Transcript Studieföreningen människans vara (SMVA) – en

September 2013
Studieföreningen människans vara (SMVA) – en grunddeklaration
Lars-Erik Sundqvist
Att vara människa är en mångfacetterad upplevelse som innehåller motstridiga tendenser. I våra
handlingar finns inte sällan en blandning av rationella och irrationella motiv. Vi lever också i en
spänning mellan allt från vardagliga trivialiteter och enformiga rutiner till unika stunder, då vi
upptäcker eller inser något nytt som gör att vi kan bryta invanda mönster och ta ett nytt steg i vår
förståelse av den verklighet vi befinner oss i. Men människor är ofta upptagna av allehanda
praktiska bestyr för att få vardagslivet att fungera, varför det unika och det progressiva blir satt på
undantag. Det som uppfattas vara utan direkt förbindelse till den näraliggande förbättringen av den
egna ekonomin, karriären eller primärrelationerna ges sällan någon prioritet. Denna individualorienterade livsstil och den tvingande samhälleliga maktordningen förblir därför den dominerande
bestämningen i de flesta människors liv.
Den utveckling vi som människor genomgår från barn till vuxen har en naturlig förutsättning
vilken modelleras av våra upplevelser. Vanligtvis sker detta utan att de olika stegen i denna process
blir uppmärksammade på ett sätt som inordnar dem i ett sammanhang med utvecklingsprocessen
som helhet. Inte heller blir vår sociala omgivning än mindre de samhälleliga sammanhangen föremål
för mer ingående reflektion. Insocialiseringen i de givna omständigheterna sker utan tydlig
medvetenhet om på vilket sätt vi blir anpassade. Bortsett från speciella studier och vissa typer av
terapeutisk praktik kommer denna genomlevda ’historia’ inte i fokus för de olika typer av
utbildningar som människor går igenom. Betraktat mot den bakgrunden finns det ett behov av en
organiserad verksamhet för att försöka förstå hur vi blivit den/det vi är. Det kan också uttryckas som
nödvändigheten av att undersöka människans vara med syftet att förstå den personliga daningen i ett
helhetligt sammanhang, vari ingår den subjektiva historien som sådan och denna insatt i det
samhälleliga sammanhanget. ”Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa
är ett stycke av fastlandet, en del av det hela”, som poeten John Donne i början av 1600-talet
uttryckte det. En människa verkar alltid i relation till andra människor, varför man med ett begrepp
från Martin Buber kan säga att hon lever i ”det mellanmänskliga”.
I begreppet människans vara inryms såväl den enskilda människans existentiella historia, hennes
levnadspraktik som ackumulerad erfarenhet, och hennes existens som instans i mänskligheten. När
en människa saknar insikter om sin egen existens och sin förbindelse med mänskligt vara, som det
levandegjorts i olika kulturformer, blir hon inkapslad i sin egenhet, i sin lokala kultur och i sin
samtids begränsningar. I de fall där detta utmärker de som besitter väsentliga beslutsfunktioner eller
ledande samhällspositioner är risken överhängande att gångna generationers misstag kommer att
upprepas av efterföljande, såsom i många avseenden skett om man blickar bakåt i vad
mänskligheten hitintills åstadkommit. Visserligen har människan också lyckats utveckla mer
komplexa kulturformer, men då i första hand utgående från och delvis bunden till den produktiva
och tekniska utvecklingen med åtföljande inverkan på människors mer basala förhållningssätt och
sociala mönster. Ett tydligt och avskräckande exempel är utvecklingen av vapen från enkla träpåkar
till kärnvapen och automatiserade krigsmaskiner med åtföljande logistik för tillverkning och
tillämning.
Trots de framsteg som gjorts har människan ännu inte lärt sig hur hon finner en balans mellan
olika delvis motsägande drivkrafter inom sig som enskild person. Människor har därför också
svårigheter att finna ett godartat sätt att lösa motsättningarna mellan olika intressen som
oundvikligen uppstår inom kollektivet. Konflikter hanteras i många fall på ett destruktivt sätt som
1
förvärrar de redan befintliga, och som också leder till att nya konflikter uppstår. Egna begär och
maktintressen tar överhanden, omtanken om andra och annat negligeras, varvid den ’egoberusade’
personen handlar med total ignorans för de följdverkningar som drabbar inte bara andra människor
utan även underminerar kulturens ekologiska grundvalar. Exempelvis sker detta då giriga aktörer
inom finansvärld och i samband med exploatering av naturtillgångar handlar med endast
profitmotivet som drivkraft. När de stöter på motstånd reagerar de med olika former av våld, vare
sig det kommer från enskilda personer eller institutionella agenter. Krigsherrar och militärer med
statlig sanktion genomför sina operationer med allt mer ödeläggande konsekvenser. Förstörelsen
drabbar inte bara direkt, den drabbar också indirekt genom att allt större del av samhälleliga resurser
används för att producera våldets och krigets redskap.
För att komma till rätta med de olika obalanser som kännetecknar människans vara behöver man
utveckla en praktik där problemet med obalanser kommer mer i fokus för bearbetning. Ett väsentligt
moment därför är att fördjupa sig i frågan: vad innebär det att vara människa och vilket ansvar har
man för eget och andras liv. Bara för att överheten – i vilken form den än förekommer – kallar till
uppställning för att bekämpa vad den anser vara ett hot mot ’den rådande ordningen’ bör den inte
automatiskt åtlydas. Varje enskild person måste reflektera över varför någon/något utpekats som hot
och vad som är syftet med den proklamerade bekämpningen. Man måste skilja mellan vad som är
sant och vad som är falskt, vilket som generell utsaga framstår som självklart men likväl som praktik
gång på gång fallerar både på det individuella och på det kollektiva planet. För att kunna göra
nämnda distinktion någorlunda kompetent krävs en god bedömningsförmåga vilket inte kan fås utan
insikter om sig själv, sin förmåga och sin omvärld. Som ett steg i den riktningen (där mycket annat
behöver tillkomma) krävs studier som inriktas på att vara människa som helhetligt fenomen, här
betecknat människans vara.
