Transcript Nålen i ryan - Bokfylla.se

Nålen i ryan
Det hände i Stockholm för inte så länge sedan
av
Gunnar Ljunggren
Copyright Gunnar Ljunggren 2014
Ellen
K
riget närmade sig Sveriges gränser och stämningen var mer upprörd än vanligt. Några veckor
tidigare hade radion meddelat att Tyskland invaderat Norge. All svensk militär låg i högsta
beredskap. I synnerhet de som låg placerade vid gränsen mot Norge.
Redan när Ellen öppnat ytterdörren hade hon känt att något var fel. På hatthyllan låg en
militärmössa och från köket hördes en mansröst som hon inte kände igen. Utan att ta av sig kappan
rusar hon in i köket. På en stol med händerna knäppta i knät sitter hennes mor och stirrar tomt
framför sig. Bredvid henne står en man i uniform som lite tafatt lagt sin arm på hennes axel.
Instinktivt förstår Ellen att något hänt hennes far som låg inkallad i beredskap någonstans i
Sverige.
Förvirrad och blyg niger hon för officeren. Talar om att hon heter Ellen Altin och är dotter i huset.
Officeren tar bort sin hand från hennes mors axel och berättar att han just informerat henne om att
hennes man var rapporterad saknad.
Det kändes som en järnhand grep tag om Ellens hjärta. Hennes man hade han sagt, det var alltså
hennes pappa han talade om. Trots att Ellen känner sig svimfärdig föreslår hon att de går in och
sätter sig i vardagsrummet. Hon vill veta alla detaljer. Med ett stadigt grepp under varje arm hjälps
de åt att flytta hennes mor till en fåtölj. Officeren sätter sig längst ut på soffkanten beredd att
snabbt redogöra för sitt ärende och sedan ge sig av så snart det bara var möjligt.
Lugnt och sakligt berättar han att den grupp hennes pappa tillhörde hade uppdrag att undersöka
några tyska grupperingar vid den norska gränsen. De hade givit sig av för två veckor sedan och
hade sedan dess inte hörts av. Det hade inte förekommit någon skottlossning under natten men
gruppen, som bestod av fem man var fortfarande saknad.
Han ger Ellen ett papper med namn och telefonnummer som hon kan kontakta om hon vill ha
ytterligare upplysningar. Med en korrekt honnör reser han sig, beklagar det inträffade och lämnar
dem. Ytterdörren slår igen och båda sitter tysta utan att riktigt förstå vad som hänt.
Ellen är den som först kommer tillbaka till verkligheten. Hon går till skåpet där hon vet att pappa
brukade ha en flaska konjak stående. Slår upp en skvätt i ett dricksglas och går in till sin mor, som
fortfarande sitter och stirrar framför sig med tom blick. Försiktigt sträcker Ellen fram glaset och
ber henne dricka. När hon inte möter någon reaktion för hon glaset mot sin mors läppar. Med en
oväntad snabb rörelse slår hon glaset ur Ellens hand. Vänder bort huvudet och sitter sedan åter
helt oåtkomlig.
Ellen förstår att något allvarligt håller på att hända i huvudet på sin mor.
Utan att tveka letar hon fram telefonnumret till den enda läkare hon känner till.
Barnläkaren som familjen brukat anlita då de behövt hjälp med Ellens öron. Om han finns kvar och
om han även tar hand om vuxnas åkommor var hon osäker på. Just nu spelade det ingen roll.
Signalerna går fram och det känns som en evighet innan någon svarar. Det är hans gamla
sjuksköterska som svarar. Hon kommer fortfarande ihåg familjen och förstår på Ellens beskrivning
att något allvarligt hänt. Om Ellen bäddar ner sin mor och framför allt ser till att hålla henne varm
så skulle hon se till att doktorn kom så fort som möjligt.
En halvtimme senare ringer det på dörren. Utanför står hennes snälla doktor med sin slitna
doktorsväska i handen. Han tittar på Ellen över sina halva glasögon, klappar henne på kinden.
Sedan han frågat hur det står till med henne går de tillsammans in till hennes mor som ligger i
bäddsoffan med en yllefilt omkring sig. Doktorn hälsar och klappar henne försiktigt på handen.
Ingen reaktion.
Med en ficklampa lyser han henne i ögonen. Pupillerna rör sig inte.
Ingen reaktion.
När han frågar om han kan få lyssna på hennes hjärta flyttar hon blicken till Ellen och ser
undrande ut men i övrigt ingen reaktion.
Så snart han är klar med undersökningen tar han med Ellen ut i köket och förklarar att hennes
mamma förmodligen hamnat i en psykos och omedelbart bör komma under specialistvård.
Under tiden han kontaktar sjukhuset och kallar på en ambulans, ber han Ellen göra i ordning en
necessär med saker hennes mamma kunde tänkas behöva den närmaste tiden. Ellen samlar ihop
tvål, tandborste, ett rent nattlinne och en del annat i en liten väska. Hon tackar doktorn.
Följer sedan efter ambulansmännen till den väntande ambulansen och följer med till sjukhuset.
Innanför dörrarna till ambulansintaget kommer en bastant sjuksköterska dem till mötes. Hon säger
åt ambulansmännen att lyfta över patienten till en rullstol och utan att ägna en blick åt Ellen kör
hon iväg med hennes mor. Ellen tycker sköterskan ser sträng ut i sitt vita förkläde, den lilla vita
mössan med vit rosett under hakan. Hon följer efter på behörigt avstånd för att se vart de tar
vägen. De stannar utanför en dörr bakom vars matta glasskiva Ellen anar människor som rör sig.
Hit får Ellen följa med, men inte längre. Patienten ska badas och skrivas in.
Ellen får en blankett att fylla i med både sitt eget och sin mors namn, adress och telefonnummer
sedan blir hon tillsagd att åka hem. De skulle ringa henne senare och informera om hennes mors
tillstånd och vilken vidare behandling som kunde behövas.
Först när Ellen kommer hem och slår sig ner vid köksbordet börjar hon inse vad som hänt och vad
framtiden skulle kräva av henne.
Konstigt nog kom inga tårar.
Tyskland hade invaderat Norge. Ellen lyssnar till nyheterna om invasionen och tänker på sin far.
Han var försvunnen och hennes mor på sjukhus. Av läkaren hade hon fått veta att de skulle behålla
hennes mor en lång tid framöver. Det skulle dröja länge innan hon fick komma hem igen.
Familjen var splittrad. Ellen kände sig ensam och övergiven.
För att de skulle kunna bo kvar i lägenheten på Roslagsgatan hade Ellens mor sytt klänningar,
blusar, dräkter och kappor till kvinnor, som hon i dystra stunder brukade kalla
gottställtarkärringarna. Fruar till gulachbaroner som drog nytta av kristider och gjorde sig
förmögenheter på svartabörsaffärer. Var pengarna kom ifrån ville hon inte veta. Huvudsaken var
att fruarna betalade för sig. Nu var det alltså Ellen som skulle se till att de hade råd att bo kvar i
lägenheten. Även om hon inte var lika snabb som sin mor så var hon också duktig på att lägga ut
mönster, klippa till tyger och sy.
Efter en sträng vinter kom äntligen våren. Trots ständiga rapporter från kriget som närmade sig
Sveriges gränser flöt livet i Stockholm nästan som vanligt. Ellen hade lyckats behålla fler av sin
mors tidigare kunder. Tack vare sin envishet och energi lyckades hon få ihop tillräckligt med pengar
för klara sig själv.
Nu var hon på väg att lämna en ny vårkappa till en kund på Strandvägen.
En av gottställtartanterna som hon tyckte hjärtligt illa om. Första gången hon varit där hade hon,
ovetande om hur fel det var, gått in genom den stora porten och ringt på vid huvudentrén.
Ett grovt misstag.
Om hon var läskunnig så satt det en skylt i porten. ”Bud hänvisas till köksingången”. Hon borde
förstått att köksingången var till för sådana som henne. Sådana som henne? Ellen hade inte förstått
vad tanten sagt. Hur var sådana som henne? Tydligen var det skillnad på folk och folk. Skillnaden
mellan Strandvägen och Roslagsgatan var stor.
På Roslagsgatan var nästan alla snälla. Där fanns inga köksingångar. Där fanns portvakten fru
Björk. Hon var som en andra mamma för Ellen. Där fanns fru Eklund i mjölkaffären som brukat
rufsa om henne i håret och kallat henne lilla trollunge när hon var yngre.
Om än motvilligt använder hon nu köksuppgången. Hon går upp för de smala trapporna och ringer
på. Istället för den snorkiga tanten öppnas dörren av ett om möjligt ännu snorkigare hembiträde i
hennes egen ålder. Hon ger Ellen ett syrligt leende, tar emot paketet och stänger dörren med en
smäll utan att ens säga tack. Ellen kunde inte bestämma vilket som var värst. Snorkiga
gottställtartanter eller snorkiga hembiträden.
På väg till den snorkiga tanten hade Ellen avundsjukt sett några lunchlediga kontorsflickor sitta på
trappan utanför Dramaten och vända näsan mot solen. Nu skulle hon också ta en paus. Hon sätter
sig sig på Dramatentrappan. Vårsolen värmde. Hon lutar sig mot en av pelarna, sluter ögonen och
drömmer om vårarna vid kolonilotten i Liljansskogen. Där hon tillsammans med mamma och
pappa planterat blommor, satt grönsaker och potatis. Hon drömmer om hur de suttit utanför det
lilla huset med bullar och kaffe i en termos. Mamma och pappa. Det knyter sig i bröstet när hon
tänker på dem.
Ett moln skymmer solen.
Bertil
H
edvig Eleonora skola i hörnet av Skeppargatan och Linnégatan var för Bertil en skräckborg dit
han en gång i veckan tvingades gå för att lära sig spela piano. Det var inte för att han hade för
avsikt att bli pianist. Det var för att tillfredsställa sin mor som ansåg att det hörde till en god
uppfostran att kunna spela.
Nu hängde hans regnvåta vindtygsjacka tillsammans med de andra barnens fuktiga ytterkläder i
god ordning på sina krokar utanför lektionssalen. Det luktade blött ylle. Smutsgula lampglober
hänger ner från taket och sprider sitt bleka sken över korridoren där Bertil och hans kamrater med
svettiga händer står och tummar på samma bok. Boken med svarta och vita pianotangenter på
omslaget. Några av barnen stod kanske där av fri vilja andra dittvingade av sina föräldrar. Bertil
tillhörde den senare sorten. Mittemot den stängda dörren till lektionssalen och det förhatliga
pianot står höga skåp där uppstoppade djur bakom glasdörrar står med kalla rovdjursögon
stirrande ner på barnen.
Dörren till skolsalen öppnas och barnen släpps in. Utan att våga säga ett knyst sätter de sig i
skolbänkarna och väntar på sin tur. Damen som ser som sin livsuppgift att lära barn spela piano,
slår sig ner på pallen vid det svarta pianot. Fäller upp locket och spelar upp några avancerade
skalor för att visa barnen hur det kan låta om man bara övar riktigt flitigt.
Inte nog med att Bertil tycker att hon ser ut som en häxa med sitt stålgrå hår kammat i en spikrak
mittbena avslutat med en knut i nacken, han tycker också att hon låter som en häxa.
- Varsågod kom hier.
Med isblå ögon under buskiga ögonbryn övervakar hon en liten flicka i rutig hängselkjol som gör
sig beredd att spela upp sin pianoläxa.
- Ta, ta, tavateve, ta, ta, häxan slår takten med en bambusticka, medan flickans små fingrarna
tragglar igenom spelläxan utan att missa en enda ton.
- Gut.
- Nästa bitte.
Bertil svettas. Snart var det hans tur.
Den lilla taktpinnen trummar obarmhärtigt takten mot pianot medan en liten gosse med
vattenkammat hår spelar igenom sin läxa.
Ta, ta, tavateve, ta, ta ....
Tonerna flyter som ett rinnande vatten.
- Micke gut.
- Nästa bitte.
Bertil reser sig och går långsamt fram till pianot. Omständligt, som om han hoppats på att ett
under skulle ske och att allt bara var en ond dröm viker han upp sin notbok och letar fram
spelläxan. Noterna hoppar som en loppcirkus framför ögonen på honom och händerna darrar.
Tveksamt söker han sig fram för att hitta rätt tangent.
Stakar sig.
Börjar om från början.
Snärten av taktpinnen som viner över Bertils fingrar svider.
- Du spelar som en elefant, kraxar den gamla draken.
- Gå veck!
Några flickor bakom Bertil som fortfarande väntar på sin tur fnittrar nervöst när han med tårar i
ögonen lämnar pianosalen.
Med tunga steg går Bertil ner för de slitna marmortrapporna. Lämnar skolan med den förhatliga
pianosalen.
Året är 1941. Bertil är 11 år. Hans självförtroende är knäckt.
Bertil bor med sin mamma och pappa på Nybergsgatan, en liten gatstump mellan Linnégatan och
Kommendörsgatan alldeles intill den förhatliga skolan. Vem Nyberg var som givit gatan dess namn
vet man inte. Någon hade sagt att gatan var uppkallad efter fru Nyberg. Ett beskäftigt fruntimmer
som till sin man lär ha sagt
- Du är lycklig du Nyberg som ingenting begriper.
Bertils pappa var nog lite lik herr Nyberg och Bertils mamma minst lika beskäftig som fru Nyberg
en gång i tiden varit. Det var hon som bestämde i hemmet. Ursprungligen kom hon från en liten by
strax utanför Flen. När hon som den unga fröken Märta Andersson kom till Stockholm hade hon
tjänat som hembiträde åt en läkarfamilj på Lidingö. Det var där hon fått en inblick i den s.k. fina
världen. Efter att fröken Andersson gift sig med avdelningschef Ragnar Pettersson, Bertils pappa,
och blivit hemmafru fick man aldrig tala om hennes tidigare liv. Man fick heller aldrig nämna att
hennes man, avdelningschefen, var chef för postavdelningen som delade ut ankommande post i
Televerkets stora byggnad vid Brunkebergstorg. Som hustru till en avdelningschef dög det inte
heller med att heta Andersson eller Pettersson. Hon bestämde att familjen istället skulle ta sig
namnet Båvenvik eftersom hennes barndomshem en gång legat vid en vik av sjön Båven.
För att leva upp till vad hon ansåg vara klass hade hon inrett hemmet med stilmöbler från SPAK Epokernas varuhus. Nytillverkade möbler i antik stil. Hon var dessutom mycket noga med att
hemmet alltid skulle hållas fläckfritt. Ingenting fick förstöra den oklanderliga ytan. Det var med
sorg hon fick konstatera att Bertils intresse för pianospel eller studier över huvud taget inte blev
som hon drömt om. Till sin mors stora sorg hade Bertil istället två andra intressen i livet. Jazzmusik
och flickor. En kombination hans mor absolut inte kunde förlika sig med.
Det var med nöd och näppe Bertil 1945 lyckades avlägga realexamen.
Trots att två år har gått sen Bertil slutat skolan och trots föräldrarnas ständiga påpekanden om att
det skulle gå illa för honom om han inte snart skaffade sig ett fast arbete, hade han fortfarande inte
ansträngt sig särskilt mycket för att hitta något. Han hade nöjt sig med extrajobb lite då och då för
att dryga ut de pengar han trots allt fortfarande fick från sina föräldrar.
Extrajobbet på bensinmacken var visserligen ganska smutsigt, men hälsade han artigt på kunderna
kollade olja och vatten medan man tankade och dessutom putsade rutorna gav det alltid tips. Vid
dagens slut kunde han vara ”miljonär” i tjugofemöringar.
Under vinterhalvåret slukade jazzklubbarna i Gamla Stan och Nalen alla pengar. Under sommaren
Skansens moderna dansbana och Björknäspaviljongen.
Att han hade framgång hos flickor kunde han tacka två tanter för.
