för drygt 40 år sedan.
Göran hade nämligen aldrig flugit
tidigare. Han kunde ju läsa hebreiska
eftersom han studerat Bibeln, men
att se hur det bibliska språket nu
förvandlats till ett modernt talat språk
21
Museibladet 2/2013
blev lite av en ”uppenbarelse” för
honom. Han lyssnade till kaptenens
meddelanden, som han förstod....
Han kunde läsa alla skyltar på planet,
trots att han aldrig lärt sig modern
hebreiska. Han förstod t ex det
hebreiska ordet för utgång i flygplanet,
eftersom han kunde härleda det till
samma ord som användes för uttåget
ur Egypten i Toran. Hela flygresan
blev en oförglömlig upplevelse där
det bibliska språket plötsligt talades!
Och så underströk Göran Larsson att
mötet med Bibelns folk varit viktigare
för honom än mötet med Bibelns land.
Göran beskrev därefter sitt första
besök i en synagoga i Israel och hur
en liten pojke kom fram till honom
och på hebreiska frågade vem han
var. Göran förstod frågan, återigen
för att han hade studerat hebreiska
Bibeln och när han berättade vad han
hette och att han inte var jude svarade
pojken: ”Men vi har inte dödat
Jesus!” – ett eko genom sekler av den
Jesus som kyrkan förmedlat. ”Varför
kommer du till synagogan om du inte
är jude?” frågade då pojken. Göran
beskrev detta första möte och besöket
i synagogan som något som betytt
oerhört mycket för honom!
- Att komma till Israel och möta Jesus
folk var som att komma hem. Det
blev en family reunion, konstaterade
Göran.
Men vem var han, Jesus? Och vad var
Jesus för judarna?
- Utställningen kommer att betyda
mycket i det sammanhanget, sa Göran
Larsson. Jesus har blivit en antijude
i vissa kristna kretsar, men judisk
Jesus-forskning växer.
Göran refererade till Harry Amsters
artikel ”Jesus och jag” som precis
publicerats med anledning av museets
utställning i Svenska Dagbladet.
Precis som Harry skrivit konstaterade
Göran:
- Judarna var före oss. De var först och
de tog emot Bibeln på originalspråk.
Ersättningsteologin handlar om att
judarna är ”föredettingar”. Släkten är
värst! Det gällde för den nya religionen
att bevisa att den är den riktiga!
(bönekapslar) och talit (bönemantel).
Det var livsavgörande för Göran att
uppleva judendomen som den är och
inte som Göran trodde att den var.
Som ett exempel på hur man kan
framställa juden Jesus nämnde
han ikonerna i kapellet på Svenska
teologisk Institutet som kom till under
hans tid som direktor där. Uppdraget
gick till Bengt Olof Kälde, som
skapade ikonerna i dialog med Göran.
Ikonerna, som är nyskapande, följer
också en månghundraårig kyrklig
konst. Här syns släktskapet mellan
judisk och kristen tro. Bilderna
gestaltar den berättelse i Lukasevangeliet där Josef och Maria bär
fram Jesusbarnet i templet och möter
Symeon, som bär en talit, och Hanna.
När en jude blir kristen var det i kyrkans
sfär något speciellt – en triumf, inte
minst i Sverige. Han nämnde som
ett svenskt exempel det judedop som
ägde rum under drottning Kristina i
slutet på 1600-talet i närvaro av hovet.
Då fick inga judar bo i Sverige om de
inte konverterade till kristendomen.
Och sedan berättade Göran att den
första juden kom till vårt land långt
innan någon jude fysiskt satte sin
fot här. ”Judesuggan” som finns på
Uppsala Domkyrka var t ex ett uttryck
för kyrkans och allmänhetens syn på
judar.
- När Jesus höll sin bergspredikan
refererade han ju till judiska Bibeln,
Talmud och Midrash. Han var jude!
På grund av Jesus efterföljare blev
han en som vände sig mot sitt eget
folk. Men nu har Juden Jesus återfått
sin judiskhet, konstaterade Göran.
Sedan berättade han att den lilla bilden
på Jesus som visas i utställningen
kommer från en julkalender på TV
”Maria från Nasareth”, som visades
för många år sedan. Där ser vi Jesus
som en riktig jude, med tefillin
Bilden av vem Jesus var håller på
att förändras från judisk sida. Judisk
Jesus-forskning är på frammarsch.