Att vara människa kan man inte vara till viss del oavsett hur begränsat man uppträder. Man är
människa. Att vara människa är en helhetsupplevelse. Varje ögonblick är ett pågående varatillstånd,
just som människa. Dock är denna helhet inte enhetlig utan inrymmer en mängd motsättningar. I
varje given situation innefattar upplevelsen allt som kan erfaras genom sinnena, emotioanaliteten
och den kognitiva förmågan samtidigt. På ett medvetet plan uppfattas emellertid endast en liten del
av denna helhet. Människan upplever och verkar alltid primärt på grundval av sitt artväsen, som
specifik art i den evolutionära processen. Som sekundär process modifieras på olika sätt hennes
primära förutsättningar av den speciella förmågan att via lärprocesser ta till sig tidigare
generationers upptäckter och lärdomar tillika med misstag och fördomar. Människan är därför i hög
grad bestämd av sitt kulturliga vara, vad än hon företar sig. Inom en kultur uppstår en mängd
särpräglade verksamheter, specialiserade funktioner, och ju mer avancerad en kultur är desto fler
specialiserade funktioner uppstår. Men trots detta, att vara människa är ju inte liktydigt med eller
reducerbart till att vara snickare, lärare, lots eller utövare av något annat yrke. Det är inte heller
liktydigt med att vara någon form av aktivist, medlem i någon organisation eller medborgare i en
viss nation. Inte heller är det att vara anhängare av den ena eller den andra ismen av politisk,
religiös, filosofisk åskådning eller någon annan typ av fixerat föreställningskomplex. Allt detta och
mycket mer är variationer på temat att vara människa.
Människan i sitt vara kan således inte förstås genom att betrakta henne begränsad till en viss
verksamhet eller till ett visst förhållnings- eller tänkesätt, även om det kommer till partiellt uttryck.
Att vara människa är att sammantaget vara sina erfarenheter på grund av människan som art- och
kulturväsen. En människa är sitt förutvarande och sitt innevarande samtidigt, trots att hon i ett givet
ögonblick och i en given situation har sin uppmärksamhet fokuserad på något avgränsat. Visserligen
agerar hon på det sätt som svarar mot hur hon uppfattar den givna situationen, men hon gör det
likväl som människa. Man kan säga att en människas handling har en grundläggande bestämning i
2
hennes existentialitet, den hon är och däri ingående den hon tror sig vara. Hur detta komplexa och
motsättningsfyllda tillstånd är sammansatt och hur det kan förstås är vad som ingår i studiet av
människans vara.
I det traditionella utbildningsväsendet är eleven/studeranden insatt i ett för denne oöverskådligt
system, där han/hon blir föremål för exponering av ett så kallat ’kunskapsstoff’. Lärarens uppgift är
att förmedla detta stoff och elevens uppgift är att inlära det – dock eftersträvas inte att det i subjektiv
mening skall förstås, därför att förståelse i den meningen leder till motsättningar i förhållande till
läraren och den planerade undervisningen. I den traditionella typen av undervisning blir eleven
betraktad som ett objekt, en mottagare, av det undervisade stoffet. Undervisningen sker i enlighet
med en normerad läroplan, vars utformning bygger på en kombination av etablerad lärdomstradition
och intressen vilka är till gagn för den samhälleliga reproduktionen av ekonomiska och politiska
maktförhållanden. För att kunna fullfölja reproduktionen är det nödvändigt att det finns tillgänglig
personal som kan utföra de olika funktionerna annars kan systemet inte upprätthållas. Mot den
bakgrunden kan skolan betraktas som en form av funktionärsutbildning. Vilka som egentligen är de
ledande och bestämmande aktörerna för denna reproduktion kan te sig oklart då många är
inblandade och verkar på olika nivåer. Dessutom tillkommer att den systemreproduktiva funktionen
är delvis dold under olika institutionella benämningar och yrkesbeteckningar. I de fall funktionen
framträder presenteras den i ideologiserad form och legitimeras formellt genom procedurer som
iscensätts för att tillsätta administratörer/politiker så att reproduktionen kan fullföljas dels under
någorlunda kontrollerade former och dels kan accepteras av flertalet funktionärer/medborgare som
varande i enlighet med den formaldemokratiska ordningen.
I de olika formerna av skolor och studieorganisationer är verksamheten som regel uppbyggd
kring vad som klassificeras som ’teoretiska ämnen’ alternativt yrkesinriktningar. Även i
studieförbunden sker en liknade uppdelning mellan ämnen som till exempel språk, filosofi, historia
och färdighetsinriktningar som exempelvis matlagning måleri, data. Därutöver förekommer en
mängd kurser som kan kategoriseras som ’fritidsaktiviteter’ – vars ’fri tid’ låter sig förstås som fri
från funktionärstvång.
Vad som saknas i studiesammanhang är en kontinuerlig verksamhet i vilken människans existens
som helhet studeras. Oavsett om en person ägnar sig åt yrkesaktiviteter, studier, familjeomsorg,
hobbys eller en mängd andra partikulära verksamheter så är hon likväl i första hand människa. Det
är som människa hon är verksam – något annat är inte möjligt. Det är som människa hon upplever
sin aktivitet inte som funktionär, representant eller som partikulärist, emedan den partikulära
identiteten är bara en instans i hennes mer eller mindre klara uppfattning av den människa hon är
som helhet. Det är således som människa hon upplever sig som partikulärist, inte tvärtom, även om
hon i en avgränsad del av sin medvetenhet kan uppfatta sig som varande ett med sin partikulära
verksamhet. Därför kan, som brukligt är, personer identifiera sig utifrån sitt yrke, intresse, innehav
eller sin utbildning, nationalitet, etniska tillhörighet, etc.