Den ena var den snälla tant Engström på tvättinrättningen där han varit springgrabb för flera år
sedan. Hon såg fortfarande till att hans skjortor var vitare och mer valstrukna än någon av hans
kompisars. Den andra han kunde tacka var Majken Liljegren. I hennes dansskola hade han lärt sig
både vals, tango och foxtrot vilket gjorde att flickorna tävlade om att bli uppbjudna.
Livet utanför hemmets väggar lekte.
Sommarkvällen är ljummen
S
juans spårvagn skramlar fram över Djurgårdsbron på väg mot Skansen och Gröna Lund.
Tillsammans med andra ungdomar står de tätt tryckta intill varandra på främre plattformen. Ellens
alltid glada och spralliga väninna Karin hade äntligen fått bort Ellen från symaskinen. Det vara hög
tid för Ellen att komma ut och roa sig. Hon måste släppa de dystra tankar på mamma och pappa.
Spårvagnen pinglar och gör en tvär inbromsning. En ung man i bländande vit skjorta tappar
balansen slår armarna runt Ellen och råkar trampa på hennes fot. Han ger henne ett varmt leende
och ber om ursäkt. Deras ögon möts och Ellen ler generat tillbaka. Utan att tänka sig för mumlar
hon, det gjorde ingenting det var bara trevligt. Bertil känner att han blir på ett strålande festhumör.
Flickan han trampat på hade vackra ögon och hon hade givit honom ett varmt leende. Normalt
skulle han aldrig tilltala en främmande flicka på stan, i synnerhet inte en som var några år äldre,
men nu frågar han glatt flickorna vart de var på väg. Karin som sett hur Ellen rodnat vänder sig mot
Bertil. Ruskar om sitt blonda hår, knycker på nacken och undrar vad han hade med det att göra.
Men ville han nödvändigtvis veta, så var de på väg till Skansens dansbana och var inte intresserade
av att få sällskap dit.
Ellen rodnar ännu mer.
Bertil ångrar direkt att han varit så frispråkig och kliver av redan vid Lejonslätten. Festhumöret var
som bortblåst. Istället för att gå till Skansens stora entré knegar han upp för backen och går in
genom Hasselbacksporten. Kränkt av att ha blivit så bryskt avsnoppad fortsätter han genom de
gamla kvarteren upp mot Solliden. Han sätter sig på en bänk, tänder en cigarett och tittar ut över
Strömmen. Nerifrån Gröna Lund blinkar ljusen och förtjusta skrik hörs från berg-och-dalbanan.
Trots att det var en helt underbar sommarkväll ville inte festhumöret komma tillbaka. Hur han än
försökte tänka på något annat kunde han inte glömma blicken han fått av flickan som han trampat
på tårna. Det fick bära eller brista, kanske hade han gjort bort sig, men han skulle i alla fall leta rätt
på henne och bjuda upp. Han skickar iväg fimpen och till tonerna från Tore Ehrlings storband går
han ner för trapporna mot dansbanan. Storbandsjazz och dansmusik i en härlig blandning ger
honom mod. Han köper några danspolletter i den gröna kiosken och börjar sedan leta. Folk stod
som packade sillar framför den täckta dansbanan.
Att hitta någon i det folkhavet skulle inte bli lätt, men under det stora eken mitt för dansbanan får
han syn på den lilla ljusa, hon med det lockiga håret. Bredvid henne stod hon. Hon som rodnat när
han bad om ursäkt. Rädd att förlora dem ur sikte tränger sig Bertil fram mot trädet. Han ställer sig
strax bakom flickorna för att avvakta till orkestern spelar något som passar. Något lagom lugnt och
fint.
Nu! Glenn Millers In the mood. Några djupa andetag så går han fram och med en lätt bugning
bjuder han upp. Utan att märka vem som bjöd upp tackar Ellen ja och ger sin handväska till Karin.
Tillsammans går de genom spärrarna och ställer sig mitt på dansgolvet. Då först känner hon igen
honom. Hon vet inte vad hon ska säga eller göra. Ingen av dem kommer på något att prata om.
Minuterna innan orkestern börjar spela känns långa som evigheter. Bertil känner sin egen puls
dunka i tinningarna och vågar inte se in i hennes lite sorgsna bruna ögonen. Ellen är helt
koncentrerad på att komma ihåg hur man gör när man dansar. Äntligen började musiken. Bertil
lägger sin arm om Ellens midja och noterar att hon har en fylligare och mer mogen kropp än de
jämnåriga och yngre flickor han annars brukar dansa med. Hennes hand är varm men torr och han
förvånas över att den är så kraftig. Ellen känner paniken växa när de tar de första stegen ut på
dansgolvet. Det var ju evigheter sen hon senast var ute och dansade. Tänk om hon glömt bort hur
man gör när man dansar? Men när Bertil med ett bestämt tag runt hennes midja för henne ut över
dansgolvet släpper all nervositet. Hon sluter ögonen och låter sig för en stund föras bort från
verkligheten.
Varm och lite yr för Bertil henne efter dansen tillbaka till Karin. Han bugar artigt och tackar för
dansen innan han försvinner i mängden. Ellen får tillbaka sin handväska. Fortfarande lite andfådd
berättar hon med tindrande ögon hur hon först drabbas av panik men hur han sedan så lätt och
bestämt fört henne över dansgolvet. Till slut hade hon bara svävat. Aldrig hade hon dansat bättre.
Även om både Ellen och Karin under kvällen blir uppbjudna av många unga män söker Ellens blick
efter han med den bländvita skjortan.
Själv står Bertil så till att han hela tiden har full koll på Ellen utan att själv bli sedd.
Sista dansen innan orkestern tar paus, dyker han upp från ingenstans och bjuder upp henne igen.
Ellen blir så överraskad att hon niger och i stället för att säga tack säger hon
- Ellen Altin.
Karin bara stirrar på henne. Vad sa hon? Hade hon fått fnatt?
Utan att märka sitt misstag tar Ellen honom under armen och går mot dansbanan.
Åter en Glenn Miller-låt, Perfidia.
Långsamt svävar de ut över dansgolvet. Utan att behöva tänka följer hon honom som en älva.
Försiktigt lutar hon sitt huvud mot hans axel. Hon döljer ett leende när hon tänker att han doftar
nymanglade lakan. Hon sluter ögonen och hoppas att musiken aldrig ska ta slut.
Det blir emellertid ett abrupt uppvaknande när kapellmästaren annonserar paus innan den sista
delen av danskvällen tar sin början.
På väg ut från dansgolvet föreslår Ellen att de hämtar hennes väninna och tillsammans går upp till
Solliden för att dricka en läsk i pausen. Bertils hjärta slår en volt i bröstet. Efter avspisningen han
fått på spårvagnen hade han aldrig vågat föreslå något sådant. En stund senare sitter de på bänkarna
framför Solliden med varsin läsk i handen och tittar ut över Stockholms ström. Gatljusen från
Stadsgården och Skeppsbron glittrar i det svarta vattnet och Stomatolskylten ovanför Slussen rör sig
bakom Katarinahissens svarta siluett. Nu var det Karins tur att be om ursäkt för att hon snäst av
honom på spårvagnen. När Bertil, precis som Ellen svarat på spårvagnen, säger
- Det gjorde ingenting det var bara trevligt.
Alla tre brister ut i skratt. Isen var bruten.
Orkestern börjar spela igen.
Med en flicka under varje arm går Bertil tillbaka till dansbanan. Resten av kvällen dansar han
omväxlande med Karin och Ellen. När de så småningom nöjda och trötta efter en lång kväll lämnar
Skansen byter Bertil och Ellen telefonnummer med varandra och kommer överens om att snart
träffas igen. Flickorna kliver på spårvagnen och vinkar glatt farväl. Medan Bertil bestämmer sig för
att promenera hem. Han behöver få ordning på sina tankar.
Med händerna djupt nedstuckna i fickorna flanerar han sakta in mot stan. Sommarnatten är
ljummen. Det doftar gott från vedtravarna som fortfarande ligger kvar längs Strandvägen. Bertil
hade viss erfarenhet av flickor men absolut ingen av flickor som var äldre än honom själv.
Samtidigt som han känt sig lite underlägsen för att han var yngre än Ellen hade det ändå känts som
om hon lutat sig mot honom för att få del av hans trygghet när de glidit fram över dansgolvet.
När han så småningom kryper ner i sängen lägger han lappen med Ellens telefonnummer under
kudden. Han ligger länge och tänker på de vackra bruna ögonen innan han med ett leende på
läpparna faller i sömn.
Vid Stureplan tar Ellen farväl av Karin och kliver av spårvagnen. Hon vill promenera den sista biten
hem. Spårvagnen rullar vidare och Karin ser med ett leende hur Ellen tankfullt vandrar Birger
Jarlsgatan bort mot Roslagatan. Precis som Bertil behövde Ellen få vara för sig själv och reda ut
kvällens händelser innan hon var tillbaka i vardagen igen. Vid Jarlaplan sätter hon sig på en bänk
för att kunna tänka bättre.
Om Bertil inte hade mycket erfarenhet av lite äldre flickor, så hade Ellen trots sina 22 år, knappast
någon erfarenhet av pojkar över huvud taget. Hennes erfarenheter av pojkar inskränkte sig till de
som dragit i hennes flätor i folkskolan och senare de som på skoldanser dragit in henne i något
mörkt hörn och försökt klämma henne på brösten. Pojken med de snälla ögonen och den vita
skjortan som hon dansat med hela kvällen var annorlunda. Trots att han var lång och kraftig var han
förmodligen yngre än henne men där fanns något hos honom som fick henne att känna sig lycklig.
Något ömt och något tryggt. Han hade fått henne att känna sig som balens drottning. Men vad var
det egentligen hon kände? Ville hon träffa honom igen eller var det bara den ljumma
sommarkvällen som gjort henne svag? Hon tar upp den lilla papperslappen ur handväskan och läser.
Bertil telefon 62 02 01.
Nej, ingen pojke skulle få trassla till livet för henne. Det var redan nog trassligt. Beslutsamt
skrynklar hon ihop lappen och kastar den innan hon med bestämda steg ger sig av den sista biten
hem. När hon stänger ytterdörren bakom sig sitter ensamheten som ett tyst spöke och väntar på
henne. Hela huset är tyst och mörkt och det enda som hörs är någon i våningen ovanför som spolar i
toaletten. Hon går ut i köket, fyller ett glas med kallt vatten och sätter sig ner vid köksbordet. Då
kom tårarna. Utan förvarning trillar de ner efter hennes kinder. Tårarna för pappa som är
försvunnen. Tårarna för mamma som inte längre känner igen henne. Äntligen fick hon gråta.
Tårarna rinner, snoret rinner. Hon letar rätt på en näsduk, snyter sig men fortsätter att gråta. Det
kändes skönt.
När gråten så småningom tar slut kändes allt mycket bättre. Även om huvudet värkte så kände hon
sig konstigt nog stark. Varför skulle hon bara tänka på allt som var trassligt och tråkigt? Några
timmar tidigare hade hon ju dansat och skrattat. Träffat en pojke och haft en en helt underbar kväll.
Utan att tänka vidare kastar hon på sig kappan. Rusar ner för trapporna och tillbaka till bänken vid
Jarlaplan. Den lilla hopskrynklade papperslappen låg kvar och lyste vit under gatlyktan som om den
visste att hon skulle komma tillbaka. Ömt skrynklar hon upp lappen och läser namnet en gång till,
Bertil.
Bertil fick det bli. När hon går till sängs lägger hon lappen under kudden.
Somnar och känner sig inte lika ensam längre.
En prickig blus
K
riget var över. Alla kunde åter köpa kaffe, smör, socker och mycket annat som tidigare varit
ransonerat. Svartabörsaffärerna gick sämre. Många gulaschbaroner hade fått lägga ner sin
verksamhet. De flesta hade emellertid redan grundat sina förmögenheter så damerna som Ellens
mamma kallat gottställtarkärringarna var fortfarande hennes kunder. Nu sydde hon inte bara kläder
av de mönster kunderna kom med. Hon hade så smått börjat rita egna modeller.
Bertils föräldrar hade definitivt tröttnat på att underhålla sin son som nu fyllt arton år.
Utan att direkt anstränga sig hade han fått jobb hos en stor importfirma. Nu hade han ordnade
arbetstider. Åtta till fem.
Ellen och Bertil träffades regelbundet hela sommaren. Dels åkte de ut till Skansens dansbana där de
träffats första gången. Åkte de inte till Skansen tog de bussen från Borgmästargatan för att dansa på
Björknäspaviljongen ute på Värmdö.
Hittills hade de alltid träffats på stan innan de fortsatt till något dansställe. När kvällen var slut
skildes de åt för att gå hem var och en till sitt. Att bjuda hem Ellen till Nybergsgatan var otänkbart.
Bertil visste att Ellen bodde ensam och hade vid några tillfällen föreslagit att de skulle gå hem till
henne men varje gång hade hon svarat undvikande. Så snart han frågat något om hennes privatliv
skojade hon alltid bort det. Det var något hon inte ville tala om just då. En annan gång kanske.
Skansens dansbana är stängd för säsongen. Gröna Lund ligger tyst och övergiven, karusellerna har
stannat. Djurgården var reserverad för helgflanörer. Det var Ellen som bestämt att de skulle träffas
vid Djurgårdsbron för att ta en höstpromenad. Hittills hade de bara träffats för att gå ut och dansa.
Nu kände hon att det var tid för att ta ett avgörande steg. Hon ville känna efter vad hon egentligen
kände för Bertil. Kändes allt rätt skulle hon berätta för honom om sitt liv. Orkade han lyssna och
fortfarande ville träffa henne skulle hon föreslå att de efter promenaden gick hem till henne. För
första gången i sitt liv skulle hon förföra en man och äntligen göra det hon så länge drömt om.
Allt var noga förberett. Istället för att sätta på sig någon av sina vanliga tröjor hade hon sytt en blus
i prickigt tyg, betydligt mer urringad än något hon i vanliga fall brukade bära. Faktiskt riktigt
utmanande.
Bertil hade blivit förvånad när hon istället för att de på lördagen skulle gå ut och dansa föreslagit att
de skulle träffas och ta en promenad på Djurgården. Vad ville hon? Var det kanske ett värdigt sätt att
göra ett slut på deras förhållande? Eller skulle hon kanske berätta något han så många gånger frågat
henne om?
Fulla av förväntningar vandrar de hand i hand ut under ekarna på Djurgården. Det är en av de
höstdagar som man egentligen bara ser på vykort. Trädens blad skiftade från klargult till rött. Solens
strålar värmde fortfarande och marken doftade fuktig jord. Ute vid Biskopsudden sätter de sig på en
bänk i den lilla gula paviljongen. De sitter tysta och ser ut över vattnet som känns märkvärdigt blått.
Kanske berodde det på den molnfria himlen som ville spegla sig och göra sig extra vacker för det
unga paret på bänken? Utanför Saltsjökvarns gamla tegelbyggnad möts två Vaxholmsbåtar. De hesa
ångvisslorna blåser vit ånga när de hälsar på varandra. Ellen kände att nu var den rätta stunden för
ett förtroligt samtal. Utan att riktigt veta hur hon ska börja, knäpper hon upp kappan, lägger upp
fötterna på bänken och lutar sig mot Bertil. Med blicken ut över det glittrande vattnet börjar hon sin
berättelse. Berättelsen om pappa som försvunnit under kriget efter ett uppdrag vid norska gränsen.
Om mamma som efter beskedet om försvinnandet gått in i någon sorts chocktillstånd och var
intagen på Långbro sjukhus, innesluten i sin egen värld och onåbar för Ellen.
För första gången berättar hon om den lilla lägenheten där hon bor och försörjer sig genom att sy
klänningar och andra kläder åt välbeställda damer.
Bertil sitter stilla och lyssnar andäktigt till Ellens historia utan att våga avbryta.
När hon till slut tystnar lägger han varligt båda sina händer kring hennes huvud. Vänder det mot sig.
