Transcript Nr 25 Hösten 2012. - Religionspedagogiskt idéforum

Innehåll
Redaktionellt
2
Redaktionellt
3
Kalender
Studentperspektiv på barnbiblar och
Bibliodrama
3
Johannes Nissen, Teologi med børn
– eksegetiske og hermeneutiskdidaktiske refleksioner
4
Jenny Dobers och Helena Lind, Är
Bibeln barntillåten? 6
Birgitte Bjørnstad Sæbø, Bibelfortelling for barn 9
Kerstin Andeby, Barnens katedral –
Det var en gång en kyrka…
14
Elisabeth
tyret
16
Svedinger,
Bibeläven-
Egil Johansson, Den minsta boken
– En aspekt av kyrkans djupaste
identitet
17
Egil Johansson, minnesruna
19
Profilen: Olga Shihalejev, University
of Tartu, Estland
20
Numret speglar på olika sätt höstseminariets tema: Bibeln och Barnet
– berättelser och drama – och bjuder också på lite nordisk språkövning.
På sidan tre berättar studenter från Sigtuna folkhögskola om intryck
vid seminariet på Lidingö den 4-5 oktober. Föreläsare där var under
första dagen Sören Dalevi från Karlstads universitet med sin gedigna
kunskap och spännande anaalys av barnbiblar och annan forskning
kring barn, unga och religion. Den andra föreläsaren, Lotta Geisler,
arbetar som lärare vid folkhögskolan, och hör till nyckelpersonerna
bakom introduktionen av Bibliodrama i Sverige.
Artiklarna har också de en viss internationell prägel genom bidrag från
både Danmark och Norge med både teologisk analys och mera praktisk information, båda med öppningar för fortsatta studier.
Den som fortsätter läsningen hittar också exempel på praktiskt pedagogiskt arbete. Dels gäller det något så originellt som det helt barnfokuserade arbetet i en församling i Karlstad under beteckningen
”Barnens katedral”, där allt arbete ställer barnen i centrum. Det andra
bidraget handlar om ett skolinriktat arbete inom ramen för Bibelsällskapets skolarbete, nämligen ”Bibeläventyret”. En av medarbetarna
berättar om Bibeläventyret, en icke-konfessionell undervisningsform,
som i första hand inriktar sig till elever i åk 4-5.
Med anledning av Egil Johanssons bortgång har vi publicerat en artikel om en ganska märklig och ändå rätt okänd liten bok. Egil var
under många år verksam som professor vid universitetet i Umeå, som
pedagog och teolog. Under omfattande arkivstudier har han belyst
folkundervisning och lärande som sträcker sig betydligt längre tillbaka än den allmänna folkskolans tillkomst.
Profilen har den här gången hämtats från Estland. Olga Schihalejev
befinner sig vid fronten för uppbyggnaden av det religionspedagogiska arbetet i Estland. Det är imponerande att man redan på så kort tid
har tillgång till flera mycket kompetenta forskare och lärare, trots den
stora förlust man gjorde helt nyligen genom Pille Valks bortgång.
Religionspedagogisk tidskrift (RPT)
Adress till redaktion och distribution: Furugatan 16, 234 41
Lomma. Tel. 040-41 13 64. mobil: 0723 508988
E-post: [email protected], www.rpi.se
ISSN 2000-4486
RPT utges av Religionspedagogiskt idéforum. Den utkommer med
två nummer per år – i april och oktober. Tidningen trycks med
bidrag från Stiftelsen C. L. Lindauers fond.
2
Redaktion: Rune Larsson och Hanna Zipernovszky.
Layout: Fredrik Larsson.
Medlemmar i Religionspedagogiskt idéforum erhåller 1 ex. av
tidningen utan extra kostnad (årsavgift 300 kr).
Enskilda kan abonnera på tidningen genom att sätta in 100 kr/år på
plusgirokonto: 47 17 38-5. Glöm inte att ange namn och adress!.
RPT Nr 25 Hösten 2012
Kalender
2012
2-4 november i Atlanta. Amerikanska
REA håller sin årliga konferens i
Atlanta: (Religious Education Association, an Association of Professors, Practitioners, and Researchers in Religious Education). Mer
information: www.religiouseducation.net/
16-17 november Barn och unga. Ärkebiskopens möte 2012. Ärkebiskop
Anders Wejryd bjuder in till möte
om och med Barn och unga i Uppsala den 16-17 november 2012.
Mer information: www.svenskakyrkan.se/
22-24 november Bibliodramasymposium och bibliodramaworkshop
på Utbildningscentrum Lidingö.
I samband med symposiet sker en
bokrelease av boken ”Bibliodrama
som process”. Gäst vid symposiet är Else Natalie Warns, Berlin.
Därefter vidtar en bibliodramaworkshop. Ta chansen att uppleva
ett Bibliodrama under ledning av
Else Natalie Warns och Lars-Gunnar Skogar. Mer info: http://www.
bibliodrama.se
2013
mars 2013 inbjuder RPI till vårseminarium på temat teologi och
pedagogik med inriktning på hur
val av teologisk fokus kan påverka
och spegla undervisningen ifråga
om förhållningssätt, människosyn,
kunskapssyn osv. Mer information
kommer på hemsidan: www.rpi.se
och genom kontakt med RPI: rpi@
rpi.se
10-13 juni 2013 håller nätverket Nordic
Conference on Religious Education
and Values (NCRE) sin konferens
i Reykjavik, Island på temat Religious education in post-secular (?)
societies. Web-adressen är: http://
vefsetur.hi.is/ncre2013/ Dead line
för abstracts är 30 november 2012.
Konferensavgiften blir 350 Euro,
inklusive refreshment, lunch och
middag under konferensdagarna
och den utflykt som ingår. Mer info
på hemsidan.
RPT Nr 25 Hösten 2012
Studentperspektiv på barnbiblar och Bibliodrama
Några reflektioner från seminariet “Bibeln och Barnet –
berättelser och drama” på Lidingö folkhögskola i början av
oktober
Två höstdagar i oktober åkte vi som är studerande på församlingspedagogsutbildningen på Sigtuna folkhögskola till Lidingö folkhögskola för
att delta i en kurs på temat Barn och bibel. Den 4-5 oktober fick vi
dela tankar, inspireras och på olika sätt arbeta med barn och bibel som
Religionspedagogiskt idéforum bjöd in till på Lidingö.
Under torsdagen var det fokus på barnbiblar och vi fick möta Sören Dalevi
som under många år forskat kring barnbiblar. Sören valde ut berättelsen
Kain och Abel från Bibel 2000 och vi fick ut texter från olika barnbiblar
och jämförde dessa. Det visade sig att det var större skillnader i många
barnbiblar gentemot Bibel 2000 och mellan de olika barnbiblar, än vad
vi kanske först trodde. Det blev ett uppvaknade för
många att det skilde så mycket mellan de olika texterna
som det faktiskt gjorde. Bilderna i biblarna förmedlade
olika saker och vi fick en historisk genomgång av Sören
hur det har sett ut från Martin Luthers första barnbibel
till dagens moderna pekbibel. Något som flera av oss
reagerade på var att många barnbiblar är skrivna av
författare som ofta inte har någon teologisk bakgrund.
Detta förvånade oss då vi tänkte att för att skriva en
barnbibel borde man med fördel vara både pedagogiskt
och teologiskt kunnig.
Torsdagskvällen och fredagen ägnades åt Bibliodrama med Lotta Geisler,
lärare på Lidingö folkhögskola. Många av oss som deltog på kursen hade
inte stött på metoden Bibliodrama förut, flera av oss var förväntansfulla och
till och med lite pirriga över vad vi skulle vara med om. Efter mötet med
Lotta blev många inspirerade att i framtiden använda sig av Bibliodrama
som metod. Metoden handlar mycket om att uppleva berättelser på ett
kreativt sätt, med både hjärna och hjärta. Vi fick brottas med bibeltexten om
Jesus och barnen, Markus 10:13-16, genom att dramatisera, måla, fundera.
Det visade sig att vi var många olika typer av människor, från olika
samfund som under dessa dagar skulle få arbeta tillsammans. Att mötas
över samfundsgränserna är något vi bär med oss från kursen, utöver temat
på kursen. Att diskutera med andra om arbete i församling, skola eller annan
verksamhet tror vi har betydelse för vår att vår studietid ska fördjupas och
det är också ett smakprov på vårt kommande arbetsliv.
Dessa två dagar inspirerade oss till att
fortsätta arbeta med bibliodrama och
att reflektera mer kring barnbiblar. Vi
fick möta nya metoder, prova och efter
kursen kan vi plocka fram dem igen och
göra dem till våra. Vikten av att lyssna på
barnen och lära av dem blev tydlig under
kursen, frågor väcktes såsom: Vad vill vi
förmedla till barn och vad förmedlar de
till oss? För att citera Sören; “Det spelar
egentligen ingen roll vilken bibel ni väljer
att använda er av, bara ni har reflekterat
om varför ni väljer just den barnbibeln”.
Vi plockar med oss vikten av att reflektera,
att vi ska lyssna på barn och tänka att
barnen inte är vår framtid - det är vårt nu.
3
Teologi med børn
eksegetiske og hermeneutiskdidaktiske refleksioner
Johannes Nissen är verksam vid
Det teologiske Fakultet, Aarhus
Universitet, först i Nya Testamentet,
senare i Praktisk Teologi. Han har
gett ut en rad böcker och artiklar
inom sina primära intresseområden:
Bibelforskning i relation till etik,
mission och praktisk teologi
Indledning
I denne artikel sættes fokus på barnets
betydning for teologi og pædagogik,
dels ud fra refleksioner over udvalgte
bibeltekster, dels ved påpegningen af
nogle hermeneutiske og didaktiske
konsekvenser af en teologi ”med”
børn – i stedet for en teologi ”for”
børn.
Barnet som den ufærdige voksne
Tidligere mente man, at barndommen
var en forberedelse til det egentlige
liv som voksen. Efter den opfattelse
får barnet først værdi, når det engang
bliver voksent. Det var også det synspunkt, som satte sit præg på Jesu omverden (Nissen 1999, 10-11).
I den græsk-romerske verden var synet på barnet dog præget af en vis
dobbelthed. På den ene side møder vi
i den filosofiske litteratur en opfattelse
af børnene som ufærdige: de mangler
erfaring og dannelse. Intellektualismen hos græske filosoffer bevirker, at
man knap nok regner barnet som menneske. Men der var også en tendens til
at betragte barnet som særligt dydigt.
Det var jo uden seksuelle erfaringer
og derfor uskyldigt. På den anden side
var det ikke ualmindeligt (ovanligt)
med børneslaver. Desuden var det en
udbredt skik at udsætte nyfødte børn,
som var uønskede eller vanskabte.
Hos jøderne var børneudsættelser utænkelig. Barnet blev nemlig betragtet
som en velsignelse fra Gud. Men der
var ikke en selvstændig interesse for
4
barnet som barn, og der er heller ikke
spor af romantisering af barnet og dets
uskyldstilstand. Barnet skal derimod
opdrages til respekt for forældrene
og opdrages i de religiøse traditioner.
I antik jødedom forskydes accenten
over på lovkundskab og praksis. Barnet bliver i stigende grad sat i relation
til loven.
Det er en udbredt tanke i antikken, at
børnene er umyndige. Umyndigheden
betragtes forskelligt blandt grækere
og jøder, men de er fælles om den forestilling, at barnet først er helt menneske, når det bliver voksent. Umyndigheden er således et kendetegn ved
barnets væsen, og opdragelse/uddannelse tjener til at overvinde den. Den
ene og væsentlige opgave for barnet
er at forberede sig på det egentlige liv.
Evangeliernes fortællinger viser,
at Jesu omgangskreds var præget af
samtidens syn på barnet. Det fremgår af disciplenes forsøg på at holde
børnene væk fra Jesus (Mark 10,1316) og af deres indbyrdes stridigheder
om, hvem der er størst (Mark 9,3337). Men de samme fortællinger viser
samtidig, at der sker en radikal omvurdering af børnenes status i lyset af
Gudsriget.
Velsignelsen af de små børn
Den første fortælling handler om velsignelsen af de små børn. Pointen er
her, at Gudsriget tilhører børnene
(Mark 10,14). Gudsriget er børnenes
håb (jf. Baldermann 1996). Historien
viser, at Gudsriget ikke vindes gen-
nem lovfromhed eller visdom eller
ved andre kvaliteter. Vægten lægges
snarere på børns manglende forudsætninger. De bæres hen til Jesus,
Gudsriget tilsiges uden betingelser
og krav – som gave. En anden vigtig
side af fortællingen er samspillet mellem ord og handling. Jesus taler ikke
bare om Gudsriget, men han omfavner børnene, lægger hænderne på dem
og velsigner dem. Samspillet mellem
Ord og handling spiller en central rolle i formidlingen af evangeliet, ikke
mindst over for børn (Nissen 1999,
12).
I sin nuværende skikkelse er fortællingen om Jesu velsignelse af børnene
knyttet sammen med en anden tradition, nemlig Jesus ord: ”Den, der ikke
modtager Guds rige, ligesom et lille
barn, kommer slet ikke ind i det” (v.
15). Mens den første tradition (10,1314.16) handler om det konkrete barns
aktuelle behov, er den anden tradition
(10:15) rettet mod de voksne. Der er
dog en sammenhæng mellem de to
traditioner. I begge tilfælde ses barnet
som et billede på det paradoksale ved
Gudsriget. Opfordringen til at blive
som barn er en opfordring til at give
afkald på anseelse, magt, rigdom og
sikkerhed. Gudsriget indebærer en
omvurdering af alle målestokke.
I lighed med andre fortællinger kaster
fortællingen om Jesu velsignelse af de
små børn lys over den læringskultur,
som er kendetegnende for Jesu virke.
Det er med rette blevet påpeget, at Jesus igennem fortællingen inddrager
sine tilhører og lader dem se sig selv
først i deres lokale kontekst, hvorefter fortællingen skifter retning (riktning) og spejler Guds Rige som det
fremmede og helt anderledes. Jesus
formår at gøre Gudsriget nærværende
i situationen, sætte det nye i relation
til tilhørernes egne erfaringer og herved give mennesker nye øjne at se sig
selv, verden og Gud med. I sprækken
mellem det kendte og det nye, fremmede rejses et kritisk befriende potentiale. Tilhørerne tilbydes en ny selvforståelse, som befordrer en personlig
stillingtagen til tro på eller afvisning
af det nye. Herved svarer budskab og
didaktik, indhold og form til hinanden
(varandra) som to sider af samme sag
(Tange 2006, 23-24).