I studiet av människans vara begränsas inte uppmärksamheten till att bara omfatta någon
partikulär aspekt av hennes vara. Människan i sin enskildhet betraktas inte heller som ett passivt
objekt. Ty även om hon handlar osjälvständigt och uppfattar sig som underordnad är hon den som
handlar. Hon är, oavsett hur hon uppfattar det, ett verkande subjekt, och som subjekt är hon alltid
den som är ansvarig för sina handlingar, även om hon verkar som funktionär i en verksamhet
beordrad av andra. Ingen kan reduceras till ett utslag av ’den banala ondskan’. Det vill säga, ingen
kan på moraliskt goda grunder frånsäga sig sitt subjektiva ansvar med argumentet: ’jag lydde bara
order’ eller ’jag följde bara direktiven’ eller, som det uttalas på många arbetsplatser, ’jag är bara
underordnad och har inget att säga till om’. Det senare kan ju vara riktigt betraktat ur fakticitetens
villkor men inte i förhållande till moralitetens krav. Ty ett nej upphäver fakticiteten till förmån för
3
potentialiteten hos den som negerar ett faktiskt förhållande. Ett sådant nej öppnar för möjligheten
och ger en förstärkning av självrespekten. Negeringen är den första – dock inte den enda –
förutsättningen för en progression där den moraliska aspekten inte lämnas utanför utan ingår som
avgörande moment för den tänkta handlingen.
När vi bedriver studier är vi personligen indragna däri som ’jag’, som den person jag är. Studier
är därför alltid en subjektiv verksamhet, oberoende av vad som studeras. Det är jag som studerar
oavsett om jag gör det av eget intresse eller på grund av andras uppmaningar, oavsett om jag gör det
som ett nöje eller som nytta, oavsett om det klassificeras som teoretiskt eller praktiskt. I och med att
jag gör mig medveten om min subjektivitet kan jag bli medveten om ’mitt’ förhållandet till ’det’ jag
studerar. Medvetenheten om subjektiviteten gör mig uppmärksam på objektiviteten. Det vill säga, i
och med att jag verkar som subjekt måste jag inse att det finns en verklighet som är oberoende av
mina önskemål och tillkortakommanden. Denna verklighet uppstår och förändras i enlighet med
villkor och processer vilka jag som ansvarigt subjekt måste finna vägar att förstå, även om de talar
mot mina nuvarande föreställningar om hur verkligheten är beskaffad. Vad jag tror grundat på
ideologiska, religiösa eller andra illusoriska doktriner är inte tillämpligt i studiet av människans
vara. Om jag vill nå en förståelse där inre och yttre verklighet korresponderar med varandra på ett
konsekvent sätt behövs andra ingångar än de som är förbundna med tro. Givetvis tror vi på än det
ena än det andra, men är vi medvetna om att det är en trosföreställning hävdar vi inte, om vi vill vara
sanningenliga, att vi vet. Vissheten måste sökas på andra sätt.
Det perspektiv som är vägledande för studieverksamheten, såsom den bedrivs relaterad till syftet
med SMVA, kan karaktäriseras som ett förnuftigt/rationellt undersökande av människans vara.
Perspektivet kan också betecknas som vetenskapligt, förutsatt att ordet vetenskapligt förstås i den
vida betydelsen av att skapa vetande. Med en sådan studieinriktning kan förutom den
erfarenhetsrelaterade anknytningen också göras anknytningar till olika grenar i vetenskapsträdet,
men inte för att studera en viss vetenskapsgren i sig utan för att använda någon fruktbar
teoribildning, något begrepp eller någon intressant observation eller upptäckt som bidrar till att
förstå någon aspekt av människans vara.
Ett centralt syfte med SMVA är att skapa förutsättningar för det goda mellanmänskliga mötet. I ett
sådant möte möts människor just som människor. De sammanträffar inte som funktionärer, inte
heller som representanter för någon eller något, ej heller som intressenter för det ena eller det andra.
Det goda mellanmänskliga mötet är ett möte kännetecknat av att en människa som hon är i sitt
autentiska jag förhåller sig till ’den andre’ som ett ’Du’ till skillnad från ett ’Det’ (med Martin
Bubers terminologi). I ett sådant möte finns möjligheten att förhålla sig till en annan människa som
medmänniska till skillnad från olika former av ’sakliga’ eller affärsmässiga möten, där ’den andre’
utnyttjas för begränsade syften, syften som inte sällan är till direkt skada för den som blir utsatt för
ett dylikt möte.
I det medmänskliga mötet kan människor genom reflektion och samtal kommunicera sina tankar i
hopp om att ’den andre’ har ambitionen att förstå inte bara de utsagda orden utan också den
innebörd som talaren vill förmedla genom orden. Man kan också säga, att man lyssnar inte bara på
talet, man lyssnar även på talaren. Så formulerat kan det förefalla som en självklarhet. Men om man
betänker hur människor vanligtvis kommunicerar med varandra är det i första hand ’sägandet och
saken’ som uppmärksammas. Vad ’saken’ står för eller vad den symboliserar hos den som utsäger
det är sällan vad som uppmärksammas i de flesta konversationer som uppstår i den vardagliga
interaktionen. Detta låter sig också uttryckas med talesättet att tala till någon men inte med någon. I
den av konventioner dominerande kommunikationen blir ’den andre’ reducerad till ett ’Det’, till
något som skall informeras eller instrueras för att kunna inpassas i den givna sociala ordningen
och/eller genomföra en tilltänkt instrumentell handling. Att se ’till saken’ eller till den
4
intressebundna nyttan och inte till personen blir i denna typ av kommunikation den överordnade
principen.
