Transcript Hur det hela började

Ett utdrag ur Billeruds Golfklubb 50 år 1961-2011, Claes Åkerblom
Valnäs, anno 1960. Snårskogen till vänster visar vyn från dagens hål 18 mot 16:e green. Till höger ses ettans fairway upp mot fyran och klubbhusen.
Golfsporten i Värmland föddes sommaren 1959. Då slogs de första slagen på Karlstad Golfklubbs nya bana
i Höje. Bara någon månad senare inleddes golfbanebygget vid Valnäs gård i Segmon. I januari 1961 stiftades
Billeruds Golfklubb. Tre år senare stod Värmlands andra niohålsbana spelklar.
För Karlstad Golfklubb tog det nio år från idé till spelklar bana, för Billeruds Golfklubb gick det betydligt
snabbare – något som måste tillskrivas Billeruds AB, men givetvis också många engagerade klubbmedlemmar.
Hur det hela började
T
anken på en golfbana väcktes nog
redan 1957-58 då Åke Pihlgren och
Gunnar Hindemark stiftat bekantskap med Karlstad Golfklubb.
Billeruds AB hade gått in som näst
största aktieägare i Karlstads Golfbana AB.
Som bruksdisponent respektive ekonomichef kunde Pihlgren och Hindemark därmed på nära håll följa arbetet med banan.
Snart fanns ett antal säfflebor inskrivna i
medlemsmatrikeln och då väcktes tanken
på att istället satsa pengarna i en bana på
hemmaplan, närmare Säffle. Åtminstone
ville de ha ett ställe att träna på under vardagskvällarna.
– Bolagen satsade på den här tiden
mycket mer på det sociala, särskilt på bruksbolag ställdes det ofta stora förväntningar.
Det handlade framförallt om bostäder, men
också om att vara med och berika de anställdas fritid. På så vis var det inte alls något
unikt att Billerud ville hjälpa till med en
golfbana.
Det menar Gunnar Hindemark som
den här första tiden kom i nära kontakt
med golfbaneprojektet. Som Billeruds
ekonomidirektör föll det på hans lott att
finna lämpliga former för hur finansieringen skulle ske.
Hindemark och Pihlgren inledde med
att inventera vilka i bolaget som var intresserade av golf och därmed kunde vara delaktiga i projektet. Åke Pihlgren hade tillträtt
som vd i Billeruds AB 1956. Med sig till
Säffle hade han erfarenheter från Lidingö
Golfklubb där han varit ordförande.
Golfare engagerades
I bolaget fanns också försäljningsdirektör
Bengt Holmquist, tidigare ordförande i
Sundsvalls Golfklubb. Under 1950-talets
sista år anställdes Leif Maartmann, Carl
Genberg, Hasse Sundby och Jan de Verdier
– en kvartett unga herrar som på varsina
håll kommit i kontakt med golfsporten.
Carl Genberg minns hur han och Hasse
Sundby mer eller mindre blev beordrade av
Åke Pihlgren, att försöka hitta en plats som
var lämplig för en golfbana. Året bör ha
varit 1958. De hann titta sig runt i Säffles
omgivningar, men förstod snart att Pihlgren i princip redan valt ut den optimala
platsen. Det handlade om Valnäs gård.
– Vi var besjälade av uppdraget; vi var
unga, vi visste att vi var betrodda att arbeta
med uppgiften, och så ville vi ju spela golf!
Det minns Carl Genberg som än idag fascineras av engagemanget hos de inblandade.
-5-
Idealisk plats
Valnäs ägdes sedan 1920 av Billeruds AB
och var vid den här tiden organiserad under
Segmons gård. Sedan ladugården brunnit
ned 1956 var jordbruket i stort sett avvecklat. Gårdens rättare, Ivar Gustavsson, bodde
kvar tillsammans med sin familj, men hade
sin huvudsakliga sysselsättning på Segmon.
Markerna på Valnäs var ännu inte igenplanterade. Den gamla herrgårdsbyggnaden
stod däremot öde sedan ett par år. Flygelbyggnaderna var ännu bebodda, liksom
Drängstugan längre ned mot Ekholmssjön.
Kvar fanns också några ekonomibyggnader.
Det här var i en tid då Billerud ville avveckla
jordbruken. Verksamheten låg inte i bolagets
linje.
Bygget var helt och hållet en Billerudsangelägenhet. Inte bara finansieringen, utan
också det praktiska arbetet sköttes av
bolaget. Håkon Wahlenberg var inspektor
vid Segmons gård, och den som ställde upp
med personal för det “jordbruksarbete”
som fordrades för att förvandla de forna
ängarna till fairways och greener. På samma
vis fick skogvaktare Knut Duvner svara för
gallring i skogspartierna.
Ett brev, adresserat till Håkon Wahlenberg och daterat den 12 augusti 1959, visar
att arbetet med banan redan då var igång.