Sakta har ett nytt intresse för den
judiske Jesus väckts. Göran Larsson
rekommenderade en fantastisk bok,
den första judiska kommentaren
någonsin till Nya testamentet är på
700 sidor - The Jewish Annotated New
Testament, Oxford University Press,
USA, (November 15, 2011) – AmyJill Levine och Marc Zvi Brettler. Här
har några av världens främsta judiska
bibelforskare bidragit med olika kommenterande och analyserande texter.
Görans mycket insiktsfulla, humoristiska och karismatiska framträdande
fängslade publiken, som aldrig tycktes få nog. Alla ville höra mera och
många frågor ställdes. Kort sagt, det
var en mycket spännande kväll för
oss alla! En liten sammanfattande
text som denna aldrig kan göra Göran
Larsson rättvisa. Man måste höra
honom ”live”!
Yvonne Jacobsson
Göran Larsson är präst i Svenska
kyrkan och docent vid Lunds
universitet. 1979-1993 var han
direktor för Svenska teologiska
institutet i Jerusalem. Han har under
flera decennier i tal och skrift verkat
för förbättrade relationer mellan judar
och kristna. Han fortsätter med detta
arbete i en stiftelse som bär hans
namn: Göran Larssons jubileumsfond
för judisk-kristna relationer. www.
judiskkristnarelationer.se
22
Museibladet 2/2013
Investeringsverksamhet
23
Museibladet 2/2013
Författare
På Museet den 29 januari
En osannolika kärlekshistoria
Den 29 januari gästades museet av
Jon Kahn som berättade om sin bok
En osannolik kärlekshistoria (2012;
kan beställas på www.litenupplaga.
se/846). Jon Kahn har försökt
rekonstruera sina egna föräldrars
kärlekshistoria – de gifte sig i början
av 1946 – och beskriva sin egen minst
sagt brokiga familjehistoria med en
pappa som var tyskfödd jude, en
morfar som var aktiv svensk nazist och
en mormor som tillhörde den välkända
svenskjudiska släkten Schück.
Jon Kahn har utgått från olika
minnesfragment av vad han snappat
upp från föräldrarna och andra
anhöriga. Mycket av det han hört och
minns är av anekdotisk natur och han
kan idag ångra att han inte intervjuade
sina föräldrar medan tid fanns.
Nytta hade han dock av de inspelade
intervjuer som en kusin gjort med
hans farmor och faster.
Jon Kahn har sedan lagt ner ett
omfattande arbete på att läsa privata
brev, bland annat föräldrarnas
kärleksbrev, officiella arkivdokument
med mera. Han berättar att ännu mer
material dykt upp efter det att boken
skrivits. Allt sätts in i sitt tidsmässiga
och rumsliga sammanhang och boken
och berättelsen rör sig även bakåt i
respektive familjs bakgrundshistoria.
Bokens många kapitel har följaktligen
namn som ”New York 1994”,
”Stockholm 1990”, ”Köpenhamn
1946”,
”Stockholm
1895”,
”Reichenbach 1904”, ”Königsberg
1915”, ”Umeå 1919”, ”Berlin 1943”
”Bergen-Belsen 1945”, ”London
1945” etc.
Jons morfar Sven Hallström hade en
borgerlig bakgrund där även några
andra släktmedlemmar blev ”bruna”.
Han tvingas mer eller mindre lämna
Stockholm efter misslyckade affärer
och hamnar i Umeå där han blir en
populär advokat. Han är ofta i Tyskland
(även mitt under andra världskriget)
och dras till den nazisitiska ideologin.
Han blir politiskt aktiv nazist i
hemstaden Umeå och finns med på
en lista som Samfundet Manhem
upprättar över lämpliga potentiella
svenska regeringsledamöter vid en
tysk ockupation.
Jon försöker begripa hur han kunde
ha sådana motbjudande åsikter och
handla så som han gjorde. Han vill
försöka komma åt människan, inte
schablonen. Hur stor betydelse
antisemitismen var i morfaderns
nazistiska världsuppfattning vet inte
Jon riktigt, men förmodligen var den
ändå inte orsaken till hans politiska
ståndpunkt. Det är ett ödets ironi att
två av hans barn gifter sig med judar
och att en av sönerna, Björn Hallström,
under en lång tid är aktiv kommunist,
vilket leder till en brytning med
fadern.