I det mellanmänskliga mötet har en människa möjligheten att upptäcka och utforska såväl sig
själv som ’den andre’. Om där hos deltagarna finns en tillit och öppenhet kan mötet utvecklas till ett
medmänskligt möte som innebär att deltagarna inte känner sig tvingade att gömma sig bakom en
mask. Den öppenheten stimulerar reflektionen över ’mitt’ förhållande till ’den andre’ och vem ’jag’
är i detta möte. Att mötas i dialog baserad på välvilja kan således vara ett väsentligt steg som bidrar
till att utveckla sin medvetenhet och sin identitet som självmedveten människa. Därför kan SMVA
betraktad som ’mötesplats’ befrämja att människors medvetenhet om sig själva och sitt varande
såväl i sin enskildhet som i sin samhällelighet vidgas och fördjupas. När så sker förbättras också
möjligheterna för att skapa goda relationer mellan människor. Det goda mötet öppnar för ett
samarbete kännetecknat av ömsesidighet till skillnad från sammanträffanden där maktintressen och
prestige dominerar. De senare präglas av motvilja och konkurrens med följder som fiendskap och
splittring. I en samhällsordning där egocentrering och jakten på profiter går före mötet med ’den
andre’ som medmänniska förvandlas människors möten till något negativt med inslag som
likgiltighet, utnyttjande och konfrontation. Till skillnad därifrån finns i det medmänskliga mötet ett
inslag av välvilja för och omsorg om ’den andre’ vilket ökar möjligheter att realisera människans
potential. När så sker kan människan närma sig den anspråksfulla beteckningen homo sapiens, den
visa människan.
Språket är förutsättningen för att en människa skall kunna kommunicera sina tankar till en annan
människa liksom att göra sig delaktig i andras tankar. Språkandet praktiserat som en medveten akt
med reflektionens förtecken ger dessutom möjligheten att utforska såväl språket och språkandet som
sitt förhållande därtill. Språket finns som bekant före vår egen tillkomst som individ och är något
som vi måste tillägna oss successivt under vår levnad. Metaforiskt uttryckt är språket för oss som
’nykomling’ till att börja med ett främmande landskap vilket vi måste genomvandra för att lära
känna dess topografi. Ju mer vi vandrar i detta landskap desto bättre blir vi på att orientera oss och
kan så småningom finna de stigar som leder oss i tilltänkt riktning. Förvisso är språket en
bestämmande och begränsande struktur, men förstår man dess ’konstruktion’ kan det också
behandlas som ett möjligt redskap med vilket man kan skapa nya bestämningar. Det uppmärksamma
språkandet kan alltså göra människan medveten om den begränsning som språket innebär, men det
kan också ge henne frihet att använda språket på ett för henne och hennes föreställningsvärld mer
utvecklande sätt. Med hjälp av språklig medvetenhet kan människan låta tanken styra språket istället
för att språket styr tanken.
I språkande får vissa ord en mer betydelsefull ställning än andra genom att de är definierade i
förhållande till en genomtänkt föreställning, vanligen benämnd teori alternativt hypotes om
tankegången har en mer prövande karaktär. Som exempel kan anknytas till tre begrepp vilka är
centrala för att kunna förstå och utveckla medvetandeprocessen: reflektion, kritiskt-konstruktivt
tänkande och helhet.
Vi människor är oupphörligen utsatta för intryck såväl från vår inre mentala verklighet som från
vår yttre omgivning. Det flesta av dessa intryck uppstår i stunden för att sedan försvinna utan att
lämna några varaktiga spår. Men en del kvarstår som minnen, som till och från påverkar hur vi
känner och föreställer oss vår verklighet. För att kunna få någon klar struktur över dessa minnen, så
att de kan tjäna som referenspunkter till hjälp för oss i vårt medvetna tänkande och handlande, krävs
att vi reflekterar över hur de uppkommit och hur de svarar mot verklighetens beskaffenhet.
Reflektion som led i en fördjupande process innehåller ett kritiskt eller prövande moment. Det
innebär att man ifrågasätter riktigheten i sina föreställningar. Många av de föreställningar som man
har är förgivettagna. En del har tillkommit genom insocialisering och inskolning genom olika typer
5
av auktoritetsförhållanden. Andra har tillkommit genom mer eller mindre ensidiga generaliseringar
av erfarenheter. Ytterligare andra har tillkommit genom inbillningar, fantasier och hörsägen.
Gemensamt för dessa är att de inte har prövats i sin rimlighet utan accepterats och därmed blivit
referenser i en persons verklighetsbild med den underförstådda föreställningen att den är sann. Vill
man förstå verkligheten som den är kan man inte nöja sig med förgivettagna föreställningar. Man
måste ompröva det förgivettagna för att kunna tänka i nya gestalter och utveckla en mer fruktbar
förståelse av verkligheten. Det kan ju inte uteslutas att det förhåller sig på ett annat sätt än man
föreställer sig.
För att inte hamna i allmän förvirring, total relativism eller cynisk nihilism måste man också
försöka komma underfund med vad som är möjligt att hålla för sant – åtminstone en sanning som är
rimlig i förhållande till vad som kan uppnås när man noga tänkt igenom överblickbara
omständigheter. En sådan sanning är tillfällig, villkorad av de givna omständigheterna, och som man
därför är beredd att ompröva när något talar däremot och motsägelser uppstår. Det låter sig också
uttryckas på det sättet, att man så insiktsfullt och omdömesgillt som möjligt konstruerar en tankegestalt av vad man avser att klarlägga. Förfarandet innebär ofta att man tagit del av någon/några som
tidigare funderat över motsvarande problem, och som man såväl kritiskt som konstruktivt sätter i
relation till sin förförståelse. Genom att gå tillväga på detta sätt blir man medveten om att en sanning
eller en lösning på ett problem inte är något en gång för alla givet utan något som ständigt måste
omprövas i en skapande process. Som illustration kan framhållas, att bara för att James Watt
konstruerade en ångmaskin 1776 så var därmed inte den slutgiltiga kraftkällan konstruerad. Eller
bara för att Freud kring förra sekelskiftet utvecklade en metod för att undersöka det omedvetna, så
var därmed inte metoden för undersökning av människans omedvetna en gång för alla utformad. Inte
heller var sanningen om människan klarlagd när Sartre på 1940-talet hävdade att människan genom
valakter skapar sig själv. Och det sista ordet om människan är inte sagt bara för att forskarna
framemot 2000-talet lyckats kartlägga det mänskliga genomet.