Avsändare är chefen för Billeruds Skogsförvaltning, Ture Björkman:
“Åberopande sammanträffandet mellan
Eder och herr Sundby, samt jägmästarna
Sjölander och Gränge vid Valnäs gård få
vi härmed skriftligen bekräfta, att arbetena på golfbanan tillsvidare endast skall
omfatta uppröjning, rörläggning samt
igenfyllning av de öppna diken, där arbetena pågick vid ifrågavarande sammanträffande. Igenfyllning av dikena skall
endast utföras på så sätt, att några tiltor
plöjas ner i dikena. En eventuell mera
noggrann igenläggning genom schaktning
från sidorna anstår tillsvidare liksom
eventuell komplettering med extra fyllningsmassa. Vi emotse tacksamt besked
från Eder när rörläggningen och igenplöjningen av dikena är slutförd.
En vecka senare var dikena igenlagda.
Golfbanebygget hade startat!
Jan de Verdier utsågs snart till banchef
och kunde på nära håll följa arbetet.
– På det hela taget var projektet till en
början ganska informellt, och i ett tempo
som Jordbruksförvaltningen klarade av.
Arbetarna hoppade in när de hade tid över,
och kom dit med sina maskiner. Själv var
jag varje vecka på plats för att följa arbetet,
minns Jan de Verdier.
Välkänd arkitekt
Som banarkitekt engagerades 1959 Douglas Brasier, vid den här tiden tränare i Göteborgs Golfklubb. Brasier är ett stort namn
i den svenska golfhistorien. Han hade anlagt
ett antal golfbanor och redan 1950 börjat
skissa på en bana vid Skutberget i Karlstad.
Kontakten med Brasier knöts via Hasse
Sundby som sedan gammalt hade kontakt
med Mr. Brasier, eller “Duggie” som han
kallar honom i den brevväxling som ger en
bild av planeringsarbetet.
Jan de Verdier minns hur han och Brasier
strövade runt på Valnäs och inspekterade
domänerna:
– Brasier läste av terrängen och hittade
lämpliga hål. Vi stakade, skissade och diskuterade fram ett lämpligt förslag. På den här
tiden byggde man inte banor på det sätt
som man gör idag, när man totalt omformar terrängen. Det handlade snarare om
att utnyttja naturen som den var, utan några
stora ingrepp. Här var Valnäsudden en idealisk plats, med dess öppna ängslyckor och
kuperade terräng. Till de första nio hålen
var det öppna marker som utnyttjades, även
om också en och annan skogsridå fick stryka
på foten.
– Redan innan själva banbygget startade
skapade vi några provisoriska hål, bland annat från husen och ned mot sjön. Vi finklippte gräset och satte dit en flagga. Några
greener var det inte fråga om, minns Jan de
Verdier: – Vi ville ju spela, även om vi inte
var så många inblandade.
I augusti 1959 skrevs ett “PM angående
övningsbana för golf ”. Dokumentet ger
en god bild av denna allra första tid:
För en planerad mindre övningsbana har
Disponenten utsett det utomordentligt
vackra området kring Valnäs gård. Det
gäller ett område om cirka 250 000
kvadratmeter på nordöstra spetsen av
Valnäsudden. I första hand skulle en driving-range och en green iordningställas,
vilket inte torde fordra så mycket arbete,
dock igenläggning av några diken och en
ordentlig uppbyggnad av greenen. För
skötseln av denna första bana fordras en
green- och en fairwayklippare med fem
vältar. Vidare ett antal mattor att läggas
ut som utslagsplatser. Folk för utförande
av detta arbete lånas från Skogen och
Jordbruket.
1964 stod de nio hålen färdiga efter Douglas Brasiers ritningar. Fyra år senare ändrades ordningen på hålen så att ursprungliga 6:an blev hål 1, 7:an hål 2 osv. Vidare
förlängdes ursprungliga hål 3 (dagens hål 16). Denna ordning gällde fram till dess att 18-hålsbanan stod klar.
-6-
En lördag i oktober 1962 ordnades stora stenplockardagen ute på Valnäs. Hela familjer var engagerade och klubbkänslan var total! Klubben stod för utspisning med
“grillat fårkött och öl i burkar”. “Vi anse det icke nödvändigt att gå fram på linjen med helstekt får utan fårkotletter torde vara alldeles utomordentligt”, skriver
sekreteraren i ett brev till Borgviks skogsförvaltning, och fortsätter: “Golfklubben undrar härmed, om Skogsförvaltningen med dess rika erfarenhet av liknande
arrangemang kan hjälpa oss härmed”. Bilden ovan visar dagens hål 1 med greenen uppe till vänster.
forts.
Direktör Holmquist har lovat tala
med direktör Andersén i Svenska Lloyd
för att få ett antal mattor av den önskade
typen. Sundby skall tala med Lindh i
Jordbruksförvaltningen om planering
och även skaffa fram förstorade kartor
över området. Det område, som utöver
ovannämnda reserveras för en eventuell
framtida utbyggnad av golfbanan, lämnas
orört men skall alltså undantagas från
skogsplantering eller annan odling.
Skogschefen Gösta Ekman skall tillfrågas om han inte vill taga hand om
gallringen och skötseln av området.
Senare skall eventuellt en mindre byggnad placeras på området att tjäna som
bag- och vagnbod m.m. Dessutom skall
rekognoseras lämplig badplats för golfänkor och barn.
Disponenten har lovat att ge erforderliga direktiv till berörda avdelningar
och har dessutom ställt i utsikt att
senare som konsult tillkalla herr Erik
Runfelt, som skulle uttala sig om en
eventuell utbyggnad av banan.