RPT Nr 25 Hösten 2012
Barnet som læremester - Jesu
”omvendte pædagogik”
Den anden fortælling handler om en
strid mellem Jesu disciple om, hvem
der er størst. Jesus reagerer ved at stille et barn i midten af discipelkredsen,
omfavne det og sige. ”Den, der tager
imod sådan et barn i mit navn, tager
imod mig, og den, der tager imod mig,
tager ikke imod mig, men imod ham,
som sendte mig” (Mark 9, 37).
Disciplenes strid må ses i lyset af jødernes forståelse af loven og læreautoriteten, dvs. det jødiske uddannelsesideal. Dette ideal svarer på mange måder til det græsk-romerske ideal. Det
latinske ord for undervisning (”erudire”) hentyder til, at det ubearbejdede
(”rudis”) må formes for at blive sandt
menneskeligt. I den græsk-romerske
verden var undervisningen da også
den kunst ud af råmaterialet børn at
frembringe duelige soldater, ansvarlige borgere, respektable forældre etc.
Det hebræiske ord for undervisning
(”jasar”) betyder tugte, disciplinere,
instruere. Barnet blev således i både
det græsk-romerske samfund og i det
jødiske samfund betragtet som objekt
for en undervisning, hvis opgave det
var at gøre barnet til en moden voksen. Barnet, eleven, disciplen var med
andre ord den modtagende part.
Mark 9,33-37 viser nu, at Jesus gør op
med denne udbredte forestilling. Barnet ses ikke længere som den, der blot
modtager belæring, men som den,
der ved sin blotte eksistens bliver et
svar på disciplenes stridsspørgsmål.
Ja, faktisk bliver barnet disciplenes
”læremester”. Der sker en radikal omvurdering af det traditionelle forhold
mellem eleven (barnet) og læreren
(mesteren). Nu bliver barnet lærer, og
læreren bliver tjener (jf. Mark 9,35).
Det er tale om den ”omvendte pædagogik”. (jf. Weber 1979: 43-47).
Børneteologi
I de seneste årtier er der opstået en
hel ny retning, som kaldes ”teologi
med børn” eller børneteologi. Der er
mange lighedspunkter mellem denne
børneteologi og den såkaldte børnefilosofi, men til forskel fra sidstnævnte inddrager børneteologien i højere
grad de bibelske tekster, og her spiller
de to fortællinger fra Markusevangeliet en central rolle.
RPT Nr 25 Hösten 2012
Børneteologi er ikke først og fremmest teologi om børn eller for børn,
men er teologi ud fra barnets ståsted,
fra barnets perspektiv. Sturla Stålsett
påpeger, at en børneteologi kan bygge
på indsigter fra flere strømninger. En
væsentlig indsigt kommer med den
såkaldte hermeneutiske vending, som
har lært os betydningen af fortolkningens sted, subjekt og kontekst. Det
gælder ikke mindst de kontekstuelle
teologier: befrielsesteologi, feminisme har lært os, at denne hermeneutiske indsigt har en særlig vigtig kritisk
og konstruktiv rolle i forhold til teologien. Over for de bibellæsninger, der
betragter universalitet og objektivitet
som normen, bliver det vigtigt at søge
efter de røster, der er bragt til tavshed.
Disse røster findes både i den person
og i det fællesskab, som fortolker, og i
de tekster og traditioner, der fortolkes
(Stålsett 2004, 7-8).
Nutidens børneforskning understreger betydningen af at indtage et bevidst og metodisk børneperspektiv.
Et sådant perspektiv fører til afsløring
og kritik af det voksendominerede
samfund, som sætter sit præg på både
børn, unge og ældre. I de sidste generationer har kvinde- og kønsforskning peget på, at samfundet på mange
måder har været præget af mandlige
værdier. Det kommer også til udtryk i
de bibelske teksters form og indhold.
På samme måde peges der i dag på,
at ikke blot har manden været normen og kriteriet for det fuldkomment
menneskelige, men det har været den
voksne mand. Og til trods for den radikale ansats i evangelierne har voksendominansen uden tvivl også sat sig
dybe spor i bibelteksterne og manges
forståelse af dem. Den indsigt må inddrages i det hermeneutiske arbejde
med bibelteksterne. Det giver grund
til at skifte perspektiv. Børneteologi er
at læse troens kilder ”med barneøjne”.
Set i det lys bliver man opmærksom
på nogle ting i de velkendte tekster,
som man ikke tidligere har ladet få
betydning for det teologiske og pædagogiske arbejde.
”Den, der ikke modtager Guds rige ligesom et lille barn, kommer slet ikke
ind i det” (Mark 10, 15). ”Jeg priser
dig, fader, himlens og jordens Herre,
fordi du har skjult dette for de vise
og forstandige, og åbenbaret det for
små umyndige” (Matt 11,25). En kirkelig undervisning, som er inspireret
af børneteologi, må fremme en paradoksal modning og vækst: Det drejer
sig om at vokse op til at blive barn og
lære sig at blive barn.
Afsluttende skal der peges på nogle få
andre perspektiver.
At se verden med barnets øjne
Evangeliet i børnene betyder at se verden med barnets øjne (Weber 1985).
Hvis vi ser tingene på den måde, lærer
vi, at vi alle er betydningsfulde – uanset præstationer og dygtighed – at vi
alle er elskede, sådan som vi er, og at
vi er kaldede til at elske. Og vi lærer
at sige nej til alt det, der hindrer barnet
i at udvikles i ånd og forstand, skabt
som det er i Guds billede. Kirken har
behov for børn, og børn har behov
for kirken. Voksne skal tage ved lære
af børn, når det gælder tro (jf. Matt
18,3). Det er umuligt, hvis der ikke
findes børn i kirken, eller børn kun
befinder sig ude i periferien (Schweitzer 2006, 137).
Teologi og livsalder
Vore forestillinger om det at være
kristen er hovedsagelig knyttet til
voksenlivet. Voksne antager, at det
at tilhøre kirken betyder, at man tror
på visse ting, gør visse ting, og det,
man skal tro, er som regel det, kun
voksne kan tro, og det man skal gøre,
det som kun voksne kan gøre. men en
teologi, der tager barnet alvorligt, må
også tage alderen alvorligt. Et barn på
to år er mere end en ufærdig voksen.
Et menneske er helt menneske på ethvert trin af sin udvikling. Eller bedre.
Det er et karakteristisk træk ved det
kristne menneskesyn, at vi alle – børn
og voksne – opfattes som ufærdige:
”Vi er Guds børn nu, og det er endnu
ikke åbenbaret, hvad vi skal blive” (1
Joh 3,2, jf. 1 Kor 13,12). ”Netop det
ufærdige ved vores menneskelighed
er årsag til at livet som kristen er et
liv i stadig vækst og betegnes som
’vejen’” (Barnet midt iblandt os 1980,
16).
Bibelstudier for hele mennesket
Teologi og kirke i vores del af verdenen har et umiskendeligt intellektuelt
præg. En barnets teologi vil her være
5
et vigtigt korrektiv, idet den gør opmærksom på betydningen af handlingens sprog (til dette begreb Lönnebo 1975: 175-192). De klassiske
(”akademiske”) bibellæsningsmåder
er intellektuelle og kognitive og må
suppleres med medskabende (kreative) bibelstudier, hvor også følelserne
og kroppen inddrages (Nissen 1997:
67-69). Jesu ord om børn er forbundet
med profetiske handlinger, gestus og
tegn. Her er der også plads til følelser og sanser, hvilket er af stor betydning i formidlingen af evangeliet til
børn. Jesu ”pædagogik” kan beskrives som en vekselvirkning mellem
ord og handling, mellem aktion og refleksion. Hans ord var effektive i den
forstand, at de ikke blot nøjedes med
at informere om virkeligheden, men
også havde til hensigt at transformere
den.
Referencer
Barnet midt iblandt os, København:
KFUK-spejderne i samarbejde med
Materialecentralen: 1980 (oversat fra
den engelske rapport The Child in the
Church, udg. af National Christian
Education Council).
Baldermann, Ingo, Gottes Reich – Hoffnung für Kinder. Entdeckungen mit
Kindern in den Evangelien, Neukirchener Verlag 1996.
Lönnebo, Martin, Religionens fem språk
Om religionens mening och förnyelse,
Stockholm: Verbum 1996.
Nissen, Johannes ”Mødestedet i didaktisk
og teologisk belysning”, i B. Thyssen (red.) Bibelbrug og livsoplysning.
Bibeldidaktiske overvejelser, København: Religionspædagogisk Center
1997, 41-98.
Nissen, Johannes ”Børn og barnlighed –
teologiske overvejelser ud fra Det nye
Är bibeln barntillåten? 1 flekterat,
Jenny Dobers, Helena Lind
1
Jenny Dobers är pastor i Immanuelskyrkan, Stockholm. Helena
Lind är fil kand i litteraturvetenskap och informatör hos sjöräddningssällskapet.
När jag var liten älskade jag när man
läste för mig. Och jag hade en morfar som gärna läste. Dock med vissa
förbehåll. Hans tro tillät inte att små
barnaöron fick höra vad som helst.
Således fick jag Barnens bibel uppläst för mig ett antal gånger. Av den
myckna läsningen fick jag en stor
skatt med mig – bibelns berättelser
finns djupt förankrade i det erfarenhetsgods jag haft att ösa ur under
hela livet.
Men jag fick ju förstås också med
mig hela den teologi som genomsyrar just den barnbibel jag läste – vilket som för så många andra under
70-talet var Anne de Vries, Barnens
bibel (Vries 1974). Och det helt ore-
1
Eftersom vi skrivit texten tillsammans växlar den ibland perspektiv
mellan »jag« och »vi«.
6
som om detta vore bibeln
själv och varje enskild berättelse en
självklarhet. Först när jag för något år
sedan läste Sören Dalevis avhandling
Gud som haver barnen kär? (Dalevi
2007) insåg jag hur mycket jag påverkats av det här.
När jag läser Dalevis analys av de
Vries inser jag att vissa bibelberättelser i mitt minne idag ligger närmre
de Vries tolkningar än bibelns grundtext – trots att jag lagt år av teologiska
studier, teologiskt arbete och bibelläsning mellan mig och lässtunderna i
soffan med morfar. En sådan upptäckt
gjorde jag till exempel med liknelsen
om det förlorade fåret. (Luk 15:1-7)
Jag ser framför mig hur herden lämnar sina 99 får tryggt inhägnade när
han går för att söka det hundrade fåret. Med hjälp av Dalevi inser jag att
i evangeliernas berättelse lämnar Jesus inte fåren i trygghet, utan i bergen
(Matteus) eller öknen (Lukas). Min
bild kommer från de Vries som skriver om hela berättelsen ur fårets perspektiv, ett får som beskrivs som ett
dumt, olydigt lamm medan herden beskrivs som god och mycket ansvarstagande. (Dalevi 166-167) Versionen
som präntats in i mig som barn överskuggar alla de textanalyser jag gjort
i vuxen ålder.
Testamente”, i Førskolebørn og religion, konferencerapport udg. af Folkekirkens Pædagogiske Institut 1999,
s. 9-22
Schweitzer, Friedrich, Barnets ret til religion, København: Aros 2006 (oversat
fra tysk).
Stålsett, Sturla “Å lære seg å bli barn? Om
barneteologi, dåp og trosopplæring”,
Prismet 55 (2004), 4-13.
Tange, Nina, “Læringskultur – i et evangelisk spejl”, i Konfirmationsforberedelse. Formål – fagbeskrivelse – vejledning, Aros Forlag/Teologisk Pædagogisk Center 2006, 23-25.
Weber, Hans-Ruedi, Jesus and Children.
Biblical Resources for Study and
Preaching, Geneva;: WCC 1979.
Weber, Hans-Ruedi, “Evangeliet i barnet”, Vår Lösen 76 (1985), 100-105.
Vi är förmodligen många som älskade bibelns berättelser som barn, men
som ibland tvekar när vi ska läsa vissa
av dem för våra egna barn. Vad vill
jag egentligen förmedla till mitt barn?
Vill man, ska man verkligen berätta
alla bibelns berättelser för barnen? Är
berättelser om syndaflod, barnaoffer
och avrättning på ett kors lämpliga för
barn? Och hur kan jag hjälpa barnen
att ta till sig de storslagna orden om
kärlek, förlåtelse, befrielse och evigt
liv som burit människor från generation till generation? Barnens behov
av konkreta svar är en utmaning för
den som är nöjd med att ha lämnat
barnatron bakom sig. Ju mer frågorna
tränger sig på, desto tydligare blir insikten: det här handlar inte bara – kanske inte ens framför allt – om barnen.
Det här är frågor som tvingar mig att
gå på djupet med min egen gudsbild
och teologi.
Reflexioner kring urval och
teologi i »biblar« för barn.
I moderna svenska familjer har bibeln
sällan någon central roll. För väldigt
många blir barnbibeln förmodligen
den enda kontakten med bibeln i vuxen ålder. Barnbiblarna fyller på så vis
en enormt viktig funktion för både
barn och vuxna. Men de bär också ett
RPT Nr 25 Hösten 2012
stort ansvar. Få vuxna som läser en
barnbibel har tillräcklig kunskap om
bibeln för att kunna urskilja hur stora
friheter barnbibelförfattaren tagit sig
gentemot den »riktiga« bibeln. Något sådant som en barnbibel som utan
tolkning återger bibelns berättelser
för barn finns naturligtvis inte. Redan
urvalet av berättelser är en tolkning i
sig. Varje barnbibel har en teologisk
agenda som hänger ihop med hur man
ser på barn och vad som är syftet med
boken. Men det är olika hur uttalad
denna agenda är. Vi ser att det här blir
ett problem. Urvalet och tolkningen
i en barnbibel - och den teologi som
blir resultatet - förblir dold för de allra
flesta som läser en barnbibel eller får
den läst för sig.
viktigare än att vara lydig. Dalevi
ser en barnsyn där barnets möjligheter, oavsett bakgrund eller gärningar,
framhålls.