Med tårar i ögonen lutar han sig fram och kysser henne ömt. Kyssen smakade salt. Ellen gömmer
ansiktet i hans mjuka tröja och kramar honom hårt. De sitter helt stilla och låter känslorna sjunka in
i medvetandet. En fiskmås skrik får dem att sakta lösgöra sig från omfamningen. Leende ser de på
varandra med rödgråtna ögon. Ellen känner att hon haft rätt. Det hade varit den rätta stunden att
berätta sanningen.
Arm i arm promenerar de tillbaka in mot stan. När Ellen föreslår att de kan gå hem till henne och
dricka en kopp kaffe, vet Bertil inte vad han ska svara. Han bara ler och klämmer till lite med
armen. Vid Karlavägen går de in på Tössebageriet och köper två mazariner.
När Bertil så småningom öppnar den tunga porten på Roslagsgatan känner han tydligt hur hjärtat
slår och hur det bultar i tinningarna. Huset var inte helt olikt det han själv bodde i även om det var
betydligt enklare och ganska illa medfaret. Färgen på väggarna hade lossnat på sina ställen. Ett av
de blyinfattade fönstren mot gården hade ersatts med en masoniteskiva. Tyst följer han efter Ellen
upp för de slitna trapporna. Ellen öppnar dörren, tänder lampan i den mörka hallen och ber honom
stiga in. Lite osäker hänger han av sig ytterkläderna och följer efter Ellen in i köket.
Sedan hon blivit ensam och insett att det skulle dröja innan hennes mamma kom hem igen hade hon
gjort om en del i lägenheten. Hon hade köpt nya gardiner till både rummet och köket. Satt upp ett
draperi för den lilla sovalkoven och gjort hela vardagsrummet till sin syatelje. Själv tyckte hon att
den lilla lägenheten börjat se riktigt hemtrevlig ut. Plötsligt känner sig Ellen osäker. Hade hon haft
för bråttom? Ingen man förutom hennes pappa hade tidigare satt sin fot innanför dörrarna.
Utan att med en min röja sina tvivel ber hon Bertil sätta sig på soffan vid köksbordet medan hon
sätter på kaffet. Ellen lägger en rutig duk på bordet och ställer fram mormors kaffekoppar och
lägger upp mazarinerna på en glasassiett. Snart sprider sig en hemtrevlig doft av kaffe i den lilla
lägenheten och Ellen känner sig lugnare.
Under tiden de de dricker kaffe och äter mazariner berättar Ellen lite mer om sig själv. Sin barndom,
vilken skola hon gått i och vad hon hittills gjort för att försörja sig och sin mamma.
Bertil skäms när han tänker på hur han har haft det. Hur han struntat i skolan. Hur han struntat i att
söka arbete. Hur hans föräldrar hjälpt honom med pengar utan att ens få ett tack.
Under tiden Ellen pratar försöker Bertil undvika att stirra på Ellens urringade blus. Han lyssnar
uppmärksamt trots att tankarna far iväg på annat håll. Det började skymma. Till sin glädje hade
Ellen lagt märke till hur Bertils blick då och då sökt sig till hennes urringning. Hon tar fram och
tänder några stearinljus som blivit kvar sen i julas. I kväll skulle det ske. I vardagsrummet står
resegrammofonen hon brukade lyssna på medan hon sydde. Till synes utan baktankar sätter hon på
Star Dust med Benny Goodman. Den låg redan färdig på skivtallriken. Bertil bugar artigt och bjuder
upp. Ellen niger och till Benny Goodmans mjuka klarinettoner glider de ut på golvet. Som av en
händelse råkar Ellen snubbla när de passerar sovalkoven och de faller mjukt ner i sängen. Sängen
där Ellen ensam under många och långa nätter drömt att ha någon bredvid sig att hålla om. Hon
lägger sin arm runt Bertils höft och trycker honom intill sig. Försiktigt kysser de varandra. Bertil
som aldrig tidigare legat i en säng med en flicka även om han många gånger drömt om att göra det
känner hur det spänner i byxorna. För att Ellen inte skulle förstå hur det var fatt flyttar han sig lite åt
sidan. Han vill inte skrämma bort henne nu när de hade det så skönt. Ellen är emellertid inte
dummare än att hon förstår varför han flyttat sig. Hon hade aldrig tidigare legat med någon men hon
har bestämt sig att i kväll skulle det ske. För första gången. Hon var förberedd. I otaliga
kärleksnoveller hade hon läst hur det skulle gå till. Hon hade till och med läst valda stycken ur Lady
Chatterleys älskare så när Bertil flyttar sig flyttar hon efter tills hon känner hur hård han är. Lugnt
knäpper hon upp några knappar i den prickiga blusen och lägger hans hand över sitt ena bröst
samtidigt som hon mjukt trycker sitt underliv mot honom.
Pulsen dunkar i Bertils öron. Han förstår vad som är på väg att hända. Ellens tunga söker sig in i
hans mun och han besvarar hennes kyss. Sedan går allt fort. Hon hjälper Bertil att ta av henne
blusen och behån. När hon sedan drar ner Bertils huvud mot sina fylliga bröst med de rosa
bröstvårtorna blir det för mycket för Bertil. Det rycker till i hans underliv. Det går en stöt genom
kroppen, utan att han kan göra någonting åt det, lämnar en varm blöt ström en mörk fläck på hans
byxor. Ellen ler och försäkrar honom att det inte gör någonting. Istället drar hon av honom både
byxor och kalsonger. Snart ligger de båda nakna bredvid varandra. Bertil känner sig lugn och
avslappnad men med en mjuk hand får Ellen honom hård igen. Försiktigt sätter hon sig grensle över
honom och han glider sakta in i henne. Från väninnor hade Ellen hört att det skulle göra ont första
gången men hon fylls bara av en varm skön känsla. Utan att tänka på följderna börjar hon röra sig.
Först upp och ner sedan åt sidorna. Den varma sköna känslan förbyts mot vågor av vällust som bara
blir djupare och djupare och när hon inte längre kan hålla tillbaka ett skri av vällust möts hon av en
stöt och ett långt utdraget stön från Bertil. Svettiga och andfådda sjunker de ihop och lägger sig på
rygg bredvid varandra. Först när de lugnat ner sig inser de vad de gjort. Nu hade det hänt, det som
inte fick hända. Inga skydd i världen kunde längre hjälpa. Men de hade båda upplevt något som de i
sin vildaste fantasi aldrig kunnat drömma om. Det som de gjort var redan gjort så nu kunde de ju
lika gärna fortsätta.
När morgonens första solstrålar väcker dem vänder de sig mot varandra och ligger alldeles stilla.
Även om det ömmade både här och där kunde de inte låta bli att fortsätta. Att i fullt solljus göra det
som de nyss gjort i skydd av mörkret gav dem om möjligt ännu större njutning. Inte förrän de hör
kyrkklockorna från Engelbrektskyrkan ringa till högmässa ger de upp. Stearinljusen hade för länge
sedan brunnit ned utan att någonting tagit eld. Skivtallriken på grammofonen stod fortfarande och
snurrade. De spolar upp ett varmt bad och lyckas med lite pusslande komma ner i badkaret båda två.
Det varma vattnet omsluter dem och för en stund infinner sig ett behaglig avslappnat lugn. Men det
var som deras längtan efter mer var omättlig. Snart hittar de på nya lekar. De fanns inget slut på
deras fantasi inte förrän till kvällen. Lyckliga och fullständigt utmattade ger de upp.
Storförhör
K
lädd i ett rosa nattlinne, svart både i och under ögonen, sitter hon innanför ytterdörren när
Bertil sent på söndagskvällen kommer hem till Nybergsgatan.
Hon påstår sig inte ha sovit en blund på hela natten (trots att Bertils pappa hört henne snarka).
Skulle kanske Bertil vilja vara så vänlig och förklara var han hållit hus.
Bertils pappa drar sig tyst tillbaka. Han vet att åskan när som kommer att slå ner.
Av någon anledning känner Bertil för första gången ett övertag över sin mor. Han var inte ensam
längre. Nu var det han och Ellen.
Med det ena benet över det andra och händerna bakom nacken sätter han sig i fåtöljen som annars
var reserverad för hans mor. Helt lugnt berättar han att han sovit över hos en flicka.
Detta blev den tändande gnistan. Nu bröt åskvädret ut. De svarta ögonen skickar iväg blixtar som
djungeldar genom rummet. Så börjar storförhöret på Nybergsgatan.
- Sovit över?!
- Hos vem?
Hennes röst går upp i falsett.
- Vem är hon? Vad heter hon?
- Ellen.
- Ellen vadå? Har hon inget efternamn?
Paniken griper tag i Bertil. Vad hette Ellen i efternamn? De hade bytt telefonnummer han hade legat
med henne men han hade aldrig kommit sig för med att fråga vad hon hette i efternamn. Inte heller
hade han tänkt på vad som stått på skylten utanför hennes dörr.
Hans mors ögon blir om möjligt ännu svartare.
- Var bor människan?
- Roslagsgatan, svarar Bertil utan att darra på rösten.
- Vad gör hennes far?
- Han är försvunnen.
- Jaha ja, men hennes mor då?
Att berätta att hon satt inlåst på Långbro sjukhus förstod Bertil skulle bli för mycket för hans mor.
Innan han hinner säga något han senare skulle ångra, reser han sig istället ur fåtöljen och går utan
att svara in på sitt rum och stänger dörren.
För att lugna ner sig klättrar han upp och sätter sig i den djupa fönsternischen. Gatlyktan utanför
fönstret vajar i blåsten och ritar skuggor på husfasaden mitt emot. Han tänker på natten tillsammans
med Ellen. Hade han blivit man nu? Visserligen hade han haft utlösningar tidigare, både ofrivilliga
på natten och för egen hand, men det här var något helt annorlunda. Var det här kärlek? Visst tyckte
han om Ellen, men hur visste man om man var kär? Hans tankar avbryts av en försynt knackning på
dörren. En försynt knackning ingen bankning. Utan att veta förstår han att det är pappa som vill in.
Motvilligt klättrar han ner från fönstret och öppnar. Han hade gissat rätt. Utanför stod pappa och såg
villrådig ut. Bertil öppnar dörren helt och ber honom stiga in. Tveksamt går han in och sätter sig på
Bertils säng. Harklar sig och vet inte riktigt hur han ska börja. Han drar in andan och med en
hastighet Bertil aldrig tidigare hört rabblar han igenom allt han tycker att en ung man bör veta innan
han ger sig i lag med en kvinna. Han talar om hänsyn, artighet, känslor, sexualitet. Allt utan att
hämta andan. Pliktskyldigast avslutar han med att Bertil också borde visa lite hänsyn mot sin
mamma. Bertil tycker synd om sin far. Utan en alltför vild gissning förstår han vem som givit
honom uppdraget att tala ut med sin son. Som en vuxen man lägger han handen på sin fars axel och
säger åt honom att inte vara orolig. Lättad över att ha fullföljt sitt uppdrag lämnar hans far rummet.
Inifrån sovrummet hörs ljudliga snarkningar. Nöjd med att ha utfört sitt uppdrag hämtar han en filt
och tassar tyst iväg för att lägga sig på soffan.
Ellen bestämmer sig
D
e senaste månaderna hade Ellen haft en märklig känsla i kroppen. Inte obehaglig, snarare tvärt
om. Hon anade vad den märkliga känslan kom sig av men för att vara riktigt säker uppsöker hon en
läkare. Hon lämnar ett urinprov. Han klämmer och känner på henne. Utan att ställa några frågor
konstaterar han enkelt att lilla frun var med barn i tredje månaden.
När Ellen lämnar doktorn sitter en höggravid kvinna i väntrummet och ler mot henne. Ellen ler
tillbaka men vet inte vad hon egentligen känner. Hon behövde vara för sig själv.
Vid Norrmalmstorg tar hon spårvagnen ut till Djurgården. Samma spårvagn där hon en
sommarkväll blivit trampad på tårna. Hon ler för sig själv när hon tänker på vilka små tillfälligheter
som styr livet. Vid Valdemars Udde kliver hon av. Nu var marken täckt av frusna höstlöv och
huvudet fullt av röriga tankar. Sakta promenerar hon ut mot Biskopsudden och den gula paviljongen
där hon en gång bestämt sig för sätta sina känslor för Bertil på prov. Nu visste hon när det hänt.
Trots att det var första gången de låg med varandra och hon aldrig legat med någon tidigare hade
hon känt att det var då det hände. Förra gången hon satt på bänken i den gula paviljongen hade
himlen varit blå, skärgårdsbåtarna tutat och Saltsjökvarn sett ut som ett sagoslott. Nu var vattnet
grått och Saltsjökvarn såg mer ut som en hotfull borg. Ellen drar kappan tätt omkring sig. Lägger
handen på magen och tänker på den lilla varelsen som växte där inne. Återigen var det dags att sätta
sina känslor för Bertil på prov. Hon känner ingen panik. Hon älskade Bertil men skulle hans känslor
för henne var likadana när han fick reda på att hon var gravid. Hur hon än vred och vände på alla
frågor så skulle hon inte få något svar förrän hon berättat för honom. Istället för att fortsätta oroa sig
stryker hon sig över magen och tänker på barnet. En varm våg av lycka får det att hetta i öronen.
Det som gör henne mest brydd är hur hon ska berätta det för Bertil. Skulle hon helt enkelt tala om
att han skulle bli far? Eller var det kanske bättre att säga att hon skulle bli mor? Eller att de skulle
bli föräldrar? Innan hon reser sig från bänken hade hon bestämt sig. Nästa gång de låg med varandra
skulle hon ta initiativet.
Hon skulle se till att de båda fick samma njutning som första gången de älskade.
När han då undrade varför hon var så oförsiktig skulle hon berätta.
Innerst inne visste hon att han skulle bli glad men ville han inte ha barnet skulle hon ta hand om det
själv. Tanken på att ta bort något som börjat växa i henne fanns över huvud taget inte. Som en
bekräftelse på att hon tagit rätt beslut tittar solen fram och den hotfulla borgen blir åter ett sagoslott.
Hummer och vitt vin
Ä
ntligen lördag. Veckans ljuspunkt var helgerna tillsammans med Ellen. Bertil är på ett
strålande humör. Löneförhöjning och avlöningskuvertet i innerfickan.
Halv tre ska han möta Ellen utanför Östermalmshallen.
Han har tänkt att de ska fira löneförhöjningen med en hummer från Lisa Elmqvist. Genom en av
sina arbetskamrater har han redan ordnat en flaska vitt vin.
Genom vimlet av folk på Östemalmstorg kommer hans älskade Ellen småspringande. Soligt leende
tar hon hans händer och ger honom en lätt kyss på kinden. Trots att det var länge sedan solen visat
sig såg hon frisk och rödblommig ut. Stolt berättar Bertil om sin löneförhöjning. Visar henne påsen
med vinet och föreslår en hummersupé med levande ljus hemma vid köksbordet. Ellen klappar
händerna av förtjusning. Det här passade ju hennes planer perfekt. Eftersom de aldrig brukade
dricka något skulle säkert ett par glas vin vara till god hjälp när hon skulle berätta sin hemlighet.
I saluhallen är det som vanligt lördagsrusning. Vid fiskdisken hos Lisa Elmqvist dyker en av Ellens
kunder upp. En av de fina damerna från Strandvägen. Med en förvånad min nickar hon nådigt mot
Ellen. Hon kunde inte riktigt placera var hon sett ansiktet tidigare. Men! Det var ju den lilla
människan hon lät sy en klänning hos då och då. Vad hade en sån som hon i Östermalmshallen att
göra? Med ett överseende leende iakttar hon Ellen, som förtjust klappar händerna när biträdet håller
fram en stor hummer. Innan de lämnar saluhallen vänder sig Ellen om, niger och önskar sin kund en
trevlig helg. När de kommer ut på gatan undrar Bertil surt vem damen var som hon neg för?
Och varför niga?