Avsikten var alltså att i ett första skede
nöja sig med en övningsbana med en green,
en fairway och ett antal utslagsmattor. Tanken på en komplett bana bör dock ha funnits
med redan från början. De valde ju en plats
där det fanns utrymme för 18 hål.
I september 1959 besöktes Valnäs av
Douglas Brasier och Bjarne Langvad från
Weibulls. Den senare gav instruktion om
hur gräsytorna skulle anläggas och skötas.
För att ge den första greenen en bra
placering ville Brasier redan nu fundera på
en lämplig sträckning för en komplett
niohålsbana. En sådan ansågs dock ligga
långt fram i tiden.
Utökade planer
Brasier presenterade ett förslag i början av
oktober 1959, och det föll tydligen i god
jord. Disponent Pihlgren beslutade nämligen att övningsbanan redan nu fick utökas
till tre hål. Brasier gjorde snart ett nytt besök
på Valnäs. Jordbruksförvaltningens chef,
Bengt Lindh, fick nu instruktioner för
grovplanering av greenerna 3, 4 och 5
(dagens 16, 17 och 18) – ett arbete som
utfördes på hösten 1959.
Dokumenten berättar vidare att Douglas Brasier under vintern 1959-60 fortsatte
att fundera på banans utbyggnad till nio
hål. Dagens hål 4 hade lagts ut som ett
övningsfält, men det stod snart klart att
detta skulle byggas ut till ett hål. Brasiers
planering omfattade också dagens hål 1, 2,
3 och 5. Vidare placerades ett 455 meter långt
par-5-hål med sträckning över det nuvarande övningsfältet.
Kostnaderna kan tyckas förbluffande
låga, när man läser banchefen Jan de
Verdiers PM:
- - - Det är att märka att herr Langvad
anser vår planerade kostnad för en green,
eller 6-7 000 kronor, alldeles för hög.
Man bygger numera förstklassiga greener
enligt den arbetsplan Langvad lämnat
oss, för en kostnad av omkring 2 000
kronor, bl.a. på Mölle Golfbana.
En begagnad handdriven greenklippare har inköpts från Göteborgs
-7-
Golfklubb för 150 kronor och dessutom
ett verktyg för upptagande av hål. En
hålkopp med tillhörande stång och
flagga ha också införskaffats från Göteborgs GK. Det större inköpet av en
Ransome´s Gang Mover med tre aggregat
skall nu göras genom inköpsavdelningen.
Marknadspriset ligger strax under 6 000
kronor för denna storlek av klippare,
men vi bör kunna uppnå åtminstone 10
procent rabatt härpå.
Planerna på en niohålsbana tog allt fastare form. Någon golfklubb fanns fortfarande inte, men tanken på en klubb bör ha
funnits med redan från starten. Det fanns
heller inga planer på hur byggnaderna på
Valnäs skulle användas. PM berättar vidare:
Ifråga om byggnaderna på Valnäs Gård,
som planerats för rivning, så ha såväl
huvudbyggnaden som den högra flygeln
samma förstklassiga liggande stockvirke
under den förfallna yttre brädfordringen,
och det vore kanske värdefullt om dessa
åtminstone kunde få stå kvar tills vidare.
Trots att det alltså fanns tankar på att
utnyttja herrgårdsbyggnaden revs den vid
årsskiftet 1959-60.
Douglas Brasier skissade vidare och
gjorde ett återbesök under våren 1960. Nu
diskuterades den tilltänkta bevattningsanläggningen och utslagsmattorna. Det gjordes också en detaljerad utstakning av fairways, greener och bunkrar. Vidare diskuterades teknikaliteter som “exakta mått på
utslagsmattornas träunderrede”, metallkopp kontra jordhål etc.
På lusthuskullen, intill nuvarande 18:e fairway fanns en stengrund som förvandlades till grillplats. Här spenderade medlemmarna åtskilliga lördagar och söndagar i
samband med banbygget. På den vänstra bilden ser vi i förgrunden Gunnar Söderqvist och Nils Hedman samt sittande till höger Edvin Jarnulf och Leif Maartmann.
Bygget tog fart
Även om arbetet, och säkert också spelet,
kom igång under 1960, dröjde det till 1961
innan det verkliga banbygget tog fart. Banchefen, Jan de Verdier, utarbetade ett detaljerat arbetsprogram som hål för hål beskrev
vilka arbeten som skulle utföras under året.
Målet var att så snabbt som möjligt få hål
3, 4, 5 och 9 spelbara. Dessa motsvarar nuvarande hål 16, 17, 18 och 4.
Till stor del handlade det om att klippa
ned det befintliga gräset, men på fairways
fordrades ofta harvning och vältring, och
då också en hel del stenplockning. Med en
armbåges lucka mellan sig stod entusiastiska
medlemmar på näsan och plockade sten
hela våren. Det ordnades dessutom friluftsdagar där skolelever från Säffle och Segmon
bussades ut till Valnäs. Tio hinkar fyllda
med sten, och sedan eftermiddagen fri för
fotboll var säkert ett välkommet avbrott
från skolbänken.
Provisoriska greener
Sommaren 1961 öppnades hål 3, 4 och 5
för spel på provisoriska greener. “Nu var
lyckan fullständig”, berättade klubbens
förste ordförande Holger Wennerblom i en
intervju, och fortsatte: “Fast vi blev nästan
yra i huvudet efter en 18-hålsrunda”.