Gud som haver barnen kär?
Gütersloher Erzählbibel
Sören Dalevi analyserar i sin avhandling barnsyn, gudsbild och Jesusbild i
barnbiblar och gör en fördjupad analys av Barnens bibel av Anne de Vries
och Bibeln i berättelser och bilder av
Johannes Mœllehave, två av de barnbiblar som haft störst genomslag i
Skandinavien. Efter en noggrann analys ser Dalevi att målet med berättelsen i Barnens bibel är att leda barnet
så att det en dag får komma till festen
i himlen. För att få vara med på festen
behöver barnet lära sig att välja rätt.
Fromma, lydiga och »snälla« människor får Guds hjälp och gillande (och
får komma på festen) medan det går
illa för olydiga och elaka människor,
de blir straffade och får gå bort från
Gud. Budskapet är tydligt: helst lydig,
men om du varit olydig ska du ångra
dig. Vi konstaterar att, enligt Dalevis
analys av de Vries, barnets eget ansvar blir stort för hur det ska tas emot
av Gud.
En barnbibel som funnit vägar att bemöta några av de dilemman vi skissat
i inledningen till den här artikeln är
den tyska berättarbibeln Gütersloher
Erzählbibel. (Klöpper & Schiffner
2008) Framför allt är det tre aspekter
i den som gör att vi tycker den är värd
att belysas. För det första har författarna en tydlig agenda för sin bok och
gör något så ovanligt som att skriva
ett helt kapitel i slutet av boken där
man redogör för vilka grunder man
haft för sitt urval och sina tolkningar.
För det andra försöker de skapa en genusbalans i urval och ordval. Och för
det tredje finns en tydlig tanke kring
hur man kan hantera de komplicerade
berättelser som återger våld, förtryck
och orättvisor.
Møllehaves agenda för sin barnbibel
är en annan än de Vries. Boken är
tänkt att kunna användas som dopgåva och detta präglar delvis texterna.
Bibeln i berättelser och bilder lägger betoningen på dopet, förstått som
en relation till Jesus, och målet är att
barnet skall inse denna sin tillhörighet till Gud och de möjligheter som
ligger i detta. Ett annat genomgående
drag som hör ihop med detta, är identifikation med de olika karaktärerna i
berättelserna. Här finns en förståelse
för karaktärer som gör fel, och förlåtelse. Vad jag är, att jag är döpt, är
RPT Nr 25 Hösten 2012
Först några ord om idén att ha med ett
förklarande kapitel. Man kan fundera
kring om det är meningsfullt att ha
ett långt, teologiskt anspråksfullt, avslutningskapitel i just en barnbibel. Vi
tycker att det är föredömligt att göra
en programförklaring som den här.
Som vi konstaterat: den teologiska
och pedagogiska agendan finns alltid
där – det bästa är att tydliggöra den
för sig själv och läsarna. Detta än mer
när så få av läsarna har tillräcklig kunskap om bibeln för att själva kunna
bedöma hur nära berättelserna ligger
»grundtexten«.
de att det är angeläget att låta motsägelser, luckor och det som är svårt att
förstå vara kvar i återberättandet. På
så vis väcker bibeln våra egna frågor
och sökande efter svar. Medvetet låter de inte bara de vackra texterna, de
som återger en värld där allt är helt,
finnas med. Barn har erfarenheter av
våld och orättvisor – återberättar vi en
bibel där allt är idyll kan de inte identifiera sig med berättelserna. Får barnen med sig berättelserna om förtryck
kan de där få vänner med liknande
erfarenheter som de egna och så hitta
språk för de orättvisor de själva utsätts för och våga göra motstånd.
Författarna framhåller att bibeln inte
presenterar idoler och idealmänniskor, utan förebilder. Människor med
positiva och negativa sidor som man
måste gå in i samtal med och mot
vilka man måste positionera sig. I
bibelns berättelser finns en befriande
potential, menar de, material som kan
hjälpa oss att spränga begränsande
förväntningar och normer som gäller kön/genus. Bibliska kvinnor är
inte bara svaga och tillbakadragna,
männen inte bara starka och orädda.
Författarna vill låta den berättelse om
Guds befrielse som pågått genom generationer allt sedan exodus få fortsätta. Återberättar man detta ger man
barnen möjlighet att sätta in sig själva
i befrielsens mönster, menar de.
Konsekvent genom boken omtalas
Gud omväxlande i maskulinum och
femininum. Gud är varken kvinna eller man och samtidigt både och. Detta
är ett sätt att framhålla den mångfald
av gudsbilder som faktiskt finns i bibeln.
Ett av författarnas mål med berättarbibeln har varit att göra bibelns texter på
en gång mer välkända och mer främmande. Med det sistnämnda menar
7
Att läsa barnbiblar med genusglasögon.
När vi funderade kring hur urval görs
i barnbiblar var det naturligt att frågor
relaterade till genus blev aktuella. Vi
gjorde en läsning ur ett enkelt genusperspektiv av tio av de barnbiblar som
finns att tillgå idag på svenska, samt
tre andra böcker för barn med motiv
ur bibeln. Vi vill gärna återge något av
vad vi fann, eftersom vi tycker att det
ger belysande och tydliga exempel på
hur medvetenhet (eller omedvetenhet)
om och reflektion kring en viss aspekt
– i det här fallet genus – återspeglas i
de val man gör i barnbibeltexten.
Vår utgångspunkt är att bibeln förmedlar bilder av patriarkala samhällen för länge sedan. Få kvinnor skildras som namngivna och handlande
subjekt och många texter skildrar förtryck av kvinnor som en normal ordning eller påbjuder mäns överordning
och kvinnors underordning. Samtidigt
kan man inte enkelt avfärda detta med
att det tillhör en annan tid som vi nu
lämnat. Förtryckande genusmönster
finns också idag och återskapas ständigt. Om man väljer att inte adressera
frågor om genus när man återger bibelns berättelser kan det uppfattas
som att bibeltexten legitimerar den
ojämlika maktrelation mellan män
och kvinnor som beskrivs. På så sätt
riskerar man att konservera och förstärka dagens ojämlikhet och orättvisor. Om man av ointresse eller omedvetenhet sällan eller aldrig berättar
de berättelser (som faktiskt finns) där
flickor och kvinnor spelar viktiga roller sänder man osunda signaler till
både pojkar och flickor. Om man mer
eller mindre uttalat enbart använder
maskulina bilder av Gud, begränsar
man barnens fantasi – och går miste
om den potential som bibeln ger. I likhet med författarna till Gütersloher
Erzählbibel utgår vi ifrån att bibelns
berättelser om motstånd, befrielse och
nytt liv också gäller från förtryck och
bundenhet i stelnade könsroller.
För att göra vår analys har vi tagit
hjälp av Nina Edgardh Beckman. I
sin artikel Guds tal eller vårt. Vägar
bortom ett inklusivt gudstjänstspråk
(Edgardh Beckman 2003) visar hon
på tre metoder för att arbeta genusmedvetet med språket kring Gud. Den
första är att neutralisera språket – att
8
undvika könsbestämningar av Gud.
Den andra metoden är den kompletterande. Här talar man om och till Gud
både feminint och maskulint och både
kvinnors och mäns erfarenheter får
komma till uttryck. Den tredje modellen, som Edgardh Beckman själv förordar, kallar hon den emancipatoriska,
det vill säga den befriande metoden.
Ett befriande språk försöker varken
neutralisera eller komplettera utan
ifrågasätter ett system. Det ger ett berättelser och bilder som går utanför
det konventionella och överraskar.
I vår läsning sökte vi alla tre metoderna. Som vi väntat omtalas Gud i
de allra flesta barnbiblar, på ett, som
det verkar, helt oproblematiserat sätt,
i enbart maskulina termer. Några enstaka biblar verkar vilja undvika att
könsbestämma Gud genom att sällan
använda pronomen om Gud, till exempel Bibeln för de allra minsta som
enbart omtalar Gud med ordet »Gud«.
Bibel för barn talar ofta om »Herren«
men undviker nästan konsekvent pronomen. När det ändå förekommer är
det maskulint.
Mer nyfikna var vi på hur det skulle
se ut med representationen av manliga
respektive kvinnliga huvudpersoner i
berättelserna. Ett sorgligt men ganska
talande exempel är Mina första bibelberättelser. Av de 30 kapitel som hämtats ur Gamla Testamentet har endast
ett en kvinna som huvudperson (Rut),
fyra-fem berättelser har en kvinna
som spelar en viktig roll. Den enda
gången en kvinna nämns i en rubrik är
det med orden: »Den rätta hustrun för
Isak«. Av 20 namn som nämns i rubrikerna i Bibeln i berättelser och bilder är två kvinnor: »Adam och Eva«
och »Maria och Gabriel«. Även i Barnens bibel är männen i stor majoritet,
men det finns ett något större urval av
kvinnliga karaktärer. Det finns också
exempel på mer balanserade biblar,
även om de är undantag. Bibeln för
de minsta har med många kvinnor genom hela boken. Bibel för barn skapar
(i god Lukasanda), där det är möjligt,
berättelsepar med en kvinna och en
man som huvudpersoner.
Några böcker visar tecken på en fördjupad reflektion kring genus, en
emancipatorisk ansats. Värt att nämna
är sättet att tala om Jesu efterföljare.
Bibel för barn skriver när Jesus kallat
sina tolv lärjungar: »Han hade också
andra vänner som följde honom på
hans vandringar, bland dem många
kvinnor«. (Bibel för barn 155) Bibeln
för de allra minsta använder ordet
»vänner« istället för lärjungar – det
är inte uttalat att de är män. (Bibeln
för de allra minsta 102-104) Ordet
»vänner« används också i berättelsen
om den tomma graven – det är inte uttalat att de är kvinnor. (154-156) På
så sätt upphävs hierarkin, alla som
följde Jesus framstår som lika viktiga.
Denna bok gör också två viktiga val i
berättelsen om skapelsen. Adam och
Eva skapas samtidigt och får gemensamt uppdraget från Gud att ta hand
om världen, och syndafallet beskrivs
kortfattat: »En dag tittade Gud ner
från himlen. Å nej sa Gud. Människorna har förstört min fina värld. Då
kom Gud att tänka på Noa…«
Helt andra val gör De yngstas bibel,
som under rubriken »Medhjälparen«
berättar att människan som Gud hade
skapat hette Adam. När Adam efter
ett tag känner sig ensam gör Gud Eva:
»Eva var precis den som Adam behövde. Hon kunde hjälpa honom med
allt.« Även Min lilla bibel väljer bort
ordet lärjungar till förmån för vänner, här framgår det också tydligt att
vännerna är både kvinnor och män.
Här finns också tänkvärda rubriker
som ger andra perspektiv än de som
vanligtvis ges: »Barnet som kallades glädjen« (om Abram och Sarai)
»Mirjam och prinsessan«, »Den lilla
tjänarinnan« (om Naaman), »Fåraherdens sång« (Ps 23), »Den kärleksfulle
pappan« (liknelsen om den förlorade
sonen).
Ett befriande annorlunda perspektiv finner vi också i en bok som inte
är en barnbibel; När allting var nytt.
RPT Nr 25 Hösten 2012
Gud omtalas här bara som »någon«.
Av bilderna framgår att »någon« är en
skäggig liten farbror, en inte särskilt
ovanlig bild av Gud. Det ovanliga är
snarare att hela skapelsen sker genom
att denna farbror syr, tvättar, målar,
blåser såpbubblor och planterar.
Den här överblicken är på inget sätt
uttömmande eller komplett. Men den
påminner om att det får konsekvenser
att vara oreflekterad kring vad man
väljer att berätta och hur. Och eftersom återberättande alltid innebär tolkning kan skillnaden mellan genusperspektiv eller inte, innebära skillnaden
mellan att förmedla ett budskap som
legitimerar förtyck och orättvisor och
att förmedla budskapet om befrielse
och upprättelse.
Slutord
Att ge barnen berättelser är att ge med
dem en otrolig skatt. Som kristna tror
vi förstås att bibelns berättelser har
en alldeles speciell särställning. De
berättelser man får höra som barn
Bibelfortelling for
barn
av Birgitte Bjørnstad Sæbø
1. Om Bibelfortelling
I begynnelsen var fortellingen.
Fra første blad i Bibelen tas vi med
inn i fortellingen om livets tilblivelse.
Hvorfor er alt skapt? Hvor vi kommer
fra som mennesker? Hvor skal vi?
Hvilke vilkår lever vi under? Bibelen
gir oss ikke nødvendigvis en naturvitenskapelig forklaring på hvordan
verden ble til, men den forteller oss
hvorfor verden ble til. Den forteller
oss om en skapende Gud som elsker
fellesskap, en Gud som er fellesskap i
sin treenighet. Bibelen forteller om en
treenig Gud som aldri slutter å skape,
men som fortsatt er aktivt handlende
og ønsker å prege våre livsfortellinger.
Noen leser Bibelen og dens historier som en samling med regler og
RPT Nr 25 Hösten 2012
bär man ofta med sig, medvetet eller
omedvetet, hela livet. Att det finns ett
antal dilemman förknippat med det
gör på inget sätt att vi ska sluta berätta. Men det borde göra oss mer intresserade av att reflektera över vad,
varför och hur vi berättar. För barnens
skull. Men också för att berika och
fördjupa vår egen tro.
Garcia de Lynam, A, 2000, När allting
var nytt. Örebro: Bokförlaget Libris.
Litteraturförteckning
Klöpper, D & Schiffner, K, 2008, Gütersloher Erzählbibel. Mit Bildern von
Juliana Heidenreich. Gütersloh: Gütersloher Verlagshaus.
Andersson, K & Wernolf, I & Östh, L,
1995, Bibel för barn. Stockholm: Verbum förlag.
Ayres, H, Wright, S A, 2005, Min lilla Bibel. Stockholm: Verbum. förlag
Dalevi, S, 2007, Gud som haver barnen
kär? Barnsyn, gudsbild och Jesusbild
i Barnens bibel och Bibeln i berättelser och bilder. Stockholm: Verbum
förlag.
Harker, J, Phipps M, 2001, Mina första
bibelberättelser. Bath: Parragon.
Hellman-Bergsten, I, 2001, Bibeln för de
minsta. Örebro: Bokförlaget Libris.