- En kund, svarar Ellen och mer var det inte med det. Bertil har svårt att förstå varför hon ska
behöva niga för någon. Kund eller inte. Möjligtvis kunde han förstå om Ellen neg för kungen eller
drottningen men inte för en gammal överklasshagga i Östermalmshallen. Ellen var ingen piga.
Under tystnad går de ner för Humlegårdsgatan. Festhumöret var som bortblåst. Inte förrän de
kommer fram till Engelbrektsplan bryter Ellen tystnaden.
- Ska vi ha en trevlig hummersupé eller ska du fortsätta att sura?
Deras blickar möts, och så brister de samtidigt ut i ett befriande skratt. Aldrig skulle en av Ellens
gottställtartanter få förstöra deras kväll.
Det hade varit ett spektakel att klyva hummern och ett ändå större att få upp korken ur flaskan utan
korkskruv. Nu satt de i alla fall både mätta och lite berusade vid köksbordet och såg ljusen sakta
brinna ner. Ellen dricker ur det sista i glaset och blåser ut ljusen.
Milt men bestämt tar hon Bertils hand och leder in honom till sängen i sovalkoven.
Road och lätt berusad följer Bertil lydigt med. Utan ett ord knäpper hon upp hans skjorta, tar av
honom byxorna samtidigt som hon själv kränger av sig jumper och kjol. Nu var det Ellen som
bestämde. När hon fått av dem kläderna fortsätter hon, fortfarande utan att säga ett ord, och lägger
Bertil på rygg. Hon låter honom kyssa sina bröst som redan börjat bli större. Så snart hon märker att
han är beredd sätter hon sig grensle över honom. Sjunker mjukt ner och när hon känner att han är
helt inne i henne börjar hon sakta röra sig. Bertil stönar lätt, ber henne ta det lite lugnt och vara
försiktig. Utan att stanna upp lutar hon sig fram och ser honom i ögonen. Med så mjuk och lugn röst
hon förmår berättar hon för honom att om allt går väl så ska de bli föräldrar i juni.
Först tror Bertil att han hört fel men när innebörden av vad hon just sagt sakta går upp för honom
känns det som sängen försvinner under honom. Ellen vågar inte röra sig, knappast ens andas. Vad
skulle hända nu? Hon känner hur han försvinner ur henne. Skulle han också försvinna ifrån henne?
Bertil lägger armarna om henne och drar ner henne till sig. Så ligger de helt stilla bredvid varandra.
Ingen säger något. Bara det gamla väggurets tickande stör tystnaden. Det är mörkt i rummet. Ellen
för sin hand över Bertils kind och känner att den blir blöt. Han gråter. Varför vet han inte, men den
känslan han har i kroppen hade han aldrig känt förut. Det fanns inget sedan, bara ett nu. Ellen och
ett nu som var heligt. Försiktigt stryker han henne över magen. Där inne fanns deras barn. Det var
för stort för att förstå. Den hetsiga lusten var över och de smeker varandra ömt. Sedan fortsätter de
att älska. Lugnt och försiktigt.
På söndagsmorgon smyger Bertil tyst upp utan att väcka Ellen och plockar undan resterna efter
kvällens supé. Barfota endast iklädd kalsonger smyger han ut på bakgården för att tömma
hummerskalen i soptunnan.
På vägen tillbaka upp för trapporna möter han en äldre dam. Hon trycker sig intill väggen när Bertil
generat pressar sig förbi. Stammande ber han om ursäkt och förklarar att han är fröken Altins
fästman. Den gamla damen kan knappast hålla sig för skratt men ber honom hälsa till Ellen från tant
Björk. Bertil nickar och slinker snabbt in och stänger dörren bakom sig. Tant Björk? Nu hade han
väl skämt ut både Ellen och sig själv för hela huset.
Ellen hade fortfarande inte vaknat. Bertil dukar fram frukost och sätter på kaffepannan. När allt är
färdigt drar han ifrån gardinerna och sätter sig på sängkanten. Ellens ögon är fortfarande slutna och
en liten blank sträng av saliv glittrar i ena mungipan.
- Var det här kvinnan han skulle leva samman med resten av livet? Henne och deras ofödda barn?
Ellen börjar sakta röra på sig. Sparkar av sig täcket och sträcker på sig. Ännu kan han inte se någon
rundning på den platta magen. Med sin smidiga kropp, sina långa ben och starka armar, påminner
hon om en välmående katt. Likt en njutningsfull katt öppnar Ellen ögonen till hälften och vinkar
med ett finger. Bertil lutar sig närmare. Kärleksfullt sluter Ellen honom i sin famn och viskar något i
hans öra. När de senare sätter sig vid frukostbordet har kaffet hunnit kallna. Bertil kokar nytt medan
Ellen med god aptit tuggar i sig ett par stora ostsmörgåsar. Med nyladdad energi berättar hon hur
hon ser på framtiden. All oro som tidigare plågat Bertil är som bortblåst. Med Ellen vid sin sida
behöver han inte oroa sig. Allt kommer att ordna sig bara de tar en sak i taget. Innan han lämnar
Ellen måste han berätta om det pinsamma mötet med tanten han mött i trappan. Ellen skrattar så hon
kiknar. Hade han sagt till tant Björk att han var fröken Altins fästman? Bertil förstår inte vad det är
som är så roligt med det.
Tant Björk var husets portvakt. Hon hade alltid funnits där ända sedan Ellen var liten. Hon var den
som tagit hand om Ellen när hennes föräldrar varit på kalas. Hon var den som alltid hållit ett
vakande öga på Ellen när hon lekt med de andra barnen på bakgården. Hon var den som Ellen alltid
anförtrott allt från det hon var liten ända tills idag. Tant Björk visste redan allt om Bertil. I det här
huset fanns en trygghet och en omsorg som Bertil aldrig kunnat föreställa sig.
Farväl Nybergsgatan
K
arlavägens allé ligger öde när Bertil ger sig iväg hemåt. Bara några enstaka damer är ute och
rastar sina små älsklingar. För att hålla tankarna borta från hur han ska presentera nyheten om
barnet för sina föräldrar fantiserar Bertil kring damerna han möter. Förmodligen var de änkor som
slitit ut sina män i jakten på pälsar och juveler. Han fantiserar om att de fula kärringarna en gång i
tiden varit söta flickor precis som Ellen. Han fortsätter att tänka på hur livet kommer att gestalta sig
för honom och Ellen när de blir gamla. Aldrig kommer Ellen att rasta en liten hund på Karlavägen.
Aldrig kommer hon att kräva pälsar och juveler. De ska leva ett liv i trygghet och ta samma omsorg
om varandra som människorna gjorde i det slitna huset på Roslagsgatan.
Bertil tänker på allt annat än vad han ska säga när han kommer hem. Plötsligt slår det honom att han
för länge sedan bläddrat i ett fotoalbum med föräldrarnas bröllopsbilder. Hans mor sittande på en
stol med en stor blombukett i knät. Bakom henne hans pappa med en hand på hennes axel. Båda
hade sett väldigt unga ut. Bredvid bilden hade de klistrat in bröllopsannonsen och skrivit in datum.
Han kom ihåg att han då konstaterat att de gift sig ganska exakt fem månader innan han föddes. Den
vetskapen kunde vara bra att känna till om de hade synpunkter på att han och Ellen hade haft för
bråttom.
Idén att först berätta nyheten för mamma hade Bertil redan förkastat. Han anade att hon, utan att
tveka, skulle ge Ellen skulden för att hon blivit med barn. Han tänkte tillbaka på samtalet han
tidigare haft med sin far. Om han i lugn och ro först fick berätta för honom, kanske de tillsammans
skulle kunna utforma en strategi hur de skulle presentera nyheten för hans mor.
Bertils far var visserligen en toffelhjälte, men det fanns något hos honom som Bertil gillade utan att
kunna peka på vad det var.
Så snart Bertil kommer innanför dörren känner han tristessen. Mamma sitter och bläddrar i
Vecko Journalen för att hålla sig informerad om det senaste som hänt i kretsen kring de kungliga.
Pappa sitter lutad över sina frimärken. Skulle hans och Ellens framtid också se ut så ut så här?
För att sudda ut fantasibilden ur minnet hänger han snabbt av sig ytterkläderna, säger godnatt och
går in på sitt rum. Genom dörren hör han mamma säga godnatt för att dra sig tillbaka till
sängkammaren. Efter en stund gläntar Bertil på dörren. Pappa sitter fortfarande kvar, lutad över sina
frimärken. Nu var rätta tillfället att prata med honom. Bertil går fram och frågar tyst om de kan
prata en stund inne på hans rum. De stänger dörren om sig och precis som förra gången sätter sig
Bertils pappa på sängkanten. Den här gången är det Bertils tur att börja tala. Lika bra att berätta utan
omvägar.
- Far ska snart bli farfar, säger han så lugnt han kan.
Till sin förvåning möts han av ett leende. Hade han redan förstått? Han lägger sin hand på Bertils
knä och berättar han historien om sig själv och Bertils mor. Samma sak som nu hänt Ellen och
Bertil hade också hänt dem. Innan det var alltför uppenbart att hon var gravid hade de gift sig. Inget
annat hade varit att tänka på. Bra eller dåligt? Det var bara så. Detta var emellertid något hans mor
vägrade att tala om.
Utan att ge Bertil några större förhoppningar om att inte nyheten skulle brisera som en bomb var
han villig att informera sin fru att hon skulle bli farmor och ta den första smällen.
Han lämnar rummet. Bertil sätter sig vid dörren beredd att lyssna till explosionen när bomben
briserade. Tiden går utan att något händer. Tillslut går han och lägger sig.
Dagen efter råder en isande tystnad vid frukostbordet. Med armarna i kors och hårt sammanbitna
läppar iakttar hon Bertil. Nu visste hon allt, och hon var förorättad.
Varför hade han först talat med sin far och inte med henne? Hon var ju trots allt hans mor. Men det
var ju så typiskt karlar. De var alla lika. Hur vore det om han tänkte lite på henne och inte bara på
sig själv. Allt hon hade gjort för honom, och så var detta tacken. Vad skulle släkten säga? Vad skulle
hon säga till sina väninnor? Jo, det var just snyggt att ställa till det. Var det så att han inte brydde sig
mer om sin familj och i synnerhet henne var det lika bra att han flyttade till den där människan vad
hon nu hette.
Inte en enda fråga om hur Ellen eller han själv mådde. Inte en fråga om när barnet skulle komma.
Bertil reser sig, kastar en sorgsen blick på sin far och går in på sitt rum.
Från garderoben tar han ner sin gamla resväska och packar de saker han kunde behöva under de
närmaste veckorna. Utan att säga ett ord lämnar han sitt hem och Nybergsgatan där han bott sen han
föddes.
Ett oväntat möte
A
att leva under samma tak var en ny upplevelse för både Ellen och Bertil men båda hade snabbt
hunnit anpassa sig till det nya livet. Att ha en man som lämnade odiskade tallrikar i diskhon var
något hon redan vant sig vid. Att trampa på synålar som låg utspridda över hela lägenheten gjorde
inte Bertil något. Förälskelsen förlät allt.
Så ofta Ellen har tid åker hon ut till Långbro sjukhus och besöker sin mamma. För några veckor
sedan hade en märkbar förändring inträffat. Hon hade talat. Visserligen bara ett enda ord. Men ändå,
hon hade använt sin röst. Fortfarande okontaktbar och oavbrutet gungande på överkroppen hade hon
upprepat namnet på sin saknade man.
Einar, Einar, Einar ...
Ellen hade tagit hennes hand och hållit den mot sin mage. Trots att hon visste att hennes mor
ingenting förstod hade ändå berättat att hon snart skulle bli mormor.
Bertil hade fortfarande inte varit hemma på Nybergsgatan och hade inte heller för avsikt att besöka
sina föräldrar trots att det snart var Jul. Hans mors sista ord ringde fortfarande i öronen.
Årets första snö föll på en söndag. Första söndagen i advent, första skyltsöndagen. Från att ha varit
en grå och trist stad hade Stockholm som genom ett trollslag förändrats och gnistrade nu som ett
julkort. Snön låg vit på gator och torg. I alla fönster lyste julstjärnor och skyltfönstren lockade med
tomtar och julklappar. Som alla andra Stockholmare vill också Ellen och Bertil gå ner på stan för att
titta i skyltfönstren. Snöskottarna hade inte hunnit med att få undan snön så de får pulsa fram i snö
upp till fotknölarna. På Hamngatan är det svart av folk. Utanför NK trängs unga och gamla för att se
årets julskyltning. Ellen och Bertil får vänta innan de äntligen kommer fram för att se vad tomten
plockat fram. De stannar upp vid fönstret med leksaker. Bertil tar av sig vanten och stryker Ellen
över kinden. Snart skulle de står där alla tre och ett litet barn skulle förtjust peka och önska.
Helt borta i sina drömmar känner Bertil någon som försiktigt knackar honom på axeln. Han vänder
sig om och där står hans föräldrar. Hans pappa ler lite ansträngt och säger god jul medan hans
mamma fortfarande ser sammanbiten ut. Hon hade förgäves försökt avstyra att de skulle ge sig till
känna. Ett ögonblick tänker Bertil ta tag i Ellen och bara gå därifrån men när han ser sin fars vänliga
ansikte ångrar han sig. Istället vänder han Ellen mot sina föräldrar och presenterar henne.
Överraskad och utan ett uns av blyghet ger Ellen dem ett strålande leende och hälsar glatt.
Överrumplad av Ellens otvungna sätt snörper hans mor ännu mer på munnen. Bertils pappa som
sällan vågar ta några egna initiativ tycker Ellen ser käck ut och till Bertils förvåning föreslår han att
de ska följa med dem hem och dricka adventskaffe. Utan att ha fått tillfälle att invända klämmer
också Bertils mamma fram ett leende.
Allteftersom de passerar husen längs Strandvägen underhåller Ellen med små pikanta historier om
sina gottställtartanter. Till synes helt ointresserad suger Bertils mamma i sig varje ord. Nu fick hon
höra saker som hennes väninnor säkert inte hade en aning om. När de så småningom sitter runt
kaffebordet har stämningen hunnit bli riktigt familjär. Bertils mor tar Ellen med sig in i
sängkammaren och förevisar sin garderob. Hon tar fram den ena klänningen efter den andra och vill
höra vad Ellen tycker. Efter vad Bertil berättat om sin mor visste Ellen att hon kunde vara lömsk
som en orm. Ena stunden leende och inställsam för att i nästa sätta gifttänderna i sitt offer. Men hon
bryr sig inte om hans varningar utan säger sin uppriktiga mening om varje plagg. När de så
småningom kommer tillbaka till kaffebordet har hon förstått att här hade hon en blivande svärdotter
som det skulle bli svårt att sätta på plats.
Innan de skiljs ger hon Ellen en försiktig kram och frågar smeksamt var de hade tänkt fira Julafton.
Bertil känner igen den lena rösten, han hade hört den förut. Innan Ellen hinner svara avbryter han.
De hade ingenting bestämt, kanske skulle de att höra av sig. De tackarför kaffet och tar ett snabbt
farväl.
Så snart de kommer utanför porten skakar de båda på huvudet. Visst tog slumpen ibland konstiga
vägar. Av alla människor i julträngseln skulle de stöta samman just med dem som de minst av allt
önskade träffa.
Julafton firade de ensamma hemma på Roslagsgatan.
Allmänna BB Lilljanskogen
I
nspirerad av Ellen hade Karin på vinst och förlust sökt till den nystartade Tillskärarakademin i
Göteborg . Av en för henne outgrundlig anledning, hade hon blivit antagen. Otålig som alltid kastar
hon sig med liv och lust in i en värld fylld av mönsterkonstruktion, materialkunskap och
tillskärning. Fylld av skaparlust ritar hon egna modeller och mönster som hon skickar upp till Ellen.
Trots att Karins modeller ofta är tämligen avancerade och därför dyra att sy upp hade de blivit
omåttligt populära. Priset var ju av underordnad betydelse för många av Ellens kunder.