Kritik i form av ifrågasättande eller dekonstruktion måste kombineras med ett konstruktivt syfte
för att man skall åstadkomma utveckling. Det gäller såväl den materiella och sociala utvecklingen
som den idémässiga. Kritik i utpräglad negativ betydelse kan liknas vid rivning. Och den som river
enbart för rivandets skull agerar med en destruktiv intention. Efter en sådan rivning återstår endast
tomheten. Försatt i en sådan situation är risken överhängande att ’dekonstruktören’ får ett återfall
och söker ett nytt objekt att riva, emedan han är tvungen att eliminera upplevelsen av tomhet. Det
försätter honom i än större känsla av tomhet som åter kräver nya objekt i ett allt mer ’rivande’ tempo
med förödande resultat både för honom själv och för hans omgivning. Rivningsraseriet i sin extrem
leder till förintelsens logik, som kommer till uttryckt både språkligen och dessvärre också i
praktiken genom att ’döda till sista man’ eller ’bomba fienden sönder och samman’. Detta raseri
svarar mot den enskilda människans hatiska och hämndlystna drivkraft vilken låter sig omsättas till
kollektiv nivå i form av krig och massakrer. Som exempel: från mänsklighetens första
skärmytslingar man mot man över de romerska härarnas förstörelse av Kartago, medeltidens
korståg, 1600-talets trettioåriga krig, 1900-talets världskrig fram till nutida krig och krigsförbrytelser
vittnar om denna destruktiva logik.
Begreppet helhet kan användas för att utmärka ett sätt att tänka. I ett helhetligt tänkande försöker
man förstå ett sammanhang i hela dess omfattning. Det innebär att man inte på förhand sätter upp en
gräns för det man avser att undersöka, eftersom man i begynnelsen inte vet vad gränsen går för det
fenomen som skall undersökas. En sådan gräns skulle i så fall tillkomma av ideologiska eller
pragmatiska skäl. Givetvis är man nödsakad att börja med ett visst fenomen eller en vald aspekt av
den verklighet man avser att undersöka. Men man stannar inte inför fenomenet i dess omedelbara
framträdande utan undersöker dess förbindelser och det sammanhang i vilket det förekommer. Den
6
avgränsning som i en viss fas av undersökningen görs går från det mer övergripande sammanhanget,
det allmänna, till det specifika, inte tvärtom. Som ett vardagligt förklarande exempel kan sägas, att
bara för att en observatör har upplevt att en människa som kommer från ’annanort’ uppträtt på ett för
observatören anmärkningsvärt sätt, kan denne inte sluta sig till att alla andra människor som hör
hemma i ’annanort’ uppträder på motsvarande sätt. Uttryckt på detta sätt framstår det måhända som
självklart, men dessvärre inträffar sådana felslut, inte sällan när det talas om människor vars sätt att
vara avviker från en iakttagarens normerade uppfattning om vad som denne anser vara det ’normala’
sätter att uppträda. Först när iakttagaren undersökt människors sätt att bete sig i ’annanort’ kan
denne avgöra om den vid första tillfället iakttagna människan uppträder på ett sätt som är typiskt för
flertalet människor i ’annanort’ eller om han uppträder i sin egenart. Huruvida den iakttagna
människan givet en viss situation uppträder ’normalt’ eller ’riktigt’ är en annan frågeställning. För
att utreda detta måste relateras både till frågan om vad som menas med rätt och vad som är
utmärkande för det rätta sättet att handla samt hur detta låter sig omsättas till den uppmärksammade
människans handlande i den givna situationen.
När man talar om det mänskliga varat inrymmer det allt som människor företar sig från det mest
vardagliga göromål för att reproducera sina levnadsvillkor till tankar kring frågan om tillvarons
’vadan och varthän’. Ett centralt tema i denna helhet är föreställningar om vad som är ’det rätta’.
Vilka tankar och gärningar är ’de rätta’? Frågan om ’det rätta’, som något vilket upptar människors
tankar, kan som universell företeelse uttryckas i orden det mänskliga varandets etiska dimension.
Den dimensionen är oupplösligt förbunden med att vara människa, lika förbunden som tanken är
med hjärnan. Etiken som universal – till skillnad från etiken som partikulär kodex eller ideologiskt
rättesnöre – är en konstituerande del i att vara människa. Således är etiken inte någon från
handlandet separat företeelse, utan den finns som ett integrerat moment i allt handlande, även om
den inte blir medveten som uttänkt tanke. Det sätt på vilket en människa handlar i en viss given
situation är tillsammans med olika drivkrafter, intressen och överväganden relaterat till hennes
etiska bedömning.
Det finns ett flertal sinsemellan oförenliga etiska begrepp. Det begrepp som har bäst
överensstämmelse för att sättas i förhållande till människans vara brukar benämnas dygdeetik.
(Dygd skall här förstås som duglighet, inte kyskhet eller liknande begränsande benämningar.) I
komprimerad form kan etiken utifrån ett varaperspektiv ges följande formulering. Etik innebär
duglighet att bedöma grund och följd i sitt handlande satt i förhållande till en livshållning där ’den
goda viljan’ är ett huvudmoment beledsagad av förnuftet. (En tidig källa för formuleringen av
dygdeetiken kan återfinnas hos Aristoteles. Ett med det etiska resonemanget förbundet begrepp är
fronesis, som vanligtvis översätts med klokskap, och som i uttolkningar kring omdömesgillt
handlande fått förnyad aktualitet.)