Henley, K, 1990: De yngstas bibel. EFSförlaget (senare utgåvor på Verbum).
Maxwell, A S, 1960, Solglitter. Roligt och
lärorikt för flickor och pojkar. Stockholm: Skandinaviska Bokförlaget.
Mœllehave, J, 2006, Bibeln i berättelser
och bilder. Stockholm: Verbum förlag.
Toulmin, S, 2007, Bibeln för de allra
minsta. Örebro: Bokförlaget Libris.
Edgardh Beckman, N, 2003, Guds tal eller vårt. Vägar bortom ett inklusivt
gudstjänstspråk i Årsbok för svenskt
gudstjänstliv. Malmö: Artos & Norma
bokförlag.
Vries, de A, 1974, Barnens bibel. Örebro:
IPC International Publishing Company.
levesett. Hvor ofte har jeg ikke hørt
utsagnet: « ..og denne historien skal
fortelle oss at...» «.. og denne teksten
betyr at..» Fra et fortellersynspunkt
vil jeg peke på at fortellingen er åpen.
Det betyr at vi ikke skal ta den for gitt.
Der er lag på lag, noe å ta med seg for
enhver generasjon i et hvert århundre.
Fortellingens vesen er nettopp at den
ikke er låst til èn fortolkning, èn bestemt forståelse. Om en fortelling får
stå alene uten å bli forklart eller tolket
i etterkant, kan man oppleve at fortellingen kan «lande» litt ulikt hos tilhørerne. Tilhørerne kan sitte igjen med
ulike bilder, ulik innsikt, ulik opplevelse av hva som treffer dem akkurat
nå. Den samme fortelling kan således
tale både til trøst og utfordring, alt
etter hvilken situasjon tilhøreren befinner seg i. Det er en spennende dimensjon ved fortellingens vesen, spesielt når det er Guds Ord vi er samlet
om. Det er Den Hellige Ånds oppgave
å åpne Ordet for den som lytter. Bibelen handler om Gud og mennesker i
tid og rom. Som Harald Hegstad (professor på Menighetsfakultetet i Oslo)
sier i boken «Sammen i forandring:»
«Bibelen er ikke først og fremst en
samling læresetninger, men en fortelling om hva Gud har sagt og gjort
på bestemte tidspunkter i historien
og hvordan mennesker har opplevd
ham.» (s. 13)
Bibelen er full av levd liv, av livsopplevelser med Gud som har satt spor,
skapt forandring og ført til forandring.
Bibelen er en samling fortellinger om
Guds tiltedeværelse i menneskers liv,
fortellinger som måtte fortelles videre. Bibelens form er narrativ. Dr.
Sophia Cavaletti (1917-2011) påpeker at prekenen en gang i tiden mistet
sin oldkirkelige billedform. Det som
erstattet bildene var formler og regler
som de troende skulle lære. Men det er
altså fortellingene som har skapt våre
trosbekjennelser. Vår trosbekjennelse
har sitt utgangspunkt i fortellingen
om Gud som skaper, om inkarnasjo9
nen, om Jesu liv, død og oppstandelse
og apostlene sitt oppdrag i å bringe
evangeliget videre ut til verdens ende.
Dogmene er et sammendrag av fortellingene.
Cavaletti mener videre at vi må tilbake til bildene, for bilder involverer
oss på en annen måte og lar oss trenge
dypere inn i forståelse. Gud ble fortelling. Han gikk inn i tid og rom, fikk
et ansikt, et bilde. Evangelienes beretninger om Jesus forteller oss hvordan
Gud er. Johannesprologen avslutter
slik:
«Ingen har noen gang sett Gud, men
den enbårne, som er Gud, og som er i
Fars favn, han har vist oss hvem han
er.» (Joh.1.18) Jesus er Guds sanne
bilde, og den som har sett Jesus har
sett Gud. Dette betyr at alle fortellingene om Jesus forteller noe om Guds
vesen. Vi kan bli kjent med Gud ved
å lese om og lytte til fortellingene om
ham. I historiene i seg selv ligger det
kunnskap og innsikt og mulighet for
kjennskap til Gud. Historiene i seg
selv er ment å skape tro, slik det står
i Joh.20.30-31: «Jesus gjorde også
mange andre tegn for øynene på disiplene, tegn som det ikke er skrevet
om i denne boken. Men disse er skrevet ned for at dere skal tro at Jesus
er Messias, Guds Sønn, og for at dere
ved troen skal ha liv i hans navn.»
Nettopp dette er den muntlige fortellingens mulighet. Å gjenfortelle Bibelfortellingene på en levende måte,
slik at Jesus blir malt for øynene for
tilhørerne - barn og voksne - og de
kommer til tro, eller får styrket sin
tro.
2. Bilder og lignelser
Jesus snakket mye i bilder og i lignelser. I Matt. 34-35 står det:
«Alt dette sa Jesus i lignelser til folket, og uten lignelser talte han ikke
noe til dem. Slik skulle det bli oppfylt
som er sagt ved profeten: Jeg vil åpne
min munn og tale i bilder, fremsi det
som har vært skjult fra verden ble til.»
Hvorfor snakket Jesus i lignelser?
Kanskje fordi fortellinger og bilder
kan si noe vesentlig om ting som det
både er vanskelig å forklare intellektuelt og som man ofte må bruke
mange ord for å sette navn på. La meg
gi et par eksempler:
10
Når Jesus skal forklare hva Guds rike
er bruker han et bilde. Han snakker
om sennepsfrøet. Sennepsfrøet er et
svært lite frø, men når frøet plantes i
jorda, ligger det i dette lille frøet mulighet for å kunne vokse seg ufattelig
høyt og stort. For tilhørerne var sennepsfrøet kjent, og de kunne se for
seg dette bildet og forstå sammenligningen.
Fortellinger kan også si noe om moral
og etikk uten å si det så direkte. Peter spurte engang Jesus: «Herre, hvor
mange ganger skal min bror kunne
forgå seg mot meg, og jeg likevel tilgi ham» Så mange som sju?» (Matt.
18.21) Jeg tenker nok at Peter syntes
han tok hardt i – Sju ganger er tross
alt mye. Hva svarte Jesus? Han ga
først et «konkret» svar: «Sytti ganger
sju!» hvilket vel er uendelig. Så kunne
Jesus valgt å komme med en formaning til Peter: «Tenk nå på hvor mye
Gud har tilgitt deg! Da burde du også
kunne tilgi andre!» Men istedet fortsatte han med å fortelle en lignelse.
Den historien han forteller setter Peters spørsmål i et annet lys. Uten å
forklare mer tror jeg Peter svært godt
forsto hva Jesus mente.
3. Muntlig fortelling
Vår tid er preget av sterke visuelle
inntrykk. De fleste barn og unge møter daglig massive bilder gjennom TV,
data, dvd, playstation, mobiltelefoner
osv. BarneTV-programmene i dag har
en form der det raskt hoppes fra ett
innslag til ett annet. Et barn som blir
født inn i en slik virkelighet trenger
mer enn noen gang å øve opp evnen
ro, til å dvele over noe over lengre tid.
Og de trenger å øve opp evnen til egen
fantasi. Fortellerformen innbyr til begge disse mulighetene. Gjennom den
muntlige fortellingen blir barn holdt
i ånde bare ved bruk av en engasjert
fortellerstemme og evt. noen enkle
virkemidler. Noen barn kan sitte
oppslukt i en halvtime hvis bare fortellingen er spennende nok. Konsentrasjon er en evne som kan øves opp,
og som er viktig å øve opp. I forhold
til deltagelse gir den muntlige fortellingen, i motsetning til TV-skjermen,
også mulighet for personlig involvering gjennom avbrytelser, spørsmål
og kommentarer. Fortellingen gir en
unik mulighet for at tilhørerne kan
danne sine egne indre bilder og fo-
restillinger. Den gir ingen fasit, men
er åpen i sin form i motsetningen til et
fotografi. Dens eneste begrensinger er
fantasiens. Nettopp derfor bærer fortellingen i seg så mange muligheter.
Bibelfortellingene er i utgangspunktet
gitt oss i muntlig form. Det er ikke
mange hundre år siden vi fikk Bibelen på vårt eget morsmål og folk flest
begynte å lære å lese selv. Før dette
fikk alle Bibelfortellingene fortalt. Vi
trenger å ta tilbake den muntlige formidlingen av Bibelfortellinger. Men
det fordrer at vi som kjenner disse
fortellingene og som har til oppgave å
bringe dem videre, går inn i historiene
på nytt. Vi må ikke ta historiene for
gitt, men ta oss tid, dykke ned i fortellingene, la oss engasjere og berøre,
undre oss. Slik «Ordet ble menneske
og tok bolig iblant oss» (Joh. 1.14),
må vi la Ordet ta bolig i oss. Bare slik
blir det levende formidling.
4. Om ulike læringssyn i kirken
Evangeliene er gitt oss for å skape tro
og gi næring til vår tro. Hvem sitter
på innsikten i troens hemmeligheter?
Tradisjonelt har synet på opplæring i
kirken vært at det er den voksne som
sitter inne med all kunnskapen om
Gud. Barnet er blitt sett på som et «tabula rasa» - en tom tavle som skal fylles med kunnskap. Det er den voksne
som er blitt gitt rollen å skulle fylle
på med det barnet trenger å vite om
troen. De siste 30-40 årene har det
skjedd en stor endring i læringssynet
i kirken i Norge. På 1970-tallet fikk
man et mer sosiokulturelt læringssyn:
Barna måtte vokse i tro gjennom å ta
del i en kristen praksis, f.eks. ta del
i nattverd og andre kirkelige handlinger. Men modellen var fortsatt den
voksne, at barna skulle sosialiseres
inn i en kristen voksen setting. Etter
år 2000 har det skjedd en omfattende
endring i synet på barnet. Barneteologien har vært banebrytende. Nå er det
flere som hevder at det kanskje heller er barnet som har mye å lære oss
voksne, ikke minst om tro. At barna
- nettopp fra sitt ståsted - kan gi oss
voksne innsikter som bare de kan finne. Jesus sa engang:
«Jeg takker deg, Far, himmelens og
jorden Herre, fordi du har skjult dette
for vise o gforstandige, men åpenbart
det for umyndige små. Ja, Far, for
RPT Nr 25 Hösten 2012
dette var din gode vilje.» (Matt. 11.
25-26)
Dette perspektivet innbyr til ydmykhet
i synet på barnet og i trosformidlingen
til barnet. Fra en fortellers ståsted harmoniserer dette godt med tanken om
at fortellingene står godt alene. Fortellingene trenger ikke forklares, gis
et meningsinnhold. Meningen ligger
i fortellingen. Istedet for at fortellingene fortelles og den voksne i etterkant peker på hva barna skal lære av
fortellingen, innbyr dette perspektivet
på formidling heller til større fokus på
felles undring. Hva har barna sett når
man har fortalt? Hvilke bilder fikk de?
Hva hørte de og merket de seg? Hva
kan dette fortelle oss om Jesus, hvordan han er, om Gud?
En levende, billedrik formidling kan
skape det rommet som gjør at barna
deltar i fortellingen og gjør oppdagelser selv, uten at fortellingen blir
forklart. Det er en type innsikt man
kanskje kan risikere å gå glipp av om
man har bestemt hva «teksten skal
bety.» Historiene om Jesus står stødig
alene. Det vi kan bidra med som voksne er bakgrunnskunnskap; forklaring
av vanskelige begrep, at vi selv setter oss inn i hvordan samfunnet var på
den tida, slik at vi kan beskrive forhold, det være seg pengeverdi, hva det
ville si å være spedalsk o.l. som barna
av seg selv ikke har mulighet til å vite
om. Men en fortellers oppgave er ikke
å «forklare» selve fortellingen, men å
«skape bilder» og la fortellingen være
åpen. Så kan vi undre oss sammen både forteller og lytter over hva som
skjer, undre oss sammen med barna.
Kanskje oppdager de noe vi ikke har
sett?
5. «Den gode hyrdes katekese»
Hvilke Bibelfortellinger gir vi barna?
Dette har vært et omdiskutert tema i
Norge de siste årene. Noen mener at
vi må gi barna alle slags fortellinger
fra Bibelen, både fra Det gamle og Det
nye testamentet. Vi kan ikke sensurere
bort viktige sannheter. Barn til alle tider har fått Bibelenes fortellinger fortalt, uansett alder. Det er også viktig at
ikke barna får en bestefarfigur til Gud,
men at de får erfaring ikke minst av
de ulike gammeltestamentlige bilder
som presenteres av Guds vesen.
RPT Nr 25 Hösten 2012
Andre mener at det også er viktig å ta
hensyn til barnets utvikling og modning. Hvordan møter egentlig barna
med sin livlige fantasi de sterke fortellingene? I hvilken grad kan barn
forstå abstrakte bilder? Har barna spesielle behov i sin gudsrelasjon? Nyere
studier av barns åndelige, emosjonelle
og intellektuelle utvikling gjør at man
stiller spørsmålene på en annen måte,
utifra barnets perspektiv. Dette i sin
tur kan gi føringer både til hvilke Bibelfortellinger vi velger ut og hvordan
vi pedagogisk legger de frem for at
barna kan forstå innholdet.
få møte Guds ubetingede omsorg og
kjærlighet. Barnet har ubegrenset mulighet til å bli glad i Gud.
Sophia Cavaletti, som jeg tidligere har
nevnt i denne artikkelen, var den som
fremmet disse tankene først. Cavaletti
var elev av den italienske pedagogen
Maria Montessori (1870- 1952). Montessorri la vekt på de sensitive fasene
i barns utvilkling. Hun kom fram til at
barn, har både generell interesse for,
og følsomhet for å lære innen bestemte fagområder, avhengig av alder. Det
viktige er derfor å stimulere til de fag
barna i enhver alder har spesiell interesse for og anlegg for å lære. Sophia
Cavaletti var, som Montesorris elev,
opptatt av barns åndelige utvikling,
og forsket på om noen av disse funnene også kunne ha overføringsverdi
til denne siden av livet. Hun forsket
på barn over mange år og mente å se
at barn også synes å ha åndelige sensitive faser. Slik barnets utviklingsmessige behov må dekkes for at ikke
barnet skal bli skadelidende, slik må
også barns åndelige behov ivaretas til
gitte aldre. Alle vet hvor viktig det er
med barnets tilknytning det første leveår. En baby trenger ikke bare mat
og drikke. Uten kjærlighet og nærhet
har man sett at barn kan dø. Om de
grunnleggende behov ikke dekkes, vil
det prege et barn videre i livet.
