Transcript Läs hela artikeln

Torsdagen den 14 april 2011
BRUK I SVERIGE
Tipsa Länstidningen om det som händer nära dig. Ring 0141-560 03 eller e-posta till [email protected]
Pappersmaskinen PM1 där den berömda Stömnepappen producerades. Maskinen var också torkmaskin
för pappersmassan.
Efter järnbrukens glansdagar
kom sulfiten till Stömne
Flygbild över Stömnefabriken efter ombyggnad från sulfit- till sulfatmassatillverkning. Fabriken i mitten, samhället i bakgrunden och hamnen i förgrunden.
Det var genom järnet som
industrin kom till Stömne.
1693 erhöll Erik och Nils
Bergström privilegier på
en hammare med två härdar vid västra Stömne.
Anläggningarna låg i den
trånga dalgång där Stömneälven drar fram.
Varför anlägga ett järnbruk vid
Stömne? 1. Där fanns stora skogar
med bränn- och kolningsved. 2.
Goda transportmöjligheter via
Byälven och Säffle kanal. 3. Här
fanns vattenkraft från Hammartjärn som låg en bit ovanför Stömne. Fallhöjden var cirka 40 meter.
I slutet på 1800-talet började
lönsamheten bli allt sämre i den
alltmer hårdnande konkurrensen
för de små järnbruken i Värmland. År 1886 var järnbrukseran
definitivt över för Stömnes del
och nedläggningen var oundviklig. Järnet hade spelat ut sin roll
och nu började i stället träets storhetstid.
Ny industri på gång
Ägaren av Stömne, Axel Frisell,
som var en driftig företagsledare,
började omedelbart planera för en
ny industri. Han hade en tid sneglat på Billeruds lyckade satsning
på en sulfitfabrik i Säffle. Vattenkraften, transportmöjligheterna
och en duglig arbetarstam fanns
ju redan. Till sist det primära – rå-
vara i form av cirka 7 000 hektar
skog runt Stömne.
Frisell beslutade på dessa
grunder att anlägga en sulfitfabrik
vid Stömne. Byggnationen gick
med rekordfart och i juli 1887
kunde man sätta igång tillverkningen av pappersmassa med en
arbetsstyrka på 75 man. Sedan
Frisell lyckats få marknad för massan bildades 1890 Stömne Bruks
AB, med Axel Frisell som disponent.
Billerud kommer in
Under sulfittiden brann fabriken två gånger, 1894 och 1897,
men båda gångerna byggdes fabriken upp igen. År 1900 låg tillverkningen på cirka 3 600 ton
torr, lättblekbar sulfitmassa.
Användningsområdet var främst
tidningspapper.
1899 förvärvades samtliga aktier av Billeruds AB och ett nytt bolag bildades, Stömne Sulfitfabriks
AB, med Gustav von Reis från
Göteborg som disponent.
1908 inkorporerade Billeruds
AB Stömne helt i sin verksamhet.
År 1907 hade Christian Storjohann kommit som disponent för
Billerud och han hade nu helt
andra planer för Stömne sulfitfabrik.
Sulfit blir sulfat
När Storjohann kom till makten inledde han en storstädning
inom Billerud. Han började också
förvärva en del mindre träsliperier
och olönsamma järnbruk runt om
i Värmland. Motivet var att komma åt skogarna.
För Stömnes del innebar storstädningen dock inte nedläggning, utan i stället valde Billerud
att investera och lägga om driften
till sulfatmassa. I sulfitmassa kan
endast granved användas, till sulfatmassa kan man även använda
tallved. Fabriken stoppades 1909
och stora ombyggnader gjordes
på bruket under ett års tid. Ett
nytt kokeri byggdes och man satte
in fyra fasta kokare från KMW
med betydligt större kapacitet än
de gamla.
Stömnepappen
1910 startades maskinerna
återigen i den nya och moderniserade sulfatfabriken varvid årsproduktionen ökades till 4 000 ton.
Den dominerande produkten
blev nu den välkända ”Stömnepappen” som användes för tätning
av väggar och tak i bostadshus.
1915 utvidgades fabriken ytterligare och 100 ton i veckan kunde
därefter produceras.
Disponent Storjohann kom
själv upp till Stömne och meddelade arbetarna att de skulle få en
löneförhöjning från 14 till 20 öre
i timmen. Det var en sådan avsevärd skillnad, att när en av arbetarna, Otto Wennerström, kom
hem till sin fru och berättade nyheten, frågade han henne: ”Hur i
all världen skall vi kunna göra av
med så mycket pengar”?
Splittring
Arbetstiden skars också ned –
söndagsskiftet, som ditintills varit
24 timmar, minskades till 18 timmar. Före storstrejken 1909 hade
fackföreningsrörelsen växt sig
stark vid Stömne, men under
strejken splittrades föreningen i
två grupper – gulingar och svartingar.
Den gula gruppen bestod av
strejkbrytare. Efter storstrejken
som slutade med nederlag för arbetarna, fick samtliga anställda gå
ner till pappsalen där företagsledningen befann sig. Nu fick man
be om lov för att få jobba. Ledningen satte då som villkor att
fackföreningen skulle läggas ned –
vilket också skedde. Sedan dröjde
det till 1917 innan någon ny fackförening bildades.
Början till slutet
För att få tillräcklig lönsamhet i
Billerudbolagets produktion måste sulfatmassekapaciteten ökas,
för att kunna utnyttja andra vedsorter än gran som råvara. Detta
orsakade disponenten och styrelsen stort huvudbry. Stor johanns förslag var att bygga en
helt ny sulfatfabrik i Gruvön nere
vid Vänerkusten.
Men kruxet var finansieringen,
beräknad till 20 miljoner kronor.
Detta i en tid när det rådde lågkonjunktur och depression i Sverige.
Billeruds styrelse ansåg jätteprojektet omöjligt att genomföra
och förordade därför en utbyggnad vid Stömne. Efter hårda förhandlingar lyckades dock Stor johann övertyga de andra i styrelsen om fördelarna med sitt förslag. Projekterings- och grävningsarbetena påbörjades vid
Gruvön hösten 1929. I augusti
1931 stod anläggningen klar för
att ta emot det överskott av sulfatmassaved som fanns i Billeruds
skogar.
Epoken slut 1939
1938 kom så det dystra beskedet som alla i Stömne fruktat. Fabriken skulle läggas ned. En del av
de duktiga och lojala arbetarna
fick flytta ned till Gruvön och den
15 maj 1939 avslutades den industriella epoken vid Stömne.
Produktionen var då uppe i 6 000
ton ”Extra Strong Dry Kraft
Pulp” per år.
Trots att huvuddelen av fabriksbyggnaderna rivits, avspeglar den
kvarvarande bebyggelsen med
herrgård, ett flertal arbetarbostäder, före detta skola, missionshus
och ordenshus, om den forna
bruksepoken vid Stömne.
Text:
HASSE OLSSON