Transcript Frågor och svar om barnkonventionen

Frågor och svar om barnkonventionen
Vad fanns det för folkrättsliga instrument till skydd för barn innan barnkonventionen?
Att barn behöver ett starkare skydd för sina rättigheter har det internationella samfundet varit
medvetet om länge. Redan 1924 fastställde föregångaren till Förenta Nationerna (FN), Nationernas
Förbund (NF), fem grundläggande principer för barns skydd och välfärd. 1959 antog FN en allmän
deklaration om barnets rättigheter. Dessa dokument var dock inte juridiskt bindande och vann därför
inte någon större genomslagskraft. Diskussionen om barns rättigheter startade igång igen i samband
med det internationella barnaåret 1979. FN:s kommission för mänskliga rättigheter tillsatte en
arbetsgrupp som fick i uppdrag att ta fram ett dokument om barns rättigheter. Slutdokumentet blev
FN:s konvention om barnets rättigheter, även kallad barnkonventionen, som antogs den 20
november 1989 av FN:s generalförsamling. Till skillnad från de tidigare dokumenten, är
barnkonventionen juridiskt bindande för de stater som har ratificerat (förpliktat sig att följa)
konventionen.
Varför behövdes en barnkonvention?
Trots existerande universella folkrättsliga dokument (FN:s allmänna förklaring om mänskliga
rättigheter; Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och Konventionen om
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter) som gäller både män och kvinnor, vuxna och barn,
ansågs dessa otillräckliga. Man upptäckte att det fanns vissa grupper i världen, exempelvis barn, som
var särskilt utstötta och i behov av ett starkare skydd. FN bedömde därför att en särskild konvention
med fokus på barns rättigheter var nödvändig. Konventionen skulle stärka barns ställning och lyfta
fram barn som individer med egna rättigheter.
Hur beslutade man om innehållet i barnkonventionen?
Barnkonventionen är resultatet av tio års förarbete med konsultationer och förhandlingar mellan
regeringar, organisationer och experter inom olika barnområden. Dessa förberedelser pågick under
mer än tio år fram till den 20 november 1989 då FN:s generalförsamling antog barnkonventionen.
Förberedelserna tog lång tid eftersom barnkonventionen bygger på konsensus vilket innebär att alla
stater var överens om dess bestämmelser.
Hur många länder har ratificerat barnkonventionen?
Barnkonventionen är den konvention som flest länder har anslutit sig till. Hittills har 193 stater
ratificerat barnkonventionen. Endast USA och Somalia kvarstår. Sverige ratificerade
barnkonventionen 1990.
Varför har inte USA och Somalia ratificerat barnkonventionen?
USA och Somalia har endast signerat/undertecknat barnkonventionen men inte ratificerat den.
Anledningen till att Somalia inte har ratificerat konventionen är att landet saknar en fungerande
regering med behörighet att ratificera internationella konventioner. När det gäller USA brukar flera
förklaringar nämnas:
- en ratificering skulle innebära att konventionen blir en överstatlig bestämmelse som tar över
delstaternas lagar
- barnkonventionens medborgerliga och politiska rättigheter kan godkännas men inte de
ekonomiska, sociala och kulturella
- genom en ratificering skulle barn få för starka rättigheter på bekostnad av föräldrarnas
rättigheter
Vad innebär en ratificering?
När en stat ratificerar en konvention, förpliktar sig staten att följa konventionen. I och med
ratificeringen blir konventionen/den internationella överenskommelsen juridiskt bindande för staten.
Blir en konvention automatiskt gällande lag genom ratificering?
Konsekvenser och effekter av en ratificering varierar från land till land beroende på landets
rättssystem. I länder med s.k. monistiska rättssystem får internationella konventioner automatiskt
samma status som de nationella lagarna i och med ratificeringen. Monistiska system tillämpas till
exempel i USA, Frankrike, Holland och Belgien. I länder med s.k. dualistiska system måste
konventionen införlivas i den nationella rätten via ändringar av de nationella lagarna. Det krävs i
dessa fall en aktiv handling från konventionsstaternas parlament. Detta kan ske antingen via
transformering (att det stiftas en ny lag som innehåller de internationella bestämmelserna) eller
genom inkorporering (att en lag antas som ger den internationella konventionen status som nationell
lag). Exempel på dualistiska stater är Storbritannien, Tyskland, Italien och de skandinaviska länderna.
I Sverige hanteras konventioner genom transformering eller inkorporering (se nedan).
Vad har barnkonventionen för status i Sverige idag?
Sverige har ratificerat barnkonventionen och därmed åtagit sig att följa barnkonventionen.
Barnkonventionen är juridiskt bindande för Sverige men gäller inte som svensk lag. Istället har vi valt
att anpassa och ändra våra lagar så att de överensstämmer med barnkonventionens bestämmelser
genom en s.k. transformeringsmetod. Detta innebär att barnkonventionen inte har samma status
som de nationella lagarna och åberopas inte heller av våra domstolar och myndigheter. Regeringen
och riksdagen har det yttersta ansvaret för konventionens genomförande.
Vad säger barnkonventionen?