Jeg nevnte tidligere i denne artikkelen at Jesus ofte snakket i lignelser.
I sin trosopplæring blir fortellingen
om «Den gode hyrde» et hovedmotiv
for Cavaletti. Hun kaller det for «Den
gode hyrdes katekese.» Lignelsen
om «Den gode hyrde» kan anvendes
på ulike måter avhengig av alder, og
lignelsen rommer trossannheter som
barn trenger, avhengig av alder.
På samme måte påviser Cavaletti at
barn også har ulike åndelige behov
til visse stadier i livet. De har behov
i sitt forhold til Gud som må dekkes
for at barnet skal få en sunn og trygg
tro videre. Søndagsskolen i Norge og
Sverige har bygget sitt barneteologiske grunnlag mye på hennes tanker.
(www.Skatten.nu) Kort sammenfattet
dreier det seg om dette:
Fram til ca. 5-årsalder er det åndelige behovet trygghet, å være omfavnet. I sin gudsrelasjon trenger barna å
Fra ca. 6-9 år er barnets behov at
denne ubetingede kjærligheten også
er en kjærlighet som tilgir. Barnet får
mer begrep om tid og rom og kan forstå seg selv i tiden og frelseshistorien.
Det forstår seg selv som mer ansvarlig, og får derfor mer behov for forsoning og tilgivelse.
Fra ca 10 år blir etterfølgelsesperspektivet sterkere. Jesus blir et ideal,
en man vil følge videre i livet.
Den gode hyrde elsker sauene sine.
Hyrden vil ikke miste en eneste en,
men går alltid på leting hvis en sau blir
borte. Hyrdelignelsen svarer på det
behovet 5-åringen har for å bli elsket
ubetinget, bare ved å være til, samt den
totale trygghet i at hyrden alltid finner igjen sauen om den har blitt borte.
Fra ca. 6-årsalder får hyrdelignelsen
et nytt perspektiv. Den gode hyrde gir
sitt liv for sauene. Selv om sauen har
gått seg bort, gir ikke hyrden den opp.
Derimot leter hyrden etter den til han
finner den, tilgir, gleder seg, og tar
sauen inn igjen i flokken. Guds tilgivelse er urokkelig. Guds mulighet og
uendelige nåde er at vi alltid kan få en
ny start. For eldre barn kan hyrdelignelsen få enda et nytt perspektiv: Den
gode hyrde vet hva sauene trenger.
Hyrden leder til vann, grønt gress og
hvile. Hyrden blir, som følge av gode
erfaringer, veilederen som barnet vil
følge og ha som ideal.
6. Barnet og de vanskelige Bibelfortellingene
Hvilke fortellinger skal vi da gi barna? Hva med alle de vanskelige gudsbildene i GT? Er det riktig å innføre
historien om Abraham som, på Guds
befaling, legger ved på offerstedet og
tenker å ofre sin sønn Isak, for en sju11
åring? Hva vil det i tilfelle gjøre med
barnets gudsbilde? Dette ble debattert
i avisen Vårt Land i Norge i 2004 , da
en kunstner planla å ha denne fortellingen som et av glassmalerimotivene
i en kirke. Biskopen ville sette en
stopper for dette motivet. Kunstneren
på sin side mente at Bibelfortellingen
uansett ikke kunne måles opp mot alt
hva barn og unge ble utsatt for gjennom TV. Men det som var problematisk, mente biskopen, var at volden
i dette tilfelle ble tillagt Gud. (Geir
Ove Fonn: «Biskopen sier nei til Abraham.» Vårt Land, 12.02.2004)
Det er viktig at en slik debatt kommer på dagsorden. Det tas altfor lett
på hvilke fortellinger man gir barna i
mange sammenhenger. Det kan videre
synes noen ganger altfor lett å fortelle
Bibelens fortellinger med dramatisk
malerisk penn, uten tanke på hva som
egentlig står og hvilket inntrykk fortellingene gjør på barna. Har man ikke
selv «vært der», og gjenoppfrisket
fortellingen for seg selv, er det lett å
«miste gangsynet» for hvor sterkt en
historie kan berøre.
Det er ulike syn på hvordan man skal
forstå de vanskelige gammeltestamentlige gudsbildene. Denne artikkelens omgang gir meg ikke mulighet til
å gå dypere inn i denne problemstillingen, men Torborg Aalen Lenderts
har begitt seg i kast med spørsmålene
om de vanskelige gudsbildene i Bibelen. Hun sier i sin bok «Når glassflaten brister. Om brytningen mellom
troen og livet.»:
«Det er Jesus som er tolkningsnøkkelen. Det er han som gir oss brillene
til å se GT i rett perspektiv - samtidig som brytningene om bibelsyn ikke
dermed opphører.» (s. 84)
Det viktige er at vi blir oss bevisst å
stille dette spørsmålet:
Hvilke Bibelfortellinger gir vi barna?
Hvorfor?
Hvilke forestillinger om Gud skapes i
barna på bakgrunn av de fortellingene
vi gir dem? Skaper de et gudsbilde
preget av trygghet og tillit?
Møter de den sanne, hellige og kjærlighetsfulle Gud, slik vi møter ham i
Jesus Kristus?
Hvilke fortellinger bringer dem nærmere Gud?
7. Pedagogiske hensyn i formidlingssituasjonen
«Av de bibelske tekstene har fortellingstekstene vist seg å være særlig
velegnede for undring. Gjennom fortellingene møter barna menneskers
troshistorie. De møter karakterer som
lykkes eller mislykkes. Som i det ene
øyeblikket framstår som helter. Og i
det neste som forbryterer eller tapere.
Fortellingstekstene stor helt sentralt i
barnas trosopplæring i gammeltestamentlig tid. De var med å forme barnas identitet som del av Guds folk.»
(www. Skatten.no. s. 5 i «Barneteologisk og pedagogisk grunnlag i Søndagsskolen» ved Odd Ketil Sæbø)
Fortellingstekstene i Bibelen har alltid stått sentralt i trosformidlingene.
Men barn trenger at fortellingene blir
tilrettelagt på ulike måter pedagogisk
og metodisk for at de skal kunne få
med seg innholdet. Dette gir føringer
for hvordan vi forteller ulike Bibelfortellinger.
Mange av Bibelfortellingene bærer i
seg mye håp. I evangeliefortellingene
griper Jesus ofte inn og skaper en
forandring i det som er blitt vanskelig. For barn styrker det troen på egen
overlevelsesevne. Man er ikke alene i
verden. Jesus er med, alltid. I GT er
det mange heltehistorier, akkurat som
i eventyrene. Helten oppfyller barns
ønske om å beseire.
Fram til ca 3 år viser det seg at fortelling alene ikke det beste uttrykket.
Fortellingen i seg selv er for abstrakt
til at barna klarer å ta fortellingen inn.
Barna trenger i tillegg visuelle uttrykk
som flanellograf, bilder, dans, dukketeater, figurer, musikk for å kunne
få tak i innholdet i fortellingen. Ved å
fortelle historien gjennom enkle konkreter vil barna i denne alderen ha en
mye større sjanse til å få med seg det
som skjer. Både synet og hørselen tilsammen gir forståelse.
Det finnes mange personer i Bibelen å
identifisere seg med - enten man føler
seg stor eller liten - inni eller utenpå.
Barn fra 4-6 år kan gripe enkle historier med få karakterer, repetisjon og
en enkel problemstiling. Det betyr at
12
hvis man velger å fortelle en fortelling
fra evangeliene, har det ingen hensikt
å nevne navnene på alle Jesu disipler... Det vil bare virke forvirrende.
Forøvrig har barn i denne alderen stor
glede av selv få utfolde seg fysisk og
delta i fortellingen. Dette vil jeg komme tilbake til.
Barn fra 7-10 år kan ta mer fokus innover med tydelige bilder og beskrivelser, hvilket fører til at fortelleren kan
ha mer dynamikk og være rett på sak.
Barna er i denne alderen åpne for det
magiske. I Bibelen er det mye magisk
og overnaturlig. Jesus helbreder både
lamme og blinde, han vekker døde til
live og lar fem brød og to fisker mette 5000 mennesker. Det er duket for
store opplevelser for barna i denne alderen i møte med Jesu guddommelige
evner!
Barna har gjerne selv et svart/hvittfokus. Mennesker er gode eller onde,
snille eller slemme, slik heltene gjerne
presenteres i GT. Abraham og Moses,
David og Goliat, Daniel i løvehulen...
GT har mange helteskikkelser barna
gjerne vil kunne identifisere seg med.
I NT er Jesus den store helten, men
det finnes mange andre helter mellom
linjene også.
11-13-åringer kan ta inn mer undertekst og historier med flere personer
og mer kompleksitet.
8. Å gjøre fortellingen til din
Du har valgt en Bibelfortelling. Du
har tenkt bevisst gjennom hvorfor du
velger denne fortellingen. Hvordan
skal du så gå frem for å lære deg fortellingen? Vi husker best det vi selv
har opplevd. Hendelser som har gjort
inntrykk kan vi lett ta frem i minnet
og male frem for andre, selv om det
er gått ti år siden det faktisk skjedde.
Det er fordi vi bærer bildene inni oss;
synet, smaken, lukten, det vi hørte og
det vi kjente... Hvordan skal vi gjøre
Bibelfortellinger levende? Vi var jo
ikke tilstede. Dessuten skjedde alt for
så lenge siden at det er vanskelig å
sette seg inn i hvordan alt kunne være.
Eller er det det?
Min erfaring er at kulturer er ulike,
men mennesker er de samme. De samme temaene går igjen. Vi bærer med
oss de samme følelser som mennesket
RPT Nr 25 Hösten 2012
alltid har gjort. Bibelen selv er et slående eksempel på det. Her beskrives
historier der mennesker elsker, hater,
gjør gale ting, angrer. Her finnes utroskap og svik, side om side med hjelpsomhet, gjestfrihet og varme.
Tenk deg at du har hørt en god historie
av naboen. Du lo deg skakk da naboen
fortalte. Han skildret det så levende at
du så det alt sammen for deg og fikk
nærmest frysninger på kroppen! Dagen etter treffer du en felles bekjent
og klarer ikke dy deg for å fortelle
historien videre. Hvordan gjør du det?
Hvis du ønsker å få frem den samme
reaksjonen hos denne personen, må
du selvfølgelig male situasjonen like
levende som du fikk den fortalt. Det
er fullt mulig å gi et kort resymè, men
da oppnår du antakelig ikke den reaksjonen du ønsker. Bare når du selv
går inn i den andres historie og byr på
din egen fortellerstemme og ditt eget
engasjement, skaper man bilder.
Med samme engasjement og respekt
for historien utfordres vi som skal fortelle Bibelfortellingene å gå inn i disse fortellingene. Mange fortellinger i
Bibelen er levende godt fortalt, med
detaljer og mange beskrivelser. Andre fortellinger er nesten i overkant
knappe. De er så korte at det er lett
å gå glipp av hva som egentlig står
og hvordan den situasjonen er som
beskrives. Utfordringen er at vi ofte
kjenner historiene så godt. Vi vet hva
de handler om og har kanskje mistet
den nyfikenheten og undringen man
som helt ny Bibelleser kan ha i møte
med disse sterke tekstene. Vi tar hendelsene for gitt, men har kanskje aldri
«vært der?»
En fortellers utfordring og mulighet er
å gjøre fortellingen til din, på samme
måte som du gjør andres fortellinger
til dine. Du må komme på innsiden
av Bibelfortellingen, slik at du har
bildene inni deg. På den måten vil
du kunne gjenfortelle med et engasjement som kommer innenfra, og du
vil kunne male situasjonsbeskrivelser,
slik at de som lytter ser det hele for
seg inni hodet sitt. Med en slik måte å
lære fortellinger på vil du også kunne
huske historiene mye bedre, og over
lengre tid.
RPT Nr 25 Hösten 2012
9. Barn og metodiske tips i fortellerstunden
Det sies at barn har en konsentrasjonsevne som er like lang som deres alder. Det betyr i tilfelle at en 3-åring
kan sitte stille i 3 minutter, en 5-åring
i fem minutter uten at det skjer noe
annet enn at de lytter til en fortelling.
Men så må det skje noe nytt, en endring, noe som vekker og holder deres
oppmerksomhet fast. Barn er ulike og
har ulik utviklet konsentrasjonsevne,
så dette stemmer nok ikke alltid med
virkeligheten. Erfaringsmessig er det
likevel lurt som forteller å ha forberedt
noen metodiske grep som man kan ha
i bakhånd. Her er noen eksempler:
Å la barna få delta i fortellingen, f.eks
ved å være med å rope sammen med
deg som forteller. Det er flere steder
i evangeliene at enkeltmennesker roper. Eks: «Jesus, Mester, miskunn deg
over oss!»
Å lage illustrerende lyder som passer
inn i fortellingen, med instrumenter
eller med kroppen. Eks. lage regndråper ved å trippe med fingrene på en
tromme eller på knærne.
Finn en gjenstand i fortellingen som
kan hjelpe deg.
Epilog
Man blir ingen god forteller ved å lese
seg til det. Det beste er å delta på et
fortellerkurs. Forøvrig er det ingen annen vei utenom enn å praktisere, hive
seg utpå og fortelle om igjen og om
igjen. Men da kan man også få erfare
at man kan skape magiske øyeblikk,
der man som forteller og tilhører ”ser”
inn i samme fortelling og erfarer at det
blir «kino i hodet», som et barn så fint
uttrykte det.
Litteratur:
Birkedal, Hegstad, Lannem: Sammen i
forandring.
Torborg Aalen Leenderts:«Når glassflaten
brister. Om brytningen mellom troen
og livet.»
http://skatten.nu
Vårt Land, 12.02.2004: Geir Ove Fonn:
«Biskopen sier nei til Abraham.»