Ellen fortsätter envist att sy men i början av juni är hon tvungen att ge upp. Hon levererar sina sista
alster med löfte om att börja ta emot beställningar igen till hösten.
Sommaren kom med värmerekord. Redan i början av juni steg temperaturen till trettio grader under
dagtid och nätterna var olidligt varma. Karin som varit på besök hade med bestämdhet påstått att det
skulle bli en pojke det syntes på magen. Var den bred och rund blev det en flicka men var den
toppig som Ellens var det en pojke. Ellen trodde vad hon ville. Hon önskade bara att det hela snart
skulle vara över så hon kunde leva som vanligt igen. Kunna sova på magen, slippa springa och kissa
så fort barnet sparkade och inte behöva känna sig stor som en elefant. Även om hon inte trodde på
Karins prat sydde hon för säkerhets skull både små rosa blusar och blå skjortor.
Det var inte längre tal om att ta några Djurgårdspromenader. På kvällarna efter middagen gick de
istället ner och satte sig i parken bakom Johannes skola. Där roade de sig med att hitta på käcka
namn som kunde passa en pojke och söta gulliga namn om det blev en flicka. Oftast slutade det med
att de gick hem igen och kallade den lille för Nilsson.
Nilsson började bli tung och bråkig och ändå var det var det bara början av juni. Vid minsta lilla
ovanlig rörelse i magen trodde Ellen att tiden var mogen. Men inte. Det hann bli Midsommarafton
innan något hände. Tidigt på morgonen väcker hon Bertil. Det är vått i hela sängen. Vattnet hade
gått. Som tur var hade Ellen långt tidigare instruerat Bertil vad han skulle göra när det var så dags.
Utan att få panik hämtar han den redan färdigpackade väskan med de saker som ska med till BB och
under tiden Ellen klär sig ringer han efter en droska.
Tio minuter senare är de på väg mot Lilljanskogen och Allmänna BB. Med ena handen under magen
och stödd på Bertils arm kliver Ellen ur bilen och går med tunga steg upp för trappan till
huvudentrén. Innanför ytterdörrarna kommer en sköterska dem till mötes. Med bestämd hand tar
hon Ellen under armen och hänvisar Bertil till ett väntrum. Lite snopen ser han hur Ellen och
sköterskan försvinner bakom en dörr längst bort i korridoren. Utan att kunna koncentrera sig sätter
han sig i väntrummet och bläddrar planlöst i några gamla tidskrifter. Sjuksköterskor i vita rockar
skymtar då och då förbi men försvinner lika snabbt bakom stängda dörrar. Vad gjorde dom? Varför
hade de så bråttom? Ibland passerade också läkare i fladdrande vita rockar med en liten flock
sköterskor efter sig. Bertil ler för sig själv. De såg ut som någon sorts handjur som samlat ihop en
flock honor omkring sig. Timmarna går. Skulle de inte kalla på honom snart? Det hade väl inte hänt
något som komplicerade förlossningen? Han hade inte mer än hunnit tänka tanken förrän en
sjuksköterska i vitt förkläde med en skojig liten hätta mitt på huvudet dyker upp. Hon presenterar
sig som syster Louisa, barnmorska och frågar om han var herr Bertil Båvenvik. Bertil nickar och
hon ber honom följa med. De går in genom samma dörr där han många timmar tidigare sett Ellen
försvinn.
Bakom en glasruta längst bort i korridoren finns ett rum fyllt med små korgar.
Syster Louisa knackar på rutan och ur en av korgarna bakom rutan plockar en sköterska upp ett litet
knyte inlindad i en bomullsfilt.
- Det här är er dotter, säger Louisa.
Bertil förstår inte. Det tar flera sekunder innan det går upp för honom att det är hans dotter som
tittar fram ur filten. Hans och Ellens barn? Utan att tänka sig för kramar han om den lilla sköterskan
bredvid sig. Namnet Gunilla far gnom hans huvud innan han släpper den förvånade sköterskan.
Hon rättar till sitt nystärkta förkläde men kan inte låta bli att le när hon ser Bertils hjälplösa min.
För att i någon mån återfå sin värdighet upplyser hon Bertil att allt hade gått bra. Barnet är välskapt,
hon är 47 cm lång och väger 3150 gram. Ellen mådde också bra men var trött och behövde vila.
Han kunde åka hem och komma tillbaka i morgon så skulle han få träffa sin fru. I morgon? Han
ville ju träffa henne nu! Vänligt men bestämt föser Louisa honom framför sig till dörren och önskar
honom välkommen tillbaka.
Bertil stannar på trappan utanför BB. Berusad av lycka vill han ta hela världen i famn. Men där
fanns inga vänner att ta i famn. Han vill skrika ut att han blivit far. Han vill berätta att att han just nu
var världens lyckligaste man. Att han var far till världens mest fantastiska dotter som hade världens
vackraste mor.
Istället för att gå direkt hem går han drömmande ut i Lilljansskogen. Runt den lilla paviljongen vid
Ugglevikskällan har ett glatt sällskap dukat upp ett bord. Det är Midsommarafton. Tre herrar i vita
kostymer och halmhatt spelar dragspel, fiol och klarinett. En afton när ingen skulle behöva vara
ensam. Bertil slår sig ner i grässluttningen en bit från det glada sällskapet för att lyssna och
begrunda vad han nyss varit med om. Några i sällskapet som fått syn på Bertil kommer springande
och undrar varför han sitter där så ensam och dyster. Skulle han berätta? Varför inte.
- Ja, visserligen är jag ensam men absolut inte dyster. Just nu är jag världens lyckligaste människa.
För en timme sedan blev jag far. Utan att ha en möjlighet att hindra dem tar de Bertils händer och
springer ner med honom till det övriga. Bertil följer viljelöst med. När nyheten om att de blivit
berikade med en nybliven far når de övriga i sällskapet, tar en av damerna av sin blomsterkrans och
sätter den på Bertils huvud. En annan sätter ett glas vin i hans hand. En Midsommarafton
tillsammans med en nybliven far! Det kunde inte gärna bli bättre. Hela sällskapet lyssnar sedan
andäktigt till Bertils historia när han utan att ge sig tid att andas i en enda lång mening berättar vad
han varit med om. Från tidiga morgonen tills när han för en stund sedan fått se sin dotter bakom
glasrutan.
För Bertils del fortsätter kvällen som en dröm. En Midsommarnattsdröm. Inte förrän solen går upp
vandrar han lycklig hem genom folktomma gator. I morgon skulle han ta hand om alla praktiska
detaljer. Nu ville han bara sova.
Lite bakrusig ger han sig på Midsommardagen iväg mot Allmänna BB. Alla blomsteraffärer är
stängda så han klättrar över staketet till ett hus på Floragatan och plockar en bukett rosor i deras
trädgård. En gammal dam med en lika gammal hund hade kommit ut genom dörren och skrikit
ligist, men hade inte lyssnat. Det enda som var viktigt just nu var att han äntligen skulle få träffa
Ellen. Det var tusen frågor han ville ha svar på.
Med några raska steg kliver han upp för trappan där han i går med möda hjälpt Ellen. En vänlig
sköterska visar honom till rätt rum. Försiktigt öppnar han dörren. I en stol vid fönstret sitter hans
älskade Ellen. Så liten hon såg ut. Blek om kinden, klädd i sjukhusets nattskjorta och en flera
nummer för stor morgonrock. Bertil glömmer alla frågor. Istället lägger han blommorna på sängen
och sluter henne i sin famn.
Ellen, Ellen - nu är det vi och vi är tre.
Tiden innan Ellen och barnet skulle få komma hem kändes som en evighet. Bertil går runt som en
osalig ande i den tomma lägenheten. Han städar, han vattnar blommor och så städar lite till. Han går
ut på ensamma promenader. Han går hem igen och så ut på en ny promenad.
Äntligen kom dagen när han skulle få hämta hem Ellen och den nya lilla damen. Hemma på
köksbordet väntade en bukett med stora röda rosor och en med små rosa. Den här gången köpta i
blomsteraffären. Snart skulle han för första gången få hålla sin dotter i famnen.
Gottställtartanten
I
det öppna fönstret rör sig gardinerna mjukt för en svag sommarfläkt. Gatan nedanför ligger öde.
Sommar-Stockholm har tagit semester. Ellen sitter med sin lilla dotter vid bröstet och njuter av
stillheten. Bertil har gjort i ordning en picknickkorg och bäddat den nya barnvagnen för en
promenad i Hagaparken. Som ett rakblad skär en ilsken signal från dörrklockan genom
söndagsfriden. Bertil öppnar. Utanför står en av Ellens gottställtanter. Utan att hälsa eller be om
ursäkt för att hon stör på en söndag, måste hon omedelbart be att få tala med Ellen. Bertil tittar
ogillande på fridstöraren och lämnar henne vid dörren utan att be henne stiga in. Han går bara lugnt
in till Ellen och talar om att hon har besök. Under protest släpper dottern taget om Ellens bröst. Hon
räcker över barnet till Bertil och knäpper blusen innan hon skyndar ut för att höra vad som står på.
Fortfarande utan att be om ursäkt för att hon stör förklarar kvinnan i dörren att hennes dotter ska bli
upptagen i Innoncence-orden och behöver omgående få en klänning uppsydd till den stora balen.
Visserligen ägde inte balen rum förrän den 16 november men hennes dotter vill absolut ha sin
klänning uppsydd på en gång. Ellen blir så överrumplad att hon utan att hinna tänka åtager sig
uppgiften.
- Bra, då kan lilla frun komma upp till oss på måndag och ta alla mått så ska hon få både mönster
och tyg.
Innan damen avlägsnar sig, kastar hon en iskall blick på Bertil som står i dörren med barnet på
armen och utan att säga adjö vänder hon sig om och går. Allt hade gått så fort. Ellen hade knappast
hunnit uppfatta vad som hänt. Utan ett ord räcker Bertil över barnet till Ellen. Tar sin kavaj, smäller
igen ytterdörren och lämnar mor och dotter ensamma hemma. Vad tänkte Ellen på? Hon hade ju
lovat att bara ägna sig åt familjen. Det var ju först till hösten hon eventuellt skulle kunna tänka sig
att ta emot enstaka uppdrag.
Ilsken och upprörd vandrar Bertil genom folktomma gator nedåt stan. Planlöst går han längs
Regeringsgatan, passerar NK och Sidenhuset. Sneddar genom Kungsträdgården där kvarblivna
Stockholmare sitter i skuggan under träden. På Norrbro stannar han. Hänger på räcket och tittar
håglöst på gubbarna när de från sina grönmålade båtar sänker håvarna i det virvlande vattnet och
vevar upp dem fyllda med glittrade småfisk. Livet går vidare runt honom. Ingen verkar bry sig om
att han är både arg och ledsen. Nyss hade han varit rusig av lycka över sin dotter och sin älskade
Ellen. Bertil känner inte riktigt igen sig själv. Han kände sig sviken. Eller var det helt enkelt så att
han var svartsjuk? Svartsjuk för att han inte längre var medelpunkten i Ellens liv? Så var det kanske.
Deras nya barn kom ju naturligtvis i första hand. Men att en gottställtartant skulle tränga sig mellan
honom och Ellen kunde han inte förlika sig med. Han lämnar håvfiskarna åt sitt öde och ger sig iväg
hemåt. På vägen hem köper han två stora gräddbakelser från Philips hovkonditori och hoppas att
Ellen ska förlåta hans dåliga humör
Ellen hade förstått varför han gått sin väg. För att be om förlåtelse och få honom på gott humör
igen hade hon vispat ihop en kardemummakaka och satt in i ugnen. Hon visste att han kunde göra
nästan vad som helst för en bit kardemummakaka.
Redan utanför ytterdörren känner Bertil doften av kardemumma. Lite skamsen med kartongen från
Philips bakom ryggen går han in i köket. Han går prövande fram mot Ellen som utan att tveka slår
sina armar om honom så hårt att han tappar kartongen. Kardemummakaka och grädde över
köksgolvet.
Dagen var räddad trots damen som ringt på.
Gunilla Frances
I
parken bakom Johannes skola med händerna på Ellens runda mage, hade de varit överens om att
Gunilla var ett vackert namn om det blev en flicka. När Bertil för första gången sett den lilla bakom
glasrutan på BB hade han fortfarande tyckt att det han sett var en Gunilla. Ellen hade hållit med
honom. Hon tyckte också att hon såg ut som en Gunilla. Hur nu en Gunilla såg ut?
Eftersom ingen vare sig i Bertils eller Ellens släkt hade döpts till Gunilla så borde de kanske ge
henne ett namn till. Ett namn från någon i släkten som Gunilla kunde bära med sig till nästa
generation.
Beata efter Bertils mamma?
Nej, det var båda helt överens om. Det namnet var omöjligt. Bertil ville absolut inte bli påmind om
sin mor. Lite tveksamt berättar Ellen att både hon och hennes mamma heter Frances som
mellannamn. Ett namn de fått efter Ellens mormor. Namnet lät lite märkligt, inte riktigt svenskt,
men både Ellen och Bertil tycker det låter vackert och romantiskt.
Under en liten ceremoni en söndag i augusti döps deras dotter till Gunilla Frances i deras hem på
Roslagsgatan.
Innan Gunilla föddes hade Ellen alltid besökt sin mamma ensam, men idag skulle mormor och
barnbarn för första gången få träffa varandra. Med Gunilla i barnvagn stiger Ellen av vid hållplatsen
mitt för grindarna till parken som omger Långbro sjukhus. Vakten som numer känner igen Ellen,
hälsar vänligt när han öppnar grinden. Eftersom det fortfarande är sommarvärme sitter hennes
mamma på sin vanliga bänk i parken. Överkroppen gungar fram och tillbaka. Med blicken i fjärran
upprepar hon med oförtröttlig energi sin makes namn, Einar, Einar ...
Trots att Ellen vet att hennes närvaro är som luft hälsar hon glatt på sin mor. Utan att bry sig om att
hon vaggar och mumlar pratar hon med henne som hon alltid gjort innan hon blev sjuk. Så lyfter
hon upp Gunilla och håller henne framför sin mor.
- Titta Gunilla, här är din mormor.
Gunilla sträcker ut en arm mot huvudet som rör sig fram och tillbaka. Ellen lägger varligt en hand
på sin mors bröst för att stoppa vaggandet och lägger Gunilla i hennes knä. När hon tar bort handen
sitter hennes mor helt stilla. Slutar vagga och slutar mumla. Blicken är fortfarande i fjärran men
hennes hand rör sig trevande över Gunillas ansikte. Ellen upprepar vad hon tidigare sagt men säger
istället
- Se på ditt barnbarn mamma du är mormor nu.
Kanske var det solen som spelade henne ett spratt med Ellen tyckte sig se en ny glimt i sin mors
ögon. Hon kysser henne på kinden innan hon lägger tillbaka Gunilla i vagnen.
När de lämnar parken sitter hon tyst och helt stilla på sin bänk.
Veckan efter deras besök får Ellen ett samtal från en läkare på Långbro. Han berättar att det plötsligt
skett en förändring i hennes mors tillstånd. Hon har tystnat och slutat gunga. Blicken är inte längre i
fjärran. Hon kändes mer närvarande och hade börjat iaktta sin omgivning. Munnen rörde sig
emellanåt men ingen kunde höra vad hon viskade. Vad förändringen berodde på kunde han inte
förklara, inte heller vad den kunde leda till, men så mycket kunde han säga att en positiv förändring
hade ägt rum.
Egen härd ...
H
öst på Roslagsgatan. Ellen hade börjat arbeta igen. Mellan blöjbyten och amning har Ellen fullt
upp med att sy och leverera. Från början hade hon föresatt sig att bara åta sig sådant hon själv var
road av men Karins mönster hade blivit så eftertraktade att hon fått fler beställningar än hon
egentligen hann med. Hon fick mindre och mindre tid för Bertil. De hann sällan tala med varandra
om annat än rent praktiska saker. Oftast satt hon vid symaskinen till långt fram på nätterna medan
Bertil gav det mesta av sin tid till Gunilla. Tid för kärlek och ömma ord var sällsynt.