Som avgränsning från andra typer av etik kan tilläggas att dygdeetiken går inte att förena med
normetik alternativt benämnd regeletik eller pliktetik som är ett pålagt (ej självgenererat) krav på
den som handlar att göra rätt i enlighet med uppställda regler eller normer. Dygdeetiken går inte
heller att förena med utilistisk etik eller med den besläktade varianten pragmatisk konsekvensetik,
vars referens är värderingen av hur framgångsrik en handling framstår. Det är dessa former av etik
som i olika sammanhang dominerar hur människor värderar vad som skall anses vara rätt eller fel.
Deras dominans kan antydningsvis förklaras med att de är i överensstämmelse med en hierarkisk
och repressiv samhällsstruktur, vars grund är en profit- och effektivitetsdriven ekonomi. För att
verka framgångsrikt däri måste människor på olika sätt konkurrera med varandra, samtidigt som de
tvingas att både inordna och anpassa sig. Alltså framstår det som rätt att vinnlägga sig om att nå den
enskilda framgången samtidigt som man följer fastställda normer.
7
Nyssnämnda form av ekonomi kan också ges bestämningen ekonomistisk. Betraktad som ism,
som avgränsat tänkesätt, är ekonomismen en variant av fundamentalism, som innebär att
ekonomisk/finansiell vinst eller kapitalavkastning anses vara det överordnade målet för människors
verksamhet. Dess genomgripande tillämpning i samhällelig verksamhet leder till negativa
konsekvenser för hur produktion och konsumtion organiseras, och för vad som vanligen uppfattas
som något eftersträvansvärt ibland kallad ’effektiv sysselsättning’. Ekonomismen får därför negativa
konsekvenser inte bara i utan också utanför de arbetsrelaterade sammanhangen och för hur
relationen mellan människor gestaltas. Exempelvis manifesteras den i girighet och cyniskt
utnyttjande av människor. Ekonomismen som tillämpning är en form av skadlig exploatering vilken
leder till att människan dehumaniseras. Därutöver tillkommer att den ekologiska ballansen
destabiliseras. Följden blir att grunden undermineras varvid svårigheter uppstår för att kunna
utveckla det goda samhället, ett samhälle där ekonomin (den reala ekonomin) är ett redskap för
människors välfärd och välbefinnande inte människorna för ekonomins (den profitdrivna
ekonomins) tillväxt.
I studiesammanhang – speciellt den typen av studier som bedrivs mindre regelmässigt och
ackompanjeras av honnörsorden ’fritt’ eller ’frivilligt’ – är bildning ett centralt ord. Dock är
innebörden inte entydig utan ordet står som beteckning för olika inriktningar. Bildning som strävan
att uppnå ett visst tillstånd eller som förmedling av en kanon låter sig inte förenas med den
inriktning som avses med verksamheten inom SMVA. Att studera, att kognitivt tillägna sig något, är
en process, vilken inbegriper utvecklingen av människan i sin helhet – positivt eller negativt
beroende på hur studierna är utformade. Studier inverkar inte bara på hur en människa förbättras vad
gäller intellektuella prestationer utan även hur hon utvecklas eller invecklas i sin personlighet. Om
studier skall betraktas som progressiva bör de vara ett led i utvecklingen av en persons förmåga att
realisera sin potential, att utveckla sina förmågor till att bli en skapande, inkännande och
ansvarstagande medmänniska. Denna möjlighet finns sannolikt latent och kan under goda
omständigheter realiseras hos alla människor, förutsatt att de inte på ett mer djupgående sätt skadats
av traumatiska upplevelser och destruktiva omständigheter.
I en progressiv lärprocess är den studerande människan subjekt. Det innebär att studierna knyts
till hennes erfarenheter inte enbart i egenskapen ’bildad’ eller ’studerad’ utan även som människa
med ett ’obildat’ förflutet. Studier eller bildning i formell mening ingår som underordnad del i en
människas existentiella utveckling. Om bildning inte ingår som integrerat element i människans vara
finns det en uppenbar risk att bildningen endast blir ett manér, en gest, en ytlig fernissa som döljer
inre krackeleringar. Bildning reduceras därmed till ett sätt att uttrycka sig, till en uppvisning för att
framstå som ’förfinad’. En sådan skenbar bildning bidrar inte till den personliga utvecklingen utan
fungerar snarare som något främmande, varför den hämmar personens möjlighet att nå
självkännedom och en därmed förbunden autenticitet. Att bedriva bildning i meningen underordning
till tradition eller till generellt fastställda mål är inte förenligt med lärprocessen som personlig
progression. Samma oförenlighet gäller i förhållande till bildning eller utbildning i meningen
inskolning i medborgerlighet med det implicerade syftet att vara instämd och inordnad i de givna
samhälleliga villkoren. Underordning, inskolning eller inordning står i grav motsättning till ovan
nämnda begrepp reflektion, kritiskt-konstruktivt tänkande och helhet.
Anslutning till en bildningstradition där människan utgör objekt för bildandet innebär konflikt
med tanken att människan bör betraktas i sin egenart med möjlighet att förverkliga sin potential som
människa ’för sig’, den som utifrån självreflekterad bedömning tänker och handlar. Att vara
medvetet subjekt för sina handlingar stärker människan i sin värdighet. Vill man respektera en
människans värdighet måste man möta en människa där hon befinner sig samtidigt som man har i
åtanke vad hon varit och vad hon har förmåga att bli. Bejakar man värdigheten betraktas och beaktas
8
en människa som ansvarigt subjekt, fri att ta de initiativ som bryter mot hävdvunna traditioner.
Praxis i form av ’vedertagna handlingsmönster’ kan då inte åberopas som norm för hur en människa
skall handla. Utan att begå ’brott’ mot det vedertagna kan inga nya tankar och nya handlingsmönster
uppstå. Förblir givna förhållanden vid ’det gamla’ leder det till stagnation vilket också medför
blindhet och oförståelse för de förhållanden som råder. Under sådana förhållanden inskränks en
människas vara till fasta rutiner och bindningar till sakrosankta traditioner. Kringgärdad på detta sätt
blir människor vanmäktiga agenter som utför sina uppdrag i vanställda relationer. Somliga reduceras
till fångar andra till fångvaktare i traditionens helgedom – något som är människan i namn av homo
sapiens ovärdigt.