Kostnaden för banan hade under 1960
uppgått till 32 000 kronor, och under 1961
till 24 000 kronor. Planen var att fortsätta
arbetet med hål 6, 7, 8 och 9, (nuvarande
hål 1, 2, 3 och 4), för spel på hösten 1962,
och till en beräknad kostnad av 50-60 000
kronor. Här grep dock vädrets makter in.
Sommaren 1962 blev regnig. Bankommittén konstaterade dystert att hålen kunde
färdigställas först kommande vår.
Inför 1963 presenterades ett Arbetsprogram III som innefattade hål 1 och 2,
(dagens hål 5 och det hål som sträckte sig
över det nuvarande övningsfältet). Dessutom planerades en övningsgreen samt ett
övningsfält i en öppning mot dagens hål 8
och 9. Under 1963 försågs banan med
bunkrar, något man dittills väntat med.
Anläggningen kompletterades med ett
bevattningssystem. Genom ett nätverk av
stålrör pumpades vatten från sjön, för att
sedan via handmanövrerade kranar och
slangar spridas över främst greenerna. Här
anlitades AB Bevattningsteknik i Stockholm med familjen von Koenigsegg i
spetsen.
Materialkostnaden för en komplett
bevattningsanläggning för nio greener
offererades i april 1960 till 14 675 kronor.
Förslaget bifölls av Åke Pihlgren, och
kompletterades med 42 uttag för att även
möjliggöra fairwaybevattning. Detta bevattningssystem var i bruk in på 1980-talet, då
det ersattes av dagens system med automatiska spridare.
Dags för greenkeeper
År 1964 stod så banan spelklar med nio
hål. Nu hade det också blivit fråga om att
slippa betunga Jordbruksförvaltningen
med banans skötsel. Vid det här laget
började det dessutom bli färdiga fairways
som krävde litet mer specialkunskap.
Hösten 1963 anställdes därför den förste
greenkeepern, Carl Nielsen – en dansk med
erfarenhet från Lidingö GK. Nielsen
inkvarterades i östra flygelbyggnaden. Tillsammans med sin schäferhund blev han
snabbt en välkänd profil ute på banan.
Redan 1961 hade Billerud inlett ett
samarbete med Karlstad Golfklubb, som
innebar att dess instruktör, Gunnar
Johansson, gav inomhuslektioner i Säffle
varje onsdag under januari till april.
Billeruds AB grundades i Säffle 1883 med en sulfitfabrik vid Byälven. På tidigt 1960-tal hade
bolaget växt till en skogsindustrikoncern med 7 000 anställda. I Valnäs närhet fanns bruken vid
Gruvön, Slottsbron, Kyrkebyn och Säffle. I Säffle fanns också huvudkontor och forskningsinstitution. Den produktiva skogsmarken omfattade 300 000 hektar. Billerud ägde stora delar
av Eds och Borgviks socknar och däribland Valnäs gård, ett markinnehav som 1920 följde med
förvärvet av Borgviks AB. Koncernens symbol, Billerudsörnen, fick stå modell för golfklubbens
klubbmärke som förekommit i flera olika versioner genom åren.
-8-
Sommaren 1961 var det Gordon Long från
Falu Golfklubb som erbjöd lektioner ute
vid Valnäs. Han fortsatte med detta in på
våren 1962. I maj 1962 anställdes skotten
Gerald Gardiner som klubbens förste
permanente instruktör. Den första tiden
hjälpte Gardiner även till med banans
skötsel och under lågsäsongen, novemberjanuari, fick han dryga ut tiden som skogshuggare på Borgviksreviret.
Byggde klubbhus
När det blev fråga om att skapa ett klubbhus
fanns det vissa planer på att utnyttja Drängstugan, en rödfärgad arbetarbostad nära nuvarande 15:e tee. Huset kom dock i konflikt
med banan, varför det 1966 eldades ned.
Sedan herrgården hade rivits återstod de
båda flygelbyggnaderna. Medan den östra
flygeln fortfarande var bebodd, fick klubben
snart tillgång till den västra flygeln som
inreddes som ett första klubbhus. Till
höger ordnades golfshop och utrymme för
instruktören. Längre in fanns ett herrum
med stockväggar. Till vänster, i det nuvarande juniorrummet, inreddes ett litet samlingsrum där spelarna kunde få vindskydd,
äta sin matsäck och kanske summera dagens
spel. Där innanför låg damrummet, “elegant med rosablommiga tapeter”, berättar
de minnesgoda medlemmarna. På övervåningen inrättades bag- och vagnbod. Där
fanns också utrymme för inomhusträning.
1964 försågs huset med WC.
Våren 1967 tog arbetet med det nya
klubbhuset fart. De sista boende på Valnäs
hade flyttat ut och klubben fick därmed
tillgång till den östra flygeln. Bertil Johannesson vid Billeruds Bostadsavdelning,
svarade för ritningarna och efter något års
ombyggnadsarbete invigdes flygeln 1968
som nytt klubbhus. Nu hade medlemmarna plötsligt ordentliga omklädningsrum
och dessutom en samlingslokal på övervåningen. På norra gaveln öppnades en
fönstervägg som bjöd på en storslagen
panorama över banan och sjön. Året efter
skrev klubben ett första avtal med Alice
Söderqvist som svarade för lunchservering,
tre dagar i veckan.