Det skulle dröja ända till våren innan Bertil förstod varför Ellen hade arbetat så hårt.
Slottsstek med inlagd gurka. Konserverade persikohalvor med vispgrädde. Kaffe och
kardemummakaka. På andra sidan matbordet med nytvättat hår och prickig blus sitter Ellen och ser
pillemarisk ut.
På bordet framför Bertil har hon lagt en broschyr från Stockholms Stads Småstugebyrå. Vad skulle
det här betyda? Innan Bertil hinner fråga förklarar Ellen.
Stockholms Stad hade börjat bygga en ny sorts små, enkla men väldigt trivsamma hus i Enskede.
Husen kallades Egna Hem och var ämnade för just sådana familjer som deras. Unga familjer utan
större inkomster med ett eller flera barn.
Det var dags att lämna den trånga lägenheten och låta Gunilla få komma ut i friska luften.
Få en egen liten gräsmatta att leka på och de själva större yta att röra sig på.
Det enda som fordrades för att få ett lån var att man hade fast anställning, inte tidigare hade varit
straffad och att huset användes till bostad. Inte affärsverksamhet. Priset för dessa hus var mycket
överkomligt. Dessutom fick man låna så mycket som åttio procent från Stockholms Tomträttskassa.
Allt som Ellen tjänat på att sy hade hon satt in på en bankbok och nu fanns där tillräckligt med
pengar för kontantinsatsen. När hon äntligen slutat prata stirrar Bertil på henne utan att säga ett ord.
Skulle de låna pengar? Skulle de sätta sig i skuld? Hela sitt liv hade han blivit uppfostrad av sin far
att man aldrig skulle skulle låna eller sätta sig i skuld. Man skulle rätta mun efter matsäcken. Satte
man sig i skuld kunde man hamna i händerna på finanshajar och göra sig olycklig för resten av
livet. Var det vad Ellen ville? Riskera framtiden för sin familj? Innan Bertil hinner säga något mer
tar Ellen hans händer i sina. Han kunde vara lugn. Han hade ju ett fast och bra arbete och hon skulle
fortsätta att sy. Det skulle inte bli några problem. Istället skulle de få något som var deras alldeles
egna. Ett hem som de skulle vårda och trivas i.
Dessutom var ju lägenheten de nu bodde i inte deras utan hennes mammas. Gick det som doktorn
trodde så var det heller inte helt omöjligt att hon så småningom skulle få lämna sjukhuset och flytta
tillbaka.
Bertil inser att Ellen har rätt. Det var dags att börja ett nytt liv i ett eget hem. På kvällen kryper han
ner och lägger sig som ett barn tätt intill Ellen. Han känner sig liten och orolig men somnar så
småningom i hennes trygga famn.
Nu var det gjort. Lycklig som ett barn skuttar Ellen ut från Stockholms Småstugebyrå med ett stort
kuvert under armen. Alla papper fanns där. Lånet var beviljat och kontraktet påskrivet. Deras hus
var ännu inte byggt men nästa höst skulle de flytta in i ett eget hus på Kantarellvägen i Enskede.
Bertil är också glad men han hade darrat på handen när de skrev på alla papper. Faderns varningar
hade hela tiden ringt i hans öron
- Låna aldrig pengar.
- Rätta din mun efter matsäcken.
Visserligen hade han kunnat visa att han hade både fast arbete och inte tidigare varit straffad men
han hade också skrivit att de på heder och samvete inte skulle driva någon affärsverksamhet i huset.
Var inte Ellens klädsömnad att jämställa med affärsverksamhet och hennes och Karins planer på att
öppna en egen syatelje. Men så hade han tänkt på sina föräldrar och hur de levde. Aldrig hade de
unnat sig något. Ända sedan de gifte sig hade de bott i samma våning på Nybergsgatan. Deras liv
hade alltid kretsat kring hans mor och hennes önskemål. Kanske skulle hans pappa gjort som han nu
gjorde, bara han vågat.
Bertil känner sig faktiskt glad och lycklig. Inte bara för att de snart skulle flytta in i ett eget hus utan
också för sin Ellen. Inte nog med att hon var vacker, modig och beslutsam hon var dessutom hans
kvinna. Han hade med stolthet sett hur tjänstemannen på Stockholms Småstugebyrå haft allt möda i
världen att se Ellen i ögonen. När hon skrev under alla papper hade hans ögon gått ner till
urringningen på Ellens prickiga blus. Hans tankar hade varit på ett helt annat håll.
Kontraktsskrivningen hade gått utan problem trots att de inte var gifta och att Ellen inte hade något
fast arbete. Den blus som hon sytt för speciella tillfällen hade åter gjort sitt jobb. Första gången på
en bänk ute på Djurgården. Idag hade den åter fungerat precis som hon planerat. Ellen var nöjd.
Den bästa julklappen
L
ångbro sjukhus, ett sjukhus för gravt störda mentalpatienter men även för dem som av olika
orsaker råkat in i depressioner eller chocktillstånd. Ellens mamma tillhörde den senare sorten.
Hon hade sluppit starka mediciner och elchocker. Istället hade hon fått en terapeut som tagit hand
om henne. En kvinna som genom samtal skulle hjälpa henne tillbaka till verkligheten.
Detta var något helt nytt. Behandlingen hade påbörjats efter att Ellen och Gunilla hälsat på under
sensommaren då hon slutat gunga och ropa efter sin man. Det hade nu gått fyra månader och
terapeutens arbete började ge resultat. Nu kunde hon se folk i ögonen och svara på enkla frågor.
Den värld hon befunnit sig i blev mer och mer diffus.
Ellen åker ut till Långbro så ofta hon kan. Alltid tillsammans med Gunilla. Även om hennes mor
ännu inte riktigt kan ta till sig att hon är Ellens mor och Gunillas mormor håller hon gärna Gunilla i
sin famn, ler och stryker henne ömt över det lockiga håret. Skulle utvecklingen fortsätta i samma
takt som den gjort hittills fanns det gott hopp om att hon så småningom skulle kunna bli helt
återställd. Ellen gladdes åt beskedet men var hjärtligt trött på läkarnas svar varje gång hon frågar
om hennes mor skulle bli fullt återställd. De lovar ingenting, det är fortfarande en lång väg kvar och
mycket kunde hända på vägen. Visst förstod hon att de ingenting kunde lova och att det var lång
väg kvar, men varför skulle de alltid säga, eventuellt om inget oförutsett inträffar. Varför kunde de
inte istället säga, jag tror, eller det verkar som. Eller till och med , jag hoppas.
När Bertil berättat för sina föräldrar om huset de köpt hade båda tyckt att det var vansinne. Hans
mamma hade dessutom haft den dåliga smaken att säga något om att det förstås var den där
sömmerskan, Elvira eller vad hon nu hette, som ville spela fin dam.
Efter det samtalet var all vidare kontakt utesluten. Även om Bertil tyckte synd om sin pappa
bestämde de att fira även denna Julafton hemma. Föräldrarna fick skylla sig själva. Innan de firade
sin egen Jul skulle de istället på Julafton först åka ut till Långbro. För första gången alla tre. På
Juldagen skulle Karin komma upp från Göteborg med sitt nya fynd och hjälpa dem att äta upp
resten av Julmaten.
Dagarna före Julafton hade Ellen för säkerhets skull haft ett samtal med terapeuten för att höra
hennes syn på att låta mamma träffa Bertil. Hon hade inte haft några invändningar. Tvärtom trodde
hon att det skulle vara bra. Hon saknade ju sin man och att få träffa sin dotters man skulle nog
ytterligare bättra på hennes förhållande till verkligheten.
Julafton bjöd på ymnigt snöfall. Det var helt meningslöst att försöka dra en barnvagn på gatorna så
de får pulsa i väg till bussen med snö upp till anklarna. Bertil först med Gunilla på armen och hatten
djupt nerdragen i pannan. Ellen efter med en blombukett i ena handen och en chokladask i den
andra. I trängseln på den fullpackade bussen luktar det vått ylle. Utanför de immiga fönstren ser de
människor fullastade med paket knega fram med snön yrande om öronen. Alla på väg någonstans
för att fira Jul. När de kliver av bussen vaknar Gunilla som hela resan sovit på Bertils arm. Hon ser
sig nyfiket omkring och försöker få tag i de långsamt fallande snöflingorna.
Ellen hälsar som vanligt på vakten vid grinden och önskar honom en God Jul.
På sjukhusområdet har man inte heller hunnit röja bort snön, bara en smal gång leder fram till
huvudentrén. Utifrån tycker Bertil att sjukhuset ser ut som slott inbäddat i bomull men vetskapen
om att det där inne sitter mer än sjuhundra mer eller mindre galna människor får honom att känna
sig missmodig. Inte känner han sig bättre när de vandrar genom oändliga korridorer följda av
apatiska patienters håglösa blickar eller när han ser de psykotiska som rastlöst mumlande går fram
och tillbaka. De passerar en öppen dörr till en sal där någon hjärtskärande skriker något obegripligt.
Bertil känner hur paniken växer. Ellen ser att han bleknar och tar Gunilla ur has famn och säger åt
honom ta det lugnt och följa efter henne. Vid slutet av ytterligare en lång korridor kommer de till en
del av sjukhuset där det råder ett nästan overkligt lugn. I stolar och soffor längs korridorens väggar
sitter patienter inneslutna i sina egna världar utan att ta någon notis om dem. I ett stort ljust rum fyllt
av tysta patienter sitter Ellens mor vänd mot fönstret och tittar ut över den snöklädda parken. Bertil
känner sig illa till mods och försöker lite nervöst hälsa på dem han tränger sig förbi men möts bara
av tomma blickar. När de trasslat sig fram och Ellens mor får syn på sin dotter och sitt barnbarn
lyser hon upp och sträcker armarna för att få hålla i sitt barnbarn. Ellen tar av Gunilla hennes tjocka
kläder och sätter henne i sin mors knä samtidigt som hon kallar på sköterskan som vaktar i andra
änden av rummet. Eftersom hon inte gör någon ansats att vilja lämna sin stol ber Ellen att Bertil
håller ett öga på Gunilla medan hon går bort till sköterskan för att fråga om det möjligtvis finns
något rum dit de kunde gå för att sitta lite mer ostört. Sköterskan verkar inte förstå vad hon menar.
Var de så märkvärdiga att det inte dög att sitta tillsammans med övriga patienter? Ellen förstår att
vidare resonemang är lönlöst och ber istället att få tala med terapeuten som har hand om hennes
mor. Med en suck avlägsnar sig sköterskan utan att svara. Strax efteråt kommer terapeuten. Hon
hälsar hjärtligt på Ellen och utan att ägna en blick åt den snorkiga sköterskan tar hon med sig Ellens
mamma och den lilla familjen in i ett rum längre bort i korridoren. Här kunde de stanna så länge de
ville. Hon stänger dörren bakom dem och de är ensamma. Osäker på vad han ska säga går Bertil
fram till Ellens mor och stannar avvaktande framför stolen. Bländad av ljuset från fönstret ser hon
bara siluetten av Bertil. Tyst betraktar hon honom med sina stora bruna ögon samma vackra bruna
ögon som sin dotters. Mannen framför henne är lika lång som hennes man, lika kraftig och har
samma mörka hår. Det blir tyst i det lilla rummet. Till och med Gunilla slutar jollra.
Så sträcker Ellens mor ut armarna mot Bertil och tårarna trillar ner för hennes kinder.
- Å, Einar, är det du?
Bertil känner sig helt förvirrad, vet inte vad han ska göra. Det blir Ellen som får reda ut situationen.
Hon lutar sig över sin mor och säger med tydlig röst.
- Det är inte pappa, det här är Bertil min man och Gunillas far, en man som är lika god som pappa.
Mammas plötsliga skratt får både Ellen och Bertil att rycka till. Så säger hon helt lugnt.
- Kom fram så jag får känna på dig.
Bertil lutar sig fram. Hennes tunna fingrar drar genom hans hår. Hennes händer fortsätter över
ansiktet och ner över armarna men när hon kommer till midjan tar Bertil ett steg bakåt. Utan att ta
sin blick från honom lutar hon sig tillbaka och ser nöjd ut.
- Vilken tur du har flicka som lyckats hitta en man, lika god som din far.
Det är den längsta meningen Ellen hört sin mor säga sedan den dagen hon tystnat.
När de önskat henne en God Jul och lämnar henne sitter hon med den öppnade chokladasken i knät
och stoppar njutningsfullt i sig den ena chokladbiten efter den andra.
Utanför sjukhusdörrarna lägger Ellen armarna runt midjan på Bertil och kramar om både honom
och Gunilla som sitter på hans arm.
Skulle dessa två, som hon har så kära, också var dem som skulle leda hennes mor tillbaka mot
verkligheten?
Blicken hon fått av sin mor efter hon känt på Bertil var den finaste julklappen Ellen någonsin fått.
… är guld värd
D
et är ett stort ögonblick när Ellen för första gången sätter nyckeln i nyckelhålet och låser upp
dörren till deras nya hem. Flytten till huset hade varit enkel. De hade ju inga egna möbler. För att
klara sig den första tiden hade de på Myrorna i Hjorthagen köpt ett matbord, fyra stolar och
spjälsäng. Deras egna säng ville Ellen absolut inte köpa där. Den skulle vara ny. Trots protester från
Bertil köper de en stor dubbelsäng från Bröderna Ljunggrens Möbelaffär på Malmskillnadsgatan.
Den var dyr men Ellen hade envisats.
Nu var möblerna på plats. Innan de ens hunnit hämta andan virvlar Karin och hennes nya
Göteborgsfynd in. De är på blixtvisit i Stockholm och hon vill absolut se det nya huset och göra en
snabb husesyn. Allt så typiskt Karin. Spontant, snabbt och effektivt. Efter kramar, pussar och löften
om att snart ses igen försvinner hon ut genom dörren tillbaka till Göteborg.
Ellen och Bertil pustar ut och sätter sig på golvet i det omöblerade vardagsrummet. Äntligen var de
ensamma. De lutar sig mot väggen och njuter av tystnaden. Allt omkring dem kändes ljust, stort och
rymligt helt annorlunda mot vad de var vana vid. Gunilla springer förtjust runt på upptäcktsfärd från
rum till rum. Lycklig över en helt ny värld att upptäcka. Tystnaden bryts av en försynt knackning på
ytterdörren. Ellen går och öppnar. Utanför står en kvinna kanske några år äldre än Ellen, hennes
man och deras dotter i övre tonåren.
- Ursäkta om vi tränger oss på men vi är era närmaste grannar och vill gärna vara först att hälsa er
välkomna till Kantarellvägen. Lite blygt räcker dottern fram en bukett blommer som hon plockat på
ängen intill. Ellen försöker se glad ut som om hon uppskattar besöket, öppnar dörren på vid gavel
och ber dem stiga in. Lite formellt presenterar de sig för varandra. Ulla-Maj en lång ljus kvinna i
fyrtioårsåldern, Roberto hennes man som såg ut att vara från något land i Sydeuropa och deras
dotter Maria. Familjen hade själva flyttat in några månader tidigare. Deras hus såg likadant ut så
någon husesyn var inte nödvändig.
Ellen beklagar att de inte hade mycket att bjuda på. En kopp kaffe och några bullar som Karin
lämnat kvar var det bästa hon kunde åstadkomma. Ur en av kartongerna letar hon fram kaffekoppar
och fat. För andra gången samma dag sitter de runt det nyinköpta köksbordet. Eftersom de bara har
fyra stolar sätter sig dottern på golvet tillsammans med Gunilla. Ulla-Maj berättar att hon tidigare
varit anställd vid Stockholms Tidningen. Hon var en av de första kvinnliga sportjournalisterna.