Värdigheten med dess olika innebörder har funnits som ett inslag såväl litterärt som i levd
hållning i mänsklighetens olika skeden alltsedan antiken – och förmodligen alltsedan människans
uppkomst. Den finns som uttalad ansats hos vissa försokratiker och som grundtema hos Platon och
har på olika sätt behandlas av filosofer och författare fram till vår tid. Föreställningen om värdighet
finns också uttryckt på varierade sätt vilande på någon form av centrisk identitet som exempelvis
egocentrisk, sociocentrisk, etnocentrisk etc. Den typen av värdighet (vilken låter sig förväxlas med
stolthet) har på olika sätt förbundits med till exempel klassmässiga fördomar, mytiska och religiösa
trosföreställningar. På grund av sådana förbindningar har den centristiska föreställningen om
värdighet fungerat motverkande för den värdighet som har förbindelse till den självmedvetna
människans autonomi eller självständighet. Genom att människor från antiken fram till vår tid levt
sina liv under klassmässiga betingelser har människans möjlighet till värdighet bara kunnat
utvecklas ’styckevis och delt och långt ifrån fullt och helt’ (med anspelning på Henrik Ibsens drama
Brand där en strof lyder, ”var det du är och var det helt och icke styckevis och delt”).
Att beakta människans värdighet tenderar i sammanhang med institutionaliserade lärprocesser bli
satt på undantag i och med att både lärare och studeranden underordnas formella bestämmelser och
läroplaner tillkomna för att uppnå instrumentella mål. De för läroprocessen utsatta personerna
synliggörs inte i sin enskildhet utan behandlas utifrån en falsk generalisering; de ses som en
funktion, en roll, som den ’generaliserade andre’. Det personliga mötet, om det förekommer, ligger
utanför den institutionsbundna interaktionen. Eleven eller studenten som person blir inte sedd, blir
inte betraktad och bemött i sin särskildhet.
Önskar man genom sin interaktion befrämja en människas utveckling som människa måste man
knyta an till hennes person, till den hon är. Vad hon är består inte endast i det varmed hon
framträder, ty framträdandet är ofta anpassat till en förväntan som sammanhänger med den givna
situationen. I den sedvanliga sociala interaktiviteten finns en förväntan på att deltagarna håller sig
till de roller som är givna av etablerade konventioner. Som reflekterande deltagare kan man bryta
del-aktigheten och övergå till hel-aktigheten när så krävs för att åstadkomma den avsedda
progressionen. Den övergången bygger på tanken att en människa förutom sitt framträdande besitter
en potential att bryta givna betingelser. Den möjligheten kan bäst realiseras när en människa känner
sig värdig att möta andra människor i öppen kommunikation med vilja att förstå. Däremot om en
människa blir sedd och ser sig själv med nedsättande förtecken finns en risk att hon intalar sig vara
’en sån som inte kan förstå’. Med den inställningen sätter hon på förhand upp ett hinder vilket
motverkar hennes vilja och möjlighet att förstå. Analogt därmed kan man säga, att en person som
vill framstå i värdig dager men samtidigt agerar med intentionen att kränka en annan människas
värdighet kränker sig själv; hon sänker sin egen värdighet och sin förmåga att vara medmänniska.
Därmed sänker hon också sin egen medvetenhet, emedan hon inte bara försöker fördölja
kränkningen för andra utan även för sig själv för att som förment värdig kunna rättfärdiga sitt
handlande. Och ju mer en människa döljer sina tankar och avsikter för sig själv desto mindre vet hon
vad hon gör och varför hon gör det hon gör.
9
Att angripa en människas värdighet är ett beprövat sätt att bryta ner motståndet hos den människa
som skall underkastas förövarens egna maktintressen. Den metoden har i sina värsta former
demonstrerats under nazisternas välde inte bara i koncentrationslägren utan även i bestraffningen av
dem som motsatte sig deras maktutövning. Långt tidigare och i förfärande omfattning berövades
människor sin värdighet genom att tillfångatas och användas som slavar. Detta förekom redan under
den antika perioden. Även under den koloniala expansionen ägnade sig ett flertal makthavare i
europeiska stater att använda slaveriet som en metod att berika sig. Segregationsproblemen i dagens
USA har sina rötter inte bara i slavhandeln utan även i folkmordet på ursprungsbefolkningen.
Exemplen skull kunna mångfaldigas. Såldes kan man säga att föga har ’lärts av historien’ (med
anknytning till ett ofta upprepat mantra). Därför fortsätter den typen av omfattande kränkningar –
även om formerna förändras – att fram till dags dato utövas, oavsett om utövarna företräder en stat
som betecknas demokratisk eller ickedemokratisk.
En variant – i vilket det yttre, fysiska, våldet är ringa men där det inre, psykiska, övergreppet är
institutionaliserat – av värdighetskränkande metoder förekommer i förstelnade byråkratiska system
där ett formalistiskt förhållningssätt tillämpas. De drabbar inte bara de ’klienter’ som inte anses vara
nog konforma med gällande förordningar, de drabbar även tjänstemännen. De är tjänare och
befinner sig i tjänst på institutionens villkor. Deras sätt att vara kan sägas vara institutionaliserat.
Därför är deras vilja som människa blockerad och med den deras medmänskliga förmåga. Den
nitiske tjänstemannens möjlighet att agera utifrån en kritisk bedömning av sitt makthaveri är
obefintlig. Det skulle bedömas som tjänstefel om han kringgick det reglemente som han är satt att
följa. Han måste uppträda korrekt, det vill säga regel-rätt. Tjänstemannen är därför oförmögen att
agera på ett empatiskt och konstruktivt sätt gentemot den människa som kommer till myndigheten
för att få sitt ’ärende’ behandlat utifrån sina personliga omständigheter.