Beata och Lennart Westfelt minns de
första åren ute på Valnäs:
“Det var en hel del tävlingar, även om
det inte var ett så organiserat tävlingsprogram som idag. Damkommitté hade
vi, vi var inte många, men det var ändå
livaktigt. Även herrgolfen var det fart
på. Sedan hade vi golffester och olika
sammankomster. På midsommar ordnade vi flaggtävlingar där vi gick ut vid
midnatt. Ett år hade Sven Norén ordnat
stora blommor som vi satte ut istället
för flaggor. När det hela var slut var
18:e fairway som en blomsteräng.
Ja, vi hade det väldigt trevligt på
Valnäs på den tiden, säkerligen mycket
beroende på att det var så primitivt, och
givetvis också för att alla kände varandra. Här har vi det som skiljer dåtidens
golf från dagens. Då var inte rundan
slut efter 18 hål. Självklart samlades spelarna för att diskutera dagens spel. Idag
har folk så ont om tid, att de omedelbart
kastar sig in i bilen och far hem.
Det fanns en stor entusiasm bland
medlemmarna, och verksamheten växte
successivt fram. Det nya klubbhuset
bidrog ju ytterligare till att stärka samvaron. Någon golfrestaurang var det
fortfarande inte tal om. Det började så
smått med att Alice Söderqvist fixade
Åke Pihlgren blev 1967 klubbens förste hedersmedlem. Han anställdes 1956 som vd i Billeruds AB.
Som tidigare ordförande i Lidingö GK var han en av
dem som tog initiativet till en golfbana vid Valnäs.
lite smörgåsar vid äkta make-tävlingarna,
och sedan utökades det successivt. Alice
kunde stå där uppe och titta ut genom
fönstret. ’Där kommer det en korv med
bröd, och där har vi en ägg- och
sillsmörgås’, kunde det låta.
Gamla restaurangen var verkligen
klubbens bästa lokal. Tänk vad kul det
var att sitta där uppe och följa dem som
spelade in på 18:e green.”
Golfklubben bildades
Den första tiden var verksamheten ganska
informell. Någon styrelse var det inte tal
om, utan beslut om bygge och finansiering
togs i Billeruds bolagsledning med vd Åke
Pihlgren som drivande. När det stod klart
att det skulle bli en komplett niohålsbana
insåg man snart att det behövdes en klubb.
Bertil Tärby är en annan av klubbens pionjärer. Han
tilldelades 1971 Svenska Golfförbundets förtjänstplakett för sina insatser i Billeruds GK. Bl.a. hade han
varit banchef och ordförande i juniorkommittén.
I maj 1962 bjöd klubben in allmänheten till demonstrationsdag på Valnäs. På bilden ser vi, från vänster:
Alf Magnil, Jan de Verdier, Leif Maartman och klubbens dåvarande tränare Gerald Gardiner.
-9-
“Om banan skall skötas och de löpande
kostnaderna bestridas av en liten klubb, där
även outsiders kan vinna tillträde så bör
denna klubb konstitueras tämligen snart.
Alternativet är ju att banan blir helt privat
för Billerud”, heter det i en skrivelse från
januari 1960.
Ett år senare, den 10 januari 1961,
bildades Billeruds Golfklubb vid ett möte
på Billeruds Tjänstemannaklubb i Säffle.
En styrelse valdes och stadgar för klubben
fastställdes. Vid starten fick klubben 21
medlemmar som alla var närvarande vid
detta möte. Ytterligare 65 medlemmar tillkom under året. Dessa får väl räknas som
klubbens pionjärer, även om inte alla spelade
aktivt. Senare på året invaldes Billeruds GK
som provisorisk medlem i Svenska Golfförbundet. Därmed var det totala antalet
klubbar uppe i 62.
Till klubbens förste ordförande valdes
Holger Wennerblom, försäljningschef vid
Billeruds Trävaruavdelning. Ulla Pihlgren
blev vice ordförande. Carl Genberg valdes
till sekreterare och Leif Maartmann till
kassör. Jan de Verdier påtog sig rollen som
banchef. Övriga i styrelsen var Alf Magnil
och Bertil Tärby. Gunnar Hindemark och
Bengt Holmquist var suppleanter.
Majoriteten av klubbens 21 stiftare hade
anknytning till Billerud. Det hette ursprungligen i stadgarna att “Till medlem skall i
första hand inväljas anställda i Billeruds
Aktiebolag, deras anhöriga samt affärsvänner”. Formuleringen var främst vald av
skattetekniska skäl, banan var ju finansierad
av bolaget. I praktiken var klubben redan
från början öppen för alla. Det kan dock
nämnas att det ända in på 1990-talet var
styrelsen som fattade beslut om inval av
nya medlemmar.