Under en reportageresa i Turin hade hon träffat Roberto som då tävlat för det Italienska
Bianchistallet. Det blev kärlek vid första ögonkastet säger hon och lägger sin arm runt Robertos
axlar. Men det var många år sedan. Nu kom de närmast från Västerås där Roberto under några år
arbetat vid ASEA . Där var också deras dotter född. Idag arbetade Roberto i Monarks cykelbutik på
Birger Jarlsgatan och hon själv skrev då och då kåserier till veckopressen.
Eftersom Ellen och Bertil ännu inte kommit i ordning och om det inte kändes för framfusigt föreslår
Ulla-Maj att de är välkomna över och äta middag tillsammans med dem så kunde de sedan gå hem
och packa upp i lugn och ro. Innan Bertil hinner säga något tackar Ellen omedelbart ja. Hon kände
spontant att detta var grannar de skulle kunna få mycket roligt tillsammans med. Klockan var
dessutom middagstid. Det skulle kännas skönt att sätta sig vid dukat bord och sedan gå de få stegen
hem. Dagen efter kunde de ju packa upp i lugn och ro.
Försiktigt kliver de iväg på plankor som lagts ut över det som en gång skulle bli gräsmatta och
kommer in i ett hus helt lika deras eget. Det var alltså så här det kunde se ut när de så småningom
kom i ordning. Ulla-Maj dukar fram i köket och snart sitter alla runt bordet. Det doftade underbart
från något som varken Ellen eller Bertil sett tidigare.
Lasagne, förklarar Roberto stolt. Det är inte så många maträtter jag kan laga med detta är som man
säger min trumpetarrätt. För att fira den nya bekantskapen öppnar han en flaska Chianti Ruffino.
Bertil kände igen den speciella flaskan med bast runtom. Han hade sett den hemma en gång vid
något festligt tillfälle. De skålar och önskar varandra en lycklig framtid på Kantarellvägen. Maria
och Gunilla hade direkt funnit varandra. Gunilla stortrivs med att sitta i Marias knä och bli matad
med Lasagne.
Nöjda och glada efter avslutad måltid tackar de sina nya vänner för middagen och går tillbaka till
sitt nya hem. Så snart de kommit innanför dörren hade Gunilla helt utmattad somnat i sin säng. Nu
låg hon och snarkade som en liten gris med sin nalle hårt tryckt intill sig. Snart skulle Ellen för
första gången i sitt liv få lägga sig i en dubbelsäng. Dessutom tillsammans med den man hon
älskade mest på jorden. För första gången skulle hon också få ta ett bad i deras egna badkar. Slippa
badrummet i källaren. Deras sexliv hade varit lite si och så den sista tiden. Men nu kände hon att
det skulle komma nya tider. Hon går in i badrummet och fyller badkaret med hett vatten. Häller i ett
jasmindoftande badsalt, tänder några ljus och ställer dem i badrumsfönstret. Det känns som en scen
ur en film när hon tillsammans med Bertil kryper ner i det heta vattnet. Badkaret var egentligen lite
för litet för två fullvuxna men med lite pusslande får de i alla fall rum. Värmen och det milda skenet
från stearinljusen väcker hennes lust till liv igen. Nu skulle hon ta igen allt hon missat under så lång
tid. Ellen visar en helt ny sida av sig själv eller var det kanske bara en sida som Bertil glömt. Det
fanns inget slut på hennes fantasi när de älskade. Först i badkaret sedan i den nya dubbelsängen. Så
snart Bertil hade försökt vända sig om för att sova hade hon hittat på nya sätt att få igång honom
igen. Inte förrän solen tittat in genom de gardinlösa fönstren somnar hon, helt utmattad. Bertil
trasslar sig försiktigt ut ur de skrynklade lakanen och täcker över henne med en filt. Han ger henne
en puss i det trassliga håret, puffar till kudden och vänder sig mot väggen med en lycklig suck.
Det var nog i alla fall något särskilt med ett eget hus.
Tillbaka till Roslagsgatan
Ä
ntligen skulle Ellen få hämta sin mor. Under våren och sommaren hade en märkbar förändring
skett. Kuratorn hade i samråd med läkarna bedömt att Ingrid nu var så återställd att hon skulle klara
av att flytta hem igen under förutsättning att hon kontinuerligt fortsatte med sin terapi.
Ellen tar bussen ut till Långbro. Ingrid sitter redan färdigklädd i samma kläder hon haft den dagen
hon kom till sjukhuset. De tar ett varmt farväl av kuratorn. I fortsättningen skulle hon och Ingrid
bara ses en gång i månaden. När de lämnar parken kommer vakten vid grinden ut ur sin kur. Han
ger Ellen en klapp på kinden och med ett leende säger han till Ingrid att han hoppades de inte skulle
ses igen.
Åter står mor och dotter utanför dörren till deras gamla lägenhet. Ellen ger sina nycklar till Ingrid
som med van hand låser upp dörren till det hem hon lämnat för så länge sedan. Doften i
trappuppgången var densamma, ljudet från dörrlåset var detsamma.
De nyskurade golven doftar såpa. Solen lyser in genom nyputsade fönster. Ingrid öppnar
köksfönstret mot gården. Allt kändes så bekant som om hon aldrig varit borta från sin kära lägenhet.
Helt tysta sätter de sig på varsin stol i köket och njuter av stunden. Ingrid doftar på blombuketten
Bertil ställt på bordet innan han givit sig iväg till jobbet. Äntligen var hon hemma igen. Ingrid reser
sig från sin stol och som om hon inte varit hemifrån en sekund, plockar hon fram kaffekoppar och
tar fram kaffeburken från sin vanliga plats i ett välfyllt skafferi.
När Ellen sent på eftermiddagen lämnar henne sitter hon tillsammans med tant Björk och lyssnar på
allt som hänt under tiden hon varit borta. Det är mycket de har att ta igen.
Dödsmarschen från Sachsenhausen
N
atten hade varit svart. Månen dold av tjocka regnmoln. Utan att kunna se handen framför sig
hade den lilla gruppen svenska soldater tagit sig över gränsen till Norge med uppdrag att identifiera
en tysk truppförflyttning. I dalen mellan två berg hade de överraskats av dimma och gått rakt in i en
tysk förtrupp. Utan att ett enda skott lossats hade den svenska gruppen avväpnats och förts vidare
till det tyska fånglägret Grini utanför Oslo. Tillsammans med tusentals andra fångar från hela
Europa blev de förhörda och registrerade. Einar Altin var den i gruppen som tyskarna haft svårast
att knäcka. Hur plågsamma förhörsmetoder de än använt hade han envist vägrat att lämna ifrån sig
andra uppgifter än nummer och namn. Efter flera fruktlösa försök hade förhörsledarna gett upp och
tillsammans med hundratals andra fångar deporteras Einar i oktober 1940 till koncentrationslägret
Sachsenhausen i Tyskland. Att han lyckats överleva åren i fångenskap kan han tacka sin goda
kondition för. Som ung hade han varit en lovande brottare. Hade inte kriget kommit hade han säkert
ingått i det svenska landslaget. Nu var det emellertid inte mycket som återstod av den lovande
brottaren. De få tänder som återstod i hans mun dög inte längre att tugga med. Utmärglad på grund
av undernäring, tortyr och hårt arbete liknade han mest ett skelett överdraget med ett tunt skinn.
Ögonen som skådat sånt som inga ögon någonsin borde fått se låg djupt insjukna i kraniet. Han
hade för länge sedan slutat prata.
Kriget närmade sig slutet. Den 20 april 1945 tömdes lägret. De som var i för dålig kondition
eliminerades. Dvs avrättades på olika sett. Einar beordrades att tillsammans med de återstående
fångarna ställa upp för det som senare skulle bli känt som Dödsmarschen. Förflyttningen skull ske i
riktning mot Östersjön undan den framryckande Sovjetiska armén. Under marschen på leriga vägar
hade fången framför Einar råkat falla så olyckligt att han dragit med sig Einar i fallet. Båda hade
hamnat i ett djupt dike. Den fallne med Einar under sig. En av de tyska officerare som vakade över
transporten hade från sin bil observerat vad som hänt. Utan att kliva ur bilen hade han rest sig upp
och avlossat en serie skott mot den fallna soldaten. Vad han inte observerat var att det under den
döde låg ytterligare en soldat.
Som genom ett under hade Einar lyckats överleva. Vad som sedan hände vet ingen. Men nu befann
han sig på en bår i av de vita bussarna. De bussar Sverige skickat till Tyskland för att transportera
hem skandinaver som överlevt de tyska koncentrationslägren.
Padenborg i Danmark var första anhalten på vägen mot Sverige. Där blev Einar för första gången
sedan han blivit tillfångatagen undersökt av en läkare. Vem var han? Den till oigenkännlighet
utmärglade mannen. Numret på hans underarm gick inte längre att identifiera. Han hade slutat tala.
Det enda ord han med möda fått fram var Einar. Man antog att han var svensk varför han från
Padenborg transporterades vidare via Köpenhamn till Malmö där han sattes i karantän på Malmö
Allmänna Sjukhus.
När man för att få honom att äta annat än soppor och mosad mat gett honom nya tänder hade han
vägrat ta emot dem. Istället hade han dragit sig undan som ett skrämt djur och gått till anfall mot
alla som närmade sig. Hans tillvaro var fylld av fruktansvärda mardrömmar. Han hade svårt att
skilja mellan dröm och verklighet vilket ofta resulterade i våldsamma vredesutbrott. Detta i sin tur
resulterade i att han mestadels satt inlåst i isoleringscell. Eftersom sjukhuset i Malmö inte hade
resurser att behandla honom skickades han så småningom till Långbro sjukhus i Stockholm där man
just börjat med en ny typ av behandling för människor med krigsneuroser. Istället för att ge sina
patienter lugnande mediciner eller i värsta fall lobotomera dem hade man börjat med en sorts
samtalsterapi som visat ge goda resultat.
Patienter från hela landet remitterades nu till Långbro sjukhus. Ingrids terapeut hade just fått in en
ny patient. En man med en svår krigsneuros hade skickats upp från sjukhuset i Malmö.
I pappren stod det att man trodde han var svensk eller i varje fall skandinav. Man visste inte säkert
eftersom han inte talade och saknade identitetshandlingar. Det enda man med säkerhet visste var att
han suttit i koncentrationslägret Sachsenhausen. Det framgick av de nästan oläsbara intatuerade
siffrorna på underarmen.
Det var första gången kuratorn suttit framför ett offer från ett av de mest beryktade
koncentrationslägren. Det enda ord hon hört denna människospillra mumla var några ohörbara
siffror och namnet Einar och sedan något ohörbart.
Hon hade slagits av att det var samma namn som hennes patient Ingrid Altin suttit och upprepat
flera år tidigare. Den man fru Altin förlorat i kriget. Kunde det vara så att mannen som satt framför
henne var samme Einar som nu kommit tillbaka. Utan att nämna något om den förflugna tanken
fortsätter hon terapibehandlingen.
Månader av samtal började visa resultat. Hennes patient som de nu med viss säkerhet kunde säga
var svensk tilltalades med namnet Einar. Även om han fortfarande bara var en skugga av den han en
gång varit så hade han börjat äta och lät sig utan skräck eller aggressivitet behandlas av både läkare
och sköterskor. Terapeuten hade fortfarande Ingrid som patient. De träffades en gång varje månad
men trots att Ingrid nu verkade i god balans hade hon ännu inte vågat nämna något om sin patient
som de kallade Einar. Vid ett av de månatliga besöken hos sin terapeut råkar Ingrid kasta en blick in
i samlingsrummet där hon själv en gång suttit. Hon stannar upp. Vem var den tunna mannen som
envist satt och tittade ner i golvet. Det svindlar för henne. Det kunde inte vara sant. Hon går in.
Sätter sig på huk mittemot honom. Lutar sig försiktigt närmre och viskar, Einar. Han hör Ingrids
röst och tittar försiktigt upp. Även om ögonen satt djupt insjukna i det magra ansiktet och blicken
var matt, så kände hon omedelbart igen sin man. Slumpen var ingen tillfällighet.
Ingrids terapeut hade förstått att detta var ett unikt tillfälle att pröva något helt nytt. Från att tidigare
bara behandla en patient i taget beslöt hon att sammanföra Ingrid med sin make och låta dem gå i en
sorts samterapi. Det visade sig mycket snart vara ett riktigt beslut. Behandlingen gick över
förväntan bra. Bortsett från de gånger de gick i terapi tillsammans besöker Ingrid sin man nästan
varje dag. Hon fick honom att ta emot nya tänder och med en ängels tålamod fick hon honom att äta
riktig mat. De tar regelbundet promenader i parken. I början hade han bara orkat några minuter
innan han behövt vila. Nu kunde de promenera i timmar. Långsamt börjar Einar återta sin forna
fysik. Ingrid hade berättat för terapeuten om den gamla koloniträdgården i Lilljansskogen. Den som
Einar vårdat som sin ögonsten. Trots att den nu förmodligen låg helt igenvuxen hade hon föreslagit
att få ta med honom dit. Med en kaffetermos och ett paket smörgåsar i en korg hämtar hon Einar
med taxi tidigt en måndagsmorgon. För första gången skulle de lämna sjukhusområdet. I baksätet på
taxin ser sig Einar oroligt omkring. Han håller ett hårt grepp om Ingrids hand när de far fram över
Västerbron. Som vore han rädd att de skulle falla ner. De far vidare genom ett soligt
Sommarstockholm ut mot Lilljansskogen. De kliver ur bilen och går fram mot grinden. Precis om
Ingrid befarat var trädgården helt igenvuxen. Klängrosen de en gång planterat hade överlevt och
brett ut sig över taket till den lilla kolonistugan. Men även om trädgården var ovårdad väckte den
ändå minnen som fick Ingrid att lägga sin arm runt Einar och minnas de stunder av lycka de haft där
innan kriget förstört allt. Ingrid känner att beslutet att besöka koloniträdgården var helt riktigt.
Einar sätter sig ner i den gamla gjutjärnssoffan. Eftertänksamt dricker han sitt kaffe och ser sig
omkring. Mindes han också tider som varit? Som ett svar på hennes tysta undran reser sig Einar och
kliver på osäkra ben in bland snåren. Drar bort några höga växter som hindrar honom från att
komma fram till gaveln på stugan. Med en kraftansträngning öppnar han dörren till redskapsboden.
Allt därinne är sig likt sedan han senast var där. Alla redskap finns på sin plats. Bland
trädgårdsredskapen letar han fram en spade. Han är för trött för att börja gräva men stödd på spaden
ler han mot Ingrid. Snart skulle det bli ordning på torpet igen.
Under sommaren åker Einar och Ingrid till kolonilotten så ofta de får tillåtelse att lämna sjukhuset.
Ogräset försvinner och blommor som de satt för många år sedan kommer åter fram.
Skulle de än en gång få bo tillsammans? Än en gång få leva ett liv tillsammans? Skulle de få njuta
av att vara mormor och morfar? Tiden fick utvisa. Nu fick de vara nöjda med att ha funnit varandra.
Nålen i ryan
Ä
ven om en del möbler fortfarande saknades så började huset på Kantarellvägen i Enskede mer
och mer likna ett riktigt hem. Ellen hade sytt gardiner och i köksfönstret stod röda pelargoner.
Karin som nu var klar med sin utbildning på Tillskärarakademien hade flyttat tillbaka till
Stockholm. Göteborgsfyndet hade hon lämnat kvar i Göteborg. Redan innan hon börjat på
Tillskärarakademien hade hon och Ellen talat om att de någon gång skulle göra något tillsammans.
På Kantarellvägen fanns gott om utrymme. Trots Bertils protester hade de gjort om källarvåningen
till systuga. Några plywoodskivor på bockar blev ett stort och bra bord att lägga upp mönster och
skära till tyger på. Karin hade tagit med sig symaskinen hon använt på skolan. En avancerad maskin
med med många finesser. Nu fanns där två symaskiner och ett stort bord för tillskärning. Tygrullar
och mallar till blusar och klänningar, provdockor och sytrådar i alla regnbågens färger. En komplett
syateljé. De sydde fortfarande till några av Ellens gamla kunder men många nya hade kommit till.