Intressant är också att Sven
Hallströms första hustru, det vill säga
Jon Kahns mormor, enligt nazisternas
klassificering var ”kvartsjude”. Hon
hette som ogift Laura Schück och
tillhörde denna välkända judiska
släkt som inkom till Stockholm med
Heiman Schück som på sin tid var
församlingens ledare. Hans son Adolf
Schück hade en förbindelse med den
kristna Laura Sjöberg och fick med
henne sonen Henrik Sjöberg, som
så småningom tog sin fars namn
och blev Henrik Schück, sedermera
legendarisk litteraturhistoriker och en
av sin tids svenska lärdomsgiganter.
Henrik var pappa till Laura Schück
som gifter sig 1904 med Sven
Hallström men dör redan 1919 genom
självmord. Hon slipper alltså uppleva
nazisternas maktövertagande och den
egna makens nazistiska aktivitet. När
Laura dör efterlämnar hon förutom
mannen fem barn, varav den yngsta
– som senare blir Jon Kahns mamma
– bara är ett och ett halvt år.
Jon Kahns pappas släkt har alltså en
helt annan bakgrund med rötter i Heilbronn och Schlesien i Tyskland och är
verksam inom tobaksbranschen. Som
så många andra judar deltar man som
patriotiska
tyskar
i
första
världskriget
och
Jons farfar
Sigmund
sänds till
ostfronten
1915, när
Jons pappa
Helmuth
bara är två
år gammal.
Efter kriget flyttar familjen till Stockholm
men rör sig över nationsgränserna och
bor även i Köpenhamn och Berlin.
1933 flyttar man till England, men
Helmuth kommer tillbaka till Sverige
1936. Hans pappa dör i Stockholm
1939 och begravs på judiska
begravningsplatsen.
En viktig person i berättelsen är Karl
Landauer, som var gift med Jon Kahns
pappas faster. Denne var en känd
psykoanalytiker och Freudlärjunge,
verksam i Tyskland. En märklig
slump gör att Jon Kahn får veta att
Landauer 1933 varit i Sverige, något
ingen tidigare berättat för honom.
Jon sitter nämligen en dag och läser
i gamla tidningar för att få veta mer
om sin morfars politiska förvillelser.
Denne var i Berlin i september 1933
och skrev för Nya Dagligt Allehanda
om riksdagshusbranden. Plötsligt får
då Jon syn på en helt annan artikel
som berättar om att Karl Landauer
blivit inbjuden 1933 till Stockholm av
studenterna vid Karolinska Institutet
för att föreläsa och utöva psykoanalys
i Sverige. Medicinalstyrelsen hade
dock motsatt sig att han skulle få
utöva läkaryrket i Sverige. Var det för
att det fanns för många läkare i landet?
Eller för att han var jude? I vart fall
valde då Landauer att istället bosätta
sig i Holland vilket blir ödesdigert
eftersom ju Tyskland så småningom
ockuperar landet. Han deporteras
1943 till Westerbork och sedan till
Bergen-Belsen och dör där i januari
1945.
I november 1945 träffas Jons
föräldrar Helmuth och Anne-Marie
på en fest i Bromma, och det dröjer
24
inte länge förrän de gifter sig i
rådhuset i Hampstead och får uppleva
en romantisk vår i Köpenhamn.
På bröllopsfotona ser de mycket
lyckliga ut, och om detta vittnar
även de bevarade kärleksbreven.
Hur hanterade de då det faktum att
Anne-Maries far var nazist? Och hur
mycket visste Helmuth till att börja
med? Det har inte riktigt gått att få
fram – kärleksbreven tiger still – och
när Jon Kahn försöker rekonstruera
deras dialog blir det mycket fråga om
gissningar.
Museibladet 2/2013
Jon Kahns föräldrar höll ihop hela
livet. Föräldrarnas tycks ha varit
ganska omaka – men ibland kan ju
en sådan kombination vara lyckosam.
Pappa Helmuth beskrivs som en
misslyckad företagare som skolade
om sig till lärare, världsvan, stor, tjock
och charmig. Hans judiska identitet
var ganska nedtonad och han gick
ur församlingen när så blev möjligt
utan att man behövde gå in i annat
samfund. Mamma Anne-Marie var
civilekonom, en energisk kombination
av helylle och frigjordhet. Anne-Marie
var omtyckt i Helmuths släkt, och
Helmuth i Anne-Maries, åtminstone
var relationerna goda med delar av
den Schückska sidan.