Radioinslag och propagandagolf
Carl Genberg minns att han som sekreterare gjorde propaganda för golfsporten,
bland annat genom att kontakta dåvarande
lokalradion. Det ordnades också demonstrationsdagar ute på Valnäs, ibland med
Bertil Tärby som speaker. I september 1964
innehöll Säffle-Tidningen ett reportage
med anledning av att banan var klar att tas
i bruk för tävlingsspel. Åke Jansson skriver
där om klubbens förhoppning om att
“golfsporten nu skall bli en stor sport i
Säfflebygden”. Det poängteras vidare att:
“vem som helst, vilken samhällsklass eller
arbetskategori han tillhör skall äga rätt att
söka inträde i klubben”.
Medlemsantalet ökade relativt snabbt
för att 1964 uppgå till 176. Det stora flertalet
var bosatta i Säffle, men där fanns också ett
tiotal medlemmar hemmahörande i Åmål.
Segmon, Grums, Billingsfors och Vålberg
var vardera representerade med en handfull
medlemmar. Det fanns även ett antal Nonresidens, ofta med anknytning till Billerud,
eller med sommarviste i omgivningen.
Länsgreveparet af Schackenborg, Billeruds
London-agent Douglas Eberstein, och
Pripps disponent Franz Hartmann är några
av de mer långväga. Alla var som nämnts
inte aktiva spelare, men de bidrog ändå till
klubbkassan. Medlemsavgiften var 1962
måttliga 50 kronor, för att 1964 ha stigit till
125 kronor. Givetvis med rabatt för Nonresidents, Juniorer och Passiva.
Medlemsmatrikeln var för många årets höjdpunkt och för vissa säkert ett motiv till att vara med i klubben.
Formatet var A6 och från 1986 A5. 1998 utkom den allra sista utgåvan. Bilden visar ett utdrag ur 1963 års
matrikel. Antalet medlemmar hade nu stigit till 141, de flesta hemmahörande i Säffle och med koppling till
Billeruds AB. Medlemmarna angavs med titel, något som försvann i och med 1970 års matrikel.
- 10 -
Genberg klubbmästare
– Så snart vi fått några ordentliga hål började
vi med tävlingsverksamhet, det var vi alla
roade av. Och så skulle vi givetvis ha ett
klubbmästerskap.
Det berättar Jan de Verdier som blev
Billerudsbanan trogen till 1965 då han
lämnade Säffle för Billingsfors.
Det allra första klubbmästerskapet
spelades på Karlstads golfbana 1962. Carl
Genberg vann på 179 slag över 36 hål. Året
därpå blev junioren Lennart Wennerblom
klubbens förste distriktsmästare. Den 13
september 1964 spelades KM för första
gången på hemmabanan och det var också
den första riktiga tävlingen på Valnäs.
Klassegrare blev Beata Westfelt, Bertil Tärby
och Jonas Westfelt. Säffle-Tidningen skrev
om tävlingar i ett strålande brittsommarväder. Tävlandet fortsatte sedan varje helg,
en bit in i oktober. Det skulle dröja ytterligare ett år innan kamrer Edvin Jarnulf slog
banans första hole-in-one.
År 1966 omfattade tävlingsprogrammet
20 tävlingar. Här märks Pingstpokalen och
Ahlmarks vandringspris som båda blev
riktiga långkörare. Man spelade också om
Åke Pihlgrens vandringspris. Redan nu
fanns det dessutom en äkta make-tävling,
även om det skulle dröja till 1973 innan
Giftkylaren instiftades.
Ökad självständighet
Att tillkomsten av banan är Billeruds
förtjänst, från början till slut, det är pionjärerna överens om. Det var Billeruds AB
som bekostade bygget, och den första
tiden också en stor del av klubbverksamheten. För detta fordrade bolaget en
enda motprestation: Att klubben skulle
heta Billeruds Golfklubb. Därför är det
förståeligt att bolaget protesterade när det
1970 restes ett förslag på en namnändring
till Säffle Golfklubb.
Säffle-Tidningen rapporterar 1968 om
Billeruds målsättning att minska det ekonomiska sambandet mellan golfklubben och
bolaget. Med ett medlemsantal i stigande
ökade klubbens möjligheter att ekonomiskt
stå på egna ben. Dessutom var nu inte ens
hälften av de 250 medlemmarna anställda
inom Billerud.
Gunnar Hindemark medger att det sena
1960-talet innebar en brytpunkt i klubbens
historia:
– 1970 efterträddes Holger Wennerblom, som ordförande, av Åke Alestam,
en nära medarbetare till mig. Nu gjorde vi
klart för klubben att bolaget med glädje
hade hjälpt dem igång, men att de nu fick
stå på egna ben och själva finansiera verk-
samheten. Det hindrade inte att bolaget
ställde mark och andra resurser till förfogande när det småningom handlade om att
bygga ut till 18 hål.
I samband med att Billeruds AB släppte
de finansiella banden med golfklubben,
slöts också det arrendeavtal som gav klubben en självständig status. 49-årsavtalet innebär att klubben, för en symbolisk summa
får arrendera marken fram till 2019. Samtidigt utfärdades ett gåvobrev avseende klubbhusområdet.
Möbler till låns
U
nder pionjäråren fordrades ofta
uppfinningsrikedom för att få
verksamheten att fungera. I ett brev från
1965 får vi veta att tränarfamiljen Grant
i maj 1965 avsåg flytta från Säffle till
sommarlägenheten på Valnäs. Möblemanget skulle dock inte tagas med.