FN:s konvention om barnets rättigheter, även kallad barnkonventionen, är ett rättsligt bindande
dokument som innehåller bestämmelser om mänskliga rättigheter för barn. Dess bestämmelser
formar en syn på barn som individer med egna, självständiga rättigheter. Barnkonventionen är
uppdelad i 54 artiklar varav 41 artiklar är s.k. sakartiklar som fastställer rättigheter för barn. Enligt
barnkonventionen har alla barn medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter. Barnkonventionen bygger på följande fyra grundläggande och vägledande principer:
-
Principen om icke-diskriminering, att alla barn har samma rättigheter (artikel 2)
Principen om barnets bästa som ska beaktas vid alla beslut som rör barn (artikel 3)
Principen om rätten till liv och utveckling (artikel 6)
Principen om respekt för barnets åsikter och att alla barn har rätt att uttrycka sin mening
(artikel 12)
För vilken målgrupp gäller barnkonventionen?
Barnkonventionen gäller alla barn och ungdomar i hela världen. Med barn avses varje människa
under 18 år, om inte barnet blir myndigt tidigare enligt den lag som gäller barnet.
Vad menas med inkorporering?
Inkorporering eller inkorporation innebär att hela konventionen i fråga tas in i den nationella
lagstiftningen.
Vad menas med transformering?
Transformering innebär att nationella lagar ändras och anpassas till konventionens bestämmelser.
Varför vill UNICEF att barnkonventionen ska inkorporeras?
UNICEF anser att en inkorporering skulle stärka barns rättigheter. Barns rättigheter skulle då tas på
större allvar, inte minst inom det svenska rättsväsendet. Att göra barnkonventionen till lag skulle
även innebära att konventionen skulle åberopas oftare av våra domstolar och myndigheter. Läs
gärna mer om varför barnkonventionen borde göras till svensk lag på vår hemsida.
Vad tycker de politiska partierna om inkorporering av barnkonventionen?
Våren 2011 är Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna och nu även
Socialdemokraterna för en inkorporering av barnkonventionen. Centerpartiet menar att
barnkonventionen ska vara den naturliga utgångspunkten i allt arbete som rör barn men att den
bästa metoden, än så länge, är en anpassning och skärpning av de svenska lagarna d.v.s. den
nuvarande transformeringsmetoden. Moderaterna och Sverigedemokraterna är de enda partierna
som aktivt motsätter sig en inkorporering.
Vilken betydelse har barnkonventionen för UNICEF:s arbete?
UNICEF:s värdegrund och arbete baseras på barnkonventionen. UNICEF arbetar för att alla barns
rättigheter ska respekteras runt om i världen och kämpar för att barnkonventionens bestämmelser
efterlevs både internationellt och nationellt. UNICEF har ett särskilt mandat i barnkonventionen
enligt artikel 45 som just handlar om att främja ett effektivt genomförande av barnkonventionen.
Vem övervakar att barnkonventionen efterlevs?
FN:s kommitté för barnets rättigheter, även kallad FN:s barnrättskommitté , är ett oberoende
expertorgan med uppgift att övervaka staternas tillämpning av konventionens regler.
Konventionsstaterna har en skyldighet att regelbundet rapportera till barnrättskommittén om vad de
har gjort för att tillgodose barns rättigheter enligt barnkonventionen . Den första rapporten ska
lämnas in två år efter att landet ratificerat konventionen och därefter vart femte år. Rapporterna
efterföljs med utfrågningar av regeringarnas representanter. Inför dessa utfrågningar samlar
kommittén in information från andra aktörer som exempelvis UNICEF. Förutom att kritisera det land
som granskas, lämnar kommittén förslag och rekommendationer om hur staten bör agera för att på
ett bättre sätt genomföra barnkonventionen . Kommittén har också rätt att begära ytterligare
information från staterna. Enskilda kan inte klaga hos kommittén.
Vad finns det för rättsliga konsekvenser när ett medlemsland inte följer konventionen?
FN:s barnrättskommitté är det kontrollorgan som ser till att konventionsstaterna följer
barnkonventionen. Det finns ingen särskild domstol eller andra sanktionsmekanismer för de
konventionsstater som inte följer barnkonventionen. Det är därför viktigt att ta kritiken från
kommittén på allvar. I Sverige bevakar både barnombudsmannen (BO) och organisationer, däribland
UNICEF, att barnkonventionen efterlevs.
Varför finns två tilläggsprotokoll till barnkonventionen?
Till barnkonventionen finns även två tilläggsprotokoll . I maj år 2000 antog FN:s generalförsamling
dessa två fakultativa protokoll. Det första behandlar frågan om barn i väpnade konflikter och ålägger
staterna att vidta åtgärder för att barn inte ska delta direkt i denna typ av konflikter. Det andra
protokollet handlar om handel med barn, barnprostitution och barnpornografi. Förutom de
bestämmelserna som redan finns i barnkonventionen, ansåg FN att det var viktigt att komma med
separata mer detaljerade protokoll angående barn i väpnade konflikter, handel med barn,
barnpornografi och barnprostitution. Dessa två tilläggsprotokoll kompletterar barnkonventionen.
Gäller tilläggsprotokollen samma stater som har ratificerat barnkonventionen?
När ett nytt internationellt dokument tas fram (exempelvis en konvention eller ett protokoll) måste
staten signera och ratificera det nya dokumentet. Att protokollen är fakultativa innebär att
konventionsstaterna är fria att ratificera protokollen. Alla 193 konventionsstater har inte ratificerat
tilläggsprotokollen. Sverige ratificerade det fakultativa protokollet angående barns inblandning i
väpnade konflikter år 2003 och protokollet om åtgärder mot handel med barn år 2006.
Är de fakultativa protokollen juridiskt bindande?
Ett tilläggsprotokoll har samma juridiska status som en konvention. De fakultativa protokollen är
därför, liksom barnkonventionen, juridiskt bindande för de stater som har ratificerat dem.
Senast uppdaterad 2011-05-20