De destruktiva formerna av mänskligt uppträdande är oräkneliga. Även om många handlingar
kan förklaras som en konsekvens av institutionella villkor eller strukturella betingelser kan man inte
bortse från att en människa också handlar med syftet att förgöra ’den andre’, därför att denne står i
vägen för att förövaren skall kunna få utlopp för destruktiva böjelser och/eller att kunna realisera
egocentriska intressen. Anpassning till institutionella villkor kan indirekt vara ett sätt att leva ut sin
destruktion, där destruktören kan gömma sig och sitt ansvar både för sig själv och för andra bakom
institutionen. Man kan då tala om utlevelse genom ombud. I ett mer vardagligt sammanhang kan
man ibland höra människor urskulda sig genom att använda uttrycket: ’det var obetänksamt’.
Förvisso kan handlingen sägas vara illa genomtänkt, men det betyder inte att den inte i djupare
mening var avsedd. De flesta människor vill inte erkänna sina destruktiva drivkrafter utan slätar över
med någon bortförklarande fras eller i mer extrema fall förnekar själva handlingen eller skyller på
någon annan. Även om motiven för handlingen ligger på en omedveten nivå kan bortförklarandet
inte bortförklaras, därför att förklarandet är en medveten akt även om den är felaktig. Således har en
person ansvaret att försöka förstå såväl handlingen och det bakomliggande motivet samt sin ovilja
att komma till klarhet över sitt sätt att agera, som visar sig i dennes bortförklaring.
Den överväldiga mängden människor befinner sig i omständigheter där de i ringa grad förstår hur
dessa uppkommit och hur de är beskaffade. För sin överlevnad måste människor emellertid hitta en
pragmatiskt framkomlig väg att hantera sin situation. Dock ändras sällan omständigheterna på ett
mer avgörande sätt utan kvarstår i sin grundstruktur. Ett litet antal människor i en mer gynnsam
situation och med större överblick över sin och också andras situation har en möjlighet att utnyttja
denna diskrepans till sin fördel. I denna ojämlikhet mellan mer och mindre utsatta finns en
omständighet som gör att utnyttjandeförhållanden mellan människor tenderar att kvarstå betraktad
över den historiska period som vi har vetskap om, även om utnyttjandet skiftar karaktär beroende på
den utvecklingsnivå som en kultur uppnått.
10
För att somliga människor skall kunna utnyttja andra människor krävs att de andra låter sig
utnyttjas. Att så sker är uppenbart. En väsentlig förutsättning för detta är att en människa har en så
låg självaktning att hon går med på att utnyttjas. För den utnyttjande manipulatören gäller därför att
få ’den andre’ att känna sig mindervärdig, varvid tanken infinner sig hos ’offret’ att denne inte har
något värde, åtminstone inte om det sätts i förhållande till ’dom andra’. För det ändamålet används
olika former av personlighetsnedbrytande behandling som i mer utrerad form leder till psykisk
tortyr. Givetvis finns det en mängd relationer som har sin förutsättning i våldsmässiga villkor, som
försvårar ett motstånd. Men det är ändock utnyttjanderelationen som dominerar i samhällen, vilka
har en något så när politisk stabilitet; det senare kan tillskrivas stater vars statsskick brukar
betecknas som demokratiska.
På ett mer övergripande plan kan man tala om att exploatörerna av andra människor använder
olika härskartekniker varierande allt från verbala till våldsamma för att uppnå sina mål.
Härskartekniker förekommer bland människor på alla nivåer i den samhälleliga hierarkin från de
ledande makthavarna till de obemedlade. Men ju mer makt en människa besitter desto mer
genomslag får dennes härskarteknik på andra människor. En enskild människa kan försöka övertala
en annan människa, men den/de som äger medier med nationell eller internationell räckvidd kan
övertala miljoner människor. Som ensam människa kan man tjuvlyssna på en annan människa, men
har man stora resurser kan man tjuvlyssna på i stort sett merparten av människorna som interagerar
via olika nätverk. En människa utrustad med knölpåk kan onekligen skada närstående människor,
men en suverän president eller krigsherre utrustad med en armé kan invadera länder och genomföra
kupper och folkmord.
För att kunna motarbeta utnyttjandet av människor och motverka olika härskartekniker krävs att
människor förstår vad det innebär att vara människa. Man kan vara mycket skicklig inom sin
profession eller inom något annat område av mänsklig verksamhet, men saknar man förståelsen av
vad det innebär att vara människa på ett mer övergripande såväl som djuplodande sätt kan man inte
värja sig mot den manipulation som exploatörerna genomför med alltmer omfattande resurser.
Risken är att man själv blir en agent, en medlöpare, i exploatörernas maktutövning om man inte har
vetskap om det sammanhang man ingår i. Sammanhanget för oss nutida människor är – och bör
medvetet vara – världen och mänskligheten som helhet. Nödvändigheten av denna inriktning
kommer bland annat till uttryck i att såväl ekonomiska som ekologiska villkor måste hanteras utifrån
ett helhetligt perspektiv, vilket antyds med det numera förekommande ordet ’globalt’. Det innebär
också att förståelsen av den politiska verksamheten måste förändras. Den genomgripande förändring
som skett de senaste årtiondena ställer nya krav på att vara människa. Studiet av människans vara
blir därför en angelägen uppgift med tanke på sagda utveckling.
Avslutningsvis kan nämnas, att SMVA är som organisation fristående i förhållande till statliga/kommunala institutioner, partipolitiska organisationer och religiösa samfund. Följaktligen uppträder
den som är verksam inom SMVA inte som representant för någon organisation eller annan form av
partsbundet intresse utan agerar i egenskap av den person han/hon är. Det vill säga, han/hon agerar
på grundval av sin självmedvetenhet med hänsyn till syftet med SMVA. Givetvis kan samverkan ske
med människor i andra organisationer alldenstund vi kan enas om en verksamhet som stärker
människors goda omdöme och gynnar den medmänskliga utvecklingen.
11