Lese inn bøker: Var med og leste inn den
nyeste Bibeloversettelsen i Norge 2011 på
Jeg har utdannelse innen musikk, fortel- lydbok og har ellers lest inn lydbøker for
ling, kristendom, dans og pedagogikk og andre prosjekter.
videreutdannelse i Integrativ terapi fra
Europeisk Akademi for psykososial helse Komponist: Ved siden av å fortelle skriver
i Düsseldorf. Siden 2001 har jeg jobbet fre- jeg instrumentalmusikk og sanger; barlance og hatt mitt eget firma, kalt Kreativ nesanger til et hørespill utgitt av Søndagsskolen Norge og sanger til juleforestilFormidling. www.kreativformidling.no.
lingen: «Minsten, gjeterjenta og den nye
Jeg holder kurs, er scenekunstner som for- kongen». Noen av musikkstykkene er del
teller, musiker og sanger, leser inn bøker av enkelte forestillinger. Jeg holder også
og skriver selv musikk. I tillegg har jeg en kulturkvelder og minikonserter.
privat terapipraksis. Ved siden av dette har
jeg en deltidsstilling som Høyskolelektor II Integrativ terapeut: Praksis i Oslo som
på Det teologiske Menighetsfakultet i Oslo, integrativ terapeut, som er en form for
hvor jeg arbeider på praktikum med tema: psykoterapi/ samtaleterapi.
«Muntlighet og personlig uttrykk»
Priser: Bibelprisen 2003 for forestilling-
Litt om meg selv:
Kurs: I mitt arbeid holder jeg praktiske kurs en «Bare smågutter, men...; Emmausprii: - fortelling; - tekstlesing; drama; organis- sen 2006 for boka: «De store ordene».
asjonsutvikling m.m. over hele landet.
Ta gjerne kontakt! Hjemmeside: www.
Scenekunst: Fortellerforestillinger av ulik kreativformidling.no – e-post: post@
lengde; turneer i «Den kulturelle skolesek- kreativformidling.no
ken» med ulike forestillinger i barne-og
ungdomsskolen. Nå lager jeg forestillinger Birgitte Bjørnstad Sæbø
tilpasset alle aldersgrupper.
13
Barnens Katedral
alla barnen i Upptäckarna.
Kerstin Andeby, musiker/pedagog
och Uttryckande Konstteapeut
”Jo, upptäckarna det är vi, som har
skogen som upptäckeri”.
är en av fyra distriktskyrkor i Norrstrands församling i Karlstad.
Kroppkärrs­
kyrkan från 1973 återinvigdes 1999 och fick samtidigt ett nytt
arbetssätt med namnet Barnens Katedral. Det är en kyrka där allt arbete utgår från barnets frågor och undringar,
och där alla åldrar ingår i målgruppen.
Med barnet som förebild försöker vi
locka fram barnet i oss alla, det nyfikna barnet som gärna vill ta till sig
budskapet via fler uttrycksätt än det
talade. Arbetslaget består just nu av
åtta personer, huvudsakligen präster
och pedagoger. Här ett litet smakprov:
Det var en gång en kyrka…1
I den lilla staden bodde Ida och Viktor, de var syskon och båda två gick
på dagis varje dag. Ida var 5 år, snart
6, och Gustav 31/2 år. När Ida och
Gustav var på dagis passade deras
föräldrar på att gå och jobba. Hela
veckan rullade på så. Utom på torsdag eftermiddag, då slutade Gustav
och Idas mamma klockan tolv. Då
kom hon och hämtade dem direkt efter
lunchen.
”På med mössa tröja och sandal, vi
ska gå till Barnens Katedral!!!” diktade Ida när hon dukade av efter maten.
”Vadå barnens katedral?” undrade
Måns som just skulle gå med dom andra barnen in på vilan.
”Det är ju våran kyrka ju!” sa Ida
med en självklar min.
”På med mössa tröja och sandal, vi
ska gå till Barnens Katedraaaaal!”
ropade Ida och Viktor med en mun
när de glada i kroppen hoppade in i
bilen med mamma som skulle ta dom
till Barnens Katedral.
När de körde upp på parkeringen såg
Ida och Viktor redan på långt håll att
de andra barnen och deras föräldrar hade samlats på gården utanför
kyrkan. De såg också att Annika och
Gun-Britt stod där beredda med varsin packad ryggsäck för att ta emot
1
Artikel tidigare införd i Dagboken
2005, Verbum.
14
Det är Ida som rimmar igen, hon brukar ofta svara så när någon vuxen frågar. Hon brukar hitta på egna ord
som hon tycker passar. För hon har
ju kommit på att ute i skogen, där blir
man förundrad varje gång över allt
som finns. Det tar aldrig slut, det fylls
på som i ett skafferi tycker hon. Men
man måste ta hand om det och inte
slarva med det som finns i naturen för
då blir det skadat och då blir det inget
upptäckeri längre, då blir det ett….
soptipperi….
”Vi är ute varje gång, vi gör nästan
allt som man kan göra inne, fast ute”,
brukar Viktor säga när någon frågar
vad upptäckarna är för något.
Det är inte bara på torsdagarna som
Ida och Viktor går till Barnens Katedral, ganska ofta går de dit också på
söndagarna. Det är ju ganska bra för
då kan pappa gå med.
Förra söndagen var hela familjen där,
då var det fullt i kyrkan och längst
framme i koret var det massor av barn
och några föräldrar som hade varit
i kyrkan hela dan för att lära sej en
massa nya sånger. Nu när vi kom,
fick vi också lära oss dom nya sångerna. Ida och Viktor tyckte det var
så kul när dom upptäckte att det var
två tjejer från deras skola som sjöng
solo, sen fick hela kyrkan härma. När
Ida och Viktor kom hem, fortsatte de
att sjunga. Ida och Viktor sjöng först,
sen härmade mamma och pappa. Det
var tur att Ida och Viktor hade lärt
sej orden till sångerna för dom hade
mamma och pappa redan glömt. Men
nu sjöng barnen före, så det skulle bli
enklare för föräldrarna. Mamma och
pappa blev alldeles rosiga om kinderna, dessutom varma och svettiga, för
till en av sångerna skulle man röra sig
med danssteg. Det gjorde nu mamma
och pappa, som till och med hittade
på en egen dans till sångerna, som
dom nu kunde jättebra.
Det är många som frågar Ida och
Viktor vad dom gör i Barnens Katedral, därför pratar de med varandra
om det dom minns från sina första år
i Katedralen. Minns du när vaktparaden gick runt på gatorna här och
spelade och jättemånga barn gick i en
lång rad med ballonger och flaggor
och sjöng
”Klockorna ringer bing bång
bing bing bång
kom och var med och sjung med
i vår sång
med händerna klappar vi nu på
en gång
i Barnens Katedral….”
De vuxna hurrade, och man satte upp
en ny skylt på kyrkan. Varken Ida eller Viktor kunde läsa, men dom kunde
ändå se i tidningen att nu var det något som hände i Barnens Katedral.
Ida sa när hon såg bilden i tidningen:
”Mamma, där är min kyrka”! Mamma berättade att hon hade hört att till
Barnens Katedral kunde både stora
och små komma, och prästen hade lovat att det som hon sa skulle alla kunna förstå, oavsett hur många år man
var. Hon sa att alla måste vi bli som
barn för att komma till himmelriket,
det hade Jesus själv sagt. Hon sa till
och med att alla vuxna skulle kolla in
alla barnen, för de kan så mycket som
de vuxna har glömt.
Vi får ofta visa vad vi tänker genom att
t.ex. dansa, spela teater, göra sånger,
berätta eller måla på ett papper och
sätta upp med tejp på kyrkväggen, eller skriva något vi tänker på. Mamma
och pappa är så ovana att man får
göra sånt i kyrkan, så de ser nästan
lite blyga ut när vi ska gå och sätta
upp våra bilder. Bilderna får sitta
kvar i kyrkan hela veckan, så att alla
som kommer får se vad vi tänkte. På
så sätt lever ju tankarna och idéerna
längre än bara på söndagen. Ibland
får vi med oss något när vi går hem
ifrån kyrkan, det kan vara en liten
kom ihåg-lapp som man kan stoppa
i fickan för att påminna sig själv om
något som vi pratat om.
Eller en annan gång när vi fick tänka
efter vad tröst var för något, då hade
dom gjort som ett radioprogram och
intervjuat en massa människor om
vad tröst var för dem. Då minns jag
att det var en flicka som sa att hon
ofta fick trösta sin mamma. Ida försöker också komma ihåg det som mamma berättar för henne om när hon var
bebis. Då fick hon gå med mamma på
spädbarnsrytmik. Vi sjöng och dansade. Mamma säger att jag kan dom
RPT Nr 25 Hösten 2012
sångerna än. Hon säger att det syns
på mej att jag mår gott när jag hör
dom nu, fast jag har blivit 5 år, snart
6. När jag var bebis fick jag vara med
längst framme i koret och lyssna på
hur de olika ljuden lät, och hur vackert det lät när alla mammor sjöng till
alla bebisarna:
” Lilla barn välkommen till världen
lilla barn välkommen till vår
jord…”
Det finns mycket att berätta om hur
det är i min kyrka, tänker Ida, men
allt det får vi spara till en annan gång.
Nu kom kvällen och Ida och Viktor
skulle gå till sängs. De sover i varsitt
rum, och mamma och pappa kommer
och säger godnatt först när de ligger
i sängen.
Men just den här kvällen kände Ida sig
på bushumör. Hon ville berätta ruskiga, hemska saker för att skrämma sin
bror. Mamma kom för att lugna Viktor.
Ida kände plötsligt att hon också hade
skrämt upp sej själv. Mamma var hos
Viktor, och Ida tyckte att pappa skulle
komma till henne. Ida och pappa pratade en stund, samtidigt som Ida la
sina kläder på stolen bredvid sängen.
”Titta jag hade nåt i fickan!” Ida höll
det lilla röda hjärtat framför pappas
näsa, ”kommer du ihåg, vi sjöng det
som står på hjärtat i kyrkan idag”!
Det var det lilla hjärtat som de hade
fått med sig från kyrkan.
Låter det som en saga?
En ”barnsäkrad kyrka”?
Javisst, men det är faktiskt sant!
Man kan barnsäkra spis, eluttag, knivlådor och kemikalieskåp. Kan man
också barnsäkra en gudstjänst? En utmanande tanke! I allt vad vi säger och
gör skulle vi vara alldeles säkra på att
oavsett ålder skulle man få med sig
något av det kristna budskapet som vi
vill ge, i förståelse eller med en upplevelse. Kan vi ge barnen tillträde till
de vuxnas finrum? Vi ville låta barnen
vara kvar i kyrkan hela gudstjänsten, och inte köra ut dom på en given
signal till andra aktiviteter. Tänk dig
tvärtom, att de vuxna skulle förpassas
ut mitt på söndagen, liksom bli berövad på högtiden, och bli berövad på
tillfällen att möta anden. Barnen har
ju lika stort behov som dom vuxna
att få komma till mötet, både med sej
själva och med Gud. Kan vi ge dem
de förutsättningarna? Det krävs vuxna
som talar ett språk som är barnens.
Inte med barnspråk, utan barnens egna
uttrycksätt som inte alltid bara är det
talade språket. Det talade språket talar
till intellektet. Kroppens alla möjligheter till uttryck talar till fler sinnen.
Om man inte blir berörd av en sinnlig
upplevelse, hur långt har man då inte
kvar till att bli som ett barn? Och hur
långt blir det då till himmelriket?
Den 1 oktober 1999 invigdes Barnens
Katedral i Karlstad. En av fyra distriktskyrkor i Norrstrands församling
fick uppdraget att starta ett projekt
där barnen skulle få komma i första
rummet. Några år innan hade berörd
personal och förtroendevalda varit på
studiebesök i Tammerfors, och där
stött på en övergiven industrikyrka
som skänkts till barnverksamheten.
Den kallades Barnens Katedral, och
tog emot besök ifrån dagis och skola
vissa veckor per termin. Besöket inspirerade, och gjorde att Kroppkärrskyrkan fick uppdraget att bli Barnens
Katedral i Karlstad. I personalgruppen
startar nu ett mycket kreativt och nydanande arbete, inte utan bekymmer,
då många undrar vad förändringen
kommer att innebära. Alla vana kyrkobesökare undrar självklart om dom
vuxna får plats längre. Det är personalen i distriktet som får fundera nu. Vad
är det som blir annorlunda nu jämfört
med hur vi alltid har jobbat med barn
och familj i kyrkan?
Man beslöt att invigningen 1999 var
startskottet för att tillsammans börja
”Vad står det på hjärtat?” frågade
Ida.
Pappa läste:
”Känn ingen oro känn ingen ängslan,
den som har Gud kan ingenting sakna”. Ida sjöng med pappa som också
hade letat upp sitt hjärta ur fickan.
Båda två sjöng sången och det lät så
fint när Ida och pappa sjöng. Tydligen
hördes det in till Viktors rum också,
för Ida kunde höra hur mamma och
Viktor också sjöng med. Nu kunde alla
fyra avsluta dagen med att trösta sig
själva ”Känn ingen oro….” Strax sov
både Viktor och Ida, och mamma och
pappa nickade till varandra i samförstånd, och förstod att denna sång
skulle komma att bli använd många,
många gånger!
RPT Nr 25 Hösten 2012
bygga Barnens Katedral. Kroppkärrskyrkan, byggd i tidstypisk stil 1973
skulle aldrig få någon att tänka på en
katedral. En katedral får oss att tänka
på höga fönster, stenpelare och torn
upp mot himlen. Barnens Katedral
kom istället att stå för höga visioner
och grundade värden och fantasifulla
och utsmyckade idéer. Med Barnens
Katedral öppnas porten till nya spännande möjligheter.
Vägen till ett nytt arbetssätt
Äntligen förstod vi, alla vi åtta i arbetslaget, äntligen kunde vi säga och
mena det, ”vi satsar på barnen!” Hur
ofta kunde vi höra det sägas ute i samhället? Jo vi hade hört det förut, men
menade man det verkligen? Kanske
ibland, på de vuxnas villkor. Men fullt
ut och i sanning ville vi nu att barnen
skulle få bli det viktigaste för oss, i alla
steg. Inget i kyrkan skulle få bli viktigare och gå före. Vi började tycka att
15
det lät futtigt när man pratade om Barnens Dag, det skulle vara barnens dag
varje dag här. Vi hade många samtal
om hur Jesus egentligen menade när
han tog barnen i famnen och välsignade dem. Berättelsen återkommer ofta
i arbetslaget, och har betytt mycket
för hur vi ser på och möter barn. ”Du
måste bli som ett barn för att komma
till himmelriket”. Detta är kanske
det viktigaste som Jesus sa. Alla bör
få chansen att återerövra barnet i sej.