Sekreterare Carl Genberg meddelar
att de möbler som någon månad tidigare
lånats in till familjen Grants bostad skulle
returneras till Ce-Te Möbler och Grorfelts möbler i Säffle. Bordlampan återlämnades till Säffle Elektriska, medan
taklampan adresserades till Billeruds
Huvudkontor. Porslin hade hämtats från
tjänstemannaklubben. Sekreteraren bistod själv med kastrull, stekpanna och
diverse andra attiraljer.
Korrespondensen omfattar också
brev där de båda möbelfirmorna tackas
för vänligheten att låna ut möbler till
klubben.
När höstvindarna svepte över Valnäs
var det dags att återigen låna ihop nödigt
bohag och ordna vinterbostad åt
tränarfamiljen ...
1968 invigdes östra flygeln som nytt klubbhus. Mot norr öppnades en fönstervägg med panoramavy mot sjön.
Ett avancerat företag
T
ränarfrågan började diskuteras redan 1960. Tanken var att låna in tränaren i Karlstad
GK, Gunnar Johansson, en dag per vecka. I ett bevarat PM har klubbens sekreterare
gjort ett avancerat reseschema för att ro projektet i hamn. “Johansson disponerar ej över
bil utan endast moped”, heter det i skrivelsen.
Transporten från Karlstad GK gick via Edsgatans järnvägsstation, till Karlstad och
vidare till Segmon. “Johansson får då lov att med mopeden åka från sin bostad till Edsgatans
jvg.st. och på tåget från Edsgatan till Karlstad transportera sin moped för återfärden på
kvällen. Den som har första lektionen på morgonen, förslagsvis med början strax efter nio,
bör avhämta Johansson vid Segmons station för transport till Valnäs.”
Hemfärden var planerad ske med buss från Valnäs med ankomst till Karlstad 20:30:
”Från Karlstad jvg.st. måste Johansson med moped ta sig hem de ca. 8 km. En bussförbindelse
existerar emellertid från Karlstad kl. 21.25 för ankomst till Edsgatan 21.40. Om Johansson
i alla fall har ärenden vid den tidpunkten i Karlstad kan han ju åka tillbaka till Edsgatan
med denna buss, varvid mopeden då kan ha lämnats kvar vid Edsgatans jvg.st.”
Planerna förverkligades aldrig. Arrangemanget föll på en viktig pusselbit, maten!
”Rubricerade arrangemang kommer bl.a. att innebära att Johansson måste få möjlighet att
äta varm mat på Valnäs, vilka möjligheter närmare får undersökas.”
Golfare sedan 75 år
B
eata och Lennart Westfelt kom i kontakt med golfen hemma i Borås redan på
1930-talet. Båda hade de golfspelare i släkten, Beata en morbror som hette Erik
Runfelt – en av golfsportens giganter i Sverige! Från Borås minns de krigsåren då det
placerades ut tankshinder på fairway och hur importstopp gjorde bollar till en bristvara.
Det hände till och med att de målade om utslitna bollar!
“Allt var mycket enklare och roligare på den tiden, och alla hjälpte till med egna händer.
En avställd järnvägsvagn fungerade som omklädningsrum. Sedan var det ju en helt annan
utrustning. Träskaftens tid var visserligen över, men några 14 klubbor hade vi inte. Jag
minns när de första golfvagnarna kom. Vi bar som regel bagen, men den var ju betydligt
mindre än dagens. Vid tävlingar hände det att stadshotellet i Borås skickade ut mat i
kantiner. Sedan satt vi vid bockbord och åt.”
1964 blev Lennart Westfelt distriktsläkare i Säffle. Man kan nog säga att golfbanan var
avgörande för att familjen skulle flytta hit. Och sedan dess har paret Westfelt varit Billeruds
GK trogna. 1981 tilldelades Lennart Westfelt Svenska Golfförbundets förtjänstplakett i
silver för sina insatser inom golfsporten.
- 11 -
En tia i greenfee
Golf i kyrkan
K
Ä
lubbens första greenfeebok innehåller en mängd välkända namn –
inte minst sångerskan Brita Borg som
sommaren 1964 var en trogen gästspelare. Tio kronor fick hon betala i greenfee.
1968 var driftskostnaden budgeterad till 65.000 kronor. Årsavgiften var
250 kronor. 80 procent av de 261 medlemmarna spelade golf 2-3 gånger per
vecka. Det senare meddelade Holger
Wennerblom under ett anförande hos
Säffle Rotaryklubb.
1972 erbjöd klubben ett halvdussin
nybörjarlektioner för 30 kronor!
ven under vintersäsongen var aktiviteten hög. Tränarna var på plats större delen av
året och kunde från 1961 erbjuda inomhusträning på olika platser i Säffle. Intresset
för lektioner var stort! En fastighet vid Billerudsgatan, Börjegården och Billeruds spritfabrik
utnyttjades innan klubben 1969 fick tillgång till det tidigare baptistkapellet vid Stationsgatan
i Säffle. Med en maskinfilt från pappersbruket och ett nylonnät förvandlades kapellet till
en träningslokal. Klubben hade tillgång till lokalen fram till 1981 då man istället, som en
av de första klubbarna i Sverige, kunde erbjuda en inomhuslokal med plats för nära nog
fullängdsslag. Det handlade om Electroluxtältet nere på Säffleflå.