Föredraget ackompanjerades av ett
rikt bildmaterial som ytterligare
accentuerade de olika miljöer som
beskrevs. Det var mycket engagerat
och uppskattat och väckte flera
frågor ur olika perspektiv från den
intresserade publiken.
Carl Henrik Carlsson
Redaktörens funderingar...
...om tankar
jag fick höra mycket tidigt. Ibland
undrar jag vad det var för underliga
kunskaper mina föräldrar gav mig.
Jag vet inte om jag har någon nytta
av sådana här saker mer än när jag
skriver den här spalten, men då är
de ovärderliga.
Tankar, vad är det? Är det tankar
som man funderar över, alltså
tankar man fyller med tankar.
Precis som bönderna ropade, när
kronprinsessan
Desideria,
Karl
Johans gemål, reste runt under
sin första tid i Sverige och blev så
imponerad av att bönderna var så
bildade. De ropade ”vi vill ha regn!”
och hon trodde de ropade ”vive la
reine!” (leve drottningen). Hur sann
denna historia är vågar jag inte ens
gissa, men jag har hörde den redan
som barn och den är ju faktiskt
ganska rolig. Den har ju väldigt lite
relevans till vad Museibladet i övrigt
handlar om, men mina funderingar
flyter ju ibland ut men jag vill också
ha ett rejält regn som sköljer bort
resterna av den tuffa vintern.
Nu anser jag att vädret är avklarat
och hoppas att åtminstone sommaren
blir fin. Släkten vet jag inte riktigt
vad jag ska skriva om men kanske
passar det att skriva om min morfars
far som föddes under den period
som Karl XIV Johan regerade.
Josef Lublin föddes i Stockholm
1832. Litterärt kunniga personer
kanske får en liten association av
årtalet. Både Johann Wolfgang von
Goethe och Sir Walter Scott avled
det året, detta är också något som
Josef Lublin var bildhuggarlärling
och
arbetade
senare
som
bokhållare. 1861 startade han en
grosshandlarrörelse med namnet
Lublin & Compani. Han var först i
Sverige med att importera läder
från Amerika för skotillverkning.
1867 gifte han sig med den tio
år yngre Adeline Ruben. Hennes
farmors far var Fabian Philip, som
hade gården Afvelsgärde, utanför
Karlskrona. Om honom har jag
berättat tidigare. Adelines mamma
kom från England, och hennes pappa
Moritz hade en syster som hette
Adèle, därav den engelska varianten
Adeline. Det var dessa två som blev
föräldrar till de åtta ”gossarna”
Lublin, födda mellan 1869 och 1881.
För att krångla till det ytterligare
gifte sig två av Josefs systrar sig
med två av Adelines farbröder, men
det får jag ta en annan gång.
Ni som av någon orsak ännu inte har
sett utställningen har hela sommaren
på er och lite till. Den pågår till den
sista september och Museet har
öppet hela sommaren. Som ni vet
innehåller våra utställningar inte
bara föremål att titta på utan ofta
någon film. I ”Juden Jesus” är det
ett långt samtal inspelat som man
kan titta på mellan Åke Bonnier,
biskop, Morton Narrowe, överrabbin
emeritus och Tord Fornberg, docent
i nya testamentets exegetik. Det
samtalet tycker jag är den stora
höjdpunkten i utställningen och den
fantastiska katalogen.
När nu vädret förhoppningsvis blir
skönare och vi kan börja gå ”utan
strumpor och skor”, så hoppas jag
att ni alla får en skön sommar och
att ni laddar batterierna till nästa
säsongs intressanta program på
Museet.
@nnika €hnwall
Detta blev jag alltså tvungen
att förmedla till er bara för
att jag önskar ett rejält
regnväder. Förstår ni hur
besvärligt det är för mig att
tänka en tanke utan att börja
fundera på en massa annat.
Jag skrev redan förra gången
om att utställningen ”Juden
Jesus” är en succé, då hade
den bara pågått i något drygt
två veckor och jag liknade
problemet med att komma Sittande i mitten Josef och Adeline kring dem
igenom utställningssalen med Bertil och Jarl. Stående från vänster Ivan,
delningen av Röda Havet och Arvid, Elis, Hans, Allan och Sixten.
så är det ibland fortfarande.