Barnet har en fantastisk förmåga till
uttryck, fantasi, spontanitet och upptäckarglädje. Därför blir barnet som
förebild en självklar gemensam värdegrund i vårt arbete. Barnets närhet
till sina känslor, nyfikenheten som
formar de kloka frågorna, barns sätt
att fokusera på det de just upplever;
allt detta och mycket mer är förmågor
som vi vuxna haft en gång, men som
kommit bort någonstans på vägen.
Att, med hjälp av barnen få återknyta
kontakten med dessa kvalitéer och
möjligheter, tror vi skulle leda till en
värld som på många sätt påminner om
det himmelrike som Jesus talar om.
Kan de stora lyssna på de små?
Utifrån barnens perspektiv är det alltid gudstjänst. I varje möte talar Gud.
Därför blir mötet i vardagen lika viktigt som mötet på söndagen. Barnkörens onsdagsövning är lika viktig
som söndagens sånginsats. Barnkören
finns med i gudstjänsten för att vara
förebilder för de vuxna, eller som
försångare för att lära ut sånger, och
locka alla till medverkan. Barnen gör
att gudstjänsten fortsätter när man
kommer hem. Barnens föräldrar delar
upplevelsen, och det får konsekvenser
också när vi kommer hem. Barnens
Katedral blir en mötesplats för alla
åldrar. Vi möts där på lika villkor, eller som Jacob, 10 år sa inför en söndag när vi skulle fira mässa: ”Vi delar
inte bara ett och samma bröd, vi delar
sången, orden, tystnaden ja nästan allt
som finns, och vi delar lika!”
Bibeläventyret
av Elisabeth Svedinger, Regionansvarig för Bibeläventyret i Stockholm
Vad är idén med Bibeläventyret?
”Bibeläventyret är Bibelsällskapets
skolsatsning i Sverige”, står det på
Svenska Bibelsällskapets hemsida.
Bibelsällskapet är en ekumenisk ideell förening, som varit verksam i vårt
land sedan 1815. Dess mål är att göra
Bibeln känd och använd både i vårt
land och internationellt. Här kommer
Bibeläventyret in med sin särskilda
inriktning på det pedagogiska uppdraget att nå den uppväxande generationen med kunskap om Bibeln. Det
är bakgrunden till att Bibelsällskapet
valt att använda sig av Bibeläventyret
för att därmed stödja arbetet med att
ge elever i skolan grundläggande kunskap om Bibeln och dess berättelser
på ett levande och intresseskapande
sätt.
Bibeläventyret är framtaget för att
brukas i barnens vardag i klassrummet och har inte utformats för att användas i t.ex. kyrkornas barnundervisning.
Bibelsällskapets vision är att genom
Bibeläventyet kunna erbjuda alla elever i årskurserna 4 och 5 en grundläggande bibelkunskap, dvs. totalt ca 200
000. I dag genomförs ca 1 200 bibeläventyr per år för ca 30 000 elever. Det
är alltså en betydande del av svenska
16
ungdomar som varje år får tillfälle att
möta Bibeläventyrets spännande men
samtidigt icke-konfessionella sätta att
arbeta med bibeltexter.
Förtroendeskapande kontakter
Att komma in i skolan bygger på förtroende. Det räcker inte att LÄSA om
Bibeläventyret – det måste ses och
upplevas. Man behöver ett smakprov ”live” för att kunna förstå vad
det handlar om och hur det fungerar.
Detta gör informationsarbetet både
energi- och tidskrävande.
För att visionen ska bli verklighet behövs information/demonstrationsinsatser både mot kyrkor och kyrkliga
organisationer på alla nivåer och mot
den lokala skolledningen och lärarna
men också mot myndigheter på alla
nivåer. När vi genom detta informationsarbete och ofta många personliga
samtal har lyckats bygga upp ett förtroende är det dags för oss att inleda
arbetet med Bibeläventyret, för att ”få
det att hända” som vårt arbete syftar
till – alltså att våra utbildade instruktörer håller lektioner i klassrummen.
Det är ju detta som är fokus för våra
insatser.
Våra insatser mot kyrkan
Våra insatser i skolan sker i nära samverkan med den lokala församlingen.
Därför söker vi informera och förevisa materialet på personalmöten, i
kyrkoråd, ekumeniska råd, på konferenser och utbildningsinstitutioner
osv. Det är en styrka för Bibeläventyret att människor i alla kyrkliga
sammanhang känner till detta pedagogiska material för kyrkan att bruka i
sina skolkontakter. Vi rekryterar våra
instruktörer från alla personalgrupper
inom kyrkan. Många som älskar att
undervisa och berätta bibelberättelser
för barn välkomnar ett så genomtänkt
och mot skolan väl fungerade undervisningsprogram. Att skolan efterfrågar Bibeläventyret är en utmaning för
kyrkan och ställer frågor om prioritering av uppgifter på sin spets.
BibeläventyrsInstruktör blir man genom att gå en 4 dagars internatkurs.
Vi räknar med att behöva utbilda ytterligare 300 instruktörer under de
närmaster två åren
Våra insatser mot skolan:
Det kontaktskapande arbetet med
skolan sker i första hand genom våra
RPT Nr 25 Hösten 2012
instruktörer i deras skolkontakter. Enligt vår erfarenhet är detta det bästa
sättet att på ett naturligt sätt skapa
förtroende. Vi har också uppvaktat
utbildningsdepartement och skolverket samt i många år deltagit på läromedelsmässan i Älvsjö. Förra året
tillsatte vi en referensgrupp för skolkontakter bestående av rektorer, lärare
från lärarutbildningen, mellanstadielärare och läromedelsförfattare. Med
hjälp av denna grupp togs ett särskilt
informationsmaterial riktat mot beslutsfattare i skolans värld fram. Vi
tror att detta material ska hjälpa oss att
ta ännu större kliv in i skolans värld,
t.ex. öppna upp för information i rektorssamlingar och lärarutbildningar.
Vad är det specifika med Bibeläventyret?
Vi ser oss själva som en experthjälp
för lärare i religionskunskapen.
Många lärare upplever att de inte har
tillräcklig kunskap själva och uppskattar mycket att få slappna av och
slippa kravet på lektionsförberedelse.
En expert kommer och gör det åt dem.
Så här säger en rektor: ”Jag rekommenderar alla rektorer att köpa in Bibeläventyret – det underlättar för dina
lärare och eleverna lär sig på ett kreativt sätt.”
Bibeläventyrets pedagogik är omväx-
lande och interaktiv. Grunden är berättande. Eleverna engageras i enkla
dramer som levandegör berättelserna. Geografin visualiseras genom att
klassrummet görs om till en karta,
där platserna för Bibelns berättelser
märks ut. Eleverna aktiveras genom
rörelser som kopplas till nyckelord.
Steg för steg växer en ramsa och talkör fram som tydliggör hur berättelserna hänger ihop. En jättebibel med
en kassett för varje bok visar Bibelns
uppbyggnad. Kassetterna går att öppna och inuti ligger en sak gömd som
åskådliggör något skeende i just den
boken. Trolleri, spel, rap och rim förstärker inlärningen
Varför årskurs 4 och 5?
I årskurs 1–3 lär sig eleverna vanligtvis några fristående bibelberättelser.
I Bibeläventyret ingår fler berättelser
och eleverna utmanas att se händelserna i sina historiska och geografiska
sammanhang. Utvärderingar visar att
Bibeläventyret bäst kommer till sin
rätt i årskurs 4 och 5, då elevernas förmåga och förståelse för helheter och
överblick i regel är mer utvecklad.
För äldre elever kan materialet ibland
upplevas lite barnsligt.
Vi möter många som frågar efter ett
material som är anpassat för konfirmander, vilket det finns stora behov
Den minsta boken – En aspekt av kyrkans
djupaste identitet 1
1
Egil Johansson
Nu i december utkommer Lilla
boken om Svenska kyrkans tro.
Till den stora jubelfesten i augusti nästa år utkommer Stora
boken. Själv vill jag här i årets
stiftsbok påminna om en i kyrkan ofta bortglömd bok, den
minsta boken.
Nej, det är inte fråga om Luthers Lilla
katekes. Det är ett ännu mindre häfte,
som upptar enbart textorden i Lilla
katekesen. Således ingår inte i dessa
1
Tidigare publicerad i: Luleå stifts
årsbok FRÅN BYGD OCH VILDMARK
1992/93 sjuttionionde årgången
RPT Nr 25 Hösten 2012
små- tryck Luthers frimodiga förklaringar, ”Vad är det”, utan endast text
orden eller ”själva orden”, som det
heter i Bygdeås gamla förhörsjournal
eller ”skriftebok” från 1640-talet. Det
var i denna gamla kyrkbok, en av de
äldsta i landet, som jag som ung präst
först mötte och sedermera allt mer
förstod den allra minsta boken, mindre än katekesen.
På den tiden, för 350 år sedan, var
gamle Olaus Nicolai Breninsulanus,
bördig från Brändön i Lule socken,
sedan många år kyrkoherde i Bygdeå
socken, vilken då omfattade även
nuvarande Nysätra pastorat som kapellförsamling. Varje vårvinter i fastetiden företog kyrkoherden enligt
av. Men vi har valt att fokusera all
vår kraft på ”berättaråldern” 10 – 12
åringar.
Reaktioner på Bibeläventyret
och frågor kring dess plats i
skolan
Vi ber regelbundet lärare och elever
om utvärderingar. Dessa är oftast,
nästan alltid, mycket positiva. Arbetet
med Bibeläventyret bygger på förutsättningen att skolans undervisning
ska vara icke-konfessionell och att
alla föräldrar oavsett etnisk och religiös bakgrund med samma trygghet
ska kunna skicka sina barn till skolan.
Allt sådant finns tydligt reglerat i skolans styrdokument. Ibland kan mycket
energi behöva läggas ner för att den
informationen ska gå fram – att detta
också är Bibeläventyrets hållning.
Ansvariga på utbildningsdepartementet har uppmuntrat oss att gå i dialog
med rektorer som har en avvisande
hållning. Alla instruktörer är certifierade att genomföra undervisningen
sakligt och allsidigt utan otillbörlig
påverkan åt något håll. Vi berättar bibelberättelser och förkunnelse får inte
förekomma.
Kontakt med Svenska Bibelsällskapet:
http://www.bibelsllskapet.se/
Kontakt med Bibeläventyret: http://
www.bibelaventyret.se/
medeltida hävd en prediko- och förhörs- eller skriftermålsresa, ”skriftresa”, runt hela socknen. Då samlades
byborna i sina sexton olika ”skrifthåll” till predikan och förberedelse
för påskens nattvard och kyrkhelg.
Särskilt barnen förbereddes vid dessa
tillfällen för sin första nattvardsgång.
Om dessa barn var det som kyrkoherden förde särskilda anteckningar i sin
journal, en journal som hans efterträdare sedan tog över och förde vidare i
mer än hundra år ända till 1750- talet.
Barnen var således med i den årliga
samlingen med predikan och förhör.
Anteckningarna om barnen kunde
lyda: ”Kan själva orden. Första resan
till Herrens bord.” Det gällde de barn
som lyckades väl och fick gå till påskens nattvardsbord. Till åldern var de
med ett medeltida uttryck i ”urskillningens år”, anni discretionis, dvs
17
8-12 år gamla enligt de åldersuppgifter som började föras på 1650-talet.
Detta var den ålder, då barnen antogs
kunna bli rörda av samvetsförebråelser, capax doli, och därmed också
antogs behöva och kunna ta emot
avlösningen enligt det gamla skriftermålsformuläret, ”himmelrikets nycklar”, som ingick i Lilla katekesen fram
till 1810. Där heter det att biktfadern
säger:
•
Tror du att min förlåtelse är Guds
förlåtelse?
•
Ja , käre herre.
•
Ske dig, som du tror. Och i kraft
av vår Herres Jesu Kristi befallning förlåter jag dig dina synder
i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, amen. Gå i frid.
Sedan följer en anvisning om ömsinta
förmaningar till vägledning och tröst
för den som likväl känner sig betryckt
i sitt samvete!
Allt detta var bakgrunden till kyrkoherdens skriftresor för länge sedan.
Slädfärden på vintervägarna gick
först norrut genom Överklintens och
Nysätras byar och sedan i en vid båge
söderut efter kusten förbi kyrkbyn
och ner till gränsen mot Ume socken.
Med i släden låg även den smala men
tjocka förhörs journalen eller kyrkboken. Besöken i byarna tog ett antal
veckor med en dag i varje skrifthåll.
På helgerna gjorde kyrkoherden uppehåll för gudstjänsten och förrättningarna hemma i moderkyrkan eller
i Nysätra kapell.
Kristenhetens allra skönaste
formuleringar
Länge missförstod jag till en del de
gamla anteckningarna, när jag 320 år
senare själv tjänade i församlingen.
Breninsulanus antecknade noggrant
predikoämnet för varje skriftresa.
År 1639 predikade han i alla sexton
skrifthållen om avlösningen, 1640 om
Herrens bord, 1641 om buden, 1642
om tron, 1643 om Herrens bön, 1644
om dopet, 1645 på nytt om avlösningen, nästa år om nattvarden och året
därpå, 1647 började han om igen med
buden osv. Textföljden var uppenbar.
Den var tagen ur Lilla katekesen.
Förmodligen läste kyrkoherden även
då — som sedan också jag — med all
18
frimodighet några av kristenhetens litterärt och andligen allra skönaste formuleringar i Luthers härliga förklaringar, t ex till andra trosartikeln: ”På
det jag skall vara hans egen, bliva och
leva under honom i hans rike och tjäna
honom i evig rättfärdighet, oskuld och
salighet...” Eller till tredje artikeln:
”Såsom han kallar, församlar, upplyser och helgar hela kristenheten på
jorden och behåller och bevarar henne
hos Jesus Kristus i en rätt tro...” Eller
till nattvardens instiftelseord: ”Nämligen att syndernas förlåtelse; liv och
salighet genom dessa ord givas oss i
detta sakrament; ty där syndernas förlåtelse är, där är liv och salighet.”
den för buden och sakramenten och
att de samtidigt var innehållet i det allra minsta boktrycket i församlingarna.