I Grums startade Björn Salde 1969 golfträning i idrottshallen. En av ivrarna var Per
Johansson som gärna vill framhålla klubbens dåvarande tränare, Neil Mackintosh, och den
värme och entusiasm med vilken Neil omslöt medlemmarna.
En annan vinteraktivitet var damkommitténs gymnastik. Dessutom bjöd klubben på
1960-talet varje vinter in till ett antal filmaftnar på Billeruds Tjänstemannaklubb. Ofta
stod också regeltolkningstävling på programmet.
Klubb nummer 62
S
venska Golfförbundet har idag nära
500 anslutna golfklubbar. Billerud
valdes in som klubb nummer 62, den
andra i Värmland. Under 1940- och 50talen hade antalet klubbar nära nog fördubblats, men det skulle dröja ytterligare
ett par decennier innan golf blev den
verkliga folksporten. Antalet golfspelare
uppgick 1961 till 13 000, att jämföra
med toppårens drygt 550 000.
Man brukar ange 1888 som ett märkesår i Sveriges golfhistoria. Då slogs de
första slagen på familjen Sagers golfbana
vid Ryfors bruk. Familjen Sager var
också involverad i golfspel på Ladugårdsgärde i Stockholm. Annars var det i
Göteborg de första banorna byggdes. På
Hisingen och Särö fanns banor redan på
1890-talet, medan det skulle dröja till
1902 innan Gothenburg Golf Club
bildades. Göteborgs GK är idag Sveriges
äldsta golfklubb.
Pionjärerna
Gunnar Hindemark är den ende som kan
summera 50 medlemsår i Billeruds GK.
N
ärvarande stiftare, 10 januari 1961: avdelningschef Carl Genberg, direktör Sven
Hanson, fru Ulla Hindemark, direktör Gunnar Hindemark, fru Ulla Holmquist,
direktör Bengt Holmquist, överingenjör Werner Ivermark, kamrer Edvin Jarnulf,
civilingenjör Leif Maartmann, fru Marianne Magnil, provinsialläkare Alf Magnil,
civilingenjör Sune Pettersson, fru Ulla Pihlgren, herr Iwar Rosén, fru Barbro Tärby, fabrikör
Bertil Tärby, herr Björn Uhlén, civilingenjör Jan de Verdier, ekonomichef Ola Wahlqvist,
fru Karin Wennerblom, direktör Holger Wennerblom.
Av de 21 stiftarna är Gunnar Hindemark den ende som fortfarande är medlem. Ytterligare
16 av dagens medlemmar har varit med sedan 1960-talet, nämligen: Karl-Eric Larsson,
Tom Börjeson, Gunilla och Roland Dahlman, Axel Gruvnäs, Leif Karlsson, Bo Nilsson,
Stefan Nilsson, Sten Ransjö, Beata och Lennart Westfelt, Karin och Bertil Wikström,
Assar Gruvnäs, Jesper Lyrholm och Maria Magnil – vissa av dem med längre eller kortare
avbrott. Ytterligare 17 av dagens medlemmar har hunnit fira 40-årsjubileum i klubben:
Ingrid och Rolf Andersson, Ingalill Bennetoft, Britta Dillner, Marianne och Bo Eriksson,
Nils Eriksson, Gunnar Jansson, Bitten och Per Johansson, Birgitta Larsson, Eva Anna
Nilsson, Gun och Gunnar Rinstad, Bror Rudander, Bertil Rylander och Kerstin Vogt.
- 12 -
182 hole-in-one
Å
r 1963 slog kamrer Edvin Jarnulf
klubbens första hole-in-one – med
en “lill-spoon” på dåvarande fjärde hålet.
Sedan dess summerar vi minst 182 holein-one. Rekordåret är 1991 med 13 holein-one. Rekordens dag bör vara annandag
pingst 1985. På tävling slog Vivi-Ann
Hägg hole-in-one på hål 6. Senare samma
dag upprepade Astor Larsson bedriften
på tolvan.
Till Valnäs meste hole-in-one-slagare
korar vi Bo Eriksson som 1970-83 gjorde
fyra hole-in-one. Rolf Andersson och
Jan-Erik Malmgren har slagit tre holein-one vardera. 2010 gjordes ingen holein-one på Valnäs!
April på Valnäs betyder vårstädning. På bilderna ovan
har medlemmarna samlats för att göra banan vårfin
inför 1975 års säsong. Uppe till vänster ser vi de båda
ladorna som revs 1982 respektive 2005.
Det ska börjas i tid. Vid Two Generations Mixed 1977
fångade Säffle-Tidningens utsände 2-åriga Johanna
Nilsson i aktion på ettans tee.
Kungligt besök hade klubben i september 1968. Det
var efter invigningen av Gruvöns nya flutingbruk som
Prins Bertils värmlandsbesök fortsatte med en
golftävling. Det handlade om en 4-boll bäst-sämst där
prinsen tillsammans med Lennart Westfelt mötte Alf
Magnil och Gunnar Hindemark. Matchen avslutades
inte förrän vid sista putten där prinsen och Lennart
Westfelt kunde triumfera. Intresserad åskådare är Franz
Hartmann, disponent i Pripps och styrelseledamot i
Billerud. Som caddie ser vi Nils Abrahamsson.
- 13 -