Ryktet om att det flyttat in en syatelje som sydde på beställning efter egna önskemål och dessutom
ritade egna modeller, hade spridit sig som en löpeld. Mycket beroende på den klänning de sytt åt
Maria. Klänningen hon gjort succé med vid kadettbalen på Karlbergs Slott. En hellång klänning i
vattrat siden med puffärm.
Verksamheten växte snabbt och Bertil började bli rejält orolig. Han hade ju på heder och samvete
skrivit på att de inte skulle bedriva någon affärsverksamhet i huset.
Pengarna Ellen tjänade var dessutom något hon aldrig deklarerade för. Det var ju i och för sig bra
eftersom hon officiellt inte hade något arbete och heller ingen lön. Allt Ellen tjänade hjälpte till att
betala räntor och amorteringar på huset. Tack vare Elins jobb var deras ekonomi god. Men om
skattekontoret började undra hur de klarade ekonomin på Bertils lön skulle de få problem.
Att gräva och plantera i den egna trädgården var en ny och spännande upplevelse för både Ellen och
Bertil. Nu stod en stor låda med blommor och en krusbärsbuske bakom huset och väntade på att bli
planterade. Bertil hade lovat att gå hem från arbetet lite tidigare för att tillsammans med Ellen välja
ut lämpliga platser till växterna. Just som han lägger ihop sina papper för att lämna kontoret,
kommer en av sekreterarna inspringande på hans rum och ber honom omgående komma med till
konferensrummet.
Hon hade sett väldigt bestämd ut och dessutom sagt omgående. Han förstod att det var lika bra att
ge sig av på en gång. Innan han öppnar dörren rättar han till slipsen och drar en kam genom håret.
Han knackar. Inget svar.
Försiktigt gläntar han på dörren och sticker in huvudet.
Runt det stora mahognybordet sitter samtliga avdelningschefer med högsta chefen bekvämt
tillbakalutad i sin skinnfåtölj vid ena kortsidan.
Med sitt vanliga solvargsleende vinkar han in Bertil och ber honom sätta sig.
Innan alla skulle gå hem för helgen vill han lämna en del viktig information.
Han börjar med ett långt tal om företagets goda utveckling och om Bertils del i denna. Allas
huvuden vänds mot Bertil som rodnande ser ner i den blanka bordsskivan. Han känner hur svetten
bryter fram. Vad hade han gjort som var så märkvärdigt?
Som i en dimma hör han hur hans chef avslutar sitt anförande med att informera om att han och
styrelsen beslutat att ta in en ny produktgrupp i företaget. Utan att ha informerat någon av de
församlade vänder han sig till Bertil och erbjuder honom jobbet att som chef leda den nya
avdelningen och ansvara för den nya produktgruppen.
Kunde han tänka sig att ta det ansvaret?
Det blir tyst runt bordet.
Allas ögon är riktade mot Bertil.
Han sitter stum som en fisk och ser sig villrådigt omkring utan att riktigt fatta vad han hört.
Dimmorna lättar och han hör sig själv säga ett svagt.
- Ja tack.
Applåder utbryter runt bordet.
Fortfarande yr går Bertil tillbaka till sitt arbetsrum.
Vad hade han hört?
Vad hade han svarat?
Knappt hinner han sätta sig ner, förrän det knackar på dörren.
Utan att invänta svar kommer hans chef in. Han stänger dörren bakom sig. Solvargsleendet är borta
när han lättjefullt lutar sig tillbaka i besöksfåtöljen. Det är bara några detaljer rörande Bertils nya
arbetsuppgifter och vad den nya befattningen kommer att betyda för hans privatekonomi.
Visserligen skulle de nya arbetsuppgifterna betyda ett större ansvar än han tidigare haft. Men med
det ökade ansvaret skulle också följa en lön som var nästan dubbelt så hög som hans nuvarande.
Ur innerfickan tar han upp ett kuvert och lägger på bordet framför Bertil. Ett förskott på hans nya
lön och ett bevis på att han gjort ett bra jobb. Lyckades han väl med den den nya avdelningen kunde
han dessutom räkna med del i vinsten. Med en kamratlig puff i bröstet reser han sig ur fåtöljen,
önskar trevlig helg och lämnar rummet.
Bertil måste sätta sig igen.
Allt hade gått alldeles för fort. Han räknar igenom pengarna i kuvertet. Konstaterar att det är mer än
hans dubbla månadslön. I fortsättningen skulle han ensam kunna försörja sin familj utan att Ellen
behövde bidraga.
Innan han hinner samla tankarna för att ge sig av hem stormar några av hans arbetskamrater in på
rummet.
Detta skulle firas! Plantera buskar och sköta om trädgården fick han göra en annan dag. Han hinner
inte ens ringa hem till Ellen.
Under Bertils milda protester drar de iväg med honom mot KB, konstnärsbaren på Smålandsgatan.
Ett utmärkt ställa att börja kvällen på. Där kan de fira ostört lite på sidan av de stora affärsstråken.
Glada och högljudda kliver de in i huset som utifrån ser ut som ett Venetianskt palats men som
innanför dörrarna minst av allt påminner om Venedig. Väggarna i baren är täckta med burleska
målningar av Grünewald, Högfeldt och andra av tidens berömda konstnärer. Utan att fråga vad
Bertil vill ha beställer de SOS, smör ost och sill, OP Andersson och pilsner. Så snart sillen och osten
står på bordet höjer de snapsglasen och skålar för den nya avdelningschefen. Bertil som varken är
van att gå på restaurang eller dricka nubbe vet inte riktigt vad som förväntas av honom. Han dricker
under applåder ur hela snapsen i ett svep.
Raskt beställer det glada gänget in nya snapsar och mer pilsner medan de hugger in på tre sorters
sill och färskpotatis. Förutom sillen finns på brickan också hårt bröd en liten kruka med potkäs. Nya
snapsar står redan i immiga glas framför dem. Med en bit knäckebröd laddad med en stor klick
potkäs i ena handen och brännvinsglaset i den andra håller en av de äldsta avdelningscheferna ett
kort tal och önskar Bertil välkommen i kretsen. Så skålar de än en gång för sin nya avdelningschef.
Spänningen, som Bertil tidigare känt inför den nya miljön börjar lossna. Han känner sig avspänd
och glad även om han känner sig lite yr. Medan de väntar på varmrätten föreslår några att de efter
middagen åker ut till Solvalla och bättrar på kassan.
Kalvlever, rödvin, kaffe och konjak.
Droska till Solvalla.
Bertil gör sitt bästa för att försöka förstå när hans kamrater pratar om kuskar och hästar men ställer
inga frågor. Vid Solvalla vimlar det av entusiastiska spelare. Runt travbanan står de i små grupper
med startlistor i händerna. Diskussionens vågor går höga. Vilka hästar var det som gäller idag?
De pratar om hästar och kuskar som om de vore gamla kamrater. Bertil tycker hästarnas namn är
konstiga. Hästar skulle heta Brunte. Fortfarande utan att fatta någonting följer han efter kamraterna
fram till räcket närmast intill banan. Hästar med färggranna kuskar i små kärror går runt i ring.
Bertil känner sig yr. Det kändes bättre när de slutat gå runt och ställt sig på ett led. Så går starten för
första loppet. Det dundrar i marken när hästarna passerar varv efter varv. Kuskarna manar på och
piskorna viner i luften. Bertil tycker synd om hästarna, men förstår att här gäller andra värderingar.
Det skräller ur högtalarna. Namn på hästar och siffror som inte säger Bertil någonting. Så drar det
ihop sig till det stora loppet, det som alla kommit dit för att se. Nu ska de satsa pengar och spela.
Skulle han satsa pengar? Kamraterna visar honom startlistan och pekar på namn som de är säkra på
har en chans att vinna. Trots att han känner sig både yr och berusad säger förnuftet nej men för att
inte förstöra den upphetsade stämningen läser han igenom startlistan. Bland alla konstiga namn,
dyker ett upp som han känner igen, Frances, samma som Gunillas och Ellens andra namn. Frances
Bulwark. Skulle han spela så skulle han spela på den.
Det är trångt vid luckorna. Alla ska göra sina insatser. Folk knuffas och trängs. Förvirrad av allt
oljud kommer Bertil så småningom fram till en lucka. Han får lov att skärpa rösten för att damen i
luckan ska förstå vilken häst han vill satsa på. När damen frågar om han ska sätta på vinnare fattar
han ingenting. Det är klart att han vill att hästen ska vinna, så han nickar. Hur mycket vill han satsa
då?
Fumligt tar han fram lönekuvertet ur innerfickan för att leta fram en lagom summa.
Folk tränger på bakifrån och ber honom skynda på, det är fler än han som vill spela.
Någon knuffar till honom, alla sedlar som chefen lagt i kuvertet ramlar ur och hamnar framför
damen i luckan. Snabbt samlar hon ihop sedlarna som hon uppfattar är den summa han vill satsa. I
nästa ögonblick lämnar hon honom en kupong. Folk tränger på från alla håll. Det är bråttom. Någon
knuffar honom åt sidan och nästa man i kön kliver fram till luckan. Bertil gör ett krampaktigt försök
att komma tillbaka till lucka för att förklara sitt misstag men blir återigen undanknuffad innan han
hinner säga någonting. Förvirrad snubblar han bort i folkvimlet. Visst var han berusad men så
mycket förstod han att nu hade han gjort en riktig dumhet. Druckit för mycket och dessutom slarvat
bort hela sin nya lön. Skamsen stoppar han kupongen i fickan och letar rätt på sina kamrater.
Egentligen vill han åka hem, men eftersom de velat ha honom med får han hålla god min.
Det skräller till i högtalarna. Ivrigt drar de med honom fram till staketet för att komma riktigt nära
och känna spänningen. Starten går och hästarna dundrar förbi. En del galopperar på en gång och blir
efter. På andra varvet ligger en liten klunga samlad. Människor viftar med sina kupongen och
skriker. När hästarna kommer in på upploppet sätter en liten häst på ytterkanten fart och med en
noslängd före de andra går hon i mål. Besvikna rop hörs runt om. Bertils kamrater liksom många
andra skrynklar ihop sina kuponger och slänger dem på marken. Vem trodde att det där lilla stoet
skulle vinna. Hon var ny, visserligen kördes hon av Sören Nordin men ändå. Hon måste ha givit
minst femtio gånger pengarna. Ändå glada och nöjda med kvällen går grabbarna ut mot grindarna.
Någon undrar vilken häst Bertil spelat på. Han skäms för vad han gjort och vill inte visa hur
klumpig han varit men tar efter övertalning upp sin skrynkliga kupong ur fickan.
Det blir dödstyst runt honom.
Bertil förstår.
För det första hade han druckit för mycket. Sedan spelat och satsat alldeles för mycket pengar.
Han som snart skulle bli ny avdelningschef hade börjat med att visa så dåligt omdöme. Utan att säga
ett ord tar de med Bertil bort till kassorna. De visar bongen och blir genast insläppta bakom disken.
Frances, den lilla hästen som helt otippad vunnit, gav sjuttio gånger pengarna.
Bertil förstår ingenting. Han sätter sig tungt på en pall och försöker skaka bort dimmorna i huvudet.
Kunde någon vara snäll och förklara?
- Bertil, du har vunnit sjuttio gånger så mycket som du satsat!
Långsamt, mycket långsamt går det upp för honom att han istället för att förlorat pengar så hade han
vunnit. Sjuttio, sjuttio gånger så mycket! Han kan inte räkna ut hur mycket det är, men när han ser
pengarna, som under överinseende av en vakt, packas ner i en väska förstår han att det är mycket.
Kamraterna ser att Bertil är för berusad för att de ska låta honom ta sig hem på egen hand. De
beställer en droska och följer med ända tills de ser honom öppna dörren till sitt hus och försvinna in.
Chockad och ångerfull stänger han dörren tyst bakom sig. Han hör symaskinernas energiska
surrande. Från källartrappan lyser flitens lampa. För att inte störa Ellen och Karin tar han av sig
skorna och smyger in mot sängkammaren. När han kliver över den långhåriga ryamattan känner han
en fruktansvärd smärta i foten. Åter igen, för vilken gång i ordningen visste han inte, hade en av
Ellens otaliga knappnålar gått rakt in i hans häl. Inte en gång till. Nu fick det vara slut med nålar på
golvet. Som genom ett trollslag släpper berusningen. Med ens blir han helt klar i huvudet. Nu visste
han precis vad han skulle göra. Tyst drar han ut nålen ur hälen och smyger ner för källartrappan.
Med ett stadigt grepp håller han väskan med pengarna i ena handen och nålen i den andra.
Flickorna som inte hört honom komma, hoppar förskräckta till när han plötsligt står i dörren.
De tittar förvånat på den lätt ostadiga figuren som stödd mot väggen betraktar dem med ett
hemlighetsfullt flin på läpparna. Ingen av dem hade någonsin sett Bertil berusad. Demonstrativt
håller han fram nålen mellan tummen och pekfingret. Så släpper han den och låter den falla ner på
det vita sidentyg som ligger utbrett över tillskärarbordet där den lämnar ifrån sig en röd liten
blodfläck.
Ellen och Karin stirrar med uppspärrade ögon på den röda blodfläcken och väntar med spänning på
vad som ska hända. Med några osäkra steg går Bertil fram till Ellen och lägger väskan i hennes knä.
För att få stöd lägger han en hand på hennes axel och säger högtidligt.
- Detta är mitt blod som för sista gången ska spillas på grund av en synål i min fot. Sedan ber han
Ellen öppna väskan medan han fortsätter.
- Inte en enda en av dina gottställtarkärringar ska någonsin mer få kalla dig för en liten människa.
Ingen ska heller någonsin mer säga åt dig att komma till deras Strandvägsvåningar för att prova
någon av deras sidenkreationer. Ingen ska någonsin mer kunna sätta sig på dig. Du ska heller aldrig
mer behöva smyga med en systuga i källaren. Nu ska du öppet ägna dig åt det du helst vill.
Rita egna modeller och sy åt dem du tycker om. Gå till mäklaren som vill sälja den nedlagda
mjölkaffären på hörnet och ge honom ett bud. Köp lokalen. Öppna en ateljé. Döp den till
Frances Mode och häng upp en stor skylt.
Sedan börjar han en osammanhängande berättelse. Nya chefsjobbet. Löneförhöjningen. Om
restaurangen där han druckit för mycket. Om Solvalla och slarvet med pengarna. Om den lilla
hästen som heter Frances. Fortfarande utan att förstå det här med odds ber han Ellen öppna väskan.
Ellen och Karin tittar med skräckblandad förtjusning på buntarna av pengar. Innan Bertil hinner
berätta vidare tar Ellen honom varligt i handen och går upp till sängkammaren. Hon hjälper honom
av med skjorta och byxor. Ser till att han borstar tänderna. Han får berätta mer i morgon.
När han lite fumligt knäpper upp hennes blus säger hon ingenting men följer leende med när han
drar ner henne i den stora dubbelsängen. När de efter en kort men intensiv omfamning flämtande
pustar ut berättar Bertil, fortfarande ganska osammanhängande, vad som hänt när han skulle gå hem
från arbetet. Chefen, konferensrummet, nya produkter, ny avdelning, applåder, ny lön, han skulle bli
chef. Ellen lyssnar roat utan att förstå annat än att något hänt som skulle bli bra för hela familjen.
Hon stryker honom över pannan och lutar honom tillbaka mot huvudkudden. Hon visste att
ekonomin bekymrat hennes Bertil ända sedan de tog lånet på huset. Hon visste också hur han
plågats varje gång hon fått stå på knä för sina tanter. Nu skulle dessa tider vara förbi.
Hon lutar sig ner för att ge Bertil en godnattpuss men han sover redan med ett nöjt leende på
läpparna.