Om några barn stod det nämligen inte
endast ”Kan själva orden” utan även
”Läser i book”. Vilken bok? Oreflekterat tänkte jag på katekesen som den
första barnaboken i församlingen.
Men längre fram i resejournalen, på
1650-talet, gav den gamle kyrkoherdens svärson och efterträdare, Lars
Beronis Burman, bördig från Bure i
Skellefteå, den helt avgörande upplysningen. Om de mer försigkomna
barnen hette det nämligen även: ”Läser ABC-boken.” En välsignad klartext i den gamla handskriften!
Pedagogisk hemlighet
För mig var det gott att i hävderna följa den gamle på hans resa i byarna och
veta att han på sin tid i kända ordalag
utlade vår kyrkas bekännelse och tro.
Jag tog livligt till mig hans betoning
av Luthers förklaringar i min egen
predikan och församlingsundervisning. Men det fick stanna därvid. De
långa katekesutvecklingarna var inte
komna på hans tid och de var alltför
långa och passerade på min! Men då
fattade jag ännu inte den pedagogiska
lättnad och hemlighet som faktiskt
gömde sig i den gamla skriftebokens antydningar om ”själva orden”.
De skulle först så småningom öppna
mina ögon till att fullt förstå ännu en
bok, mindre, lättare och till innehållet
tidigare än Lilla katekesen.
Barnen avslöjade innebörden
Som så ofta eljest i erfarenheten och
livet var det de svagaste bland barnen
som mer känsligt fick avslöja innebörden i det hela. Ibland noterades
nämligen ett och annat barn endast för
”Fader vår” eller för ”Fader vår och
tron”. De kunde inte mer än Herrens
bön och tron som en återglans av den
levande urkyrkliga bönetraditionen.
För dessa barn stod det inte något om
”första resan till Herrens bord”. Den
resan fick vänta till nästa påsk. Dessa
barn var ännu inte mogna för sin första nattvardsgång. De kunde inte tillräckligt mycket i ”själva orden”, endast den urgamla begynnelsen. Men
de var på väg in i urskillningens år!
De skulle lära sig muntligen eller genom egen stavning att ”själva orden”
också innefattade de bibliska textor-
RUNA-ABC boken från 1611 av Johannes
Bureus, Sveriges förste riksantikvarie och
avlägsen släkting till Lars Burman.
Bönetradition från fornkyrkan
För min del blev detta en egendomlig och omtumlande ny verklighet att
upptäcka och steg för steg praktisera.
När jag lånade och efterhand begrundade de äldsta ABC-böckerna, t ex den
tidiga RUNA-ABC-boken utgiven
1611 av Johannes Bureus — i fjärde
led bördig även han från Bure och
avlägsen släkting till Lars Burman!—
kunde jag om och om igen konstatera
att katekesens textföljd med buden
som det första huvudstycket inte alls
gällde. Jag fick bokstavligen tänka
om. I stället handlade det om den
gamla muntliga bönetraditionen från
fornkyrkan och medeltiden med Fader vår och tron som de första texterna. Alla skulle kunna dessa texter.
RPT Nr 25 Hösten 2012
De hörde till gudstjänsten liksom till
dopets och nattvardens sakrament på
ett särskilt sätt allt sedan äldsta tid.
de första textorden i den katolska traditionen, där de tryckta textorden fick
benämningen Alphabetahäften.
Tryckbokstävernas nymodigheter
I den protestantiska traditionen blev
namnet oftast ABC-böcker, åtminstone häruppe i Norden. Hos oss trycktes dessa ABC-böcker på svenska,
finska och samiska för allmogen eller folket samt på latin för lärdomsskolornas ynglingar. Då ingick även
textorden för buden, dopet och nattvarden, samt därefter husandakten
med bordsbönerna ur Psaltaren tillsammans med Luthers morgon- och
aftonböner jämte syndabekännelsen.
Våra ABC-böcker kunde spridas antingen som helark att vikas därhemma
eller som färdiga 16-sidiga små häften, som alla snabbt nöttes ut i barnfamiljerna och sällan blev kvar till
eftervärlden. Bland annat därför blev
de snabbt bortglömda, när skolans
nya läseböcker tog vid. Men de är för
alltid synliga i kyrkböckernas anteckningar om barnen. Därför kan deras
grundläggande funktion och stora
spridning långt in på 1800-talet fort-
Detta kom att passa utmärkt in i skeendet, när boktryckarkonsten var ny.
De välkända orden lämpade sig utomordentligt väl för introduktionen
av tryckbokstävernas nymodigheter
och masspridning av dessa småtryck,
antingen som plakat eller som 8- eller 16-sidiga små häften. I sådana små
häften blev den gamla muntliga bönetraditionen uppfångad av bokstäverna
på många språk inom den allmänneliga kyrkan, alltifrån de gamla kyrkospråken på hebreiska, arameiska,
grekiska, armeniska, georgiska, syriska, latin osv över den kyrkslaviska
språkgruppen i öster och till de långt
senare tillkomna västerländska skriftspråken. Den gemensamma nämnaren
var Fader vår som den första läsövningen och bönetexten tillsammans
med tron. Även Ave Maria tillhörde
Egil Johansson, den historiska läskunnighetsforskningens nestor
och entusiasmera så länge han orkade.
Först 2011 publicerade han en summering av sitt verk under titel Kyrkostudier: möten med kyrkböckernas
rikedom. Det blev hans sista bok och
utkom hos Artos, ett förlag i hans hemort, Skellefteå.
Egil Johansson har avlidit 79 år gammal. Hans banbrytande forskning
och nyskapande sätt att bilda tvärvetenskapliga forskargrupper kring
folkbildning resulterade i flera framstående forskningsmiljöer vid Umeå
universitet, som nådde stor internationell uppmärksamhet. Exempelvis
initierade världens ledande literacy
forskare år 2002 ett symposium för
honom som hette: Literacy, Religion,
Gender – Socio-Cultural History and
the legacy of Egil Johansson. Detta
hände sex år efter hans officiella pensionering och Egil Johansson höll
den första föreläsningen. Deltagarna
hade förväntat sig en sammanfattning
av hans tidigare verksamhet – istället
presenterade han sitt senaste forskningsprojekt, som han just då höll på
med. Han fortsatte forska, tänka nytt
RPT Nr 25 Hösten 2012
Här lyfter jag fram hans betydelsefulla roll som religionspedagog. Han
var en av grundarna till det religionsvetenskapliga institutet vid Umeå universitet och dess förste professor på
1990-talet. Utvecklingen av kurser i
religionspedagogik låg honom varmt
om hjärtat och att han var både teolog
och pedagog till yrket speglades väl i
kurslitteraturen. Undervisningen tog
han på stort allvar. Han var en lysande
föreläsare och ofta hände det att lektionen kunde fortsätta länge efter att
tiden passerats medan studenterna satt
kvar, överöste honom med frågor och
diskuterade ivrigt. Han gav sig alltid
tid åt att lyssna på studenterna och
han lät dem ofta berätta om sina egna
upplevelser från kyrkans barntimmar
och ungdomsverksamhet och anknöt
gärna till det han hört på nästa lektion.
farande bli återupptäckt, alltmer prövad och känd. Detta är ett av inslagen
i den djupa arbetsglädjen vid vår nya
religionsvetenskapliga forskarmiljö i
Umeå, där flera små studier i ämnet
redan publicerats och större väntar på
sin utgivning.
Minsta bokens triumfer
Denna, den minsta boken i gammalt
kyrkobruk firar nämligen ännu stora
triumfer. Den kan läsas och sjungas
även i dag på gamla kyrkospråk i
våra invandrarkyrkor från Östeuropa,
Orienten och Afrika. Den kan vara
med att vittna om Herrens bön på tusende tungomål utöver hela världen,
även som reklamtext för bokstävernas
typsnitt i dagens datorer! Med ”själva
orden” för Herrens bön, tron, buden,
dopet och Herrens bord är den minsta boken, kyrkans första ABC-bok, i
sanning en delaspekt av vår kyrkas
djupaste identitet och dess samhörighet med kyrkan i stort. Den lever på
djupet än i dag. Hela kyrkans tid är
dess jubelår!
På metodkurserna delade han gärna
med sig av problemställningar som
han just sysselsatte sig med, oavsett
var studenterna befann sig i studierna. Han hade en ovanlig förmåga att
tala enkelt om invecklade frågor. Det
gjorde att alla kände sig tilltalade och
många uppsatsämnen valdes inom religionspedagogiken under hans aktiva
tid. Även efter sin pensionering återkom han gärna för att hålla lektioner
och när studenterna fick reda på det
spreds informationen snabbt att ”legenden kommer” och lärosalen blev
fullsatt.
När jag lärde känna Egil Johansson,
var han professor i både pedagogik
och folkundervisningshistoria, dessutom hedersdoktor vid Uppsala universitet och flitigt efterfrågad forskare
i internationella kretsar. Det han ändå
helst berättade om var erfarenheter
han fick i början av sin yrkesbana som
komminister i Robertfors församling,
Bygdeå pastorat. Om detta vittnar artikeln som återges i detta nummer av
RPT och som behandlar en delaspekt
av kyrkans djupaste identitet.
Hanna Zipernovszky
19
Profilen
Olga Shihalejev är docent i religionspedagogik vid Tartus universitet,
i samverkan med The Centre of Exellence in Cultural Theory (CECT).
Hennes arbete är också förlagt till universitetets Centre of Ethics inom the
National Values Program. Hennes arbete vid Tartus universitet inleddes
2006, när hon blev engagerad i internationell forskning inom REDCo (Religion in Education. A contribution to Dialogue or a factor of Conflict in
transforming societies of European Countries) där hon fortfarande forskar och undervisar i ämnet religionspedagogik efter Pille Valks bortgång.
Olga är knuten till Faculty of Theology vid universitetet i Tartu. Webadressen dit är www.us.ut.ee där man också
kan komma i kontakt med Olgas personliga websida. Den som så önskar
är välkommen att kontakta Olga direkt på hennes e-post [email protected].
Olga har arbetat med barn och unga
inom kyrkan och som lärare – huvudsakligen religion – i skolan. Hon har
också skrivit läromedel för den nya
läroplanen i Religion och är medförfattare av en lärobok och olika didaktiska material för religionsundervisningen.
En stor del av sin forskning har hon
bedrivit inom EU:s ramprogram 6,
projekt REDCo. I detta program liksom större delen av hennes övriga
forskning, var hennes intresse inriktat
på hur undomar i en sekulär kontext
uppfattar religion. Utöver detta har
hon forskat om hur religion och tolerans uppfattas av olika etniska grupper i Estland.
Doktorsavhandlingen, ”Meeting Religious Diversity: the Role of Schools”,
syftade till att visa på möjligheter
och begränsningar för Re att arbeta
med religiös pluralitet i Estland. Särskilt fokus sattes på att identifiera approaches som kan bidra till dialog och
ömsesidig förståelse bland företrädare
för olika livsåskådningar och att undersöka hur öppenhet mot andra och
ömsesidig respekt på tvärs över religiösa olikheter kan stärkas.
Avhandlingen visar att föreställningen om att Re skulle bidra till att
omvända eleverna till kristendomen
knappast har någon grund. Inga signifikanta skillnader ifråga om religiös
tro kunde påvisas mellan sådana som
20
deltog i Re och sådana som inte deltog. En fördjupad analys visade att
Re inte gjorde eleverna mera religiösa
men att de ibland kunde ändra sina attityder och bli mera toleranta; att religion inte är något att vara rädd för
eller utgör ´en enfaldig relik från det
förflutna´ utan åtminstone kan vara ett
tänkbart val för en del människor.
Men attityderna kunde också vara
motstridiga. Elever som endast deltagit i Re under sina tidigare skolår
kunde å ena sidan säga att de deltog i
gudstjänster och bad regelbundet men
samtidigt kunde de ge uttryck för uppfattningen att religion var nonsens. De
som deltagit i Re också under sin senare skolgång kunde i större utsträckning uppfatta olikheter som inte bara
något helt normalt utan också som ett
intressant inslag i livet. En inställning
som också stärker beredskapen och
modet att vara olika.
så här söker hon utveckla modeller
eller approaches som kan stärka den
ömsesidiga förståelsen bland unga
människor med skiftande religiös och
icke-religiös övertygelse.
Trots sin ganska korta akademiska
bana har Olga hunnit genomföra en
hel del forskning som resulterat i en
rad publikationer. Utöver sådant som
fortfarande endast föreligger på estniska finns en del också på engelska.
I första hand rör det sig om fristående
artiklar eller delar av internationella
forskningsprojekt. I huvudsak redogör hon för forskning med samma inriktning som den tidigare nämnda.
Olga har under åtskilliga år deltagit i
ett internationellt forskarutbyte. Utöver REDCo som nämndes i ingressen
har hon deltagit i och presenterat sin
forskning vid de senaste ISREV-konferenserna – det världsomspännande
nätverket för religionspedagogiska
forskare. Vid den senaste konferensen
i Åbo, sommaren 2012, höll hon en
av de fem plenarföreläsningarna under rubriken, Challenges in respecting
history, där hon satte in den specifika
estländska historien i en mera övergripande och generell filosofisk och historisk kontext.
En utförligare presentation av Olga
Schihalejev finns på RPI:s hemsida
under avdelningen Educators: www.
rpi.se.
Hon anser sig också ha fått belägg för
att elever som aldrig deltagit i Re ofta
kände sig obekväma med och osäkra i
kontakten med olika livsåskådningar
och hade bristande kompetens för dialog. Deltagande i Re under senare delen av skolgången bidrog till att göra
eleverna nyfikna och beredda att diskutera religiösa ämnen samtidigt som
det stärkte deras självkänsla och förmåga att ge uttryck för en avvikande
uppfattning.
I ett pågående projekt fullföljer Olga
sin tidigare forskning: Contextual
factors of young people’s attitudes
and convictions in relation to religion
and religious diversity. Syftet är att
undersöka hur unga människors tro
och ställningstaganden kommer till
uttryck i skilda sammanhang såsom
skolan, familjen, religiösa gemenskaper och inom ungdomskulturen. OckRPT Nr 25 Hösten 2012